Att stoppa gudstjänster i SVT är fel väg att gå

"Stoppa TV:s gudstjänster" kräver Georg Klein och Torbjörn Tännsjö m.fl. på Svenska Dagbladets Brännpunkt 11 juni. Det är intressant att det finns folk som tror att mångfalden i SVT ökar ifall en viss typ av inslag förbjuds. Är det inte i själva verket tvärt om. Svensk TV är redan mycket ensidig. Skulle den inte bli ännu ensidigare om detta krav gick igenom?

SVT är public service, vilket innebär att den varken ska tjäna staten, Mammon eller något annat intresse. Den ska tjäna publiken i all dess mångfald. Det innebär faktiskt, även om de flesta som läser detta nu kommer att sätta kaffet i halsen, att SVT liksom BBC med detta syfte är en slags ideell organisation. (Se definition nedan.)

Artikelförfattarna har rätt när de klagar över att SVT inte lämnar programutrymme för politiska, fackliga, miljöorganisationer m.m. Över 50 % av svenska folket är aktiva i ideella organisationer, men sällan eller aldrig görs program om deras engagemang eller verksamhet. Praktiskt taget alla medborgare i Sverige (läs licensbetalare), är medlemmar i en eller flera föreningar. Den svenska ideella sektorn ligger i topp i världen tillsammans med USA:s, Hollands och Englands, men i SVT är den ständigt osynlig. Det civila samhället har en avgörande betydelse för hur ett samhälle mår och utvecklas, men att spegla detta är inget som SVT intresserat sig för.

I förhållande till sin ambition är SVT helt enkelt fruktansvärt ensidig, inte vad det gäller partipolitik kanske, men när det gäller ämnesval och verklighetssyn. Med tanke på det är gudtjänsterna inte ett problem, utan kanske snarare något att ta efter. Ty om SVT verkligen ska leva upp till sitt public service-ideal måste den ge utrymme för fler, inte färre, speciella intressen bland medborgarna. Dit hör all slags ideell verksamhet, också Svenska Kyrkans.

(Definition på ideell organisation: Den finns till av andra skäl än att skapa vinst till ägare eller att utöva statsmakt.)

Normalt att ungdomar hoppar av

"Fyra av tio unga lämnar politiken" skriver Svenska Dagbladet (29 maj) förvånat. Totalt valdes 463 ungdomar (18-24 år) in i landets kommunfullmäktige. 40 % av dem har hoppat av. Det kan jämföras med gruppen 25- år där endast 13 % har lämnat sina uppdrag.

Att ungdomar hoppar av sina uppdrag är varken förvånande eller ett problem. Det är ett normalt beteende och det finns ingenting ungdomsminister Lena Hallengren eller riksdagen kan göra för att ändra det. Det har med ungdomarnas livssituation att göra. Inom föreningslivet ser det likadant ut.

Man kan sällan räkna med att ungdomar stannar längre än två år på ett ideellt uppdrag. Den kontinuitet som krävs kan därför inte bygga på individen, utan måste säkras genom organisationen eller systemet. (Detta är ett viktigt skäl till att de över tid mest framgångsrika ungdomsorganisationerna alla har vuxna ledare.)

I det här fallet är det alltså varken ungdomarna eller det politiska arbetet det är fel på, det är systemet. Mandatperioden är för lång i förhållande till ungdomars uthållighet. Inom föreningslivet skulle man lösa frågan med kortare mandatperioder och i värsta fall med fyllnadsval. Det går säkert att hitta liknande lösningar inom kommunalpolitiken.

Myten om de försvinnande eldsjälarna

Det sägs ofta att ”eldsjälarna blir allt färre”. Det var också rubriken på en intervju med Lennart Pettersson i Uppsala Nya Tidning 27/5.

Lennart Pettersson är en av topparna inom idrottsrörelsen och sitter bla. i styrelsen för Sveriges olympiska kommitté. Nu är han bekymrad. Eldsjälarna blir färre i takt med att samhället förändras, menar han. Idag gäller det att tjäna pengar och folk har inte tid att jobba ideellt längre. Det enda sättet för föreningarna att behålla ledarna är att ge dem ekonomisk ersättning. Detta kan stora idrotter som fotbollen klara, men små idrotter har inte råd och riskerar då att försvinna.

Grunden har alltid varit den ideella verksamheten med det håller på att förändras. Och det måste politikerna börja inse. Jag tror inte ett dugg på att utveckla den ideella rörelsen. På Riksidrottsförbundet har man börjat diskutera frågan med det behövs mer.

Så långt Lennart Pettersson.

Men har han rätt? Försvinner eldsjälarna? Nej, inte enligt existerande statistik. Ca hälften av Sveriges vuxna befolkning är ideellt aktiv. Siffran fluktuerar litet mellan åren (precis som den gör i jämförbara länder), men tycks vara stabil på en mycket hög nivå. Sverige tillhör här världstoppen. Förmodligen har det aldrig funnits så många ideellt aktiva i vårt land som nu. Att eldsjälarna försvinner är alltså en myt.

Är det då svårare att rekrytera förtroendevalda och ledare? Både ja och nej. I absoluta tal är det inte det, men för enskilda föreningar kan det vara det. Skälen är många:

1) Antalet föreningar som konkurrerar om de ideella krafterna ökar hela tiden. Samma antal människor ska alltså delas upp på fler föreningar.

2) Vad folk vill engagera sig i varierar över åldrarna och från tid till annan. Vissa föreningar är i ropet, andra inte.

3) I de allra största städerna (Stockholm, Göteborg och Malmö, men kanske också Uppsala, som nämns som exempel i artikeln) fungerar inte de traditionella föreningsformerna lika bra. Föreningar där har alltså svårare att rekrytera ideella än de på andra håll i landet. I storstaden vill man utföra sitt ideella arbete på annat sätt.

4) Kompetensen och ledarskapets kvalitet varierar mellan föreningarna. Att rekrytera, utbilda och leda ideella är en konst som inte är allom given.

Är det då sant att man idag måste betala för att behålla sina ledare? Ja, om en förening börjat betala för detta arbete, då måste de också fortsätta för att inte förlora sina aktiva. På sikt måste de också betala mer och mer. Men, uppriktig sagt, då talar vi inte längre om ideellt arbete, utan om underbetalt avlönat arbete. De aktiva efterskänker en del av värdet av sin insats till föreningen.

Erfarenheterna visar, att det under i övrigt likvärdiga förhållanden, är lättare att rekrytera obetalda frivilliga än betalda. Den genomsnittliga kvaliteten på de aktiva är också högre bland de obetalada. Att börja betala för ett frivilligt arbete är därför ett fatalt misstag. Det görs ofta av ren okunskap, eller som en snabb genväg av folk som inte orkar eller förmår lära sig hur man engagerar ideella på rätt sätt.

Jag tror det här kan vara nödvändigt att påminna om att ideella föreningar inte är företag och inte kan drivas som sådana. Föreningar baseras på sin egen unika ideella logik. Endast om styrelsen förstår och tillämpar denna logik kan dess arbete bli framgångsrikt i alla avseenden. Dit hör att dra till sig och i meningsfullt arbete engagera ideella krafter. Det är inte lätt och har aldrig varit lätt, men det är ett av huvudnumren i föreningskonsten. Det är vad föreningsrävar ska kunna.

Bort med tassarna, politiker!

I demokratiska länder är medborgarnas föreningar självständiga från staten. I sådana länder lägger sig politikerna inte i föreningarnas inre affärer. Dessa kan därför fritt främja just sina medlemmars intressen.

Det är därför mycket illavarslande att tre politiker nu bryter mot denna grundläggande princip. Det sker i en debattartikel i Svenska Dagbladet (28/5): "Idrottsrörelse utan mångfald".

Där kritiseras medlemmarna i ett antal elitklubbar för att välja fel företrädare. En undersökning har nämligen visat att i deras styrelser finns för få kvinnor och personer med utländska namn.

Det är möjligt att medlemmarna i de kritiserade föreningarna kan hålla med om kritiken. Men det är också tänkbart, att de faktiskt har fullgoda skäl till varför de valt som de gjort. Det väsentliga är dock, att detta är deras ensak och inte något som staten ska lägga sig i. Alltså, bort med tassarna, politiker!

Staten tränger ut det ideella arbetet, 2

Medborgarna inte bara röstar i val, de organiserar sig också i folkrörelser. När dessa driver sina frågor främjar de samhällets utveckling. De gör det direkt med sina verksamheter och med opinionsbildning, lobbying och annat, men också indirekt. Indirekt lägger de, som Robert Putnam visat, grunden för det demokratiska systemet genom att skola aktiva samhällsmedborgare, främja deras nätverk och skapa tillit i samhället.

En av styrkorna med folkrörelser är att de utgör folkets egen motvikt till politiker och myndigheter. På det sättet liknar de och ibland överträffar den roll media har. Det är bl.a. därför som diktaturer förbjuder folk att organisera sig i rörelser. Så skedde under Franska revolutionen t.ex. då politikerna inte ville att det skulle finnas något mellan staten och folket, som kunde minska statens makt.

I Sverige hyllas ännu folkrörelserna, men ändå undergrävs de mer och mer av den politik som drivs. Den senaste utvecklingen är att staten tränger ut det ideella arbetet genom att låta myndigheter ta över deras roll som opinionsbildare och samhällsförändrare. Tidigare har jag pekat på exemplet Jämo. Här kommer ytterligare ett:

I en annons i DIK forum 5/06 söker HANDISAM - Myndigheten för handikappolitisk samordning ytterligare en kommunikatör. Varför behöver en liten myndighet som det här så många kommunikatörer? Jo, för att kunna opinionsbilda! Det framgår av myndighetens egen presentation:

”Handisam är en nystartad statlig myndighet som har regeringens uppdrag att verka samordnande och pådrivande i svensk handikappolitik. Handisam påskyndar utvecklingen mot ett samhälle där alla kan delta jämlikt oavsett funktionsförmåga. Vi består i dagsläget av en generaldirektör och 15 medarbetare. Vårt kontor ligger i Globen City.”

Myndigheter ska övervaka lagar, inte bedriva opinionsbildning. Det är en politisk uppgift som i det här fallet ska ligga på handikapprörelsen. När staten tar över folkrörelsernas roll passiviseras medborgarna. Därmed undergrävs det demokratiska systemet. Det stärker statens makt och minskar samtidigt folkets övervakning och insyn. Det är en mycket olycklig utveckling.

Vad krävs av en chef?

I en av sina många lärorika artiklar on ledarskap berättar Peter Drucker om sina tre första chefer. De var alla bra, men helt olika. För att vara bra behöver en chef alltså inte vara stöpt i en och samma form. Det finns utrymme för variationer. Samtidigt vet vi alla att det finns de som inte duger att vara chef. Det finns alltså gränser för variationerna.

Istället för att gång på gång presentera listor över de idag mest önskvärda egenskaperna hos en VD (som i Svenska Dagbladet 13 april), borde man kanske klara ut litet mera allmänt om var gränserna går mellan en bra och dålig chef. Det är inte svårt att tänka sig att sådana gränser inte är statiska utan varierar över tid och med organisationslogik, bransch och situation.

I SvD-artikeln säger Cecilia Gannedahl: "Det räcker inte bara att ha branschkunskap, utan du måste också vara en kunnig ledare."

För en 20-30 år sedan hade ett sådant uttalande betraktats som banalt och förmodligen inte letat sig in i tidningen, men så är det tyvärr inte idag. Vad hon egentligen säger (tolkar jag) är: Det räcker inte att vara en bra chef ("kunnig ledare"), du måste också på djupet förstå vad ditt företag håller på med, hur det blir framgångsrikt, så att du vet vart du ska leda det ("ha branschkunskap"). Detta påstående slår hårt mot den växande skara som gör gällande att en god chef kan leda vilken organisation som helst. Hur folk på allvar kan hävda något så korkat är en gåta för mig; det vimlar ju av konkreta exempel som visar att det är nys.

Tyvärr håller inte Cecilia Gannedahl fast vid sin tes. I resten av artikeln hävdas istället att förmåga att kommunicera är den viktigaste ledaregenskapen och att bransch- och verksamhetskunnande är den minst viktiga.

Riktigt absurt blir det när hon ger exempel på personer som uppfyller de "nya ledarskapskraven". Då räcker det med att vara en duktig kommunikatör. Dit räknar hon Elisabeth Tandan, tillträdande vd för Aktiespararna. Men hallå, vart tog kraven på branschkunskap vägen?

Man kan jämföra med Dagens Industri (8 april) som i en kritisk kommentar just lyfter fram Elisabeth Tandans brist på erfarenhet av aktiemarknaden, av att vara folktalare och av att leda en folkrörelse, kort sagt, brist på den för en vd i Aktiespararna nödvändiga branschkunskapen. Av dessa tre brister håller DI den första för mest graverande. Själv anser jag att den tredje är den på sikt allvarligaste. Det är inte lätt att gå från den relativt enkla företagslogiken till den betydligt mer komplexa ideella logiken.

Jag vet inget om Elisabeth Tandan och har därför ingen anledning tro annat än att hon kommer att lyfta sig i håret och bemästra den svåra uppgift Aktiespararnas styrelse tilldelat henne. Det har hänt förr.

DI tror att styrelsen gjort sin val för att de p.g.a. en inre krisen nu behöver en ledare. Det är möjligt, men jag fruktar att de nedtonat kravet på branscherfarenhet därför att de gått på myten att en god chef är en god chef oavsett sammanhang.

Staten tränger ut det ideella arbetet

Staten har ett minst sagt tudelat förhållande till den ideella sektorn. I högtidstalen hyllas det ideella arbetet, i praktiken trängs det undan när statsbyråkratin expanderar.

Detta är inget nytt. Så var det redan på 1950-talet. Men om det förr var drift och tjänster som togs över (och nu i viss mån lämnas tillbaka), så gäller det idag opinionsbildandet – ett av sektorns kärnområden.

När Jämo nu bestigit barrikaderna och manat till bojkott av fotbolls-VM i Tyskland är det dock inte bara toppen på ett allt större isberg, det är en drastisk kvalitetsförändring. Nu lånar myndigheten inte bara folkrörelsernas metoder, nu uppträder den som vore den en folkrörelse. Det är ett mycket illvarslande övertramp oavsett hur gott syftet än må vara.