Myten om de försvinnande eldsjälarna

Det sägs ofta att ”eldsjälarna blir allt färre”. Det var också rubriken på en intervju med Lennart Pettersson i Uppsala Nya Tidning 27/5.

Lennart Pettersson är en av topparna inom idrottsrörelsen och sitter bla. i styrelsen för Sveriges olympiska kommitté. Nu är han bekymrad. Eldsjälarna blir färre i takt med att samhället förändras, menar han. Idag gäller det att tjäna pengar och folk har inte tid att jobba ideellt längre. Det enda sättet för föreningarna att behålla ledarna är att ge dem ekonomisk ersättning. Detta kan stora idrotter som fotbollen klara, men små idrotter har inte råd och riskerar då att försvinna.

Grunden har alltid varit den ideella verksamheten med det håller på att förändras. Och det måste politikerna börja inse. Jag tror inte ett dugg på att utveckla den ideella rörelsen. På Riksidrottsförbundet har man börjat diskutera frågan med det behövs mer.

Så långt Lennart Pettersson.

Men har han rätt? Försvinner eldsjälarna? Nej, inte enligt existerande statistik. Ca hälften av Sveriges vuxna befolkning är ideellt aktiv. Siffran fluktuerar litet mellan åren (precis som den gör i jämförbara länder), men tycks vara stabil på en mycket hög nivå. Sverige tillhör här världstoppen. Förmodligen har det aldrig funnits så många ideellt aktiva i vårt land som nu. Att eldsjälarna försvinner är alltså en myt.

Är det då svårare att rekrytera förtroendevalda och ledare? Både ja och nej. I absoluta tal är det inte det, men för enskilda föreningar kan det vara det. Skälen är många:

1) Antalet föreningar som konkurrerar om de ideella krafterna ökar hela tiden. Samma antal människor ska alltså delas upp på fler föreningar.

2) Vad folk vill engagera sig i varierar över åldrarna och från tid till annan. Vissa föreningar är i ropet, andra inte.

3) I de allra största städerna (Stockholm, Göteborg och Malmö, men kanske också Uppsala, som nämns som exempel i artikeln) fungerar inte de traditionella föreningsformerna lika bra. Föreningar där har alltså svårare att rekrytera ideella än de på andra håll i landet. I storstaden vill man utföra sitt ideella arbete på annat sätt.

4) Kompetensen och ledarskapets kvalitet varierar mellan föreningarna. Att rekrytera, utbilda och leda ideella är en konst som inte är allom given.

Är det då sant att man idag måste betala för att behålla sina ledare? Ja, om en förening börjat betala för detta arbete, då måste de också fortsätta för att inte förlora sina aktiva. På sikt måste de också betala mer och mer. Men, uppriktig sagt, då talar vi inte längre om ideellt arbete, utan om underbetalt avlönat arbete. De aktiva efterskänker en del av värdet av sin insats till föreningen.

Erfarenheterna visar, att det under i övrigt likvärdiga förhållanden, är lättare att rekrytera obetalda frivilliga än betalda. Den genomsnittliga kvaliteten på de aktiva är också högre bland de obetalada. Att börja betala för ett frivilligt arbete är därför ett fatalt misstag. Det görs ofta av ren okunskap, eller som en snabb genväg av folk som inte orkar eller förmår lära sig hur man engagerar ideella på rätt sätt.

Jag tror det här kan vara nödvändigt att påminna om att ideella föreningar inte är företag och inte kan drivas som sådana. Föreningar baseras på sin egen unika ideella logik. Endast om styrelsen förstår och tillämpar denna logik kan dess arbete bli framgångsrikt i alla avseenden. Dit hör att dra till sig och i meningsfullt arbete engagera ideella krafter. Det är inte lätt och har aldrig varit lätt, men det är ett av huvudnumren i föreningskonsten. Det är vad föreningsrävar ska kunna.

Bort med tassarna, politiker!

I demokratiska länder är medborgarnas föreningar självständiga från staten. I sådana länder lägger sig politikerna inte i föreningarnas inre affärer. Dessa kan därför fritt främja just sina medlemmars intressen.

Det är därför mycket illavarslande att tre politiker nu bryter mot denna grundläggande princip. Det sker i en debattartikel i Svenska Dagbladet (28/5): "Idrottsrörelse utan mångfald".

Där kritiseras medlemmarna i ett antal elitklubbar för att välja fel företrädare. En undersökning har nämligen visat att i deras styrelser finns för få kvinnor och personer med utländska namn.

Det är möjligt att medlemmarna i de kritiserade föreningarna kan hålla med om kritiken. Men det är också tänkbart, att de faktiskt har fullgoda skäl till varför de valt som de gjort. Det väsentliga är dock, att detta är deras ensak och inte något som staten ska lägga sig i. Alltså, bort med tassarna, politiker!

Staten tränger ut det ideella arbetet, 2

Medborgarna inte bara röstar i val, de organiserar sig också i folkrörelser. När dessa driver sina frågor främjar de samhällets utveckling. De gör det direkt med sina verksamheter och med opinionsbildning, lobbying och annat, men också indirekt. Indirekt lägger de, som Robert Putnam visat, grunden för det demokratiska systemet genom att skola aktiva samhällsmedborgare, främja deras nätverk och skapa tillit i samhället.

En av styrkorna med folkrörelser är att de utgör folkets egen motvikt till politiker och myndigheter. På det sättet liknar de och ibland överträffar den roll media har. Det är bl.a. därför som diktaturer förbjuder folk att organisera sig i rörelser. Så skedde under Franska revolutionen t.ex. då politikerna inte ville att det skulle finnas något mellan staten och folket, som kunde minska statens makt.

I Sverige hyllas ännu folkrörelserna, men ändå undergrävs de mer och mer av den politik som drivs. Den senaste utvecklingen är att staten tränger ut det ideella arbetet genom att låta myndigheter ta över deras roll som opinionsbildare och samhällsförändrare. Tidigare har jag pekat på exemplet Jämo. Här kommer ytterligare ett:

I en annons i DIK forum 5/06 söker HANDISAM - Myndigheten för handikappolitisk samordning ytterligare en kommunikatör. Varför behöver en liten myndighet som det här så många kommunikatörer? Jo, för att kunna opinionsbilda! Det framgår av myndighetens egen presentation:

”Handisam är en nystartad statlig myndighet som har regeringens uppdrag att verka samordnande och pådrivande i svensk handikappolitik. Handisam påskyndar utvecklingen mot ett samhälle där alla kan delta jämlikt oavsett funktionsförmåga. Vi består i dagsläget av en generaldirektör och 15 medarbetare. Vårt kontor ligger i Globen City.”

Myndigheter ska övervaka lagar, inte bedriva opinionsbildning. Det är en politisk uppgift som i det här fallet ska ligga på handikapprörelsen. När staten tar över folkrörelsernas roll passiviseras medborgarna. Därmed undergrävs det demokratiska systemet. Det stärker statens makt och minskar samtidigt folkets övervakning och insyn. Det är en mycket olycklig utveckling.

Vad krävs av en chef?

I en av sina många lärorika artiklar on ledarskap berättar Peter Drucker om sina tre första chefer. De var alla bra, men helt olika. För att vara bra behöver en chef alltså inte vara stöpt i en och samma form. Det finns utrymme för variationer. Samtidigt vet vi alla att det finns de som inte duger att vara chef. Det finns alltså gränser för variationerna.

Istället för att gång på gång presentera listor över de idag mest önskvärda egenskaperna hos en VD (som i Svenska Dagbladet 13 april), borde man kanske klara ut litet mera allmänt om var gränserna går mellan en bra och dålig chef. Det är inte svårt att tänka sig att sådana gränser inte är statiska utan varierar över tid och med organisationslogik, bransch och situation.

I SvD-artikeln säger Cecilia Gannedahl: "Det räcker inte bara att ha branschkunskap, utan du måste också vara en kunnig ledare."

För en 20-30 år sedan hade ett sådant uttalande betraktats som banalt och förmodligen inte letat sig in i tidningen, men så är det tyvärr inte idag. Vad hon egentligen säger (tolkar jag) är: Det räcker inte att vara en bra chef ("kunnig ledare"), du måste också på djupet förstå vad ditt företag håller på med, hur det blir framgångsrikt, så att du vet vart du ska leda det ("ha branschkunskap"). Detta påstående slår hårt mot den växande skara som gör gällande att en god chef kan leda vilken organisation som helst. Hur folk på allvar kan hävda något så korkat är en gåta för mig; det vimlar ju av konkreta exempel som visar att det är nys.

Tyvärr håller inte Cecilia Gannedahl fast vid sin tes. I resten av artikeln hävdas istället att förmåga att kommunicera är den viktigaste ledaregenskapen och att bransch- och verksamhetskunnande är den minst viktiga.

Riktigt absurt blir det när hon ger exempel på personer som uppfyller de "nya ledarskapskraven". Då räcker det med att vara en duktig kommunikatör. Dit räknar hon Elisabeth Tandan, tillträdande vd för Aktiespararna. Men hallå, vart tog kraven på branschkunskap vägen?

Man kan jämföra med Dagens Industri (8 april) som i en kritisk kommentar just lyfter fram Elisabeth Tandans brist på erfarenhet av aktiemarknaden, av att vara folktalare och av att leda en folkrörelse, kort sagt, brist på den för en vd i Aktiespararna nödvändiga branschkunskapen. Av dessa tre brister håller DI den första för mest graverande. Själv anser jag att den tredje är den på sikt allvarligaste. Det är inte lätt att gå från den relativt enkla företagslogiken till den betydligt mer komplexa ideella logiken.

Jag vet inget om Elisabeth Tandan och har därför ingen anledning tro annat än att hon kommer att lyfta sig i håret och bemästra den svåra uppgift Aktiespararnas styrelse tilldelat henne. Det har hänt förr.

DI tror att styrelsen gjort sin val för att de p.g.a. en inre krisen nu behöver en ledare. Det är möjligt, men jag fruktar att de nedtonat kravet på branscherfarenhet därför att de gått på myten att en god chef är en god chef oavsett sammanhang.

Staten tränger ut det ideella arbetet

Staten har ett minst sagt tudelat förhållande till den ideella sektorn. I högtidstalen hyllas det ideella arbetet, i praktiken trängs det undan när statsbyråkratin expanderar.

Detta är inget nytt. Så var det redan på 1950-talet. Men om det förr var drift och tjänster som togs över (och nu i viss mån lämnas tillbaka), så gäller det idag opinionsbildandet – ett av sektorns kärnområden.

När Jämo nu bestigit barrikaderna och manat till bojkott av fotbolls-VM i Tyskland är det dock inte bara toppen på ett allt större isberg, det är en drastisk kvalitetsförändring. Nu lånar myndigheten inte bara folkrörelsernas metoder, nu uppträder den som vore den en folkrörelse. Det är ett mycket illvarslande övertramp oavsett hur gott syftet än må vara.

Varför ingen seriös bevakning av ideella sektorn?

Dagens Uppsala Nya Tidning (UNT) ägnar en och en halv sida åt lösa spekulationer kring om idrottsklubben Bälinge genom sitt aktiebolag ska investera i aktier istället för att ha pengarna räntelöst på bank.

Hos mig väcker artikeln många frågor. Inte så mycket kring sakfrågan dock. Rent sakligt finns nämligen inget som hindrar att en ideell förening investerar pengar i aktier. Det illustreras för övrigt av en notis i samma tidning om att Svenska Kyrkan förra året tjänade 743 miljoner kr på sina 4,5 miljarder i aktier. Inom den ideella sektorn är det inte innehavet av börsaktier som är kontroversiellt, utan snarare urvalet, alltså riskprofil och investeringsetik. För Bälinges del torde frågan ha betydligt lägre dignitet än att, som man ju faktiskt gjort, göra om sitt allsvenska lag till aktiebolag.

Nej, betydligt mer intressant är kommentaren från Riksidrottsförbundets jurist. Han menar att klubbstyrelsen kan besluta att investera i aktier. Den bör dock först "prata med sina medlemmar".

Jag håller inte med. Att första gången flytta klubbens pengar från bank till aktiemarknad är inte något styrelsen kan besluta om. Sådana principbeslut kan endast årsmötet fatta. Det är också klubbens årsmöte som ska fastställa reglerna för aktieförvaltningen. Detta gäller även om innehavet formellt sätt inte finns i klubben, utan i dess helägda aktiebolag.

Men den verkligt stora frågan artikeln väcker är emellertid mer principiell. Varje dag ägnas ett antal sidor åt sport - en av de ideella verksamheter svenska folket ägnar sig åt. Det finns också block om näringslivet och kultur och nöje och reportrar som bevakar kommunen. Men varför ingen seriös och systematisk bevakning av övriga delar av ideella sektorn?

Att ett sådant block inte är en naturlig del av tidningarna idag beror inte på att sektorn är liten och obetydlig, har ringa samhällsintresse eller på att få läsare skulle vara intresserade. Det beror på medias slentrian, okunnighet och ointresse.

UNT ingår i ideella sektorn. Varför inte göra omprioriteringar och gå i spetsen för en ny redaktionell syn på och bättre bevakning av den ideella sektorns organisationer och verksamheter?

Utan frivilliga, inga säkra väderprognoser

Frivilligarbete betraktas väldigt ofta som något extra i samhället, något man både kan ha och mista. Den felsynen beror på brist på kunskap och intresse. Frivilligarbetet har alltid varit och kommer att förbli centralt för samhällets utveckling och funktion.

Som exempel kan vi ta väderrapporterna. För att göra prognoserna vi ser på TV krävs mycket kraftfulla datorer och välutbildade experter. Men var kommer alla data ifrån som datorerna bearbetar?

Visste du att insamlandet av nödvändiga grunddata inte skulle fungera utan frivilliga väderrapportörer över hela vårt klot? Nej, naturligtvis, det visste du inte. Därför det har man aldrig berättat. Det tas för självklart. Det är den typen av självklarheter som osynliggör det ideella arbetet.

Men tänk efter, tror du verkligen att alla världens stater – och inom detta område måste man verkligen vara heltäckande för att få tillförlitliga prognoser – skulle ha råd att hålla sig med anställda väderrapportörer eller självgående mätutrustning över hela sitt territorium? Naturligtvis inte. Och vem skulle isåfall ta ansvar för att observera vädret på världens alla hav? För sådana dagliga väderobservationer används i stor utsträckning frivilliga, personer med intresse och tillfälle, personer som redan finns på plats. T.ex. täcks haven genom att nära 7 000 fartyg på frivillig basis rapporterar in vädret på den plats där de just då befinner sig. Uppgifterna samlas upp och bearbetas av World Meteorological Organization (WMO) i Genève.

Om du vill veta mer om hur frivilliga bidrar till väderprognoserna kan du läsa WMOs skrift Volunteers for Weather, Climat and Water (ISBN 92-63-10919-2)