Röstköp och medlemstapp

Partierna krymper, arvodena stiger. Det är två saker som hänger ihop och som i sin tur leder till röstköp och fortsatt medlemstapp.

Enligt media har en eller flera medlemmar av Moderaterna värvat medlemmar och betalt deras avgift i syfte att få deras röster i provvalet och därmed hamna på valbar plats på riksdagslistan. Den som lyckas med en sådan manöver får god utdelning på sina pengar. Förutom makt, inflytande och prestige utgår ett arvode på 55 000 kr i månaden samt ett antal ersättningar och förmåner.

Statsvetaren Ulf Bjereld, Göteborgs universitet, sätter in detta i ett sammanhang (UNT 2010-02-16). Han säger bland annat, att partiernas sjunkande medlemstal och sviktande folkrörelseförankring beror på att

”i en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att täcka in alla samhällsfrågor”.

Partiernas problem beror alltså enligt honom på omvärlden, inte på partiernas eget agerande.

Han säger också att

”Partierna försöker hantera denna utveckling bland annat genom ett ökat inslag av personval.”

Det som hänt förefaller i så fall vara en ”innovativ” tolkning av det personvalssystemet.

Det verkar som om problemet inte är nytt för partierna. Enligt media har Moderaterna en intern regel som förbjuder att man betalar någon annans medlemsavgift. Inom Folkpartiet hindras liknande fusk genom att man måste vara medlem i minst tre månader innan man får rösta.

Faktum är att det inte är något nytt bland föreningar utanför politiken heller. I konfliktsituationer är det inte ovanligt att en falang inom en förening aktivt värvar tillfälliga medlemmar för att på årsmötet kunna trumfa igenom sin vilja. Detta är oftast inte olagligt, men strider mot god föreningssed. Det leder också till att föreningen fungerar dåligt. Att medlemmar i en ideell organisation delar in sig i falanger, fraktioner eller partier som i val kämpar om makten är för övrigt inte önskvärt. Det ökar visserligen medlemmarnas engagemang i själva valet, men minskar det för organisationen betydligt viktigare engagemanget mellan valen – något för bland annat Svenska Kyrkan att tänka på.

I vanliga föreningar handlar sådana konflikter om allt möjligt, men mera sällan om ekonomisk vinning. Inom partierna kan man dock numera inte utesluta det som huvudmotiv. Uppdrag som i vanliga föreningar utförs ideellt och med ett inslag av uppoffring är nämligen inom partierna arvoderade (inklusive det medlemmar gör inom stat och kommun). Politiken har därmed förvandlats till en födkrok och partierna till kaderorganisationer. Frågan är om de inte i praktiken snart kan liknas vid ekonomiska föreningar.

Enligt Ulf Bjereld är det folkets ändrade inställning som är skälet till att partierna tappar medlemmar. För mig som specialist på ideell organisering är detta inte särskilt sannolikt. Jag skulle tro att det är precis tvärt om, partiernas ändrade beteende gör att färre vill vara medlemmar.

Det är vanligt när organisationer får problem att skylla på omvärlden. Men det bör man inte lättvindligt göra eftersom det ingår i ledningens uppdrag i varje organisation att identifiera relevanta omvärldsförändringar och att hantera dem. Ibland är förstås de negativa förändringarna så drastiska att detta inte går, men så är det knappast i detta fall.

När en förening mer än tillfälligtvis tappar medlemmar så beror det i de flesta fall på föreningen själv. Medlemmar är ett resultat av verksamheten och av interaktionen med omvärlden. Föreningar kan med sitt beteende och inre liv locka till sig medlemmar, men de kan också stöta dem ifrån sig.

Om det vore så att endast ett eller två partier förlorade medlemmar, då skulle jag söka efter unika orsaker inom dessa partier. Men om alla partier förlorar medlemmar, så är det troligt att det beror på problem som är generella inom gruppen.

Utan att ha gjort någon närmare undersökning skulle jag våga gissa att det är de förändringar, som partistöd och en allt mer omfattande arvodering, över tid lett till inom partierna och deras inre liv, som gör att de tappat medlemmar. Det framgår nämligen av SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003), att det är de icke arvoderade medlemmarna som lämnar; de arvoderade blir kvar. Läs mer om detta i mitt tidigare inlägg Partierna dör inte ut.