Föreningar av Röda Korsets typ bygger på aktivas och givares uppoffring. En av styrelsens strategiskt sett absolut viktigaste uppgifter är att uppmuntra sådan uppoffring. Problemet med en heltidsarvoderad ordförande är att det sänder ut precis motsatt signal.
– Inlägg nr 3 i serien om rödakorsordförandens arvode –
I inlägg nr 2 tittade vi på de två helt olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser. Den första har en heltidsarbetande ordförande som leder organisation och verksamhet. Den andra har en fritidsarbetande ordförande, vilket görs möjligt genom att styrelsen anställt en chef att utföra det mesta av ledningsarbetet.
Den första modellen ger ordföranden mycket stor makt. Den återfinns främst bland partier och fackföreningar. Den andra modellen bygger på maktdelning och delegation. Den föredras allmänt av såväl organisationer som experter. Kostnaderna för de två modellerna är likvärdiga. I renodlad form kan bägge fungera bra. Problemet med Röda Korset är att den blandar samman de två modellerna.
I det här inlägget ska vi emellertid närma oss frågan från ett helt annat håll. Vi ska titta på de strategiska aspekterna. Är den modell Röda Korset valt möjligen den strategiskt bästa för organisationen?
Organisationer behöver en strategi
Alla organisationer behöver en strategi som vägledning. Utan en sådan famlar den omkring som en blindbock, slinker hit och dit som prästens lilla kråka eller står grubblande i vägskälet som Alice.
En god strategi tar sin utgångspunkt i organisationens ändamål, bygger på organisationens logik och framgångsfaktorer och beaktar förändringar i omvärlden. Den pekar ut vart organisationen ska och hur den ska ta sig dit.
Föreningars huvudstrategi handlar alltid om hur förverkliga ändamålet. För att kunna genomföra denna behövs stödstrategier. Dessa är underordnade huvudstrategin och måste stödja den. En stödstrategi kan inte tillåtas motverka huvudstrategin.
Föreningar bygger på uppoffring
Till skillnad mot företag, myndigheter och organisationsbaserade föreningar, som är baserade på pengar, så bygger individbaserade föreningar på uppoffring. Det är genom medlemmars uppoffring som de leds och bemannas, och genom sympatisörers och givares uppoffring som de finansieras. Att de lever på uppoffring ger dem en unik kvalitet och en unik styrka.
Olika föreningar har olika grad av uppoffring. En del har mer, andra mindre. Det beror bland annat på hur finansieringen är ordnad och vilken inriktning organisationen har. Graden av uppoffring påverkar organisationens image och vilken typ av ideellt aktiva de drar till sig.
Arvoden neutraliserar uppoffringen
Problemet med att betala arvode till förtroendevalda (eller andra ideella) är att det helt eller delvis neutraliserar deras uppoffring. Ett arvode som är litet i förhållande till den insats som krävs innehåller en viss grad av uppoffring. Denna uppoffring försvinner helt om arvodet (eller kompensation för utebliven inkomst) höjs till dess att det exakt motsvarar insatsen. I detta läge får den förtroendevalde full kompensation. Om arvodet sedan höjs ytterligare, då blir den förtroendevalde överkompenserad, det vill säga, han eller hon gör en ren vinst på en insats som vid detta lag knappast kan kallas ideell. ”Marknadsmässiga arvoden” innehåller ingen uppoffring alls, och innebär ofta en överkompensation.
Arvoden eller ej - en viktig strategisk fråga
För en folkrörelse, som för att förverkliga sitt ändamål är beroende av många människors uppoffring, blir det strategiskt sett djupt problematiskt om medlemmar och allmänhet anser att de centralt förtroendevalda inte själva uppoffrar sig. Om en sådan åsikt blir allmänt etablerad äventyras organisationens hela existens.
Problemet förstärks kraftigt av att folkrörelser till stor del leds genom föredömen och symbolhandlingar. De attityder och metoder som etableras centralt sprider sig vartefter till hela organisationen.
Det är också fullt klart att kvaliteten på de förtroendevalda ändras när uppdraget arvoderas jämfört med när det inte gör det.
Huruvida folkrörelsen ska ge arvode eller inte till centralt förtroendevalda är alltså en viktig strategisk fråga.
Ordförandens arvode motverkar ordförandens arbete
Röda Korset är en av Sveriges största folkrörelser. Den har ett stort antal lokalföreningar som bedriver social och annan frivilligverksamhet och som samlar in pengar till det internationella hjälparbetet. Med tiotusentals ideellt aktiva och ännu fler enskilda givare är Röda Korset strategiskt sett mer beroende av individers uppoffring än vad de flesta andra föreningar i Sverige är. En av styrelsens absolut viktigaste strategiska uppgifter är därför att uppmuntra sådan uppoffring. Det är i det ljuset vi måste betrakta ordförandens heltidsarvode.
Röda Korsets huvudstrategi för att nå sina humanitära mål är att mobilisera ideellt aktiva lokalt och att samla in pengar från allmänheten. Organisationens struktur och resurser har anpassats till detta. Så långt är allt väl.
Men dessutom ger Röda Korset numera, i en stödstrategi med syfte att säkerställa bästa möjliga ledning, sin ordförande ett heltidsarvode. Detta har beslutats av senaste riksstämman, organisationens högsta beslutande organ, och är därför helt legitimt.
Problemet är att det råder en akut konflikt mellan Röda Korsets huvudstrategi och denna stödstrategi. Den senare undergräver den förra på ett oacceptabelt sätt. Ordförandens arvode har blivit ett hinder för organisationen att nå sina mål. Eller, om man så vill, det egna arvodet hindrar ordföranden från att lyckas med sin uppgift.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
När medlemmar arbetar idielt så skall även förbundstyrelse arbeta utan arvode eller lön.Helt oakseptabelt nuvarande system.
Om du syftar på Röda Korset så håller jag med. Det är vad jag vill säga med den här artikeln. Samma sak gäller för de flesta förbund. Men det är ingen generell regel. Det kan finnas förbund och tillfällen då det är lämpligt att ge förbundsstyelsen arvoden. Röda Korset är inget sådant förbund och det här är inte ett sådant tillfälle.
Hej Leopold,
Jag läste din artikel och funderar över dina källor? Håller, förövrigt, med dig. Läste i SOU 2002:31 att det är tänkt att det genererade överskottet ska användas för att balansera upp eventuella framtida underskott...
Allt gott,
S.T
mycket bra redogörelse för frågan. jag tycker att det är väldigt svårt. jag kommer till en annan slutsats än du. för mig handlar det inte om uppoffring. för mig handlar det istället om gemensamt ansvar, engagemang och strävan mot gemensamma mål. uppoffringen tycker jag hänger mer ihop med välgörenhet, särskilt den amerikanska charitytraditionen där det handlar om att "offra" tid eller pengar för en god sak. folkrörelsen har sin styrka i att den utgår ifrån medlemmen som tillsammans med andra skapar organisationen. därför tycker jag att det snarare är en fråga om hur medlemmarna vill använda sina resurser.
jag tycker också att det ligger mer värderingar i en heltidsarvodering av en ordförande. en generalsekreterare är chef över tjänstemannaorganisationen, men anställd av styrelsen. men ordföranden är vald av årsmötet och har medlemmarna i ryggen. när ordföranden talar i organisationens namn handlar det om medlemmarnas förlängda arm, inte styrelsens.
som ordförande för stora organisationer väljer man ju ofta personer som redan är kända för allmänheten. en sådan ordförande blir lätt galjonsfigur om det inte finns ett arvode. det blir en person som deltar på möten, som framträder i offentliga sammanhang men som inte har en tydlig koppling till organisationen i övrigt. att ordföranden förväntas delta i organisationen verksamheter, besöka kretsar, regioner, hålla kontakt med organisationens olika delar och företräda medlemmarna både externt och internt är ett värde i sig.
arvodets nivå är givetvis komplicerat. men jag tror att det handlar om föreställningar kring differentiering i en hierarki som skapar problemet. en avdelningschef ska ha lite mer än en handläggare men lite mindre än en enhetschef, en regionchef ska ha lite mer än lokalkontorens chefer men mindre än huvudkontoret. detta är en tanke som genomsyrar samhället. jag tror att problemet handlar om lönenivåer i samhället i stort, inte om ideella föreningars arvoden.
slutligen tror jag inte att det finns en "acceptabel nivå", i kritiska ögon är alla nivåer för höga om vi accepterar det kriteriet. ungdomsförbundets ordförande fick försvara sin lön inför årsmötet för ett antal år sedan då den låg på 14 000 då många menade att det var en hutlös summa.
men det är svårt. vad jag tycker är viktigt är att föreningarna måste få fatta besluten, inte medieredaktioner. allt för ofta ropas det på avgång, bot och bättring. men det måste vara ett demokratiskt beslut att förändra en organisation och att riva upp fattade beslut.
förlåt för långt inlägg. ser fram emot vidare diskussioner.
Mattias, tack för ditt inlägg.
Det kan hända att det här upplevs som en svår fråga. Kanske beror det på att det är flera hopslingrade, varav de tre viktigaste förmodligen är: 1) Hur ska man bäst organisera ledningen av ett förbund? 2) Hur ökar man chansen att få en utmärkt ordförande? 3) Vilken arvodesnivå är lämplig? Med frågorna i just den ordningen får man ett bra beslutsträd, tycker jag.
Om svaret på fråga ett är modell 1 (se inlägg 2 om olika ledningsmodeller) så har man valt en heltidsarvoderad ordförande. Om svaret är modell 2 så har man valt en fritidsarbetande ordförande, vilken görs möjlig genom en generalsekretare. Dessa svar leder åt två olika håll. Utifrån dem kan man sedan besvara de följande frågorna.
För dig handlar det inte om ”uppoffring”, utan om några andra ord. Vad jag vill få fram är en avgörande aspekt som är gemensam för alla typer av ideellt arbete. Jag kallar den uppoffring eftersom en ideell insats aldrig är kompenserad med pengar, varor eller förmåner eller framtvingad av myndighet, skola eller arbetsgivare. Om den är kompenserad eller framtvingad är den inte längre ideell. För mig är frivillig och okompenserad, det vill säga uppoffring, själva kärnan i ordet ”ideell”.
Medlemmar i en förening tar förvisso ”gemensamt ansvar” när de väljer styrelse och efteråt granskar dess arbete, men gör styrelsen det? Tar inte styrelsen snarare ett speciellt ansvar som bygger på men är större än det gemensamma ansvaret? Annars vore det ju ingen skillnad mellan medlemmar och styrelse i en förening. ”Engagemang” ser jag som roten till uppoffringen, det som gör att man arbetar ideellt. ”Strävan mot gemensamma mål” bör väl vara något varje organisation försöker uppnå.
Jag håller med om att folkrörelsen skapas av medlemmarna och att detta ger den dess unika logik. Alla mina resonemang i frågan bygger på det. Men det är att kraftigt förenkla ledningsdynamiken i förbund att säga att det därför ”snarare är en fråga om hur medlemmarna vill använda sina resurser”. Hade vi talat om aktieägare, hade jag hållit med. Kanske också om vi talat om en enskild lokal förening med direktdemokrati. Men i ett förbund är verkligheten mer komplex. Så till exempel är de medlemmar som beslutar om hur resurserna ska användas de som är mest engagerade i organisationens inre liv. De är ganska få. Det är inte säkert att deras beslut motsvarar vad den gängse medlemmen tycker. Att leda och organisera så att alla medlemmar är nöjda är ledningens uppgift. Misslyckas den med detta minskar medlemsantalet.
Du säger att det ligger ”mer värderingar i en heltidsarvodering”. Det är litet oklart för mig. Ska jag tolka det som att du anser det bättre med en heltidsarvoderad ordförande än en heltidsanställd generalsekreterare? Om så är fallet, så förordar du förmodligen ledningsmodell 1. Det innebär i så fall att du tycker att Röda Korset ska satsa på en heltidsarvoderad ordförande och avskaffa posten som generalsekreterare.
Tanken att ordföranden talar i organisationens namn som ”medlemmarnas förlängda arm, inte styrelsens” hör också mer hemma i ledningsmodell 1, men inte ens där är den väl juridiskt helt korrekt.
Jag tycker att du drar alltför skarpa gränser mellan ordföranden, styrelsen och generalsekreteraren. Årsmötet väljer ordföranden, men också styrelsen. Juridiskt sett är styrelsen en kollektiv ledning, dess beslut fattas i sittande möte. Ordföranden kan inte agera på egen hand utanför de riktlinjer som stadgarna eller styrelsen gett. Om styrelsen och ordföranden är medlemmarnas förlängda arm, så är generalsekreteraren det också i rollen som styrelsens förlängda arm. Tjänstemannaorganisationens roll är att hjälpa styrelsen att leda och förvalta förbundet. Med rätt arbetsfördelning mellan styrelse och tjänstemän kan styrelsen (inklusive ordföranden) styra bättre och samtidigt fortsätta arbeta helt ideellt.
En folkrörelse gör sig själv en björntjänst om den som sin ordförande, ledare och talesman väljer en person som förvandlas till blott en galjonsfigur ifall han eller hon inte får arbeta heltid mot arvode.
Skicka en kommentar