Invandrarförbund och statsbidrag

Moderaterna vill att staten ska sluta ge bidrag till invandrarförbund och istället stödja integrationsarbete inom idrotts- och kulturföreningar. Utifrån detta resonerar jag om invandrarföreningar, invandrarförbund och statsbidrag. 

Detta dök upp i Twitterflödet:

"Stoppa bidrag till etniska föreningar. Skattepengar ska inte användas till det som riskerar att öka segregationen. Håller du med?"

Avsändare var Moderaterna. Vice ordföranden Elisabeth Svantesson förklarade utspelet i Bulletin. Här en sammanfattning:

Statens bidrag till etniska föreningar ska tas bort. De gynnar inte integration, förstärker segregationen och är inget som skattebetalarna ska stå för. Pengarna ska i stället gå till integrationsarbete inom idrotts- och kulturföreningar. Etniska föreningar kan vara viktiga för nyanlända, men de får finansiera dem själva. Det förlorade statsbidraget bör kunna ersättas med medlemsavgifter.  

De etniska organisationer som får statsbidrag är förbund. Jag noterar att Moderaterna valt att istället kalla dem föreningar. Det skapar oklarhet. Invandrarnas föreningar finns nämligen lokalt och får samma kommunala bidrag som andra föreningar. Vill Moderaterna stoppa också dessa?  

Betydande statligt stöd sedan 1975

Statligt organisationsstöd till invandrarförbund har funnits sedan 1975, alltså i snart femtio år. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), som numera delar ut bidragen, säger att dessa till exempel kan finansiera förbundets kansli, administration och anställda.

I propositionen 1975:26 sas klokt att statsbidraget inte skulle villkoras, skulle vara förutsägbart flera år framåt och vara av kompletterande karaktär. Det sistnämnda motsades dock direkt. Bidraget skulle nämligen få uppgå till "högst 75 % av styrkta kostnader”. 

Av Invandrar- och minoritetspolitiken: slutbetänkande (SOU 1984:58) framgick att statens bidrag nio år senare utgjorde 73 % av invandrarförbundens inkomster. Invandrarverket menade att organisationerna hade ett "naturligt begränsat medlemsunderlag" och inte ens med "en kraftig ökning av medlemsavgifterna" kunde förbättra sin ekonomi.

Att invandrare organiserar sig är självklart

Att landsmän på utrikes ort går samman för att ömsesidigt stötta varandra är en självklarhet. Vi människor bildar föreningar för att lösa problem vi annars inte kan lösa och för att nå mål vi annars inte kan nå. 

Invandrarföreningar av typen föreningar för ömsesidig nytta går långt tillbaka i tiden. I Sverige har de funnits i minst tusen år. Det vet vi tack vare ett par runstenar i Sigtuna. Frisernas gille, som nämns där, är Sveriges äldsta kända såväl invandrarförening som föreningsnamn. Gillesbröderna bestod av både friser (från dagens Holland) och svear och var sannolikt handelsmän. 

Det var fortsatt vanligt under medeltiden att utländska köpmän bildade invandrarföreningar. Sankta Gertruds gille i Stockholm är ett exempel. Det grundades av tyska köpmän på 1300-talet. 

En variant av invandrarförening är en egen församling. I Stockholm fanns en finskspråkig från 1533, tysk från 1558, holländsk reformert från 1692 och en judisk från 1775.

Nationer, som organiserar studenter utifrån geografisk härkomst, är en annan variant. De första fanns vid universitetet i Paris på 1200-talet. Därifrån spred sig idén över Europa. I Sverige har de funnits sedan 1600-talet. 

Finsktalande har utöver församling haft egna föreningar i Sverige sedan 1830. En från 1890-talet är ännu verksam. Första föreningen för italienare kom 1909, för polska flyktingar 1918 och baltiska flyktingar 1944. Antalet ökade sedan snabbt med efterkrigstidens immigration.

Den stora svenska emigrationen till USA från mitten på 1800-talet ledde naturligtvis till ett stort antal svenska föreningar och församlingar där. 

På motsvarande sätt har dagens utlandssvenskar ordnat det för sig. Svenska föreningen finns i ett antal länder. Det gör också svenskornas SWEA och Svenska kyrkans utlandsverksamhet.  

Det är naturligtvis inte invandrarföreningens uppgift att skapa integration. Men genom att ge sina medlemmar stöd i invandrarsituationens alla utmaningar och möjligheter bidrar den effektivt till just detta.

Typiska invandrarföreningar är lokala och bygger på ideellt arbete. De har därför normalt inga större  problem att finansiera sig själva. 

Start av invandrarföreningar

Föreningar har förekommit över hela världen. Men i många länder har de undertryckts av staten och för idag en tynande tillvaro. Den starka föreningstradition och allmänna föreningskompetens vi har i Sverige är därför unik. 

Det är mer regel än undantag att invandrare vid ankomsten har låg föreningskompetens. Det har emellertid inte hindrat föreningsbildande. Det är nämligen ganska lätt att bilda och driva en lokal förening för ömsesidig nytta. Det som krävs är 1) ett angeläget gemensamt behov, 2) en lämplig stadgemall, 3) ledare med energi, organisationsförmåga och demokratiskt sinne, och 4) grundläggande förenings- och möteskunskap. Ett och tre hade invandrarna själva. Två och fyra fick de hjälp med från kommun  och bildningsförbund.

Invandrarförbund däremot är inte lika enkla att få igång och driva.

Start av invandrarförbund

Det första invandrarförbundet bildades 1953. Innan Riksdagen tog sitt invandrarpolitiska beslut 1975 fanns bara åtta och någon snabb tillväxt var inte i sikte. Sannolikt saknade berörda grupper såväl behov, resurser som förbundskunskap. 

Men Riksdagens beslut 1975 ändrade förutsättningarna. Det gav invandrarförbunden erkännande, status och rätt till regelbundna möten med staten. Och inte minst, finansiering. Fler förbund startades. Därmed fick staten de breda kontaktytor med invandrargrupperna som den uppenbarligen eftersträvade. Att på detta sätt koppla invandrarföreningarna till folkrörelsesverige var uppenbarligen en integrationsfrämjande åtgärd.

Fick invandrarförbunden en bra start?  

För att ett förbund, vilket som  helst, ska kunna fungera och utvecklas väl måste det designas rätt från start. För detta krävs kunskap och erfarenhet, något som de blivande invandrarförbunden måste ha fått hjälp med.

Förbund styrs nerifrån. De lokalt aktivas kollektiva vilja ska slå igenom centralt och vägleda dem som arbetar där. Att säkerställa det i stadgarna är absolut nödvändigt, men inte tillräckligt. Också annat måste bli rätt, till exempel finansieringen. 

För att långsiktigt fungera väl bör ett förbund finansieras underifrån, av sina lokalföreningar. Om förbundskontoret har sin egen, oberoende finansiering rubbas balans och funktion i förbundet. Då finns risk att demokratin försvagas, att kontoret växer sig oproportionerligt stort, att det utvecklar sin egen utåtriktad verksamhet, och att det försummar sin egentliga huvuduppgift, nämligen att leda, samordna, stödja och serva medlemsföreningarna.

Finansiering på fel sätt och andra brister som byggs in i ett förbund vid start tenderar att leva kvar under många år.

Riksdagen 1975 kan därför mycket väl ha gjort invandrarförbunden en björntjänst genom att besluta att organisationsbidraget fick vara upp till sjuttiofem procent. Det hade varit bättre om det varit högst tjugofem procent. 

Kan statsbidragen avbrytas utan att skada förbunden?

Att stater söker undergräva ekonomin hos för dem oönskade föreningar är inget ovanligt. Så gör till exempel odemokratiskt regimer för att bli av med opposition och folklig kritik. Ett av sätten då är att förbjuda finansiering från utlandet. Sådana förbud ger staten möjlighet inte bara att stoppa finansiering och övervaka penningströmmar, utan också att göra razzior och på annat sätt trakassera föreningarna. Allt med det outsagda syftet att försvaga och isolera dem så att de blir ineffektiva och helst ger upp.

Moderaternas utspel är förstås annorlunda. Partiet vill att staten ska sluta dela ut ett visst bidrag, men den praktiska effekten för de berörda förbunden är naturligtvis densamma. Detta i synnerhet som staten genom att dela ut bidraget i nära femtio år gjort det till en institution och skapat ett beroende.

Externa bidrag är inte säkra, risk finns att de avbryts. En ideell organisation som gjort sig beroende av ett sådant lever farligt. Förbund bör så långt möjligt är stå på egna ben. Externa inkomster bör endast vara komplement och även då diversifierade.

Om invandrarförbunden centralt idag fortfarande huvudsakligen finansieras av statliga bidrag, då kan staten inte plötsligt ta bort dessa bidrag utan att förorsaka avsevärd, kanske fatal skada. Om Moderaterna skulle lyckas förverkliga sitt utspel, då måste staten rimligen med en flerårig uppsägningstid ge invandrarförbunden en chans till omställning. Men även med en sådan frist skulle vi förmodligen i slutändan få se såväl nedläggningar som sammanslagningar.

Tillfällig lag om föreningsstämmor gäller inte ideella föreningar

Riksdagen har med anledning av Coronapandemin infört en tillfällig lag om föreningsstämmor. Den gäller för företag och ekonomiska föreningar, men inte för ideella föreningar.

Med anledning av Coronapandemin beslutade Riksdagen den 3 april 2020 att införa en tillfällig lag om alternativa former av bolags- och föreningsstämmor: Lag (2020:198) om tillfälliga undantag för att underlättagenomförandet av bolags- och föreningsstämmor.

Lagen ger tillåtelse för alla organisationer vars stämmor är reglerade i lag att istället för fysiska möten genomföra sina stämmor med poströstning eller elektroniskt. Den gäller organisationer som aktiebolag, ekonomiska föreningar och bostadsrättsföreningar. Men tillfälliga lagen gäller inte för ideella föreningar. 

I december 2020 beslutade regeringen att förlänga den tillfälliga lagen fram till den 31 december 2021. Mer information finns på bolagsverkets hemsida. 

Sveriges alla ideella föreningar regleras inte av lag utan av sina egna stadgar och av god föreningssed. Därför gäller inte den tillfälliga lagen för dem. Vad som istället gäller för ideella föreningar under pandemin har jag förklarat i artikeln Förenings årsmöte under och efter Corona - vad gäller? 

Förenings årsmöte under och efter Corona - vad gäller?

Vad gäller när smittrisk, myndighetsbeslut eller annan omständighet hindrar en ideell förening från att hålla årsmöte? Vad kan styrelsen göra? Vad måste den göra? 

Såväl styrelse som årsmöte i en ideell förening är bundna av stadgarna. De kan inte fatta för föreningen giltiga beslut i strid mot stadgarna eller på sätt som stadgarna inte medger. Årsmöten skall därför alltid sammankallas och hållas vid den tid och på det sätt som stadgarna anger. Men om yttre omständigheter förhindrar det, vad gäller då?

Om smittorisk, myndighetsbeslut eller andra omständigheter, som föreningens styrelse inte rår över, gör det omöjligt att hålla årsmöte på det sätt stadgarna föreskriver, är styrelsen skyldig att vidta lämplig åtgärd. Sådan nödåtgärd är naturligtvis ett stadgebrott, men inte ett vanligt sådant, utan ett av omständigheterna framtvingat stadgebrott. Sådant kan med lämpliga åtgärder i efterhand "läkas", det vill säga godkännas. Mer om det nedan.

Så vitt jag kan se har styrelsen tre möjligheter:

• skjuta upp årsmötet ett helt år. Denna nödåtgärd passar en föreningar som ändå tvingats gå på sparlåga. Styrelsen informerar då medlemmarna sitt beslut och sitter sedan kvar ytterligare ett år för att då sammankalla och hålla årsmötet på stadgeenligt vis.

• skjuta upp årsmötet till senare på året och då genomföra det exakt efter stadgarna frånsett  mötesdagen. Denna nödåtgärd är lämplig om föreningen är fortsatt aktiv, behöver ett snart årsmöte och de yttre omständigheterna medger det. Styrelsen meddelar medlemmarna om senareläggningen. Det flyttade årsmötet måste givetvis läggas på tid och plats som passar medlemmarna och utlysas i god tid.

• hålla årsmötet på ett alternativt sätt. Olika varianter diskuteras nedan.

Om nu som i Coronatider det yttre hindret kvarstår längre än ett år måste styrelsen anpassa sina åtgärder efter det. Ovan nämnda nödåtgärder är fortfarande tillämpliga och kan upprepas. Inget hindrar till exempel att årsmötet skjuts upp ytterligare ett år.

Alternativ till att samla medlemmar till möte
Rent allmänt, om en grupp behöver fatta beslut men inte kan samlas till fysiskt möte finns tre alternativ. Men endast ett av dem förefaller lämpligt för en förenings årsmöte. De tre är: 

1. Poströstning (per brev eller elektroniskt). Kräver i förväg utformade frågor att ta ställning till. Kan därför användas för att avgöra enskilda frågor, men inte för att ersätta ett årsmöte där ju debatt och jämkning av förslag är en omistlig del av demokratin.

2. Telefonmöte. Tekniskt lämpligt endast för mycket små grupper. Passar inte för årsmöten. 

3. Videomöte. Med rätt programvara fungerar digitala möten hjälpligt för stora grupper. Bör därför kunna användas som nödåtgärd för årsmöten.

Videomöten i ideella föreningar
Ingen av dessa tre metoder ingår i god föreningssed och kan därför normalt användas för stadgeenliga möten i en föreningen endast om stadgar uttryckligen medger det. 

Som nödåtgärd bör digital årsmöten användas med försiktighet. Anledningen är att de inte utgör något fullgott, demokratiskt alternativ till det fysiska mötet, föreningens livsluft, motor och energikälla. Metoden minskar den vanlige medlemmens inflytande och ökar påtagligt risken för maktmissbruk och manipulation. 

Annorlunda är det naturligtvis för sådana föreningar, som utan att vara förbund saknar lokal förankring. De kan normalt inte utan allmänna resebidrag och liknande samla någon bred, representativ krets medlemmar till årsmöte. För dem kan möjligheten för medlemmar att också delta digitalt i årsmötet faktiskt öka demokratin och engagemanget. Men om en sådan förening framöver vill hålla sådana årsmöten måste den ändra sina stadgar. 

Nödårsmötets begränsningar

Syftet med nödårsmötet är att föreningen ska klara sig igenom denna kritiska period utan skada. Det bör användas för försiktig förvaltning, inte för att driva igenom nya planer. Anledningen är att ett nödårsmöte, trots sin nödvändighet, fortfarande är ett stadgebrott och därför har begränsade befogenheter. Den viktigaste begränsningen är att ett nödårsmötes beslut är tillfälliga, interimistiska. De ska prövas på nästa ordinarie årsmöte. Se nedan. 

Styrelsen bör ha de dessa besluts tillfälliga natur i åtanke när den utformar dagordningen, lägger egna förslag och tillstyrker eller avstyrker motioner.  Nödårsmötet bör inte fatta beslut om större investeringar, försäljning av egendom eller andra icke rutinmässiga ekonomiska beslut. Frågor av sådan eller liknande karaktär bör skjutas upp till nästa ordinarie årsmöte. Skulle nödårsmötet ändå fatta ett sådant beslut bör styrelsen skjuta upp genomförandet tills beslutet bekräftats av ett ordinarie  årsmöte. Annars riskerar styrelsen själv bli juridiskt och möjligen ekonomiskt ansvarig för det.

En förening kan ändra sina stadgar endast på det sätt de existerande stadgarna anger. En stadgeändring beslutad av ett nödårsmöte är därför inte giltig och kan inte tillämpas. En styrelse som baserar sina beslut på en ogiltig stadgeändring överträder sina befogenheter.

Även ett nödårsmöte måste i övrigt följa stadgarna. Beslut som fattas i strid mot stadgarna är inte giltiga.

Legitimering av nödårsmötets beslut

Första ordinarie årsmöte efter nödårsmöte ska pröva alla nödårsmötets beslut. För tydlighets skull både i diskussion och protokoll bör det göras som separat punkt på dagordningen. 

Den som vill göra invändningar mot ett beslut fattat av ett nödårsmöte kan göras det som motion till  eller ta upp det direkt på årsmötet. 

Troligen kommer det inte att finnas några invändningar mot de flesta av besluten. De är ju antingen rutinmässiga eller måste betraktas som nödvändig för föreningens drift under kristiden. Men årsmötet har rätt att överpröva varje beslut. Tveksamma beslut kommer sannolikt att pekas ut, diskuteras och eventuellt upphävas. Alla övriga beslut kan sedan godkännas i klump. Därmed är nödårsmötets beslut legitimerade.

Uteslutning av föreningsmedlem, vad gäller?

Stockholms tingsrätts konstaterar i en dom att Transportarbetareförbundets uteslutning av en SD-politiker är ogiltig. Detta därför att fackförbundet inte kunnat visa att och hur SD-politikern brutit mot förbundets stadgar.

Det är en viktig del av god föreningssed att ideella föreningar kan utesluta sådana medlemmar som skadar dem. Men det är också viktigt att sådana uteslutningar görs på rätt grunder och på rätt sätt. I detta sammanhang spelar föreningens ändamålsparagraf och stadgar en viktig roll.

Medlem som blir utesluten kan under vissa omständigheter få uteslutningen upphävd av domstol. Detta är en fråga om rättssäkerhet för medlemmarna och motverka att uteslutningar används på felaktigt sätt.

Domstolarna har traditionellt varit mer benägna att noga pröva uteslutning från sådan förening som har ekonomisk betydelse för medlemmen. Dit har traditionellt räknats fackföreningar.

Församlingar i Heby vill inte bli sammanslagna

Ledningen för Uppsala stift vill slå ihop de sju församlingarna i Heby kommun till en. I de berörda församlingarna är dock motståndet stort. Det rapporterar Sala Allehanda 25 november 2020. 

Den utmärkta artikeln Förslaget skakar om kyrkan "Bestrider så mycket vi kan" redovisar på ett bra sätt kyrkorådens argumenten mot en sammanslagning. Läs artikel! 

Kyrkorådens uppfattningar kan sammanfattas så här:

När den lokala självbestämmanderätten upphör och centralstyrning införs, då:

• Försvinner kyrkans närhet till medlemmar och bygd.
• Går medlemmarnas engagemang ner.
• Minskar de frivilliga insatserna.
• Blir det färre lokala gudstjänster och färre besökare.
• Ökar byråkratin.
• Minskar kyrkans service till medlemmar och medborgare.

Företrädaren för stiftsstyrelsen ser motståndet som en rädsla för förnyelse. Men där har hon fel. Vad det handlar om är snarare vilken typ av organisation kyrkan ska vara. Ska den organiseras nerifrån och upp som ett ideellt förbund (som den juridiskt är) eller ska den organiseras uppifrån och ner som en statlig eller kommunal byråkrati (som är den värld många ledande kyrkopolitiker känner sig hemma i)? Ska kyrkans medlemmar vara den aktiva och sammanhållande kraft kyrkan vilar på eller ska de reduceras till passiva konsumenter? 

Min slutsats av artikeln är att ledningen för Uppsala stift till skillnad mot de lokala kyrkoråden ännu inte förstått innebörden av kyrkans frigörelse från staten. Den är inte längre en statlig byråkrati utan har juridiskt omvandlats till en ideell organisation. Den ska inte längre vila på central makt, utan på sina medlemmar. För att lyckas med en ideell organisation måste ledningen tillämpa ideell logik, inte företagens eller den offentliga sektorns. I den ideella logiken sätter man det lokala styret och det lokala arbetet i centrum. Överordnade organs uppgift är bara att sammanfatta och utöva ideologisk ledning. Det var förövrigt just utifrån den logiken som kyrkan fordomdags byggdes upp, församling för församling och genom att dela för stora församlingar i små.

Jag har skrivit förr på den här bloggen om faran med Svenska kyrkans sammanslagningar av församlingar. Den som vill kan läsa mer i Sammanslagningar försvagar Svenska kyrkan från 2009-01-12, Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan från 2010-08-03, Kyrkostämman avskaffas - klok strategi? från 2009-01-20 och Hur ska man organisera sig lokalt från 2013-03-20. 

PS. Sammanslagningen stoppades denna gång rapporterade UNT den 20 december 2020. Tidningen skrev: 

"Men under torsdagen röstade stiftstyrelsen trots allt mot en sammanslagning och nu vill man istället se ett ökat samarbete mellan församlingarna." 

Varför artikelserien "Starta ideell förening"?

När man startar en ideell förening bör man ge den rätt design redan från början. Här berättar jag varför jag skrivit en serie om detta.

Från början tänkte jag mig en bok om hur starta en ideell förening. Men med tanke på att de flesta bokhandlare numera inte längre säljer föreningsböcker valde jag att publicera på min blogg istället.

Men varför skulle jag överhuvudtaget skriva om att starta en ideell förening? Är inte det ett ämne som behandlas i de föreningshandböcker man kan hitta på bibliotek och hos studieförbunden? Finns inte det på Skatteverkets, kommunernas och alla andra möjliga hemsidor? Jo, för visso. Men, och det är ett stort men, där presenteras bara det formella, det juridiskt viktiga vid start av förening.

Att få det juridiska rätt vid föreningsstart är viktigt. Annars uppstår ingen ideell förening. Men det föreningsjuridiska är inte tillräckligt. De som startar en förening måste också få föreningens olika funktioner rätt. För det behöver de betydligt mer information.

Vikten av att vid start designa föreningen rätt upptäckte jag under mina många år som  organisationsutvecklare för ideella föreningar. Det hände att jag ombads hjälpa föreningar med problem som styrelse efter styrelse endast tillfälligt lyckats bemästra men som de inte kunnat permanent lösa därför att det var inbyggt i föreningens design. Föreningens verkliga problem var alltså att den fått fel form vid start.

En förening kan vara juridiskt helt korrekt, till och med noga granskad av jurist, men ändå vara felkonstruerad. Om mötets beslut vid föreningens grundande är formellt korrekta, men i praktiken gravt bristfälliga, låses föreningen i fel form och inte bara för stunden, utan för framtiden. Erfarenheten visar nämligen att en feldesignad förening många gånger är svår eller mycket svår att korrigera.

"En förening kan vara juridiskt helt korrekt, till och med noga granskad av jurist, men ändå vara felkonstruerad."

Slutsats: Det är mycket viktigt att få föreningens design så rätt som möjligt redan vid start. Om detta finns vad jag vet inget tidigare skrivet. Och det är vad den här artikelserien handlar om.

Tillsammans består serien av följande avsnitt:

1. Starta ideell förening 1: Grundandet
2. Starta ideell förening 2: Interimsstyrelsen
3. Starta ideell förening 3: Konstituerande mötet
4. Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter
5. Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig
6. Ändamålet – stadgarnas viktigaste paragraf
7. Det finns tre grundtyper av ideella föreningar
8. Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändigt

(c) Christer Leopold 2020

Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändig

Detta är sjätte och sista avsnittet i serien om hur man startar en ideell förening. Det bygger vidare på tidigare avsnitt och handlar om genomtänkt föreningsstart och om vad man bör tänkta på då.

Den interimsstyrelse som vill ge sin kommande förening en bättre chans att överleva, frodas och växa och som vill minska risken för onödiga framtida problem ska satsa på genomtänkt föreningsstart. Den extra tid det tar får förening och kommande styrelser tillbaka många gånger om.

Interimsstyrelsen bör satsa på genomtänkt föreningsstart även om den redan har en klar idé om vad föreningen ska göra och hur den ska arbeta. Det enda undantaget från genomtänkt start är när snabbstart är möjlig, se Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig 

Genomtänkt föreningsstart innebär att noga tänka igenom vad den tilltänkta föreningen ska uträtta, hur den ska göra det och hur den därför måste vara uppbyggd, fungera och finansieras. Det uttänkta måste vara jordnära och konkret.  Annars blir slutresultatet inte en fungerande förening.

”Genomtänkt föreningsstart innebär att noga tänka igenom vad den tilltänkta föreningen ska uträtta, hur den ska göra det och hur den därför måste vara uppbyggd, fungera och finansieras.”

Som vi såg i Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter ska interimsstyrelsens tankemödor mynna ut i ett stadgeförslag. Det är när konstituerande mötet antar detta som föreningen får sin uttänkta form.

Genomtänkt föreningsstart är alltså att skräddarsy en förening så att den ska fungera väl i sin miljö och med sina omständigheter. Detta arbete kan vi kalla att ”designa” en förening.

Att designa en förening är förvisso ingen etablerad föreningsterm, men uttrycker ganska väl vad det är fråga om. Inte minst påminner det oss om att föreningar inte får sin goda form av en slump, utan genom en medveten konstruktion.

Frågor att besvara

Vid föreningsdesign ska interimsstyrelsen ge bra svar på fyra grundläggande designfrågor:

1. Vad ska föreningen åstadkomma? För vem? Varför? Hur? Svaren blir föreningens ändamål. 
2. Vilken specifik verksamhet ska föreningen bedriva för att uppfylla verksamhetsidén? Vilken ska målgruppen vara? Var? Vem kan göra det? Hur ska det göras? Kommer det föreningen gör att anses tillräckligt viktigt för att dra till sig aktiva, medlemmar och intresse? 
3. Vilka förnybara resurser kan föreningen mobilisera för att driva verksamheten? Hur? 
4. Med de givna svaren, vilken föreningsstruktur (modell) måste föreningen då ha för att lyckas? 

De svar interimsstyrelsen ger måste tillsammans ge föreningen en fungerande helhet, och om de inte gör det måste de justeras till dess att de gör det. Interimsstyrelsen kan till exempel inte fastna för en verksamhet som föreningen inte kommer att ha resurser till, eller som inte uppfyller ändamålet.

Ytterligare ett viktigt krav måste ställas: Det designade måste vara enkelt. Det gäller såväl de enskilda komponenterna som helheten. I ideella föreningar är det bara det enkla som kan fungera på avsett sätt år ut och år in.

Den som gör om en förening kan pröva idéerna med försöksverksamhet. Även vid föreningsstart hade det varit bra, men det är inte praktiskt möjligt. Därför måste interimsstyrelsens mål vara att få saker och ting åtminstone grundläggande rätt. Finputsning och justeringar får sedan göras av kommande årsmöten eller styrelser.

Innan interimsstyrelsen tar itu med stadgarna bör den fundera över hur föreningens organisation ska se ut: Var ska föreningen lokaliseras (dess säte)? Vilken geografiskt utbredning ska den ha? Hur ska den organiseras i stort?  Glöm då inte att beakta det jag skrev om dessa aspekter i Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig. 

Interimsstyrelsens föreningsdesign bör dokumenteras, kanske i form av en PM eller en grafisk skiss. Den behövs som underlag för presentationen på konstituerande mötet och bör sedan överlämnas till den valda styrelsen.

Vid det här laget har interimsstyrelsen allt underlag den behöver för att ta fram sitt förslag till stadgar. Tillämpliga delar av designen ska omvandlas till paragrafer så att föreningen får sin egen specifika karaktär.

Stadgarnas övergripande uppgift är att – i en lämplig föreningsjuridisk form baserad på god föreningssed – ge föreningen stabilitet och tydlighet så att den blir lättarbetad för styrelsen och förutsägbar för medlemmarna.  

När stadgarna är klara tar interimsstyrelsen tag i övriga beslutsförslag och förberedelser så som beskrivits i Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsensuppgifter. 

”Stadgarnas övergripande uppgift är att – i en lämplig föreningsjuridisk form baserad på god föreningssed – ge föreningen stabilitet och tydlighet så att den blir lättarbetad för styrelsen och förutsägbar för medlemmarna.”

Nedan följer ytterligare några kommentarer om var och en av de fyra grundläggande designfrågorna: Ändamålet, verksamheten, resurserna och strukturen.

Ändamålet

Allt inom en förening vilar på ändamålet, föreningens skäl att finnas till. Därför ska interimsstyrelsen börja med det. Diskussionen ska resultera i ett förslag till ändamålsparagraf. För mer om ändamålets betydelse, se Ändamålet är stadgarnas viktigaste paragraf 

Ändamålet ska på ett kortfattat, tydligt och mobiliserande sätt tala om vad föreningen är till för, alltså vilken medlems- eller samhällsnytta den ska göra. Det ska svara på frågor som: Vad ska föreningen åstadkomma? För vem? Varför? Hur? Det handlar om några rader bara, men noga genomtänkta. Det ska vara lätt att komma ihåg.

Ändamålet vägleder föreningens arbete. Det är ett direktiv som såväl årsmöte som styrelse måste följa. Därför ska ändamålet ha följande kvaliteter:

• Det ska vara konkret. Ändamålet ska leda till handling och ska sedan vägleda denna handling. Det får därför inte vara för allmänt eller för vagt. Det ska inte vara någon önskelista, framtidsdröm eller vision.
• Det ska vara fokuserat. Om ändamålet är för brett och omfattande ger det ingen ledning. Föreningen riskerar då att sprida sina resurser för tunt.
• Det ska vara genomförbart med medlemmar och/eller med de resurser som föreningen normalt kan mobilisera. Annars är ändamålet bara goda intentioner.
• Det är inte ett handlingsprogram. Ändamålet ska inte vara tidsbegränsat eller innehålla en lista på aktiviteter.

Verksamheten

Näst efter ändamålet är verksamheten det viktigaste. Det är genom att utveckla och kontinuerlig driva en verksamhet som en förening blir relevant, lever upp till sitt ändamål, drar till sig medlemmar och kan växa sig stark. Det är vad den gör och uträttar och hur den gör det som ger föreningen dess unika profil i ögonen på medlemmar, sympatisörer, allmänhet och myndigheter.

”Det är genom att utveckla och kontinuerlig driva en verksamhet som en förening blir relevant, lever upp till sitt ändamål, drar till sig medlemmar och kan växa sig stark.”

Generellt sett skapas ideella föreningar för att ta sig an något för medlemmarna viktigt som annars inte blir gjort. Detta ogjorda är typiskt något som den enskilde inte kan göra på egen hand eller inom familjens ram, utan som kräver en organisations styrka för att kunna göras, och som företag, stat och kommun inte kunnat eller velat göra. Föreningar fyller viktiga hål i samhällsutbudet, helt enkelt.

Men hål kan fyllas på många olika sätt. Det sätt man gör det på påverkar hur verksamheten, föreningen och föreningens medlemmar ska se ut. Den blivande föreningens typ är därför mycket viktig att beakta vid val både av ändamål och av verksamhet. Se särskild artikel om detta: Det finns tre grundtyper av ideella föreningar.

Följande enkla exempel visar skillnaderna mellan de tre grundtyperna av föreningar och hur man kan resonera kring dem när man fastställer sin ideella förenings ändamål och verksamhet.

Säg att en grupp människor vill bilda en förening för att göra något åt ett visst samhällsproblem, till exempel alkoholismens negativa följder. De kan då utifrån för gruppen gemensamma behov eller engagemang eller andra aspekter välja åtminstone tre helt olika angreppssätt:

1. Förändra sig själva.
2. Förändra samhället.
3. Hjälpa alkoholismens offer.

I det första fallet måste de bilda en förening för ömsesidig nytta (medlemmarna hjälper varandra). I det andra fallet en kampanjdrivande förening (medlemmarna söker ändra samhället). Och i det tredje fallet en tjänstelevererande förening (medlemmarna hjälper utomstående).

Först när man fastställt vilken grundtyp den blivande föreningen ska tillhöra kan man komma fram till vilken verksamhet som ska bedrivas och hur.

En föreningens verksamhet måste alltid vara helt i enlighet med ändamålet. Det är ett juridiskt krav. Ett lika nödvändigt praktiskt krav är att verksamheten måste bygga på föreningens medlemmar och kunna utföras inom föreningens ram och resurser.

För att kunna bli framgångsrik måste verksamheten ges en enkel, tydlig och effektiv struktur.

Resurser

Föreningen behöver resurser för att kunna existera och för att kunna driva sin verksamhet. Vilka förnybara resurser kommer den att fortlöpande kunna mobilisera? Hur? Detta måste interimsstyrelsen ge svar på.

I min bok Professionell ideell påpekade jag att ideella föreningar får sina resurser genom att:

1. Mobilisera egna krafter: Medlemmarnas engagemang, kompetens och ansträngningar är föreningens primära resurs för såväl föreningsdrift som verksamhet. Medlemskraft är grunden för föreningens existens.
2. Skapa egna resurser: Medlemmarna kan med ideellt arbete skapa såväl permanenta resurser åt föreningen som ge den intäkter.  Exempel på det förra är föreningsbyggda lokaler och på det senare basarer, fester och försäljning.
3. Nyttja andras resurser: Genom att samarbeta med till exempel studieförbund eller företag kan föreningar få tillgång till möteslokal, kontorsutrustning, expertis och annat som behövs för verksamheten.
4. Nyttja andras pengar: Att söka ekonomiskt stöd utifrån är vanligt bland till exempel idrottsföreningar som önskar sponsring från företag och hjälporganisationer som samlar in pengar från allmänheten.

Metoderna är rangordnade efter hur strategiskt viktiga de är för en förenings framgång. Att mobilisera egna krafter, det vill säga medlemmarna, är den absolut viktigaste.

De flesta ideella föreningar är designade för att klara sig bra på de resurser som medlemmarna erbjuder eller som de kan mobilisera. Ibland kompletteras detta med ett tämligen marginellt kommunalt stöd. Vissa typer av föreningar får ett större offentligt stöd, men endast ett fåtal finansieras helt eller till största delen av bidrag.

Det normala är alltså att ideella föreningar står på egna ben. Egenresurser är en viktig del av den ideella logiken. De tillsammans med demokrati utgör själva kärnan i föreningsmodellen. Att föreningar på så sätt hämtar sina resurser från sina medlemmar gör dem starka, stabila och långlivade.

Det som gör det möjligt för ideella föreningar att på detta sätt stå på egna ben är att de till skillnad från andra organisationer har ringa behov av pengar för att bli till och verka. Ett visst behov finns naturligtvis, men för de allra flesta föreningar är pengar inte avgörande för framgång. De är smörjmedel, inte bygg- och drivmedel.

Som vi sett ovan är medlemmarnas ideella arbete den helt avgörande resursen för ideella föreningar. Genom att göra mesta möjliga av denna obetalda och förnybara resurs kan de startas utan investeringskapital och sedan drivas till extremt låga kostnader. Det är i själva verket medlemmarnas gemensamma, obetalda ansträngningar som är skälet till att ideella föreningar kan nå mål och ta sig an verksamheter som andra organisationstyper inte kan eller skyr.  Medlemskraft är föreningarnas främsta konkurrensfördel gentemot andra typer av organisationer.

Det ideella engagemanget har fler betydelsefulla fördelar för föreningarna:

• Det är starkt engagerande. Det skapar starka band mellan medlem och förening och mellan medlemmarna.
• Det utövas på fritiden och konkurrerar därför inte med medlemmarnas yrkesarbete.
• Det är obetalt. Det är medlemmarnas främsta bidrag till sin förening.
• Det är lågintensivt. Det handlar normalt i snitt om tre till fyra timmars arbete i veckan främst under terminerna. Under storhelger och semestertider ligger det mesta ideella arbetet nere. 
• Tack vara att det är starkt engagerande, utövas på fritiden och är lågintensivt är det uthålligt.

Ideellt arbete passar till lågintensiv, punktvis verksamhet som utövas kortare perioder. Tänk frivillig brandkår eller sjöräddning. Det passar däremot inte alls för en högintensiv verksamhet på fortlöpande basis. För det krävs anställda.

Det ideella arbetet blir starkt om behoven av det är stora och tydliga, men förflyktigas snabbt om behoven blir små. För att bli framgångsrik måste en förenings verksamhet därför konstrueras så att den är ständigt beroende av medlemmarnas ideella arbete. För en förening med anställda innebär detta att dessa under inga omständigheter får göra sådant som ersätter eller på annat sätt minskar det ideella arbetet.  Deras närvaro ska tvärt om bidra till att öka det. Annars skadar de föreningen.

Ideellt arbete har burit upp föreningslivet i alla tider. Det är förvisso väletablerat. Men det uppstår inte av sig självt. Det måste organiseras fram. Ideella är i starkt behov av organisation och inspirerande ledarskap. Att detta tillhandahålls är styrelsens ansvar.

Och nu till föreningens behov av ekonomiska resurser.

Alla föreningar har visst behov av pengar. Om inte annat så för att täcka de grundläggande föreningskostnaderna, alltså kostnaderna för medlemmarna (uppbörd, register och information), demokrati och ledning (årsmöte, styrelse och revision), administration och bokföring. 

De grundläggande föreningskostnaderna ska betalas av alla medlemmar solidariskt. Det sker med medlemsavgiften.

För lokala föreningar är de grundläggande föreningskostnaderna inget större problem. På grund av korta avstånd mellan medlemmarna och möjligheten att göra det mesta med ideellt arbete har de låga kostnader för såväl föreningsdrift som demokrati.  Medlemsavgiften kan därför vara låg.

Värre är det för de enkla föreningar (inte förbund alltså) som etablerat sig på regional eller nationell nivå. En sådan är svagare som förening och måste samtidigt bära avsevärt högre kostnader för demokrati och ledning. Den måste därför antingen ta ut mycket höga medlemsavgifter eller klara av att finansiera de grundläggande föreningskostnaderna på annat sätt. Den bästa lösningen både på demokratiproblemet och finansieringen är att organisera sig som ett förbund.

I föreningar av organisationer (som ju inte ingår i målgruppen för den här artikeln) är ideellt arbete inte är möjligt. Där utförs föreningens arbete istället av anställda. Åtminstone grundbemanningen av dessa måste medlemmarna solidariskt finansiera.

Normalt behövs också pengar till verksamhet. Många föreningar klarar sig utan (eller kan låna) verksamhetslokal och kommer undan med låga kostnader. Andra däremot har höga eller till och med mycket höga verksamhetskostnader. Verksamhet som är centrala för att uppfylla ändamålet ska normalt betalas av alla medlemmarna tillsammans, till exempel som del av medlemsavgiften. Andra verksamheter kan betalas av nyttjarna.  Dessa kan drivas med vinst som ett sätt att finansiera föreningen.

Föreningsstruktur

Här bara några korta tillägg till vad som sagts ovan om vad interimsstyrelsen bör beakta vid valet av föreningsstruktur.

Ideell förening är den lämpligaste organisationsformen för att mobilisera enskilda medlemmars engagemang och förmåga. Men den är inte den lämpligaste formen för ideell verksamhet som bygger på pengar, personal och volontärer och/eller på management och expertstyrning. Där är stiftelseformen mycket bättre.

Man ska heller inte starta en ideell förening om syftet främst är att tjäna pengar. Då är företag den rätta formen.

Föreningar består av medlemmar som har ändamålet gemensamt.  Utöver detta grundläggande krav finns den praktiska aspekten att de aktiva faktiskt måste trivas med varandra för att föreningen ska kunna fungera. När redan aktiva medlemmarna lockar till sig kommande aktiva gäller i praktiken modellen "kaka söker maka". Den som avviker från den redan etablerade gruppen blir normalt inte långvarig. Det handlar inte om diskriminering, det handlar om föreningskultur. Därför, om interimsstyrelsen vill skapa en förening där de aktiva inte bara är kvinnor eller män, pensionärer eller ungdomar, infödda eller invandrare, utan är en blandning av allt detta, då måste den främja en sådan föreningskultur redan från start. När kulturen väl satt sig är den nämligen svår att ändra.

Denna serie om hur man bildar en ideell förening består av följande avsnitt:

1. Starta ideell förening 1: Grundandet
2. Starta ideell förening 2: Interimsstyrelsen
3. Starta ideell förening 3: Konstituerande mötet
4. Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter
5. Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig
6. Ändamålet – stadgarnas viktigaste paragraf
7. Det finns tre grundtyper av ideella föreningar
8. Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändigt

(c) Christer Leopold

Publicerad 2020-05-22, uppdaterad 2024-01-23