Fi - folkrörelse eller parti?

För ett tag sedan diskuterades livligt ifall Fi var ett parti eller en folkrörelse. Det rätta svaret idag tycks vara varken eller. Eller möjligen både ock.

Fi har i offentlig bidragsansökan uppgett att de inte avser ställa upp i val. Detta har tolkats som att Fi inte är ett parti. Men måste ett parti verkligen ställa upp i val? Kan det inte verka med andra metoder istället? Naturligtvis kan det det. Ur den synvinkeln kan Fi alltså fortfarande vara ett parti. Om inte annat så ett parti i vardande.

Det bidrag Fi fick ges till folkrörelser. Detta har tolkats som att Fi numera är en folkrörelse. Men för att folkrörelsebegreppet inte ska vattnas ut helt, så måste det syfta på organisationer som är bra mycket större än Fi. Att Fi är en folkrörelse i vardande är fullt klart. Den har ett tydligt syfte och ett stort engagemang bland medlemmarna. Framgång eller ej hänger på ledningens förmåga.

Det verkligt intressanta med denna debatt var att parti och folkrörelse sattes i motsättning till varandra, som om de var oförenliga. Så är det inte. I själva verket kan ett parti inte bli riktigt starkt och inflytelserikt om det inte är och beter sig som en folkrörelse. Att förlita sig på reklamkampanjer och medieutspel kan ge tillfälliga valframgångar – upp som en sol och ned som en pannkaka – endast genom ett träget folkrörelsearbete skapas stabila väljarunderlag.

Frivilliga lever längre

"Visste ni att det är bevisat att människor som jobbar med välgörenhet lever längre och är både lyckligare och friskare än andra människor?"

Så skriver Johan Staël von Holstein i Metro ("Du skall icke vara en liten lort" 10/4 2007).

Är det sant? Nja! De undersökningar jag hört talas om har gjorts i England och USA. De har aldrig inriktat sig på begreppet välgörenhet, utan på frivilligt arbete. Vad de visat är att de pensionärer som arbetar ideellt i den form av frivilligt arbete som är vanligt i England och USA tenderar att leva längre o.s.v. än de som inte är aktiva.

Ordet välgörenhet är ett betydligt vidare begrepp. Det används sällan i Sverige eftersom det hos oss (efter bl.a. Strindbergs Röda Rummet) har en negativ klang av nådegåvor. Men om man tar ordet efter dess ursprungliga betydelse så innefattar det givare av pengar och gåvor. I vidare bemärkelse idag skulle det också kunna innefatta anställda inom vissa typer av ideella organisationer. Några bevis för att individer inom dessa två grupper skulle leva längre och må bättre finns mig veterligt inte.

Problemet med ordet välgörenhet i detta sammahang är att det, för de flesta svenskar, inte innefattar just de ideellt aktiva som undersökningarna pekar ut, nämligen de som arbetar frivilligt i ett organiserat sammanhang och till nytta för utomstående .

Folkrörelsen är ett förbund XXL

För mig är folkrörelse kort och gott en benämning på en ideell förening i förbundsform som vuxit sig så stor att dess distrikt och lokalavdelningar täcker hela landet. Det är ett förbund XXL helt enkelt. Folkrörelsen är varken ett vänster- eller högerprojekt utan en form öppen för alla.

Det finns sådant som varken familj, stat eller näringsliv kan åstadkomma. För att lösa sådana arbetsuppgifter kan det effektivaste sättet vara att bilda och driva en förening. Så har det varit i alla tider, så är det idag, och så kommer det att förbli framöver. Om en sådan förening möter upp mot ett tillräckligt angeläget och spritt behov och leds och organiseras på att tillräckligt kompetent sätt, då kan den växa till ett förbund och vidare till en folkrörelse.

För många människor är det inte så enkelt. För dem är begreppet folkrörelse också laddat med ideologi. De har kriterier som av ideologiska skäl måste läggas till för att något ska räknas som en riktig folkrörelse.

Problemet med ideologier är att de förvrider verklighetsuppfattningen. Det blir lätt så att det inte är folkrörelsen, utan en skenbild, som används som standardmått.

Henrik Berggren kritiserar i TCO-Tidningen en sådan ideologi (de som tror att de folkrörelseaktiva förr var "ett stadigt och ansvarsfullt folkslag berett till osjälviska uppoffringar för kollektivet och högre samhälleliga ideal"). Samtidigt förordar han sin egen ideologiska variant ("De klassiska svenska folkrörelserna var självhjälpsföreningar som gav medlemmarna nödvändiga verktyg för att överleva som individer i den tidens klassamhälle.").

Visst är det viktigt att inse allt ideellt arbete, även det mest oegennyttiga, har inslag av egennytta, men man måste också förstå att ingen förening någonsin förmår att bygga sig landsomfattande enbart på medlemmarnas egennytta, den måste också ha ett högre mål att samlas kring. Dessutom behöver den centrala och regionala ledare som förmår att inspirera och vägleda en kader av lokala ledare att utföra ett ansvarsfullt och uppoffrande arbete.

En folkrörelses mål och verksamhet kan vara av självhjälpstyp, d.v.s. att medlemmarna bidrar till varandras nytta. Två framträdande exempel på detta idag är idrotts- och fackföreningsrörelsen. Men det som vanligtvis förknippas med de traditionella (läs: bildade sista hälften av 1800-talet) svenska (läs: inspirerade från England och Tyskland) folkrörelserna är att de var kampanjdrivande, de spred sin ideologi, de ville förändra samhället.

Var tid har sina problem och sina lösningar, men vad gäller folkrörelsebyggandet är det grundläggande i arbetet mer eller mindre detsamma över tid. Människornas vilja till engagemang är också mer eller mindre konstant fast ökande med högre utbildning. Men för att materialiseras måste det utlösas, organiseras och ledas. För det krävs ledare och effektiva metoder.

Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten

Riksdagsledamot Ulrika Karlsson (m) hävdar i en artikel i Uppsala Nya Tidning (28/3), att kårobligatoriet är ett "klart brott mot den grundlagsfästa föreningsfriheten". Det hon vänder sig emot och vill avskaffa är att endast den som är medlem i kåren/nationen får studera och tentera på universitet.

Den grundlagsfästa föreningsfriheten handlar framförallt om rätten att fritt bilda och fritt gå med i föreningar. Men det innebär inte att det skulle vara ett brott mot föreningsfriheten att man för att kunna tillgodogöra sig en viss nyttighet tvingas vara med i en viss förening. Det är tvärt om en väl etablerad och accepterad princip. Föreningar har ofta monopol på specifika rättigheter. Endast medlemmarna har t.ex. rätt att påverka ett visst partis politik. Den som vill bo i ett HSB-hus måste vara medlem. Exemplen är många.

Historien har visat att staten (läs partierna och ideologierna) utgör det största hotet mot föreningsfriheten. Ju mindre inskränkningar det är i den dess bättre är det. Därför Ulrika, bort med tassarna!

Dr House inte kommersiell utan ideell

SvD:s ledarskribent Per Ericson skriver 28 mars om profit i vården. Han använder då Doktor Gregory House (TV4 "House) som exempel på "fantasiegggande exempel på tänkbara krockar mellan profitintresse och etik". Per Ericson utgår alltså från att House arbetar på ett affärsdrivande sjukhus.

Hur verklighetsnära serien verkligen är är svårt att säga, men det sjukhus House sägs arbeta på är inte ett bolag utan en non-profit institution, d.v.s. en ideell organisation. Det framgick tydligt i de avsnitt i höstas som tog upp den intressanta konflikten mellan kommersiell och non-profit inriktad sjukhusledning. Det slutade med att ordföranden, som utifrån ren inkompetens försökte driva sjukhuset som bolag, tvingades avgå.

Det är mycket vanligt att sjukhus i USA drivs som ideella institutioner. När det gäller vilken organisationsform som är bäst för sjukhus i Sverige står valet alltså inte enbart mellan stat och näringsliv, som många tycks tro. Det finns också ett tredje, väl beprövad och framgångsrikt alternativ, den ideella institutionen.

Kvinnor i styrelser

Enligt media är det brist på kvinnor lämpliga att sitta i bolagsstyrelser. Jag tvivlar på att det är sant. Har valberedningarna och rekryteringskonsulterna verkligen finkammat styrelserna inom Ideella Sektorn?

Om man får tro Peter Drucker och andra framstående kännare av både näringsliv och Ideell Sektor så är styrelsekompetensen inom välskötta ideella organisationer högre än inom företag i gemen. Vi kan därför förvänta oss att det finns en rad kvinnor (och män) inom den Ideella Sektorn som är riktigt duktiga styrelseledamöter.

Problemet är nog främst 1) att näringslivet inte inser att de finns, och 2) att det inte har nätverk nog att fånga upp dem.

Tvivelaktigt heltidsarvode

Enligt SvD idag är Riksidrottsförbundets (RF) ordförande Karin Mattsson i praktiken heltidsarvoderad för sitt ideella uppdrag. Detta har väckt kritik inom organisationen. Dels för att det bryter mot gällande regler och dels för att ledningen smusslat med saken. Hela saken är principiellt intressant och värd en kommentar.

RF är en ideell förening. Som sådan egentligen inte särskilt stor, men mycket viktig som paraplyorgan för idrottens alla förbund. Tillsammans utgör dessa förbund och föreningar den största grupperingen (rörelsen) inom den Ideella Sektorn. Man får väl anta att det som sker inom RF kraftigt influerar utvecklingen inom specialförbunden och dess föreningar. Det som sker in RF har därför stor betydelse för utvecklingen av resten av Sveriges ca 200.000 ideella förbund och föreningar.

Inom den svenska folkrörelsetraditionen finns det tre beprövade och legitima, men helt olika modeller för hur organisera den högsta ledningen:

1. Inom mindre organisationer har man ofta enbart en styrelse och det "dagliga" arbetet leds helt ideellt av ett arbetsutskott. Ibland har man också någon anställd underställd detta.
2. Inom politik, fackföreningsrörelse och liknande har man ofta en heltidsbetald ordförande. Denne leder inte bara styrelsens arbete, utan hela organisationen och verksamheten. Som stöd och avlastning har han eller hon en administratör som brukar kallas Förbundssekreterare, Partisekreterare eller liknande.
3. Inom de flesta andra större organisationer har man en ideellt arbetande ordförande. Denne leder styrelsens arbete, men verkar också som organisationens främste ledare. För detta får han eller hon möjligtvis ett mindre arvode. I den här modellen är det en anställd generalsekreterare (Förbundsdirektör, VD eller liknande) som driver det tunga organisatoriska arbetet.

RF tillhör den tredje gruppen. Fram tills nu har samtliga ordföranden arbetat ideellt. Det dagliga arbetet leds av riksidrottsdirektören. I och med att Karin Mattsson uppbär ett heltidsarvode har RF numera alltså både en heltidsarbetande ordförande och en tung direktör, en sammanblandning av modellerna 2 och 3. Organisatoriskt förändrar heltidsarvodet helt förutsättningarna för hur ledningen ska arbeta. Ordförandens roll måste ha utvidgats kraftigt. Rimligtvis måste riksidrottsdirektörens mandat ha minskat lika mycket. Jag förutsätter att styrelsen har diskuterat igenom den nya situationen och har utfärdat lämpliga riktlinjer.

Enligt stadgarna §8 punkt 7 är det RF-stämman som på valberedningens förslag beslutar om arvodering av styrelseledamöter. Enligt gällande beslut får ordföranden och övriga styrelseledamöter var och en en årlig ersättning för sin tid och sitt engagemang motsvarande ett basbelopp (40.300 kr).

Det lär också finnas (i RF:s stadgar sägs det, men jag kan inte hitta det) en regel om att ledamot vid enstaka tillfällen kan få ersättning för förlorad arbetsinkomst. Den används nu - för första gången - för att göra det möjligt för ordföranden att arbeta heltid. Hon är tjänsteledig på 90 % från LRF och får motsvarande belopp i ersättning från RF.

Enligt SvD är Karin Mattsson införstådd med att en sådan tillämpning av regeln aldrig varit avsedd. Ändå säger hon till tidningen: "Jag följer reglerna och blir sur och trött på de som misstänkliggör mig". Men att töja reglerna på det här sättet är inte att följa dem.

Dessutom tar hon också ut de 40.300 kr om året som alla i styrelsen får. I princip tar hon alltså emot ersättning två gånger för samma arbete.

Observera att det är inte beloppens storlek (ca 40.000 kr/mån) det handlar om här. Om RF-stämman beslutar sig för att heltidsarvodera sin ordförande, så kommer den sannolikt också att besluta om ett belopp högre än så. Det handlar heller inte om Karin Mattsson ska vara heltidsarvoderad eller inte. Det kan ju RF fritt besluta om. Det handlar om hur besluten fattats. Möjligen handlar det också om vilken långsiktig effekt de får. Ty om RF går denna väg så kommer givetvis förbunden och föreningarna så småningom att följa efter.

Om RF-stämman beslutar sig för att RF ska ha en heltidsarvoderad ordförande, då bör den också genomföra de ändringar i stadgar och organisation som detta byte av ledningsmodel kräver. Kanske behövs inte längre någon riksidrottsdirektör? Kanske måste kravprofilen på ordföranden ses över? Det blir ju ett helt annat uppdrag än vad som varit aktuellt hittills.

En av de märkligare turerna i denna historia är valberedningens roll. Enligt SvD har den godkänt arrangemanget som lett till att ordföranden är heltidsarvoderad. Men något mandat att göra detta har den inte. En valberednings enda uppgift är att ta fram och ge förslag till stämman. Den kan inte ingå överenskommelser eller fatta andra beslut i organisationens namn. Jag förutsätter därför att det är styrelsen, och ingen annan, som har godkänt ordförandens tvivelaktiga heltidsarvode.