Kyrkostämman avskaffas – klok strategi?

Bara några dagar efter att jag publicerade min förra blogg, rapporterade Uppsala Nya Tidning (UNT 17/1) att Östuna församling strax utanför Knivsta nu håller sin allra sista kyrkostämma. För den som funderar över Svenska kyrkans framtida framgång är det en mycket intressant artikel.

Kyrkostämmans uppgång och fall
Kyrkostämman har sina rötter i sockenstämman som etablerades i slutet på 1200-talet. Från början behandlade den socknens alla angelägenheter, såväl kyrkliga som världsliga, men 1862 separerades de två. Sockenstämman är alltså anfader till både kyrkostämman och dagens kommuner.

När den skapades byggde sockenstämman på redan etablerade demokratiska traditioner som fanns inom det medeltida och förmedeltida föreningslivet. Med dem lades grunden för ett starkt demokratiskt lokalt självstyre.

Den direktdemokrati som sockenstämman vilade på har numera försvunnit helt inom kommunalpolitiken och nästan helt inom kyrkan. Den sista resten, kyrkostämman, har endast levt kvar i de allra minsta församlingarna, de med färre än 500 röstberättigade medlemmar. Enligt UNT rör det sig om 17 stycken i hela Uppland. Och nu försvinner den helt. Det beslutade Kyrkomötet 2007.

Kyrkostämmans roll
Förr hade kyrkostämman stor betydelse. ”Det var här som alla beslut, problem och ekonomiska frågar inom församlingen togs upp och avgjordes. I dag har den förlorat en stor del av sin makt. Den enda betydelsefulla uppgiften är numera att utse ett kyrkoråd”, skriver UNT och fortsätter:

”Förr i tiden hölls kyrkostämma två gånger om året och extrainkallade stämmor var vanligt när någon viktig fråga skulle avgöras. Men i och med att beslutsorganets makt ebbat ut har också stämmorna blivit färre och mindre välbesökta. I Östuna församling hölls den senaste för tre år sedan när kyrkorådet skulle väljas. Cirka 15 personer deltog.”

Leder till minskat engagemang
Kyrkostämmans ordförande Wille Palmgren och kyrkorådets ordförande Kim Nylander i Östuna anser att avskaffandet kommer att leda till minskat ideellt engagemang.

Min kommentar
Svenska kyrkan är numera en ideell organisation, men den har ännu inte anpassat sin organisationsstruktur och sitt sätt att verka till denna nya logik. Det är ganska naturligt. I mycket stora organisationer tar det tid t.o.m. att börja förändras i rätt riktning. Ofta krävs en större kris för att det ens ska bli av.

Nu till frågan om kyrkostämman:

Indirekt demokrati är nödvändig i förbundsstrukturer, men inte på gräsrotsnivån. Där fungerar det bäst om styrelser väljs på och rapporterar till ett årsmöte till vilket alla medlemmar är inbjudna.

Antalet medlemmar som verkligen kommer på årsmötet är vanligen inte så stort – det är de mest engagerade som kommer. Men deras engagemang är toppen på ett isberg. Utan dem försvinner även övriga. Att få kommer till årsmötet är därför inget skäl att avskaffa det.

Det är naturligtvis viktigt att ett årsmöte har mandat att fatta beslut om alla viktiga frågor som rör medlemmarna. Att ha mötet fast utan ansvar är skendemokrati. Det leder i sig till lågt deltagande. Ökat ansvar leder till ökat engagemang.

Utanför de allra största städerna har små församlingar största förutsättningarna att skapa den samhörighet och det engagemang som leder till aktiva medlemmar och många medlemmar. Sådana små församlingar kommer att fungera bäst ifall de leds av styrelser som väljs av och rapporterar till ett årsmöte till vilket alla församlingsmedlemmar är inbjudna.

Alltså, om Svenska kyrkan vill öka det ideella engagemanget och hejda medlemstappet, så vore det klokt att öka antalet små församlingar, återinföra kyrkostämman och att ge stämman ett ökat mandat.

Sammanslagningar försvagar Svenska kyrkan

Antalet församlingar i Svenska kyrkan minskar snabbt. Snart har 40 % försvunnit sedan år 2000. Det är en utveckling som borde oroa kyrkans ledning.

Några ögonblicksbilder
Antalet församlingar i Svenska kyrkan har minskat snabbt sedan skilsmässan från staten. Här är några ögonblicksbilder från hösten 2008:

• Gryta kyrkliga samfällighet och pastorats tio församlingar kommer med stor sannolikhet att slås samman (Uppsala Nya Tidning 7 december).
• I Boden utreder samfälligheten en sammanslagning av församlingarna Gunnarsbyn, Sävast och Överluleå (Norrbottens-Kuriren 18 november).
• ”Vendels församling har ansökt hos stiftsstyrelsen att får gå ihop med Tegelsmora församling. Det skulle bland annat spara pengar, anser man i Vendel. Problemet är bara att Tegelsmora inte vill.” (Uppsala Nya Tidning 24 november)
• Fyra församlingar i Stockholm kan bli en. Men två av församlingarna, Johannes och Matteus, vill inte vara med. (Kyrkans Tidning 5 december).
• Göteborgs stift föreslår att fem församlingar ska bli en (Borås Tidning 29 oktober).

Snabb minskning
Vid separationen från staten hade kyrkan 2 517 församlingar. Sedan dess har antalet minskat snabbt. Se nedan. Enligt Kyrkans Tidning (26 november) kommer det bara att finnas ca 1 460 efter nästa års kyrkoval. Det är en minskning på över 40 %:

• År 2000 fanns 2 517 församlingar.
• År 2002 fanns 2 219 församlingar (- 298, - 12 %).
• År 2006 fanns 1 837 församlingar (- 382, - 17 %).
• År 2008 fanns 1 803 församlingar ( - 34, - 2 %).
• År 2010 kommer att finnas 1 462 församlingar (- 341, - 19 %).*
• Total minskning sedan 2000: - 1 055 församlingar (- 42 %).*

* Prognos. Samtliga siffror baseras på uppgifter i Kyrkans Tidning 26 november, 2008.

Skäl till sammanslagningar
Sammanslagningarna brukar motiveras med vikande befolknings- (urbaniseringen!) och medlemsunderlag (sekulariseringen!), dålig ekonomi, tung administration m.m. Strukturer som lever kvar sedan statskyrkotiden tycks också verka i samma riktning. Det finns t.ex. krav på att varje församling ska kunna hantera kyrkofullmäktigeval.

Inte bara små
I början var det främst små församlingar i glesbygd som slogs samman. Men nu drabbas även medelstora städer som Norrköping, Eskilstuna och Södertälje, och Stockholms innerstad.

Negativa effekter
En färsk utvärdering i Lunds stift av effekterna visar att antalet gudstjänster minskat kraftigt i de sammanlagda församlingarna. Antalet gudstjänstbesökare och de förtroendevaldas och frivilligas engagemang minskar också.

Kyrkan är numera en ideell organisation
Efter frigörelsen från staten är kyrkan åter en ideell organisation och Sveriges största folkrörelse. Det är ur den synvinkeln man måste se sammanslagningarna.

Ideell logik
Ideella organisationer baseras på ideell logik. Denna skiljer sig från de logiker som gör myndigheter och företag framgångsrika. Endast genom att basera sin struktur, verksamhet, strategier och beslutsfattande på ideell logik kan Svenska kyrkan bli riktigt framgångsrik. Det är en stor skillnad, kanske den största, från statskyrkans dagar.

Små församlingar bättre än stora
Låt oss ta församlingssammanslagningarna som exempel. Företag och myndigheter, som baseras på pengar och personal, har stordriftsfördelar, men det har inte ideella organisationer, som baseras på medlemmar och ideella insatser. De har smådriftsfördelar och lyckas bäst om det lokala arbetet utförs i många små enheter.

Sammanslagningar försvagar
Baserat på vad vi genom forskning och praktik vet om folkrörelser och andra ideella organisationer, inte minst frikyrkoförsamlingar, så kan vi generellt säga:

• Att folkrörelser växer genom att öka antalet lokalorganisationer. Det är inte pengar som är det viktiga, utan förmågan att lokalt skapa ett ideellt engagemang.
• Att det är betydligt enklare att skapa och behålla ideellt engagemang i små lokalorganisationer än stora. Trehundra medlemmar är optimalt; däröver minskar engagemangsgraden.
• Att en minskning av antalet lokalorganisationer leder till allmän tillbakagång. Färre självstyrande lokala enheter leder till färre ideellt engagerade, vilket i sin tur leder till minskat medlemsantal, färre sympatisörer m. m.

Bättre strategi behövs
Kort sagt, dagens sammanslagningar stoppar inte, utan snarare spär på Svenska kyrkans problem. De borde bekymra kyrkans ledning. De behöver en bättre strategi. En som också tar hänsyn till att kyrkan numera åter är en ideell organisation.

Ideella föreningens död?

I ett inlägg i Nonprofit Online News skriver Michael C. Gilbert om "The End of Organization?" (Organisationens död?). Där förutspår han den ideella föreningens död. Den ersätts istället av nätverk, menar han. Anledningen är förändringar i kommunikationsmönster och -metoder. Han förklarar inte i detalj hur detta hänger ihop, men vänder sig framför allt mot den hierarkiska strukturen i den "moderna organisationen".

Gilbert tycks tro att ideella organisationer har sin nuvarande form och struktur inte p.g.a. reella behov, utan p.g.a. formella regler och krav som staten ställer vid registreringen. Problemet med den förklaringen är att föreningsformen är äldre än föreningsregistret och också används i länder (som Sverige) utan register.

Naturligtvis är Gilbert helt fel ute; föreningarna är inte på väg att dö ut. Men det verkligt intressanta med hans inlägg är att han listar fem viktiga innovationer som behövs för att nätverk (enligt honom) ska kunna ta över föreningarnas roll. Hans lista är tänkvärd och illustrerar svårigheterna med att driva verksamhet i nätverksform:

1. Vi måste hitta en metod att göra nätverksstrukturer påtagliga för utomstående.
2. Vi måste utveckla och sprida ett nätverksspråk anpassningsbart för olika situationer.
3. Vi behöver modeller för samverkan och kommunikation anpassade till "nätverksorganisationerna".
4. Vi behöver nya finansiella strukturer som gör nätverksfinansiering möjlig.
5. Vi behöver nya lagar så att nätverk kan anställa personal.

Jag tycker tanken att ersätta föreningar med nätverk är märklig. De två kompletterar ju varandra och gör varandra framgångsrika; ingen av dem klarar sig särskilt bra på egen hand. Det är som en tegelvägg: föreningarna är tegelstenarna, nätverkandet är murbruket. Det är den kombinationen som skapar det sociala kapitaltet och som gör ideella sektorn så effektiv som samhällsbyggare, vilket Robert Putnam visat.

"Svenskt Föreningsliv" behövs

Det är framförallt tre saker som gör den svenska ideella sektorn svag och kraftlös i förhållande till stat och näringsliv:

1) Föreningslivet är splittrat. Inom vissa delsektorer (t.ex. idrott, handikapp, folkbildning eller frivilligt socialt arbete) och rörande vissa aspekter (t.ex. ledning och insamling) finns organiserat samarbete, men det är begränsat både i omfång och djup. Att sektorn inte ser sig som och agerar som en särpräglad och enhetlig sektor med gemensamma intressen gör den svag.
2) Föreningslivet är osynliggjort. I förhållande till sin historiska och nutida betydelse och storlek är den ideella sektorn märkligt osynlig och underskattad. Den förekommer knappast alls i historieböckerna och i media, och ses inte som en viktig framgångsfaktor i politiken och samhällsdebatten. Osynligheten gör sektorn svag. Därför får den inte det samhällsstöd den förtjänar.
3) Föreningslivet saknar röst. Förr stod politik och föreningsliv nära varandra. Så är det inte idag. Istället är föreningarna utelämnade åt statens godtycke på gott och ont, och saknar samtidigt det samhällsinflytande de borde ha. Att sektorn inte talar med klar och tydlig röst såväl i Stockholm som i Bryssel gör den svag.

Den svenska ideella sektorn är i paritet med den engelska, men saknar dess inflytande. Skillnaden beror inte på att staten i England är mer tillmötesgående, förmodligen tvärt om, utan på att ideella sektorn där är välorganiserad. Där finns t.ex. sedan länge paraplyorgan som NCVO och forskningsinstitut som Volunteering England.

Jag anser att de ideella föreningarna i Sverige på liknande sätt bör bilda ett paraplyorgan för att tillvarata deras intressen. Det skulle kunna heta Svenskt Föreningsliv.

Ett sådant förbund ska givetvis inte göra det som medlemmarna kan göra själva. Det ska inte konkurrera med dem eller på annat sätt begränsa deras framgångsmöjligheter. Tvärt om ska det fokusera på det medlemmarna behöver men inte kan göra själva. Det ska främja föreningar, deras tillväxt och deras verksamhet på olika sätt. Här är några förslag på vad det kan göra:

1. Verka för föreningsfriheten, tydliggöra föreningslivets betydelse och kraft, och tillvarata dess intressen i Stockholm och Bryssel.
2. Verka för att staten underlättar och inte försvårar för ideella organisationer och ideell verksamhet. Hit hör t.ex. att bevaka att lagstiftning, skattefrågor, bidragsystem, offentlig upphandling m.m. utformas så att de inte missgynnar ideella organisationer.
3. Verka för att staten ger ideella sektorn ett motsvarande stöd som näringslivet med forskning, utbildning, statistik, nystartarstöd m.m.
4. Verka för ett gott och effektivt samarbete mellan föreningar och företag. Detta kan innefatta samarbetsmodeller för CSR, sponsring och företagsfrivilliga. Normer kan etableras för konkurrens m.m.
5. Främja och sprida kunskap till medlemmarna och andra om hur man leder, förvaltar och administrerar ideella organisationer (till skillnad mot företag och myndigheter). Hit hör också att se till att sådan kunskap beaktas vid ny lagstiftning och nya regler, t.ex. se till att bokföringsregler, revision och liknande utformas utifrån föreningarnas förhållande och behov och inte som nu utifrån företagens.
6. Verka för att ideella organisationer, verksamheter och lösningar blir mer kända bland och bättre förstådda av massmedia, forskare och politiker.
7. Säkerställa nödvändig service till föreningarna antingen i egen eller i annans regi. Det kan gälla speciellt anpassade villkor, avtal, försäkringar, betalningssystem, biljettkostnader m.m. och en gemensam arbetsmarknad med egen profil och egna avtal.
   
   Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Frivilliga och frivilliga hjälpare

Den 15 maj kunde man läsa följande bildtext i Uppsala Nya Tidning (UNT):

Frivilliga hjälpare. En frivillig volontär hjälper en kvinna att ta sig ur ett jordbävningsdrabbat område i Sichuanprovinsen. (Foto: AP)

Det är vanligt i det flesta länder där detta inte aktivt motarbetas av myndigheterna, att privatpersoner hjälper till i räddningsarbetet vid stora och små katastrofer. Vad ska sådana kallas?

På svenska har vi sedan länge använt ordet frivilliga om de som på ideell basis utför ett visst arbete, t.ex. räddningsarbete. På sistone har det svengelska volontär spritts allt mer i media. Det är onödigt och förvirrande då det redan finns ett fullgott ord på svenska. Den citerade bildtextens ”frivillig volontär” illustrerar tydligt problemet.

Vid katastrofer finns det ofta två slags frivilliga: 1) De som är utbildade och organiserade för att bistå utsatta människor, och 2) de som spontant hjälper till.

Den första gruppen ingår ofta som en ordinarie del av räddningsinsatsen i nära samarbete med myndigheterna. De får inte betalt men utför ett professionellt arbete (jämför med Sjöräddningen här hemma).

Den senare gruppen agerar spontant och på egen hand. Den kan ibland göra avsevärd nytta, men skapar oftare stora problem för det organiserade räddningsarbetet, t.ex. genom att blockera tillfartsvägar m.m. Detta finns väl dokumenterat från olika katastrofer.

Det är viktigt att skilja mellan de två. De som är utbildade och organiserade är de vi ska uppmuntra och stödja. De kallas normalt frivilliga (på engelska volunteers). De bör inte blandas samman med de övriga, som vi kanske kan kalla frivilliga eller kanske hellre spontana hjälpare.

Partierna dör inte ut

Medlemsantalet i de politiska partierna minskar år från år. Det har varit en tydlig trend i åtskilliga år och rapporteras regelbundet i media.

TV Aktuellt återkom till frågan i går (8 maj). Den inrikespolitiske kommentatorn Mats Knutson hade med hjälp av statistiken 1991-2007 räknat framåt. Om trenderna fortsätter oförändrade, menar han, kommer Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. (Någon liknande prognos för övriga partier går inte att skapa.) Hur går det då med demokratin, undrade han?

Men prognosen är fel, vilket är lätt att visa. Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte.

Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten.

Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura.

Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning? Går det verkligen att upprätthålla skillnaden mellan förtroendevalda och tjänstemän i parti och politik när de alla arbetar heltid och mot ersättning?

Jag tror inte det är försent ännu, men ganska snart. Jag tror att de största partierna, om de vill, kan vända utvecklingen. Men då måste de ta itu med sitt största folkrörelseproblem, hur garantera att inte oarvoderade medlemmar ständigt missgynnas i det inre partiarbetet?

Dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Den svenska ideella sektorn är i mått av ideellt aktiva lika stor och betydelsefull som sin motsvarig­het i USA, England och andra ledande västländer, men den är oorganiserad och splittrad och har därför inte det samhällsinflytande och det stöd den förtjänar.

Som en följd av denna splittring och av oförmågan att se sig själv som just en sektor, så saknar sektorn också kunskap, teorier och gemensam syn på hur man idag bör driva ideella organisationer och föga görs gemensamt för att förändra den situationen.

Det är väl känt från andra sammanhang att organisationers samtida samarbete och konkurrens leder till allas framsteg, att företeelser som Silicon Valley fungerar som drivbänkar för allas utveckling.

Inom svenskt föreningsliv har vi en tradition att inte samarbeta (samtidigt som vi ofta hävdar att vi heller inte konkurrerar). Det finns grupperingar av föreningar som samverkar (inom områden som t.ex. idrott, handikapp, fackligt arbete och politik), men ett allmänt samarbete för allas bästa förekommer inte. Det främsta skälet till denna brist på samarbete och gemensamt utbyte av kunskaper och idéer är kanske den myt som varje organisation tycks nära, att just den föreningen eller gruppen av föreningar är unik och olik alla andra.

Det som är unikt för varje förening och grupp av föreningar är t.ex. syftet, vissa arbetsmetoder, ideologier, målgrupper m.m. Kring allt detta bör organisationerna medvetet konkurrera. Men mycket som rör en styrelses, en generalsekreterares, en föreningsanställds, en frivilligledares och en frivilligs arbete är i grunden sig likt från förening till förening.

Inom dessa och andra likande områden har alla ideella föreningar och ideellt inriktade stiftelser mycket att vinna på att samarbeta.

Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!