Framgång i lokalt föreningsarbete: Det hänger på styrelsen

På ett seminarium förra veckan presenterade styrelsen för SPF Bohusdistriktet resultatet av sin egen forskning om hur distriktets föreningar ska arbeta för att bli framgångsrika.

Anledningen till forskningsprojektet var att styrelsen vill ha verktyg att hejda en befarad medlemsminskning. Styrelsen hade observerat att bland distriktets föreningar hade somliga svårt att värva nya medlemmar och svårt att hitta förtroendevalda, medan andra inte hade några svårigheter alls. Vad berodde skillnaderna på?

Det är vanligt att föreningar skyller på yttre orsaker när medlemstalet går ner. Naturligtvis finns det sådana situationer också, men i de flesta fall så beror en medlemsminskning på föreningen själv och måste alltså skyllas på inre faktorer. Att styrelsens sätt att leda organisationen har stor betydelse för om medlemsantalet ökar eller minskar bekräftades av SPF Bohusdistriktets forskningsstudie.

Vad distriktet gjorde var att studera och jämföra distriktets föreningar. Man tittade på medlemstalet 2005-2012 och andra aspekter. Den hypotes man ställde upp och prövade var att en förenings framgång är direkt beroende av dels styrelsens förmåga att organisera och marknadsföra verksamheten och dels dess förmåga att stimulera medlemmarna till aktivt deltagande.

Med föreningens framgång menas i studien medlemsökning eller ett stabilt medlemsantal.

Medlemstalet är ett viktigt framgångsmått

Jag tycker att projektets val av medlemstalet som kvalitetsmått är mycket bra. Detta är nämligen ett av få mått inom föreningslivet som är generellt, objektivt och lättillgängligt. Alla föreningar måste ju ha ett medlemsregister och medlemssiffran där kan lätt verifieras i bokföringen. Det finns därför inget subjektivt med den. Samtidigt är den ett utmärkt mått på en förenings mest centrala förmåga, nämligen den att locka till sig och behålla sin absolut viktigaste beståndsdel och resurs – medlemmarna. Som branschmått är därför medlemsantalet lika viktigt för föreningar som vinstmåttet är för företag.

Med begreppet styrelsens förmåga avses tre aspekter: Den att skapa program och verksamheter som lockar medlemmar, den att involvera medlemmarna i arbetet och den att göra verksamheten känd.

Studien består av två häften, själva studien och grundmaterialet. Den förra innehåller analys och slutsatser. Det senare presenterar grundfakta för var och en av distriktets föreningar: 1) medlemstal, 2) marknadsandelar, 3) organisation av verksamheten, 4) verksamhet och besöksfrekvens, 5) marknadsföring och 6) rekrytering. Dessa fakta samlades in från medlemsregistret, SCB, kommunernas hemsidor, föreningarnas verksamhetsberättelser och genom en föreningsenkät.

Bland de ursprungligen 30 föreningarna (en lades ner) så var det 24 som ökade under den studerade perioden och sex som minskade. Nio föreningar ökade mer än 25 %, två minskade mer än – 25 %. Den största ökningen var + 45 % och den största minskningen var – 37 %.

Bra verksamhet och högt engagemang ger medlemsökning

På det hela taget var föreningarna alltså rätt framgångsrika, men de skillnader som fanns gjorde det möjligt att dra intressanta slutsatser.

Det som var typiskt för de föreningar som hade en stark medlemsökning var:

• De hade många och välbesökta mötesarrangemang.
• De hade en omfattande delegering av föreningsarbete till medlemmar utanför styrelsen.
• De hade lättare att rekrytera nya förtroendevalda.

Det som var typiskt för föreningar med stark medlemsminskning var:

• De hade få och svagt besökta arrangemang
• De hade svag eller ingen delegering till medlemmar utanför styrelsen.
• De hade svårare att hitta nya förtroendevalda.

Den delegering som studien syftar på är i första hand att styrelsen ökar antalet aktiva medlemmar genom att engagera dem i kommittéer. Den mest framgångsrika föreningen hade tolv kommittéer. Att dela upp föreningsarbetet på kommittéer ledde inte bara till större och mer föreningsverksamhet, utan också till att gruppen av potentiella förtroendevalda ökade.

Bra verksamhet blir känd genom interaktiv marknadsföring
Studien fann inga samband mellan föreningarnas medlemsutveckling och ”traditionella marknadsföring”. Ändå är det just marknadsföring som gör att de framgångsrika föreningarna i studien blir framgångsrika, men, som studien visar, det handlar då inte om traditionell marknadsföring (alltså reklam och PR), utan om interaktiv sådan enligt den modell som Christian Grönroos tagit fram. I den interaktiva marknadsföringen är det framförallt de aktiva medlemmarna som sprider budskapen till sin omgivning. Det gör de muntligt eller med till exempel sociala media. Bra verksamhet leder genom interaktiv marknadsföring till ökat medlemsantal.

Forskningsstudien innehåller naturligtvis en hel del mer och grundmaterialet kan också ligga till grund för fortsatta analyser och vidare studier. Den som är intresserad kan läsa mer i skrifterna som jag nämner nedan.

Homogena föreningar lättare studera

En extra fördel med den här studien är att den gjorts på föreningar som är relativt homogena. De finns inom samma förbund och distrikt och har därför exakt samma syfte, stadgar, verksamhet, image och så vidare. Antalet faktorer som kan snedvrida resultaten är därför färre än när man jämför helt olika föreningar. Trots det finns det givetvis även bland de undersökta föreningarna en del skillnader i förutsättningar och annat som kan påverka resultaten och som bör studeras vidare, till exempel skillnaderna mellan föreningar i områden med storstadskultur och de utan, och skillnaderna i medlemsengagemang i föreningar av olika storlek (den minsta hade 95 medlemmar och den största 879).

Anledningen till att jag blev inbjuden att ingå i referensgruppen till det här forskningsprojektet var att min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik använts som referens. Och anledningen till att jag ställde upp var givetvis att det handlade om att söka framgångsmönster för det lokala föreningsarbetet i en folkrörelse – en nyckelfråga som intresserat mig under många år.

Forskningsprojektet leddes av SPF Bohusdistriktets ordförande Anders Kåbjörn. Jag tycker att han har gjort ett utmärkt arbete. SPF centralt har gett ekonomiskt stöd. Eftersom det mesta av arbetet gjorts ideellt så har distriktet och förbundet fått mycket studie för liten kostnad.

Det ingår i varje styrelses uppgift att förstå sin organisation och dess omvärld. Därför borde fler förbund och fler distrikt göra den här typen av undersökningar.

 

Forskningsrapporten:

• Anders Kåbjörn (2014), Effektivt styrelsearbete för framgång i ideella föreningar och folkrörelser – Forskningsrapport från SPF Bohusdistriktet, Sveriges Pensionärsförbund. Utgiven av SPF Bohusdistriktet, Junogatan 3, 451 42 Uddevalla

• Fakta om SPF Bohusdistriktets föreningar. Bilaga till forskningsrapporten Effektivt styrelsearbete för framgång i ideella föreningar och folkrörelser. Utgiven av SPF Bohusdistriktet, Junogatan 3, 451 42 Uddevalla.

Massavlyssning skadar civila samhället

Det förefaller vara en naturlag att en regering som kan avlyssna sitt (och andras) folk också kommer att göra det, särskilt som den med maktmedel kan hålla denna avlyssning och syftet med den hemlig. Den aktuella rapporteringen från USA och England (men även Sverige) tyder på att det är så.

Att avlyssningen görs på uppdrag av demokratiskt valda regeringar är ingen ursäkt och minskar inte dess risker, ty som erfarenheterna gång på gång visat, maktmissbruk korrumperar. En regering som avlyssnar sina väljare är redan på väg bort från demokratin och frågan är om den sedan på egen hand kan hitta tillbaka.

Faran med just denna korruption av staten är att avlyssningen i sig samtidigt dramatiskt minskar folkets möjligheter att hjälpa till att vända utvecklingen. Massavlyssningen slår direkt mot det civila samhället, dess styrka och dess naturliga försvarsmekanismer.

I USA skriver Nonprofit Quarterly i en oerhört intressant nyårsanalys:

"We are spied on within an inch of our lives, yet secrecy in government is the order of the day. Does this not sound dangerous for civil society? Yet the leaders in the civil sector are almost entirely silent on the matter." 

Läs mer i As the World Turns: NPQ’s 10 Trends and 10 Predictions

Hur mycket vinst behöver en ideell organisation?

Det är en illusion att tro att ideella organisationer kan överleva enbart på ekonomiskt stöd till sin verksamhet, en idé som numera (till skillnad från förr) tycks styra det offentliga stödet till föreningslivet och till det ideella biståndet. Som alla andra organisationer, behöver ideella organisationer också finansiera sin ledning och administration. Och de behöver göra en liten vinst för att kunna överleva på sikt.

Ideella organisationer är icke-vinstdrivande (med amerikanskt språkbruk: ”nonprofit”). Begreppet innebär inte att de inte ska eller tillåts skapa vinst, något de givetvis måste göra, utan att de inte får dela ut vinsten till ägare eller andra intressenter. Istället måste vinsten användas för att förbättra organisation och verksamhet, något som alla organisationer måste göra kontinuerligt.

Hur mycket vinst behöver då en ideell organisation? Denna intressanta fråga har fått en mycket bra belysning i en artikel av Woods Bowman i Nonprofit Quarterly (USA): How Much Profit Does a Nonprofit Need?

Artikeln bygger till stor del på ett kapitel i Woods Bowmans bok från 2011: Finance Fundamentals for Nonprofits: Building Capacity andSustainability. Wiley. ISBN: 978-1-118-00451-7.

USA: Problem i statsstöd till ideella verksamheter

På gott och ont, mest det senare är jag rädd, genomgår den ideella sektorn i Sverige och dess relationer med stat och kommun en anglosaxifiering. Politiker och offentliga chefer och även aktiva inom ideella organisationer sneglar på England, Kanada och USA för inspiration. Med tanke på detta är det klokt att hålla sig à jour med vad som händer i dessa länder.

Ett stort antal ideella organisationer i USA arbetar med ekonomiskt stöd från staten. I själva verket är den amerikanska ideella sektorn betydligt mer beroende av sådant stöd än den svenska. Men statsstödet är långt ifrån oproblematiskt. Ett färskt exempel på de problem som finns redovisas i den nyutkomna rapporten Nonprofit-Government Contracts and Grants: Findings from the 2013 National Survey från Urban Institute som i samarbete med National Council of Nonprofits tagit in uppgifter från 55.000 ideella organisationer.

Om du inte har tid att läsa hela rapporten får du en sammanfattning  och intressanta kommentarer på Non Profit Quarterly´s (NPQ) hemsida: Government Contracting and Payment Practices: Lingering Problems for Nonprofits.

Många av de problem som finns i relationerna mellan offentliga finansiärer och ideella utförare i USA finns också här, till exempel oförståndet att bara finansiera tjänsten, inte de administrativa kostnaderna, ett säkert sätt att undergräva både kvaliteten på tjänsten och organisationens framtid. Det finns naturligtvis också problem som är mer amerikanska till sin natur, men också sådana kan snart vara våra.

Vid en paneldiskussion om rapporten framkom dessutom att en av anledningarna till att ideella organisationer utkonkurreras av företag i olika upphandlingar är att upphandlingsreglerna tillrättalagts för att passa just företag. De företag som får kontrakten behandlas också inte sällan förmånligare av myndigheterna än motsvarande ideella organisationer. Samma problem har vi inom EU.

Även dagens partier kan bli folkrörelser

Häromveckan arrangerade Sektor3 med flera konferensen ”Partiernas väg ur krisen”. Samtidigt kom tidskriften Kurage ut med ett nummer på samma tema. Det var ett bra initiativ. Frågan behöver lyftas fram och diskuteras.

Den kris som åsyftas är att partierna tappar sina medlemmar. På 30 år har de tillsammans förlorat fem av sex medlemmar. En del tror att nedgången fortsätter och att de traditionella partierna försvinner helt om några år. Men någon risk för det finns inte, vilket jag visade för några år sedan i ”Partierna dör inte ut”. SCBs studier har nämligen visat att det är medlemmar utan arvode som lämnar, de med arvoden blir kvar. Det i sin tur leder till en rad särskilda demokratiska problem som vi inte tar upp här.

Mitt intryck är att ”partiernas kris” mest är en fråga för statsvetare och andra utomstående. Partierna själva verkar inte bry sig. För dem fungerar det ju bra ändå. Jag känner igen mönstret från andra folkrörelser: I början ses medlemstapp som kris och bemöts som sådan, men om motåtgärderna misslyckas så anpassar sig organisationen och slutar se tappet som ett problem.

Men ett strategiskt problem är det ju förstås. Antalet medlemmar är folkrörelsens främsta mått på sin förmåga att nå ut och mobilisera; att tappa medlemmar är för partierna att lokalt – där väljarna finns – tappa muskler och inflytande. Det är att bli mindre uthålliga och mer sårbara politiskt och mer beroende av pengar och massmedia.

För en del folkrörelser spelar en sådan nedgång inte så stor roll kanske, men för partier, som ju är kampanjorganisationer, borde det göra det. Det parti som framöver förmår göra sig till en folkrörelse kommer att få ett stort övertag över de andra partierna både i och mellan valen. Ett sådant parti formar opinion och sätter agenda, inte bara tillfälligt då och då genom PR och utspel, utan permanent som ett grundackord i samhällsdebatten, något som alla andra aktörer (även media) måste ta hänsyn till. Ett parti med folkrörelserötter kan ändra samhället, inte bara förvalta det.

Får man tro statsvetarna och deras opinionsmätningar är det inte längre möjligt för ett parti att bli folkrörelse. Trots att svenska folket är politiskt intresserat, säger de, så är det få som kan tänka sig att bli partimedlemmar.

Men det finns ett stort fel med den analysen. Det går nämligen inte att med opinionsmätningar förutsäga kommande ideellt engagemang.

Visst finns det en del personer – som undersökningarna faktiskt förutsätter – som blir ideellt aktiva eller går med i en förening (läs gärna parti) som ett resultat av planering, men det är en minoritet. Bara dessa få kan i förväg säga att de överväger att bli aktiva eller medlemmar. De flesta andra har inte ens tänkt på saken. Vilket inte hindrar att också de kan bli ideellt aktiva eller medlemmar, fast inte av överlagt val, utan därför att livet plötsligt tog sig just den vändningen.

Det finns naturligtvis latenta skäl till engagemanget hos personen, men den direkt utlösande faktorn är en interaktion mellan honom eller henne och en medlem i den värvande organisationen. Att detta kanske helt spontana möte sedan verkligen leder till en lyckad värvning beror naturligtvis på att organisationen i sin helhet står redo att snabbt fånga upp och välkomna den nye aktive eller medlemmen.

Ideella organisationer (läs gärna partier), som lokalt saknar en bred interaktion med potentiella medlemmar och/eller uppfångstmetod, blir inga folkrörelser oavsett hur mycket resurser och tid man centralt satsar på medlemsvärvning.

Problemet med de krympande partierna är alltså inte att medborgarna inte längre vill bli partimedlemmar, utan att dagens partier inte längre, som förr, lokalt förmår blåsa liv i, mobilisera och fånga upp medborgarnas slumrande intresse.

Att det är så beror på partierna själva. Detta är något de kan ändra på om de vill.

Ny rörelse, nya ord, gamla traditioner

Boken Makers - The New Industrial Revolution av Chris Anderson (London: Random House Business Books 2013) handlar om produktutveckling och produktion fast inte i storföretag utan småskaligt och privat och med kollektiva och ideella förtecken. Att detta blivit en rörelse är en följd av att internet blivit allmänt, att produktion numera styrs digitalt, att produktionsutrustning som 3d-skrivare blivit små och billiga, och att program för att styra dem blivit allmänt tillgängliga.

För Chris Anderson är detta början på en ny industriell revolution, men de flesta upplever det nog som något marginellt.  Men metoderna är nya och med dem skapas, finansieras och säljs faktiskt produkter. Och ingen vet ännu vad det kan bli av detta i förlängningen.

Det som är intressant för mig, och som gör att jag skriver om det på denna blogg, är att det görs med modeller och metoder som inte kan beskrivas som annat än nya skott på det mångförgrenade ideella trädet.

Det är idag möjligt att sitta hemma och på sin hemdator göra sina egna 3d-ritningar av sin nya uppfinning. Med dessa och en 3d-skrivare kan man sedan skapa produkten. Kring detta har skapats en rörelse, som Anderson med sitt interna rörelsesnack kallar "maker movement". Viktiga beståndsdelar i den är 1) hemsidor där man kan lägga ut sina ritningar och få hjälp av andra läsare att förbättra dem (mot att man låter dem och andra använda dem, så kallad "open source" och "open hardware") och 2) en slags kollektiva verkstäder("makerspaces") där man kan få hjälp att producera sin uppfinning. Behöver man pengar för att utveckla sin produkt så vänder man sig till intresserade med hjälp av 3) hemsidor specialiserade på "crowdfunding", som ju är en fundraising-metod.

I denna till stor del internetbaserade, internetorganiserade och internetdrivna rörelse finns individer, ideella organisationer, kooperativ och företag sida vid sida. Det är småskaligt och enkelt. Och det krävs inga större investeringar. Det är ett helt annat sätt att utveckla och producera produkter än storföretagens kostnads- och resurskrävande massproduktion och massmarknadsföring. För Chris Anderson är "maker movement" den nya industriella revolutionen. Kanske har han rätt. Tiden får utvisa.

I grunden är rörelsens olika beståndsdelar inget nytt. Utvecklings- och produktionsstödet, till exempel, är inte så olikt 1950-talets hobbyklubbar där medlemmarna gick ihop om utrustning och sedan hjälpte varandra att bygga modellflygplan. Finansieringsmodellen liknar den som användes för att bygga många frikyrkokapell för hundra år sedan. Men sammanhanget är annat, och skalan, den geografiska utbredningen, ideologin och vokabulären. Detta är alltså något nytt, men som så ofta när nya ideella rörelser uppstår och sprids, så sker det fast förankrat i gammal tradition. Något som de medverkande inte alltid är medvetna om.

Att med ideella metoder främja företagande är inte heller något nytt. Sådant har lång tradition. Tänk till exempel på medeltidens skrån och dagens branchföreningar.

Skadlig fokusering på overheadkostnader

Just nu pågår i Nonprofit Quarterly i USA en viktig diskussion om overheadkostnaden i välgörenhetsorganisationer. Bör en givare kräva låga overheadkostnader? Bör organisationerna sträva efter lägsta möjliga overheadkostnader? Eller är denna fokus i själva verket skadlig?

Med overheadkostnad menar man i detta sammanhang kostnaderna för administration och insamling. Det är alltså en procentsiffra i bokslutet. Det är ett bokslutsbaserat mått.

Är för bokslutsbaserade mått

Enligt Brian Mittendorf den 5 juni så finns det numera bland USA:s ideella organisationer (till skillnad från bland deras givare) ett allmänt motstånd mot att bokslutsbaserade mått för att utvärdera ideell verksamhet. De ideella organisationerna vill istället bli utvärderade efter vilken nytta (”impact”) de gör. De vill ha nyttomått (”impact measures”) istället.

Mittendorf håller med om att nyttomått ger givarna mera relevant information om vad organisationen uträttar än vad bokslutsmått gör, men vill ändå ha kvar dessa. Han medger också att bokslutsmått i grunden bara är uppskattningar om vart resurserna gått och inte utgör bevis på hur effektivt de använts. Men, framhåller han, bokslutsmått har den fördelen att de är verifierbara. Någon sådan verifierbarhet kan man inte åstadkomma med nyttomått, menar han. En annan viktig fördel för en granskare är att de är jämförbara mellan organisationerna, vilket nyttomåtten aldrig någonsin kan bli.

Är mot bokslutsbaserade mått

De tre stora granskningsorganisationerna BBB Wise Giving Alliance, GuideStar och Charity Navigator har motsatt uppfattning. I ett gemensamt öppet brev den 24 juni angriper de ”overheadmyten”.  Enligt dem är overheadtalet ”ett dåligt mått på en välgörenhets-organisations prestationer”. Givarna bör istället titta på organisationens ”öppenhet, styrning, ledarskap och resultat”.

Visst, menar de, overheadtalet kan vara viktigt i extrema sammanhang; det kan till exempel hjälpa till att avslöja bedrägeri eller ekonomisk inkompetens. Men i de flesta fall kan en ensidig fokusering på låga overheadkostnader “göra mer skada än nytta”. I själva verket bör många hjälporganisationer öka, inte minska sin overhead, de bör till exempel satsa mer på ”utbildning, planering, utvärdering och interna system”.  Annars kan de hamna i vad Stanford Social Innovation Review har kallat “the Nonprofit Starvation Cycle”, alltså ungefär, ”den ideella utsvältningscirkeln”. Därför uppmanar de givarna: Stirra er inte blinda på overhead-kostnaden, se till helheten! Det är inte låga overheadkostnader brukarna behöver, utan god hjälp, något som ofta är en följd av organisationens overheadkostnader.

De tre organisationerna baserar givetvis sitt öppna brev på egen erfarenhet, men också på statistik och forskning (referenser finns på brevets baksida). Det här är ett mycket tungt inlägg.

Utifrån svensk horisont

Jag har själv diskuterat dessa frågor i tidigare inlägg. Jag delar de tre granskningsorganisationernas uppfattning att det är skadligt både för organisationerna själva och för givarna att fokusera på overhead-kostnaderna. Man måste göra en mycket bredare bedömning. Men frågan är om de avgörande aspekterna överhuvudtaget kan uttryckas i mätbara termer.

I Kommer pengarna fram? skrev jag bland annat att 

”hjälporganisationer ska inte i första hand bedömas utifrån hur duktiga de är på att hålla nere insamlings- och administrationskostnaderna, utan utifrån hur duktiga de är på att leverera ändamålsenlig hjälp.” 

Jag skrev också att 

”Medias, SFI:s (Svensk insamlingskontroll), Charity Rating och andras tämligen meningslösa fokusering på insamlings- och administrationskostnader är därför märklig. Det är att sila mygg och svälja kameler. Deras beteende får mig att tänka på historien om mannen som på sin väg hem från krogen tappat sin nyckel och letar efter den, inte där han tappade den, utan under en gatlykta, ’därför att där är det ljust’.”

Se också Resultatet, inte insamlingskostnaden är det viktiga och Granskare på villospår?

Den idag allt vanligare tilltron till och fokuseringen på mätbarhet har sina rötter i tron att man kan ta företag som föredöme för såväl offentlig som ideell verksamhet. För den offentliga sektorns del har det lett till en enligt min mening obskyr samling ideologier, förhoppningar och teorier som kallas new public managment. 

Inom new public management har nödvändigheten av att mäta upphöjts till religion. Men eftersom det viktigaste inom offentlig och ideell verksamhet ofta inte går att mäta, så tvingas man där mäta något annat. Man tar något i sammanhanget mätbart och fokuserar på det, eller också så skapar man ett så kallat proximått. 

Problemet med detta är att det man mäter är det man får. Åt just det hållet utvecklas organisation och verksamhet. Istället för att bli bra på det som är viktigt (för brukarna, för verksamhetens kvalitet, för organisationens fortlevnad), blir den då bra på något annat, nämligen det som mäts. Vi ser sådan skadlig snedvridning inom sjukvården, som Maciej Zaremba nyligen så övertygande visat i sin reportageserie i DN, men också inom sådana ideella verksamheter som är beroende av bistånd.

Det finns anledning att återkomma till detta ämne.