Optimala föreningsstyrelser

Hur styrelsen i en ideell förening ska se ut och arbeta kan variera beroende på varje förenings unika omständigheter. Men även om det inte finns en modell som passar alla styrelser, finns det mycket som är eller bör vara gemensamt hos alla. Här har jag samlat några råd som gör de flesta styrelser mer välfungerande. Något för både valberedning och styrelse att tänka på.

För att vara optimal ska en styrelse i en ideell förening inte ha färre än fem ordinarie ledamöter och inte fler än sju. Då blir styrelsearbetet, diskussionerna och besluten bättre.

I den optimala styrelsen har ledamöterna goda kunskaper om föreningens ändamål, organisation, ekonomi och verksamhet. Förutom en bred allmänkompetens i styrelsen bör några ledamöter ha sådan specialkompetens styrelsen behöver. 

Den optimala styrelsen består - så lång föreningens omständigheter medger - av personer med olika bakgrund, erfarenhet, inriktning och personlighet. Det är viktigt att styrelsen i stort avspeglar medlemmarna och deras intressen.

Den optimala styrelsen är ett team av jämlikar ledd av ordföranden. Den måste vara samspelt och ha en gemensam uppfattning om styrelsens och ledamöternas roll och ansvar och om hur man fattar beslut.

Den optimala styrelsen fattar majoritetsbeslut baserade på goda underlag och en fri diskussion där var och en ges tillfälle att framföra sin åsikt. 

Den optimala styrelsen har civilkurage. Inom ramen för stadgarna och årsmötets beslut fattar den de beslut som behövs för att utveckla organisation och verksamhet eller för att skydda föreningens intressen.

Den optimala styrelsen sammanträder minst fem gånger om året för att styra föreningen. I små föreningar krävs också tidsinsats för att förvalta och driva föreningen, i större delegeras detta till anställd chef. Den som sitter i en optimal styrelse i mindre förening bör räkna med att bidra med runt 160 timmar om året.

I den optimala styrelsen utgår inget styrelsearvode, men givetvis ersätts alla nödvändiga utlägg.

I den optimala styrelsen deltar suppleant (ersättare) i styrelsen endast då ordinarie ledamot har förhinder. Introduktion till styrelsearbetet ges suppleanterna vid det särskilda möte som styrelsen håller i början av manadataperioden för att diskutera sig samman och besluta om arbetsmetoder, delegationsordning m.m. Suppleanter får sedan alla utskick som går till styrelsen.

 

Kyrkovalet och medlemsdemokratin

Genom kyrkovalets utformning behåller riksdagspartierna makten över Svenska kyrkan.

På papperet är Svenska kyrkan numera fri från staten, omvandlad från en slags statlig myndighet till en slags medlemsägd ideell organisation. Men i verkligheten är det inte så. Omvandling till medlemsbaserad organisation togs inte fullt ut. Kyrkans valsystem och styrsystem är fortfarande kvar i den statliga logiken och kulturen. 

Till skillnad mot i folkrörelser och föreningar har kyrkans gräsrötter och lokalt engagerade inget att säga till om. De tillsätter inte sina lokala styrelser bland de individer bland sig de finner mest lämpade. De väljer inte ombud till nästa beslutsnivå. Nej, lokalnivån, den nivå som i folkrörelser skapar liv, expansion och framgång, är avsnörpt. Staten gjorde kyrkan "fri", men inte så fri att makten över den lades i de engagerade medlemmarnas händer. 

Kyrkans valsystem och styrsystem är så utformat, tvärt emot god föreningssed och vad som anses demokratiskt inom svenskt föreningsliv, att endast de som förmår organisera sig i partier har chans att bli valda. Genom denna modell kunde riksdagspartierna frigöra kyrkan utan att förlora kontrollen över den. 

Invandrarförbund och statsbidrag

Moderaterna vill att staten ska sluta ge bidrag till invandrarförbund och istället stödja integrationsarbete inom idrotts- och kulturföreningar. Utifrån detta resonerar jag om invandrarföreningar, invandrarförbund och statsbidrag. 

Detta dök upp i Twitterflödet:

"Stoppa bidrag till etniska föreningar. Skattepengar ska inte användas till det som riskerar att öka segregationen. Håller du med?"

Avsändare var Moderaterna. Vice ordföranden Elisabeth Svantesson förklarade utspelet i Bulletin. Här en sammanfattning:

Statens bidrag till etniska föreningar ska tas bort. De gynnar inte integration, förstärker segregationen och är inget som skattebetalarna ska stå för. Pengarna ska i stället gå till integrationsarbete inom idrotts- och kulturföreningar. Etniska föreningar kan vara viktiga för nyanlända, men de får finansiera dem själva. Det förlorade statsbidraget bör kunna ersättas med medlemsavgifter.  

De etniska organisationer som får statsbidrag är förbund. Jag noterar att Moderaterna valt att istället kalla dem föreningar. Det skapar oklarhet. Invandrarnas föreningar finns nämligen lokalt och får samma kommunala bidrag som andra föreningar. Vill Moderaterna stoppa också dessa?  

Betydande statligt stöd sedan 1975

Statligt organisationsstöd till invandrarförbund har funnits sedan 1975, alltså i snart femtio år. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), som numera delar ut bidragen, säger att dessa till exempel kan finansiera förbundets kansli, administration och anställda.

I propositionen 1975:26 sas klokt att statsbidraget inte skulle villkoras, skulle vara förutsägbart flera år framåt och vara av kompletterande karaktär. Det sistnämnda motsades dock direkt. Bidraget skulle nämligen få uppgå till "högst 75 % av styrkta kostnader”. 

Av Invandrar- och minoritetspolitiken: slutbetänkande (SOU 1984:58) framgick att statens bidrag nio år senare utgjorde 73 % av invandrarförbundens inkomster. Invandrarverket menade att organisationerna hade ett "naturligt begränsat medlemsunderlag" och inte ens med "en kraftig ökning av medlemsavgifterna" kunde förbättra sin ekonomi.

Att invandrare organiserar sig är självklart

Att landsmän på utrikes ort går samman för att ömsesidigt stötta varandra är en självklarhet. Vi människor bildar föreningar för att lösa problem vi annars inte kan lösa och för att nå mål vi annars inte kan nå. 

Invandrarföreningar av typen föreningar för ömsesidig nytta går långt tillbaka i tiden. I Sverige har de funnits i minst tusen år. Det vet vi tack vare ett par runstenar i Sigtuna. Frisernas gille, som nämns där, är Sveriges äldsta kända såväl invandrarförening som föreningsnamn. Gillesbröderna bestod av både friser (från dagens Holland) och svear och var sannolikt handelsmän. 

Det var fortsatt vanligt under medeltiden att utländska köpmän bildade invandrarföreningar. Sankta Gertruds gille i Stockholm är ett exempel. Det grundades av tyska köpmän på 1300-talet. 

En variant av invandrarförening är en egen församling. I Stockholm fanns en finskspråkig från 1533, tysk från 1558, holländsk reformert från 1692 och en judisk från 1775.

Nationer, som organiserar studenter utifrån geografisk härkomst, är en annan variant. De första fanns vid universitetet i Paris på 1200-talet. Därifrån spred sig idén över Europa. I Sverige har de funnits sedan 1600-talet. 

Finsktalande har utöver församling haft egna föreningar i Sverige sedan 1830. En från 1890-talet är ännu verksam. Första föreningen för italienare kom 1909, för polska flyktingar 1918 och baltiska flyktingar 1944. Antalet ökade sedan snabbt med efterkrigstidens immigration.

Den stora svenska emigrationen till USA från mitten på 1800-talet ledde naturligtvis till ett stort antal svenska föreningar och församlingar där. 

På motsvarande sätt har dagens utlandssvenskar ordnat det för sig. Svenska föreningen finns i ett antal länder. Det gör också svenskornas SWEA och Svenska kyrkans utlandsverksamhet.  

Det är naturligtvis inte invandrarföreningens uppgift att skapa integration. Men genom att ge sina medlemmar stöd i invandrarsituationens alla utmaningar och möjligheter bidrar den effektivt till just detta.

Typiska invandrarföreningar är lokala och bygger på ideellt arbete. De har därför normalt inga större  problem att finansiera sig själva. 

Start av invandrarföreningar

Föreningar har förekommit över hela världen. Men i många länder har de undertryckts av staten och för idag en tynande tillvaro. Den starka föreningstradition och allmänna föreningskompetens vi har i Sverige är därför unik. 

Det är mer regel än undantag att invandrare vid ankomsten har låg föreningskompetens. Det har emellertid inte hindrat föreningsbildande. Det är nämligen ganska lätt att bilda och driva en lokal förening för ömsesidig nytta. Det som krävs är 1) ett angeläget gemensamt behov, 2) en lämplig stadgemall, 3) ledare med energi, organisationsförmåga och demokratiskt sinne, och 4) grundläggande förenings- och möteskunskap. Ett och tre hade invandrarna själva. Två och fyra fick de hjälp med från kommun  och bildningsförbund.

Invandrarförbund däremot är inte lika enkla att få igång och driva.

Start av invandrarförbund

Det första invandrarförbundet bildades 1953. Innan Riksdagen tog sitt invandrarpolitiska beslut 1975 fanns bara åtta och någon snabb tillväxt var inte i sikte. Sannolikt saknade berörda grupper såväl behov, resurser som förbundskunskap. 

Men Riksdagens beslut 1975 ändrade förutsättningarna. Det gav invandrarförbunden erkännande, status och rätt till regelbundna möten med staten. Och inte minst, finansiering. Fler förbund startades. Därmed fick staten de breda kontaktytor med invandrargrupperna som den uppenbarligen eftersträvade. Att på detta sätt koppla invandrarföreningarna till folkrörelsesverige var uppenbarligen en integrationsfrämjande åtgärd.

Fick invandrarförbunden en bra start?  

För att ett förbund, vilket som  helst, ska kunna fungera och utvecklas väl måste det designas rätt från start. För detta krävs kunskap och erfarenhet, något som de blivande invandrarförbunden måste ha fått hjälp med.

Förbund styrs nerifrån. De lokalt aktivas kollektiva vilja ska slå igenom centralt och vägleda dem som arbetar där. Att säkerställa det i stadgarna är absolut nödvändigt, men inte tillräckligt. Också annat måste bli rätt, till exempel finansieringen. 

För att långsiktigt fungera väl bör ett förbund finansieras underifrån, av sina lokalföreningar. Om förbundskontoret har sin egen, oberoende finansiering rubbas balans och funktion i förbundet. Då finns risk att demokratin försvagas, att kontoret växer sig oproportionerligt stort, att det utvecklar sin egen utåtriktad verksamhet, och att det försummar sin egentliga huvuduppgift, nämligen att leda, samordna, stödja och serva medlemsföreningarna.

Finansiering på fel sätt och andra brister som byggs in i ett förbund vid start tenderar att leva kvar under många år.

Riksdagen 1975 kan därför mycket väl ha gjort invandrarförbunden en björntjänst genom att besluta att organisationsbidraget fick vara upp till sjuttiofem procent. Det hade varit bättre om det varit högst tjugofem procent. 

Kan statsbidragen avbrytas utan att skada förbunden?

Att stater söker undergräva ekonomin hos för dem oönskade föreningar är inget ovanligt. Så gör till exempel odemokratiskt regimer för att bli av med opposition och folklig kritik. Ett av sätten då är att förbjuda finansiering från utlandet. Sådana förbud ger staten möjlighet inte bara att stoppa finansiering och övervaka penningströmmar, utan också att göra razzior och på annat sätt trakassera föreningarna. Allt med det outsagda syftet att försvaga och isolera dem så att de blir ineffektiva och helst ger upp.

Moderaternas utspel är förstås annorlunda. Partiet vill att staten ska sluta dela ut ett visst bidrag, men den praktiska effekten för de berörda förbunden är naturligtvis densamma. Detta i synnerhet som staten genom att dela ut bidraget i nära femtio år gjort det till en institution och skapat ett beroende.

Externa bidrag är inte säkra, risk finns att de avbryts. En ideell organisation som gjort sig beroende av ett sådant lever farligt. Förbund bör så långt möjligt är stå på egna ben. Externa inkomster bör endast vara komplement och även då diversifierade.

Om invandrarförbunden centralt idag fortfarande huvudsakligen finansieras av statliga bidrag, då kan staten inte plötsligt ta bort dessa bidrag utan att förorsaka avsevärd, kanske fatal skada. Om Moderaterna skulle lyckas förverkliga sitt utspel, då måste staten rimligen med en flerårig uppsägningstid ge invandrarförbunden en chans till omställning. Men även med en sådan frist skulle vi förmodligen i slutändan få se såväl nedläggningar som sammanslagningar.

Tillfällig lag om föreningsstämmor gäller inte ideella föreningar

Riksdagen har med anledning av Coronapandemin infört en tillfällig lag om föreningsstämmor. Den gäller för företag och ekonomiska föreningar, men inte för ideella föreningar.

Med anledning av Coronapandemin beslutade Riksdagen den 3 april 2020 att införa en tillfällig lag om alternativa former av bolags- och föreningsstämmor: Lag (2020:198) om tillfälliga undantag för att underlättagenomförandet av bolags- och föreningsstämmor.

Lagen ger tillåtelse för alla organisationer vars stämmor är reglerade i lag att istället för fysiska möten genomföra sina stämmor med poströstning eller elektroniskt. Den gäller organisationer som aktiebolag, ekonomiska föreningar och bostadsrättsföreningar. Men tillfälliga lagen gäller inte för ideella föreningar. 

I december 2020 beslutade regeringen att förlänga den tillfälliga lagen fram till den 31 december 2021. Mer information finns på bolagsverkets hemsida. 

Sveriges alla ideella föreningar regleras inte av lag utan av sina egna stadgar och av god föreningssed. Därför gäller inte den tillfälliga lagen för dem. Vad som istället gäller för ideella föreningar under pandemin har jag förklarat i artikeln Förenings årsmöte under och efter Corona - vad gäller? 

Förenings årsmöte under och efter Corona - vad gäller?

Vad gäller när smittrisk, myndighetsbeslut eller annan omständighet hindrar en ideell förening från att hålla årsmöte? Vad kan styrelsen göra? Vad måste den göra? 

Såväl styrelse som årsmöte i en ideell förening är bundna av stadgarna. De kan inte fatta för föreningen giltiga beslut i strid mot stadgarna eller på sätt som stadgarna inte medger. Årsmöten skall därför alltid sammankallas och hållas vid den tid och på det sätt som stadgarna anger. Men om yttre omständigheter förhindrar det, vad gäller då?

Om smittorisk, myndighetsbeslut eller andra omständigheter, som föreningens styrelse inte rår över, gör det omöjligt att hålla årsmöte på det sätt stadgarna föreskriver, är styrelsen skyldig att vidta lämplig åtgärd. Sådan nödåtgärd är naturligtvis ett stadgebrott, men inte ett vanligt sådant, utan ett av omständigheterna framtvingat stadgebrott. Sådant kan med lämpliga åtgärder i efterhand "läkas", det vill säga godkännas. Mer om det nedan.

Så vitt jag kan se har styrelsen tre möjligheter:

• skjuta upp årsmötet ett helt år. Denna nödåtgärd passar en föreningar som ändå tvingats gå på sparlåga. Styrelsen informerar då medlemmarna sitt beslut och sitter sedan kvar ytterligare ett år för att då sammankalla och hålla årsmötet på stadgeenligt vis.

• skjuta upp årsmötet till senare på året och då genomföra det exakt efter stadgarna frånsett  mötesdagen. Denna nödåtgärd är lämplig om föreningen är fortsatt aktiv, behöver ett snart årsmöte och de yttre omständigheterna medger det. Styrelsen meddelar medlemmarna om senareläggningen. Det flyttade årsmötet måste givetvis läggas på tid och plats som passar medlemmarna och utlysas i god tid.

• hålla årsmötet på ett alternativt sätt. Olika varianter diskuteras nedan.

Om nu som i Coronatider det yttre hindret kvarstår längre än ett år måste styrelsen anpassa sina åtgärder efter det. Ovan nämnda nödåtgärder är fortfarande tillämpliga och kan upprepas. Inget hindrar till exempel att årsmötet skjuts upp ytterligare ett år.

Alternativ till att samla medlemmar till möte
Rent allmänt, om en grupp behöver fatta beslut men inte kan samlas till fysiskt möte finns tre alternativ. Men endast ett av dem förefaller lämpligt för en förenings årsmöte. De tre är: 

1. Poströstning (per brev eller elektroniskt). Kräver i förväg utformade frågor att ta ställning till. Kan därför användas för att avgöra enskilda frågor, men inte för att ersätta ett årsmöte där ju debatt och jämkning av förslag är en omistlig del av demokratin.

2. Telefonmöte. Tekniskt lämpligt endast för mycket små grupper. Passar inte för årsmöten. 

3. Videomöte. Med rätt programvara fungerar digitala möten hjälpligt för stora grupper. Bör därför kunna användas som nödåtgärd för årsmöten.

Videomöten i ideella föreningar
Ingen av dessa tre metoder ingår i god föreningssed och kan därför normalt användas för stadgeenliga möten i en föreningen endast om stadgar uttryckligen medger det. 

Som nödåtgärd bör digital årsmöten användas med försiktighet. Anledningen är att de inte utgör något fullgott, demokratiskt alternativ till det fysiska mötet, föreningens livsluft, motor och energikälla. Metoden minskar den vanlige medlemmens inflytande och ökar påtagligt risken för maktmissbruk och manipulation. 

Annorlunda är det naturligtvis för sådana föreningar, som utan att vara förbund saknar lokal förankring. De kan normalt inte utan allmänna resebidrag och liknande samla någon bred, representativ krets medlemmar till årsmöte. För dem kan möjligheten för medlemmar att också delta digitalt i årsmötet faktiskt öka demokratin och engagemanget. Men om en sådan förening framöver vill hålla sådana årsmöten måste den ändra sina stadgar. 

Nödårsmötets begränsningar

Syftet med nödårsmötet är att föreningen ska klara sig igenom denna kritiska period utan skada. Det bör användas för försiktig förvaltning, inte för att driva igenom nya planer. Anledningen är att ett nödårsmöte, trots sin nödvändighet, fortfarande är ett stadgebrott och därför har begränsade befogenheter. Den viktigaste begränsningen är att ett nödårsmötes beslut är tillfälliga, interimistiska. De ska prövas på nästa ordinarie årsmöte. Se nedan. 

Styrelsen bör ha de dessa besluts tillfälliga natur i åtanke när den utformar dagordningen, lägger egna förslag och tillstyrker eller avstyrker motioner.  Nödårsmötet bör inte fatta beslut om större investeringar, försäljning av egendom eller andra icke rutinmässiga ekonomiska beslut. Frågor av sådan eller liknande karaktär bör skjutas upp till nästa ordinarie årsmöte. Skulle nödårsmötet ändå fatta ett sådant beslut bör styrelsen skjuta upp genomförandet tills beslutet bekräftats av ett ordinarie  årsmöte. Annars riskerar styrelsen själv bli juridiskt och möjligen ekonomiskt ansvarig för det.

En förening kan ändra sina stadgar endast på det sätt de existerande stadgarna anger. En stadgeändring beslutad av ett nödårsmöte är därför inte giltig och kan inte tillämpas. En styrelse som baserar sina beslut på en ogiltig stadgeändring överträder sina befogenheter.

Även ett nödårsmöte måste i övrigt följa stadgarna. Beslut som fattas i strid mot stadgarna är inte giltiga.

Legitimering av nödårsmötets beslut

Första ordinarie årsmöte efter nödårsmöte ska pröva alla nödårsmötets beslut. För tydlighets skull både i diskussion och protokoll bör det göras som separat punkt på dagordningen. 

Den som vill göra invändningar mot ett beslut fattat av ett nödårsmöte kan göras det som motion till  eller ta upp det direkt på årsmötet. 

Troligen kommer det inte att finnas några invändningar mot de flesta av besluten. De är ju antingen rutinmässiga eller måste betraktas som nödvändig för föreningens drift under kristiden. Men årsmötet har rätt att överpröva varje beslut. Tveksamma beslut kommer sannolikt att pekas ut, diskuteras och eventuellt upphävas. Alla övriga beslut kan sedan godkännas i klump. Därmed är nödårsmötets beslut legitimerade.

Uteslutning av föreningsmedlem, vad gäller?

Stockholms tingsrätts konstaterar i en dom att Transportarbetareförbundets uteslutning av en SD-politiker är ogiltig. Detta därför att fackförbundet inte kunnat visa att och hur SD-politikern brutit mot förbundets stadgar.

Det är en viktig del av god föreningssed att ideella föreningar kan utesluta sådana medlemmar som skadar dem. Men det är också viktigt att sådana uteslutningar görs på rätt grunder och på rätt sätt. I detta sammanhang spelar föreningens ändamålsparagraf och stadgar en viktig roll.

Medlem som blir utesluten kan under vissa omständigheter få uteslutningen upphävd av domstol. Detta är en fråga om rättssäkerhet för medlemmarna och motverka att uteslutningar används på felaktigt sätt.

Domstolarna har traditionellt varit mer benägna att noga pröva uteslutning från sådan förening som har ekonomisk betydelse för medlemmen. Dit har traditionellt räknats fackföreningar.

Församlingar i Heby vill inte bli sammanslagna

Ledningen för Uppsala stift vill slå ihop de sju församlingarna i Heby kommun till en. I de berörda församlingarna är dock motståndet stort. Det rapporterar Sala Allehanda 25 november 2020. 

Den utmärkta artikeln Förslaget skakar om kyrkan "Bestrider så mycket vi kan" redovisar på ett bra sätt kyrkorådens argumenten mot en sammanslagning. Läs artikel! 

Kyrkorådens uppfattningar kan sammanfattas så här:

När den lokala självbestämmanderätten upphör och centralstyrning införs, då:

• Försvinner kyrkans närhet till medlemmar och bygd.
• Går medlemmarnas engagemang ner.
• Minskar de frivilliga insatserna.
• Blir det färre lokala gudstjänster och färre besökare.
• Ökar byråkratin.
• Minskar kyrkans service till medlemmar och medborgare.

Företrädaren för stiftsstyrelsen ser motståndet som en rädsla för förnyelse. Men där har hon fel. Vad det handlar om är snarare vilken typ av organisation kyrkan ska vara. Ska den organiseras nerifrån och upp som ett ideellt förbund (som den juridiskt är) eller ska den organiseras uppifrån och ner som en statlig eller kommunal byråkrati (som är den värld många ledande kyrkopolitiker känner sig hemma i)? Ska kyrkans medlemmar vara den aktiva och sammanhållande kraft kyrkan vilar på eller ska de reduceras till passiva konsumenter? 

Min slutsats av artikeln är att ledningen för Uppsala stift till skillnad mot de lokala kyrkoråden ännu inte förstått innebörden av kyrkans frigörelse från staten. Den är inte längre en statlig byråkrati utan har juridiskt omvandlats till en ideell organisation. Den ska inte längre vila på central makt, utan på sina medlemmar. För att lyckas med en ideell organisation måste ledningen tillämpa ideell logik, inte företagens eller den offentliga sektorns. I den ideella logiken sätter man det lokala styret och det lokala arbetet i centrum. Överordnade organs uppgift är bara att sammanfatta och utöva ideologisk ledning. Det var förövrigt just utifrån den logiken som kyrkan fordomdags byggdes upp, församling för församling och genom att dela för stora församlingar i små.

Jag har skrivit förr på den här bloggen om faran med Svenska kyrkans sammanslagningar av församlingar. Den som vill kan läsa mer i Sammanslagningar försvagar Svenska kyrkan från 2009-01-12, Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan från 2010-08-03, Kyrkostämman avskaffas - klok strategi? från 2009-01-20 och Hur ska man organisera sig lokalt från 2013-03-20. 

PS. Sammanslagningen stoppades denna gång rapporterade UNT den 20 december 2020. Tidningen skrev: 

"Men under torsdagen röstade stiftstyrelsen trots allt mot en sammanslagning och nu vill man istället se ett ökat samarbete mellan församlingarna."