Förenings årsmöte under och efter Corona - vad gäller?

Vad gäller när smittrisk, myndighetsbeslut eller annan omständighet hindrar en ideell förening från att hålla årsmöte? Vad kan styrelsen göra? Vad måste den göra? 

Såväl styrelse som årsmöte i en ideell förening är bundna av stadgarna. De kan inte fatta för föreningen giltiga beslut i strid mot stadgarna eller på sätt som stadgarna inte medger. Årsmöten skall därför alltid sammankallas och hållas vid den tid och på det sätt som stadgarna anger. Men om yttre omständigheter förhindrar det, vad gäller då?

Om smittorisk, myndighetsbeslut eller andra omständigheter, som föreningens styrelse inte rår över, gör det omöjligt att hålla årsmöte på det sätt stadgarna föreskriver, är styrelsen skyldig att vidta lämplig åtgärd. Sådan nödåtgärd är naturligtvis ett stadgebrott, men inte ett vanligt sådant, utan ett av omständigheterna framtvingat stadgebrott. Sådant kan med lämpliga åtgärder i efterhand "läkas", det vill säga godkännas. Mer om det nedan.

Så vitt jag kan se har styrelsen tre möjligheter:

• skjuta upp årsmötet ett helt år. Denna nödåtgärd passar en föreningar som ändå tvingats gå på sparlåga. Styrelsen informerar då medlemmarna sitt beslut och sitter sedan kvar ytterligare ett år för att då sammankalla och hålla årsmötet på stadgeenligt vis.

• skjuta upp årsmötet till senare på året och då genomföra det exakt efter stadgarna frånsett  mötesdagen. Denna nödåtgärd är lämplig om föreningen är fortsatt aktiv, behöver ett snart årsmöte och de yttre omständigheterna medger det. Styrelsen meddelar medlemmarna om senareläggningen. Det flyttade årsmötet måste givetvis läggas på tid och plats som passar medlemmarna och utlysas i god tid.

• hålla årsmötet på ett alternativt sätt. Olika varianter diskuteras nedan.

Om nu som i Coronatider det yttre hindret kvarstår längre än ett år måste styrelsen anpassa sina åtgärder efter det. Ovan nämnda nödåtgärder är fortfarande tillämpliga och kan upprepas. Inget hindrar till exempel att årsmötet skjuts upp ytterligare ett år.

Alternativ till att samla medlemmar till möte
Rent allmänt, om en grupp behöver fatta beslut men inte kan samlas till fysiskt möte finns tre alternativ. Men endast ett av dem förefaller lämpligt för en förenings årsmöte. De tre är: 

1. Poströstning (per brev eller elektroniskt). Kräver i förväg utformade frågor att ta ställning till. Kan därför användas för att avgöra enskilda frågor, men inte för att ersätta ett årsmöte där ju debatt och jämkning av förslag är en omistlig del av demokratin.

2. Telefonmöte. Tekniskt lämpligt endast för mycket små grupper. Passar inte för årsmöten. 

3. Videomöte. Med rätt programvara fungerar digitala möten hjälpligt för stora grupper. Bör därför kunna användas som nödåtgärd för årsmöten.

Videomöten i ideella föreningar
Ingen av dessa tre metoder ingår i god föreningssed och kan därför normalt användas för stadgeenliga möten i en föreningen endast om stadgar uttryckligen medger det. 

Som nödåtgärd bör digital årsmöten användas med försiktighet. Anledningen är att de inte utgör något fullgott, demokratiskt alternativ till det fysiska mötet, föreningens livsluft, motor och energikälla. Metoden minskar den vanlige medlemmens inflytande och ökar påtagligt risken för maktmissbruk och manipulation. 

Annorlunda är det naturligtvis för sådana föreningar, som utan att vara förbund saknar lokal förankring. De kan normalt inte utan allmänna resebidrag och liknande samla någon bred, representativ krets medlemmar till årsmöte. För dem kan möjligheten för medlemmar att också delta digitalt i årsmötet faktiskt öka demokratin och engagemanget. Men om en sådan förening framöver vill hålla sådana årsmöten måste den ändra sina stadgar. 

Nödårsmötets begränsningar

Syftet med nödårsmötet är att föreningen ska klara sig igenom denna kritiska period utan skada. Det bör användas för försiktig förvaltning, inte för att driva igenom nya planer. Anledningen är att ett nödårsmöte, trots sin nödvändighet, fortfarande är ett stadgebrott och därför har begränsade befogenheter. Den viktigaste begränsningen är att ett nödårsmötes beslut är tillfälliga, interimistiska. De ska prövas på nästa ordinarie årsmöte. Se nedan. 

Styrelsen bör ha de dessa besluts tillfälliga natur i åtanke när den utformar dagordningen, lägger egna förslag och tillstyrker eller avstyrker motioner.  Nödårsmötet bör inte fatta beslut om större investeringar, försäljning av egendom eller andra icke rutinmässiga ekonomiska beslut. Frågor av sådan eller liknande karaktär bör skjutas upp till nästa ordinarie årsmöte. Skulle nödårsmötet ändå fatta ett sådant beslut bör styrelsen skjuta upp genomförandet tills beslutet bekräftats av ett ordinarie  årsmöte. Annars riskerar styrelsen själv bli juridiskt och möjligen ekonomiskt ansvarig för det.

En förening kan ändra sina stadgar endast på det sätt de existerande stadgarna anger. En stadgeändring beslutad av ett nödårsmöte är därför inte giltig och kan inte tillämpas. En styrelse som baserar sina beslut på en ogiltig stadgeändring överträder sina befogenheter.

Även ett nödårsmöte måste i övrigt följa stadgarna. Beslut som fattas i strid mot stadgarna är inte giltiga.

Legitimering av nödårsmötets beslut

Första ordinarie årsmöte efter nödårsmöte ska pröva alla nödårsmötets beslut. För tydlighets skull både i diskussion och protokoll bör det göras som separat punkt på dagordningen. 

Den som vill göra invändningar mot ett beslut fattat av ett nödårsmöte kan göras det som motion till  eller ta upp det direkt på årsmötet. 

Troligen kommer det inte att finnas några invändningar mot de flesta av besluten. De är ju antingen rutinmässiga eller måste betraktas som nödvändig för föreningens drift under kristiden. Men årsmötet har rätt att överpröva varje beslut. Tveksamma beslut kommer sannolikt att pekas ut, diskuteras och eventuellt upphävas. Alla övriga beslut kan sedan godkännas i klump. Därmed är nödårsmötets beslut legitimerade.

Uteslutning av föreningsmedlem, vad gäller?

Stockholms tingsrätts konstaterar i en dom att Transportarbetareförbundets uteslutning av en SD-politiker är ogiltig. Detta därför att fackförbundet inte kunnat visa att och hur SD-politikern brutit mot förbundets stadgar.

Det är en viktig del av god föreningssed att ideella föreningar kan utesluta sådana medlemmar som skadar dem. Men det är också viktigt att sådana uteslutningar görs på rätt grunder och på rätt sätt. I detta sammanhang spelar föreningens ändamålsparagraf och stadgar en viktig roll.

Medlem som blir utesluten kan under vissa omständigheter få uteslutningen upphävd av domstol. Detta är en fråga om rättssäkerhet för medlemmarna och motverka att uteslutningar används på felaktigt sätt.

Domstolarna har traditionellt varit mer benägna att noga pröva uteslutning från sådan förening som har ekonomisk betydelse för medlemmen. Dit har traditionellt räknats fackföreningar.

Församlingar i Heby vill inte bli sammanslagna

Ledningen för Uppsala stift vill slå ihop de sju församlingarna i Heby kommun till en. I de berörda församlingarna är dock motståndet stort. Det rapporterar Sala Allehanda 25 november 2020. 

Den utmärkta artikeln Förslaget skakar om kyrkan "Bestrider så mycket vi kan" redovisar på ett bra sätt kyrkorådens argumenten mot en sammanslagning. Läs artikel! 

Kyrkorådens uppfattningar kan sammanfattas så här:

När den lokala självbestämmanderätten upphör och centralstyrning införs, då:

• Försvinner kyrkans närhet till medlemmar och bygd.
• Går medlemmarnas engagemang ner.
• Minskar de frivilliga insatserna.
• Blir det färre lokala gudstjänster och färre besökare.
• Ökar byråkratin.
• Minskar kyrkans service till medlemmar och medborgare.

Företrädaren för stiftsstyrelsen ser motståndet som en rädsla för förnyelse. Men där har hon fel. Vad det handlar om är snarare vilken typ av organisation kyrkan ska vara. Ska den organiseras nerifrån och upp som ett ideellt förbund (som den juridiskt är) eller ska den organiseras uppifrån och ner som en statlig eller kommunal byråkrati (som är den värld många ledande kyrkopolitiker känner sig hemma i)? Ska kyrkans medlemmar vara den aktiva och sammanhållande kraft kyrkan vilar på eller ska de reduceras till passiva konsumenter? 

Min slutsats av artikeln är att ledningen för Uppsala stift till skillnad mot de lokala kyrkoråden ännu inte förstått innebörden av kyrkans frigörelse från staten. Den är inte längre en statlig byråkrati utan har juridiskt omvandlats till en ideell organisation. Den ska inte längre vila på central makt, utan på sina medlemmar. För att lyckas med en ideell organisation måste ledningen tillämpa ideell logik, inte företagens eller den offentliga sektorns. I den ideella logiken sätter man det lokala styret och det lokala arbetet i centrum. Överordnade organs uppgift är bara att sammanfatta och utöva ideologisk ledning. Det var förövrigt just utifrån den logiken som kyrkan fordomdags byggdes upp, församling för församling och genom att dela för stora församlingar i små.

Jag har skrivit förr på den här bloggen om faran med Svenska kyrkans sammanslagningar av församlingar. Den som vill kan läsa mer i Sammanslagningar försvagar Svenska kyrkan från 2009-01-12, Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan från 2010-08-03, Kyrkostämman avskaffas - klok strategi? från 2009-01-20 och Hur ska man organisera sig lokalt från 2013-03-20. 

PS. Sammanslagningen stoppades denna gång rapporterade UNT den 20 december 2020. Tidningen skrev: 

"Men under torsdagen röstade stiftstyrelsen trots allt mot en sammanslagning och nu vill man istället se ett ökat samarbete mellan församlingarna." 

Varför artikelserien "Starta ideell förening"?

När man startar en ideell förening bör man ge den rätt design redan från början. Här berättar jag varför jag skrivit en serie om detta.

Från början tänkte jag mig en bok om hur starta en ideell förening. Men med tanke på att de flesta bokhandlare numera inte längre säljer föreningsböcker valde jag att publicera på min blogg istället.

Men varför skulle jag överhuvudtaget skriva om att starta en ideell förening? Är inte det ett ämne som behandlas i de föreningshandböcker man kan hitta på bibliotek och hos studieförbunden? Finns inte det på Skatteverkets, kommunernas och alla andra möjliga hemsidor? Jo, för visso. Men, och det är ett stort men, där presenteras bara det formella, det juridiskt viktiga vid start av förening.

Att få det juridiska rätt vid föreningsstart är viktigt. Annars uppstår ingen ideell förening. Men det föreningsjuridiska är inte tillräckligt. De som startar en förening måste också få föreningens olika funktioner rätt. För det behöver de betydligt mer information.

Vikten av att vid start designa föreningen rätt upptäckte jag under mina många år som  organisationsutvecklare för ideella föreningar. Det hände att jag ombads hjälpa föreningar med problem som styrelse efter styrelse endast tillfälligt lyckats bemästra men som de inte kunnat permanent lösa därför att det var inbyggt i föreningens design. Föreningens verkliga problem var alltså att den fått fel form vid start.

En förening kan vara juridiskt helt korrekt, till och med noga granskad av jurist, men ändå vara felkonstruerad. Om mötets beslut vid föreningens grundande är formellt korrekta, men i praktiken gravt bristfälliga, låses föreningen i fel form och inte bara för stunden, utan för framtiden. Erfarenheten visar nämligen att en feldesignad förening många gånger är svår eller mycket svår att korrigera.

"En förening kan vara juridiskt helt korrekt, till och med noga granskad av jurist, men ändå vara felkonstruerad."

Slutsats: Det är mycket viktigt att få föreningens design så rätt som möjligt redan vid start. Om detta finns vad jag vet inget tidigare skrivet. Och det är vad den här artikelserien handlar om.

Tillsammans består serien av följande avsnitt:

1. Starta ideell förening 1: Grundandet
2. Starta ideell förening 2: Interimsstyrelsen
3. Starta ideell förening 3: Konstituerande mötet
4. Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter
5. Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig
6. Ändamålet – stadgarnas viktigaste paragraf
7. Det finns tre grundtyper av ideella föreningar
8. Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändigt

(c) Christer Leopold 2020

Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändig

Detta är sjätte och sista avsnittet i serien om hur man startar en ideell förening. Det bygger vidare på tidigare avsnitt och handlar om genomtänkt föreningsstart och om vad man bör tänkta på då.

Den interimsstyrelse som vill ge sin kommande förening en bättre chans att överleva, frodas och växa och som vill minska risken för onödiga framtida problem ska satsa på genomtänkt föreningsstart. Den extra tid det tar får förening och kommande styrelser tillbaka många gånger om.

Interimsstyrelsen bör satsa på genomtänkt föreningsstart även om den redan har en klar idé om vad föreningen ska göra och hur den ska arbeta. Det enda undantaget från genomtänkt start är när snabbstart är möjlig, se Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig 

Genomtänkt föreningsstart innebär att noga tänka igenom vad den tilltänkta föreningen ska uträtta, hur den ska göra det och hur den därför måste vara uppbyggd, fungera och finansieras. Det uttänkta måste vara jordnära och konkret.  Annars blir slutresultatet inte en fungerande förening.

”Genomtänkt föreningsstart innebär att noga tänka igenom vad den tilltänkta föreningen ska uträtta, hur den ska göra det och hur den därför måste vara uppbyggd, fungera och finansieras.”

Som vi såg i Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter ska interimsstyrelsens tankemödor mynna ut i ett stadgeförslag. Det är när konstituerande mötet antar detta som föreningen får sin uttänkta form.

Genomtänkt föreningsstart är alltså att skräddarsy en förening så att den ska fungera väl i sin miljö och med sina omständigheter. Detta arbete kan vi kalla att ”designa” en förening.

Att designa en förening är förvisso ingen etablerad föreningsterm, men uttrycker ganska väl vad det är fråga om. Inte minst påminner det oss om att föreningar inte får sin goda form av en slump, utan genom en medveten konstruktion.

Frågor att besvara

Vid föreningsdesign ska interimsstyrelsen ge bra svar på fyra grundläggande designfrågor:

1. Vad ska föreningen åstadkomma? För vem? Varför? Hur? Svaren blir föreningens ändamål. 
2. Vilken specifik verksamhet ska föreningen bedriva för att uppfylla verksamhetsidén? Vilken ska målgruppen vara? Var? Vem kan göra det? Hur ska det göras? Kommer det föreningen gör att anses tillräckligt viktigt för att dra till sig aktiva, medlemmar och intresse? 
3. Vilka förnybara resurser kan föreningen mobilisera för att driva verksamheten? Hur? 
4. Med de givna svaren, vilken föreningsstruktur (modell) måste föreningen då ha för att lyckas? 

De svar interimsstyrelsen ger måste tillsammans ge föreningen en fungerande helhet, och om de inte gör det måste de justeras till dess att de gör det. Interimsstyrelsen kan till exempel inte fastna för en verksamhet som föreningen inte kommer att ha resurser till, eller som inte uppfyller ändamålet.

Ytterligare ett viktigt krav måste ställas: Det designade måste vara enkelt. Det gäller såväl de enskilda komponenterna som helheten. I ideella föreningar är det bara det enkla som kan fungera på avsett sätt år ut och år in.

Den som gör om en förening kan pröva idéerna med försöksverksamhet. Även vid föreningsstart hade det varit bra, men det är inte praktiskt möjligt. Därför måste interimsstyrelsens mål vara att få saker och ting åtminstone grundläggande rätt. Finputsning och justeringar får sedan göras av kommande årsmöten eller styrelser.

Innan interimsstyrelsen tar itu med stadgarna bör den fundera över hur föreningens organisation ska se ut: Var ska föreningen lokaliseras (dess säte)? Vilken geografiskt utbredning ska den ha? Hur ska den organiseras i stort?  Glöm då inte att beakta det jag skrev om dessa aspekter i Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig. 

Interimsstyrelsens föreningsdesign bör dokumenteras, kanske i form av en PM eller en grafisk skiss. Den behövs som underlag för presentationen på konstituerande mötet och bör sedan överlämnas till den valda styrelsen.

Vid det här laget har interimsstyrelsen allt underlag den behöver för att ta fram sitt förslag till stadgar. Tillämpliga delar av designen ska omvandlas till paragrafer så att föreningen får sin egen specifika karaktär.

Stadgarnas övergripande uppgift är att – i en lämplig föreningsjuridisk form baserad på god föreningssed – ge föreningen stabilitet och tydlighet så att den blir lättarbetad för styrelsen och förutsägbar för medlemmarna.  

När stadgarna är klara tar interimsstyrelsen tag i övriga beslutsförslag och förberedelser så som beskrivits i Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsensuppgifter. 

”Stadgarnas övergripande uppgift är att – i en lämplig föreningsjuridisk form baserad på god föreningssed – ge föreningen stabilitet och tydlighet så att den blir lättarbetad för styrelsen och förutsägbar för medlemmarna.”

Nedan följer ytterligare några kommentarer om var och en av de fyra grundläggande designfrågorna: Ändamålet, verksamheten, resurserna och strukturen.

Ändamålet

Allt inom en förening vilar på ändamålet, föreningens skäl att finnas till. Därför ska interimsstyrelsen börja med det. Diskussionen ska resultera i ett förslag till ändamålsparagraf. För mer om ändamålets betydelse, se Ändamålet är stadgarnas viktigaste paragraf 

Ändamålet ska på ett kortfattat, tydligt och mobiliserande sätt tala om vad föreningen är till för, alltså vilken medlems- eller samhällsnytta den ska göra. Det ska svara på frågor som: Vad ska föreningen åstadkomma? För vem? Varför? Hur? Det handlar om några rader bara, men noga genomtänkta. Det ska vara lätt att komma ihåg.

Ändamålet vägleder föreningens arbete. Det är ett direktiv som såväl årsmöte som styrelse måste följa. Därför ska ändamålet ha följande kvaliteter:

• Det ska vara konkret. Ändamålet ska leda till handling och ska sedan vägleda denna handling. Det får därför inte vara för allmänt eller för vagt. Det ska inte vara någon önskelista, framtidsdröm eller vision.
• Det ska vara fokuserat. Om ändamålet är för brett och omfattande ger det ingen ledning. Föreningen riskerar då att sprida sina resurser för tunt.
• Det ska vara genomförbart med medlemmar och/eller med de resurser som föreningen normalt kan mobilisera. Annars är ändamålet bara goda intentioner.
• Det är inte ett handlingsprogram. Ändamålet ska inte vara tidsbegränsat eller innehålla en lista på aktiviteter.

Verksamheten

Näst efter ändamålet är verksamheten det viktigaste. Det är genom att utveckla och kontinuerlig driva en verksamhet som en förening blir relevant, lever upp till sitt ändamål, drar till sig medlemmar och kan växa sig stark. Det är vad den gör och uträttar och hur den gör det som ger föreningen dess unika profil i ögonen på medlemmar, sympatisörer, allmänhet och myndigheter.

”Det är genom att utveckla och kontinuerlig driva en verksamhet som en förening blir relevant, lever upp till sitt ändamål, drar till sig medlemmar och kan växa sig stark.”

Generellt sett skapas ideella föreningar för att ta sig an något för medlemmarna viktigt som annars inte blir gjort. Detta ogjorda är typiskt något som den enskilde inte kan göra på egen hand eller inom familjens ram, utan som kräver en organisations styrka för att kunna göras, och som företag, stat och kommun inte kunnat eller velat göra. Föreningar fyller viktiga hål i samhällsutbudet, helt enkelt.

Men hål kan fyllas på många olika sätt. Det sätt man gör det på påverkar hur verksamheten, föreningen och föreningens medlemmar ska se ut. Den blivande föreningens typ är därför mycket viktig att beakta vid val både av ändamål och av verksamhet. Se särskild artikel om detta: Det finns tre grundtyper av ideella föreningar.

Följande enkla exempel visar skillnaderna mellan de tre grundtyperna av föreningar och hur man kan resonera kring dem när man fastställer sin ideella förenings ändamål och verksamhet.

Säg att en grupp människor vill bilda en förening för att göra något åt ett visst samhällsproblem, till exempel alkoholismens negativa följder. De kan då utifrån för gruppen gemensamma behov eller engagemang eller andra aspekter välja åtminstone tre helt olika angreppssätt:

1. Förändra sig själva.
2. Förändra samhället.
3. Hjälpa alkoholismens offer.

I det första fallet måste de bilda en förening för ömsesidig nytta (medlemmarna hjälper varandra). I det andra fallet en kampanjdrivande förening (medlemmarna söker ändra samhället). Och i det tredje fallet en tjänstelevererande förening (medlemmarna hjälper utomstående).

Först när man fastställt vilken grundtyp den blivande föreningen ska tillhöra kan man komma fram till vilken verksamhet som ska bedrivas och hur.

En föreningens verksamhet måste alltid vara helt i enlighet med ändamålet. Det är ett juridiskt krav. Ett lika nödvändigt praktiskt krav är att verksamheten måste bygga på föreningens medlemmar och kunna utföras inom föreningens ram och resurser.

För att kunna bli framgångsrik måste verksamheten ges en enkel, tydlig och effektiv struktur.

Resurser

Föreningen behöver resurser för att kunna existera och för att kunna driva sin verksamhet. Vilka förnybara resurser kommer den att fortlöpande kunna mobilisera? Hur? Detta måste interimsstyrelsen ge svar på.

I min bok Professionell ideell påpekade jag att ideella föreningar får sina resurser genom att:

1. Mobilisera egna krafter: Medlemmarnas engagemang, kompetens och ansträngningar är föreningens primära resurs för såväl föreningsdrift som verksamhet. Medlemskraft är grunden för föreningens existens.
2. Skapa egna resurser: Medlemmarna kan med ideellt arbete skapa såväl permanenta resurser åt föreningen som ge den intäkter.  Exempel på det förra är föreningsbyggda lokaler och på det senare basarer, fester och försäljning.
3. Nyttja andras resurser: Genom att samarbeta med till exempel studieförbund eller företag kan föreningar få tillgång till möteslokal, kontorsutrustning, expertis och annat som behövs för verksamheten.
4. Nyttja andras pengar: Att söka ekonomiskt stöd utifrån är vanligt bland till exempel idrottsföreningar som önskar sponsring från företag och hjälporganisationer som samlar in pengar från allmänheten.

Metoderna är rangordnade efter hur strategiskt viktiga de är för en förenings framgång. Att mobilisera egna krafter, det vill säga medlemmarna, är den absolut viktigaste.

De flesta ideella föreningar är designade för att klara sig bra på de resurser som medlemmarna erbjuder eller som de kan mobilisera. Ibland kompletteras detta med ett tämligen marginellt kommunalt stöd. Vissa typer av föreningar får ett större offentligt stöd, men endast ett fåtal finansieras helt eller till största delen av bidrag.

Det normala är alltså att ideella föreningar står på egna ben. Egenresurser är en viktig del av den ideella logiken. De tillsammans med demokrati utgör själva kärnan i föreningsmodellen. Att föreningar på så sätt hämtar sina resurser från sina medlemmar gör dem starka, stabila och långlivade.

Det som gör det möjligt för ideella föreningar att på detta sätt stå på egna ben är att de till skillnad från andra organisationer har ringa behov av pengar för att bli till och verka. Ett visst behov finns naturligtvis, men för de allra flesta föreningar är pengar inte avgörande för framgång. De är smörjmedel, inte bygg- och drivmedel.

Som vi sett ovan är medlemmarnas ideella arbete den helt avgörande resursen för ideella föreningar. Genom att göra mesta möjliga av denna obetalda och förnybara resurs kan de startas utan investeringskapital och sedan drivas till extremt låga kostnader. Det är i själva verket medlemmarnas gemensamma, obetalda ansträngningar som är skälet till att ideella föreningar kan nå mål och ta sig an verksamheter som andra organisationstyper inte kan eller skyr.  Medlemskraft är föreningarnas främsta konkurrensfördel gentemot andra typer av organisationer.

Det ideella engagemanget har fler betydelsefulla fördelar för föreningarna:

• Det är starkt engagerande. Det skapar starka band mellan medlem och förening och mellan medlemmarna.
• Det utövas på fritiden och konkurrerar därför inte med medlemmarnas yrkesarbete.
• Det är obetalt. Det är medlemmarnas främsta bidrag till sin förening.
• Det är lågintensivt. Det handlar normalt i snitt om tre till fyra timmars arbete i veckan främst under terminerna. Under storhelger och semestertider ligger det mesta ideella arbetet nere. 
• Tack vara att det är starkt engagerande, utövas på fritiden och är lågintensivt är det uthålligt.

Ideellt arbete passar till lågintensiv, punktvis verksamhet som utövas kortare perioder. Tänk frivillig brandkår eller sjöräddning. Det passar däremot inte alls för en högintensiv verksamhet på fortlöpande basis. För det krävs anställda.

Det ideella arbetet blir starkt om behoven av det är stora och tydliga, men förflyktigas snabbt om behoven blir små. För att bli framgångsrik måste en förenings verksamhet därför konstrueras så att den är ständigt beroende av medlemmarnas ideella arbete. För en förening med anställda innebär detta att dessa under inga omständigheter får göra sådant som ersätter eller på annat sätt minskar det ideella arbetet.  Deras närvaro ska tvärt om bidra till att öka det. Annars skadar de föreningen.

Ideellt arbete har burit upp föreningslivet i alla tider. Det är förvisso väletablerat. Men det uppstår inte av sig självt. Det måste organiseras fram. Ideella är i starkt behov av organisation och inspirerande ledarskap. Att detta tillhandahålls är styrelsens ansvar.

Och nu till föreningens behov av ekonomiska resurser.

Alla föreningar har visst behov av pengar. Om inte annat så för att täcka de grundläggande föreningskostnaderna, alltså kostnaderna för medlemmarna (uppbörd, register och information), demokrati och ledning (årsmöte, styrelse och revision), administration och bokföring. 

De grundläggande föreningskostnaderna ska betalas av alla medlemmar solidariskt. Det sker med medlemsavgiften.

För lokala föreningar är de grundläggande föreningskostnaderna inget större problem. På grund av korta avstånd mellan medlemmarna och möjligheten att göra det mesta med ideellt arbete har de låga kostnader för såväl föreningsdrift som demokrati.  Medlemsavgiften kan därför vara låg.

Värre är det för de enkla föreningar (inte förbund alltså) som etablerat sig på regional eller nationell nivå. En sådan är svagare som förening och måste samtidigt bära avsevärt högre kostnader för demokrati och ledning. Den måste därför antingen ta ut mycket höga medlemsavgifter eller klara av att finansiera de grundläggande föreningskostnaderna på annat sätt. Den bästa lösningen både på demokratiproblemet och finansieringen är att organisera sig som ett förbund.

I föreningar av organisationer (som ju inte ingår i målgruppen för den här artikeln) är ideellt arbete inte är möjligt. Där utförs föreningens arbete istället av anställda. Åtminstone grundbemanningen av dessa måste medlemmarna solidariskt finansiera.

Normalt behövs också pengar till verksamhet. Många föreningar klarar sig utan (eller kan låna) verksamhetslokal och kommer undan med låga kostnader. Andra däremot har höga eller till och med mycket höga verksamhetskostnader. Verksamhet som är centrala för att uppfylla ändamålet ska normalt betalas av alla medlemmarna tillsammans, till exempel som del av medlemsavgiften. Andra verksamheter kan betalas av nyttjarna.  Dessa kan drivas med vinst som ett sätt att finansiera föreningen.

Föreningsstruktur

Här bara några korta tillägg till vad som sagts ovan om vad interimsstyrelsen bör beakta vid valet av föreningsstruktur.

Ideell förening är den lämpligaste organisationsformen för att mobilisera enskilda medlemmars engagemang och förmåga. Men den är inte den lämpligaste formen för ideell verksamhet som bygger på pengar, personal och volontärer och/eller på management och expertstyrning. Där är stiftelseformen mycket bättre.

Man ska heller inte starta en ideell förening om syftet främst är att tjäna pengar. Då är företag den rätta formen.

Föreningar består av medlemmar som har ändamålet gemensamt.  Utöver detta grundläggande krav finns den praktiska aspekten att de aktiva faktiskt måste trivas med varandra för att föreningen ska kunna fungera. När redan aktiva medlemmarna lockar till sig kommande aktiva gäller i praktiken modellen "kaka söker maka". Den som avviker från den redan etablerade gruppen blir normalt inte långvarig. Det handlar inte om diskriminering, det handlar om föreningskultur. Därför, om interimsstyrelsen vill skapa en förening där de aktiva inte bara är kvinnor eller män, pensionärer eller ungdomar, infödda eller invandrare, utan är en blandning av allt detta, då måste den främja en sådan föreningskultur redan från start. När kulturen väl satt sig är den nämligen svår att ändra.

Denna serie om hur man bildar en ideell förening består av följande avsnitt:

1. Starta ideell förening 1: Grundandet
2. Starta ideell förening 2: Interimsstyrelsen
3. Starta ideell förening 3: Konstituerande mötet
4. Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter
5. Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig
6. Ändamålet – stadgarnas viktigaste paragraf
7. Det finns tre grundtyper av ideella föreningar
8. Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändigt

(c) Christer Leopold

Publicerad 2020-05-22, uppdaterad 2024-01-23

Politiska partier måste förstås som ideella föreningar

Politiska partier är inga statliga organ. De är ideella föreningar och måste förstås som sådana.  

En ledare i Uppsala Nya Tidning tar upp problemet med lokalt folkvalda som lämnat sina uppdrag i förtid. Trettiotre kommunpolitiker i Uppsala län hade vid årsskiftet gjort så. Påfallande många av dem var från SD. Se "De tomma stolarna är ett demokratiproblem" (UNT 2020-01-04).

I sin diskussion kring avhoppen stöder ledarskribenten sig främst på statsvetare. Kanske inte det mest naturliga valet kan man tycka. De politiska partierna styr stat och kommun och hör i denna roll  definitivt till statsvetarnas gebit. Men partierna själva är inga statliga organ och fungerar inte som sådana, de är ideella föreningar. För att förstå hur de fungerar krävs därför främst kunskap och kompetens om föreningar och föreningsliv. Har de åberopade verkligen det?

Låt oss titta på några av deras utsagor utifrån ett föreningsperspektiv:

Första utsagan: Studier har visat "att frånvaroproblemet främst tycks finnas hos mindre eller nyare partier".

Uttalandet tycks auktoritativt, men är oklart och knappast sant. Vore det sant skulle inte SD, som varken är mindre eller nyare, stå för ovanligt många avhopp. Huvudproblemet är ordet parti. Om alla partier organisatoriskt var av samma typ av skulle ordet fungera, men det är de inte. I vårt land är visserligen alla ideella föreningar, men organisatoriskt är vissa landsomfattande förbund och andra lokala föreningar.

Den som söker skälen till avhopp från kommunfullmäktige kan i förbunden inte finna dem på partinivå. Orsakerna finns ju inte centralt hos partistyrelsen eller regionalt hos distriktsstyrelserna, de finns lokalt, i de många lokalavdelningarna. Det är dessa som ska undersökas och sedan jämföras med föreningarna.

Den som ska studerar riksdagspartierna lokalt måste beakta att varje lokalavdelning i ett förbund har sitt eget inre liv, sin egen utveckling. Precis som föreningar kan varje lokalavdelning genomgå cykler av uppgång, stabilitet och fall beroende på till exempel kompetensen hos dem som för tillfället sitter i ledningen, på politiska konflikter och annat. Därför saknar också utsagans "mindre eller nyare" meningsfull klarhet. Partier som på riksplanet är både större och äldre kan nämligen mycket väl lokalt här och där ha lokalavdelningar som kan beskrivas som "mindre eller nyare".

Andra utsagan: "Samtidigt ökar risken för turbulens eftersom partierna har svårt att locka nya medlemmar, och därmed sänker ribban för vilka som ska stå med på valsedlarna."

Notera att begreppet "parti" här används här på samma oprecisa sätt som ovan.

Om att "locka nya medlemmar": En förening respektive lokalavdelning växer om den genom sitt sätt att arbeta har förmåga att såväl locka som att behålla medlemmar. Förbund kan visserligen värva nya medlemmar med centrala kampanjer, men de för att behålla dem helt avgörande momenten, att välkomna dem in i gemenskapen och dra in dem i verksamhet sker alltid lokalt, alltså i lokalavdelningarna och där kan förmågan skifta.

Om att "sänka ribban": I demokratiska förbund är lokalavdelningarna självstyrande. Det är avdelningens medlemmar samlade till möte som väljer partiets kandidater. Sådana möten har sin egen dynamik och kan bara delvis påverkas uppifrån. Ett riksdagsparti kan alltså inte samordnat "sänka ribban" i partiet. Men ribban kan naturligtvis sjunka ändå som en allmän tendens bland lokalavdelningarna, som en effekt av ny policy, eller om det inte finns tillräckligt med ideala kandidater. Det normala torde ändå vara att inför ett och samma kommunalval vissa lokalavdelningar i praktiken höjer ribban, vissa sänker den och  majoriteten ligger still.

Frågan är dock vad som menas med "ribban". Vilka krav ska medlemmarna ställa på kandidaterna utöver de politiskt och organisatoriskt relevanta för att stävja tomma stolar? Det naturliga är väl att vilja se bevis på stabilitet och uthållighet, till exempel genom lång och trogen tjänst. Varför skulle en välfungerande lokalavdelning i ett etablerat parti låta sig representeras av helt oprövade kort? Annat är det förstås för ett helt nybildat parti, eller ett parti (läs förening eller lokalavdelning) vars kommunala representation snabbt ökat, som just halverats i  en partikonflikt, eller som snabbt önskar göra inbrytningar i nya väljargrupper, ett sådant kan givetvis bli tvunget att föra upp helt nya och oprövade medlemmar på vallistorna.

Tredje utsagan: "... antalet (kommunalt) förtroendevalda (har) blivit mycket färre sedan 1950-talet. Trots de färre uppdragen har alltså partierna svårt att locka till sig intresserade."

1950 fanns nära 3 000 kommuner. Idag återstår en tiondel. Det är bakgrunden till att vi idag har betydligt färre kommunalt förtroendevalda än förr. Ledaren antyder att denna utveckling bör ha underlättat för partierna. Men det är precis tvärt om. 

Ideella föreningar bygger på medlemmars engagemang och gemenskap. De fungerar bäst om de är små och nära. När en förenings geografiska utbredning eller medlemsantal ökar kraftigt blir den föreningsmässigt mindre effektiv.

"Ideella föreningar bygger på medlemmars engagemang och gemenskap. De fungerar bäst om de är små och nära."

Sammanslagningen av små kommuner till större och sedan vidare till dagens storkommuner följdes av en motsvarande geografiska anpassning av partierna.

Om man i ett förbund slår samman små lokalavdelningar till större måste man räkna med att antalet såväl medlemmar som ideellt aktiva minskar. Så har också skett i alla berörda partier. Men det är inget unikt för just dem. Alla folkrörelser som genomfört sådana förändringar har tappat medlemmar och lokal förmåga.

Kommunsammanslagningarna resulterade för partiernas del i svagare organisationer lokalt och svagare anknytning till lokalsamhället. Utvecklingen som minskade antalet förtroendevalda i kommunerna har alltså inte alls underlättat, utan istället gjort det svårare för partierna lokalt att skaka fram lämpliga kandidater.

Utsagan tycks dessutom förutsätta att ideella föreningar har reserver av ideellt aktiva som vid behov kan kallas in i tjänst. Men några sådana reserver finns inte. Ideella föreningar har vid varje given tidpunkt precis så många ideellt aktiva som verksamheten kräver. De medlemmar som inte är indragna i verksamheten är nöjda med det och har normalt inte för avsikt att bli aktiva. Endast under mycket engagerande yttre omständigheter eller efter ett gediget intern rekryteringsarbete kan de aktiveras. 

Fjärde utsagan: "Ett partipolitiskt engagemang ses inte längre som lika självklart." Varför "läsa tjocka luntor nämndehandlingar på fritiden, när man med ett knapptryck kan manifestera en politisk åsikt på Facebook?"

Om minskat "partipolitiskt engagemang": Medlemsantalet i de politiska partierna har krympt rejält under gångna decennier. Det skylls ofta på att folk i gemen inte längre vill vara partipolitiskt aktiva. Det är ingen trolig förklaring, som jag skrivit tidigare. Mera troligt är att det är partiernas förmåga lokalt att fånga upp, dra in och behålla politiskt intresserade som har minskat. 

Om knapptryck på "Facebook": Det är en vanlig uppfattning att internet dramatiskt ändrat förutsättningarna för ideellt engagemang, men det har det inte. Det var fullt möjligt även förr att manifestera en politisk åsikt utan att vara aktiv i ett parti, till exempel genom att skriva insändare, sätta upp affischer, bära ett kampanjmärken eller delta i demonstrationer. Det internet gjort är att göra åsiktsspridandet enklare, snabbare och flyktigare. Men att "manifestera en politisk åsikt" utan att göra något mer, är idag som förr den absolut lägsta nivån av politiskt engagemang. Det kan inte på samma dag jämföras med att verka som folkvald politiker, den högsta nivån. Det finns för övrigt ingen motsättning mellan de två. Det förstnämnda skulle mycket väl, med partiernas hjälp, kunna leda till det senare.

Ändrad livssituation
Föga av det ledaren lyft fram kan förklara de tomma stolarna. Mest vägledning gav faktiskt det inledande citatet: "Det kan hända mycket i livet som gör att det blir förändringar". Så förklarade SD:s ordförande i Heby avhoppen, men det skulle nog ha kunnat sagts av lokala företrädare för vilket parti som helst, eller för den delen för vilken annan förening som helst. Förändrad livssituation är nämligen en mycket vanlig orsak inom föreningslivet för att någon lämnar ett förtroendeuppdrag. 

Benägenheten att ändra sin livssituation är störst bland dem som studerar, som ännu inte bildat familj eller som av andra skäl inte rotat sig. Allmänt inom föreningslivet är genomströmningen av förtroendevalda, aktiva och medlemmar därför störst inom ungdomsföreningar och minst inom föreningar som bygger på medelålders och äldre. Utifrån detta skulle en medveten strävan bland partierna att sänka medelåldern på sina kandidater kunna leda till fler tomma stolar.

Externt förtroendevalda - unik ideell grupp
Ideella föreningar i gemen har bara internt förtroendevalda, partierna har dessutom en unik grupp externt förtroendevalda.

Internt förtroendevalda leder, driver, förvaltar respektive reviderar organisation, ekonomi och arbete i lokalavdelning eller förening. På lokalplanet väljs sådana förtroendevalda ytterst sällan på längre tid än två år. Hundratals år av föreningserfarenheter, sammanfattat i god föreningssed, har nämligen visat att längre mandatperioder än så är olämpliga. Den kommunala mandatperioden på hela fyra år borde därför öka risken för tomma stolar.

Men det förefaller tveksamt att likställa partiernas externt förtroendevalda med deras internt förtroendevalda. Det finns vissa likheter, men också viktiga skillnader. Här några av dem:

• Internt förtroendevalda leder och förvaltar partiorganisationen. De externa däremot finns i partiets verksamhet. De är verksamhetsfunktionärer. 
• Kärnan i det externa uppdraget är att vara förtroendevald i en helt annan organisation.
• Partiets medlemmar har rätt att avsätta sina internt förtroendevalda, men inte de externa. 

Att jämföra de externa med aktiva, frivilliga eller volontärer i övrigt inom föreningslivet är inte heller rimligt då de är folkvalda, lyder under särskild lagstiftning, ska verka i fyra år och får arvode för sin insats.

Partiernas externt förtroendevalda är grupp för sig inom föreningslivet. För dem saknas den breda erfarenhet och vägledning som god föreningssed utgör. Forskning behövs alltså.

Tänkbart systemfel
Anledningen till att ideella föreningar kan fungera och därtill fungera väl på ideell basis är att de anpassat sig till medlemmarna och deras livsföring. Endast sekter gör tvärt om. Utifrån vad som är normalt inom föreningslivet skulle man kunna utfärda en sektvarning för fyraåriga mandat. Med sådan lång mandatperiod är det inte förvånande att en och annan folkvald hoppar av, snarare tvärt  om.

Det är tänkbart faktiskt, att skulden till de tomma stolarna inte ligger hos de berörda partierna eller individerna utan hos systemet. Vad sägs om att anpassa regelsystemet till människorna och inte tvärt om? 

Det finns tre grundtyper av ideella föreningar

Ideella föreningar kan delas in i tre typer: De för ömsesidig nytta, de kampanjdrivande och de som är tjänstelevererande. Skillnaderna mellan typerna är stor. Den som vill bilda en förening eller leda en måste veta vilken typ den tillhör och förstå vad det innebär.

I min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik påpekar jag att ideella föreningar kan delas upp i tre olika grupper utifrån sitt sätt att fungera: De för ömsesidig nytta, de kampanjdrivande och de tjänstelevererande. 

Den brittiske managementexperten Charles Handy var den förste att identifiera dessa grupper och att peka ut skillnaderna mellan dem. Det gjorde han i Understanding Voluntary Organizations, Penguin Books, London 1990. När jag arbetade som organisationsutvecklare för ideella föreningar kunde jag konstatera att han hade rätt.

Det är föreningens ändamål och medlemmarnas sätt att arbeta som skapar skillnaderna: I föreningar för ömsesidig nytta stöder medlemmarna varandra, i kampanjdrivande vill de förändra världen och i de tjänstelevererande stöder de utomstående.

Föreningarna inom varje typ har vissa gemensamma drag som skiljer dem från föreningarna inom de övriga två. I övrigt kan de vara ganska olika.

De här typskillnader är mycket viktiga. Den som vill bilda en förening, förändra, eller leda och organisera en måste för att lyckas förstå både vilken typ den tillhör och vad det innebär praktiskt. Sak samma gäller för forskare. De kan omöjligt rätt förstå medlemskap, styrelsearbete eller ledarskap inom ideella föreningar utan sådana insikter.

Låt oss nu titta närmare på de tre typerna.

Föreningar för ömsesidig nytta
Föreningar för ömsesidig nytta är den vanligaste typen av föreningar och förmodligen också den äldsta. Dit räknas alla ideella föreningar vars ändamål är att vara till personlig nytta för medlemmarna.

Som historiska exempel kan nämnas begravningsföreningar under antiken, och gillen, skrån och nationer under medeltiden. Bystämmor, socknar och stadsförvaltningar under medeltiden och framåt ingår också i den här traditionen och dessa i sin tur är föregångarna till dagens kommuner.

Den äldsta, till namnet kända föreningen i Sverige var av den här typen. Det var Frisernas gille. Namnet finns bevarat på en runsten i Sigtuna. I denna förening hade landsmän i främmande land slutit sig samman för ömsesidigt stöd, en tradition med rötter i antiken som lever kvar med dagens invandrarföreningar.

Typiska exempel idag är hobbyföreningar, båtklubbar, idrottsföreningar, invandrarföreningar, patientföreningar och självhjälpsgrupper.

Inom gruppen finns tre distinkta varianter:

• Den första servar sina medlemmar genom att äga, hyra eller förvalta viss egendom eller resurs. Ofta handlar det om att hålla med en lämplig lokal och utrustning för ett gemensamt intresse, hobby eller verksamhet, som dans, släktforskning, oljemåleri, dataspel eller liknande, eller med mänskliga resurser som föreläsare, experter eller konstnärsmodeller. De nödvändiga investeringarna är oftast ganska blygsamma, men kan i vissa föreningar vara betydande, som i de för golfare, amatörflygare eller båtägare. Och vore det inte för att speciell lagstiftning fört dem åt sidan skulle samfällighets- och bostadsrättsföreningar också räknas hit.


• I den andra varianten utövas en viss verksamhet i grupp. Det kan handla om något som måste göras i grupp för att bli meningsfullt, som att spela fotboll eller sjunga i kör, eller som visserligen kan göras individuellt men som vinner på att göras i grupp där utövarna ömsesidigt kan inspirera och lära av varandra, som att måla tavlor eller bygga modellplan.


• Den tredje slutligen är till för medlemmar med ett särskilt behov, till exempel ett handikapp, en viss sjukdom eller ett beroende, eller som befinner sig i en speciell situation, till exempel invandrare, arbetslösa eller nyligen frisläppta från fängelse.  För dem kan en förening av likar erbjuda såväl värdefullt stöd som gemenskap, trygghet och kunskap. I den här varianten är det ofta kontakten mellan medlemmarna som är det viktiga. Mest uppenbart är detta i självhjälpsgrupper. Deras i stort sett enda uppgift är att möjliggöra för sina ”brukare” att samlas i grupp för att ömsesidigt stödja och stötta varandra. Ett mycket känt exempel är Anonyma Alkoholister (AA).

Vad är speciellt vid drift av föreningar för ömsesidig nytta?

Inom föreningstypen finns allt från stora, resursrika idrottsklubbar till små, resurssvaga självhjälpsgrupp. De förra behöver en rejält kvalificerad styrelse och en väl utvecklad administration för att klara sina uppgifter, de senare skyr normalt såväl styrelse som administration. De flesta föreningar i gruppen ligger dock någonstans mitt emellan. I dessa har medlemmarna i allmänhet en starkare ställning och styrelserna en svagare än vad som gäller i de övriga två föreningstyperna.

Tendensen är också tydlig, ju mer behållningen av medlemskapet är ett resultat av medlemmarnas egen interaktion, desto mindre intresse har dessa av att vara styrda, ledda och organiserade. De föredrar då i ökad grad kollektiva beslut och spontan handling. Mest extrem i detta avseende är förstås självhjälpsgrupperna. Men även de behöver en viss grundläggande om än enkel form för att få det hela att fungera. Någon av medlemmarna får kanske offra sig för att sköta detta. Ibland är detta dock en utomstående.

Normalt är alla som omfattas av ändamålet välkomna att bli medlemmar i en förening av denna typ.  Föreningen strävar dock inte efter att ha maximalt med medlemmar, utan efter att bli så heltäckande som möjligt inom målgruppen. Och de som tillhör målgruppen ser det ofta som självklart att också de ska få vara med om de vill.

Kampanjdrivande föreningar
Kampanjdrivande föreningar är den näst största gruppen. De är mycket vanliga i Sverige. De finns till för att förändra världen eller för att mobilisera resurser. De vill till exempel påverka politiska beslut eller allmänhetens uppfattning och beteende. Det gör de genom politiskt arbete, kampanjer, insamlingar, opinionsbildning, lobbying eller påtryckningar.

Bland kampanjdrivande föreningar finns en stor bredd och variation där olika undergrupp har sina speciella särdrag. Dit hör bland annat politiska partier, fackföreningar, arbetsgivarorganisationer, miljöorganisationer, nykterhetsorganisationer och insamlingsorganisationer.

En del av de kampanjdrivande organisationerna är så välfinansierade att de huvudsakligen utför sitt arbete med hjälp av anställda eller arvoderade. Ideellt aktiva medlemmar spelar där en underordnad roll eller ingen roll alls. Dit hör givetvis näringslivets olika föreningar, men idag även riksdagspartierna.

Men de typiska kampanjdrivande organisationerna, de som bildats och drivs av vanliga, engagerade medborgare är i högsta grad beroende av medlemmarnas ideella insatser både för att driva organisationen och för att påverka människor genom till exempel dörrknackning, namninsamlingar, demonstrationer och bössinsamling eller genom enskilda samtal, allt numera kompletterat med sociala media.

Medlemmar i kampanjföreningar brinner för saken och samlas kring ledare. De är ledda snarare än organiserade.

Alla som tror på saken är välkomna att bli med. Att bli fler är både ett mål, ett medel och ett kvitto. Ju fler medlemmar föreningen har, desto större tyngd har den i samhällsdebatten.

När kampanjföreningar driver sina frågor stöder de sig mestadels på sakargument. De är därför beroende både av forskning och inre skolning. 

Tjänstelevererande föreningar
Tjänstelevererande föreningar finns till för att göra nytta för andra. De startas normalt för att möta ett visst behov i samhället som inte tillfredsställande åtgärdas av vare sig myndighet eller näringsliv. I en typisk sådan hjälper, stöder eller räddar medlemmarna utomstående, människor eller djur som befinner sig i det trångmål föreningen är till för att åtgärda.

Tjänstelevererande föreningar är mindre vanliga i Sverige numera. I takt med att offentliga sektorn under andra halvan av 1900-talet tog över eller konkurrerade ut mången ideell tjänsteverksamhet lades många organisationer ner. Men några finns kvar och nya tillkommer då och då utifrån aktuella behov. Typiska exempel är Svenska Röda Korset (grundad 1865), Sjöräddningssällskapet (1907), Kvinnojourer (1978) och Missing People (2012). 

Den här typen av föreningar levererar en service. Det är ett åtagande gentemot den valda målgruppen, men ofta också gentemot allmänheten och inte sällan mot externa bidragsgivare. Alla intressenter förväntar sig att föreningen ska leva upp till sitt åtagande, att den ska utföra sitt arbete på utlovat sätt. En tjänstelevererande förening måste därför vara väl organiserad och ha just de rutiner och resurser som dess ändamål och tjänst kräver.

Det är de aktiva medlemmarna som levererar tjänsten. Hur de gör det är helt avgörande för tjänstens kvalitet. Därför måste tjänstelevererande föreningar vara petiga vid rekryteringen, utbildningen och placeringen av de aktiva och ha arbetsledning, regler och rutiner för dem att följa. I en tjänstelevererande förening är det ingen ursäkt att arbetet utförs ideellt.

För en tjänstelevererande förening är inte det viktiga att ha många medlemmar, utan att ha rätt medlemmar.

Till skillnad mot de två övriga föreningstyperna är tjänstelevererande föreningar helt beroende av management, det vill säga av ledningens förmåga att planera, organisera och leda såväl tjänsten som administrationen – ett arbete som mycket väl kan utföras av frivilliga, men som ofta utförs av anställda.  De är också beroende av att den ideella arbetskraften är disciplinerad och accepterar att bli organiserad.

På grund av sitt ändamål, uppgift och ofta externa finansiering strävar tjänstelevererande föreningar efter att vara professionella, effektiva och ha låga kostnader. De har egentligen inget val. Trots att de levererar sina tjänster med hjälp av ideella kan de inte vara sämre än motsvarande företag eller myndighet. En organisation som skänker bort sina tjänster och ber tredje man att finansiera sig måste helt enkelt göra ett bra jobb.

Val av föreningstyp, strategisk fråga
Det är vid föreningens grundande som föreningstypen väljs och slås fast i ändamålsparagraf och stadgar.

Vilken föreningstyp som ska väljas beror på vad föreningen ska åstadkomma och hur. I Professionell ideell skrev jag: ”Ett och samma samhällsproblem kan ge upphov till helt olika mål och verksamheter och därmed helt olika typer av föreningar. Som exempel kan vi ta tre grupper av människor som på var sitt sätt vill göra något åt alkoholismens negativa följder:

• Den första vill ändra samhället. Den skapar därför en kampanjdrivande förening för att med opinionsbildning och lobbying påverka lagstiftning och vanor.


• Den andra vill bli och förbli nyktra och skapar därför en förening för ömsesidig nytta. De använder gruppsamtal och annan självhjälpsmetodik.


• Den tredje vill hjälpa alkoholismens offer och startar en tjänstelevererande förening. De arbetar uppsökande och stödjande.”

Det är inte ovanligt att föreningar försöker bedriva blandad verksamhet. De vill till exempel på samma gång vara servicelevererande och kampanjdrivande. För förbund kan detta möjligen fungera, men för de flesta vanliga föreningar är detta inte tillrådligt.

Typ bör renodlas, inte blandas
I sin analys fann Handy att föreningarna av respektive typ kräver sin egen speciella struktur, kapacitet och kultur för att lyckas. Föreningarnas karaktär tycks skapa en specifik uppsättning förväntningar hos de aktiva om hur beslut ska fattas och arbetet ska bedrivas. Karaktären tycks också styra vilka som vill bli medlemmar. Vilken personlighetstyp en person tillhör kan alltså påverka dennes val av förening. De skillnader som på så sätt uppstår mellan de tre typerna av föreningar är ömsesidigt uteslutande, det vill säga, ett visst sätt att vara organiserad och arbeta på ger framgång endast inom den egna typen, inte i någon av de andra.

Men det är vanligt, konstaterar Handy, att de aktiva inte uppfattar dessa skillnader. Det händer därför att en förening av en typ också försöker driva en verksamhet som rätteligen hör till en annan typ och därför är väsensskild. Detta leder till ”obegripliga” konflikter och misslyckanden. Problemet går att undvika menar Handy genom att föreningen skiljer väsensskilda verksamheter åt genom att lägga dem i olika understrukturer eller genom att som förbund organiserar sig som en federation. Exempel på det första har vi i större idrottsföreningar. Det går alltså att göra, men risken för problem och konflikter finns fortfarande kvar.

Förening kan byta typ
En förening som grundats som en typ kan senare byta typ. Det kan ske medvetet genom genomtänkta beslut, men också omedvetet genom en rad reformer och beslut som sammantaget låter föreningen glida över från en typ till en annan. Vi avslutar med ett exempel på sådan typglidning.

Tjänstemottagarna i en tjänstelevererande förening finns normalt utanför föreningen, men inte alltid. Ett exempel på det senare är sådana ungdomsorganisationer, mera vanliga förr än nu, där vuxna leder och organiserar verksamhet för barn- eller ungdomar. Där kommer mottagarna av servicen, alltså barnen och ungdomarna, till föreningens lokal. De betalar en avgift för att få vara med och kallas ibland, men vanligtvis inte, för medlemmar. Men föreningsmedlemmar är de inte, de är servicemottagare, alltså kunder, och saknar inflytande, vilket framgår av stadgarna. Om servicemottagarna genom medveten stadgeändring eller omedvetet genom gradvisa reformer ges fulla medlemsrättigheter förvandlas föreningen i praktiken  från tjänstelevererande till en för ömsesidig hjälp. För att vara giltig måste dock denna förändring ha stöd i ändamålsparagrafen. Annars mister föreningen sin legitimitet.

Den här artikeln ingår i serien om hur man bildar en ideell förening :

1. Starta ideell förening 1: Grundandet
2. Starta ideell förening 2: Interimsstyrelsen
3. Starta ideell förening 3: Konstituerande mötet
4. Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter
5. Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig
6. Ändamålet – stadgarnas viktigaste paragraf
7. Det finns tre grundtyper av ideella föreningar
8. Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändigt

(c) Christer Leopold

Publicerad 2019-12-09, uppdaterad 2024-01-23

Ändamålet – stadgarnas viktigaste paragraf

Ändamålet, i många ideella föreningar idag ganska bortglömt, är stadgarnas viktigaste paragraf, grundvalen för hela föreningen och den blinkande fyr som ska vägleda styrelsens och årsmötets arbete och beslut. Här förklarar vi varför.

Föreningar är organiserat samarbete för ett visst ändamål. Det är för detta ändamål människor gått samman, startat och driver föreningen. Ändamålet är skälet till att föreningen finns till.

Ändamålet (eller syftet) återfinns i föreningens ändamålsparagraf, vanligen paragraf två i stadgarna. En ideell förening måste ha ett utsagt ändamål för att juridiskt bli till och för att fortsätta finnas till. Ändamålet är stadgarnas absolut viktigaste paragraf och föreningens viktigaste styrdokument.

Medvetenheten om ändamålets roll och betydelse är tyvärr låg i dagens Föreningssverige. Ändamålet ses mer som en formalitet än som verkligt styrande. Men det är ingen formalitet:

• Ändamålet definierar föreningen juridiskt, men också praktiskt genom att tala om vad föreningen är till för, vad den vill åstadkomma, dess självpåtagna uppdrag.

• Ändamålet är en överenskommelse. Det preciserar vad medlemmarna samarbetar om, vad de är överens om att föreningen ska åstadkomma.

• Ändamålet är en juridisk grundval. Det binder föreningen och dess företrädare vid en uppgift, ett mål och ger därmed ramen för vad den får syssla med. Varken årsmöte eller styrelse har rätt att fatta beslut som går mot ändamålet eller faller utanför dess ramar. 

• Ändamålet sätter gränser. Det styr vad föreningen, dess styrelse, aktiva medlemmar och eventuella anställda ska göra och får göra. 

• Ändamålet är en vägledning. Det hjälper årsmöte och styrelse att hålla rätt kurs.

• Ändamålet är en utfästelse. Det är föreningens löfte till medlemmarna (och det som lockar dem att bli medlemmar), men också till omvärlden: Det här står vi för, finns till för, ska vi göra! 

• Ändamålet är en specialisering. Det förklarar vad föreningen ska göra och därmed också vad den inte ska göra. Det ger föreningen dess strategiska fokus och begränsar vad den och dess resurser kan användas till.

• Ändamålet ger föreningen dess profil och gör det möjligt för den att utveckla den kompetens den behöver för att förverkliga det. 

• Ändamålet är den måttstock som föreningens verksamhet och styrelsens och årsmötets beslut och åtgärder ska mätas mot.

Med tanke på dess stora betydelse är det nödvändigt att ändamålet vid föreningsstarten ges rätt innehåll och rätt form.

Det ska på ett kortfattat, tydligt och mobiliserade sätt tala om vad föreningen är till för, alltså vilken medlems- eller samhällsnytta den ska göra. Det ska svara på frågor som: Vad ska föreningen åstadkomma? För vem? Varför? Hur?

För att kunna fungera styrande måste ändamålet vara kortfattat, några få rader bara, lätta att ha i huvudet. Det ska beskriva kärnan i föreningens uppdrag, inte urarta till en lång lista av ”måsten” och aktiviteter.

Ändamålet är inte ett handlingsprogram och är inte tidsbegränsat. Handlingsprogram  komma och gå, men ändamålet ska i princip bestå hela föreningens livstid.

Den här artikeln ingår i serien om hur man bildar en ideell förening :

1. Starta ideell förening 1: Grundandet
2. Starta ideell förening 2: Interimsstyrelsen
3. Starta ideell förening 3: Konstituerande mötet
4. Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter
5. Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig
6. Ändamålet – stadgarnas viktigaste paragraf
7. Det finns tre grundtyper av ideella föreningar
8. Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändigt

(c) Christer Leopold

Publicerad 2019-11-01, uppdaterad 2024-01-23

Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig

Inläggen i serien "Starta ideell förening" bör helst läsas i nummerföljd. Detta avsnitt handlar om snabbstart av ideell förening: Vad är snabbstart? När den är möjlig? När inte möjlig? Hur gör man?

Normalt krävs en hel del förberedelser innan start av en ideell förening. Men under vissa omständigheter kan den snabbstartas utan kvalitetsförlust.

Med snabbstart av ideell förening menas åtgärder som förenklar interimsstyrelsens arbete. Tidsvinster kan framförallt göras i arbetet med föreningens form och stadgar.

Om en förening kan snabbstartas eller inte beror i stor utsträckning på om den är tänkt att bli enkel eller komplicerad till sin natur. En förening enkel till sin natur kan oftast snabbstartas, en komplicerad mera sällan.

Hur vet man om en tilltänkt förening är enkel eller komplicerad? Här följer några ledtrådar.

Normalföreningen är enkel till sin natur
Föreningar har varit ett redskap för människors strävanden i många hundratals år. Det har gett föreningslivet gott om tid att fullända sina redskap. Resultatet är såväl en ideal föreningstyp som ett demokratiskt regelverk för denna, god föreningssed.

   

Denna ideala förening är helt i harmoni med den ideella logiken och fungerar bra för de flesta ideella syften. Då den är robust och enkel till sin natur och lätt att starta och driva är den vår vanligast förekommande föreningstyp och därmed allas vår ”normalförening”.

Följande sammanlagda egenskaper gör normalföreningen enkel till sin natur:

• Medlemmarna är individer, inte organisationer.  
• Föreningen är lokal. 
• Föreningen har endast ett ändamål.  
• Allt inom föreningen utförs av medlemmarna själva.  
• Verksamheten är till för medlemmarna själva eller består av opinionsbildning. 
• Medlemsavgifter täcker merparten av föreningens kostnader. Statliga eller kommunala bidrag är obefintliga eller spelar en marginell roll. Eventuell försäljning eller insamling görs endast internt.

Att föreningen är lokal är den enskilt viktigaste av dessa egenskaper. Med lokal menas att den och dess medlemmar finns och verkar inom ett och samma begränsade geografiska område, ett område inom vilket innevånarna känner viss gemenskap, som i gamla tiders socknar. Med tanke på att dagens kommuner gjorts för stora för gemenskap ska området helst vara bara en del av och definitivt aldrig större än en kommun.

Styrkan med lokala föreningar

Föreningar rotade i lokalsamhället har sin egen inre styrka. Denna styrka saknar föreningar (inte förbund) etablerade på regional eller nationell nivå. De är i många fall så svaga att de måste ha externt stöd för att klara sig.

Denna skillnad är fullt naturlig. Föreningar är kollektiva åtaganden, samarbeten mellan medlemmar. Det är medlemmarnas involvering och engagemang som gör en förening stark, stabil och uthållig och föga beroende av pengar. Och medlemmar kan normalt endast mobiliseras och organiseras lokalt, där de bor och arbetar.

"Föreningar är kollektiva åtaganden, samarbeten mellan medlemmar. Det är medlemmarnas involvering och engagemang som gör en förening stark, stabil och uthållig och föga beroende av pengar. Och medlemmar kan normalt endast mobiliseras och organiseras lokalt, där de bor och arbetar."

Den som organiserat sin förening på regional eller nationell nivå har frivilligt valt bort ideella föreningens unika fördel och bas, medlemmarnas ideella engagemang, och tvingats ersätta detta med något annat, vanligtvis pengar. En sådan förening har svårt att värva medlemmar, hålla representativa årsmöten, hitta styrelseledamöter och mobilisera aktiva.

Lokala föreningar klarar sig bra utan pengar. Det lokala medlemsengagemang kostar inget. De regionalt och nationellt organiserade föreningarna däremot har stora kostnader för att ens kunna fungera som förening och vill de bli slagkraftiga behöver de än mer till löner och lokaler. Sådana summor måste normalt mobiliseras utanför föreningen. De gör den beroende av externa bidrag eller av affärsverksamhet.

Det var för att maximera den lokala organiseringens styrka och minimera den regionalas och nationellas svaghet som förbundsmodellen utvecklades under första hälften av 1800-talet. Det lokalt förankrade, landsomfattande förbundet (i Sverige ofta kallad folkrörelse) är sedan dess den starkaste och slagkraftigaste av alla föreningstyper.

Att avvika från normalföreningen komplicerar

Alla föreningar kan inte vara enkla till sin natur. En del måste göras mer komplicerade än normalföreningen därför att ändamålet, de tilltänkta medlemmarnas geografiska spridning eller något annat gjort det nödvändigt. Priset för sådana avvikelser är att de blivit svårare att starta och sedan svårare att leda, organisera och driva.

Här är exempel på faktorer som var för sig gör en förening mer komplicerad till sin natur än normalföreningen:

• Föreningen har organisationsmedlemmar.  
• Föreningens verksamhets- och upptagningsområdet är större än en kommun.  
• Föreningens har ett komplicerat ändamål eller fler än ett.  
• Föreningens verksamhet är komplicerad, fler än en, eller riktar sig till andra än medlemmarna.
• Verksamhet utförs av särskilt organiserade frivilliga (volontärer).  
• Föreningen har en eller flera anställda.  
• Bidrag, insamling, annan extern finansiering eller affärsverksamhet krävs för föreningens överlevnad.

En förening som ska startas med någon eller flera av dessa försvårande faktorer kan normalt inte snabbstartas, men det finns undantag som vi ska se nedan.

Olika sätt att snabbstarta en ideell förening

Föreningar kan se mycket olika ut. Men föreningar vars inre och yttre omständigheter är lika kan ha samma eller snarlik form och med denna sammanhörande stadgar. Det är denna omständighet som gör snabbstart av ideell förening möjlig. Det finns åtminstone tre huvudtyper:

1. Snabbstart med schablonstadgar 
2. Snabbstart genom lån och anpassning  
3. Snabbstart genom kloning

Snabbstart med schablonstadgar

Att använda sig av redan färdiga stadgar - schablonstadgar - är det vanligaste sättet att snabbstarta en ideell förening. Sådana kan finnas i föreningsbok, på nätet eller hos en existerande förening. Allt som då behöver göras är det här: 1) Identifiera lämpliga stadgar. 2) Anpassa dem genom att på avsedda ställen skriva in den tilltänkta föreningens namn och ändamål.

Om kvaliteten på de inlånade stadgarna är god (vilket man måste kontrollera) och de verkligen passar den tilltänkta föreningens typ och verksamhet (vilket man måste försäkra sig om), då kan det fungera – ja till och med riktigt bra. Men om förening och stadgar inte passar ihop finns risk att föreningen blir tungrodd, stöter på många problem i sin verksamhet och endast överlever med svårigheter.

Kruxet i metoden är alltså att hitta rätt stadgar. Startar man en normalförening är det normalt inget större problem. Men i övrigt gäller att varje föreningstyp och förening behöver stadgar anpassade för just dem. Det finns inga stadgar som passar alla. Det är som Svante Johansson skriver i Svensk Associationsrätt i huvuddrag, tionde omarbetade upplagan, Stockholm: Norstedts juridik 2011, s 68:

”Vad stadgarna bör innehålla kan naturligtvis inte anges generellt med hänsyn till att ideella föreningar kan bildas för skiftande ändamål och verksamhetsslag och med varierande ambitioner i fråga om medlemmar, ekonomiska medel och utvecklad organisation.”

Att stadgarna måste passa föreningen är en i högsta grad praktisk fråga. Det handlar om hur föreningen är uppbyggd, fungerar och arbetar, och huruvida stadgarnas innehåll rimmar med denna form eller inte. Det är inte en fråga om föreningsjuridik. Den uselt genomtänkta och därmed uselt fungerande föreningen är juridiskt sett lika mycket en förening som den väl genomtänkta, men sannolikt inte lika länge.

Snabbstart genom lån och anpassning

Om inga tillgängliga föreningsförlagor och stadgar passar den tilltänkta föreningens form kan man i vissa fall göra snabbstart genom lån och anpassning.  

Detta kan i enkla fall fungera ungefär som med ett par byxor som passar ganska bra men inte helt: Är de för långa kan de läggas upp, är de för trånga kan de läggas ut.

I mer avancerade fall kan man låna moduler från två eller möjligen tre föreningar och sätta ihop till en ny, egen kombination. Kruxet här är att hitta lämpliga föreningar att låna av och att fundera ut hur det inlånade ska kombineras och anpassas.

Snabbstart genom kloning av befintlig förening

Ett snabbt och enkelt sätt att snabbstarta en förening av god kvalitet är att från en välfungerande, redan etablerad förening överta hela dess koncept, alltså att klona den. På det viset kan man snabbstarta även den mest komplicerade förening.

Man kan klona på två olika sätt, med ”efterapning” eller med ”kopiering”. Vid efterapning är det den blivande föreningen som är drivande, vid kopiering den existerande.

Såväl efterapning som kopiering har spelat en viktig roll i Sveriges föreningshistoria. På det viset hämtade vi in föreningsidéer med tillhörande form från utlandet eller från annan ort och det är så många föreningar och föreningsformer spritts över landet. Det var till exempel genom efterapning som vi fick skråna på medeltiden och folkrörelserna på 1800-talet.

Det vanligt att framgångsrika lokala föreningar får efterföljare på andra orter. När interimsstyrelsen ska efterapa en existerande förening behöver den helst tillgång till denna förenings ändamål, ideologi, sätt att arbeta, organisationsstruktur och stadgar, men också insikt i hur den interagerar med sin omgivning och fungerar och verkar i praktiken.  Med denna kunskap kan den nya föreningen startas och sedan byggas upp som en kvalitetssäkrad kopia av förlagan.

I praktiken har interimsstyrelsen sällan tillgång till allt detta, utan får nöja sig med betydligt mindre kunskap (minimum då är ändamål, ideologi och sätt att arbeta) och får mer inspireras av förlagan än att i detalj efterapa den. Ett sådant mera fritt förfarande kan också vara lämpligt om den efterapade modellen flyttats från en typ av föreningsmiljö till en annan, till exempel från storstad till småstad eller från utlandet hit.

Snabbstart genom kopiering har varit vanligt i Sverige sedan 1800-talet. Det var på det sättet de klassiska folkrörelserna och deras moderna efterföljare spred sig med lokalavdelningar över hela landet. Varje ny lokalförening skapades som en kopia av en väl fungerande existerande eller särskilt utprovad standardmodell. Förbundet sände ut representanter vars uppgift var att först hitta lämpliga lokala företrädare och att sedan hjälpa dessa att starta en lokalavdelning. All föreningens form kom alltså fix och färdig, inklusive dagordning och beslutsförslag för grundandet. Allt interimsstyrelsen behövde göra var att skaffa lokal och kalla lämpliga personer till konstituerande mötet för att där grunda föreningen som en lokalavdelning av förbundet.

Den här metoden fungerar mycket bra även idag. Men det är egentligen en metod för att starta och bygga upp ett förbund, inte för att starta en enskild förening.

I nästa avsnitt i den här serien kommer vi att diskutera vad interimsstyrelsen måste göra ifall den inte kan snabbstarta sin förening.

Denna serie om hur man bildar en ideell förening består av följande avsnitt:

1. Starta ideell förening 1: Grundandet
2. Starta ideell förening 2: Interimsstyrelsen
3. Starta ideell förening 3: Konstituerande mötet
4. Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter
5. Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig
6. Ändamålet – stadgarnas viktigaste paragraf
7. Det finns tre grundtyper av ideella föreningar
8. Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändigt

(c) Publicerad 2019-09-27, uppdaterad 2024-01-23