Sociala entreprenörer

Ideella organisationer har funnits i alla tider. De har mestadels spelat en viktig roll i samhällsutvecklingen. Men hur många känner till detta? Hur många vet vad de gjort och hur de gjorde det? I bästa fall endast en handfull. Den ideella insatsens roll i historien är en blind fläck inte bara i allmänhetens ögon, utan också i historikernas, samhällsvetarnas, journalisternas och inte minst politikernas.

Denna brist på kunskap om de ideella organisationerna, vad de uträttat och hur de fungerar får en rad konsekvenser. En av dem, kanske inte den viktigaste, men ganska typisk, är att andra organisationer eller typer av organisationer tar åt sig äran av det som ideella uträttat.

De kanske viktigaste exemplen på detta finns inom den offentliga sektorn. Mycket av dagens vård och sociala service har sina rötter i den ideella sektorn. Ett exempel är hemtjänsten som drevs av ideella organisationer innan den togs över av kommunerna. Tandvård för barn och flygambulanser är andra exempel på sådant som utvecklades av ideella (i detta fall Röda Korset) och sedan togs över av det offentliga.

Men fenomenet att osynliggöra ideella föregångare gäller inte bara offentlig sektor, utan även näringslivet. Talande exempel är opinionsbildning och lobbying. Dessa hör till den ideella sektorns paradnummer med väl dokumenterade exempel långt tillbaka i tiden. Ändå påstås ofta att detta är metoder som utvecklats av personer och organisationer inom näringslivet.

Ett av de begrepp och företeelser inom näringslivet som är trendiga och heta just nu är sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Det finns de som påstår att detta är något nytt, att företagare går i spetsen och att de dammiga (och närmast utdöda) folkrörelserna här har något viktigt att lära. Även för ideella mål är nämligen kommersiella metoder bäst, hävdas det, dessutom är de profitabla.

Denna typ av påståenden är grundade i okunskap, framförallt om ideella organisationer och deras verksamhet, men förmodligen också om näringslivet. Jag har t.ex. svårt att tro att företagare som använder sin verksamhet eller sina vinster för att göra gott är något nytt. Var sådant i själva verket inte vanligare och mer omfattande på 1800-talet än idag? Men den diskussionen överlåter jag gärna åt andra.

När det gäller ideella organisationer däremot så ligger det i deras själva natur att vara just sociala entreprenörer. De startas för att lösa olösta problem. Det faktum att verksamheten bedrivs utan avsikt att skapa vinst till de inblandade är inte ett hinder, utan snarare en fördel. Det ger frihet! Det ökar möjligheterna!

Visst finns det sociala entreprenörer också inom näringslivet, och visst kan vissa typer av samhällsproblem attackeras med kommersiella metoder, men det som på sådant sätt uträttas kommer alltid att vara marginellt jämfört med det som ideella organisationer gör.

Vad näringslivet bör göra är inte att försöka ersätta ideella organisationer, utan att stödja dem.

När Frances Hesselbein, själv en social entreprenör och då chef för The Peter F. Drucker Foundation, på inbjudan av Svenska Röda Korset pratade för en liten grupp svenska företag om den här typen av frågor för drygt tio år sedan sa hon, att dagens samhällsproblem är så stora att varken offentlig sektor, ideell sektor eller näringsliv kan lösa dem på egen hand. De måste samarbeta.

I ett sådant samarbete bör givetvis varje partner bidra med det den är bäst på. För näringslivets (eller offentliga sektorns) del är detta knappast att vara social entreprenör. Det är nämligen ideella sektorn bäst på.

EU-valet och föreningarnas framtid

Allt större del av lagstiftningen i Sverige har sina rötter i beslut som fattas inom EU. Detta i sig är tyvärr dåliga nyheter för alla som värnar om svenska folkrörelsers och föreningars framtid.

Problemet är att insikten om föreningslivets betydelse för demokratin och för ett lands utveckling är mycket låg inom EU som institution. Detsamma gäller kunskapen om hur föreningar verkar och blir framgångsrika.

Det finns en rad faktorer som samverkat till att EU blivit och förblir föreningsblint.

En av de viktigaste faktorerna är givetvis att den ideella sektorn i majoriteten av EU-länderna är svag. Det är egentligen bara i Holland, England och Norden som sektorn är väl utvecklad. I de flesta länderna spelar ideella organisationer en betydligt blygsammare roll än i Sverige.

En annan viktig faktor är att det inom EU inte finns någon gemensam förståelse för vad en förening eller en stiftelse är för något. Inom EU i stort är t.ex. begreppet folkrörelse okänt och ointressant.

Det finns ideella organisationer i alla EU-länder, men nationell lagstiftning, tradition m.m. gör att de ser olika ut, uppfattas olika och har olika samhällsroll. EU-kommisionen fann i en undersökning 1991 att det bland de dåvarande medlemsstaterna inte fanns två länder med exakt samma mönster av ideella organisationer och verksamheter. Sedan dess har EU:s medlemsskara blivit ännu brokigare.

EU:s begrepp "social ekonomi" är ett försök att skapa tydlighet när det gäller de ideella organisationerna, men demonstrerar egentligen bara EU:s okunnighet och oförmåga.

Problemet med det föreningsblinda EU är att dess beslut utarbetas och fattas utan tillbörlig hänsyn till de ideella organisationernas särdrag. Därmed blir dessa motarbetade och systematiskt missgynnade jämfört med företagen. På sikt kan detta leda till att den ideella sektorn i Sverige krymper.

Det enda försvar de svenska ideella organisationerna idag har mot de föreningsblinda EU-beslutens konsekvenser är att riksdag och myndigheter här hemma i alla sina beslut väger in också de ideella organisationernas behov.

I det stundande EU-valet kan man stödja kandidater som främjar den ideella sektorns tillväxt och fortbestånd i Sverige och andra EU-länder. Men finns det några sådana kandidater?

Risk att bonussjukan smittar av sig

Varför belönar sig näringslivets toppar med orimliga löner och bonusar? Skulle företagen annars förlora oersättlig kompetens? Knappast. Så stor är inte den internationella efterfrågan. Skulle cheferna annars inte göra sitt bästa? Knappast det heller, andra drivkrafter än pengar spelar också roll.

Jag tror att förklaringen är enklare än så: Pengarna finns tillgängliga; de skyddas inte mot missbruk.

För bara någon generation eller så tillbaka kontrollerades storföretagen ännu av privata ägare. Det låg i deras intresse att balansera företagets långsiktiga och kortsiktiga intressen och att skydda företagets pengar från missbruk. På den tiden betalades inte högre lön till VD än vad som var nödvändigt.

Den typen av ägare finns inte längre. Idag kontrolleras storföretagen istället av institutioner som också styrs och leds av tjänstemän.

Peter F. Drucker kallade i Post-Capitalist Society (1993) detta nya slags företagsägande för ”kapitalism utan kapitalister”, ett resultat av pensionsfonderna. Det kapital dessa förfogar över är ofantligt mycket större och mer koncentrerat än vad någonsin förekom förr. Det i sig är riskfyllt. Samtidigt leder tjänstemannakapitalismen till en rad problem. Ett av dem är, hur skydda fondpengarna från plundrare? Ett annat är att detta oengagerade ägande kräver ett nytt sätt att driva och kontrollera företag.

Om skyddet mot plundrare är svagt i USA, så är det ännu svagare i Sverige. En viktig del av Skandia-skandalen var försöket att plundra den ideella fond som innehåller pensionsspararnas pengar. Märkligt nog tycks inte ens detta vara kriminellt.

Det är inte olagligt för stämmor och styrelser att bevilja företagets chefer fantasilöner och bonusar. Men det är omoraliskt och det drabbar företaget och dess övriga intressenter. Tillfället gör tjuven, sägs det. Och tillfället i detta fall är den brist på kontroll som dagens svaga ägande, alltså fondkapitalismen, lett till.

Nu kan man undra varför jag skriver om detta i en blogg som handlar om ideella sektorn. Men vänskapskorruption, omoral och skenande chefslöner i storföretagen är inte en ensak enbart för näringslivet. På sikt drabbar det oss alla. T.ex. smittar det av sig och korrumperar chefslönerna också inom staten (inklusive politiken) och så småningom den ideella sektorn.

Föreningar fyller tomrum

Folk går samman i ideella föreningar för att göra något för dem viktigt, inte för att döda tid. Ideellt arbete innebär alltid ett mått av uppoffring. Det dras inte igång i onödan. Det dubblerar inte vad andra gör tillräckligt bra. Det fyller tomrum.

Eftersom föreningar startas för att göra något viktigt som är ogjort, återfinns de framförallt inom de områden där varken familj, stat eller näringsliv kan, vill eller får leverera. Ändrad balans mellan dessa samhällets fyra grundläggande sektorer är ett av de viktigaste skälen till att den ideella sektorns huvudinriktning i ett land ändras över tid och att den skiljer sig från ett land till ett annat. Vad familj, stat och näringsliv gör och inte gör är nämligen inte statiskt, utan varierar över tid och mellan länder.

Att fylla tomrum är förvisso den vanligaste drivkraften när föreningar startas, men hur de sedan utvecklas och vad de gör när de blivit etablerade är en helt annan sak. Detta styrs av en rad inte alltid logiska faktorer. Den ideella energin, det bränsle föreningar startas med och lever av initialt, alstras dock alltid av det som annars skulle ha blivit ogjort.

Att starta en förening är ett billigt, effektivt och engagerande sätt att ta sig an ett ouppfyllt behov. Föreningen baseras främst på deltagarnas egna resurser: Medlemmarna bidrar med engagemang, förmåga och tid och ofta även med pengar och andra resurser.

Etiskt fel ta betalt två gånger för samma jobb

I min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik skrev jag apropå löner:

"Företag äger sina pengar och må slösa, men folkrörelser har sina i förtroende. Det är medlemmarnas, givarnas eller skattebetalarnas pengar. De är givna mot löfte. ... Att inrätta strikta regler för hur pengarna får användas är därför en mycket viktig fråga för styrelsen. "

Detta gäller alla ideella organisationer och något liknande kan man säga om stat och kommun. Den som tänker efter inser att samma synsätt också måste gälla den typ av företag som producerar sina vinster med kundernas och inte ägarnas pengar. Dit hör definitivt AMF, som drivs enligt ömsesidiga principer, d.v.s. hela vinsten ska tillfalla spararna.

Det är styrelsens uppdrag att se till att resurserna används på rätt sätt. Den har inte rätt att på intressenternas bekostnad gynna sig själv eller den anställda ledningen. Den ska tvärt om upprätthålla sunda principer för löner och ersättningar. Av massmediauppgifter att döma har styrelsen inom AMF inte klarat det.

Detsamma tycks gälla LO:s egen styrelse.

De flesta ideella organisationer i Sverige har en ideell ordförande. Han eller hon sköter sitt uppdrag obetalt eller mot ett symboliskt arvode. För att möjliggöra detta anställer större organisationer en generalsekretare (titeln kan variera) för att avlasta styrelsen. Fackföreningar och partier har en annan tradition. Där är ofta ordföranden arvoderad på heltid och har en något annorlunda roll.

Det finns för- och nackdelar med båda modellerna och ingen har kunnat visa att den ena är avsevärt mycket bättre än den andra, eller att högre lön/arvode ger en bättre ordförande.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är heltidsarvoderad. Hon har en månadslön på knappt 60 000 kr. Så långt är allt gott och väl. Som en del av sitt LO-uppdrag sitter hon i ett antal styrelser, närmare bestämt 24 stycken. Ur etisk synvinkel är detta inget problem, men är det ett vettigt resursutnyttjande?

Men det är ett etiskt problem att hon får extra arvoden, sammanlagt 400 000 kr, för sitt arbete i 6 av styrelserna.

Att som LO:s representant sitta i dessa styrelser är en del av jobbet att vara LO:s ordförande. Det har LO redan betalt för. Eventuellt arvode ska alltså inte tillfalla personen utan organisationen. Att så sker är styrelsens ansvar. Höj gärna lönen om så är nödvändigt, men ta bort de extra arvodena.

Kasta inte bidrag i sjön!

I DN 8 mars läste jag annonsen ”En idé om freden”. Det var Folke Bernadotteakademin som utlyste projektbidrag. ”Ideella föreningar, enskilda organisationer och stiftelser” är välkomna att söka. ”Kreativa och nytänkande förslag välkomnas särskilt.”

En seriös organisation, ett gott syfte, finansiering till ideella organisationer som främjar freden – mot allt detta har jag inget att invända, tvärt om.

Men jag har tre funderingar:

1) Den första rör definitionen av målgruppen. För att kunna verka måste en organisation vara en juridisk person. Vad gäller ideella organisationer finns i Sverige bara två typer: ideella föreningar och stiftelser. ”Enskilda organisationer” är inte en tredje variant, utan en delmängd; det finns ingen sådan som inte antingen är en ideell förening eller en stiftelse. Begreppet enskilda organisationer är nog det närmaste på svenska man kommer engelskans NGO: bägge syftar på ideella organisationer involverade i biståndsarbetet och bägge är utöver det ytterligt vaga.

2) Varför bidrag till projekt? Varför slösa bort pengar på den form av verksamhet som inom ideella organisationer är minst effektiv och leder till minst utveckling? Varför inte satsa på metoder som ger verksamhet och långsiktig tillväxt istället?

3) Varför lägga tonvikt på ”kreativa och nytänkande förslag”? Varför inte istället satsa på och sprida det som är ”effektivt och beprövat” både inom och mellan organisationer? Varken givaren eller mottagaren har någon långsiktig nytta av att organisationen testar nya idéer om dessa inte ingår i en långsiktig (och finansierad) plan för organisations- eller verksamhetsutveckling.

Folke Bernadotteakademin är naturligtvis inte ensam om att på detta sätt satsa på nytänkande projekt. Detta är snarare det gängse. Det är (eller ser i vart fall ut att vara) effektivt. Det är också billigt, d.v.s. overheadkostnaderna är låga. Men i bägge fallen bara för givaren och bara på kort sikt.

Att ge bort pengar utan att skada är svårt. Det är en lärdom såväl inom socialtjänsten som inom biståndet. Att ge bort pengar som verkligen leder till utveckling är ännu svårare. Det kan inte ske utan avsevärt arbete också på givarsidan. Det måste få kosta. Den nuvarande trenden att jaga overhedkostnader i givande är skadlig.

Det en ideell organisation behöver för att göra mer nytta än vad den gör idag, är inte projektbidrag utan en investering i dess organisations- och verksamhetsutveckling. Om detta stöd ges och används på rätt sätt så kan även små summor ge stora effekter.

Kårobligatoriet, regeringen och föreningsfriheten

Nu föreslår regeringen riksdagen att avskaffa kårobligatoriet. I en kommentar säger den ansvarige ministern Lars Leijonborg (FP):

– Kårobligatoriet är lika fel som en gång kollektivanslutningen till Socialdemokraterna och statskyrkan var. Det har överlevt sig själv.

Birger Schlaug påpekar påpassligt att hans och Åsa Domeijs första motion i riksdagen för drygt 20 år sedan handlade just om att avveckla kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet respektive statskyrkan och kårobligatoriet. I samma inlägg argumenterar han för den negativa föreningsfriheten, d.v.s. rätten att stå utanför.

Jag tycker bägge har fel. Kollektivanslutningen till ett parti och en obligatorisk skyldighet att tillhöra en statskyrka är en sak, kårobligatoriet en annan. De två första handlar om politisk och religiös frihet, vilka är en viktig del av de mänskliga rättigheterna. Studentkåren ska vara partipolitiskt och religiöst obunden; det den erbjuder är praktiska rättigheter och service. Att endast medlemmar kan ta del av dessa strider inte mot föreningsfriheten eller de mänskliga rättigheterna. I själva verket är denna typ av monopol vanliga. Detta diskuterade jag i min blogg Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten 2007-04-04.

Kan staten tvinga medborgarna att betala en avgift för att få ta del av en samhällelig nyttighet? Visst, det förekommer hela tiden, t.ex. skatt och kommunala avgifter. Men kan staten verkligen tvinga medborgarna att betala för en nyttighet som levereras av en från staten självständig ideell organisation? Även där är svaret ja. Det viktigaste exemplet är TV-avgiften.

Om partierna vore logiska, men det är de naturligtvis inte, skulle nästa obligatorium till avskaffning vara just TV-avgiften. Är jag själv för att avskaffa den? Nej! Nyttan av public service TV och radio överväger nackdelen med avgiften. Detsamma vill nog många säga om kårobligatoriet.

Det finns de som vill ta bort kårobligatoriet därför att valdeltagandet är lågt, omkring tio procent. Detta låga deltagande ses som ett bevis för lågt engagemang. Men även detta är ett falskt argument. Inom helt frivilliga föreningar är det inte ovanligt att endast 10 procent av medlemmarna kommer på årsmötet. Ideellt engagemanget kan helt enkelt inte mätas i hur många som deltar i föreningsvalen.

Problemet med kårerna är snarare partiväsendet. I föreningslivet i allmänhet tillåts inte den typen av fraktionsverksamhet, utan alla kandidater ställer upp som individer och värderas enbart efter sin insats för det gemensamma. Vid partival skjuts ideologi och partiprogram i förgrunden. Det kan bli heta strider som ökar engagemanget inom ”valmanskåren”, men det kan också leda till misstro och allmänt ointresse. Ett lågt valdeltagande gynnar små, mycket aktiva partier och missgynnar stora, relativt passiva.

Med obligatoriet är kårerna statligt sanktionerade organisationer precis som statskyrkan var. När de nu blir oberoende får vi hoppas att de också avskaffar partiväsendet. Annars kommer många av de nuvarande problemen att kvarstå fast i ett mer utsatt läge.

Enligt regeringens förslag ska det obligatoriska medlemskapet i studentkårerna tas bort redan 1 juli 2010. I samband med det får kårerna behålla sin skattefrihet och får som kompensation för det avskaffade obligatoriet ett statsbidrag om 105 kr per student och år.

Att regeringen vill ge ideella organisationer mindre än ett och ett halvt år på sig att ställa om från ”skyddad verkstad” till kamp på en ”ideell marknad” är häpnadsväckande. Bristen på förståelse för utmaningen i den uppgiften är påfallande. Det är fullt möjligt att det inte är bristen på pengar, som många tror, utan bristen på tid och kompetens som kommer att sätta krokben för kårerna.

Det behövs alltså tid, kompetens och investeringsmedel för den här typen av radikala omställningar. Men det är inte nog. Det behövs också ledare som vågar och vill genomföra de nödvändiga förändringarna. Kanske är det en ny typ av ledare som kårerna nu behöver. Det är väl inte troligt att de kan hämtas från partierna.