Tjäna pengar och rädda världen

Erika Augustinssons och Maja Brisvalls bok Tjäna pengar och rädda världen (Bookhouse Publishing) handlar om samhällsentreprenörer eller sociala entreprenörer, d.v.s. personer som skapar något nytt som gynnar samhället i stort.

Författarnas stora tes är att man kan vara samhällsnyttig och tjäna pengar samtidigt. Om man håller med om det eller inte är en generationsfråga säger de. 70–80-talisterna ”går i fronten för det nya företagandet i Sverige. De är unga, samhällsengagerade, globala och de gillar att starta och driva företag.” (s 25)

Detta är en intressant bok eftersom den lyfter fram företeelser och tankegods som finns i samhället idag och som uppmärksammas allt för litet.

I sitt slutord beklagar sig författarna över att de lagt ner för mycket tid och utrymme åt att försöka definiera begreppet samhällsentreprenör, men jag tycker att denna brist är ett mindre problem än det att författarna inte tycks ha tänkt färdigt innan de slutförde sin bok. Resultaten är att företeelser som inte hör ihop blandas friskt, att mycket är oklart och att läsaren tröttas av onödiga upprepningar. Dessutom räcker författarnas kunskaper om ideella organisationer inte till för uppgiften. Samtidigt innehåller boken guldkorn som är väl värda att vaskas fram. Den kan leda till en mycket intressant och viktig debatt. Läs den!

En ideologisk bok
Jag vet inte om det varit författarnas avsikt, men detta är en mycket ideologisk bok. Den ifrågasätter grundläggande företeelser i svenska samhället, inklusive välfärdsmodellen.

I baksidestexten presenteras bokens teser så här: ”Erika Augustinsson och Maja Brisvall sätter en ny agenda för ett Sverige där folkrörelsen är död, den traditionella industrin har kört i diket och den offentliga sektorn går på knäna. Det är dags att dra ett streck och gå vidare.”

Boken vilar på uppfattningen att ”vårt samhälle under en längre tid har varit på väg i fel riktning” (s 16) när det gäller miljö och klimat, tillväxten, globaliseringen m.m. och att den svenska samhällsmodellen och tankemodellerna förhindrar de nödvändiga såväl miljömässiga som sociala lösningarna.

Den ställer frågor som, varför får man inte tjäna pengar på att göra en samhällsinsats? Varför är det bättre att något samhällsnyttigt görs gratis eller med offentliga bidrag, än självfinansierat? Varför ses företagen som parasiter och staten som god?

Den hävdar att nya företag ”med rätt värderingar och visioner … kan göra mer för samhällsutvecklingen än vad de flesta politiker och institutioner idag förmår” (s 19).

Mot dagens förstenade och handlingsförlamade samhälle och institutioner sätter författarna ”den hållbara ekonomins entreprenörer”, en global rörelse i tiden. Den utgörs av sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Dessa ”använder sig av entreprenörskapets logik och mekanismer för att skapa en förändring i samhället som är till nytta för alla”. (s 19).

Boken pekar också på det orimliga i att det inte finns något investeringskapital att tillgå för dem som i Sverige vill starta samhällsnyttig verksamhet utan vinstsyfte.

Fyra olika slags sociala entreprenörer
På sidan 34 presenterar författarna en modell som illustrerar hur de uppfattar läget. Det är en figur där tre ringar skär varandra på ett sådant sätt att de skapar fyra små delområden.

Där ringarna Traditionella näringslivet respektive Traditionella offentliga sektorn ensamma överlappar varandra finns delområdet Nya näringslivet. Motsvarade överlappning av Traditionella näringslivet och Traditionella ideella sektorn ger Nya ideella sektorn. Och av Traditionella offentliga sektorn och Traditionella ideella sektorn får vi på motsvarande sätt Nya offentliga sektorn. Mitt i figuren slutligen överlappar alla tre cirklarna varandra. Detta delområde kallar författarna Hybriderna.

Denna modell är central. Den utgör grunden för författarnas resonemang och ger boken dess struktur.

Så här presenteras delsektorerna:

• Nya näringslivet: Detta är entreprenörer som ”använder sig av företagande för att förändra världen. De startar företag med social, humanitär eller ekologisk idé som grund. De utmanar det traditionella företagandets avsaknad av social och ekologisk hänsyn.” Bokens exempel: O2, GodEl, Saltå Kvarn, Blatteförmedlingen, Grameen Bank (Bangladesh) och Ethos Water (USA).


• Nya offentliga sektorn: Entreprenörer som på nytt sätt söker lösa problem inom det sociala området. ”De utmanar trögheten och för in nytänkande i den traditionella offentliga sektorn.” Bokens exempel: Basta, Situation Stockholm, Volontärbyrån (verksamhet inom Forum för Frivilligt Socialt Arbete), Hälsogemenskapen i Jörn, Gringo, Fittja Drift & Underhåll och Greenworks (Storbritannien).


• Nya ideella sektorn: ”Det är förnyarna inom den ideella sektorn som använder sig av företagens metoder och logiker för att öka sin effektivitet och samhällsnytta. De utmanar makteliten i folkrörelse-Sverige … att bli mer entreprenöriella och självgående.” Bokens exempel: Hand in Hand, Myrorna (verksamhet inom Frälsningsarmén), Wikipedia (USA), Creative Commons (USA), Avaaz.org (USA?), Amnesty Business Group (verksamhet inom Svenska Amnesty) och South Hartford Initiative (USA).


• Hybriderna: Entreprenörerna inom denna delsektor ”remixar logik, metoder och spår från alla tre sektorer i sitt arbete med att tjäna pengar och rädda världen”. Bokens exempel: Watabaran (Nepal), Gringo (verksamhet inom Latifeh AB), Dem Collective och The Hub (Storbritannien).

Tre frågor till författarna
Det finns mycket i boken som behöver diskuteras vidare. Här ska jag bara ta upp tre frågor:

1) Vad är kärnan i det en social entreprenör gör?
Förr kallades den som startade och drev ett företag för företagare. Nu har det blivit populärt att istället säga entreprenör. Genom denna modetrend har ordet mist sitt innehåll. Det behöver alltså preciseras.

Om att vara entreprenör helt simpelt är att starta och driva ett eller flera företag, då finns per definition sociala entreprenörer enbart inom näringslivet.

Om man istället menar att det är själva processen att gripa sig an ett samhälleligt problem på nytt sätt som utmärker en social entreprenör, då finns de volymmässigt snarare inom offentlig sektor. Det är där mandatet och pengarna finns. Men det som görs, görs då av personal med skattemedel anslagna av politiker.

Om man behåller uppgiften, att ta sig an ett olöst samhällsproblem, men tar bort den offentliga finansieringen, d.v.s. låter den sociala entreprenören starta med tomma händer, då är det framförallt inom den ideella sektorn vi finner dem. Och deras vanligaste organisationsform är ideell förening.

En annan viktig fråga som behöver besvaras är, ska en entreprenör, när han eller hon bygger upp sin organisation och verksamhet, vara nyskapande – en social innovatör – eller räcker det med att han eller hon kopierar det som redan gjorts på andra håll? I det första fallet behövs en nyskapande idé och en process för att göra den operativ. I det senare fallet finns en förebild att kopiera. Det är två helt olika insatser med två olika uppsättningar kompetenser.

Boken diskuterar inte de här två frågorna överhuvudtaget. Den preciserar inte vad kärnan i vad en social entreprenör gör är och skiljer därför inte mellan nyskapande (GodEl?) och kopierad verksamhet (Volontärbyrån?). Den fokuserar på några få kända exempel, men har inget att säga om det till största delen dolda entreprenörskap som redan finns inom offentlig och ideell sektor, ja t.o.m. inom de enligt boken redan döda folkrörelserna.

2) Modellen: Vilka är kriterierna för att placera en organisation i en viss delsektor?
Bokens modell placerar organisationerna i en av fyra delsektorer. Men den redovisar inte sina urvalskriterier. Det går heller inte att gissa sig till dem. Det verkar som om slumpen styrt. Jag vill därför föreslå ett alternativ.

Varje organisation måste, för att ha en chans att bli framgångsrik, organiseras och drivas i enlighet med sin verksamhetslogik. (Läs mer om detta i min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik.) Det mest praktiska är att dela upp organisationerna utifrån denna logik. Man kan då lätt urskilja tre huvudgrupper organisationer med var sin sektor: Myndigheter (offentliga sektorn), företag (näringslivet) och ideella organisationer (ideella sektorn).

Om man använder detta klassificeringssätt så faller bokens modell samman helt och hållet. En organisation som drivs för ett samhällsnyttigt mål och utan vinstutdelningssyfte är ideell. Det innebär att t.ex. GodEl tillhör ideella sektorn och inte Nya näringslivet. En som drivs för att berika ägaren (eller personalen), även om det sker med samhällsnyttiga inslag (t.ex. Ethos Water) tillhör näringslivet rätt och slätt. De flesta av organisationerna som utgör exempel i boken bör räknas till ideella sektorn.

De flesta ideella organisationer måste varje år skaffa nya resurser (inklusive pengar) till sin verksamhet. Det sker ofta på en rad olika sätt. Ett av dem kan vara att driva affärsverksamhet, inom eller utom organisationen. Detta är inget nytt eller ovanligt som författarna tycks tro. Det tidigaste svenska exemplet jag funnit är från 1300-talets början. Själv var jag på 1970-talet ordförande för en förening som delvis finansierades av överskottet från två aktiebolag, varav det ena var helt banbrytande inom sitt segment av marknaden.

Det finns inget i den ideella modellen som sådan som hindrar en organisation från att driva affärsverksamhet. Det största hindret i Sverige idag är skattelagstiftningen. Dessutom är det svårt att under en och samma ledning blanda två sinsemellan främmande logiker, den ideella och den kommersiella.

3) Vad menar ni med att ”tjäna pengar och rädda världen”?
Vare sig ”tjäna pengar” eller ”rädda världen” är entydiga begrepp. Författarna förklarar inte exakt vad de avser. Det borde de göra.

Författarna menar att endast 70-80-talisterna anser att begreppen kan förenas till ett. Men kan stämma? Tänk på alla de som arbetar t.ex. inom sjukvården eller räddningstjänsten. De räddar världen, men oavsett viken generation de tillhör vill de ha lön.

Sedan har vi de anställda inom FN, EU och biståndsarbetet. De tjänar också pengar. Förmodligen betydligt mer än några av de entreprenörer som nämns i boken. Var kommer de in i bilden?

Det finns också traditionella företag som tillverkar sådant som används när man räddar världen. Räknas de in? Om inte, varför?

Syftar ”tjäna pengar” på lön, aktieutdelning, företagsförsäljning eller vad? Så länge det är oklart är mycket i boken oklart.

"The economic man"

Är nationalekonomernas hypotes att människans beteende huvudsakligen styrs av ekonomisk egennytta (”the economic man”) sann?

Om man verkar inom näringslivet får man kanske lätt det intrycket. Men om man verkar inom den ideella sektorn, vilket halva Sveriges befolkning gör på det ena eller andra sättet, då får man otaliga bevis för att den inte är sann.

Det finns individer som styrs av ekonomisk egennytta och andra som styrs av andra faktorer. Dessutom tycks det oerhört vanligt att den som styrs av ekonomisk egennytta i vissa sammanhang, inte alls gör det i andra.

De som alltid, i alla sammanhang, styrs av ekonomisk egennytta är förmodligen ganska få. Den typen av egoister är sällan omtyckta. Varför nationalekonomerna ser dem som normalmänniskor är svårt att förstå. Vore hypotesen sann skulle den ideella sektorn inte existera. Frågan är om ens det moderna samhället skulle finnas.

Sociala entreprenörer: Andreas And

Hur många känner idag till Andreas And? Inte många. Ändå var han bland de första och största av våra sociala entreprenörer. Men å andra sidan, hur många personer födda på 1200-talet känner folk i allmänhet till? Någon kung eller riddare kanske.

Andreas And (1250- 1317) var varken kung eller riddare. Han var domprost i Uppsala. Men framförallt var han en pionjär inom ideella sektorn och som sådan givetvis en social entreprenör.

Som domprost i Uppsala under sju ärkebiskopar och kyrkans starke man, satte han helt säkert sin prägel på mångt och mycket under denna kyrkans nydaningstid. Han var med och skrev Upplandslagen och kallades att utreda gränsen mellan Uppland och Sörmland. Han satt med i kungens råd. Det gjorde han på jobbet. På fritiden startade han några stiftelser och en ideell förening.

Andreas tog magisterexamen i Paris 1275. Han var en av våra första akademiker alltså. I Paris lärde han sig uppenbarligen också en del om ideella organisationer.

Till det vi vet om Andreas Ands ideella verksamhet hör följande:

• 1291 grundade Andreas And ett hem för tolv svenska studenter i Paris. Därmed skapade han det första svenska studentstipendiet, studenthemmet och studentnationen.
• Som domprost lät Andreas And inrätta en domskola i Uppsala. För att eleverna skulle ha någon stans att bo donerade han några byggnader. Skolan var föregångaren till Katedralskolan och byggnaderna blev senare en del av Uppsala universitet.
• Andreas And tog initiativet till och skrev stadgarna till det första helgeandshuset i Sverige. Det stod färdigt i Uppsala 1303. Denna välgörenhetsinrättning fungerade som sjukstuga, fattigstuga och pensionärshem i ett. Det finansierades genom donationer och insamlingar.
• 1305 tog Andreas And initiativ till en förening, Helgeandsgillet, och blev dess ordförande. Gillets uppgift var att stödja helgeandshusets verksamhet - det var helt enkelt dess stödförening. En av de insamlingsmetoder föreningen använde var att hyra ut salubodar.
  

Sociala entreprenörer: Henry Dunant

Sociala entreprenörer är något som framförallt funnits och finns inom den ideella sektorn. De flesta av dem är emellertid okända. Det finns flera goda och några inte så goda skäl till det.

Det ideella arbetet är kollektivt (man kan inte bilda sin egen förening, man måste vara flera) och ger därför inget utrymme för primadonnor. Det görs också främst i liten skala, på hemorten. Dessutom är det ideella arbetet sällan en huvudsyssla för dess entreprenörer; det är en obetald bisyssla på fritiden vid sidan av en annan och kanske i sig publik karriär. Dessutom föredrar de flesta ideella organisationer och därmed också deras entreprenörer att verka i det tysta. Ingen social entreprenör hittills har vad jag vet tagit patent eller på annat sätt sökt skydda sin ide; tvärt om uppmuntrar de ofta andra att kopiera.

Allt detta är i grunden goda skäl till att de ideella sociala entreprenörerna är många men okända. Mindre goda skäl är naturligtvis att media och forskare inte uppmärksammar dem och att efterföljare i andra sektorer gärna suddar ut sina föregångare.

På grund av allt detta är det få ideella entreprenörer som blir kända och ihågkomna, i vart fall i just den egenskapen. Det ger intrycket hos många att de aldrig funnits. De namn som ändå poppar upp i historieböcker och tidningsartiklar, som folk har i minne och som förekommer i korsord och frågesporter är framförallt de vars verksamhet varit religiös (tänk på alla de stora religionsgrundarna) eller politisk som t.ex. Mahatma Gandhi och Nelson Mandela, eller vars rörelser blivit internationella, t.ex. Scouternas Lord Baden-Powell. Till de senare hör schweizaren Henry Dunant (1828-1910), en på många sätt typisk social entreprenör.

För i dagarna exakt 150 år sedan (24 juni, 1859) blev Dunant vittne till slaget vid Solferino. Där lämnade Frankrikes, Österrikes och Sardinens arméer tiotusentals sårade kvar på slagfältet utan vård. Ställd inför detta förvandlades en tillfälligt förbipasserande Dunant från affärsman till social entreprenör. Han grep in tillsammans med kvinnor från trakten och andra som ställde upp. Men han nöjde sig inte med detta. Efteråt startade han en process som på många sätt kom att förändra världen.

Dunant som varit med att grunda KFUM tänkte i ideella banor. Han såg ett pockande samhälleligt behov och han såg en ideell lösning på det.

Kärnan i hans idé - inte hans affärsidé, utan hans humanitära idé - var att i fredstid rekrytera, utbilda och organisera frivilliga för att i krig rädda liv på slagfältet.

Dunant idé att leverera en ideell tjänst med hjälp av i förväg utbildade, organiserade och utrustade frivilliga var, såvitt jag vet, något helt nytt. Fram till dess organiserade man medlemmar som kom med den kunskap och de färdigheter de hade, eller mobiliserade spontana frivilliga på plats. Dunant insåg att ingendera av detta dög när det bokstavligen var fråga om liv eller död. Han ville ha kompetens och organisation, men han ville inte ha anställda. Han ansåg att frivilliga var bättre. De var mer engagerade, mer medkännande.

Denna kärnidé ledde till en rad följdidéer. Här de tre viktigaste: 1) Det behövdes en organisation för att organisera dessa frivilliga (= nationella rödakorsföreningar). 2) På slagfältet behövde det frivilliga och deras utrustning skydd i form av en symbol som visade att de var neutrala och inte skulle angripas (= rödkorssymbolen). 3) De stridande måste också enas om regler för hur sådana räddningsinsatser kan göras (= Genèvekonventionerna).

Ur Dunants idé växte fram världens största humanitära nätverk, rödakorsrörelsen, som är verksamt genom nationella förbund i praktiskt taget varje land i världen. Denna organisation är större och når ut vidare än något företag och gör detta främst genom ideella insatser och med ideell finansiering. Ur hans idé växte också fram de regler för krigföring som gäller idag. Hans skapelse har också direkt eller indirekt inspirerat bildandet av ett otal internationella och nationella organisationer inklusive FN.

Efter slaget vid Solferino inledde Henry Dunant en opinionsbildningskampanj för sin idé. Han skrev och publicerade en bok, Minnen från Solferino (1862), som han inte sålde, utan skickade gratis till dem han ville påverka. Han gav sig också ut på lobbyingturné i Europa för att bearbetade kungar och regeringar och delta i internationella konferenser.

Minnen från Solferino är en välskriven och läsvärd bok. Det är en pamflett, men också en av ytterst få skrifter tillgängliga för utomstående i vilken en social entreprenör, redan i början av sin skapelse, beskriver sin idé och dess bakgrund.

Det var Dunant som kläckte idén och som sålde den till Europa. Han uppfann hjulet och satte det i rullning. Men det var inte han som fick det att rulla vidare och i rätt riktning. Den som gjorde det var Gustave Moynier (1826-1910). Det var framförallt han som såg till att Dunants idé blev verklighet.

Dunant och Moynier var bägge sociala entreprenörer med rötter i Genèves föreningsliv, men med helt olika profil: Dunant vara visionären, Moynier organisatören. I det långa loppet drog de inte jämt.

Arbetet att förverkliga Dunants idé gjordes inom ramen för en redan existerande ideell organisation i Genève, Sociétè genevoise d’utilité publique, där Gustave Moynier var ordförande. Inspirerad av Dunants bok tillsatte organisationen på sitt medlemsmöte den 9 februari 1863 ett speciellt utskott för arbetet.

Ordförande i utskottet var den 76-årige generalen Henri Dufour. Han representerade den militära professionen och var den ende av dem som var internationellt känd. Vice ordförande och den som ledde arbetet var Gustave Moynier. Läkekonsten representerades av två kirurger, Théodore Maunoir och Louis Appia. Den senare hade skrivit två handböcker i krigskirurgi. Henry Dunant var med sina 35 år yngst i kommittén och dess sekreterare.

Detta utskott hade ett år senare omvandlats till den första rödakorskommittén (även om namnet Röda Korset kom först senare) med Moynier som ordförande och Dunant som sekreterare. Därmed hade grunden lagts för det som numera är Internationella Rödakorskommittén. Kommittén arbetade vidare längs två linjer: 1) att se till att rödakorsföreningar startades i olika länder, och 2) att få till stånd det vi idag kallar Genèvekonventionerna.

Kommitténs sammansättning var oförändrad fram till 1867 då Moynier tvingade Dunant att avgå.

Henry Dunant, som då hade hjälp till att starta rödakorsföreningen i Genève och den i Frankrike, erbjöd sig redan 1864 att avgå ur kommittén sedan Moynier sagt till honom att inte agera på egen hand i kommitténs namn. Han övertalades dock att kvarstå.

1867 drabbades Dunant av en stor skandal. Han hade försök rädda sina egna misslyckade affärer i Algeriet genom vissa finansiella transaktioner i ett bolag i Genève där han satt i ledningen. Enligt domstolen vilseledde han sina partners och aktieägare och dömdes som ensam vållande till företagets konkurs. Därmed försvann han, 39 år gammal, vanärad och i personlig konkurs från det offentliga för i stort sett resten av sitt liv. Tidvis var han uteliggare i Paris. Men han fortsatte också att föreslå eller ta olika sociala initiativ, bl.a. inom fredsområdet och för jämlikhet mellan könen.

1901 fick Dunant Nobels fredspris för sin idé att grunda Röda Korset.

Källor:
Henry Dunant, Minnen från Solferino.
Jean de Senarclens (2005), The Founding of the Red Cross – Gustave Moynier, its Master Builder. Genève: Slatkine.

Länkar:
Société Henry Dunant
International Committee of the Red Cross
International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies
Svenska Röda Korset

Röstetal och legitimitet i studentkårer

I en debattartikel i UNT 12/6 argumenterar Ulrika Karlsson, riksdagsledamot (M), för det kloka i riksdagens beslut att avskaffa kårobligatoriet.

Ett av hennes viktigare argument är att studenternas engagemang är lågt:

”Som före detta ordförande för Uppsala studentkårs fullmäktige vet jag att engagemanget för kårens verksamhet är lågt bland studenterna och att deltagandet i kårfullmäktigevalen är minimalt. Endast 12,9 procent valde att rösta vid 2008 års val till Uppsala studentkår (som är Sveriges största med sina 33 000 medlemmar). Så har bilden sett ut under många år, och bilden är densamma runt om i landet. Det vittnar om att studentkårerna saknar den legitimitet som ofta åberopas som ett skäl för kårobligatoriets existens.”

Argumentet är utomordentligt svagt. Är det verkligen så att en ideell förening får sin legitimitet från hur hög procent som är involverad i dess val? Vem har bestämt det? Och om det vore sant, hur många ideella föreningar i Sverige, inklusive partierna, skulle då anses legitima?

Är 12,9 procent röstande en låg, normal eller hög siffra? Ulrika Karlsson hävdar att den är låg. Baserat på vad? Jag skulle vilja påstå att den, med tanke på omständigheterna, är hög.

Vi talar här om en ideell organisation. Vi ska då jämföra med val i ideella föreningar och inte med val till riksdagen. Vi talar också om normala föreningar, inte om aktivistgrupper eller sekter. Forskning har visat att graden av ideellt engagemang i en förening, allt annat lika, är störst i enheter som har upp till ca 300 medlemmar och att detta sedan minskar.

En förening med 33 000 medlemmar i en enda juridisk enhet är för stor för att engagera sina medlemmar. Normalt skulle valdeltagandet kunna ligga runt någon procent. Att den är så hög som 12,9 procent i Uppsala studentkår beror nog på att kampen mellan olika kårpartier skapar ett engagemang, inte för kåren och dess verksamhet, utan för kårvalet.

Från forskningen vet vi att svensken vill ha rätt att delta på årsmötet i sin förening, men deltar gör man inte utan särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att årsmötet är organiserat på ett attraktivt sätt. Ett annat kan vara att det finns en konflikt inom föreningen som engagerar. Normalt är deltagande i föreningens demokratiska process något som endast lockar en inre krets. Det är inget mått på medlemmarnas engagemang.

Enligt min erfarenhet finns det fyra faktorer som mer än annan påverkar graden av engagemang i en förening: Syftet, verksamheten, organisationsstrukturen och ledningen. Om engagemanget är lågt så beror det på problem med en eller flera av dessa faktorer. Av dem är naturligtvis ledningen viktigast eftersom den kan ändra alla de övriga.

Att medlemskapet är obligatoriskt leder i sig inte till minskat medlemsengagemang, men att inkomsten är garanterad kan leda till svagare ledning, vilket kan leda till lägre engagemang.

Det normala i föreningar som växer sig för stora, som Uppsala studentkår, är inte att införa partival, utan att dela in den i mindre enheter och skapa en förbundsstruktur med indirekta val. Då skulle man slippa ha kårpartier, som splittrar medlemskåren, och istället ha val efter kompetens. Genom att arbeta i mindre enheter ökar medlemsengagemanget dramatiskt.

Sociala entreprenörer

Ideella organisationer har funnits i alla tider. De har mestadels spelat en viktig roll i samhällsutvecklingen. Men hur många känner till detta? Hur många vet vad de gjort och hur de gjorde det? I bästa fall endast en handfull. Den ideella insatsens roll i historien är en blind fläck inte bara i allmänhetens ögon, utan också i historikernas, samhällsvetarnas, journalisternas och inte minst politikernas.

Denna brist på kunskap om de ideella organisationerna, vad de uträttat och hur de fungerar får en rad konsekvenser. En av dem, kanske inte den viktigaste, men ganska typisk, är att andra organisationer eller typer av organisationer tar åt sig äran av det som ideella uträttat.

De kanske viktigaste exemplen på detta finns inom den offentliga sektorn. Mycket av dagens vård och sociala service har sina rötter i den ideella sektorn. Ett exempel är hemtjänsten som drevs av ideella organisationer innan den togs över av kommunerna. Tandvård för barn och flygambulanser är andra exempel på sådant som utvecklades av ideella (i detta fall Röda Korset) och sedan togs över av det offentliga.

Men fenomenet att osynliggöra ideella föregångare gäller inte bara offentlig sektor, utan även näringslivet. Talande exempel är opinionsbildning och lobbying. Dessa hör till den ideella sektorns paradnummer med väl dokumenterade exempel långt tillbaka i tiden. Ändå påstås ofta att detta är metoder som utvecklats av personer och organisationer inom näringslivet.

Ett av de begrepp och företeelser inom näringslivet som är trendiga och heta just nu är sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Det finns de som påstår att detta är något nytt, att företagare går i spetsen och att de dammiga (och närmast utdöda) folkrörelserna här har något viktigt att lära. Även för ideella mål är nämligen kommersiella metoder bäst, hävdas det, dessutom är de profitabla.

Denna typ av påståenden är grundade i okunskap, framförallt om ideella organisationer och deras verksamhet, men förmodligen också om näringslivet. Jag har t.ex. svårt att tro att företagare som använder sin verksamhet eller sina vinster för att göra gott är något nytt. Var sådant i själva verket inte vanligare och mer omfattande på 1800-talet än idag? Men den diskussionen överlåter jag gärna åt andra.

När det gäller ideella organisationer däremot så ligger det i deras själva natur att vara just sociala entreprenörer. De startas för att lösa olösta problem. Det faktum att verksamheten bedrivs utan avsikt att skapa vinst till de inblandade är inte ett hinder, utan snarare en fördel. Det ger frihet! Det ökar möjligheterna!

Visst finns det sociala entreprenörer också inom näringslivet, och visst kan vissa typer av samhällsproblem attackeras med kommersiella metoder, men det som på sådant sätt uträttas kommer alltid att vara marginellt jämfört med det som ideella organisationer gör.

Vad näringslivet bör göra är inte att försöka ersätta ideella organisationer, utan att stödja dem.

När Frances Hesselbein, själv en social entreprenör och då chef för The Peter F. Drucker Foundation, på inbjudan av Svenska Röda Korset pratade för en liten grupp svenska företag om den här typen av frågor för drygt tio år sedan sa hon, att dagens samhällsproblem är så stora att varken offentlig sektor, ideell sektor eller näringsliv kan lösa dem på egen hand. De måste samarbeta.

I ett sådant samarbete bör givetvis varje partner bidra med det den är bäst på. För näringslivets (eller offentliga sektorns) del är detta knappast att vara social entreprenör. Det är nämligen ideella sektorn bäst på.

EU-valet och föreningarnas framtid

Allt större del av lagstiftningen i Sverige har sina rötter i beslut som fattas inom EU. Detta i sig är tyvärr dåliga nyheter för alla som värnar om svenska folkrörelsers och föreningars framtid.

Problemet är att insikten om föreningslivets betydelse för demokratin och för ett lands utveckling är mycket låg inom EU som institution. Detsamma gäller kunskapen om hur föreningar verkar och blir framgångsrika.

Det finns en rad faktorer som samverkat till att EU blivit och förblir föreningsblint.

En av de viktigaste faktorerna är givetvis att den ideella sektorn i majoriteten av EU-länderna är svag. Det är egentligen bara i Holland, England och Norden som sektorn är väl utvecklad. I de flesta länderna spelar ideella organisationer en betydligt blygsammare roll än i Sverige.

En annan viktig faktor är att det inom EU inte finns någon gemensam förståelse för vad en förening eller en stiftelse är för något. Inom EU i stort är t.ex. begreppet folkrörelse okänt och ointressant.

Det finns ideella organisationer i alla EU-länder, men nationell lagstiftning, tradition m.m. gör att de ser olika ut, uppfattas olika och har olika samhällsroll. EU-kommisionen fann i en undersökning 1991 att det bland de dåvarande medlemsstaterna inte fanns två länder med exakt samma mönster av ideella organisationer och verksamheter. Sedan dess har EU:s medlemsskara blivit ännu brokigare.

EU:s begrepp "social ekonomi" är ett försök att skapa tydlighet när det gäller de ideella organisationerna, men demonstrerar egentligen bara EU:s okunnighet och oförmåga.

Problemet med det föreningsblinda EU är att dess beslut utarbetas och fattas utan tillbörlig hänsyn till de ideella organisationernas särdrag. Därmed blir dessa motarbetade och systematiskt missgynnade jämfört med företagen. På sikt kan detta leda till att den ideella sektorn i Sverige krymper.

Det enda försvar de svenska ideella organisationerna idag har mot de föreningsblinda EU-beslutens konsekvenser är att riksdag och myndigheter här hemma i alla sina beslut väger in också de ideella organisationernas behov.

I det stundande EU-valet kan man stödja kandidater som främjar den ideella sektorns tillväxt och fortbestånd i Sverige och andra EU-länder. Men finns det några sådana kandidater?