Osynligt framför dina ögon

Engelska The Economist berättar om en föreläsning av Andy Haldane, chefsekonom på Bank of England. Inget ovanligt med det kanske om det inte var för föreläsningens ämne och tes: 

”Frivilliga insatser har en mycket större betydelse för samhället än vad folk vanligtvis tror.”

Jag tycker artikelns namn är mycket träffande: Hiding in plain sight. Att ideella krafters insatser inte syns och inte räknas är nämligen ett vanligt fenomen också i Sverige. Och det beror inte på brist på fakta och statistik. I många fall handlar det snarare om ideologiskt betingad blindhet.

Föreläsaren ger oss intressanta siffror från Storbritannien. De som han ger från andra länder måste däremot tas med en nypa salt. Det är nästan omöjligt att rättvisande jämföra frivilligarbete mellan länder även när respektive grupp av statistiker använt samma definitioner. Helt absurt fel blir det givetvis om man, som föreläsaren tyvärr råkat göra, blandar definitionerna och även tar med av staten påtvingat obetalt arbete i frivilligstatistiken. Då framstår plötsligt Turkmenistan som ett ledande frivilligland, vilket det ju absolut inte är.

Enligt föreläsaren finns det 15 miljoner organiserade frivilliga i Storbritannien. Det är människor som på frivillig basis, regelbundet gör en ideell insats inom ramen för en organisation. Deras totala donerade arbetstid motsvarar 1,25 miljoner heltidsanställda.

Haldane menar att detta frivilligarbete skapar tre slags värden: Ekonomiskt, privat och samhälleligt.

Det ekonomiska värdet är vad det skulle kosta att få arbetet utfört av anställda. Enligt officiell brittisk statistik så är det organiserade, regelbundet utförda frivilligarbetet värt omkring 24 miljarder brittiska pund eller 1,5 % av BNP. Det är dubbelt så mycket som värdet av jordbrukssektorn och lika mycket som telekomsektorn.

Om man vill kan man fördubbla siffran genom att lägga till värdet av det sporadiska och det spontana frivilligarbetet. Haldane gör det, men jag tycker att den siffran är mindre intressant.

Med privat värde avses värdet av ökningen av individens välmående. Att frivilligarbete leder till ökat välmående hos den frivillige är påvisat, men svårmätbart, menar Haldane, som ändå anser att det kan översättas till pengar och då motsvarar 36 miljarder pund per år.

Den samhälleliga värdet slutligen är nyttan av allt det som de frivilliga åstadkommer. Alltså vad frivilligorganisationerna uträttar med hjälp av frivilliga. Även detta värde är extremt svårt om ens möjligt att beräkna. Någon sådan siffra redovisas heller inte.

Ensidigt företagsstöd missgynnar föreningar

"Otaliga organisationer ska stötta företagande" skrev Uppsalatidningen nr 20 2006.

Jag har sommarstädning bland mina tidningsklipp och hittar artikelserien. Det är intressant, mycket intressant att se vad staten och EU gjorde då för att hjälpa företag.

Enligt numret innan så var det årliga företagsstödet i Uppsala län en miljard kronor. Nu uppgavs att av detta gick 73 miljoner kronor till att "främja entreprenörskap och företagsutveckling". Tidningens lista över länets mest kända "företagsfrämjande organisationerna" omfattade 19 stycken. Bland dem fanns (med då aktuellt namn och verksamhet):

• ALMI företagspartner Uppsala AB (ägt av stat och landsting, erbjuder finansiering och affärsutveckling)
• Centrum för entreprenörskap och företagsutveckling i Uppsala (samarbete mellan universiteten och näringslivet i regionen)
• Connect (stimulerar utvecklingen av tillväxtföretag)
• Drivhuset (vill skapa entreprenörer av studenter)
• Kooperativ utveckling i Uppsala län (ger på näringsdepartementets uppdrag fri rådgivning om hur bilda kooperativ)
• Innovationsbron Uppsala AB (stöder forskare och entreprenörer med kapital och kompetens)
• Ung företagsamhet i Uppsala län (främjar elevers intresse för företagande)
• Uppsala nyföretagarcentrum (stimulerar nya företag genom kostnadsfri rådgivning)
• Innoventus project AB (utvecklar forskningsresultat till företag)
• Uppsala Innovation Center (rådgivning och utbildning för start av kunskapsintensiva företag)

Enligt tidningen var bilden densamma över hela landet.

Anledningen till att jag sparade de här klippen då var inte att jag var intresserad av att söka stöd till mitt konsultföretag, utan att jag tänkte skriva ett blogginlägg om det märkliga i att samhällets utvecklingsresurser användes så ensidigt. Politikerna satsade stort på att stötta företag och företagare, men gjorde inget för att främja föreningar.

Ty det för mig verkligt slående var att det fanns trettio organisationer i länet som främjade, stödde och stöttade bildandet av företag, men ingen för ideella föreningar.

Det var åtta år sedan, på folkrörelsepolitikens tid. Nu satsar regeringen istället på civila samhället. Men vad det gäller den här typen av stöd så har inget hänt. Som det såg ut då, så ser det nämligen också ut idag, i stor sett. Och om de ideella organisationerna tillsammans inte gör något åt det, utan väntar på att politikerna ska vakna upp, så kommer det att se likadant ut om ytterligare åtta år.

Samhällsnyttan med föreningslivet

Vilken är samhällsnyttan med föreningslivet? Det ska vi diskutera i detta inlägg.

Det är en viktig fråga som diskuterats ofta, inte minst i offentliga utredningar, men den formuleras sällan just så. I varje fall inte av de ledande politikerna. Går vi tillbaks ett antal år så frågade regeringen, vilken är nyttan med folkrörelserna? Några år senare frågade den istället, vilken är nyttan med den sociala ekonomin? Sedan återkom folkrörelserna för att idag har bytts ut mot trendiga civila samhället.

Det är intressant att regeringen på detta sätt har ett hoppande fokus i sin fråga då det i grund och botten alltid är samma sak den får svar på, nämligen samhällsnyttan med föreningslivet. 

Att föreningslivet helt dominerar svaret är inte underligt med tanke på dettas (alltså föreningslivets) helt dominerande roll i sammanhanget. Utan föreningslivet blir de använda begreppen meningslösa. Folkrörelserna är en underavdelning av föreningslivet, sociala ekonomin är en i svenskt sammanhang meningslös mix där föreningar och stiftelser tvingats ihop med vissa marginella företagsformer, och civila samhället är ju i grund och botten ingen aktör, utan ett resultat av främst de ideella föreningarnas existens och verksamhet. Civila samhället är alltså en av föreningslivets samhällsnyttor. 

Det är svårt att förstå varför regeringen i sina frågor inte använt begreppet ideella sektorn istället, om den nu velat inkludera också stiftelser, eller begreppet föreningslivet, om den inte velat det. Varför använda begrepp som social ekonomi och civila samhället vars betydelse är långt ifrån solklar. Det intryck man får är att politikerna egentligen inte är intresserade av svaret.

Vilka svar har då politikerna under årens lopp fått? Det tycker jag Tobias Harding sammanfattat på ett bra sätt i Framtidens civilsamhälle (Framtidskommissionen, 2012), sidan 26. Det är en katalog med fem roller:

1. Röstbärare
2. Serviceproducent
3. Gemenskap
4. Demokratiskola (preciserat som "en plats där människor tillägnar sig demokratiska färdigheter och värderingar")
5. Motvikt till staten och näringslivet

Den här katalogen är ett resultat av forskning, men också av ideologi och en historiesyn. Det är också en politisk produkt framtagen i ett svenskt sammanhang. Det går inte att säga att den är fel, men det går inte heller att säga att den är fullständigt sann. Kort sagt, det är ett svar som går att diskutera och utveckla.

Det jag spontant reagerar mot i den traditionella katalogen är att föreningarnas betydelse förminskas. Så reduceras till exempel deras demokratiska roll till röstbärare (skapar opinion) och demokratiskola (lär ut demokratiska färdigheter). I själva verket har föreningarna en viktig roll för att skapa politiska beslut (se nedan) och för att bevara, förvalta och vid behov tillskapa respektive återskapa ett demokratiskt samhälle. När staten urartat så är det främst genom föreningars aktivitet som detta kan rättas till. Det finns ett otal exempel på detta i modern tid.

För att detta ultimata demokratiskydd ska fungera så måste det finnas en bred föreningstradition. Den viktigaste samhällsnyttan föreningarna kan bidrar med på lång sikt kan därför mycket väl vara att bland en bred allmänhet upprätthålla en tradition och kompetens av att driva föreningar. Kanske skulle rubriken "demokratiskola" behöva ändras till "demokratikraft"?

Men är katalogen komplett annars? Knappast. Det är ganska uppenbart att viktiga föreningar och föreningsverksamheter inte beaktas. Man kan till exempel lägga till följande:

6. Styr staten.  De politiska partierna är ideella föreningar. De producerar politiska beslut och med dem styr de staten, kommunerna och landstingen. Jag tycker inte att denna funktion täcks in av de fem rollerna ovan. Samtidigt är det en viktig samhällsnytta. Alltså bör den vara med.

7. Samordnar samhällsfunktioner och -sektorer. Företagen har för samordning och annat slutit sig samman i föreningar, Svenskt Näringsliv är väl det främsta exemplet på detta. Inom den kommunala sektorn har föreningen Sveriges Kommuner och Landsting en motsvarande roll. Att samordna är inte samma som att ge röst eller service, det är inte gemenskap eller demokratiskola och som exemplen visat, det är inte heller att vara "motvikt till staten och näringslivet", snarare tvärt om. Det bör alltså läggas till.

8. Reglerar arbetsmarknad och hyresmarknad. Kanske har jag här inte hittat rätt rubrik, men det jag syftar på är arbetsmarknadens parter, alla i form av föreningar, som genom kollektivavtal och annat reglerar arbetsmarknaden. Liknande finns vad gäller hyror.  I detta fall skapar föreningar de regler som såväl stat som näringsliv har att rätta sig efter.

9. Formar civilsamhället. Det är ju föreningslivet som skapar alla de nyttigheter som enligt Putnam och andra karaktäriserar ett gott civilt samhälle, samhällstillit till exempel.

10. Ett verktyg för stater. Återigen, rubriken är kanske inte den rätta, men det jag tänker på är att även stater stundom använder föreningsformen som verktyg för sina strävande. Som exempel kan jag nämna föreningarna FN och EU.

Om man funderar vidare kan man förmodligen hitta ytterligare viktig samhällsnytta som föreningslivet bidrar med.

 

 

Trendspanare i det blå

Har du hört talas om "entreprenörsfilantrop"?

Det är en direktöversättning av amerikanskans "Entrepreneur Philanthropist". De två amerikanska orden syftar givetvis på personer som gjort sig förmögna på affärsverksamhet och som skänker bort en del av sina vinster till något ändamål. Den som vill ha exempel från begreppets hemland kan titta på hemsidan Entrepreneur och bildspelet 9 Famous Entrepreneur Philanthropists.

Att locka superrika affärsmän att satsa pengar på ens universitet, sjukhus, malariabekämpningsprogram eller liknande är en viktig gren av fundraising-marknaden i USA. Samtidigt råkar det vara ett exempel på sådant som av kulturskäl inte lyckats slå igenom i England (se mitt förra blogginlägg Risken med att låna metoder från andra länder).

En ökande företeelse?
Varför tar jag nu upp detta? Jo, i senaste numret av Chef (mars 2014) presenteras "entreprenörsfilantrop" som ett nyord. Tidningen hänvisar till "trendspanarna på Företag & Framtid" som spår att sådana "kommer att öka i antal i takt med att den ideella, 'goda' sektorn lockar allt fler unga". Man slår sig för pannan.

Att ett sådant klumpigt ord som "entreprenörsfilantrop" skulle kunna slå igenom har jag svårt att tro. Men jag tror inte heller att företeelsen, som alls inte är ny ens i Sverige, kommer att bli en stor trend här hemma där välfärden är skattefinansierad och där skattesystemet (och de samhälleliga belöningssystemen) inte sedan flera generationer tillbaka är utformat för att uppmuntrar denna typ av givande.

Var finns sambanden?
Men det är bara halva problemet med spådomen. Att amerikanska företeelser har en tendens att dyka upp också här efter ett antal år är ju känt. Hade spåmakarna hänvisat till detta hade deras utsago verkat mindre absurd, men nu kopplar de istället fenomenet och dess ökningstakt till att den ideella sektorn "lockar allt fler unga". Var finns sambanden? Orsak och verkan? Och finns det verkligen bevis för att proportionerna unga aktiva i den ideella sektorn har förändrats nämnvärt under de senaste femtio åren?

Det finns ingen god sektor
Till och med beteckningen den "goda" sektorn om ideella sektorn är absurd. Det finns ingen sektor som är allt igenom god.

Den ideella sektorn utgörs av ideella organisationer. Det finns inget som säger att en ideell organisation måste vara god. De flesta har ett gott eller neutralt ändamål. Genom sin verksamhet bidrar de till att skapa det civila samhället, en i sig god företeelse. Men det finns ideella organisationer som har ett ont syfte och vars verksamhet är ond. Det finns också de som med onda medel försöker uppnå vad de anser vara goda mål. Och det finns de vars mål av vissa anses gott men av andra anses ont.

Poängen med ideella organisationer är inte att de är goda, utan att de gör det möjligt för enskilda människor att tillsammans verka för att uppnå sina mål och därmed göra sådant som varken staten, näringslivet eller individen ensamt kan utföra.

Det är svårt att spå, särskilt om framtiden
Slutsatsen av allt detta är förstås att det är svårt att trendspana och särskilt om sådant man själv inte förstår.

Risken med att låna metoder från andra länder

Lån av amerikanska, engelska och kanadensiska modeller och metoder kan skada den ideella sektorn i Sverige. Det gäller att vara försiktig. Och det gäller att låna in det som verkligen fungerar.

Den dokumenterade kunskapen i världen om ideella organisationer och hur de fungerar domineras idag praktiskt taget helt av de anglosaxiska länderna, framförallt USA och Storbritannien. Andra fungerande modeller, inte minst den nordiska, är föga dokumenterade.

Detta är ett stort problem. Det gör att den anglosaxiska modellen av ideell sektor, kultur och framgångsmetoder, utan att det finns några egentliga bevis för dess överlägsenhet, ses som huvudsaklig referens av forskare och som förebild av praktiker och politiker även i länder som har andra modeller. Dessa leds därmed vilse.

På det ideella området är Sverige och USA antipoder. I Sverige är nämligen den demokratiska föreningen norm. Hos oss står medlemmen i centrum som ägare, styrelse och resurs. Den kritiska resursen i svensk ideell sektor är därför medlemsengagemang.

Den synliggjorde delen av ideella sektorn i USA domineras istället av organisationer utan medlemmar. I Sverige kallar vi dem stiftelser. De är ideella, men inte demokratiska – något som många svenskar upplever som en motsägelse. För den medlemslösa organisationen är pengar den kritiska resursen.

Så medan den absolut viktigaste färdigheten för framgång i Sverige är förmågan att mobilisera medlemsengagemang, så är den i USA istället att dra in pengar. Därför är det ändamålsenligt i Sverige, men inte i USA, att ge bidrag till ideella organisationer utifrån medlemsantal, och i USA, men inte i Sverige, att istället stödja med skatteavdrag på gåvor.
 
Eftersom Sverige och USA ideellt sett är antipoder så är skillnaden i metoder avgrundsdjup. Den som vill lyckas väl i Sverige har därför ingen avgörande nytta av de gängse amerikanska nonprofit-metoderna. Man kan givetvis inspireras av dem, men man bör inte kopiera dem. För att fungera här måste de anpassas.

Och ändå är just direktimport av anglosaxiska modeller och metoder så vanligt. Det är från USA, Kanada och Storbritannien som politikerna hämtar sina idéer när de vill främja ”civila samhället”. Det är därifrån insamlingsorganisationerna lär sig ”fundraising”. Och det är från samma håll idrotten har hämtat sina idéer om bolagisering.

Att låna metoder från något väsensskilt har sina risker. Ibland kan man med det inlånade nå de tilltänkta målen, men på bekostnad av annat som är viktigare. Professionell foundraising till exempel kan minska antalet ideellt aktiva. Ibland lånas metoder in för ett mål som inte kan nås med det tilltänkta målet. Avdrag på gåvor till exempel leder inte till ett starkare civilt samhälle, vilket däremot de traditionella föreningsbidragen gör. Vad som dock är ytterst märkligt är att dessa lån sker utan tanke på riskerna med att släppa in främmande arter i ett existerande ekosystem. Det kan gå bra i vissa fall, men risken för obotlig skada är mycket hög.

Det är lätt att förstå hur det blivit så här. Kunskapen om hur man lyckas med ideella organisationer och verksamheter i Sverige är varken utforskad eller nedskriven i någon större utsträckning. Varför har staten försummat detta område? Så å ena sidan har vi en relevant, tyst kunskap som ligger i dunkel och å andra sidan en mindre relevant men på en väl upplyst scen. Vart dras då den fåkunnige? Mot ljuset naturligtvis.

Men nog om skillnaderna mellan antipoderna. Det finns också viktiga saker att lära om man istället tittar på skillnaderna inom den för oss antipodiska modellen. Och låt oss då gå direkt på dess kärnområde – ideell finansiering. Alltså, vilka är skillnaderna mellan USA och Storbritannien på detta område?

Att det verkligen finns stora skillnader i givarkultur och givarsystem mellan länderna är klart. Det har ju till exempel länge varit känt att framgångsrika insamlingsexperter från USA misslyckats helt när de använt samma metoder i Storbritannien.

Det är just skillnaderna som står i centrum i en just publicerad rapport av Rhodri Davies på Charities Aid Foundation i Storbritannien: “Give Me a Break: Why the UK Should not Aspire to a ‘US-Style’Culture of Charitable Giving”.
 
Författaren anför de kulturella (synen på förmögenheter bland annat) och politiska skillnaderna mellan USA och Storbritannien som en av de viktigaste förklaringarna varför givarkulturen i USA är annorlunda och givandet är så mycket större där än i Storbritannien. Sådana kulturella skillnader kan inte på något lätt sätt överbryggas menar han, och frågar sig sedan om det ens vore önskvärt. Det finns nämligen allvarliga brister med det amerikanska systemet: Skatteavdragen är utformat för dem med högre inkomster, av det insamlade går oproportionerligt mycket till religion och högre utbildning (45 % totalt) och det finns en stor risk för skattefusk eftersom det inte krävs bevis när man yrkar avdrag.

Författaren tar upp och beskriver avdragssystemen i det två länderna och diskuterar skillnaderna mellan dem. Han analyserar argumenten bakom dem och sätter in givandet i ett större sammanhang såsom samhällssystem och den ideella sektorn som sådan. Och allt detta illustreras med en mycket intressant grafisk bild (”infografic”) som ger viktiga fakta.

På Charities Aid Foundations hemsida framhålls att även om Storbritannien kan lära av USA så ”måste vi vara försiktiga med att tro att allt som fungerar i USA också kommer att fungera här”. Vad det gäller är att ”till en unik brittisk givarkultur” låna in det som verkligen fungerar.

Detta är kloka ord som gäller i ännu högre grad för Sverige när vi  lånar in från USA eller England.

Fel i organisation ger kris

"Rektorskrisen klantigt skött" ropar Uppsala Nya Tidning ut (UNT 2014-02-26). Kanske, men kanske inte skulle jag vilja säga. Om en ideell organisation är rätt konstruerad och inte fungerar, då är det troligen ledningen som är problemet. Men är den felkonstruerad, vilket den verkar vara i det här fallet, så fungerar den dåligt även med en kompetent ledning.

Det handlar om Uppsala Universitet där vice rektorer och andra företrädare krävt rektors avgång. Övriga huvudaktörer är Utbildningsdepartementet, som varit involverad ett halvår, och konsistoriet, universitetets styrelse.

Dramat har skildrats i UNT i två veckor nu och kan eventuellt få sin upplösning inom kort.

Uppsala Universitet är vad jag kallar tredjepartsägd ideell organisation (se min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik, s 52-55). Det är en av tre huvudtyper av ideella organisationer som finns i världen. De övriga två är medlemsägda (föreningar och förbund) respektive självägande (stiftelser, amerikanska nonprofit organisationer).

Det som är utmärkande för en tredjepartsägd ideell organisation är att den har en extern ägare som också ofta är finansiären. Det här är inte särskilt vanliga organisationer jämfört med de övriga. Men just i Sverige finns det ett antal, flest inom offentlig sektor, men också privata.

Att jag klassificerar den här typen av organisationer som ideella även när de finns inom offentlig sektor beror på att de har ett ideellt eller allmännyttigt ändamål (till exempel public service) och inte är vinstdrivande och inte heller är myndigheter. Däremot leds och verkar de ju ofta som om de vore myndigheter – en följd av att de verkar inom ramen för en sådan kultur.

Fordom var universiteten ideella föreningar. De konstruerades med skråna som förebild. De var alltså lärarägda och styrdes av sina valda ledare.

Universiteten är inte längre några föreningar (de ledande universiteten i världen är oftast stiftelser), men traditionen med demokratiska val lever kvar än idag. Så är till exempel vicerektorerna på Uppsala Universitet valda underifrån av sina lärarkollegor. Samtidigt är universitetet en tredjepartsägd organisation vilket i detta fall innebär att rektorn och konsistoriet (styrelsen) utses av regeringen.

Den ledningskris vi ser nu äger rum just i skarven mellan den demokratiska, underifrån valda ledningsstrukturen och den byråkratiska, utifrån tillsatta. Två krafter med var sin uppsättning mandat, kultur och förväntningar står mot varandra och tycks inte kunna samverka. Jag vet inget om respektive grupps kompetens, men det är fullt möjligt att bägge är kompetenta för sitt uppdrag.

Även bortsett från ledningskrisen så verkar universitetets ledningsstruktur vara felkonstruerad. Det gör universitetet onödigt svårt att leda och ökar dramatiskt risken för misslyckanden.

Utifrån vad UNT rapporterat kan jag urskilja följande strukturfel:

• En organisation kan inte vara i lika mån medlemsägd och tredjepratsägd. Man kan alltså inte ha ett system där ledningarna upp till en viss nivå väljs demokratiskt nerifrån och ledningen över den nivån utses utifrån. Detta leder automatiskt till osäkerhet, konflikt och missnöje i linjen. Det finns varianter som är möjliga, men inte den som använts här.

• Normalt utser den externe ägaren styrelsen (eller delar av den) och låter styrelsen utse den verkställande chefen. Då har styrelsen ett tydligt ansvar och kan hantera ansvarsfördelningen mellan styrelse och chef. I detta fall har regeringen utsett såväl en styrelse som en separat rektor.  Och den som utser är också den som har att avsätta. En sådan tvehövdad organisation kan fungera väl bara under mycket lyckliga omständigheter.

• När rektor tillsattes skedde det med en valliknande process. Problemet med den var att där hade kunderna, alltså studenterna, ett dominerande inflytande. Men den som leder en organisation leder dess personal, inte dess kunder. Så om syftet med processen var att få en ledare med starkt stöd i den egna organisationen, då hade man måst se till att lärarna verkligen hade det dominerande inflytandet.

Det finns säker fler problem med hur Uppsala universitet är organiserat. Men de tre som nämns ovan är fullt tillräckliga för att förklara dagens kris. Och om organisationen inte korrigeras så kommer det att bli fler.

Stiftelser: Komplettera styrelsen genom speeddejtning?

Stiftelser är inte som föreningar. De har inga medlemmar. Därför har de inga årsmöten och inga valda styrelser. Styrelserna förnyar normalt sig själva. När någon i styrelsen lämnar ska alltså de kvarvarande styrelseledamöterna identifiera och välja in en ersättare. Det kallas att kooptera.

Stiftelser på landet och i små och medelstora städer har kanske inte så svårt att identifiera lämpliga kandidater, men att ur storstädernas anonyma massor vaska fram guldkornen är inte lika lätt. Stiftelser i storstäder har därför betydligt svårare än föreningarna där att hitta lämpliga styrelsekandidater.

Detta är problemet. Kan speeddejtning vara lösningen?

Det tycker i varje fall San Fransiscos lokala Volunteer Center (Frivilligcenter). Förra veckan ordnade den ett ”Board Match event” för att föra samma 150 ideella organisationer med drygt tusen kandidater villiga att bli styrelseledamöter.

Evenemanget har växt sedan det hölls första gången 2005. Förra året rekryterades över 200 styrelseledamöter. Många av de deltagande organisationerna återkommer år från år för att hitta nya styrelseledamöter.

Speeddejtning-evenemanget är som en mässa där organisationerna har var sitt bås för att uner några kvällstimmar informera och svara på frågor. Intressanta kandidater kan också intervjuas på plats.

Enligt arrangörens egen information finns det inget likande i USA för att rekrytera styrelseledamöter. Speeddejtning som metod för att rekrytera frivilliga förekommer dock på andra håll.

Nonprofit Quarterly skriver i en kommentar att själv-förnyande styrelser tenderar att rekrytera nya styrelsemedlemmar bland vänner och kollegor och riskerar därmed att bli orepresentativa både för sin målgrupp och det område de ska tjäna. Om de dessutom utvecklar en stark styrelsekultur ökar risken för isolering. Den här typen av arrangemang kan motverka detta och också ge styrelserna möjlighet att komplettera med saknade kompetenser.