Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet

Riksdagen bör snarast införa rätt till skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer. Men beslutet kan inte baseras på gåvoincitaments-utredningens förslag. Om detta genomförs kan föreningslivet skadas. Ett bättre beslutsunderlag behövs.

Gåvoincitamentsutredningens förslag till hur allmänhet och företag ska kunna göra skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer bekymrar mig. Inte därför att jag är emot avdraget, utan därför att utformningen kan skada föreningslivet.

Utredningen och dess förslag reser många frågor, men här tar jag enbart upp det värsta problemet.

Förslaget delar in ideella organisationer i ett A- och B-lag
Utredaren föreslår att skatteavdraget enbart ska gälla ”godkända gåvomottagare”. Endast stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund, som redan är inskränkt skattskyldiga enligt skattelagen och som ”främjar forskning eller driver en verksamhet med sikte på hemlösa, sjuka, handikappade, missbrukare och allmänt hjälpbehövande”, kan komma ifråga.

Detta innebär att av alla Sveriges ideella organisationer är det endast de socialt och humanitärt inriktade som gynnas. De givare som till exempel hellre vill ge till sitt idrottslag, fackförening, parti, miljöorganisation eller byalag får inget skatteavdrag.

Staten ger alltså vissa ideella organisationer privilegier. Därmed skapas ett A- och B-lag, eller om man så vill, ett frälse och ett ofrälse. Det vore helt otänkbart att staten lade fram ett liknande förslag för företag.

Enligt utredaren är skälet till detta drastiska förslag inte omsorg om de gynnade organisationerna, utan enbart en rent teknisk följd av nuvarande lagstiftning och skattesystem. Men då förslaget innebär en mycket stor förändring för de ideella organisationerna, skulle man kunna tro att utredaren ändå analyserat effekterna av det. Men tyvärr, trots att utredningsdirektivet säger att utredaren ska ”identifiera och analysera såväl fördelar och möjligheter som risker och svårigheter” med sitt förslag, så finns i utredningen ingen analys av hur detta slår på den ideella sektorn.

Några tänkbara konsekvenser av förslaget
Det är inte svårt att inse att konsekvenserna för ideella sektorn blir stora om staten delar in dess organisationer i ett A- och B-lag. Den som inte tror det kan ju studera situationen i England och USA där denna modell funnits länge.

En konsekvens kan bli att de organisationer som ges privilegier får en högre status i samhället. De kommer därför inte bara att få en bättre ekonomi, utan också avsevärt lättare dra till sig allehanda andra viktiga resurser som till exempel förtroendevalda och frivilliga, externa samarbeten och forskning. Detta kommer att missgynna resten av ideella sektorn.

Ideella föreningar lever främst på ideellt arbete, men de behöver pengar också. Dessa får de normalt från medlemmar, sympatisörer och allmänhet. Ideella sektorn är den gåvobaserade sektorn på samma sätt som den offentliga är den skattebaserade. Organisationernas mobilisering av resurser kan ses som en ideell marknad (inte att blanda samman med den kommersiella) där det råder hård konkurrens. Avgörande för framgång där har hittills varit den enskilda organisationens egen förmåga. Det kommer förslaget att ändra på. Det innebär att staten snedvrider konkurrensen.

I myndigheter och företag är pengar drivmedel, i ideella föreningar är de smörjmedel. Men när ideella föreningar långsiktigt har mer pengar än vad det ideella arbetet kräver, så tenderar de att använda dem som drivmedel. Det leder till fler anställda och färre ideellt aktiva. Det innebär att verksamheten kan öka samtidigt som organisationen krymper. När ideella föreningar däremot långsiktigt är underfinansierade i förhållande till det ideella arbetet så saknas smörjmedel. Då blir arbetet för tungt och organisationen tenderar att krympa. En tänkbar konsekvens av förslaget är att privilegierade organisationer kommer att få för mycket pengar och de övriga för litet. Detta leder i bägge fallen till att det ideella arbetet minskar.

För att en ideell förening ska fungera och utvecklas väl ska den till största delen vara beroende av sina medlemmar och sympatisörer. Ett statligt stödsystem som önskar se en blomstrande ideell sektor måste ta hänsyn till detta. Det ska öka organisationernas beroende av sina egna medlemmar och sympatisörer, inte minska det. Även i detta avseende brister förslaget.

Mitt förslag
Jag föreslår att riksdagen snarast inför avdragsrätt på skatten för gåvor till ideella organisationer. Men innan dess behövs ett nytt, bättre utformat beslutsunderlag. Ett sådant bör bland annat beakta följande:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet. 
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer.
  

”De nya sociala entreprenörerna”

I en blogg på Svenskt Näringslivs hemsida skriver Pernilla Ström att ”vi kommer att få se fler sociala entreprenörer”. Med det menar hon inte sociala entreprenörer i allmänhet, utan främst ”idealistiskt motiverade men professionellt drivna entreprenörer, som bygger upp sina bolag som vilken vinstmaximerande, effektivitetsjagande verksamhet som helst”.

Förr, menar hon, så har de som försökt kombinera företagande och goda gärningar ofta gjort ”taffliga insatser med undermålig kvalitet eller alltför höga priser”.

”De nya sociala entreprenörerna är inte främst ute efter att producera ett mer rättvist kaffe, en mer ekologisk t-shirt eller ett mer mångfaldigt annat. De använder sin skicklighet och sitt driv som företagsbyggare inom i stort sett vilka områden som helst, allt från elhandel till resebyråer. Det löpande överskottet slussas sedan vidare till andra aktörer som är bättre lämpade att driva skolor, stödja trädplantering eller sätta upp sjukhus.”

Det är uppenbart att Pernilla Ström i artikeln utgår ifrån att sociala entreprenörer alltid är företagare. Hon antingen bortser ifrån eller känner inte till, att de flesta sociala entreprenörer i Sverige och på andra håll varit eller är verksamma inom ideella sektorn. Hon bortser också ifrån att den ideella organisationen är den bästa plattformen för denna typ av verksamhet. (Det är ju ingen slump t.ex. att företagens egen organisation, Svenskt Näringsliv, är en ideell organisation och inte ett företag.)

Om man fokuserar på den lilla gruppen sociala entreprenörer som verkat med företag som plattform kan man alltså, enligt Pernilla Ström, skilja mellan de taffliga förr och dagens nya, professionella. Jag vet inte vilket tidsperspektiv hon har och varifrån hon hämtat sina fakta. Jag skulle tro att de hundra åren fram till ungefär 1955 i detta avseende ser avsevärt annorlunda ut än perioden 1955-2000. Är ”förr” före eller efter 1955? En annan viktig fråga är, räknas företagsamhet som skett inom eller med ideell organisation som huvudman in eller inte?

Att ideella organisationer driver kommersiell verksamhet för att finansiera den egna ideella verksamheten är inget nytt. Det förekom i Sverige redan på 1200-talet. Det kan de göra antingen utanför eller inom den egna ideella organisationen, med samma inriktning som den eller med en helt annan inriktning.

Det är emellertid svårt för en förening att bli framgångsrik både ideellt och kommersiellt samtidigt. För att klara det måste ledningen bemästra två helt väsenskilda logiker och få dessa att samsas. Detta i en allt mer komplex miljö. Som konsult avråder jag normalt ideella organisationer från detta.

Det är överhuvudtaget svårt att jämföra ideell och kommersiell verksamhet. De vilar på helt olika logik. De har helt olika typ av mål och verkar på väsensskilda "marknader". De måste därför mäta sin framgång och sin effektivitet på helt olika sätt. I det avseendet är företaget enklare och den ideella organisationen mer komplex. Det innebär också att entreprenörskapet inte är detsamma i företag och ideella organisationer. Begreppet professionell är inte heller entydigt: Den som är professionell i ett kommersiellt sammanhang kan mycket väl vara ren amatör i ett ideellt.

Givetvis kan sociala entreprenörer också använda aktiebolag som plattform för sin verksamhet. Detta kan göras vinstdrivande, som Pernilla Ström förordar. Men det kan också göras icke-vinstdrivande (Carl Hemström). Oavsett vilket kan ett sådant bolag antingen angripa det sociala problemet direkt, eller, som Pernilla Ström förordar, via någon form av kommersiell verksamhet skapa vinster som sedan överlämnas till en organisation specialiserad på att lösa det sociala problemet.

Det senare kan ju tyckas vara en omväg, men är ibland den enda framkomliga vägen. Metoden är dock inte problemlös. Det är svårt, en utmaning faktiskt, att framgångsrikt angripa ett samhällsproblem via en annan organisation. Det kräver sin egen kompetens. Det gäller att förstå samhällsproblemet, hur det kan lösas och vem som kan göra det. Det gäller också att kanalisera resurserna på ett sätt som leder till hållbar utveckling för såväl partnern som insatsen. Det är rätt vanligt att detta misslyckas. Inom internationellt bistånd t.ex. är det inte att skaffa fram pengarna som är det svåra, utan att använda dem rätt.

Det är kanske inte så troligt att en entreprenör, som är kommersiellt framgångsrik ”inom i stort sett vilka områden som helst”, också är rätt person att kanalisera överskotten rätt inom ett helt annat område och i en helt annan logik. Kanske behövs en tredje part för detta.

Dessutom handlar det inte om att bara slussa över det ”löpande överskottet”. Det tillåter tyvärr inte skattelagen. Det är bara det som blir kvar efter skatt som kan slussas.

Jag anser att sociala entreprenörer i första hand ska finnas inom den ideella sektorn, men jag välkomnar också kommersiellt inriktade sociala entreprenörer på de områden där de kan lyckas, och särskilt inom de områden där de bättre än andra kan lyckas. Att de sedan samarbetar med och stöder ideella organisationer är bra. Ibland är förmodligen en strategisk allians mellan företag och förening/stiftelse den bästa lösning.

Det finns emellertid idag inom politiken en allt för stor förhoppning och tilltro till företagens förmåga och en ensidig inriktning på dem. Verksamhet som kommuner och landsting en gång tog över från sociala entreprenörer i ideella organisationer överlämnas nu på entreprenad till företag. Detta beror bl.a. på att det nuvarande regelsystemet ensidigt gynnar företag, t.ex. vid offentlig upphandling. De ideella organisationerna missgynnas. Förlorare är konsumenterna.



Källor:
Carl Hemström (2005), Bolag – Föreningar – Stiftelser. En introduktion. Stockholm: Norstedts Juridik.
Christer Leopold (2006), Professionell ideell – Om att verka med ideell logik.

Medlemstappet i Svenska kyrkan

TT skriver oklart om medlemstappet i Svenska kyrkan. Om det bara är en procent är det mycket väsen för ingenting. Men jag tror att den stora prövningen ännu inte börjat.

“72 000 medlemmar har lämnat Svenska kyrkan det senaste året. Kyrkan skyller raset på lågkonjunkturen. Andra bedömare anser att orsaken är dålig kommunikation.”

Detta enligt en artikel från TT som Uppsala Nya Tidning (UNT) publicerade 3/12. Det framhålls som särskilt anmärkningsvärt att minskningen nu är större än den varit sedan 2004.

Varför minskar medlemsantalet? TT-journalisterna har låtit frågan gå till kyrkans informationschef, en professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, en trendkonsult och en biskop.

Märkligt nog har de inte frågat någon expert på medlemsfrågor eller någon som dagligen arbetar med sådana i någon annan ideell organisation.

Vanligt skylla medlemsras på omvärlden eller avgiften

Det är ytterst vanligt att medlemsorganisationer skyller medlemstapp på yttre omständigheter. Men så gott som alltid är det organisationens egen struktur eller beteende som är den egentliga orsaken.

Det är också vanligt att medlemmar skyller på avgiften eller dess storlek när de lämnar. Men förutom i de fall då medlemmen verkligen saknar pengar, så är avgiften då bara en symbol för viktigare orsaker.

Svårt analysera Svenska kyrkan

När det gäller medlemstappet i Svenska kyrkan är det svårare än normalt att göra en analys – särskilt utifrån. Det finns inget riktigt bra att jämföra med. Kyrkan är som ideell organisation enormt stor och dominant. Den var tills för bara några år sedan statlig. Det var för inte så länge sedan obligatoriskt att vara medlem. Medlemsavgiften tas ut som skatten. Avgiftens storlek överstiger vida vad ideella organisationer tar normalt . Detta är några av de ovanliga faktorer som definitivt påverkar medlemsfrågan idag.

En speciellt intressant fråga är: På vilket sätt är medlemskapet i kyrkan idag annorlunda än vad det var på den statliga tiden? Vad är skillnaden i innebörd för den enskilde?

Transformering nödvändig, men svår

När kyrkan slutade vara statlig och blev en privat organisation som juridiskt baseras på sina medlemmar (såsom den var innan Gustav Vasa) så måste den givetvis genomgå en organisatorisk transformering från statsbyråkrati till en medlemsdemokratisk organisation. Enligt min bedömning har den processen inte kommit igång ännu.

För att minimera de risker och skador som organisationsförändringar förorsakar kan man antingen gå direkt och snabbt fram, eller också indirekt och långsamt, d.v.s. försiktigt, bit för bit. Man vill inte hamna i det kaos som uppstår om processen upplevs som dramatisk och förvirrande och samtidigt är utdragen och seg.

Med tanke på kyrkans komplexa struktur och ideologi och superlånga tradition som organisation kommer en transformering att bli besvärlig. Den kommer också att kräva ett starkt och dynamiskt ledarskap och måste bygga på väl genomtänkta strategier. Kanske finns dessa redan utformade?

Att en transformering kommer att påverka medlemsantalet är fullt klart. Hur det påverkas beror till stor del på strategin. Efteråt kommer det att stabilisera sig på en ny normal nivå. Vilken den är för en icke-statlig, svensk folkkyrka är det ännu ingen som vet.

Om ingen transformering sker, d.v.s. om kyrkan fortsätter agera som vore den beroende av staten (och partipolitiken) och inte av sina medlemmar och aktiva, så kommer medlemsantalet också att minska. Min gissning är att den minskningen på sikt kommer att bli mycket mer dramatisk. Kanske går botten ur. Men inget tyder på att en sådan process har börjat ännu.

Utträden eller medlemstapp?

Tillbaks till artikeln. På sin viktigaste punkt är den märkligt otydlig. Handlar det om att 72 000 medlemmar aktivt har begärt sitt utträde? Eller är det så att det totala antalet medlemmar har minskat med 72 000? Det är två helt olika saker.
Om minskningen totalt ligger på drygt en procent är det egentligen inte mycket att tala om. I de flesta folkrörelser skulle man se det som tämligen stabilt. Detta skulle TT-journalisterna säkert fått höra ifall de också intervjuat någon som i folkrörelse arbetar med medlemsfrågor.

En enprocentig minskning är en icke-nyhet. Den framtida minskningen riskerar att inte vara det.

Okunnig utredare osynliggör föreningar

Två statliga utredningar tror att svenskt föreningsliv uppstod på 1800-talet. I själva verket fanns föreningar i Sverige redan på vikingatiden. Detta nya exempel på osynliggörande av ideella organisationer och deras betydelse aktualiserar behovet av att de organiserar sig.

I sitt betänkande Moderniserade skatteregler för ideell sektor (SOU 2009:65) ger Stiftelse- och föreningsskatteutredningen en kort historik över stiftelsers och föreningars uppkomst i Sverige. Det är en märklig historia.

Rätt om stiftelser
Om stiftelser skriver utredaren (s. 53):

”Stiftelser har funnits under mycket lång tid i Sverige. Redan från den första kristna tiden har bruket att för framtiden anslå egendom för olika ändamål förekommit ...”

Detta verkar riktigt. Möjligen bör påpekas, att det faktum att stiftelser nämns i dokument som bevarats från denna tid inte är något bevis för att företeelsen uppstod då. Allt vi kan säga bestämt är att den uppstod senast då. “Odokumenterade” stiftelser kan mycket väl ha funnits innan dess.

Helt fel om föreningar
När det gäller föreningar blir det däremot helt fel. Utredaren citerar nämligen en tidigare utredning (SOU 1995:63 s. 57), som felaktigt skriver:

”Den ideella föreningen som juridisk företeelse i Sverige är av betydligt senare datum än stiftelsen. Föreningsväsendet har tillkommit efter impulser från utlandet. Redan på 1820-talet bildades det föreningar i USA och Västeuropa. Föreningstanken utgjorde ett väsentligt moment i den dåvarande liberalismen (se Folkrörelse & föreningsguiden, Civildepartementet, 1986, s. 9). Det första uttrycket för föreningstanken i Sverige var nykterhetsföreningarna, som fick sitt genombrott under 1830-talet.”

Två olika skatteutredare tror alltså att föreningar inte funnits i Sverige (och i USA och Västeuropa) före första hälften av 1800-talet. Civildepartementet tycks också tro att föreningstanken utvecklades med liberalismen. Man tar sig för pannan.

Föreningslivets rötter
Faktum är att föreningar i Sverige kan dokumenteras längre tillbaka än stiftelser: De nämns nämligen på runstenar. De äldsta, ännu aktiva föreningarna i Sverige tycks vara S:t Knutsgillena i Malmö, Lund och Ystad, som sägs ha grundats på 1100-talet. Där näst äldst är troligen Kungl. Sällskapet Pro Patria, som anses härstamma från Svenska Gillet, som på 1400-talet grundades av kung Karl Knutsson (Bonde) och Engelbrekt. Till bilden hör också att många viktiga företeelser i dagens samhälle har rötter i föreningsverksamhet under medeltiden. Dit hör kommuner, skolor och universitet.

Allmänt sett kan man säga att demokratiskt uppbyggda föreningar var allmänt förekommande i Västeuropa på medeltiden. De fanns i och danade Nordamerika redan innan USA kom till. De har spelat en stor roll för samhällets och demokratins utveckling under åtminstone de senaste tusen åren.

Föreningslivets rötterna går långt tillbaka i historien, ingen vet hur långt. Enligt de äldsta belägg jag funnit fanns föreningar i Grekland på 500-talet f.Kr.

Dags synliggöra osynliggjord sektor
Jag tycker inte att det är för mycket att begära, att de som företräder staten i de sammanhang som rör dess relationer till den ideella sektorn har en åtminstone grundläggande kännedom om föreningar och stiftelser, deras roll och deras historia. Så är inte fallet i de två utredningar som nämns ovan.

Dessa utredningar blir därmed en god illustration av det ointresse för, okunskap om och aktiva osynliggörande av ideella organisationer och deras betydelse som vi ofta möter i samhället idag och som jag tog upp i mitt inlägg Osynlig sektor måste göra sig synlig på Sektor 3 för någon månad sedan.

Så länge som den ideella sektorn förblir splittrad och oorganiserad så finns risken kvar att stat och politik, forskning och journalistik fortsätter att osynliggöra och nedvärdera den. Det i sin tur leder till att den får sämre och sämre arbetsvillkor. Min fråga till Sveriges 200.000 föreningar och stiftelser är därför: Är det inte dags nu att ni organiserar er?

För mer om behovet av ideella sektorns organisering, se mitt inlägg på GFC:s blogg: "Dags att bilda Svenskt Föreningsliv!" och den livliga debatten där.

Landsting som vill organisera frivilliga behöver särskild kompetens

Landstinget i Uppsala Län bad om frivilliga att hjälpa till i arbetet att vaccinera mot svininfluensa. Några hundra anmälde sig. Men ännu har de inte fått hjälpa till. Landstinget vet nämligen inte hur man organiserar frivilliga. 

 

Landstinget sökte frivilliga

Den 8 september kunde man i Uppsala Nya Tidning (UNT) under den något mångtydiga rubriken Stort intresse för vaccinationshjälp läsa att

“intresset är stort för att hjälpa till vid massvaccineringen mot svininfluensan. Flera hundra personer har anmält sig efter landstinget i Uppsala läns vädjan. Bland dem finns både pensionerade sjuksköterskor och vanliga människor som vill ställa upp som volontärer.”

Landstinget hade bett pensionerad hälso- och sjukvårdspersonal att hoppa in och arbeta extra, men letade också efter volontärer, d.v.s. frivilliga, som hjälper till obetalt. Dessa behövde inte ha någon sjukvårdsutbildning.

“- Det har varit enormt mycket samtal. Jätteroligt att så många vill hjälpa till. … säger Elisabeth Gripemo, personalkonsult inom primärvården.

På UNT:s fråga om det fortfarande var lönt att anmäla sig som volontär svarade hon:

“- Ja, det är det. Vi kommer att behöva mycket folk. Det är så mycket som ska göras förutom sprutsticket. Vi behöver folk som kan göra enkla saker som att kavla upp skjortärmar, visa var toaletterna finns eller fylla i papper.”

Trodde frivilliga arbetar heltid

Så lät det då, men av dagens (13 november) pappersupplaga av UNT framgår att Landstinget inte alls använder sig av frivilliga i den pågående vaccinationskampanjen.
I artikeln Klinik öppnas för fler akutfall säger Tomas Roland vid landstingets katastrof och beredskapsenhet att det visade sig att de flesta inte kunde jobba heltid, utan bara vissa dagar och tider:

“De gick inte att organisera under de förhållandena.”

Det förefaller alltså som att Landstinget i Uppsala län när de gick ut och bad om frivilliga inte förstod hur man organiserar sådana. De ansvariga trodde uppenbarligen att frivilliga arbetar heltid.

Frivilligarbete – ett fritidsuppdrag

Men frivilliga arbetar inte heltid. I Sverige liksom världen över är frivilliguppdrag något man gör på fritiden. Det handlar om ett par timmar i veckan normalt. Endast i exceptionella fall arbetar frivilliga heltid. Ofta behövs cirka 11 frivilliga för att täcka upp en heltid.
I själva verket är kärnan i konsten att organisera frivilliga just förmågan att uträtta något nyttigt med hjälp av extrema deltidare som har tid endast “vissa dagar och tider”.

Tre kompetenser krävs

För att lyckas uträtta viktiga saker med hjälp av frivilliga krävs tre slags kompetens: 1) förmågan att rekrytera, välja ut, utbilda, stödja m.m personer som skänker några timmar i veckan av sin fritid, 2) konsten att sätta ihop en verksamhet som bemannas med  extrema deltidare, och 3) konsten att arbetsleda sådana som arbetar obetalt.

Ingen av dessa tre arbetsuppgifter är samma som att arbeta med anställda. Inte heller är det samma som att arbeta med medlemmar. Det handlar om speciella metoder som måste läras in.

Organiserandet av frivilliga kräver alltså sin egen, speciella kompetens. Läs mer om det i mitt blogginlägg Frivilligorganisatör - en ny profession.

Om ett landsting eller en kommun vill lyckas med att organisera frivilliga måste det skaffa sig denna kompetens. Den personal som ska arbeta sida vid sida med de frivilliga måste också utbildas. 

Ideella sektorn – en av fyra lika viktiga

Samhället består idag av fyra sektorer: Familjesektorn, ideella sektorn, offentliga sektorn och näringslivet. Av dem är de två första äldst. Yngst är näringslivet.

Vanligtvis avbildas sektorerna i en annan ordning än den jag valt. Då kommer offentliga sektorn först, alltså i övre vänstra hörnet. Så uppfattar förmodligen statsvetare saken. För dem är staten viktigast. Jag har emellertid inte placerat dem efter reell eller förmodad betydelse, utan endast i den ordning de historiskt sätt uppkommit.

Fyra sektorer, inte tre, två eller en

Att det ska vara just fyra sektorer är inte självklart. En del anser att det bara finns tre, att familjesektorn ska bort. Ytterligare en del anser att det bara finns två: Den offentliga sektorn och den privata. Den senare är då en slaskpost som innehåller allt som inte är stat, kommun och landsting. I Sovjetunionen gick man ännu längre. Där fanns bara den offentliga sektorn, men det höll inte i längden.

Enligt FN har varje land fyra sektorer; de fyra jag visat ovan. De spelar var sin roll och bidrar alla till helheten. Det är då klokt att i ett land uppmuntra var och en av dem att spela sin roll till fullo.

Vad räknas till respektive sektor?

Vad som räknas till respektive sektor kan diskuteras. Enligt min mening ser det grovt ut så här:

Familjesektorn består av alla människor i ett land och deras familjer. Dit hör också den form av försörjning en individ eller familj kan skapa på egen hand, alltså familjejordbruk och enskilda firmor.

Till ideella sektorn räknas alla organisationer som drivs med ideell logik. Den innefattar alltså alla föreningar och stiftelser som bildats av individer i familjesektorn och av organisationer inom den ideella sektorn. Enligt min mening innefattar den också de ideella organisationer som bildades av de övriga två sektorerna. Det innebär alltså Svenskt Näringsliv tillhör ideella sektorn även om den som samarbetsorgan samtidigt utgör flaggskepp för näringslivet. Sak samma med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Dit hör också ideella organisationer, som bildats och ägs av kommuner, t.ex. allmännyttiga bostadsföretag.

Till offentliga sektorn räknas alla offentliga organ som varken är ideella organisationer eller företag.

Till näringslivet räknas alla företag oavsett vem som äger dem. Ett företag är en organisation som drivs med vinstmål. Dit hör givetvis aktiebolagen, men också ekonomiska föreningar.

När kom de till?

Familjesektorn är lika gammal som mänskligheten själv. Ideella sektorn uppstod strax därefter.
När man inom en familj inte kunde lösa ett problem själv gick man samman med andra familjer. När detta skedde i organiserad form över tid så blev det en ideell organisation. Sådant samarbete är djupt förankrat i den mänskliga naturen. När detta skedde för första gången är det ingen som vet. Ideella sektorns rötter förlorar sig helt enkelt i forntidens töcken.

Så småningom formerade sig familjesektorn och ideella sektorn till stater. Det skedde vid olika tidpunkter i olika delar av världen. I  och med detta bildades den offentliga sektorn. Först därefter uppstod så småningom näringslivet.

När bildades offentliga sektorn i Sverige?

I en nyutkommen bok, Sveriges historia 600-1350, av Dick Harrison, får vi veta hur och när svenska staten formades. Det skedde under 1200-talet. Vid detta århundrades ingång fanns endast familjesektorn och ideella sektorn, vid dess slut fanns också offentliga sektorn. Näringslivet hade då ännu inte börjat formas på allvar.

Under 1200-talet expanderade också ideella sektorn rejält. Detta verkar ha lett till den svenska ideella sektorns första storhetstid.

Läs gärna mer om ideella sektorn i några av mina tidigare blogginlägg: Föreningar fyller tomrum, ideella sektorn och det civila samhället och EU är en förening

Grattis frivilligorganisatörer - det här är er dag!

Den som organiserar frivilliga (eller volontärer) som gör sin ideella insats i en organisation de inte är medlemmar i kallas frivilligorganisatör eller frivilligsamordnare (se mitt förra inlägg). Detta är ett nytt yrke i Sverige, men är mer vanligt på andra håll.

I dag, den 5 november, är det deras dag i ett växande antal länder. På engelska kallas dagen ”International Volunteer Managers Day”. På svenska blir det närmast Internationella frivilligorganisatörsdagen.

Det första firandet var redan 1999, men sedan har dagen flyttat omkring litet för att anpassas till förhållandena i olika länder för att slutligen hamna på dagens datum.

De som firar är i första hand organisationer som organiserar frivilliga som vore de "obetalda anställda", d.v.s. det sätt som frivilliga organiseras i USA och England (föregångarna) och i länder som tagit efter dem. Inom kommunvärlden finns det de som littet missvisande kallar detta för "Kanadamodellen".

För närvarande firas dagen främst i de anglosaxiska länderna England, USA, Kanada, Australien, New Zeeland och Irland, men också i Japan, Sydkorea, Singapore, Sydafrika, Israel samt Tyskland.

Läs mer på samordningskommitténs hemsida.