Ideella föreningens död?

I ett inlägg i Nonprofit Online News skriver Michael C. Gilbert om "The End of Organization?" (Organisationens död?). Där förutspår han den ideella föreningens död. Den ersätts istället av nätverk, menar han. Anledningen är förändringar i kommunikationsmönster och -metoder. Han förklarar inte i detalj hur detta hänger ihop, men vänder sig framför allt mot den hierarkiska strukturen i den "moderna organisationen".

Gilbert tycks tro att ideella organisationer har sin nuvarande form och struktur inte p.g.a. reella behov, utan p.g.a. formella regler och krav som staten ställer vid registreringen. Problemet med den förklaringen är att föreningsformen är äldre än föreningsregistret och också används i länder (som Sverige) utan register.

Naturligtvis är Gilbert helt fel ute; föreningarna är inte på väg att dö ut. Men det verkligt intressanta med hans inlägg är att han listar fem viktiga innovationer som behövs för att nätverk (enligt honom) ska kunna ta över föreningarnas roll. Hans lista är tänkvärd och illustrerar svårigheterna med att driva verksamhet i nätverksform:

1. Vi måste hitta en metod att göra nätverksstrukturer påtagliga för utomstående.
2. Vi måste utveckla och sprida ett nätverksspråk anpassningsbart för olika situationer.
3. Vi behöver modeller för samverkan och kommunikation anpassade till "nätverksorganisationerna".
4. Vi behöver nya finansiella strukturer som gör nätverksfinansiering möjlig.
5. Vi behöver nya lagar så att nätverk kan anställa personal.

Jag tycker tanken att ersätta föreningar med nätverk är märklig. De två kompletterar ju varandra och gör varandra framgångsrika; ingen av dem klarar sig särskilt bra på egen hand. Det är som en tegelvägg: föreningarna är tegelstenarna, nätverkandet är murbruket. Det är den kombinationen som skapar det sociala kapitaltet och som gör ideella sektorn så effektiv som samhällsbyggare, vilket Robert Putnam visat.

"Svenskt Föreningsliv" behövs

Det är framförallt tre saker som gör den svenska ideella sektorn svag och kraftlös i förhållande till stat och näringsliv:

1) Föreningslivet är splittrat. Inom vissa delsektorer (t.ex. idrott, handikapp, folkbildning eller frivilligt socialt arbete) och rörande vissa aspekter (t.ex. ledning och insamling) finns organiserat samarbete, men det är begränsat både i omfång och djup. Att sektorn inte ser sig som och agerar som en särpräglad och enhetlig sektor med gemensamma intressen gör den svag.
2) Föreningslivet är osynliggjort. I förhållande till sin historiska och nutida betydelse och storlek är den ideella sektorn märkligt osynlig och underskattad. Den förekommer knappast alls i historieböckerna och i media, och ses inte som en viktig framgångsfaktor i politiken och samhällsdebatten. Osynligheten gör sektorn svag. Därför får den inte det samhällsstöd den förtjänar.
3) Föreningslivet saknar röst. Förr stod politik och föreningsliv nära varandra. Så är det inte idag. Istället är föreningarna utelämnade åt statens godtycke på gott och ont, och saknar samtidigt det samhällsinflytande de borde ha. Att sektorn inte talar med klar och tydlig röst såväl i Stockholm som i Bryssel gör den svag.

Den svenska ideella sektorn är i paritet med den engelska, men saknar dess inflytande. Skillnaden beror inte på att staten i England är mer tillmötesgående, förmodligen tvärt om, utan på att ideella sektorn där är välorganiserad. Där finns t.ex. sedan länge paraplyorgan som NCVO och forskningsinstitut som Volunteering England.

Jag anser att de ideella föreningarna i Sverige på liknande sätt bör bilda ett paraplyorgan för att tillvarata deras intressen. Det skulle kunna heta Svenskt Föreningsliv.

Ett sådant förbund ska givetvis inte göra det som medlemmarna kan göra själva. Det ska inte konkurrera med dem eller på annat sätt begränsa deras framgångsmöjligheter. Tvärt om ska det fokusera på det medlemmarna behöver men inte kan göra själva. Det ska främja föreningar, deras tillväxt och deras verksamhet på olika sätt. Här är några förslag på vad det kan göra:

1. Verka för föreningsfriheten, tydliggöra föreningslivets betydelse och kraft, och tillvarata dess intressen i Stockholm och Bryssel.
2. Verka för att staten underlättar och inte försvårar för ideella organisationer och ideell verksamhet. Hit hör t.ex. att bevaka att lagstiftning, skattefrågor, bidragsystem, offentlig upphandling m.m. utformas så att de inte missgynnar ideella organisationer.
3. Verka för att staten ger ideella sektorn ett motsvarande stöd som näringslivet med forskning, utbildning, statistik, nystartarstöd m.m.
4. Verka för ett gott och effektivt samarbete mellan föreningar och företag. Detta kan innefatta samarbetsmodeller för CSR, sponsring och företagsfrivilliga. Normer kan etableras för konkurrens m.m.
5. Främja och sprida kunskap till medlemmarna och andra om hur man leder, förvaltar och administrerar ideella organisationer (till skillnad mot företag och myndigheter). Hit hör också att se till att sådan kunskap beaktas vid ny lagstiftning och nya regler, t.ex. se till att bokföringsregler, revision och liknande utformas utifrån föreningarnas förhållande och behov och inte som nu utifrån företagens.
6. Verka för att ideella organisationer, verksamheter och lösningar blir mer kända bland och bättre förstådda av massmedia, forskare och politiker.
7. Säkerställa nödvändig service till föreningarna antingen i egen eller i annans regi. Det kan gälla speciellt anpassade villkor, avtal, försäkringar, betalningssystem, biljettkostnader m.m. och en gemensam arbetsmarknad med egen profil och egna avtal.
   
   Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Frivilliga och frivilliga hjälpare

Den 15 maj kunde man läsa följande bildtext i Uppsala Nya Tidning (UNT):

Frivilliga hjälpare. En frivillig volontär hjälper en kvinna att ta sig ur ett jordbävningsdrabbat område i Sichuanprovinsen. (Foto: AP)

Det är vanligt i det flesta länder där detta inte aktivt motarbetas av myndigheterna, att privatpersoner hjälper till i räddningsarbetet vid stora och små katastrofer. Vad ska sådana kallas?

På svenska har vi sedan länge använt ordet frivilliga om de som på ideell basis utför ett visst arbete, t.ex. räddningsarbete. På sistone har det svengelska volontär spritts allt mer i media. Det är onödigt och förvirrande då det redan finns ett fullgott ord på svenska. Den citerade bildtextens ”frivillig volontär” illustrerar tydligt problemet.

Vid katastrofer finns det ofta två slags frivilliga: 1) De som är utbildade och organiserade för att bistå utsatta människor, och 2) de som spontant hjälper till.

Den första gruppen ingår ofta som en ordinarie del av räddningsinsatsen i nära samarbete med myndigheterna. De får inte betalt men utför ett professionellt arbete (jämför med Sjöräddningen här hemma).

Den senare gruppen agerar spontant och på egen hand. Den kan ibland göra avsevärd nytta, men skapar oftare stora problem för det organiserade räddningsarbetet, t.ex. genom att blockera tillfartsvägar m.m. Detta finns väl dokumenterat från olika katastrofer.

Det är viktigt att skilja mellan de två. De som är utbildade och organiserade är de vi ska uppmuntra och stödja. De kallas normalt frivilliga (på engelska volunteers). De bör inte blandas samman med de övriga, som vi kanske kan kalla frivilliga eller kanske hellre spontana hjälpare.

Partierna dör inte ut

Medlemsantalet i de politiska partierna minskar år från år. Det har varit en tydlig trend i åtskilliga år och rapporteras regelbundet i media.

TV Aktuellt återkom till frågan i går (8 maj). Den inrikespolitiske kommentatorn Mats Knutson hade med hjälp av statistiken 1991-2007 räknat framåt. Om trenderna fortsätter oförändrade, menar han, kommer Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. (Någon liknande prognos för övriga partier går inte att skapa.) Hur går det då med demokratin, undrade han?

Men prognosen är fel, vilket är lätt att visa. Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte.

Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten.

Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura.

Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning? Går det verkligen att upprätthålla skillnaden mellan förtroendevalda och tjänstemän i parti och politik när de alla arbetar heltid och mot ersättning?

Jag tror inte det är försent ännu, men ganska snart. Jag tror att de största partierna, om de vill, kan vända utvecklingen. Men då måste de ta itu med sitt största folkrörelseproblem, hur garantera att inte oarvoderade medlemmar ständigt missgynnas i det inre partiarbetet?

Dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Den svenska ideella sektorn är i mått av ideellt aktiva lika stor och betydelsefull som sin motsvarig­het i USA, England och andra ledande västländer, men den är oorganiserad och splittrad och har därför inte det samhällsinflytande och det stöd den förtjänar.

Som en följd av denna splittring och av oförmågan att se sig själv som just en sektor, så saknar sektorn också kunskap, teorier och gemensam syn på hur man idag bör driva ideella organisationer och föga görs gemensamt för att förändra den situationen.

Det är väl känt från andra sammanhang att organisationers samtida samarbete och konkurrens leder till allas framsteg, att företeelser som Silicon Valley fungerar som drivbänkar för allas utveckling.

Inom svenskt föreningsliv har vi en tradition att inte samarbeta (samtidigt som vi ofta hävdar att vi heller inte konkurrerar). Det finns grupperingar av föreningar som samverkar (inom områden som t.ex. idrott, handikapp, fackligt arbete och politik), men ett allmänt samarbete för allas bästa förekommer inte. Det främsta skälet till denna brist på samarbete och gemensamt utbyte av kunskaper och idéer är kanske den myt som varje organisation tycks nära, att just den föreningen eller gruppen av föreningar är unik och olik alla andra.

Det som är unikt för varje förening och grupp av föreningar är t.ex. syftet, vissa arbetsmetoder, ideologier, målgrupper m.m. Kring allt detta bör organisationerna medvetet konkurrera. Men mycket som rör en styrelses, en generalsekreterares, en föreningsanställds, en frivilligledares och en frivilligs arbete är i grunden sig likt från förening till förening.

Inom dessa och andra likande områden har alla ideella föreningar och ideellt inriktade stiftelser mycket att vinna på att samarbeta.

Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

NGO begreppets ursprung

NGO är en förkortning för engelskans Non-Governmental Organization. Det betyder alltså ordagrant "icke statlig organisation", alltså privat organisation. Men även företag kan vara privata, så det är ingen bra benämning. På svenska behövs inte begreppet; här talar vi om ideella föreningar och stiftelser, eller sammanfattande, ideella organisationer.

Beteckningen NGO kommer från FN och biståndsvärlden. Där är det viktigt att särskilja statliga (det vill säga FN:s medlemmar) från andra aktörer.

Beteckningens ursprung framgår tydligt om man studerar Förenta Nationernas stadga som undertecknades den 26 juni 1945 i San Francisco.

I kapitel X. Ekonomiska och sociala rådet, artikel 71 heter det:

”Det ekonomiska och sociala rådet äger träffa lämpliga anstalter för samråd med icke statliga organisationer, som handhava angelägenheter, vilka falla inom rådets behörighet. Sådana uppgörelser må träffas med internationella organisationer samt, där så är lämpligt, med nationella organisationer efter samråd med vederbörande medlem av Förenta Nationerna.”

Det är ganska uppenbart att ”icke statliga organisationer” här är en beskrivning, inte en beteckning. Det är också tydligt att man endast syftar på organisationer som är verksamma inom de områden som Ekonomiska och sociala rådet (vanligen känt under sin engelska förkortning ECOSOC) är satt att verka inom. Vilka de är framgår av samma kapitel, artikel 62:

Det ekonomiska och sociala rådet äger utarbeta eller taga initiativ till undersökningar och rapporter avseende internationella ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade angelägenheter samt äger framställa förslag i alla sådana angelägenheter till generalförsamlingen, Förenta Nationernas medlemmar och vederbörande fackorgan.”

De som FN kallar ”icke statliga organisationer” ska alltså vara verksamma inom internationella ”ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade” områden. Organisationerna ska vara internationella men kan också vara nationella, men då ska berörd stat godkänna att ECOSOC samarbetar med den.

Beskrivningen i artikel 71 är vid och kan omfattad det mesta som inte är ett statligt organ. Den första definitionen av begreppet återfinns enligt engelska Wikipedia i ECOSOCs resolution 288 (X) från 27 februari 1950. Den är inte mycket klarare. Där säg i min översättning att en ”internationell icke statlig organisation” är ”vilken som helst internationell organisation som inte är grundad på ett internationellt fördrag”.

(Begreppet ”internationell” organisation till skillnad mot en ”nationell” är intressant eftersom en organisation för att kunna verka måste vara en juridisk person. Det finns ingen internationell lagstiftning som kan ge en ideell organisation legal status, det kan bara en nationell göra. I den meningen kan det alltså inte finnas några internationella ideella organisationer. Även internationella paraplyorganisationer, alltså de vars medlemmar är ideella organisationer i mer än ett land, måste vara registrerade i det land de har sitt säte och följa lagen där. Vad jag vet är det bara Schweiz som beviljar vissa ideella organisationer speciell ”internationell” status, d.v.s. ger dem förmåner som vanliga inhemska ideella organisationer inte har.)

I den engelska versionen av artikel 71 talar man om “non-governmental organizations”. Denna beskrivning har sedan förvandlats till ett begrepp: ”Non-Governmental Organization” (NGO).

Från denna specifika start i FN stadgan har NGO-begreppet vandrat ut över världen. Problemet är att det inte har något entydigt innehåll; var och en kan fylla det med sitt eget. Det leder till förvirring och oklarhet. Frågan är om inte begreppet, utanför FN stadgans värld, är mer till skada än till nytta.

Är medlemmar mindre trofasta idag?

Det sägs ofta att folkrörelsernas medlemmar är mindre trofasta idag än förr. Det beror på ökad individualism etc. Det är alltså medlemmarnas fel. Men jag vill påstå att det lika gärna kan vara folkrörelsens.

Mellan medlemmar och folkrörelse råder en interaktion, ett samspel. En viss typ av interaktion ökar medlemslojaliteten, en annan minskar den.

Om en folkrörelse tappar medlemmar ska den studera både medlemmarna och sitt eget beteende. Framförallt ska den studera sin och medlemmarnas interaktion.

Många folkrörelser började på allvar tappa medlemmar när de centraliserade uppbörden. Förr gick aktiva runt och "sålde" medlemskorten. Då fanns en mänsklig relation mellan medlem och organisation. Nu kommer ett anonymt inbetalningskort.

Förr fanns ett otal små lokalavdelningar. I var och en av dem hade styrelsen en personlig kontakt med medlemmarna. Numera har de flesta lagts ner eller slagits ihop. Sådana avdelningar lockar inte till aktivitet, och låg aktivitet ger låg lojalitet.

I dagens föreningsliv är de flesta medlemmar anonyma. Hur mycket förening är det?

Vad motiverar frivilliga?

Vad motiverar frivilliga ? Underförstått, hur motiverar man frivilliga? Det är nog den vanligaste frågan jag får om frivilligarbete. Den ställs ofta av folk som just börjat närma sig frivilligarbetet. Det är också den förmodligen mest utforskade frågan inom frivilligarbetet. I ett otal forskarrapporter finns tabeller med olika skäl. Intressant, javisst, men i grunden meningslöst.

Det handlar om skepsis. Varför ger folk av sin tid och kraft utan att få betalt? Vad är tricket?

I bakgrunden spökar en populär myt. Myten om att människan är egoistisk till sin natur. Det är en myt som odlas inom näringslivet och nationalekonomin, men som de flesta inom ideella sektorn vet med sig är falsk. Det finns naturligtvis människor som är så egoistiska att de aldrig kan tänka sig att göra något för en medmänniska eller för en sak utan egen vinning. Men de är en minoritet, kanske t.o.m. en avart.

Så det finns inget trick. Frivilliga kommer motiverade; när motivationen tryter försvinner de. Att vara frivillig och att vara motiverad är därför samma sak.

Vad som motiverar någon att bli och sedan förbli frivillig skiljer från individ till individ. Det skiljer också hos en person från tid till annan och från uppgift till uppgift.

Anställda blir kvar på arbetsplatsen långt efter att de slutat vara motiverade. Många stannar även om de är helt omotiverade. Ofta har de inget alternativ. De behöver pengarna, och jobb växer inte på träd, särskilt inte för omotiverade. Men frivilliga har sin frihet. De kan ta sin hatt och gå när lusten tryter. Ingen och inget kan tvinga dem kvar.

Anställa måste motiveras, inte frivilliga.

Hur säger man ideell på engelska?

Jag håller just nu på att översätta min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik till engelska. Det är en intressant process. Jag gör en grovöversättning. Sedan tar Ian Steed över. Han har en gedigen bakgrund från Cambridge och är själv verksam inom den ideella sektorn i England. Det är hans jobb att se till att språk och text blir rätt ur en engelsk läsarens synvinkel.

En rad språkliga problem har uppstått. En del väntade, andra oväntade. En del beror på skillnader i konkret verklighet – den ideella sektorn i Sverige och den i England är väldigt olika. Andra beror på att vi har två helt olika uppsättningar termer. Svenskan har många föreningstermer. Det verkar inte som om engelskan har samma rika utbud. T.ex. finns underligt nog ingen bra motsvarighet till ett sådant centralt ord som förtroendevald.

I min boktitel förekommer ordet ideell två gånger. Det är ett oerhört centralt begrepp fyllt med en mängd viktiga associationer. Tyvärr finns inte ideell på engelska och inte heller tycks finnas någon riktigt bra nödlösning.

Enligt Svensk etymologisk ordbok (1922) kommer ordet ideell, från tyska (Goethe osv.) och finns ej i franskan. Se http://runeberg.org/svetym/0354.html.

Under 1800-talet var svenskt föreningsliv starkt influerat av Tyskland. Det måste ha varit då som vi hämtade in ordet ideell. Frågan är om vi inte importerade begreppen förening och ideell förening vid samma tid.

Idag talar man i tysktalande länder om ”ideelle Vereinigung” och ”ideelle Verein”. Här två illustrerande exempel som visar tydligt släktskap med hur vi använder ordet ideell:

• ”Die Elvis-Presley-Gesellschaft e.V. ist eine rein ideelle Vereinigung.”
• ”Der Verein verfolgt einen „ideellen“ Zweck. Dies bedeutet, dass er, nicht auf Gewinn berechnet sein darf.”

Men vad ska man säga på engelska för att säga samma sak som ideell? Någon som vet?

Skatteverket fortsätter försvåra ideellt arbete

Den 5 december 2001 var jag i FN:s Generalförsamling i New York. Det var kulmen på Internationella Frivilligåret. Med stor uppslutning antog församlingen resolution 56/38 som uppmanar regeringarna att vidta åtgärder för att främja ideellt arbete och ideella organisationer.

I det arbete som ledde fram till resolutionen var Sverige en av tillskyndarna tillsammans med alla andra EU-länder. Sverige har alltså inte bara röstat för resolutionen, utan också aktiv ivrat för den. Jag tycker att regeringen därför är moraliskt är bunden att följa den. Men tyvärr, ingenting har gjorts sedan dess. Dokumentet tycks helt bortglömt.

I en av resolutionens punkter uppmanas regeringarna att skapa skatte-, lag- och andra regelsystem som främjar och underlättar för ideella organisationer som organiserar frivilliga. Jag kom osökt att tänka på det när jag idag i ett nyhetsbrev från KPMG läste om följande:

Ska ett förbund som utför administrativa tjänster åt sina egna lokalavdelningar lägga på moms? Skattenämnden har i ett aktuellt fall om ett fackförbund sagt nej, men Skatteverket har överklagat.

Skattenämnden anser, helt riktigt, att avdelningarna är organisatoriska enheter inom förbundet. Att ge dem stöd är därför ingen yrkesmässig verksamhet. Alltså ska ingen moms utgå.

Var och en som förstår sig på ideella organisationers organisation och logik inser att Skattenämnden har helt rätt. Här rör det sig om ett förbund som består av en huvudförening och ett antal underföreningar. Dessa utgör fristående enheter inom en och samma organisation. Det faktum att myndigheterna gett dem egna organisationsnummer innebär inte att de blivit självständiga juridiska personer. Ty om så vore fallet skulle Sverige inte längre ha några folkrörelser.

Det är dags för regering och riksdag att börja tillämpa resolution 56/38. Ändra lagar och regler och ge Skatteverket nya instruktioner så att det slutar försvåra det ideella arbetet. Ideella organisationer som bedriver kommersiell verksamhet ska naturligtvis betala moms på denna. Men allt annat ska vara momsfritt. För övrigt tycker jag att ideella organisationer i sin ideella, momsfria verksamhet ska kunna återfå den moms de själva betalar. De är inte slutkunden. Som det nu är blir moms vid inköp en straffskatt för ideell verksamhet.

Piratskeppet - en sjörövarförening

Var 1700-talets sjörövare demokratins föregångare? Det tycks litet tillspetsat den amerikanske historikern Marcus Rediker hävda enligt en intressant understreckare i Svenska Dagbladet 20 maj (Stefan Eklöf Amirell: Frihet, jämlikhet och blodbad ).

Rediker berättar i sin nyutkomna bok (Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet) bl.a. om hur piraterna var organiserade. Piratskeppets besättning fattade beslut genom omröstning och valde och avsatte sin kapten och kvartermästar. Detta baserades på en standardiserad skriftlig överenskommelse, som också reglerade hur stora andelar var och en skulle få av bytet. En särskild fond gav bidrag till den som fick permanenta skador.

Detta är förvisso mycket intressant, men kanske inte fullt så banbrytande som författaren tycks tro. Det han beskrivit är ju helt enkelt en förening och sådana går långt tillbaka i tiden och har funnits i de mest skilda sammanhang. Skrån och gillen under tidig medeltid hade skriven stadga, valda funktionärer och en fond för ömsesidig hjälp. Det var också vanligt på den tiden att köpmän och sjömän gick samman i tillfälliga föreningar för att genomföra handelsresor. Vid resans slut upplöstes föreningen och vinsten fördelades. En runsten vid Bjälbo kyrka i Östergötland (ÖG64) tyder på att vikingatåg också kan ha haft den formen. Att sådana traditioner levde kvar på 1500- och 1600-talen är inte så konstigt. Den stora föreningsdöden kom ju först med Franska revolutionen.

Naturligtvis har det demokratiska samhällssystemet inspirerats av och drivits fram av föreningar, men knappast på det sätt som Rediker tycks tro. Hans berättelse är dock en bra påminnelse om hur nyttig och flexibel föreningsformen är, men också att den kan användas både för goda och onda syften.

Ingen brist på kvinnor med styrelsekompetens

Folkrörelser och börsbolag har en mycket viktig sak gemensam: de behöver en bra styrelse! Det deras styrelse ska göra är dock inte detsamma. Den som vill kan läsa mer om det i min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Men det finns mycket annat som är lika: Styrelsen är vald, inte utsedd. Den ska utföra sitt uppdrag i sina uppdragsgivares intresse. Den ska styra, inte göra det den betalda ledningen gör.

I bägge fallen är styrelseuppdraget en yttersta konsekvens och manifestation av ett ägande. Mera direkt naturligtvis i aktiebolaget, men även i folkrörelsen är det faktiskt medlemmarna som äger organisationen.

Vilka personer medlemmar eller privata aktieägare väljer att sätta i sina styrelser är deras ensak och inget staten, massmedia eller någon annan har något att göra med. Det är skyddat i grundlagen.

Val till styrelser är komplicerade processer med en sluten och en öppen del. De avgörande besluten fattas oftast redan när valberedningen vaskar fram sina kandidater. Ingen utomstående får någonsin veta varför egentligen den ene föreslås och inte den andre. Det är naturligt med tanke på att det rör sig om känsliga person-, makt- och relationsfrågor.

Ingen vill ha inkompetenta personer i styrelsen, men enbart kompetens är inte nog. Annat väger tyngre, t.ex. aktieportföljens storlek och sammansättning. Ändock tycks mediekampanjen för fler kvinnor i börsbolagens styrelser enbart inrikta sig på kompetensfrågan. Men det är ett stickspår. Särskilt som fokus läggs på helt fel typ av kompetens. Kampanjmakarna tycks tro att en hög post i ett bolag automatiskt ger den nödvändiga kompetensen, men styrelsearbete och management är faktiskt två helt olika saker.

En bolagsstyrelse kräver en mix av kompetenser, personligheter, nätverk m.m. Men i botten måste var och en ha styrelsekompetens. Men sådan kompetens kampanjas inte för. Det är synd. För om den lyfts fram så ökar urvalet kandidater dramatiskt. Inom föreningslivet finns nämligen runt 800,000 förtroendevalda kvinnor (SCB 2003).

Börsbolagen kan förvisso stärka sina styrelser genom ett bättre rekryteringsarbete. Med starkare styrelser leds de bättre och presterar bättre. Det gynnar ägarna. Företag som går den vägen kommer säkert att öka antalet kvinnor i sina styrelser. Men valet är fritt. Ingen kan tvinga dem.

Resultatet, inte insamlingskostnaden är det viktiga

Varför ger någon sitt bidrag till en organisation och inte till en annan? Det handlar i de flesta fall om tilltro och förtroende. Eftersom man inte själv kan kontrollera hur pengarna används, ger man till de organisationer man känner till och tror på. Det är en bedömning man gör utifrån organisationens tidigare agerande.

Trots att det finns i t.ex. media en ensidig fixering inte på vad organisationerna åstadkommer, utan på deras insamlings- och förvaltningskostnader. Detta menlösa myndighetsperspektiv främjas av Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI).

Enligt SFI får en organisations insamlingsverksamhet inte belastas med "oskäliga kostnader". Idag innebär det att "minst 75 % av de totala intäkterna skall gå till ändamålet.”

Den som är någorlunda insatt i ideella organisationers verksamhet och ekonomi vet att 25 % till insamling och administration är en helt godtycklig siffra. Helt legitima insamlings- och förvaltningskostnader varierar nämligen stort mellan organisationerna beroende på en mängd olika variabler. Så ger t.ex. olika organisationstyper, verksamheter, insamlingsändamål, insamlingsmetoder, givarportföljer, ambitioner, kompetens, mediauppbackning helt olika kostnadsstrukturer och –nivåer. Det är också betydligt dyrare att bygga upp eller expandera en insamlingsverksamhet, än att enbart förvalta en.

Ju större konkurrensen blir mellan organisationerna, och ju kommersiellare metoder som därför i desperation tillgrips, desto högre blir insamlingskostnaderna. Och då Sverige sakta traskar efter i USA:s och Englands fotspår (utan att ha dessa länders mer gynnsamma förhållanden) är det dit vi är på väg. I USA idag är insamlingskostnader på 35 % inte ovanligt. Så dagens för SFI så heliga 25 % kommer snart att bli 30 % och sedan förmodligen mer.

Att fastställa ett meningsfullt procenttal är svårt, men det verkligt stora kruxet tycks ändå vara, hur tillämpa det? Vilket värde ska t.ex. ges åt det ingående ideella arbetet? Det är i Sverige så stort, så om det inte räknas med eller räknas rätt, så blir de 25 % helt meningslösa. Och hur fastställer man den sanna administrationskostnaden för ideella föreningar? De bokföringsmodeller som idag tillämpas bygger på företags och myndigheters verklighet och struktur, inte på de ideella föreningarnas, och ger därför inget rättvist resultat.

Det kan mycket väl vara så att det 25 % taket inte bara är meningslöst som mått, utan rentav är skadligt för organisationerna och deras verksamheter.

Om du tänker ge ett bidrag, stirra dig då inte blind på insamlings- och förvaltningskostnaderna. Det är hur resten av pengarna används som är det intressanta. Organisationernas resultat! Det är där det verkligen skiljer! Det finns t.ex. insatser som leder till intet, de som väl motsvarar de satsade pengarna och de där det satsade värdet mångdubblas. Det finns insatser som aningslöst fördjupar problem och andra som med samma summa insiktsfullt löser dem. När det gäller resultaten finns en mångfald som ingen byråkratiskt eller förment vetenskaplig metod kan hjälpa dig att bena upp. Du får istället använda ditt eget omdöme. Stöd den organisation du ömmar för och tror på!

Styrelsearbete kräver särskild kompetens

Kampanjen för fler kvinnor i de stora börsbolagens styrelser rullar vidare. Enligt SvD idag har antalet minskat. Bland de citerade kommentarerna finns såväl kloka (Marie Ehrling) som de uppåt väggarna (Carina Lundberg, Folksam).

Vem som sitter i styrelsen för ett börsbolag är naturligtvis en maktfråga i första hand. Att kräva mer kvinnor av kompetensskäl är förmodligen att skjuta högt över målet. Det är att förutsätta att dagens styrelseledamöter (män som kvinnor) sitter där pga sin höga kompetens. Det är snarare en fråga om balans mellan olika ägarintressen och om vem enskilda ägare har förtroende för, alltså ofta en kompromiss. Om styrelserna tillsattes helt utifrån styrelsekompetens skulle de nog se helt annorlunda ut.

Men någon lag på kompetenta styrelser finns inte och skulle givetvis inte fungera. Det är för övrigt inte statens roll att lägga sig i hur privata organisationers styrelser är sammansatta. Det är upp till ägarna eller medlemmarna.

Men låt oss lämna maktfrågorna och istället titta närmare på just den speciella kompetens som krävs i en styrelse. Många tycks tro att det räcker med allmän- eller chefskompetens. Men så är det inte.

En bra styrelseledamot är resultatet av för uppdraget lämpliga personliga egenskaper och kompetenser, men också av en mycket speciell erfarenhet. Själva rollen och jobbet kan man nämligen bara lära sig i en styrelse ledd av en bra ordförande och stödd av en bra VD. De egenskaper och kompetenser som krävs är helt annorlunda än de en bra VD normalt behöver. Styrelsen har ju en helt annan mer strategisk roll och ett annat tidsperspektiv.

Även om allt styrelsearbete på ytan är i grunden lika, är det som krävs och det styrelsen som kollektiv ska åstadkomma olika från sammanhang till sammanhang. Tex. är styrelsearbetet i myndighet, företag och folkrörelse helt olika. Det skiljer också mellan små och stora organisationer och från land till land. Den som inte förmår förstå styrelsearbetet i sitt rätta sammanhang kan inte lyckas.

Men även en styrelse med idel kompetenta ledamöter kan misslyckas. Styrelsearbetet är inte ett individuellt uppdrag, utan ett kollektivt. Och, säger John Carver, styrelser är ofta en inkompetent grupp av kompetenta människor. Varje individuell styrelse måste först läras att arbeta tillsammans och sedan ledas att lyckas! För det förra krävs styrelseutveckling och för det senare en mycket van och kompetent ordförande.

Läs SvD:s artiklar: www.e24.se/dynamiskt/sverige/did_15501389.asp och www.e24.se/dynamiskt/sverige/did_15501406.asp

Fi - folkrörelse eller parti?

För ett tag sedan diskuterades livligt ifall Fi var ett parti eller en folkrörelse. Det rätta svaret idag tycks vara varken eller. Eller möjligen både ock.

Fi har i offentlig bidragsansökan uppgett att de inte avser ställa upp i val. Detta har tolkats som att Fi inte är ett parti. Men måste ett parti verkligen ställa upp i val? Kan det inte verka med andra metoder istället? Naturligtvis kan det det. Ur den synvinkeln kan Fi alltså fortfarande vara ett parti. Om inte annat så ett parti i vardande.

Det bidrag Fi fick ges till folkrörelser. Detta har tolkats som att Fi numera är en folkrörelse. Men för att folkrörelsebegreppet inte ska vattnas ut helt, så måste det syfta på organisationer som är bra mycket större än Fi. Att Fi är en folkrörelse i vardande är fullt klart. Den har ett tydligt syfte och ett stort engagemang bland medlemmarna. Framgång eller ej hänger på ledningens förmåga.

Det verkligt intressanta med denna debatt var att parti och folkrörelse sattes i motsättning till varandra, som om de var oförenliga. Så är det inte. I själva verket kan ett parti inte bli riktigt starkt och inflytelserikt om det inte är och beter sig som en folkrörelse. Att förlita sig på reklamkampanjer och medieutspel kan ge tillfälliga valframgångar – upp som en sol och ned som en pannkaka – endast genom ett träget folkrörelsearbete skapas stabila väljarunderlag.

Frivilliga lever längre

"Visste ni att det är bevisat att människor som jobbar med välgörenhet lever längre och är både lyckligare och friskare än andra människor?"

Så skriver Johan Staël von Holstein i Metro ("Du skall icke vara en liten lort" 10/4 2007).

Är det sant? Nja! De undersökningar jag hört talas om har gjorts i England och USA. De har aldrig inriktat sig på begreppet välgörenhet, utan på frivilligt arbete. Vad de visat är att de pensionärer som arbetar ideellt i den form av frivilligt arbete som är vanligt i England och USA tenderar att leva längre o.s.v. än de som inte är aktiva.

Ordet välgörenhet är ett betydligt vidare begrepp. Det används sällan i Sverige eftersom det hos oss (efter bl.a. Strindbergs Röda Rummet) har en negativ klang av nådegåvor. Men om man tar ordet efter dess ursprungliga betydelse så innefattar det givare av pengar och gåvor. I vidare bemärkelse idag skulle det också kunna innefatta anställda inom vissa typer av ideella organisationer. Några bevis för att individer inom dessa två grupper skulle leva längre och må bättre finns mig veterligt inte.

Problemet med ordet välgörenhet i detta sammahang är att det, för de flesta svenskar, inte innefattar just de ideellt aktiva som undersökningarna pekar ut, nämligen de som arbetar frivilligt i ett organiserat sammanhang och till nytta för utomstående .

Folkrörelsen är ett förbund XXL

För mig är folkrörelse kort och gott en benämning på en ideell förening i förbundsform som vuxit sig så stor att dess distrikt och lokalavdelningar täcker hela landet. Det är ett förbund XXL helt enkelt. Folkrörelsen är varken ett vänster- eller högerprojekt utan en form öppen för alla.

Det finns sådant som varken familj, stat eller näringsliv kan åstadkomma. För att lösa sådana arbetsuppgifter kan det effektivaste sättet vara att bilda och driva en förening. Så har det varit i alla tider, så är det idag, och så kommer det att förbli framöver. Om en sådan förening möter upp mot ett tillräckligt angeläget och spritt behov och leds och organiseras på att tillräckligt kompetent sätt, då kan den växa till ett förbund och vidare till en folkrörelse.

För många människor är det inte så enkelt. För dem är begreppet folkrörelse också laddat med ideologi. De har kriterier som av ideologiska skäl måste läggas till för att något ska räknas som en riktig folkrörelse.

Problemet med ideologier är att de förvrider verklighetsuppfattningen. Det blir lätt så att det inte är folkrörelsen, utan en skenbild, som används som standardmått.

Henrik Berggren kritiserar i TCO-Tidningen en sådan ideologi (de som tror att de folkrörelseaktiva förr var "ett stadigt och ansvarsfullt folkslag berett till osjälviska uppoffringar för kollektivet och högre samhälleliga ideal"). Samtidigt förordar han sin egen ideologiska variant ("De klassiska svenska folkrörelserna var självhjälpsföreningar som gav medlemmarna nödvändiga verktyg för att överleva som individer i den tidens klassamhälle.").

Visst är det viktigt att inse allt ideellt arbete, även det mest oegennyttiga, har inslag av egennytta, men man måste också förstå att ingen förening någonsin förmår att bygga sig landsomfattande enbart på medlemmarnas egennytta, den måste också ha ett högre mål att samlas kring. Dessutom behöver den centrala och regionala ledare som förmår att inspirera och vägleda en kader av lokala ledare att utföra ett ansvarsfullt och uppoffrande arbete.

En folkrörelses mål och verksamhet kan vara av självhjälpstyp, d.v.s. att medlemmarna bidrar till varandras nytta. Två framträdande exempel på detta idag är idrotts- och fackföreningsrörelsen. Men det som vanligtvis förknippas med de traditionella (läs: bildade sista hälften av 1800-talet) svenska (läs: inspirerade från England och Tyskland) folkrörelserna är att de var kampanjdrivande, de spred sin ideologi, de ville förändra samhället.

Var tid har sina problem och sina lösningar, men vad gäller folkrörelsebyggandet är det grundläggande i arbetet mer eller mindre detsamma över tid. Människornas vilja till engagemang är också mer eller mindre konstant fast ökande med högre utbildning. Men för att materialiseras måste det utlösas, organiseras och ledas. För det krävs ledare och effektiva metoder.

Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten

Riksdagsledamot Ulrika Karlsson (m) hävdar i en artikel i Uppsala Nya Tidning (28/3), att kårobligatoriet är ett "klart brott mot den grundlagsfästa föreningsfriheten". Det hon vänder sig emot och vill avskaffa är att endast den som är medlem i kåren/nationen får studera och tentera på universitet.

Den grundlagsfästa föreningsfriheten handlar framförallt om rätten att fritt bilda och fritt gå med i föreningar. Men det innebär inte att det skulle vara ett brott mot föreningsfriheten att man för att kunna tillgodogöra sig en viss nyttighet tvingas vara med i en viss förening. Det är tvärt om en väl etablerad och accepterad princip. Föreningar har ofta monopol på specifika rättigheter. Endast medlemmarna har t.ex. rätt att påverka ett visst partis politik. Den som vill bo i ett HSB-hus måste vara medlem. Exemplen är många.

Historien har visat att staten (läs partierna och ideologierna) utgör det största hotet mot föreningsfriheten. Ju mindre inskränkningar det är i den dess bättre är det. Därför Ulrika, bort med tassarna!

Dr House inte kommersiell utan ideell

SvD:s ledarskribent Per Ericson skriver 28 mars om profit i vården. Han använder då Doktor Gregory House (TV4 "House) som exempel på "fantasiegggande exempel på tänkbara krockar mellan profitintresse och etik". Per Ericson utgår alltså från att House arbetar på ett affärsdrivande sjukhus.

Hur verklighetsnära serien verkligen är är svårt att säga, men det sjukhus House sägs arbeta på är inte ett bolag utan en non-profit institution, d.v.s. en ideell organisation. Det framgick tydligt i de avsnitt i höstas som tog upp den intressanta konflikten mellan kommersiell och non-profit inriktad sjukhusledning. Det slutade med att ordföranden, som utifrån ren inkompetens försökte driva sjukhuset som bolag, tvingades avgå.

Det är mycket vanligt att sjukhus i USA drivs som ideella institutioner. När det gäller vilken organisationsform som är bäst för sjukhus i Sverige står valet alltså inte enbart mellan stat och näringsliv, som många tycks tro. Det finns också ett tredje, väl beprövad och framgångsrikt alternativ, den ideella institutionen.

Kvinnor i styrelser

Enligt media är det brist på kvinnor lämpliga att sitta i bolagsstyrelser. Jag tvivlar på att det är sant. Har valberedningarna och rekryteringskonsulterna verkligen finkammat styrelserna inom Ideella Sektorn?

Om man får tro Peter Drucker och andra framstående kännare av både näringsliv och Ideell Sektor så är styrelsekompetensen inom välskötta ideella organisationer högre än inom företag i gemen. Vi kan därför förvänta oss att det finns en rad kvinnor (och män) inom den Ideella Sektorn som är riktigt duktiga styrelseledamöter.

Problemet är nog främst 1) att näringslivet inte inser att de finns, och 2) att det inte har nätverk nog att fånga upp dem.