Nej UNT, Liberalernas landsmöte gav inte stöd för ny linje

Efter Liberalernas extra landsmöte har en del, nu även Tove Hovemyr, hävdat att omvalet av Mohamsson innebär ett godkännande av Liberalernas nya politiska linje. Men det gör det inte. Sådan legitimering av toppstyrning saknar stöd i Liberalernas stadgar.

I en krönika på ledarsidan i Uppsala Nya Tidning (UNT) skriver debattredaktören Tove Hovemyr idag om läget inför valet. Jag ska inte säga något om politiken, det är inte den här bloggen roll. Däremot ska jag kommentera två passusar utifrån föreningsdemokratisk synpunkt:

"Först Liberalernas tvärvändning om Sverigedemokraterna i regering, efter partiledaren Simona Mohamssons tvärsäkra nej bara månader tidigare."

Liberalernas partiledning har förvisso gjort en tvärvändning, men har partiet Liberalerna verkligen gjort det. Svaret finns i stadgarna. Enligt dem är det landsmötet, endast landsmötet, som fastställer partiets linje. Mohamssons tvärvändning saknar alltså stöd i stadgarna och är därmed ogiltigt. Extra landsmötet kunde ha gjort den nya linjen giltig, men frågan togs aldrig upp. 

Hovemyr fortsätter:

"Därefter det ikoniska landsmötet där L-ledaren Mohamsson med knapp marginal fick ombudens stöd för den nya SD-linjen."

Tja, att i efterhand godkänna kontroversiella regeringsbeslut genom förtroendeomröstning kan förekomma i riksdagen, men absolut inte i ett demokratiskt parti. Där krävs ett uttryckligt beslut av landsmötet för att ändra politiken. Att för en andra gång välja Mohamsson som ordförande för en och samma mandatperiod ändrar inget därvidlag. En sådan popularitetstest har inget stöd i stadgarna, saknar relevans enligt god föreningssed, men kan inte ses som ett stadgebrott. Det är bara ett slag i luften. Den tidigare politiska linjen ligger alltså fortfarande fast. 

En ytterligare komplikation är förstås att Liberalernas stadgar saknar nödvändigt stöd för att hålla digitalt landsmöte. Det innebär att både extra landsmötet som sådant och dess beslut är ogiltiga. 

Allt detta innebär förstås ett stort dilemma för de inom partiet som håller fast vid att en ideell förening, såsom riksdagen och lagen förutsätter, ska följa sina stadgar. Men om alla dessa lämnar partiet, vilka ska då ställa partiledningen till svars på nästa ordinarie landsmöte?

* * *

Jag har tidigare skrivet om de här händelserna i Liberalernas toppstyrda kupp och i Liberalernas digitala landsmöte är ogiltigt.

Läs också folkpartiveteranen Harald Nordlunds läsvärda insändare i samma nummer av UNT.

Liberalernas digitala landsmöte är ogiltigt

En ideell förening får hålla sitt årsmöte digitalt endast om stadgarna så säger. Det gör inte Liberalernas. Det extra landsmöte som hölls här om veckan och dess beslut är alltså juridiskt ogiltiga.

Liberalernas extra landsmöte den 22 mars var ett digitalt möte. I mitt inlägg Liberalernas toppstyrda kupp påpekade jag att detta var en olämplig mötesform och dessutom inte är tillåten enligt Liberalernas stadgar. Här förklarar jag varför.

Vid ett digitalt möte sitter deltagarna uppkopplade framför en dataskärm på var sitt håll. Sådana möten blir allt vanligare och kan mycket väl användas också inom ideella föreningar. Men inte för årsmöten. Sådana måste nämligen i demokratiska föreningar leva upp till högt ställda krav på såväl form som genomförande. Allt viktigt med årsmötet ska vara noga reglerat i stadgarna och överensstämma med god föreningssed.  

Digitala möten och i synnerhet digitala årsmöten är alldeles för nya företeelser för att redan nu finnas reglerade i god föreningssed. Denna bygger ju på föreningslivets samlade erfarenheter. Fram till dess att så sker förblir det som allmänt gäller att årsmöten i demokratiska ideella föreningar ska hållas som fysiska möten. 

Praktiskt taget alla ideella föreningars stadgar bygger på att årsmötet genomförs som fysiskt möte. Det innebär att andra varianter av årsmöten, till exempel digitala, inte är tillåtna. Men en förening har rätt att avvika från normen. Den kan ge sig själv rätten att hålla digitala årsmöten genom att skriva in detta i stadgarna. En sådan stadgeändring måste förstås genomföras på det sätt som stadgarna anger för att vara giltig. Och vill föreningen fortfarande bli betraktad som demokratisk måste den se till att det digitala årsmötet uppfyller alla demokratiska krav, vilket kan bli svårt. 

Om en förening, såsom Liberalerna gjorde, håller digitalt årsmöte (läs landsmöte) utan att först ändra stadgarna, då är detta möte och dess beslut inte juridiskt giltiga. Sådana brott mot stadgarna kan medlem överklaga till domstol. Domstolen har då att bedöma huruvida föreningen hade rätt att använda digitalt årsmöte eller inte. Den kommer då att som parallell titta på vad som gäller för ekonomiska föreningar. Detta därför att sådana till skillnad från ideella föreningar är reglerade med särskild lag. Vad gäller då för dem? 

Innan pandemin fick de ekonomiska föreningarna inte använda digitala årsmöten. Detta därför att lagen stipulerade fysiska möten precis som god föreningssed gör för ideella föreningar. Under pandemins utfärdade mötesförbud beslutade regeringen att som tillfällig nödåtgärd ge de ekonomiska föreningarna rätt att hålla digitala årsmöten. Efter en nyligen genomförd lagändring har ekonomiska föreningar nu permanent rätt att i sina stadgar skriva in att de kan kan hålla sina årsmöten digitalt.

Ideella föreningar omfattas inte av denna lagändring, men rimligen måste domstolens utslag ändå bli att digitalt årsmöte måste vara inskrivet i den ideella föreningen stagar för att vara tillåtet. 

Men även i övrigt vill jag varna för att hålla digitala årsmöten. Endast fysiska årsmöten är fullt demokratiska. Därför bör de allra flesta föreningar fortsätta med sådana. 

Digitala årsmöten bör också undvikas då de leder till minskat engagemang, mobilisering och sammanhållning bland medlemmarna. Ett fysiskt årsmöte är en kollektiv händelse, det digitala är dess rena motsats. I det senare deltar var och en från sin egen isolerade bubbla utan möjlighet till tvärkommunikation och överblick. Men för att en förening ska hållas levande behöver medlemmarna träffas, interagera och lära känna varandra.

***

Jag har tidigare skrivet om digitala årsmöten i Förenings årsmöte under och efter Corona – vad gäller? och i Stadgeändring krävs för digitalt årsmöte.

Om god föreningssed har jag bland annat skrivit i Statens stöd till föreningarna.

Den som vill veta mer om digitala årsmöten i ekonomiska föreningar kan läsa Justitiedepartementets promemoria Digitala bolags- och föreningsstämmor.

Liberalernas toppstyrda kupp

Sättet med vilket Liberalernas ordförande drev igenom sin politiska kursförändring här om veckan var inte demokratisk. Men då besluten bröt mot stadgarna är de inte juridiskt giltiga.

  

Händelseförloppet är väl känt. Det började med ett hemligt avtal, fortsatte med ett framtvingat beslut på ett upprört partistyrelsemöte och avslutades med ett kaosartat extra landsmöte.

Kursförändringen var inte obetydlig. En väl etablerad politisk hållning lades om. Det var en profilfråga som partiet fram till dess konsekvent hållit sig till. En som partiets ledning kommunicerat såväl inåt som utåt. Att ändra en sådan är inte en fråga om makt. Det är en demokratifråga. Och demokrati tar tid.  

Men partiledningen ansåg sig inte att ha tid. Varken för konsultationer eller för demokrati. Istället körde den över motståndet. Hade den rätt att göra detta?

Svaret finns i partiets stadgar. Landsmötet är partiets högsta beslutande församling. Det är överordnat såväl ordföranden som styrelsen, inte tvärt om. Styrelsen roll är att utifrån givna förutsättningar - alltså landsmötets beslut och partits stadgar och praxis - leda partiet. I det ingår att ta initiativ till ny politik, men inte att fastställa den. Det kan endast landsmötet göra. 

Det snabbaste sättet för partiet att besluta om en ny politisk linje är att hålla ett extra landsmöte. Partiledningens uppgift där är att föreslå och argumentera, men det är mötet som tar beslutet. Ett sådant möte i en viktig fråga stökas inte undan på någon timme. För och emot behöver vägas och diskussioner föras inte endast i plenum utan också i utskott och i korridorer. Det är så förbund leds. Så ser demokratin ut. Och det tar tid. Och risken finns alltid att styrelsens förslag röstas ner.

Det är uppenbart att partiledningen varken ville lägga tid på själva frågan eller ta risken för nederlag. Den krävde omedelbar uppslutning, helt utan demokratisk debatt och beslut: Stöd mig, annars avgår jag, sa ordföranden. Stöd ordföranden, annars avgår vi, ekade ministrarna. Detta med endast ett halvår kvar till valet. Och det extra landsmöte som sammankallades var inte, som det borde ha varit, för att besluta om kursförändringen, utanför för en helt annan fråga. Nämligen den, att under löpande mandatperiod förnya valet av partiordföranden, en som redan var förtroendevald och som varken avgått eller avsatts. 

I en ideell förening, vilken betydelse har ett sådant förnyat val? Ingen alls. Beslutet var ur stadgesynvinkel helt onödigt. En ordförande blir inte mer ordförande, får inte mer makt, mer prestige eller ökat förtroende för att han eller hon blir dubbelt vald. Kanske snarare tvärt om.

Så varför gick ledningen fram med just den frågan? Det är svårt att svara på. Kanske handlar det om ren taktik, om att blockera mötet från att diskutera och avvisa kursförändringen. Ett extra landsmöte får nämligen enligt stadgarna inte "fatta beslut i annat ärende än vad som angivits i kallelsen”. Kanske med ett hopp om, att en uppslutning bakom partiledaren skulle tolkas som att mötet ställt sig bakom kursförändringen. Men det är ju en illusion.

Var det extra landsmötet ett demokratiskt möte? Nej, det kan man inte säga. Detta på grund av partiledningens ultimatum innan mötet som försatte ombuden i en tvångssituation. Genomfördes det stadgeenligt? Nej, inte heller. Detta då mötet genomfördes som ett digitalt möte vilket inte är tillåtet enligt Liberalernas stadgar. Det är förövrigt dessutom en mötesform som överhuvudtaget inte passar för att genomföra ett fullgott landsmöte. För mer om detta se Liberalernas digitala landsmöte är ogiltigt

Resultatet av partiledningens maktfullkomliga manövrar kan summeras så här: 

1. Simona Mohamsson är numera Sveriges enda dubbelt valda partiordförande. Värdet av detta är oklart. 
2. Partiledningens önskade legitimering av den felaktigt beslutande kursförändring hänger fortfarande i luften i brist på stadgemässigt korrekt fattat landsmötesbeslut. 

Utfallet av det hela torde innebära att medlemmar och partiorgan tills vidare fritt kan välja om de vill följa den av Simona Mohamsson inslagna linjen eller den i partiet faktiskt fortfarande gällande.

Ett sådant här beslut som tagits i strid mot stadgarna kan i princip överklagas i domstol. Det kan ske nu. Men vanligare är att det först prövas internt inom partiet vilket, om inte medlemmarna får igenom ett extra landsmöte om frågan, automatiskt sker när frågan om styrelsens ansvarsfrihet tas upp på nästa ordinarie landsmöte. Om styrelsen då beviljas ansvarsfrihet och kursförändringen inte avvisas på annat sätt blir den automatisk legitim politik efter en tid. Om styrelsen å andra sidan nekas ansvarsfrihet och avsätts har den nya styrelsen möjlighet att i domstol driva frågan om skadestånd.

Stadgebrott i ideella föreningar förväntas i första hand hanteras inom organisationen av medlemmarna själva. För detta krävs modiga medlemmar som förmår driva frågan i de demokratiska församlingarna. 

Självklart skadar Liberalernas beteende i första hand partiet självt, men den ökade misstron kan också smitta av sig på övriga riksdagspartier. Som jag skrev i Hög tid parti, säkra demokrati!:

"Svenska folket styr sitt land genom valda ombud, men det är partierna som utser kandidaterna och sedan samordnar de valda. För att förtjäna denna nyckelroll måste partierna leva upp till högt ställda krav, de måste vara demokratiska!"

Tyvärr kan den toppstyrning, maktarrogans och bristande demokrati som Liberalernas ledning uppvisat på sikt även skada resten av föreningslivet samt undergräva god föreningssed. Ty om ett respekterat riksdagsparti inför öppen ridå kan bryta mot sina stadgar och kravet på intern demokrati, då kan också andra göra det. En sådan utveckling vill vi inte ha.

(Uppdaterad 2026-04-04)

Den stora nyttan av ordet ”ideell”

Vissa ord pekas ut som unika för svenskan. Ett sådant är ”lagom”. Ett annat är ”fika”. Men huruvida de verkligen står för något unik svensk kan diskuteras. Företeelsen att ord finns i vissa språk och saknas i andra är dock intressant. Att ett felande ord och begrep kan leda till betydande problem har jag ett slående exempel på, nämligen ordet ”ideell” som saknas i såväl amerikansk som brittisk engelska.

”Ideell” (möjligen svenskan vackraste ord) har ursprung i latin och grekiska. Till oss kom det från ”tyskan (Goete etc.)” enligt Elof Hellquist i Svensk etymologisk ordbok (1922). Det finns med olika betydelser. Den här aktuella är den i ideell förening, ideellt arbete, ideell insats, ideella sektorn och så vidare. Grundbetydelsen, uttryckt i positiva termer, är osjälvisk och självuppoffrande och i negativa, icke-kommersiell och utan vinstintresse. Motsatsord är egennyttig och vinstdrivande.

”Ideell förening”, det juridiska begreppet, tycks enligt Svenska Akademins Ordbok ha myntats i början på 1900-talet. Det verkar ju rimligt. Då hade Riksdagen just antagit en lag om ekonomiska föreningar. Säkert ökade detta behovet av en särskild juridisk benämning också för den mest vanliga varianten av förening, den ideella, särskilt som försök gjordes att få till lag också för den. Men då denna sammansättning med ideell med precis samma innebörd redan fanns i såväl tyskan som holländskan förefaller det trots allt troligare att vi lånade in det från någon av dem, oklart dock när.

Fördelen med begreppet ”ideell” är att det på ett fullödigt sätt talar om vad det handlar om ensamt och i kombination med andra företeelser. Vi kan därför tala om till exempel ideella organisationer och ideella sektorn utan problem. Det kan inte amerikanska forskare. Deras svårigheter därvidlag illustreras väl av David Horton Smith i boken Grassroots Associations från 2000.

Det är en mycket intressant och tänkvärd bok, särskilt ur svensk synvinkel, eftersom den handlar om något tämligen bortglömt och försummat inom amerikansk forskning om ideella organisationer, nämligen lokala, ideella föreningar. Det är dessa våra normalföreningar som Smith kallar ”grassroots associations” och som han med boken söker återupprätta i USA som en viktig samhällsföreteelse och viktigt forskningsområde. Han visar att dessa små, lokala föreningar är betydligt fler än vad som allmänt antagits — statistiken över amerikanska ideella organisationer är alltså gravt ofullständig — och att de just genom sitt stora antal har betydande samhällspåverkan. Dessutom visar han att de inte bara ser annorlunda ut än de stora service-levererande stiftelser (nonprofits) som amerikansk forskning helt snöat in på, utan också fungerar helt annorlunda. Detta gör han bland annat genom att sammanställa den amerikanska forskning om lokala föreningar som ändå finns och som normalt drunknar i mängden av stiftelseforskning.

Men tillbaka till de problem som Smith och andra amerikanska forskare möter i sitt arbete på grund av att de inte har tillgång till ordet ”ideell” eller någon entydig och positiv motsvarighet. Detta tvingar dem att göra långa omskrivningar, formulera sig negativt eller säga något oklart och vagt som icke-vinstdrivande organisationer (non-profit, NPO) eller nongovernmental (NGO) och nonbusiness. Sådana negativa och i grunden oprecisa definitioner kan ge högst oönskade bieffekter, till exempel att skapa illusionen att en ideell organisation inte kan vara statlig. Smith ägnar därför hela femton sidor i början av sin bok åt att steg för steg bygga upp en användbar, positiv definition. Han kallar den ”a theory of voluntary altruism” (s. 15–32). För visso intressanta tankegångar att följa, men resultatet blir inte lika tydligt och användbart som vårt ”ideell”.

Att ha en positiv snarare än negativ definition har många fördelar, menar Smith, inte minst för forskning, men också för att till exempel kunna förstå organisationernas natur. För dem till exempel som vant sig att se de ideella organisationerna som ”icke-statliga” eller ”icke-kommersiella”, alltså som mindre viktiga restprodukter i organisationernas värld, kan det vara svårt att förstå varför dessa organisationer uppfattas så positivt världen över.

Kontentan av detta är att vi bör uppskatta, vårda och främja vårt entydiga och positiva begrepp ”ideell”. Det ordet gör oss stor nytta. Därför bör vi till exempel konsekvent hålla oss till begreppet ”ideella sektorn” och sluta grumla det redan klara vattnet med påhitt som ”tredje sektorn”, ”social ekonomi” eller ”civila samhället”. 

Styrelse och revisorers ansvar vid förskingring

Styrelse och revisorer upptäckte inte att sammanlagt en dryg halv miljon försvann ur partikassan under en sjuårsperiod. Förskingrarens försvarare ansåg att de därför genom försummelse var medvållande.

Inför valet 2022 fann Moderaterna i Östhammar kommun att det försvunnit pengar ur partikassan. Man trodde att det rörde sig om en kvarts miljon. Den misstänkte, en tidigare förtroendevald, betalade då tillbaka detta belopp. En polisutredning kunde sedan fastställa att sammanlagt 570 000 kronor försvunnit från 2013 till 2020 (Uppsala Nya Tidning  2025-01-22).

Enligt tidningen har ledande företrädare för partiet sökt tysta ner händelsen och dra tillbaka polisanmälan.

Vid rättegången hävdade försvarsadvokaten att den åtalade inte skulle behöva återbetala resten av beloppet. Detta därför att styrelse och revisorer brustit i sin granskning av föreningens ekonomi och därför var medvållande. Den åtalade menade att brottet inte dolts och var lätt att upptäcka, men att kontroll saknades. Bevis för medvållande saknades, konstaterade tingsrätten och dömde den åtalade till villkorlig dom och böter samt till full återbetalning.

Kommentar: Förskingringar i föreningar är ofta svåra att upptäcka. Därför måste styrelse och revisorer vara noggranna i sin kontroll och ha säkra rutiner. 

Att styrelse och revisorer i detta fall skulle var medvållande är förstås absurt. Men uppenbarligen har de under de aktuella åren varit försumliga i sina uppdrag, något som den dömde känt till och utnyttjat. 

Det tycks därför som att dåvarande styrelser och revisorer brutit mot sitt ansvar som föreningens sysslomän. För detta kan årsmöte och ny styrelse utkräva ansvar, till exempel genom avsättning och krav på skadestånd. Men då försummelsen uppdagades redan för flera årsmöten sedan är den nu preskriberad.

Stadgeändring krävs för digitalt årsmöte

Digitala möten eller videomöten har blivit vanligare inom föreningslivet. Formen fick sitt genombrott under coronapandemin. Då var det många ideella föreningar som höll digitala styrelsemöten och till och med årsmöten. En del föreningar har sedan fortsatt med det. Det är tillåtet, men endast om stadgarna medger det. Men är det bra? Nej, digitala årsmöten försvagar föreningen och dess demokrati och ökar risken för maktmissbruk. 

Under coronapandemin skrev jag om digitala årsmöten här på Ideella Sektorn i inlägget Förenings årsmöte under och efter Corona - vad gäller? (2021-03-14). Där tog jag bland annat upp digitalt årsmöte som nödåtgärd och vilka beslut det därför inte borde ta. 

God föreningssed, som är det som övergripande reglerar ideella föreningar, förutsätter att årsmötet är ett fysisk möte och att endast de närvarande  medlemmarna är röstberättigade. Något utrymme för att använda digitala årsmöten finns alltså inte. 

Det som strider mot god föreningssed och är rimligt blir emellertid tillåtet om det skrivs in i stadgarna. Alltså, den förening som önskar hålla digitala årsmöten måste först ändra sina stadgar. Detta måste ske på just det sätt som stadgarna anger - alltså inte med digitalt årsmöte.

Men jag vill varna för detta. För ideella föreningar är digitalt årsmöte inte ett framsteg, utan ett avsteg. Det är nämligen inget fullgott, demokratiskt alternativ. Att medlemmarna på årsmötet personligen träffas, diskuterar och tillsammans styr och övervakar sin förening är föreningsdemokratins kärna och bas. Det är detta som ger inflytande och engagemang. Digitalt årsmöte däremot minskar de vanliga medlemmarnas reella inflytande och ökar därmed påtagligt risken för maktmissbruk och manipulation.

De flest ideella föreningar bör därför fortsätta med vanliga årsmöten. De enda undantagen jag kan se är sådana föreningar som utan att vara förbund är organiserade på nationell nivå. Dessa har redan ett kraftigt demokratiunderskott då merparten av deras medlemmar normalt aldrig kan delta på ett årsmöte. I den situationen kan faktiskt en kombination av fysiskt och digitalt årsmöte öka demokratin i föreningen något och därmed engagemanget. 

Sådana föreningar kan kanske inspirers av följande: 

Ekonomiska föreningar har numera laglig rätt att använda digitala stämmor, men endast om stadgarna anger det. Det skriver branschorganisationen Svensk Kooperation på sin hemsida. Dess juristnätverk har därför tagit fram några exempel på stadgetext. Dessa är naturligtvis inte tänkta för ideella föreningar och kan inte kopieras rakt av, men kan möjliga tjäna till inspiration. Läs förslagen här.   

Föreningsarkiv utgör viktigt föreningsstöd

Föreningsarkiv och folkrörelsearkiv utgör en mycket viktig del av föreningslivets stödstruktur. De bevarar de ideella föreningarnas historia och därmed ett viktigt kulturarv. Men att driva ett arkiv är inte gratis. Därför behöver de föreningsdrivna arkiven såväl samhällets som föreningslivets stöd.

Styrelsen i en ideell förening ska inte bara leda och administrera, den ska också förvalta. En viktig del av detta är att vårda föreningens arkiv. Där ska bevaras, allt ifrån grundandet och framåt, alla föreningens viktigare dokument. Dit hör givetvis alla typer av protokoll med bilagor, beslutsunderlag och rapporter, alla versioner av antagna stadgar, verksamhetsberättelser, bokslut och bokföring, viktigare inkommande och utgående skrivelser, avtal samt medlemsmatriklar.

Att en förening ska samla sina dokument i ett arkiv är inget som behöver stå i stadgarna. Det följer av styrelsens uppdrag och till del även av lag. Allmänt sett ingår det i god föreningssed.

Enligt SCB:s senaste statistik om "civila samhället" finns minst 160 000 ideella föreningar i Sverige. Av dessa sägs 50 000 ha någon form av ”ekonomisk aktivitet”, ett vitt begrepp som enligt SCB bland annat kan innefatta att ha minst en anställd eller arvoderad, vara momspliktig eller något liknande. Att minst 110 000 ideella föreningar saknar ”ekonomisk aktivitet” låter ju förvånande. Men vad som avses är de  mestadels lokala föreningar som baserar sin existens och verksamhet inte på pengar utan på ett stort antal ideella timmar, alltså vanliga föreningar. Till bilden hör att dessa troligen också saknar en egen, låsbar föreningslokal. Var ska de då ha sina arkiv?

De är ingen överdrift att säga, att merparten av de lokallösa föreningarnas arkiv lever farligt då de ständigt måste flyttas och hysas in än här och där.

Föreningar tenderar att bli gamla. Vad händer då föreningens arkiv växt sig alldeles för stort för att flyttas runt? Då är risken som störst att ett viktigt kulturarv skingras. Om så sker tappas tråden bakåt, något som styrelsen kanske inte upplever som så viktigt förrän den dag då föreningen till exempel ska skriva sin 50-åriga historia. Dessutom, så länge som föreningen själv förvarar de äldre delarna av sitt arkiv, kanske uppdelat på flera håll, riskerar det att förstöras av fukt eller annat, och, inte minst viktigt, är det otillgänglig för historiker, föreningsforskare, författare, journalister, släktforskare och andra.

Själv har jag just nu en flyttkartong full med arkivhandlingar stående på golvet hemma. Den måste snarast bort, säger hustrun. Ja, det är ju rimligt, nu när jag avgått ur styrelsen. Men vart ska den flyttas?

Kartongen utgör det samlade arkivet (förutom bokföringshandlingarna som förvaras hos kassören) hos en liten, mycket livaktig kulturförening i Uppsala grundad 1947, en slags utbrytning från Uppsala Universitets Ritsal. Som de flesta ideella föreningar saknar den såväl föreningslokal som anställd. Trots det klassas den av SCB som ”ekonomiskt aktiv”. Detta då den redovisar skatt för arvoden utbetalda till krokimodeller.

Egentligen borde det stå minst två kartonger arkivmaterial på golvet hemma hos mig, kanske mer. Men föreningens arkiv har flyttat runt i över sjuttio år. Det som nu saknas är det äldre materialet, det som ur kulturhistorisk synvinkel troligen är mest värdefullt. Det kan finnas undanstuvat någon stans, kanske, förhoppningsvis, men ingen i föreningen idag vet var.

Den här föreningen, liksom så många andra, har alltså ett arkivproblem. Hur ska det lösas? Fortsätta flytta runt materialet, eller?

Jag har förslagit att arkivet ska deponeras hos Folkrörelsearkivet i Uppsala. Det är en förening på länsnivå med ändamål att ”inventera, samla, förteckna, vårda och bevara arkivhandlingar” och att göra dem tillgängliga för ”allmänhet och forskare”. Det som lämnas dit kommer att tas om hand och lagras på professionellt vis. Och detta till en ganska låg medlems- och hanteringsavgift.

Hur är det då att som utomstående nyttja ett föreningsarkiv? Det kan jag svara på. Häromdagen besökte jag nämligen Norrköpings Föreningsarkiv. Anledningen var att jag ville studera dokument från Cykelklubben Antilopens grundande 1937 och de första åren.

Jag ville se vilken roll min pappa spelade vid grundandet av cykelklubben och hur länge han satt i styrelsen. Samtidigt ville jag studera hur det praktiskt gick till att grunda en idrottsförening i slutet på 1930-talet. Det första för att komplettera min släktforskning och det senare för en bok om föreningar och föreningsgrundande som jag arbetar på just nu.

Mina förväntningar på besöket uppfylldes med råge. Ett stort tack till föreningsarkivet för det! När jag kom på avtalad tid stod hela CK Antilopens arkiv för de första femtio åren framdukat i ett forskarrum. I ett antal arkivkartonger fann jag årsmötesprotokoll, styrelseprotokoll, kassaböcker, tävlingsinformation, viktigare inkommande och utgående skrivelser och mycket mera. En fullständig förteckning över CK Antilopens arkiv finns att läsa på Riksarkivets hemsida. 

Anledningen till att dessa dokument idag kan studeras i Norrköpings Föreningsarkiv är givetvis att cykelklubben först noga bevarat dem och sedan tog det kloka beslutet att ge dem en säker förvaring i föreningsarkivet.

Men det som ytterst gjorde detta möjligt är förstås det vidsynta initiativet för många år sedan att starta den ideella föreningen Norrköpings Föreningsarkiv och sedan allt det ihärdiga arbete som sedan dess lagts ner på att inrätta, sköta och finansiera det. I föreningens brand- och klimatsäkra källarrum förvaras idag 1 200 hyllmeter dokument, fanor och annat från andra hälften av 1800-talet och fram till idag. Totalt är det 1 600 arkivbildare, de flesta nu nedlagda föreningar, vars historia och samhällsinsats endast kan studeras just här.

Norrköpings Föreningsarkiv, liksom liknande arkiv på annat håll, är en kulturinstitution. Det vårdar och bevarar ett viktigt kulturarv: Föreningssveriges historia. 

Men att arkivet ens finns kvar om några år är inte självklart, berättade föreningens ordförande över en kopp kaffe. Hoten som tornar upp sig är de stora kostnaderna att driva arkivet, framförallt hyran.

Arkivföreningen har cirka 190 medlemmarna. Dessa föreningar och andra organisationer håller igång arkivet genom sitt medlemskap och föreningsengagemang och genom att förvara sina arkivhandlingar där. Men givetvis kan inte deras bidrag på långa vägar täcka kostnaderna för ändamålsenliga lokaler och annat. Arkivdriften behöver därför ekonomiskt stöd från andra. 

Jag har i andra sammanhang påpekat att det vore bättre att staten minskade sina bidrag till enskilda föreningar och i stället satsade på att finansiera sådana stödstrukturer som alla ideella föreningar har nytta av. Dit hör till exempel de föreningsstödjande delarna av studieförbundens verksamhet och givetvis också föreningsarkiven och folkrörelsearkiven.

Det vore faktiskt rimligt att det offentliga står för huvuddelen av arkivföreningarnas kostnader. Om något är detta samhällsnyttig verksamhet.

Bygga folkrörelse med idésmitta

Spontan idésmitta kan ge upphov till ‒ eller förändra ‒ föreningar, förbund och folkrörelser. I den här artikeln diskuterar jag hur man kan bygga en folkrörelse uppifrån och ändå dra nytta av denna naturkraft.

Idésmitta spelar en viktig roll inom föreningslivet. Den inspirerar till nya föreningar och den förändrar existerande.

Detta är inte underligt, tvärt om. Människan är ett flockdjur. Vi anpassar oss till varandra. Vi följer ledare. Idésmitta i form av modetrender förekommer inom en rad områden. Att vi också finner den inom föreningslivet, som ju bygger på grupp, idé och engagemang, är närmast självklart.

Att idésmitta ger upphov till nya föreningar är välkänt. Att den också förändrar redan existerande är mindre känt. Men det är vanligt och kan skapa problem.

Av intresse här är idésmitta som strategiskt verktyg. Det kan ge turboeffekt åt arbetet att bygga upp eller bygga ut en folkrörelse.

Förening blir förbund

Hur går det till när idésmitta från en pytteliten förening ger upphov till ett helt nytt förbund? Förloppet är inget märkligt: Några personer blir så inspirerade av en viss förenings idé, form, verksamhet och sätt att arbeta att de etablerar en egen. Om detta upprepas på fler håll skapas ett underlag för att bilda ett förbund för ökad styrka och fortsatt expansion. I det läget finns två alternativ: I det första är föreningarna fullt nöjda med att fortsätta på egen hand, som ”rörelse”. Det är vanligast. I det andra finns såväl ledarskap som vilja att sluta sig samman, ett förbund bildas.

Idésmitta uppstår normalt spontant, styrd av ingen, men kan mycket väl göras till en planerad och ledd process. Det är just detta senare vi ska titta närmare på nu.

Förbund kan byggas från ovan

Förbund växer vanligtvis fram underifrån. Det är en långsam, gedigen, intuitiv process som bygger på ledarskap och lärande, och som är praktiskt taget självfinansierad. Det är ett utmärkt sätt att bygga förbund på.

Men bygget kan också startas och ledas uppifrån. Det går snabbare, är mindre chansartat, men kräver finansiering. Just finansiering är normalt ett stort problem i ideella sammanhang. Ett annat aber är att den nödvändiga kunskapen och kompetensen måste finnas redan från start.

Oavsett var starten börjar kan den lokala expansionen påskyndas genom idésmitta.

Kritiska aspekter vid förbundsbygge

Vid förbundsbygge måste man beakta följande faktorer:

•  Idén
•  Lokal organisering
•  Verksamhet
•  Resurser
•  Förbundets organisation

Ett förbunds idé uttrycks i ändamålsparagrafen. Den slår fast vad hela förbundet är till för, vad det vill uppnå och ofta också hur det ska görs.

När man bygger ett förbund måste man få denna idé rätt redan från start. Den ska 1) tända människor, 2) vara smittsam och 3) vara förbundsmässig.

Med förbundsmässig menas att den ska vara relevant och engagerande för de tilltänkt aktiva och gå att förverkliga genom lokalt, ideellt arbete.  

Valet av idé och verksamhet är strategiskt. Det avgör vilken av tre helt olika typer av ideell förening förbundet blir: I föreningar för ömsesidig nytta stöder medlemmarna varandra, i de kampanjdrivande vill de förändra världen och i de tjänstelevererande stöder de utomstående. Typerna skiljer sig åt beträffande alla aspekter av ett förbunds organisation, verksamhet och inre liv. Läs mer om det i Det finns tre grundtyper av ideella föreningar. Av det tre typerna är för övrigt den kampanjdrivande lättast att lyckas med.

Att välja typ av förening kan ledningen göra själv, men att inom ramen för denna typ ta fram en tillräckligt bra idé och verksamhet klarar de inte. För det krävs fältarbete.

Det kan kanske tyckas märkligt, men det som i slutändan avgör hur stort ett landsomfattande förbund kan bli är dess lokala organisering. Om syftet är att bygga ett litet eller medelstort förbund kan lokalavdelningarna läggas på kommunal eller regional nivå, men inte om målet är en folkrörelse. Då måste de läggas lägre än kommun, nämligen i områden så pass små att invånarna där känner naturlig samhörighet och lätt kan nå varandra. Just så var Sverige indelat när de klassiska folkrörelserna kom till. Dåtidens omkring tretusen småkommuner (socknar) hade en för ideell organisering idealisk storlek och mänsklig sammanhållning, något som dagens kommuner helt saknar. Idag måste en folkrörelse därför organisera flera lokalavdelningar per kommun.

För att ett förbund ska kunna växa till folkrörelse krävs att dess verksamhet:

1. Följer logiskt av idén, 
2. är densamma över hela landet, 
3. bedrivs, organiseras och finansieras lokalt, 
4. och leds och utförs ideellt av medlemmar.

Det är kombinationen idé, verksamhet och entusiastiska medlemmar som alstrar den idésmitta som lockar medlemmar och inspirerar till nya lokalavdelningar.

Verksamheten måste vara angelägen, ju angelägnare desto bättre, passa de lokala förhållandena överallt i landet och vara frivilligmässig. Med det senare menas att den ska utformas för att utföras och ledas av medlemmar som arbetar ideellt på fritiden. Dessa frivilliguppdrag får ta högst tre-fyra timmar i veckan och ska ske på tid och plats som passar den frivillige.

Det krävs resurser för att driva en lokal avdelning och verksamhet. Med resurser menas i ideella sammanhang inte främst pengar, utan ideellt arbete. Styrelsens, ledarnas och de aktivas obetalda insatser är det lokala arbetets absolut viktigaste resurs. För att en folkrörelse ska kunna lyckas måste alltså dess lokalfält var bra på att mobilisera, organisera och leda sina medlemmar.

Givetvis behövs också pengar. Hur mycket beror på typ av verksamhet. Om verksamheten kräver en mer omfattande finansiering måste lokalavdelningsmodellen också innehålla särskilda metoder och rutiner för lokalt inkomstskapande.

I små förbund ser organisationen ut så här: Medlemmarna organiseras av lokalavdelningar. Dessa i sin tur är samordnade regionalt av distrikt eller direkt av den nationella nivån.   

Ett förbund som vuxit sig väldigt stort organisatoriskt (finns lokalt i hela landet) och medlemsmässigt (samlar 1 % av befolkningen) kan kallas folkrörelse. För sådana är det vettigt att följa Sveriges politiska indelning. Men då kommunerna idag är för stora fungerar det inte riktigt, som vi sett ovan. Därför behöver folkrörelser idag fyra demokratiska nivåer: Lokalavdelning (del av en kommun), distrikt (hela kommunen), region (hela regionen) och förbundsledning (hela landet).  

Processen vid folkrörelsebygge uppifrån

Att bygga en helt ny folkrörelse uppifrån kräver en genomtänkt process. Den kan se ut på litet olika sätt, men bör innefatta följande moment:

1.   Skapa en väl fungerande, spridningsbar och helst smittosam (lokalavdelnings-) modell.

2.   Skapa en organisation för spridningsarbetet.

3.   Testsprida modellen

4.   Förbereda stöd och samordning på distrikts- och regionnivå

5.   Massprida modellen

Generellt: Arbetet bör börja i liten skala. Metoder, resultat och modell bör dokumenteras. Modellen bör testas i praktiken, sedan förbättras och testas igen innan den godkänns för spridning. Att arbeta så ökar chansen till framgång och håller kostnaderna nere. I grunden handlar detta om att testa fram succéer att skala upp.

Det kritiska första momentet är att arbeta fram den modell som med hjälp av bland annat idésmitta ska spridas vitt och brett. Den ska bestå av en verksamhetsidé, lokalavdelning och verksamhet.  

Att skapa modellen är att uppfinna eller utveckla något nytt. Det är ett entreprenöriellt arbete, en forskningsuppgift. Det ska göras i fält av därtill särskilt tränade och ledda ”utvecklare” som arbetar tillsammans med av dem lokalt mobiliserade krafter. Detta modellbygge ska ske på flera olikartade platser samtidigt. Resultaten ska sedan jämkas samman till en modell. Denna ska sedan testas och förbättras till framgång.

För det kommande arbetet att etablera den färdiga modellen på nya platser krävs tränade ”spridare” och en lämplig stödorganisation. Att utveckla dessa är moment nummer två.

Moment nummer tre är testsprida modellen. Erfarenheterna från denna kan ge underlag att förbättra såväl modellen som spridningsarbetet. 

När ett antal nya lokalavdelningarna är på plats måste de samordnas. För det krävs såväl distrikt som regioner. Att ta fram hur de ska se ut och arbeta är moment nummer fyra.

När alla komponenter godkänts, först då kan masspridningen starta på allvar, moment nummer fem. De sker dels med hjälp av särskilt tränade ”spridare”, dels genom information som leder till idésmitta. Det måste också finnas viss beredskap att hantera spontan idésmitta och andra överraskningar.

Någon gång i början av spridningsarbetet måste själva förbundet, blivande folkrörelsen, få en uppdatering. Det nationella embryo som startade processen måste genom kongress, uppdaterade stadgar och en med lokala krafter utvidgad förbundsstyrelse ges en för det fortsatta arbetet legitim form och ledning. Detta kan sedan behövas upprepas; organisationens kostym måste gradvis anpassas till den växande storleken.

 

P.S.
Jag har diskuterat begreppet folkrörelse tidigare på den här bloggen, till exempel i Vad krävs för att vara folkrörelse?, Visst kan moderaterna bli en folkrörelse, Uppfanns folkrörelsen i USA? och  Folkrörelsen är ett förbund XXL.  Dessutom tar min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik upp en rad aspekter på folkrörelse. Finns på välsorterade bibliotek.

Banker, sluta hindra lokalt föreningsliv!

Bankerna hindrar lokalt, normalt föreningsliv. Det bör de sluta med!

I ett tidigare inlägg tog jag upp det växande problemet i dagens värld att föreningslivet försvåras, begränsas och till och med bekämpas i allt fler länder, även i och av dem som beskriver sig som fullt demokratiska. Se Hur stater undergräver föreningslivet.

De senaste tjugo årens USA-ledda kamp mot terrorism och penningtvätt och liknande brottslig verksamhet har varit en ursäkt även i Sverige för restriktioner och åtgärder som försvårar och begränsar helt normalt och oskyldigt föreningsliv. Det skadar Sverige. Att undergräva föreningslivet är att försvaga den bas vår demokrati vilar på.

Ett stort problem för många lokala föreningar (av vilka de flesta faktiskt är helt självförsörjande) är bankernas beteende. Som jag skrev i ovan nämnda inlägg som exempel på hur föreningsliv kan motverkas: 

"Banker kan göra det svårt och dyrt för föreningar att använda kontanter, öppna bankkonton och nyttja betalsystem."

I en krönika i Land nr 15/2022, "Blanketthysterin gör mig helt galen", diskuterar Terese Bengard bankernas minskade närvaro och kundservice. Terese Bengard är verksamhetschef på riksorganisationen Hela Sveriges ska leva.

"Fast det som får mitt topplock att gå är när vi ska starta en ny förening och det visar sig att det dimper ner 17 sidor med blanketter från banken. De ska läsas noggrant och sedan fyllas i. Bara för att starta ett konto."

"Avgifterna är höga och administration oproportionerligt stor. Och ja, blanketthysterin har med ökad ekonomisk brottslighet att göra - jag vet. Men när den ideella föreningen som har några tusenlappar i omsättning drabbas blir man frustrerad. Om de säljer kaffe för 15 kronor så krävs det att de säljer 447 koppar för att ha råd att starta ett bankkonto."

I dagens banklandskap, skriver hon, 

"finns det inte plats ... för idrottsföreningen i Karesuando som vill förvara pengarna på ett säkert sätt".

Så ser det ut idag. Vi har kommit ganska långt från hur det var än gång för inte så länge sedan då staten och näringslivet faktiskt ansträngde sig att stödja föreningslivet, inte minst de livsviktiga små och nystartade  föreningarna. På den  tiden hade föreningarna inga problem med banken eller med det då dominerande betalsystemet, postgirot. Byråkratin var begränsad och kostnaderna var obefintliga eller låga.

Staten är skyldig att försvara föreningsfriheten. Den bör därför ta bankerna i örat. Det är uppenbart att dessa inte anstränger sig tillräckligt. Det måste gå att förhindra den ekonomiska brottslighetens transaktioner utan att samtidigt kväva gräsrotsdemokratin, det vill säga det lokala föreningslivet! 

Röstning med fullmakt i ideell förening

Är det tillåtet på årsmötet i en ideell förening att rösta med fullmakt? Det är en fråga som inte sällan dyker upp vid akut konflikt. 

Att frånvarande kan lämna röstningsfullmakt till annan röstberättigad är vanligt i andra typer av organisationer. Men inte i ideella föreningar. Det strider nämligen mot god föreningssed. 

God föreningssed är vår nedärvda kunskap om vad som gör ideella föreningar demokratiska och välfungerande. 

Att något strider mot god föreningssed innebär inte att det är absolut förbjudet. Men det innebär att det kan tillämpas endast om stadgarna så tillåter. 

För att röstning med fullmakt ska vara giltigt i en ideell förening måste det alltså vara inskrivet i just den föreningens stadgar. 

Röstning med fullmakt är inget som kan införas vid sittande möte. Varken mötesordföranden eller mötets majoritet kan fatta ett sådant beslut. Det vore nämligen ett stadgebrott. Om detta ändå sker kan alla mötets beslut i efterhand förklaras ogiltiga. 

Hur stater undergräver föreningslivet

Runt om i världen undergrävs det fria föreningslivet. Det sker öppet i diktaturer men mera fördolt i demokratier. Även i Sverige. En mångfald metoder används.  

Politiker, myndighetschefer och andra makthavare som i demokratisk anda verkar i allas intresse ser sällan några problem med föreningar. Tvärt om. De uppmuntrar dem. De vet att ett livaktigt föreningsliv gör ett land bättre.

Annat är det med dem som sätter egna intressen främst. För dem är föreningar och ideellt engagerade inget positivt. Tvärt om. De är möjliga hot som bör hållas kort.

Synen på föreningslivet - om det ska verka fritt eller regleras - är därför en viktig vattendelare inom politiken, ett demokratiskt lackmustest, faktiskt.

Till saken hör, att det staten gör har stor betydelse. Av alla yttre krafter är nämligen staten den som påverkar föreningarna mest. Mer om det i Statens stöd till föreningarna. 

I Sverige är föreningslivet internationellt sett mycket starkt och livaktigt. Det beror inte på dagens politiker. Det är ett arv från det föreningspositiva 1900-talet. Under många år då var staten föreningsfrämjande. Sedan dess har stödet minskat. 

Riksdagens allt svagare stöd till föreningslivet har många orsaker. Till de yttre hör nyliberala strömningar och EU:s ointresse. Till de inre måste partierna själva räknas. De har tappat mycket av sin ursprungliga ideella, gräsrotsnära och demokratiska prägel. En följd bland annat av att politikerna i gemen inte heller som förr är förankrade i föreningslivet. 

Diktaturerna behöver vi inte gå in på närmare. De är ju av naturen rent föreningsfientliga.

Allt det en stat kan göra - medvetet eller inte - för att skada ett fritt och livaktigt föreningsliv kan samlas under följande rubriker:

• Förbjuda!
• Begränsa!
• Förfölja!
• Motverka!
• Förleda!
• Avleda!

Att makthavare förbjuder föreningar som stör deras planer är inget nytt. Det gjordes i gamla Rom, av Gustav Vasa (som förbjöd och plundrade gillena) och i franska revolutionen (där revolutionärerna förbjöd alla föreningar) för att bara nämna tre välkända exempel. 

I dagens värld är olika slag av föreningsförbud vanliga i diktaturer, men de ökar sorgligt nog även i demokratier. Att förbjuda alla föreningar är dock sällan aktuellt, förbuden är snarare kirurgiska, ty även diktatorer har nytta av föreningar.

Den som vill hålla ett demokratiskt sken uppe vill snarare begränsa än förbjuda. Skillnaden är dock inte alltid så stor. Begränsningen kan ju vara att endast sådana verksamheter som makten godkänt får bedrivas, eller att föreningar får styras, verka, tycka eller finansieras endast på godkänt sätt. 

Legal, halvlegal och helt utomlegal förföljelse av oönskade föreningar och föreningsaktiva är tyvärr vanligt. För aktuella data, se CIVICUS. Till förföljelsearsenalens "rumsrena" sida hör övervakning och registrering av medlemmar och aktiviteter, till det uppenbart ljusskygga hör inbrott, sabotage, trakassering, mord och tortyr. 

Föreningar är för sin existens beroende av ideellt arbete. Staten kan därför försvaga dem genom att motverka medborgarnas lust och möjlighet att organisera sig. Sådana åtgärder är ganska vanliga och tycks öka. De kan se ut på många sätt:

• Staten kan med lag om godkännande och registrering minska intresset för att bilda nya föreningar. Denna kontrollfunktion innebär förstås i sig ett visst mått av hot, men detta kan ökas rejält genom krav på en komplett medlemslista.
• Staten kan undergräva föreningarnas finansiering. Vissa typer av gåvor kan förbjudas. Traditionella ideella inkomstskapade verksamheter som basarer och lotterier kan försvåras. Statsbidrag kan villkoras med krav på att även enskilda förtroendevalda måste följa reglerna eller avsättas.
• Antalet föreningsaktiva kan minskas genom att klassa ideellt arbete som "otillåten bisyssla" för alla anställda i stat, region och kommun.
• Banker kan göra det svårt och dyrt för föreningar att använda kontanter, öppna bankkonton och nyttja betalsystem. 
• Staten kan trötta ut ideellt engagerade genom att kräva in rapporter, statistik, redovisningar och liknande. 
• Staten kan göra föreningsarbete mer tungrott med en föreningslag och obligatoriska normalstadgar.
• Kommuner kan lägga ner föreningsstödet och minska tillgången på lämpliga mötes- och verksamhetslokaler. När studieförbund då kompenserar bortfallet med egen kunskap och lokaler kan staten skära ner deras statsanslag.

Dagens politiker har en övertro på ekonomiska styrmedel. Bidrag, brist på bidrag och straffavgifter förleder konsumenter att "köpa" just det som politikerna vill "sälja". Motsvarande inom föreningspolitiken är att med statsbidrag och bidragsvillkor söka knuffa föreningar i en politiskt önskvärd riktning. Se Invandrarförbund och statsbidrag. Men bidrag ges också för att gynna vissa omhuldade föreningstyper, inte minst partierna själva.

Grunden för statsbidragen tycks vara tron att de gör ideella föreningar och förbund starkare. Men så enkelt är det inte. Statsbidrag kan hjälpa, men det kan också stjälpa. Ideella föreningars grundval är det enskilda engagemanget. Detta kan inte köpas för pengar. Därför kan måttliga föreningsbidrag vara till nytta, medan rejäla sådana kan skada. Förbund som med bidrag blir starka centralt tenderar att bli svaga lokal där de för att fungera väl borde vara starka.

Faktum är att föreningslivet skulle må bäst av staten inte gav bidrag till enskilda organisationer, utan i stället använde pengarna för att skapa en neutral, allmänt föreningsfrämjande miljö.

Politiken att avleda, slutligen, är ett specialfall. Dess mål är inte att stödja enskilda, prioriterade föreningar. Den vill omvandla helheten, förändra hela sektorn. Här är USA den stora föregångaren. 

Enligt Alexis de Tocqueville på 1800-talet präglades USA av ett omfattande och aktivt föreningsliv. Detta levde kvar ännu på 1960-talet. Men inte idag. Dagens föreningsliv liknar enligt Robert Putnam mer en "ensam bowlare".

Det som hände mellan Tocqueville och Putnam var att världens största folkrörelseland blev ett stiftelseland. 

Det var en gigantisk omvandling: En typ av ideell organisation, en typ av ideellt engagemang, en typ av ideell verksamhet och en typ av ideellt ledarskap ersattes av var sin helt annan typ. Ett helt folk började arbeta ideellt på ett helt annat sätt och med helt andra saker än tidigare. 

Eller i klartext: Gräsrotsföreningar och förbund ersattes av så kallade "non-profits", alltså verksamhetsstiftelser. Medlemsengagemang ersattes av volontärarbete. Demokrati och ledarskap  av management. Och samhällspåverkan av samhällsservice. 

Den amerikanska ideella sektorn slutade alltså vara den demokratins bas som Tocqueville beundrade. I stället blev den statens välanpassade hjälpreda - helt klart också nyttig, men nyttig på ett helt annat sätt. Läs mer i USA:s medlemslösa "förbund".

Transformeringen var en komplicerad och dyr process, men inget tyder på att den egentligen var avsiktlig. Den var snarare det oväntade resultatet av statens kraftfulla satsning på att främja verksamhetsstiftelser och volontärarbete i stället för föreningar och aktiva medlemmar. Till de hävstänger som användes hörde verksamhetsbidrag och skattebefrielser på gåvor. Forskning och konsulter spelade en stor roll liksom organiserat federalt kampanjarbete. En hel stiftelsefrämjande kultur och industri byggdes upp.

Det som hände i USA var unikt. Det är inte troligt att det kan upprepas på annat håll. Men försök har gjorts och kommer framöver att göras, också i Sverige. Det är därför staten här till exempel har infört skattebefrielse på gåvor och fördunklande nyord som civila samhället.

En avledning av amerikansk typ gör naturligtvis den ideella sektorn "samhällsnyttigare", fast bara i ett kortsiktigt perspektiv. Det som går förlorat är den långsiktiga aspekten, föreningslivets ultimata samhällsuppgift, nämligen den att skydda rikets demokratiska system och medborgare från staten, skulle denna vandra politiskt vilse. 

 

Hemsidan voluntarius.com nedlagd

 Nu har jag lagt ner hemsidan voluntarius.com.

Under nära tjugo år drev jag voluntarius.com på ideell basis för att främja föreningslivet i Sverige och stödja de föreningsaktiva. 

Därför fyllde jag voluntarius.com med ett stort antal sidor. Där fanns information om alla viktiga aspekter på ideella föreningar och om hur man arbetar med dem. 

Under ett antal år svarade jag också ideellt per epost på läsarfrågor om specifika föreningsproblem. En del av frågorna och svaren lade jag sedan ut på hemsidan under rubriken "Föreningsdoktorn". 

Många läsare har vittnat om att de haft stor nytta av informationen de hittat på voluntarius.com.

Det fanns flera samverkande skäl till att lägga ner voluntarius.com. De viktigaste var ekonomiska. De löpande kostnaderna för att visa hemsidan höjdes dramatiskt för några månader sedan. Dessutom krävdes nu en rejäl investering för att modernisera, uppdatera och framtidssäkra voluntarius.com. Då dessa kostnader inte var försvarbara valde jag att lägga ner hemsidan.

Den föreningsinformation som voluntarius.com innehöll behövs idag i samhället. Förhoppningsvis kommer en liknande informationskälla att uppstå framöver.

Själv kommer jag att fortsätta skriva då och då om föreningsfrågor på den här sidan. Och möjligtvis blir det en ny bok om föreningar så småningom.

LRF flyttar till stan?

Böndernas folkrörelse är idag stadigt förankrad i den svenska myllan. Rotsystemet omfattar nära tusen lokalavdelningar. Men nu vill ledningen skrota dem och lägga förbundets bas i stan istället. 

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) ska omorganiseras. Det skriver facktidningen ATL nr 4 2023. Ledningens förslag skickades nyligen ut. Synpunkter ska lämnas senast 31 mars. Beslut ska fattas på stämman i maj

Den största förändringen är att lokalavdelningarna läggs ner. Kommungrupper ska bli ny lägsta nivå. Den medlemsnära föreningsverksamheten och medlemmarnas demokratiska inflytande ska alltså flyttas bort från landsbygden, där medlemmarna bor, och in till kommuncentra, som kan ligga många mil bort.

"Framtidssäkra folkrörelsen"
LRF:s vice ordförande Åsa Odell säger till ATL att syftet är att "framtidssäkra folkrörelsen". Idag tycker många lokalt aktiva att det är jobbigt att sitta i en föreningsstyrelse, hålla årsmöten och sköta avdelningens administration. Men det ska vara "enkelt, roligt och givande att vara förtroendevald i LRF". 

Även om lokalavdelningarna försvinner kan medlemmar ha "aktiviteter på lokal nivå" som studiecirklar och matmarknader, menar hon. I förändringen finns också en visionen om tvärorganisatoriska intressegrupper som medlemmar kan engagera sig i.

Risk för medlemstapp
Odell ser ingen risk för medlemstapp, men det gör däremot Lars Svensson, ordförande i LRF:s lokalavdelning i Sibbarp. "Blir det här verklighet kommer det att leda till ett påtagligt medlemstapp", säger han. "Varför rasera det nätverk vi har idag i byarna?"  

Också Svensson har märkt ett minskat intresset för styrelsearbete. Men för honom är lösningen inte att lägga ner avdelningarna, utan istället att stödja dem med utbildning och goda exempel.

Två perspektiv, två olika synpunkter. Vilken av dem är rätt? Ska de lokala avdelningarna läggas ner eller ska de stimuleras? Vilken väg framtidssäkrar folkrörelsen? 

Stadgarna

Som före detta organisationsutvecklare av ideella organisationer kan jag ge några synpunkter. Det blir utifrån ett mycket begränsat underlag: ATL nr 4 2023 sidan 13 (två artiklar) och sidan 28 (ledaren) och de inledande delarna av LRF:s riksstadgar.  

I stadgarna är det i detta sammanhang främst förbundets ändamål och möjligen den övergripande organisationsstruktur som är intressant.

Förbundets ändamål är bindande för alla årsmöten och styrelser i hela organisationen. Det säger vad organisationen ska göra.  

Vid en hastig titt i riksstadgarna är det tre saker som sticker ut och som kraftigt bör motverka LRF:s ambition att vara en folkrörelse: 

1. LRF har två väsensskilda slags medlemmar: människor och organisationer. 
2. Riksnivån består av två organisationer, en ekonomisk förening (med bolag) och en ideell. 
3. De två organisationerna har var sin uppsättning ändamål. Den ekonomiskas är tämligen konkret, men föreningsdelens besvärande vag. 

LRF:s lokala problem kan mycket väl ytterst bero på dessa tre faktorer. Att leda en folkrörelse är svårt. Att samtidigt bedriva en kooperativ affärsverksamhet med annat ändamål gör det givetvis ännu svårare.  

De tre problemfaktorerna förstärker varandra. Var för sig försvårar de ledningens och regionernas arbete att ge lokalavdelningarna lämplig ledning och stöd, men än mer så tillsammans. 

Det om möjligt enskilt mest problematiska är, att de två olika ändamål gjorts likvärdiga. Om ambitionen verkligen är att vara folkrörelse måste det ideella ändamålet vara överordnat.  

Lokalavdelningarna

Lättaste sättet att utröna hur väl styrelsen leder sitt förbund är att kontrollera om ändamålet är känt lokalt och slår igenom i verksamheten. Men det förutsätter förstås att det är tydligt. Det är tyvärr inte LRF:s ideella ändamål. Så här lyder det:

"Riksförbundet ska medverka till utvecklingen av företagare och företag inom det gröna näringslivet i Sverige; företag där jord, skog, trädgård och landsbygdens miljö är grundläggande resurser; så att den enskilda medlemmen kan förverkliga sina ambitioner om tillväxt, lönsamhet och livskvalitet. Verksamheten ska bedrivas med ett jämställdhets- och jämlikhetsperspektiv."

Går det att ur denna textmassa vaska fram ett tydligt uppdrag, något som lokalavdelningarna kan  inspireras och vägledas av? Låt oss se. Om jag plockar bort alla ord som inte säger vad som ska göras återstår detta:

"... medverka till ... att den enskilda medlemmen kan förverkliga sina ambitioner om tillväxt, lönsamhet och livskvalitet. ..."

En god ambition förvisso, men vad exakt ska, vad kan, lokalavdelningarna göra för att bidra till detta? Ett ändamål är meningslöst om det inte åtminstone på sikt kan förverkligas med befintliga resurser. 

Folkrörelser blir framgångsrika när deras ändamål och verksamhet drar till sig och mobiliserar medlemmar och får upptagna människor att prioritera styrelsearbete. Är det här det? 

Lokalavdelningarnas idag vanligaste verksamhet är sociala aktiviteter, studiebesök och fältvandringar. Efterfrågan på sociala aktiviteter minskar, intresset för lokal påverkan ökar. Nära 400 avdelningar är inaktiva. 

Nuvarande nätverk idealiskt
Utifrån ett folkrörelseperspektiv är LRF:s nuvarande nätverk med nära 1000 verkligt lokala avdelningar spridda över hela landet närmast idealisk. Särskilt om organisationen framöver vill bedriva lokal opinionsbildning. 

Det var genom att bygga upp sådana här nätverk som de klassiska folkrörelserna en gång i tiden växte sig starka och fick inflytande. 

Det är ganska enkelt. Vill man ha många medlemmar måste man ha många aktiva, och det i sin tur kräver många avdelningar och därmed många årsmöten och styrelser. 

För folkrörelser lokalt finns inga stordriftsfördelar, bara smådriftsfördelar. Föreningsverksamhet frodas bäst i relativt små, hemnära och demokratiskt uppbyggda avdelningar. Förutom att det ska vara engagerande och kännas viktigt att delta, ska det vara lätt kan ta sig till och från mötena. Föreningsaktiviteten ska helst inte ligga mer än 30 minuter bort.

Slutsats

Min uppfattning är att detta nätverk av lokalavdelningar är LRF:s viktigaste folkrörelseresurs. Där finns en stor dold potential som kan mobiliseras med rätt ledarskap. Att göra det är att "framtidssäkra folkrörelsen". 

  

Statens stöd till föreningarna

Sverige har ett jämfört med de flesta andra länder unikt starkt föreningsliv. Det beror främst på två saker: 1) Vår månghundraåriga föreningstradition och 2) riksdagens framsynta beslut för omkring hundra år sedan att låta ideella föreningar fortsätta regleras av god föreningssed och inte av lag. 

Vårt föreningsliv kunde alltså växa sig starkt därför att staten lämnade det i fred och inte lade sig i. Och när staten gav stöd var det på föreningslivet egna villkor. Men inte numera.  

Statens bidrag till ideella föreningar diskuteras då och då. Ofta med kravet att slöseriet med skattemedel ska stoppas; föreningar bör klara sig på egen hand. Det förekommer också larm om bidragsfusk och om att bidrag ges till ”odemokratiska föreningar”. 

Debatten om statsbidragen tycks mig ganska ensidigt inriktad på brister hos mottagarna. Men tänk om roten till problemen snarare är givaren.

Allt det som i debatt och statistik kallas föreningsbidrag är förstås inte bidrag. Ett bidrag är en gåva. Den ges utan krav på gentjänst. Men om staten betalar för att något ska göras, då är detta en ersättning för arbete, inte ett bidrag. Det finns givetvis problem också med sådana ersättningar, men de kommer inte att diskuteras här.

Vad händer med en förening om bidraget dras in?

Självklart får en ideell förening problem om staten oväntat drar in ett bidrag. Om beloppet dessutom varit betydande och behövs för att täcka löner och hyror kan föreningen knäckas. Försvinner den då? Inte nödvändigtvis. En stukad förening kan komma igen. Ur spillrorna kan uppstå en eller flera nya. Och version 2.0 av föreningen är förmodligen såväl smartare som starkare. Att tvärt dra in ett statsbidrag kan förvisso skada en "problemförening", men det är inte ett idiotsäkert sätt att bli av med den. Snarare tvärt om.

Är staten en seriös bidragsgivare?

Seriöst givna bidrag avbryts inte tvärt. De trappas av successivt. Å andra sidan, en kompetent ledd förening gör sig inte beroende av bidrag. Den sprider sina risker, men framför allt litar den till egna krafter.

Kan staten utgå ifrån att alla bidragstagare är kompetenta? Knappast! Kunskap om hur man på rätt sätt startar, leder, administrerar och utvecklar föreningar och förbund är mycket ojämnt fördelad inom befolkningen. Den är dessutom avsevärt mindre spridd idag än vad den var under folkrörelsernas storhetstid för drygt sjuttio år sedan. Föreningsrävar är sedan länge en bristvara. 

En seriös givare som befarar att mottagaren saknar behövlig föreningskompetens måste givetvis ta hänsyn till det. Att pytsa ut pengar utan tanke på hur dessa slår är inte seriöst.

Men är staten en seriös bidragsgivare? Nej, det tycker jag inte. 

För det första, statens givande liknar just den typ av välgörenhet som August Strindberg gisslade i Röda rummet. Den där givaren själv och dennes egna behov är det viktiga. Den där givaren är överordnad och mottagaren alltid underordnad, ja, faktiskt mest ett verktyg.

För det andra, som givare är staten obeständig. Obeständig därför att det mesta kring bidragen – motiv till, regler för och annat – relativt snabbt kan förändras beroende på ändrad riksdagsmajoritet, politiska händelser, opinionsstormar, lobbyism, handläggarpåfund och annat. 

För det tredje, staten som givare är okunnig. Den förstår sig inte riktigt på föreningar. Inte minst saknar den insikt om det i sammanhanget viktigaste: Hur påverkar bidrag föreningarna på djupet? Statens företrädare, med sin övertro på bidragsnytta, tycks inte förstå att bidrag också kan skada.

De två första problemen får vi nog tyvärr leva med. De tycks vara en del av statens natur. Men okunnigheten måste staten göra något åt. Den är skadlig! Därför ska vi titta på den här.

Tre ideella egenheter som staten måste beakta

Det är inte ovanligt att människor på fullt allvar tror att ideella föreningar är förenklade varianter av företag eller myndigheter. Men de har fel. De är varken det ena eller det andra. Den medlemsbaserade organisationen utgör sin egen typ med en unik struktur och ett unikt sätt att fungera. 

Med ”föreningar” menar jag här föreningar och förbund (och samfund) som består av enskilda medlemmar, inte de vars medlemmar är juridiska personer. Och eftersom föreningar förekommer i skilda varianter håller vi oss här till det mest grundläggande med dem.

Ideella föreningar skiljer sig från myndigheter på en rad olika sätt. Här ska jag lyfta fram tre särdrag som den bidragsgivande delen av staten måste förstå och särskilt beakta.

 

Första ideella särdraget

Pengar gör myndighetens organisation och verksamhet möjlig. Så är det inte med välfungerande ideella föreningar. I dem är det i stället de aktiva medlemmarnas engagemang och insatser som är huvudresursen. Pengar behövs också, men enbart som komplement. 

Av detta följer naturligtvis att det är ledningens förmåga att locka, organisera och leda medlemmar som avgör om en förening blir framgångsrik eller ej. Och märk väl, detta mobiliserande måste alltid ske lokalt, alltså just där medlemmarna bor och vistas. Också inom förbund. 

Lokalt organiserade medlemmar, inte pengar, gör föreningar starka! 

Förbund med starka rötter lokalt behöver sällan statliga bidrag. Lokalavdelningarna – förbundens motor, medlemsmagnet, ledarskola och resursgenerator – klarar sig i de flesta fall alldeles utmärkt utan. Däremot finns det annat staten kan göra för att stödja dem. Jag återkommer till det.

I förbund är det normalt främst förbundsarbetet som måste finansieras, alltså nationell ledning, samordning och administration, och de demokratiska mötena. Ofta kan dessa kostnader täckas av medlemsavgifter och transfereringar från lokalavdelningarna. Men bara om förbundets överbyggnad är mager nog.

Visst, det finns många föreningar som är organiserade på regional eller nationell nivå utan att ha lokalavdelningar. En del med fullgoda skäl, andra inte. Förekomsten av dem motsäger inte vad jag sagt ovan. De är nämligen felkonstruerade. Då de saknar lokalavdelningar kan de inte mobilisera lokalt aktiva medlemmar. Förutom resursbrist leder detta till demokratibrist. Den förra kan de kompensera med pengar, men inte den senare. Det är nämligen de lokalt organiserade medlemmarna – med sitt ideella engagemang, sin erfarenhet och sin inblick i verksamheten – som är de verkliga bärarna och försvararna av den nödvändiga underifrån-demokratin i föreningar och förbund. Ett årsmöte utan sådana närvarande blir alltför okunnigt och svagt för att på allvar kunna bevaka och företräda medlemmarnas och föreningens intressen på det sätt föreningsmodellen kräver och stadgarna förutsätter. Deras frånvaro ger styrelsen alltför stor makt och ökar påtagligt risken för klickvälde, maktmissbruk och oegentligheter.

Föreningar utan lokalavdelningar är beroende av pengar. Många av dem klarar dock av att finansiera sig själva. Övriga behöver bidrag för att överleva.

En annan typ av feltänkta föreningar är de som tagit på sig driftskostnader som vida överstiger vad föreningens medlemmar själva klarar av att finansiera. Dessa är också starkt beroende av gåvor och bidrag.

Andra ideella särdraget

Penningflödenas riktning inom en organisation är kraftigt styrande. Inom myndigheter kommer de utifrån till ledningen och strömmar nedåt. I förbund däremot bör de vara resultatet av organisationens eget arbete och komma underifrån, från medlemmarna och lokalavdelningarna. Sådan underifrån-finansiering gör förbund välfungerande. Den stärker lokalfältets inflytande, gynnar demokratin, håller organisationen smal och i god form (genom att bland annat lägga hämsko på distrikts- och huvudkontors tillväxt) och minskar risken för centralstyrning.

Finansiering underifrån gör förbund välfungerande!

En vanlig orsak till att förbund försvagas, tappar medlemmar och blir penningberoende är att dess ledning inte längre har fokus på det lokala arbetet. Skälet kan vara att distrikt och huvudkontor utvecklat egna verksamheter och egna inkomster eller att förbundsledningen fått statsbidrag. Sådan såväl topp- som sidofinansiering bryter effektivt förbundets sunda beroende av finansiering underifrån.

Staten påverkar mest

Att tillsammans med andra engagera sig ideellt är en del av den mänskliga naturen. Därför kan alla länder utveckla föreningsliv. Ändå skiljer sig graden och typen av organisering och engagemang stort mellan olika länder – även mellan grannländer – och över tid inom ett och samma land. Det beror på föreningarnas nationella och lokala omvärld, deras livsmiljö. Denna skiljer sig nämligen från land till land och kan ibland förändras radikalt inom ett land.

Graden av föreningsliv i ett land beror alltså på en mix av omvärldsfaktorer, en del positiva andra negativa. En stark, erfarenhetsbaserad, kodifierad och mycket spridd föreningstradition är så klart mycket främjande. Brist på sådan är försvårande. Men av alla omvärldsfaktorer tycks det staten gör eller inte gör påverka mest.

Sverige har ett unikt starkt föreningsliv. Det beror främst på två saker: 1) En månghundraårig positiv föreningstradition som i sin tur lett till, möjliggjort och stöts av 2) frihet från statlig lagreglering. 

Bägge dessa ovärderliga fördelar kunde ha gått förlorade för hundra år sedan. Försök gjordes nämligen då att införa en särskild föreningslag. Lyckligtvis sa riksdagen nej. Många av dess ledamöter var sprungna ur folkrörelser och förstod hur skadlig en lagreglering skulle vara. Tack vare dem baseras våra ideella föreningar idag på god föreningssed och inte på lag. Denna vår speciella "föreningsfrihet" är minst lika unik som allemansrätten men betydligt viktigare.

Lagförslag undergräver föreningsdemokratin

Stater begränsar idag allt oftare föreningslivet, ofta med terroristhot som förevändning. Sverige är inte immun mot denna negativa trend. Därför urholkas våra föreningars unika frihet från lagreglering gradvis genom annan lagstiftning. Ett anmärkningsvärt radikalt exempel på detta stoppades nyligen (tillfälligt?) av den nya regeringen. Det var en lag föreslagen av utredningen Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället.

Enligt utredningen ska ett statligt bidrag dras in om föreningen själv eller någon av dess företrädare bryter mot någon av lagens "demokrativillkor" (sid 350).  

Vilka som är en förenings företrädare, alltså vem som har rätt att representera den juridiskt, är väl definierat i såväl god föreningssed som juridisk praxis: Det är styrelsen i förening och av styrelsen utsedda firmatecknare. Inga andra. (Se till exempel Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning, åttonde upplagan, sid 65–68.) En förenings eller ett förbunds talesman är enligt god föreningssed ordföranden själv, styrelsen i förening och därutöver endast den som styrelsen särskilt utsett, ingen annan, om inte stadgarna säger annat. För skillnaden mellan god föreningssed och juridisk praxis, se nedan.

Utredningen vill emellertid med lag utvidga en förenings krets av företrädare. Enligt den ska också enskilda styrelseledamöter, anställda ledare, ideella som sprider information eller leder aktivitet (sid 351) och i vissa fall även aktiva medlemmar (sid 352) räknas som sådana företrädare, som inte får bryta mot "demokrativillkoren". 

Enligt utredningen måste dessutom vid bidrag förbundets nationella ledning övervaka att varken distrikten eller lokalavdelningarna eller dessas styrelser, styrelseledamöter, ledare och aktiva bryter mot villkoren. Och skulle sådant brott ske måste den ingripa, korrigera och straffa, annars dras bidragen in. Och allt detta förutsätts ske snabbt.

Samma krav ställer utredningen på paraplyorganisationer, alltså på föreningar av föreningar. Här förutsätts alltså att helt självständiga föreningar ska acceptera att staten gett det som dittills bara varit ett organ för samverkan en skyldighet och befogenhet att övervaka och korrigera dem och alla deras så kallade företrädare (sid 353). 

Statsbidrag som ges med sådana villkor utgör ett sådant intrång i föreningars och förbunds oberoende och inre liv att ingen styrelse på egen hand har rätt söka det. Först måste den högsta beslutande församlingen ge klartecken. Och det kan den sannolikt inte ge förrän alla berörda stadgar skrivits om. Vi talar här om demokratiska processer som i förbund normalt tar flera år.

Skulle riksdagen anta utredningens förslag försämrar den förutsättningarna för allt föreningsarbete i Sverige, inte bara för bidragstagarna. Det spelar ingen roll om straffbestämmelserna i praktiken sällan skulle tillämpas. Det är själva införandet av regelverket som är problemet. Med denna lag skulle staten etablera en ny norm för vad föreningsdemokrati är, undergräva god föreningssed och ändra välfungerande juridisk praxis. Detta skulle skada hela föreningslivet och därmed i förlängningen all svensk demokrati.

Tredje ideella särdraget

De vilsegångna förslagen i Demokrativillkor bekräftar åter att statens företrädare har svårt att på djupet förstå hur ideella föreningar fungerar. Uppenbarligen tycks utredarna tro att ett förbund kan vara både demokratiskt och toppstyrt på en och samma gång. Men det kan det inte. 

En toppstyrd hierarki av anställda, som en myndighet eller ett företag, leds med management och ordergivning. I denna okomplicerade ledningsmiljö kan den föreslagna lagens övervakning och korrigering passa in. Men inte i en demokratisk struktur som ett förbund.

Förbund leds visserligen uppifrån de också, men de styrs nerifrån. Styrandet liknar det i staten, men inte ledandet.  

Medlemmarna styr sitt förbund med direkt demokrati lokalt och indirekt sådan regionalt och centralt. Förbundet är en bottenupp-hierarki av årsmöten.

Förbundsstyrelsen fastställer inte policy, den enbart verkställer. Den ska leda hela förbundet, men saknar maktmedel. Den kan inte beordra, har ingen kontrollapparat och har normalt ingen formell rätt att ingripa neråt. De som utför – de regionalt och lokalt ideellt aktiva – är utsedda underifrån och är inte förbundsledningens underlydande. För att få dem med sig använder sig styrelsen av sådana långsamma men gedigna förbundsprocesser som intern opinionsbildning, rådslag, diskussioner, möten, anföranden, studiematerial, medlemstidning, förslag till kongressen och andra mjuka metoder. Med andra ord, den utövar ledarskap.  

Lokalavdelningarna är delvis självständiga. Dessutom är deras styrelser på samma gång underordnade förbundsstyrelsen, distriktsstyrelsen och sina egna årsmöten. Det som trots detta håller förbund samman är de aktivas gemensamma lojaliteten gentemot ändamålet, stadgarna, förbundsstyrelsen, traditionerna och kongressbesluten. Förbund handlar om engagemang, kamratskap och tilltro, inte om order, disciplin och övervakning.

Styrning nerifrån gör förbund demokratiska!  

Förbundens demokratiska struktur är förvisso komplex, men den är väl beprövad och den är ändamålsenlig. Den finns till för att medlemmarna ska kunna styra sitt förbund och bedriva samordnad verksamhet landsomfattande och ändå vara och förbli jämlika. Demokrati är här inte ett ideal eller en fasad, utan en förutsättning. Precis som jämlikhet och ideellt engagemang.

Sluta uppmuntra felkonstruerade föreningar!

Att en förening eller ett förbund är beroende av statligt bidrag är inte normalt. Det är snarare ett bevis för att den är felkonstruerad eller arbetar på fel sätt. Det bör inte uppmuntras. Ändå gör staten det. 

Ett exempel. Organisationsstöd till invandrarnas förbund infördes 1975. Det skulle enbart vara ett komplement. Men nio år senare uppgick bidragen till 73 % av förbundens inkomster. Bidragsfällan hade slagit igen. Här skriver jag mer om detta.

Bidragen till "etniska organisationer" hanteras idag av Myndigheten för Ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Syftet med dem sägs vara att "stärka organisationernas egna initiativ och verksamheter som rör kultur, språk, identitet och delaktighet i samhället". Ett sådant syfte leder tankarna till verksamhetsbidrag. Men att det fortfarande är ett organisationsstöd framgår av att det kan användas för till exempel "kostnader för kansli, administration eller anställda".

Rätt organiserade föreningar och förbund kan ha nytta av ett kompletterade organisationsbidrag, men klarar sig oftast också bra utan. De som verkligen är i behov av bidrag är de som är felkonstruerade, bedriver verksamheten på fel sätt eller som tagit sig vatten över huvudet. Skälet till att de har problem kan vara att de ursprungliga grundarna saknade erfarenhet av förbund. Genom att ge dem stöd uppmuntrar staten skapandet av fler felkonstruerade föreningar. Detta därför att 1) staten med sitt stöd legitimerar dem, vilket blir ett problem då 2) nya föreningar och förbund ofta skapas som kopior av redan existerande. 

Om staten vill att Sverige ska ha ett blomstrande, demokratiskt föreningsliv också i framtiden bör den enbart uppmuntra rätt organiserade föreningar, alltså sådana som bygger på god föreningssed och berövad föreningskunskap. Det viktigaste stöd staten kan ge de felkonstruerade är att uppmuntra dem att omorganisera sig så att de fortsättningsvis kan stå på egna ben.

Om en förening startas med löfte om statlig finansiering är risken stor att den just på grund av detta bidrag blir felkonstruerad och därmed bidragsberoende.  

God föreningssed

För att klara sitt uppdrag behöver föreningsbidragens handläggare också beakta god föreningssed. 

God föreningssed är föreningslivets samlade erfarenhet om hur man konstruerar och driver ideella föreningar och förbund. Den finns inte nedskriven, utan är en kollektiv, tyst kunskap som överförs från generation till generation av föreningsaktiva. Till stora delar gäller den lika för alla föreningar respektive förbund, men på grund av föreningslivets mångfald av modeller och traditioner finns också ett antal smärre varianter. 

God föreningssed är en erfarenhetsbaserad kunskap. Den kan endast läras genom ett mångårigt och brett föreningsarbete. Det är inget som annat än ytligt förekommer i juristutbildning och juridisk litteratur. Det är därför logiskt att domstolar endast undantagsvis tar upp föreningsfrågor; föreningar förutsätts normalt klara sina problem själva utifrån de egna stadgarna. Ändå förutsätts jurister, helt rätt men kanske orealistiskt, också när så krävs kunna beakta god föreningssed. Så här skrev till exempel Högsta domstolen (Mål nr Ö 157-07) år 2008:

”Eftersom svaret på uppkommande frågor rörande ideella föreningar inte kan sökas i en lag om ideella föreningar kan ledning (för juridisk bedömning - min anmärkning) behöva hämtas i föreningens stadgar, god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden”.

Alltså, eftersom ideella föreningar inte regleras av egen lag måste en domstol, eller i vårt fall en bidragsgivande myndighet, vid juridisk bedömning i första hand beakta de ideella föreningarnas egna normkällor, det vill säga berörd förenings egna stadgar samt god föreningssed, och endast därefter ta till de sedvanliga juridiska normkällorna. 

Observera att god föreningssed och föreningsjuridik inte är samma sak. De har olika utgångspunkt, har olika mål och kommer ibland fram till helt olika slutsatser. Medan god föreningssed syftar till välfungerande föreningar och förbund, nöjer sig juridiken med att vissa juridiska krav och principer uppfylls. Låt oss ta två exempel. 

God föreningssed accepterar inte att föreningar är odemokratiska, men det gör juridiken (se Hemström sid 38–39 och 105–106). Låt detta sjunka in!

Vidare, god föreningssed anger inget minsta antal medlemmar för en förening, men för att dess krav på god och demokratisk funktion ska uppfyllas måste de grundläggande föreningsorganen bemannas: styrelse (minst tre personer), revisor (minst en) och årsmöte (minst en utöver de valda funktionärerna), alltså totalt minst nio medlemmar. Enligt juridiken, som också struntar i god funktion, räcker det med tre personer för att bilda en förening (se till exempel Skatteverket) och vid kris anses en förening kunna överleva med en. 

Ibland kolliderar juridiken och god föreningssed. Ett exempel är synen på fusioner. Nödvändiga enligt god föreningssed, otillåtna enligt domstol. Sådana problem kan möjligen undvikas genom tydliga stadgar.

Det förefaller som om utredningen om Demokrativillkor influerats av en tredje syn på föreningar som idag sprids i samhället och som är i konflikt med såväl god föreningssed som juridiken. Enligt den kan ledningen vid behov bortse från stadgarna om politiken så kräver. Ett aktuellt exempel är ett uteslutningsärende inom ett fackförbund. Tidigare exempel som jag då kommenterade rörde stadgevidrigt avsättande av en ordförande inom ett riksdagsparti och inom ett idrottsförbund.  

Hur granska om en förening är demokratisk eller ej?

Statliga bidragsgivare förutsätts ge bidrag endast till demokratiska föreningar. För att utröna om de är det granskas bland annat stadgarna. Men stadgar ger aldrig hela svaret.

När jag för några år sedan granskade om riksdagspartierna fortfarande är demokratiska satte jag upp följande krav för en demokratisk förening. Den måste 

1. ha en demokratisk uppbyggnad, 
2. ha demokratiska stadgar, 
3. bedriva verksamhet i enlighet med sin ändamålsparagraf, 
4. följa sina stadgar 
5. i övrigt följa god föreningssed. 

Det räcker alltså inte med att föreningen är demokratisk på pappret (1 och 2), den måste också vara det i praktiken (3, 4 och 5).

Stödja vad?

Lokalt organiserade medlemmar, underifrån-finansiering och styrning nerifrån gör föreningar och förbund demokratiska, välfungerande och starka. Detta bör statliga givare beakta om syftet är att främja att de är just detta.

Stödet bör då utformas så att det lokala ideella arbetet främjas och medlemmarnas demokratiska inflytande i organisationen stärks. Bidrag ska inte användas för att möjliggöra central och regional byråkratisering eller för att ersätta medlemmarnas ideella arbete med anställda. Överhuvud taget bör ekonomiskt stöd till förbunds centrala arbete vara ganska begränsat. 

Ansökningskriterier och kontrollkrav

Kraven för att få organisationsbidrag bör vara sådana att de stöder en positiv utveckling av mottagarens organisation och är lätta att redovisa utan extra arbete. De bör därför baseras på sådan statistik och kontroll som en välskött medlemsorganisation ändå måste ha på plats.

Vettiga kriterier att basera bidrag till förbund på är:

1. Antalet lokalavdelningar (jämfört med de senaste fem åren).
2. Antalet betalande medlemmar (jämfört med de senaste fem åren).
3. Antalet aktiva medlemmar (jämfört med de senaste fem åren).

Kontrollkrav vid statliga bidrag är ett problem i sig. Fel utformade motverkar de stödets syfte och tvingar mottagarna att hålla sig med en dyr kontrollapparat. Staten bör se till att bidragstagarna kan hantera redovisningen med för ideella föreningar och förbund normala resurser och rutiner. 

Vettigare statligt stöd till föreningslivet

I stället för att stödja enbart ett urval föreningar bör staten stödja alla genom att skapa en för föreningslivet främjande miljö. Särskild tonvikt bör då läggas på att uppmuntra och främja lokal organisering och lokalt ideellt engagemang. Vidare bör staten ta bort de legala och andra hinder för ideell organisering som finns idag och sluta införa nya. 

Kunskapen om hur man rätt organiserar och driver demokratiska föreningar minskar i samhället. För att vända denna olyckliga trend krävs motåtgärder till exempel i form av praktisk inriktad föreningsforskning, som kan resultera i ledarskapslitteratur och studiecirklar. Detta borde staten kunna stödja.

Det är kommunernas uppgift att stimulera och bistå sitt lokala föreningsliv. Mest angeläget idag är att i alla kommundelar tillhandahålla lämpliga och billiga lokaler för föreningslivet. Kanske kan staten uppmuntra och stödja detta?

* * *

 

Litteraturförslag

Den som vill veta mer om hur föreningar och förbund fungerar i praktiken kan läsa Bertil Lindbergs bok Ledning av ideella föreningar och folkrörelseorganisationer (Sober Förlag 1999) och min egen bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik (Sober Förlag 2006). Finns på välsorterade bibliotek. 

Fler inlägg om detta ämne finns också här på bloggen Ideella Sektorn, till exempel Den ideella logiken - föreningarnas egen logik.