Kyrkostämman avskaffas – klok strategi?

Bara några dagar efter att jag publicerade min förra blogg, rapporterade Uppsala Nya Tidning (UNT 17/1) att Östuna församling strax utanför Knivsta nu håller sin allra sista kyrkostämma. För den som funderar över Svenska kyrkans framtida framgång är det en mycket intressant artikel.

Kyrkostämmans uppgång och fall
Kyrkostämman har sina rötter i sockenstämman som etablerades i slutet på 1200-talet. Från början behandlade den socknens alla angelägenheter, såväl kyrkliga som världsliga, men 1862 separerades de två. Sockenstämman är alltså anfader till både kyrkostämman och dagens kommuner.

När den skapades byggde sockenstämman på redan etablerade demokratiska traditioner som fanns inom det medeltida och förmedeltida föreningslivet. Med dem lades grunden för ett starkt demokratiskt lokalt självstyre.

Den direktdemokrati som sockenstämman vilade på har numera försvunnit helt inom kommunalpolitiken och nästan helt inom kyrkan. Den sista resten, kyrkostämman, har endast levt kvar i de allra minsta församlingarna, de med färre än 500 röstberättigade medlemmar. Enligt UNT rör det sig om 17 stycken i hela Uppland. Och nu försvinner den helt. Det beslutade Kyrkomötet 2007.

Kyrkostämmans roll
Förr hade kyrkostämman stor betydelse. ”Det var här som alla beslut, problem och ekonomiska frågar inom församlingen togs upp och avgjordes. I dag har den förlorat en stor del av sin makt. Den enda betydelsefulla uppgiften är numera att utse ett kyrkoråd”, skriver UNT och fortsätter:

”Förr i tiden hölls kyrkostämma två gånger om året och extrainkallade stämmor var vanligt när någon viktig fråga skulle avgöras. Men i och med att beslutsorganets makt ebbat ut har också stämmorna blivit färre och mindre välbesökta. I Östuna församling hölls den senaste för tre år sedan när kyrkorådet skulle väljas. Cirka 15 personer deltog.”

Leder till minskat engagemang
Kyrkostämmans ordförande Wille Palmgren och kyrkorådets ordförande Kim Nylander i Östuna anser att avskaffandet kommer att leda till minskat ideellt engagemang.

Min kommentar
Svenska kyrkan är numera en ideell organisation, men den har ännu inte anpassat sin organisationsstruktur och sitt sätt att verka till denna nya logik. Det är ganska naturligt. I mycket stora organisationer tar det tid t.o.m. att börja förändras i rätt riktning. Ofta krävs en större kris för att det ens ska bli av.

Nu till frågan om kyrkostämman:

Indirekt demokrati är nödvändig i förbundsstrukturer, men inte på gräsrotsnivån. Där fungerar det bäst om styrelser väljs på och rapporterar till ett årsmöte till vilket alla medlemmar är inbjudna.

Antalet medlemmar som verkligen kommer på årsmötet är vanligen inte så stort – det är de mest engagerade som kommer. Men deras engagemang är toppen på ett isberg. Utan dem försvinner även övriga. Att få kommer till årsmötet är därför inget skäl att avskaffa det.

Det är naturligtvis viktigt att ett årsmöte har mandat att fatta beslut om alla viktiga frågor som rör medlemmarna. Att ha mötet fast utan ansvar är skendemokrati. Det leder i sig till lågt deltagande. Ökat ansvar leder till ökat engagemang.

Utanför de allra största städerna har små församlingar största förutsättningarna att skapa den samhörighet och det engagemang som leder till aktiva medlemmar och många medlemmar. Sådana små församlingar kommer att fungera bäst ifall de leds av styrelser som väljs av och rapporterar till ett årsmöte till vilket alla församlingsmedlemmar är inbjudna.

Alltså, om Svenska kyrkan vill öka det ideella engagemanget och hejda medlemstappet, så vore det klokt att öka antalet små församlingar, återinföra kyrkostämman och att ge stämman ett ökat mandat.

Sammanslagningar försvagar Svenska kyrkan

Antalet församlingar i Svenska kyrkan minskar snabbt. Snart har 40 % försvunnit sedan år 2000. Det är en utveckling som borde oroa kyrkans ledning.

Några ögonblicksbilder
Antalet församlingar i Svenska kyrkan har minskat snabbt sedan skilsmässan från staten. Här är några ögonblicksbilder från hösten 2008:

• Gryta kyrkliga samfällighet och pastorats tio församlingar kommer med stor sannolikhet att slås samman (Uppsala Nya Tidning 7 december).
• I Boden utreder samfälligheten en sammanslagning av församlingarna Gunnarsbyn, Sävast och Överluleå (Norrbottens-Kuriren 18 november).
• ”Vendels församling har ansökt hos stiftsstyrelsen att får gå ihop med Tegelsmora församling. Det skulle bland annat spara pengar, anser man i Vendel. Problemet är bara att Tegelsmora inte vill.” (Uppsala Nya Tidning 24 november)
• Fyra församlingar i Stockholm kan bli en. Men två av församlingarna, Johannes och Matteus, vill inte vara med. (Kyrkans Tidning 5 december).
• Göteborgs stift föreslår att fem församlingar ska bli en (Borås Tidning 29 oktober).

Snabb minskning
Vid separationen från staten hade kyrkan 2 517 församlingar. Sedan dess har antalet minskat snabbt. Se nedan. Enligt Kyrkans Tidning (26 november) kommer det bara att finnas ca 1 460 efter nästa års kyrkoval. Det är en minskning på över 40 %:

• År 2000 fanns 2 517 församlingar.
• År 2002 fanns 2 219 församlingar (- 298, - 12 %).
• År 2006 fanns 1 837 församlingar (- 382, - 17 %).
• År 2008 fanns 1 803 församlingar ( - 34, - 2 %).
• År 2010 kommer att finnas 1 462 församlingar (- 341, - 19 %).*
• Total minskning sedan 2000: - 1 055 församlingar (- 42 %).*

* Prognos. Samtliga siffror baseras på uppgifter i Kyrkans Tidning 26 november, 2008.

Skäl till sammanslagningar
Sammanslagningarna brukar motiveras med vikande befolknings- (urbaniseringen!) och medlemsunderlag (sekulariseringen!), dålig ekonomi, tung administration m.m. Strukturer som lever kvar sedan statskyrkotiden tycks också verka i samma riktning. Det finns t.ex. krav på att varje församling ska kunna hantera kyrkofullmäktigeval.

Inte bara små
I början var det främst små församlingar i glesbygd som slogs samman. Men nu drabbas även medelstora städer som Norrköping, Eskilstuna och Södertälje, och Stockholms innerstad.

Negativa effekter
En färsk utvärdering i Lunds stift av effekterna visar att antalet gudstjänster minskat kraftigt i de sammanlagda församlingarna. Antalet gudstjänstbesökare och de förtroendevaldas och frivilligas engagemang minskar också.

Kyrkan är numera en ideell organisation
Efter frigörelsen från staten är kyrkan åter en ideell organisation och Sveriges största folkrörelse. Det är ur den synvinkeln man måste se sammanslagningarna.

Ideell logik
Ideella organisationer baseras på ideell logik. Denna skiljer sig från de logiker som gör myndigheter och företag framgångsrika. Endast genom att basera sin struktur, verksamhet, strategier och beslutsfattande på ideell logik kan Svenska kyrkan bli riktigt framgångsrik. Det är en stor skillnad, kanske den största, från statskyrkans dagar.

Små församlingar bättre än stora
Låt oss ta församlingssammanslagningarna som exempel. Företag och myndigheter, som baseras på pengar och personal, har stordriftsfördelar, men det har inte ideella organisationer, som baseras på medlemmar och ideella insatser. De har smådriftsfördelar och lyckas bäst om det lokala arbetet utförs i många små enheter.

Sammanslagningar försvagar
Baserat på vad vi genom forskning och praktik vet om folkrörelser och andra ideella organisationer, inte minst frikyrkoförsamlingar, så kan vi generellt säga:

• Att folkrörelser växer genom att öka antalet lokalorganisationer. Det är inte pengar som är det viktiga, utan förmågan att lokalt skapa ett ideellt engagemang.
• Att det är betydligt enklare att skapa och behålla ideellt engagemang i små lokalorganisationer än stora. Trehundra medlemmar är optimalt; däröver minskar engagemangsgraden.
• Att en minskning av antalet lokalorganisationer leder till allmän tillbakagång. Färre självstyrande lokala enheter leder till färre ideellt engagerade, vilket i sin tur leder till minskat medlemsantal, färre sympatisörer m. m.

Bättre strategi behövs
Kort sagt, dagens sammanslagningar stoppar inte, utan snarare spär på Svenska kyrkans problem. De borde bekymra kyrkans ledning. De behöver en bättre strategi. En som också tar hänsyn till att kyrkan numera åter är en ideell organisation.

Ideella föreningens död?

I ett inlägg i Nonprofit Online News skriver Michael C. Gilbert om "The End of Organization?" (Organisationens död?). Där förutspår han den ideella föreningens död. Den ersätts istället av nätverk, menar han. Anledningen är förändringar i kommunikationsmönster och -metoder. Han förklarar inte i detalj hur detta hänger ihop, men vänder sig framför allt mot den hierarkiska strukturen i den "moderna organisationen".

Gilbert tycks tro att ideella organisationer har sin nuvarande form och struktur inte p.g.a. reella behov, utan p.g.a. formella regler och krav som staten ställer vid registreringen. Problemet med den förklaringen är att föreningsformen är äldre än föreningsregistret och också används i länder (som Sverige) utan register.

Naturligtvis är Gilbert helt fel ute; föreningarna är inte på väg att dö ut. Men det verkligt intressanta med hans inlägg är att han listar fem viktiga innovationer som behövs för att nätverk (enligt honom) ska kunna ta över föreningarnas roll. Hans lista är tänkvärd och illustrerar svårigheterna med att driva verksamhet i nätverksform:

1. Vi måste hitta en metod att göra nätverksstrukturer påtagliga för utomstående.
2. Vi måste utveckla och sprida ett nätverksspråk anpassningsbart för olika situationer.
3. Vi behöver modeller för samverkan och kommunikation anpassade till "nätverksorganisationerna".
4. Vi behöver nya finansiella strukturer som gör nätverksfinansiering möjlig.
5. Vi behöver nya lagar så att nätverk kan anställa personal.

Jag tycker tanken att ersätta föreningar med nätverk är märklig. De två kompletterar ju varandra och gör varandra framgångsrika; ingen av dem klarar sig särskilt bra på egen hand. Det är som en tegelvägg: föreningarna är tegelstenarna, nätverkandet är murbruket. Det är den kombinationen som skapar det sociala kapitaltet och som gör ideella sektorn så effektiv som samhällsbyggare, vilket Robert Putnam visat.

"Svenskt Föreningsliv" behövs

Det är framförallt tre saker som gör den svenska ideella sektorn svag och kraftlös i förhållande till stat och näringsliv:

1) Föreningslivet är splittrat. Inom vissa delsektorer (t.ex. idrott, handikapp, folkbildning eller frivilligt socialt arbete) och rörande vissa aspekter (t.ex. ledning och insamling) finns organiserat samarbete, men det är begränsat både i omfång och djup. Att sektorn inte ser sig som och agerar som en särpräglad och enhetlig sektor med gemensamma intressen gör den svag.
2) Föreningslivet är osynliggjort. I förhållande till sin historiska och nutida betydelse och storlek är den ideella sektorn märkligt osynlig och underskattad. Den förekommer knappast alls i historieböckerna och i media, och ses inte som en viktig framgångsfaktor i politiken och samhällsdebatten. Osynligheten gör sektorn svag. Därför får den inte det samhällsstöd den förtjänar.
3) Föreningslivet saknar röst. Förr stod politik och föreningsliv nära varandra. Så är det inte idag. Istället är föreningarna utelämnade åt statens godtycke på gott och ont, och saknar samtidigt det samhällsinflytande de borde ha. Att sektorn inte talar med klar och tydlig röst såväl i Stockholm som i Bryssel gör den svag.

Den svenska ideella sektorn är i paritet med den engelska, men saknar dess inflytande. Skillnaden beror inte på att staten i England är mer tillmötesgående, förmodligen tvärt om, utan på att ideella sektorn där är välorganiserad. Där finns t.ex. sedan länge paraplyorgan som NCVO och forskningsinstitut som Volunteering England.

Jag anser att de ideella föreningarna i Sverige på liknande sätt bör bilda ett paraplyorgan för att tillvarata deras intressen. Det skulle kunna heta Svenskt Föreningsliv.

Ett sådant förbund ska givetvis inte göra det som medlemmarna kan göra själva. Det ska inte konkurrera med dem eller på annat sätt begränsa deras framgångsmöjligheter. Tvärt om ska det fokusera på det medlemmarna behöver men inte kan göra själva. Det ska främja föreningar, deras tillväxt och deras verksamhet på olika sätt. Här är några förslag på vad det kan göra:

1. Verka för föreningsfriheten, tydliggöra föreningslivets betydelse och kraft, och tillvarata dess intressen i Stockholm och Bryssel.
2. Verka för att staten underlättar och inte försvårar för ideella organisationer och ideell verksamhet. Hit hör t.ex. att bevaka att lagstiftning, skattefrågor, bidragsystem, offentlig upphandling m.m. utformas så att de inte missgynnar ideella organisationer.
3. Verka för att staten ger ideella sektorn ett motsvarande stöd som näringslivet med forskning, utbildning, statistik, nystartarstöd m.m.
4. Verka för ett gott och effektivt samarbete mellan föreningar och företag. Detta kan innefatta samarbetsmodeller för CSR, sponsring och företagsfrivilliga. Normer kan etableras för konkurrens m.m.
5. Främja och sprida kunskap till medlemmarna och andra om hur man leder, förvaltar och administrerar ideella organisationer (till skillnad mot företag och myndigheter). Hit hör också att se till att sådan kunskap beaktas vid ny lagstiftning och nya regler, t.ex. se till att bokföringsregler, revision och liknande utformas utifrån föreningarnas förhållande och behov och inte som nu utifrån företagens.
6. Verka för att ideella organisationer, verksamheter och lösningar blir mer kända bland och bättre förstådda av massmedia, forskare och politiker.
7. Säkerställa nödvändig service till föreningarna antingen i egen eller i annans regi. Det kan gälla speciellt anpassade villkor, avtal, försäkringar, betalningssystem, biljettkostnader m.m. och en gemensam arbetsmarknad med egen profil och egna avtal.
   
   Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Frivilliga och frivilliga hjälpare

Den 15 maj kunde man läsa följande bildtext i Uppsala Nya Tidning (UNT):

Frivilliga hjälpare. En frivillig volontär hjälper en kvinna att ta sig ur ett jordbävningsdrabbat område i Sichuanprovinsen. (Foto: AP)

Det är vanligt i det flesta länder där detta inte aktivt motarbetas av myndigheterna, att privatpersoner hjälper till i räddningsarbetet vid stora och små katastrofer. Vad ska sådana kallas?

På svenska har vi sedan länge använt ordet frivilliga om de som på ideell basis utför ett visst arbete, t.ex. räddningsarbete. På sistone har det svengelska volontär spritts allt mer i media. Det är onödigt och förvirrande då det redan finns ett fullgott ord på svenska. Den citerade bildtextens ”frivillig volontär” illustrerar tydligt problemet.

Vid katastrofer finns det ofta två slags frivilliga: 1) De som är utbildade och organiserade för att bistå utsatta människor, och 2) de som spontant hjälper till.

Den första gruppen ingår ofta som en ordinarie del av räddningsinsatsen i nära samarbete med myndigheterna. De får inte betalt men utför ett professionellt arbete (jämför med Sjöräddningen här hemma).

Den senare gruppen agerar spontant och på egen hand. Den kan ibland göra avsevärd nytta, men skapar oftare stora problem för det organiserade räddningsarbetet, t.ex. genom att blockera tillfartsvägar m.m. Detta finns väl dokumenterat från olika katastrofer.

Det är viktigt att skilja mellan de två. De som är utbildade och organiserade är de vi ska uppmuntra och stödja. De kallas normalt frivilliga (på engelska volunteers). De bör inte blandas samman med de övriga, som vi kanske kan kalla frivilliga eller kanske hellre spontana hjälpare.

Partierna dör inte ut

Medlemsantalet i de politiska partierna minskar år från år. Det har varit en tydlig trend i åtskilliga år och rapporteras regelbundet i media.

TV Aktuellt återkom till frågan i går (8 maj). Den inrikespolitiske kommentatorn Mats Knutson hade med hjälp av statistiken 1991-2007 räknat framåt. Om trenderna fortsätter oförändrade, menar han, kommer Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. (Någon liknande prognos för övriga partier går inte att skapa.) Hur går det då med demokratin, undrade han?

Men prognosen är fel, vilket är lätt att visa. Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte.

Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten.

Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura.

Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning? Går det verkligen att upprätthålla skillnaden mellan förtroendevalda och tjänstemän i parti och politik när de alla arbetar heltid och mot ersättning?

Jag tror inte det är försent ännu, men ganska snart. Jag tror att de största partierna, om de vill, kan vända utvecklingen. Men då måste de ta itu med sitt största folkrörelseproblem, hur garantera att inte oarvoderade medlemmar ständigt missgynnas i det inre partiarbetet?

Dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Den svenska ideella sektorn är i mått av ideellt aktiva lika stor och betydelsefull som sin motsvarig­het i USA, England och andra ledande västländer, men den är oorganiserad och splittrad och har därför inte det samhällsinflytande och det stöd den förtjänar.

Som en följd av denna splittring och av oförmågan att se sig själv som just en sektor, så saknar sektorn också kunskap, teorier och gemensam syn på hur man idag bör driva ideella organisationer och föga görs gemensamt för att förändra den situationen.

Det är väl känt från andra sammanhang att organisationers samtida samarbete och konkurrens leder till allas framsteg, att företeelser som Silicon Valley fungerar som drivbänkar för allas utveckling.

Inom svenskt föreningsliv har vi en tradition att inte samarbeta (samtidigt som vi ofta hävdar att vi heller inte konkurrerar). Det finns grupperingar av föreningar som samverkar (inom områden som t.ex. idrott, handikapp, fackligt arbete och politik), men ett allmänt samarbete för allas bästa förekommer inte. Det främsta skälet till denna brist på samarbete och gemensamt utbyte av kunskaper och idéer är kanske den myt som varje organisation tycks nära, att just den föreningen eller gruppen av föreningar är unik och olik alla andra.

Det som är unikt för varje förening och grupp av föreningar är t.ex. syftet, vissa arbetsmetoder, ideologier, målgrupper m.m. Kring allt detta bör organisationerna medvetet konkurrera. Men mycket som rör en styrelses, en generalsekreterares, en föreningsanställds, en frivilligledares och en frivilligs arbete är i grunden sig likt från förening till förening.

Inom dessa och andra likande områden har alla ideella föreningar och ideellt inriktade stiftelser mycket att vinna på att samarbeta.

Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

NGO begreppets ursprung

NGO är en förkortning för engelskans Non-Governmental Organization. Det betyder alltså ordagrant "icke statlig organisation", alltså privat organisation. Men även företag kan vara privata, så det är ingen bra benämning. På svenska behövs inte begreppet; här talar vi om ideella föreningar och stiftelser, eller sammanfattande, ideella organisationer.

Beteckningen NGO kommer från FN och biståndsvärlden. Där är det viktigt att särskilja statliga (det vill säga FN:s medlemmar) från andra aktörer.

Beteckningens ursprung framgår tydligt om man studerar Förenta Nationernas stadga som undertecknades den 26 juni 1945 i San Francisco.

I kapitel X. Ekonomiska och sociala rådet, artikel 71 heter det:

”Det ekonomiska och sociala rådet äger träffa lämpliga anstalter för samråd med icke statliga organisationer, som handhava angelägenheter, vilka falla inom rådets behörighet. Sådana uppgörelser må träffas med internationella organisationer samt, där så är lämpligt, med nationella organisationer efter samråd med vederbörande medlem av Förenta Nationerna.”

Det är ganska uppenbart att ”icke statliga organisationer” här är en beskrivning, inte en beteckning. Det är också tydligt att man endast syftar på organisationer som är verksamma inom de områden som Ekonomiska och sociala rådet (vanligen känt under sin engelska förkortning ECOSOC) är satt att verka inom. Vilka de är framgår av samma kapitel, artikel 62:

Det ekonomiska och sociala rådet äger utarbeta eller taga initiativ till undersökningar och rapporter avseende internationella ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade angelägenheter samt äger framställa förslag i alla sådana angelägenheter till generalförsamlingen, Förenta Nationernas medlemmar och vederbörande fackorgan.”

De som FN kallar ”icke statliga organisationer” ska alltså vara verksamma inom internationella ”ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade” områden. Organisationerna ska vara internationella men kan också vara nationella, men då ska berörd stat godkänna att ECOSOC samarbetar med den.

Beskrivningen i artikel 71 är vid och kan omfattad det mesta som inte är ett statligt organ. Den första definitionen av begreppet återfinns enligt engelska Wikipedia i ECOSOCs resolution 288 (X) från 27 februari 1950. Den är inte mycket klarare. Där säg i min översättning att en ”internationell icke statlig organisation” är ”vilken som helst internationell organisation som inte är grundad på ett internationellt fördrag”.

(Begreppet ”internationell” organisation till skillnad mot en ”nationell” är intressant eftersom en organisation för att kunna verka måste vara en juridisk person. Det finns ingen internationell lagstiftning som kan ge en ideell organisation legal status, det kan bara en nationell göra. I den meningen kan det alltså inte finnas några internationella ideella organisationer. Även internationella paraplyorganisationer, alltså de vars medlemmar är ideella organisationer i mer än ett land, måste vara registrerade i det land de har sitt säte och följa lagen där. Vad jag vet är det bara Schweiz som beviljar vissa ideella organisationer speciell ”internationell” status, d.v.s. ger dem förmåner som vanliga inhemska ideella organisationer inte har.)

I den engelska versionen av artikel 71 talar man om “non-governmental organizations”. Denna beskrivning har sedan förvandlats till ett begrepp: ”Non-Governmental Organization” (NGO).

Från denna specifika start i FN stadgan har NGO-begreppet vandrat ut över världen. Problemet är att det inte har något entydigt innehåll; var och en kan fylla det med sitt eget. Det leder till förvirring och oklarhet. Frågan är om inte begreppet, utanför FN stadgans värld, är mer till skada än till nytta.

Är medlemmar mindre trofasta idag?

Det sägs ofta att folkrörelsernas medlemmar är mindre trofasta idag än förr. Det beror på ökad individualism etc. Det är alltså medlemmarnas fel. Men jag vill påstå att det lika gärna kan vara folkrörelsens.

Mellan medlemmar och folkrörelse råder en interaktion, ett samspel. En viss typ av interaktion ökar medlemslojaliteten, en annan minskar den.

Om en folkrörelse tappar medlemmar ska den studera både medlemmarna och sitt eget beteende. Framförallt ska den studera sin och medlemmarnas interaktion.

Många folkrörelser började på allvar tappa medlemmar när de centraliserade uppbörden. Förr gick aktiva runt och "sålde" medlemskorten. Då fanns en mänsklig relation mellan medlem och organisation. Nu kommer ett anonymt inbetalningskort.

Förr fanns ett otal små lokalavdelningar. I var och en av dem hade styrelsen en personlig kontakt med medlemmarna. Numera har de flesta lagts ner eller slagits ihop. Sådana avdelningar lockar inte till aktivitet, och låg aktivitet ger låg lojalitet.

I dagens föreningsliv är de flesta medlemmar anonyma. Hur mycket förening är det?

Vad motiverar frivilliga?

Vad motiverar frivilliga ? Underförstått, hur motiverar man frivilliga? Det är nog den vanligaste frågan jag får om frivilligarbete. Den ställs ofta av folk som just börjat närma sig frivilligarbetet. Det är också den förmodligen mest utforskade frågan inom frivilligarbetet. I ett otal forskarrapporter finns tabeller med olika skäl. Intressant, javisst, men i grunden meningslöst.

Det handlar om skepsis. Varför ger folk av sin tid och kraft utan att få betalt? Vad är tricket?

I bakgrunden spökar en populär myt. Myten om att människan är egoistisk till sin natur. Det är en myt som odlas inom näringslivet och nationalekonomin, men som de flesta inom ideella sektorn vet med sig är falsk. Det finns naturligtvis människor som är så egoistiska att de aldrig kan tänka sig att göra något för en medmänniska eller för en sak utan egen vinning. Men de är en minoritet, kanske t.o.m. en avart.

Så det finns inget trick. Frivilliga kommer motiverade; när motivationen tryter försvinner de. Att vara frivillig och att vara motiverad är därför samma sak.

Vad som motiverar någon att bli och sedan förbli frivillig skiljer från individ till individ. Det skiljer också hos en person från tid till annan och från uppgift till uppgift.

Anställda blir kvar på arbetsplatsen långt efter att de slutat vara motiverade. Många stannar även om de är helt omotiverade. Ofta har de inget alternativ. De behöver pengarna, och jobb växer inte på träd, särskilt inte för omotiverade. Men frivilliga har sin frihet. De kan ta sin hatt och gå när lusten tryter. Ingen och inget kan tvinga dem kvar.

Anställa måste motiveras, inte frivilliga.

Hur säger man ideell på engelska?

Jag håller just nu på att översätta min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik till engelska. Det är en intressant process. Jag gör en grovöversättning. Sedan tar Ian Steed över. Han har en gedigen bakgrund från Cambridge och är själv verksam inom den ideella sektorn i England. Det är hans jobb att se till att språk och text blir rätt ur en engelsk läsarens synvinkel.

En rad språkliga problem har uppstått. En del väntade, andra oväntade. En del beror på skillnader i konkret verklighet – den ideella sektorn i Sverige och den i England är väldigt olika. Andra beror på att vi har två helt olika uppsättningar termer. Svenskan har många föreningstermer. Det verkar inte som om engelskan har samma rika utbud. T.ex. finns underligt nog ingen bra motsvarighet till ett sådant centralt ord som förtroendevald.

I min boktitel förekommer ordet ideell två gånger. Det är ett oerhört centralt begrepp fyllt med en mängd viktiga associationer. Tyvärr finns inte ideell på engelska och inte heller tycks finnas någon riktigt bra nödlösning.

Enligt Svensk etymologisk ordbok (1922) kommer ordet ideell, från tyska (Goethe osv.) och finns ej i franskan. Se http://runeberg.org/svetym/0354.html.

Under 1800-talet var svenskt föreningsliv starkt influerat av Tyskland. Det måste ha varit då som vi hämtade in ordet ideell. Frågan är om vi inte importerade begreppen förening och ideell förening vid samma tid.

Idag talar man i tysktalande länder om ”ideelle Vereinigung” och ”ideelle Verein”. Här två illustrerande exempel som visar tydligt släktskap med hur vi använder ordet ideell:

• ”Die Elvis-Presley-Gesellschaft e.V. ist eine rein ideelle Vereinigung.”
• ”Der Verein verfolgt einen „ideellen“ Zweck. Dies bedeutet, dass er, nicht auf Gewinn berechnet sein darf.”

Men vad ska man säga på engelska för att säga samma sak som ideell? Någon som vet?

Skatteverket fortsätter försvåra ideellt arbete

Den 5 december 2001 var jag i FN:s Generalförsamling i New York. Det var kulmen på Internationella Frivilligåret. Med stor uppslutning antog församlingen resolution 56/38 som uppmanar regeringarna att vidta åtgärder för att främja ideellt arbete och ideella organisationer.

I det arbete som ledde fram till resolutionen var Sverige en av tillskyndarna tillsammans med alla andra EU-länder. Sverige har alltså inte bara röstat för resolutionen, utan också aktiv ivrat för den. Jag tycker att regeringen därför är moraliskt är bunden att följa den. Men tyvärr, ingenting har gjorts sedan dess. Dokumentet tycks helt bortglömt.

I en av resolutionens punkter uppmanas regeringarna att skapa skatte-, lag- och andra regelsystem som främjar och underlättar för ideella organisationer som organiserar frivilliga. Jag kom osökt att tänka på det när jag idag i ett nyhetsbrev från KPMG läste om följande:

Ska ett förbund som utför administrativa tjänster åt sina egna lokalavdelningar lägga på moms? Skattenämnden har i ett aktuellt fall om ett fackförbund sagt nej, men Skatteverket har överklagat.

Skattenämnden anser, helt riktigt, att avdelningarna är organisatoriska enheter inom förbundet. Att ge dem stöd är därför ingen yrkesmässig verksamhet. Alltså ska ingen moms utgå.

Var och en som förstår sig på ideella organisationers organisation och logik inser att Skattenämnden har helt rätt. Här rör det sig om ett förbund som består av en huvudförening och ett antal underföreningar. Dessa utgör fristående enheter inom en och samma organisation. Det faktum att myndigheterna gett dem egna organisationsnummer innebär inte att de blivit självständiga juridiska personer. Ty om så vore fallet skulle Sverige inte längre ha några folkrörelser.

Det är dags för regering och riksdag att börja tillämpa resolution 56/38. Ändra lagar och regler och ge Skatteverket nya instruktioner så att det slutar försvåra det ideella arbetet. Ideella organisationer som bedriver kommersiell verksamhet ska naturligtvis betala moms på denna. Men allt annat ska vara momsfritt. För övrigt tycker jag att ideella organisationer i sin ideella, momsfria verksamhet ska kunna återfå den moms de själva betalar. De är inte slutkunden. Som det nu är blir moms vid inköp en straffskatt för ideell verksamhet.

Piratskeppet - en sjörövarförening

Var 1700-talets sjörövare demokratins föregångare? Det tycks litet tillspetsat den amerikanske historikern Marcus Rediker hävda enligt en intressant understreckare i Svenska Dagbladet 20 maj (Stefan Eklöf Amirell: Frihet, jämlikhet och blodbad ).

Rediker berättar i sin nyutkomna bok (Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet) bl.a. om hur piraterna var organiserade. Piratskeppets besättning fattade beslut genom omröstning och valde och avsatte sin kapten och kvartermästar. Detta baserades på en standardiserad skriftlig överenskommelse, som också reglerade hur stora andelar var och en skulle få av bytet. En särskild fond gav bidrag till den som fick permanenta skador.

Detta är förvisso mycket intressant, men kanske inte fullt så banbrytande som författaren tycks tro. Det han beskrivit är ju helt enkelt en förening och sådana går långt tillbaka i tiden och har funnits i de mest skilda sammanhang. Skrån och gillen under tidig medeltid hade skriven stadga, valda funktionärer och en fond för ömsesidig hjälp. Det var också vanligt på den tiden att köpmän och sjömän gick samman i tillfälliga föreningar för att genomföra handelsresor. Vid resans slut upplöstes föreningen och vinsten fördelades. En runsten vid Bjälbo kyrka i Östergötland (ÖG64) tyder på att vikingatåg också kan ha haft den formen. Att sådana traditioner levde kvar på 1500- och 1600-talen är inte så konstigt. Den stora föreningsdöden kom ju först med Franska revolutionen.

Naturligtvis har det demokratiska samhällssystemet inspirerats av och drivits fram av föreningar, men knappast på det sätt som Rediker tycks tro. Hans berättelse är dock en bra påminnelse om hur nyttig och flexibel föreningsformen är, men också att den kan användas både för goda och onda syften.

Ingen brist på kvinnor med styrelsekompetens

Folkrörelser och börsbolag har en mycket viktig sak gemensam: de behöver en bra styrelse! Det deras styrelse ska göra är dock inte detsamma. Den som vill kan läsa mer om det i min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Men det finns mycket annat som är lika: Styrelsen är vald, inte utsedd. Den ska utföra sitt uppdrag i sina uppdragsgivares intresse. Den ska styra, inte göra det den betalda ledningen gör.

I bägge fallen är styrelseuppdraget en yttersta konsekvens och manifestation av ett ägande. Mera direkt naturligtvis i aktiebolaget, men även i folkrörelsen är det faktiskt medlemmarna som äger organisationen.

Vilka personer medlemmar eller privata aktieägare väljer att sätta i sina styrelser är deras ensak och inget staten, massmedia eller någon annan har något att göra med. Det är skyddat i grundlagen.

Val till styrelser är komplicerade processer med en sluten och en öppen del. De avgörande besluten fattas oftast redan när valberedningen vaskar fram sina kandidater. Ingen utomstående får någonsin veta varför egentligen den ene föreslås och inte den andre. Det är naturligt med tanke på att det rör sig om känsliga person-, makt- och relationsfrågor.

Ingen vill ha inkompetenta personer i styrelsen, men enbart kompetens är inte nog. Annat väger tyngre, t.ex. aktieportföljens storlek och sammansättning. Ändock tycks mediekampanjen för fler kvinnor i börsbolagens styrelser enbart inrikta sig på kompetensfrågan. Men det är ett stickspår. Särskilt som fokus läggs på helt fel typ av kompetens. Kampanjmakarna tycks tro att en hög post i ett bolag automatiskt ger den nödvändiga kompetensen, men styrelsearbete och management är faktiskt två helt olika saker.

En bolagsstyrelse kräver en mix av kompetenser, personligheter, nätverk m.m. Men i botten måste var och en ha styrelsekompetens. Men sådan kompetens kampanjas inte för. Det är synd. För om den lyfts fram så ökar urvalet kandidater dramatiskt. Inom föreningslivet finns nämligen runt 800,000 förtroendevalda kvinnor (SCB 2003).

Börsbolagen kan förvisso stärka sina styrelser genom ett bättre rekryteringsarbete. Med starkare styrelser leds de bättre och presterar bättre. Det gynnar ägarna. Företag som går den vägen kommer säkert att öka antalet kvinnor i sina styrelser. Men valet är fritt. Ingen kan tvinga dem.

Resultatet, inte insamlingskostnaden är det viktiga

Varför ger någon sitt bidrag till en organisation och inte till en annan? Det handlar i de flesta fall om tilltro och förtroende. Eftersom man inte själv kan kontrollera hur pengarna används, ger man till de organisationer man känner till och tror på. Det är en bedömning man gör utifrån organisationens tidigare agerande.

Trots att det finns i t.ex. media en ensidig fixering inte på vad organisationerna åstadkommer, utan på deras insamlings- och förvaltningskostnader. Detta menlösa myndighetsperspektiv främjas av Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI).

Enligt SFI får en organisations insamlingsverksamhet inte belastas med "oskäliga kostnader". Idag innebär det att "minst 75 % av de totala intäkterna skall gå till ändamålet.”

Den som är någorlunda insatt i ideella organisationers verksamhet och ekonomi vet att 25 % till insamling och administration är en helt godtycklig siffra. Helt legitima insamlings- och förvaltningskostnader varierar nämligen stort mellan organisationerna beroende på en mängd olika variabler. Så ger t.ex. olika organisationstyper, verksamheter, insamlingsändamål, insamlingsmetoder, givarportföljer, ambitioner, kompetens, mediauppbackning helt olika kostnadsstrukturer och –nivåer. Det är också betydligt dyrare att bygga upp eller expandera en insamlingsverksamhet, än att enbart förvalta en.

Ju större konkurrensen blir mellan organisationerna, och ju kommersiellare metoder som därför i desperation tillgrips, desto högre blir insamlingskostnaderna. Och då Sverige sakta traskar efter i USA:s och Englands fotspår (utan att ha dessa länders mer gynnsamma förhållanden) är det dit vi är på väg. I USA idag är insamlingskostnader på 35 % inte ovanligt. Så dagens för SFI så heliga 25 % kommer snart att bli 30 % och sedan förmodligen mer.

Att fastställa ett meningsfullt procenttal är svårt, men det verkligt stora kruxet tycks ändå vara, hur tillämpa det? Vilket värde ska t.ex. ges åt det ingående ideella arbetet? Det är i Sverige så stort, så om det inte räknas med eller räknas rätt, så blir de 25 % helt meningslösa. Och hur fastställer man den sanna administrationskostnaden för ideella föreningar? De bokföringsmodeller som idag tillämpas bygger på företags och myndigheters verklighet och struktur, inte på de ideella föreningarnas, och ger därför inget rättvist resultat.

Det kan mycket väl vara så att det 25 % taket inte bara är meningslöst som mått, utan rentav är skadligt för organisationerna och deras verksamheter.

Om du tänker ge ett bidrag, stirra dig då inte blind på insamlings- och förvaltningskostnaderna. Det är hur resten av pengarna används som är det intressanta. Organisationernas resultat! Det är där det verkligen skiljer! Det finns t.ex. insatser som leder till intet, de som väl motsvarar de satsade pengarna och de där det satsade värdet mångdubblas. Det finns insatser som aningslöst fördjupar problem och andra som med samma summa insiktsfullt löser dem. När det gäller resultaten finns en mångfald som ingen byråkratiskt eller förment vetenskaplig metod kan hjälpa dig att bena upp. Du får istället använda ditt eget omdöme. Stöd den organisation du ömmar för och tror på!

Styrelsearbete kräver särskild kompetens

Kampanjen för fler kvinnor i de stora börsbolagens styrelser rullar vidare. Enligt SvD idag har antalet minskat. Bland de citerade kommentarerna finns såväl kloka (Marie Ehrling) som de uppåt väggarna (Carina Lundberg, Folksam).

Vem som sitter i styrelsen för ett börsbolag är naturligtvis en maktfråga i första hand. Att kräva mer kvinnor av kompetensskäl är förmodligen att skjuta högt över målet. Det är att förutsätta att dagens styrelseledamöter (män som kvinnor) sitter där pga sin höga kompetens. Det är snarare en fråga om balans mellan olika ägarintressen och om vem enskilda ägare har förtroende för, alltså ofta en kompromiss. Om styrelserna tillsattes helt utifrån styrelsekompetens skulle de nog se helt annorlunda ut.

Men någon lag på kompetenta styrelser finns inte och skulle givetvis inte fungera. Det är för övrigt inte statens roll att lägga sig i hur privata organisationers styrelser är sammansatta. Det är upp till ägarna eller medlemmarna.

Men låt oss lämna maktfrågorna och istället titta närmare på just den speciella kompetens som krävs i en styrelse. Många tycks tro att det räcker med allmän- eller chefskompetens. Men så är det inte.

En bra styrelseledamot är resultatet av för uppdraget lämpliga personliga egenskaper och kompetenser, men också av en mycket speciell erfarenhet. Själva rollen och jobbet kan man nämligen bara lära sig i en styrelse ledd av en bra ordförande och stödd av en bra VD. De egenskaper och kompetenser som krävs är helt annorlunda än de en bra VD normalt behöver. Styrelsen har ju en helt annan mer strategisk roll och ett annat tidsperspektiv.

Även om allt styrelsearbete på ytan är i grunden lika, är det som krävs och det styrelsen som kollektiv ska åstadkomma olika från sammanhang till sammanhang. Tex. är styrelsearbetet i myndighet, företag och folkrörelse helt olika. Det skiljer också mellan små och stora organisationer och från land till land. Den som inte förmår förstå styrelsearbetet i sitt rätta sammanhang kan inte lyckas.

Men även en styrelse med idel kompetenta ledamöter kan misslyckas. Styrelsearbetet är inte ett individuellt uppdrag, utan ett kollektivt. Och, säger John Carver, styrelser är ofta en inkompetent grupp av kompetenta människor. Varje individuell styrelse måste först läras att arbeta tillsammans och sedan ledas att lyckas! För det förra krävs styrelseutveckling och för det senare en mycket van och kompetent ordförande.

Läs SvD:s artiklar: www.e24.se/dynamiskt/sverige/did_15501389.asp och www.e24.se/dynamiskt/sverige/did_15501406.asp

Fi - folkrörelse eller parti?

För ett tag sedan diskuterades livligt ifall Fi var ett parti eller en folkrörelse. Det rätta svaret idag tycks vara varken eller. Eller möjligen både ock.

Fi har i offentlig bidragsansökan uppgett att de inte avser ställa upp i val. Detta har tolkats som att Fi inte är ett parti. Men måste ett parti verkligen ställa upp i val? Kan det inte verka med andra metoder istället? Naturligtvis kan det det. Ur den synvinkeln kan Fi alltså fortfarande vara ett parti. Om inte annat så ett parti i vardande.

Det bidrag Fi fick ges till folkrörelser. Detta har tolkats som att Fi numera är en folkrörelse. Men för att folkrörelsebegreppet inte ska vattnas ut helt, så måste det syfta på organisationer som är bra mycket större än Fi. Att Fi är en folkrörelse i vardande är fullt klart. Den har ett tydligt syfte och ett stort engagemang bland medlemmarna. Framgång eller ej hänger på ledningens förmåga.

Det verkligt intressanta med denna debatt var att parti och folkrörelse sattes i motsättning till varandra, som om de var oförenliga. Så är det inte. I själva verket kan ett parti inte bli riktigt starkt och inflytelserikt om det inte är och beter sig som en folkrörelse. Att förlita sig på reklamkampanjer och medieutspel kan ge tillfälliga valframgångar – upp som en sol och ned som en pannkaka – endast genom ett träget folkrörelsearbete skapas stabila väljarunderlag.

Frivilliga lever längre

"Visste ni att det är bevisat att människor som jobbar med välgörenhet lever längre och är både lyckligare och friskare än andra människor?"

Så skriver Johan Staël von Holstein i Metro ("Du skall icke vara en liten lort" 10/4 2007).

Är det sant? Nja! De undersökningar jag hört talas om har gjorts i England och USA. De har aldrig inriktat sig på begreppet välgörenhet, utan på frivilligt arbete. Vad de visat är att de pensionärer som arbetar ideellt i den form av frivilligt arbete som är vanligt i England och USA tenderar att leva längre o.s.v. än de som inte är aktiva.

Ordet välgörenhet är ett betydligt vidare begrepp. Det används sällan i Sverige eftersom det hos oss (efter bl.a. Strindbergs Röda Rummet) har en negativ klang av nådegåvor. Men om man tar ordet efter dess ursprungliga betydelse så innefattar det givare av pengar och gåvor. I vidare bemärkelse idag skulle det också kunna innefatta anställda inom vissa typer av ideella organisationer. Några bevis för att individer inom dessa två grupper skulle leva längre och må bättre finns mig veterligt inte.

Problemet med ordet välgörenhet i detta sammahang är att det, för de flesta svenskar, inte innefattar just de ideellt aktiva som undersökningarna pekar ut, nämligen de som arbetar frivilligt i ett organiserat sammanhang och till nytta för utomstående .

Folkrörelsen är ett förbund XXL

För mig är folkrörelse kort och gott en benämning på en ideell förening i förbundsform som vuxit sig så stor att dess distrikt och lokalavdelningar täcker hela landet. Det är ett förbund XXL helt enkelt. Folkrörelsen är varken ett vänster- eller högerprojekt utan en form öppen för alla.

Det finns sådant som varken familj, stat eller näringsliv kan åstadkomma. För att lösa sådana arbetsuppgifter kan det effektivaste sättet vara att bilda och driva en förening. Så har det varit i alla tider, så är det idag, och så kommer det att förbli framöver. Om en sådan förening möter upp mot ett tillräckligt angeläget och spritt behov och leds och organiseras på att tillräckligt kompetent sätt, då kan den växa till ett förbund och vidare till en folkrörelse.

För många människor är det inte så enkelt. För dem är begreppet folkrörelse också laddat med ideologi. De har kriterier som av ideologiska skäl måste läggas till för att något ska räknas som en riktig folkrörelse.

Problemet med ideologier är att de förvrider verklighetsuppfattningen. Det blir lätt så att det inte är folkrörelsen, utan en skenbild, som används som standardmått.

Henrik Berggren kritiserar i TCO-Tidningen en sådan ideologi (de som tror att de folkrörelseaktiva förr var "ett stadigt och ansvarsfullt folkslag berett till osjälviska uppoffringar för kollektivet och högre samhälleliga ideal"). Samtidigt förordar han sin egen ideologiska variant ("De klassiska svenska folkrörelserna var självhjälpsföreningar som gav medlemmarna nödvändiga verktyg för att överleva som individer i den tidens klassamhälle.").

Visst är det viktigt att inse allt ideellt arbete, även det mest oegennyttiga, har inslag av egennytta, men man måste också förstå att ingen förening någonsin förmår att bygga sig landsomfattande enbart på medlemmarnas egennytta, den måste också ha ett högre mål att samlas kring. Dessutom behöver den centrala och regionala ledare som förmår att inspirera och vägleda en kader av lokala ledare att utföra ett ansvarsfullt och uppoffrande arbete.

En folkrörelses mål och verksamhet kan vara av självhjälpstyp, d.v.s. att medlemmarna bidrar till varandras nytta. Två framträdande exempel på detta idag är idrotts- och fackföreningsrörelsen. Men det som vanligtvis förknippas med de traditionella (läs: bildade sista hälften av 1800-talet) svenska (läs: inspirerade från England och Tyskland) folkrörelserna är att de var kampanjdrivande, de spred sin ideologi, de ville förändra samhället.

Var tid har sina problem och sina lösningar, men vad gäller folkrörelsebyggandet är det grundläggande i arbetet mer eller mindre detsamma över tid. Människornas vilja till engagemang är också mer eller mindre konstant fast ökande med högre utbildning. Men för att materialiseras måste det utlösas, organiseras och ledas. För det krävs ledare och effektiva metoder.

Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten

Riksdagsledamot Ulrika Karlsson (m) hävdar i en artikel i Uppsala Nya Tidning (28/3), att kårobligatoriet är ett "klart brott mot den grundlagsfästa föreningsfriheten". Det hon vänder sig emot och vill avskaffa är att endast den som är medlem i kåren/nationen får studera och tentera på universitet.

Den grundlagsfästa föreningsfriheten handlar framförallt om rätten att fritt bilda och fritt gå med i föreningar. Men det innebär inte att det skulle vara ett brott mot föreningsfriheten att man för att kunna tillgodogöra sig en viss nyttighet tvingas vara med i en viss förening. Det är tvärt om en väl etablerad och accepterad princip. Föreningar har ofta monopol på specifika rättigheter. Endast medlemmarna har t.ex. rätt att påverka ett visst partis politik. Den som vill bo i ett HSB-hus måste vara medlem. Exemplen är många.

Historien har visat att staten (läs partierna och ideologierna) utgör det största hotet mot föreningsfriheten. Ju mindre inskränkningar det är i den dess bättre är det. Därför Ulrika, bort med tassarna!

Dr House inte kommersiell utan ideell

SvD:s ledarskribent Per Ericson skriver 28 mars om profit i vården. Han använder då Doktor Gregory House (TV4 "House) som exempel på "fantasiegggande exempel på tänkbara krockar mellan profitintresse och etik". Per Ericson utgår alltså från att House arbetar på ett affärsdrivande sjukhus.

Hur verklighetsnära serien verkligen är är svårt att säga, men det sjukhus House sägs arbeta på är inte ett bolag utan en non-profit institution, d.v.s. en ideell organisation. Det framgick tydligt i de avsnitt i höstas som tog upp den intressanta konflikten mellan kommersiell och non-profit inriktad sjukhusledning. Det slutade med att ordföranden, som utifrån ren inkompetens försökte driva sjukhuset som bolag, tvingades avgå.

Det är mycket vanligt att sjukhus i USA drivs som ideella institutioner. När det gäller vilken organisationsform som är bäst för sjukhus i Sverige står valet alltså inte enbart mellan stat och näringsliv, som många tycks tro. Det finns också ett tredje, väl beprövad och framgångsrikt alternativ, den ideella institutionen.

Kvinnor i styrelser

Enligt media är det brist på kvinnor lämpliga att sitta i bolagsstyrelser. Jag tvivlar på att det är sant. Har valberedningarna och rekryteringskonsulterna verkligen finkammat styrelserna inom Ideella Sektorn?

Om man får tro Peter Drucker och andra framstående kännare av både näringsliv och Ideell Sektor så är styrelsekompetensen inom välskötta ideella organisationer högre än inom företag i gemen. Vi kan därför förvänta oss att det finns en rad kvinnor (och män) inom den Ideella Sektorn som är riktigt duktiga styrelseledamöter.

Problemet är nog främst 1) att näringslivet inte inser att de finns, och 2) att det inte har nätverk nog att fånga upp dem.

Tvivelaktigt heltidsarvode

Enligt SvD idag är Riksidrottsförbundets (RF) ordförande Karin Mattsson i praktiken heltidsarvoderad för sitt ideella uppdrag. Detta har väckt kritik inom organisationen. Dels för att det bryter mot gällande regler och dels för att ledningen smusslat med saken. Hela saken är principiellt intressant och värd en kommentar.

RF är en ideell förening. Som sådan egentligen inte särskilt stor, men mycket viktig som paraplyorgan för idrottens alla förbund. Tillsammans utgör dessa förbund och föreningar den största grupperingen (rörelsen) inom den Ideella Sektorn. Man får väl anta att det som sker inom RF kraftigt influerar utvecklingen inom specialförbunden och dess föreningar. Det som sker in RF har därför stor betydelse för utvecklingen av resten av Sveriges ca 200.000 ideella förbund och föreningar.

Inom den svenska folkrörelsetraditionen finns det tre beprövade och legitima, men helt olika modeller för hur organisera den högsta ledningen:

1. Inom mindre organisationer har man ofta enbart en styrelse och det "dagliga" arbetet leds helt ideellt av ett arbetsutskott. Ibland har man också någon anställd underställd detta.
2. Inom politik, fackföreningsrörelse och liknande har man ofta en heltidsbetald ordförande. Denne leder inte bara styrelsens arbete, utan hela organisationen och verksamheten. Som stöd och avlastning har han eller hon en administratör som brukar kallas Förbundssekreterare, Partisekreterare eller liknande.
3. Inom de flesta andra större organisationer har man en ideellt arbetande ordförande. Denne leder styrelsens arbete, men verkar också som organisationens främste ledare. För detta får han eller hon möjligtvis ett mindre arvode. I den här modellen är det en anställd generalsekreterare (Förbundsdirektör, VD eller liknande) som driver det tunga organisatoriska arbetet.

RF tillhör den tredje gruppen. Fram tills nu har samtliga ordföranden arbetat ideellt. Det dagliga arbetet leds av riksidrottsdirektören. I och med att Karin Mattsson uppbär ett heltidsarvode har RF numera alltså både en heltidsarbetande ordförande och en tung direktör, en sammanblandning av modellerna 2 och 3. Organisatoriskt förändrar heltidsarvodet helt förutsättningarna för hur ledningen ska arbeta. Ordförandens roll måste ha utvidgats kraftigt. Rimligtvis måste riksidrottsdirektörens mandat ha minskat lika mycket. Jag förutsätter att styrelsen har diskuterat igenom den nya situationen och har utfärdat lämpliga riktlinjer.

Enligt stadgarna §8 punkt 7 är det RF-stämman som på valberedningens förslag beslutar om arvodering av styrelseledamöter. Enligt gällande beslut får ordföranden och övriga styrelseledamöter var och en en årlig ersättning för sin tid och sitt engagemang motsvarande ett basbelopp (40.300 kr).

Det lär också finnas (i RF:s stadgar sägs det, men jag kan inte hitta det) en regel om att ledamot vid enstaka tillfällen kan få ersättning för förlorad arbetsinkomst. Den används nu - för första gången - för att göra det möjligt för ordföranden att arbeta heltid. Hon är tjänsteledig på 90 % från LRF och får motsvarande belopp i ersättning från RF.

Enligt SvD är Karin Mattsson införstådd med att en sådan tillämpning av regeln aldrig varit avsedd. Ändå säger hon till tidningen: "Jag följer reglerna och blir sur och trött på de som misstänkliggör mig". Men att töja reglerna på det här sättet är inte att följa dem.

Dessutom tar hon också ut de 40.300 kr om året som alla i styrelsen får. I princip tar hon alltså emot ersättning två gånger för samma arbete.

Observera att det är inte beloppens storlek (ca 40.000 kr/mån) det handlar om här. Om RF-stämman beslutar sig för att heltidsarvodera sin ordförande, så kommer den sannolikt också att besluta om ett belopp högre än så. Det handlar heller inte om Karin Mattsson ska vara heltidsarvoderad eller inte. Det kan ju RF fritt besluta om. Det handlar om hur besluten fattats. Möjligen handlar det också om vilken långsiktig effekt de får. Ty om RF går denna väg så kommer givetvis förbunden och föreningarna så småningom att följa efter.

Om RF-stämman beslutar sig för att RF ska ha en heltidsarvoderad ordförande, då bör den också genomföra de ändringar i stadgar och organisation som detta byte av ledningsmodel kräver. Kanske behövs inte längre någon riksidrottsdirektör? Kanske måste kravprofilen på ordföranden ses över? Det blir ju ett helt annat uppdrag än vad som varit aktuellt hittills.

En av de märkligare turerna i denna historia är valberedningens roll. Enligt SvD har den godkänt arrangemanget som lett till att ordföranden är heltidsarvoderad. Men något mandat att göra detta har den inte. En valberednings enda uppgift är att ta fram och ge förslag till stämman. Den kan inte ingå överenskommelser eller fatta andra beslut i organisationens namn. Jag förutsätter därför att det är styrelsen, och ingen annan, som har godkänt ordförandens tvivelaktiga heltidsarvode.

Ideella drivkrafter

Gängse, och idag tyvärr alltför dominanta ekonomiska teorier utgår ifrån att människan är en rationell egoist. Men att vi ständigt försöker maximera vår vinst är bara en del av sanningen. Det gäller en del, och inte alla. Det gäller ibland, men inte alltid. Tur är det, annars skulle mänskligheten förmodligen för länge sedan gått under.

Det är föreställningar som dessa som ligger till grund för påståendet att "vi måste betala en riktigt hög lön för att locka till oss de bästa". Även om detta skulle gälla till 100 % inom näringslivet, vilket jag starkt betvivlar, så gäller det ofta inte alls inom Ideella Sektorn. Det finns en rad andra faktorer än höga löner, som gör att folk söker sig dit.

De ideella organisationer som vill lyckas väl med sina rekryteringar måste skaffa sig en god bild av de ideella drivkrafterna. Att snegla på hur företag gör leder sällan rätt.

Professionell ideell

Professionell ställs ofta i motsättning till ideell, som handlade det om två oförenliga saker. Det är sant enbart ifall man med professionell kort och gott menar ”avlönad”. Men om man istället, som brukligt är, menar ”någon som kan lösa sin uppgift på rätt sätt”, då finner vi professionellt och oprofessionellt arbete både bland anställda och ideella. Man kan därför tala om professionell ideell.

Företag, myndigheter och ideella organisationer bygger på olika funktionslogik. Det gör att det som är professionellt i den ena inte nödvändigtvis är det i de andra. Det som i ett företag är professionellt är ofta oprofessionellt i en förening, och vise versa. Den Ideella sektorn har alltså sitt eget mått på vad som är professionellt arbete.

För den som leder, är aktiv i eller är anställd av en förening, församling, folkrörelse eller stiftelse är det nödvändigt att i första hand förstå det speciella med en sådan ideell organisation - den ideella logiken. Utan en grundläggande förståelse för den blir man inte professionell i dessa sammanhang.

Om detta har jag skrivit i boken Professionell ideell - Om att verka med ideell logik. Den gavs nyligen ut på Sober Förlag och innehåller följande kapitel:

1. Folkrörelse i motvind
2. Ideell logik
3. Den ideella mångfalden
4. Det skiljer mellan länderna
5. Ideella föreningens särdrag
6. Folkrörelsen lokalt
7. Ideellas kategorier och roller
8. Ideella tjänster
9. Ideell finansiering
10. Rekrytera och organisera frivilliga
11. Styra folkrörelser
12. Leda folkrörelser

Ungdomsförbund i kris 2

Av alla politiska ungdomsförbund tycks SSU vara mest i kris. Jag vet inget mer om detta än vad som stått i tidningarna, men de senaste dagarnas händelser med Anna Sjödins avgång är bara en del i en lång följetong.

I media beskrivs detta som maktkamp mellan två falanger, men från min synvinkel verkar det mest handla om undermålig ledning. Om de två falangerna verkligen var oförenliga skulle organisationen redan ha splittrats. Om de inte är det, är det ledningens uppgift att hålla dem samman och att leda dem i ett produktivt arbete.

Att leda föreningar är svårt. Det kräver särskild kompetens och sådan uppstår inte av sig självt. Det krävs studier och hårt arbete.

Förmågan att utveckla unga människor till goda ledare är de politiska ungdomsförbundens viktigaste långsiktiga bidrag till sina moderspartier. Uppenbarligen görs för litet inom SSU för att uppnå detta.

Ungdomsförbund i kris 1

Under rubriken ”Ungdomsförbund i kris” i SvD den 6/12 föreslår P J Anders Linder, att de borgerliga ungdomsförbunden ska slås ihop till en organisation – för att nå "kritisk massa". Inom den nya organisationen ska det dock "finnas utrymme för att vara liberal, konservativ och kristdemokrat".

Utan att gå in på vare sig partipolitik eller på ungdomsförbundens reella problem, kan jag som ”föreningsdoktor” direkt säga, att detta inte är något bra förslag.

Det är en vanlig uppfattning att föreningar (eller lokalavdelningar) blir starkare om de slås ihop. Erfarenheten visar att så inte är fallet. Den organisatoriska styrkan växer sällan och bortfallet av medlemmar och aktiva blir oftast alltför stort.

Mindre vanligt är förslaget att föreningen ska ha tre helt olika ideologier. Det bryter på ett mer uppseendeväckande sätt mot den ideella logiken. Ty kärnan i en förening är inte organisationen, utan idén. Endast med en stark idé att samlas kring blir föreningen framgångsrik.

Jag är rädd att förslaget skulle mynna ut i något mycket litet och något mycket betydelselöst. Vore det inte bättre att de berörda ungdomsförbunden istället lärde sig bemästra sina verkliga problem?

Ideella Sektorn fick Nobels Fredspris - igen!

Nobels Fredspris 2006 gavs i lika delar till Muhammad Yunus och den av honom startade Grameen Bank för deras insatser för att skapa ekonomisk och social utveckling underifrån. Grameens verksamhet är att i stor skala ge små affärslån (mikrolån) till personer som är för fattiga för att få kommersiella lån. Därmed får dessa möjlighet att starta eget.

Mikrolån är ett typiskt ideellt sätt att arbeta på. Liksom mången annan ideell verksamhet grävs ekonomiskt stöd utifrån, t.ex. från SIDA och liknande organ.
Årets Fredspris var inte det första som gavs till den Ideella Sektorn. Tvärt om. Allt sedan Röda Korsets grundare Henry Dunant fick det första Fredspriset 1901 har ideella organisationer och individer ofta fått det. Det är ganska naturligt.

Varför firar inte Sverige Internationella frivilligdagen?

Idag (5/12) är det den Internationella Frivilligdagen. Denna dag, som instiftats av FN, firas sedan tjugo år tillbaka varje år av en växande skara länder.

Dagen är ett utmärkt tillfälle för det offentliga att uppmärksamma och främja medborgarnas ideella insatser. Att så sker i folkrörelselandet Sverige är väl en självklarhet? Men nej, efter tjugo år och otaliga "folkrörelseministrar" m.m. har regeringen forfarande inte kommit till skott. Inom offentliga sektorn är Norrköpings Kommun och Umeås goda undantag, annars är det pinsamt tyst.

Pinsamt tyst är också den "andra statsmakten". Borde inte TV, radio och tidningar åtminstone denna dag kunna lyfta fram det ideella arbetet?

Kan vi hoppas på bättring till nästa år? Kommer regeringen att ta ett initiativ värdigt det ideella arbetets betydelse i Sverige? Jag hoppas! Under tiden: Grattis alla ideella! Detta är er dag. Tack för allt ni gör.

Ideella sektorn okänd på Svenska Institutet

Jag håller på att förbereda ett studiebesök från utlandet. Deltagarna önskar studera olika aspekter på frivilligt socialt arbete. Som ett välkomstpaket tänker jag ge dem litet skriftlig information om ideella sektorn och ideella insatser i Sverige. Eftersom Svenska Institutet är ansvarigt för att producera information om Sverige för utländska besökare tittade jag på vad det har att erbjuda.

Svenska Institutet har en hel del faktablad och artiklar om alla möjliga ämnen, men inget om det jag sökte. Det var som om den ideella sektorn inte fanns och inte spelar någon som helst roll i Sverige.

Ni får tänka bort Sveriges alla föreningar, t.ex. idrotts-, fack- och kulturföreningar. Ni får tänka bort Röda Korset, Rädda Barnen och andra som verkar både i Sverige och utomlands. Ni får tänka bort stiftelserna, t.ex. Nobelstiftelsen. Ni får tänka bort den halva av svenska folket som regelbundet, år ut och år in, arbetar ideellt på sin fritid. Ni får tänka bort det väldiga ideella engagemanget svepte över Sverige i samband med tsunamin. Ni får tänka bort allt detta, ty så gör de som ansvarar för att korrekt beskriva Sverige utomlands.

Sverige ser sig självt, inte utan skäl, som det ledande folkrörelselandet i världen. Vi framhåller gärna folkrörelsernas betydelser för den demokratiska utvecklingen. Man skulle därför kunna tänka sig att Svenska Institutet och andra som vill stärka Sverigebilden i världen eller som vill främja demokratins utbredning, åtminstone skulle ha uppmärksammat våra folkrörelser, men inte. Man tar sig för pannan.

Sveriges starka ideella sektor är en av våra viktiga ”naturtillgångar”. Det är en viktig del av Sverigebilden. Det är dags att vakna upp nu, Svenska Institutet!

Att stoppa gudstjänster i SVT är fel väg att gå

"Stoppa TV:s gudstjänster" kräver Georg Klein och Torbjörn Tännsjö m.fl. på Svenska Dagbladets Brännpunkt 11 juni. Det är intressant att det finns folk som tror att mångfalden i SVT ökar ifall en viss typ av inslag förbjuds. Är det inte i själva verket tvärt om. Svensk TV är redan mycket ensidig. Skulle den inte bli ännu ensidigare om detta krav gick igenom?

SVT är public service, vilket innebär att den varken ska tjäna staten, Mammon eller något annat intresse. Den ska tjäna publiken i all dess mångfald. Det innebär faktiskt, även om de flesta som läser detta nu kommer att sätta kaffet i halsen, att SVT liksom BBC med detta syfte är en slags ideell organisation. (Se definition nedan.)

Artikelförfattarna har rätt när de klagar över att SVT inte lämnar programutrymme för politiska, fackliga, miljöorganisationer m.m. Över 50 % av svenska folket är aktiva i ideella organisationer, men sällan eller aldrig görs program om deras engagemang eller verksamhet. Praktiskt taget alla medborgare i Sverige (läs licensbetalare), är medlemmar i en eller flera föreningar. Den svenska ideella sektorn ligger i topp i världen tillsammans med USA:s, Hollands och Englands, men i SVT är den ständigt osynlig. Det civila samhället har en avgörande betydelse för hur ett samhälle mår och utvecklas, men att spegla detta är inget som SVT intresserat sig för.

I förhållande till sin ambition är SVT helt enkelt fruktansvärt ensidig, inte vad det gäller partipolitik kanske, men när det gäller ämnesval och verklighetssyn. Med tanke på det är gudtjänsterna inte ett problem, utan kanske snarare något att ta efter. Ty om SVT verkligen ska leva upp till sitt public service-ideal måste den ge utrymme för fler, inte färre, speciella intressen bland medborgarna. Dit hör all slags ideell verksamhet, också Svenska Kyrkans.

(Definition på ideell organisation: Den finns till av andra skäl än att skapa vinst till ägare eller att utöva statsmakt.)

Normalt att ungdomar hoppar av

"Fyra av tio unga lämnar politiken" skriver Svenska Dagbladet (29 maj) förvånat. Totalt valdes 463 ungdomar (18-24 år) in i landets kommunfullmäktige. 40 % av dem har hoppat av. Det kan jämföras med gruppen 25- år där endast 13 % har lämnat sina uppdrag.

Att ungdomar hoppar av sina uppdrag är varken förvånande eller ett problem. Det är ett normalt beteende och det finns ingenting ungdomsminister Lena Hallengren eller riksdagen kan göra för att ändra det. Det har med ungdomarnas livssituation att göra. Inom föreningslivet ser det likadant ut.

Man kan sällan räkna med att ungdomar stannar längre än två år på ett ideellt uppdrag. Den kontinuitet som krävs kan därför inte bygga på individen, utan måste säkras genom organisationen eller systemet. (Detta är ett viktigt skäl till att de över tid mest framgångsrika ungdomsorganisationerna alla har vuxna ledare.)

I det här fallet är det alltså varken ungdomarna eller det politiska arbetet det är fel på, det är systemet. Mandatperioden är för lång i förhållande till ungdomars uthållighet. Inom föreningslivet skulle man lösa frågan med kortare mandatperioder och i värsta fall med fyllnadsval. Det går säkert att hitta liknande lösningar inom kommunalpolitiken.

Myten om de försvinnande eldsjälarna

Det sägs ofta att ”eldsjälarna blir allt färre”. Det var också rubriken på en intervju med Lennart Pettersson i Uppsala Nya Tidning 27/5.

Lennart Pettersson är en av topparna inom idrottsrörelsen och sitter bla. i styrelsen för Sveriges olympiska kommitté. Nu är han bekymrad. Eldsjälarna blir färre i takt med att samhället förändras, menar han. Idag gäller det att tjäna pengar och folk har inte tid att jobba ideellt längre. Det enda sättet för föreningarna att behålla ledarna är att ge dem ekonomisk ersättning. Detta kan stora idrotter som fotbollen klara, men små idrotter har inte råd och riskerar då att försvinna.

Grunden har alltid varit den ideella verksamheten med det håller på att förändras. Och det måste politikerna börja inse. Jag tror inte ett dugg på att utveckla den ideella rörelsen. På Riksidrottsförbundet har man börjat diskutera frågan med det behövs mer.

Så långt Lennart Pettersson.

Men har han rätt? Försvinner eldsjälarna? Nej, inte enligt existerande statistik. Ca hälften av Sveriges vuxna befolkning är ideellt aktiv. Siffran fluktuerar litet mellan åren (precis som den gör i jämförbara länder), men tycks vara stabil på en mycket hög nivå. Sverige tillhör här världstoppen. Förmodligen har det aldrig funnits så många ideellt aktiva i vårt land som nu. Att eldsjälarna försvinner är alltså en myt.

Är det då svårare att rekrytera förtroendevalda och ledare? Både ja och nej. I absoluta tal är det inte det, men för enskilda föreningar kan det vara det. Skälen är många:

1) Antalet föreningar som konkurrerar om de ideella krafterna ökar hela tiden. Samma antal människor ska alltså delas upp på fler föreningar.

2) Vad folk vill engagera sig i varierar över åldrarna och från tid till annan. Vissa föreningar är i ropet, andra inte.

3) I de allra största städerna (Stockholm, Göteborg och Malmö, men kanske också Uppsala, som nämns som exempel i artikeln) fungerar inte de traditionella föreningsformerna lika bra. Föreningar där har alltså svårare att rekrytera ideella än de på andra håll i landet. I storstaden vill man utföra sitt ideella arbete på annat sätt.

4) Kompetensen och ledarskapets kvalitet varierar mellan föreningarna. Att rekrytera, utbilda och leda ideella är en konst som inte är allom given.

Är det då sant att man idag måste betala för att behålla sina ledare? Ja, om en förening börjat betala för detta arbete, då måste de också fortsätta för att inte förlora sina aktiva. På sikt måste de också betala mer och mer. Men, uppriktig sagt, då talar vi inte längre om ideellt arbete, utan om underbetalt avlönat arbete. De aktiva efterskänker en del av värdet av sin insats till föreningen.

Erfarenheterna visar, att det under i övrigt likvärdiga förhållanden, är lättare att rekrytera obetalda frivilliga än betalda. Den genomsnittliga kvaliteten på de aktiva är också högre bland de obetalada. Att börja betala för ett frivilligt arbete är därför ett fatalt misstag. Det görs ofta av ren okunskap, eller som en snabb genväg av folk som inte orkar eller förmår lära sig hur man engagerar ideella på rätt sätt.

Jag tror det här kan vara nödvändigt att påminna om att ideella föreningar inte är företag och inte kan drivas som sådana. Föreningar baseras på sin egen unika ideella logik. Endast om styrelsen förstår och tillämpar denna logik kan dess arbete bli framgångsrikt i alla avseenden. Dit hör att dra till sig och i meningsfullt arbete engagera ideella krafter. Det är inte lätt och har aldrig varit lätt, men det är ett av huvudnumren i föreningskonsten. Det är vad föreningsrävar ska kunna.

Bort med tassarna, politiker!

I demokratiska länder är medborgarnas föreningar självständiga från staten. I sådana länder lägger sig politikerna inte i föreningarnas inre affärer. Dessa kan därför fritt främja just sina medlemmars intressen.

Det är därför mycket illavarslande att tre politiker nu bryter mot denna grundläggande princip. Det sker i en debattartikel i Svenska Dagbladet (28/5): "Idrottsrörelse utan mångfald".

Där kritiseras medlemmarna i ett antal elitklubbar för att välja fel företrädare. En undersökning har nämligen visat att i deras styrelser finns för få kvinnor och personer med utländska namn.

Det är möjligt att medlemmarna i de kritiserade föreningarna kan hålla med om kritiken. Men det är också tänkbart, att de faktiskt har fullgoda skäl till varför de valt som de gjort. Det väsentliga är dock, att detta är deras ensak och inte något som staten ska lägga sig i. Alltså, bort med tassarna, politiker!

Staten tränger ut det ideella arbetet, 2

Medborgarna inte bara röstar i val, de organiserar sig också i folkrörelser. När dessa driver sina frågor främjar de samhällets utveckling. De gör det direkt med sina verksamheter och med opinionsbildning, lobbying och annat, men också indirekt. Indirekt lägger de, som Robert Putnam visat, grunden för det demokratiska systemet genom att skola aktiva samhällsmedborgare, främja deras nätverk och skapa tillit i samhället.

En av styrkorna med folkrörelser är att de utgör folkets egen motvikt till politiker och myndigheter. På det sättet liknar de och ibland överträffar den roll media har. Det är bl.a. därför som diktaturer förbjuder folk att organisera sig i rörelser. Så skedde under Franska revolutionen t.ex. då politikerna inte ville att det skulle finnas något mellan staten och folket, som kunde minska statens makt.

I Sverige hyllas ännu folkrörelserna, men ändå undergrävs de mer och mer av den politik som drivs. Den senaste utvecklingen är att staten tränger ut det ideella arbetet genom att låta myndigheter ta över deras roll som opinionsbildare och samhällsförändrare. Tidigare har jag pekat på exemplet Jämo. Här kommer ytterligare ett:

I en annons i DIK forum 5/06 söker HANDISAM - Myndigheten för handikappolitisk samordning ytterligare en kommunikatör. Varför behöver en liten myndighet som det här så många kommunikatörer? Jo, för att kunna opinionsbilda! Det framgår av myndighetens egen presentation:

”Handisam är en nystartad statlig myndighet som har regeringens uppdrag att verka samordnande och pådrivande i svensk handikappolitik. Handisam påskyndar utvecklingen mot ett samhälle där alla kan delta jämlikt oavsett funktionsförmåga. Vi består i dagsläget av en generaldirektör och 15 medarbetare. Vårt kontor ligger i Globen City.”

Myndigheter ska övervaka lagar, inte bedriva opinionsbildning. Det är en politisk uppgift som i det här fallet ska ligga på handikapprörelsen. När staten tar över folkrörelsernas roll passiviseras medborgarna. Därmed undergrävs det demokratiska systemet. Det stärker statens makt och minskar samtidigt folkets övervakning och insyn. Det är en mycket olycklig utveckling.

Vad krävs av en chef?

I en av sina många lärorika artiklar on ledarskap berättar Peter Drucker om sina tre första chefer. De var alla bra, men helt olika. För att vara bra behöver en chef alltså inte vara stöpt i en och samma form. Det finns utrymme för variationer. Samtidigt vet vi alla att det finns de som inte duger att vara chef. Det finns alltså gränser för variationerna.

Istället för att gång på gång presentera listor över de idag mest önskvärda egenskaperna hos en VD (som i Svenska Dagbladet 13 april), borde man kanske klara ut litet mera allmänt om var gränserna går mellan en bra och dålig chef. Det är inte svårt att tänka sig att sådana gränser inte är statiska utan varierar över tid och med organisationslogik, bransch och situation.

I SvD-artikeln säger Cecilia Gannedahl: "Det räcker inte bara att ha branschkunskap, utan du måste också vara en kunnig ledare."

För en 20-30 år sedan hade ett sådant uttalande betraktats som banalt och förmodligen inte letat sig in i tidningen, men så är det tyvärr inte idag. Vad hon egentligen säger (tolkar jag) är: Det räcker inte att vara en bra chef ("kunnig ledare"), du måste också på djupet förstå vad ditt företag håller på med, hur det blir framgångsrikt, så att du vet vart du ska leda det ("ha branschkunskap"). Detta påstående slår hårt mot den växande skara som gör gällande att en god chef kan leda vilken organisation som helst. Hur folk på allvar kan hävda något så korkat är en gåta för mig; det vimlar ju av konkreta exempel som visar att det är nys.

Tyvärr håller inte Cecilia Gannedahl fast vid sin tes. I resten av artikeln hävdas istället att förmåga att kommunicera är den viktigaste ledaregenskapen och att bransch- och verksamhetskunnande är den minst viktiga.

Riktigt absurt blir det när hon ger exempel på personer som uppfyller de "nya ledarskapskraven". Då räcker det med att vara en duktig kommunikatör. Dit räknar hon Elisabeth Tandan, tillträdande vd för Aktiespararna. Men hallå, vart tog kraven på branschkunskap vägen?

Man kan jämföra med Dagens Industri (8 april) som i en kritisk kommentar just lyfter fram Elisabeth Tandans brist på erfarenhet av aktiemarknaden, av att vara folktalare och av att leda en folkrörelse, kort sagt, brist på den för en vd i Aktiespararna nödvändiga branschkunskapen. Av dessa tre brister håller DI den första för mest graverande. Själv anser jag att den tredje är den på sikt allvarligaste. Det är inte lätt att gå från den relativt enkla företagslogiken till den betydligt mer komplexa ideella logiken.

Jag vet inget om Elisabeth Tandan och har därför ingen anledning tro annat än att hon kommer att lyfta sig i håret och bemästra den svåra uppgift Aktiespararnas styrelse tilldelat henne. Det har hänt förr.

DI tror att styrelsen gjort sin val för att de p.g.a. en inre krisen nu behöver en ledare. Det är möjligt, men jag fruktar att de nedtonat kravet på branscherfarenhet därför att de gått på myten att en god chef är en god chef oavsett sammanhang.

Staten tränger ut det ideella arbetet

Staten har ett minst sagt tudelat förhållande till den ideella sektorn. I högtidstalen hyllas det ideella arbetet, i praktiken trängs det undan när statsbyråkratin expanderar.

Detta är inget nytt. Så var det redan på 1950-talet. Men om det förr var drift och tjänster som togs över (och nu i viss mån lämnas tillbaka), så gäller det idag opinionsbildandet – ett av sektorns kärnområden.

När Jämo nu bestigit barrikaderna och manat till bojkott av fotbolls-VM i Tyskland är det dock inte bara toppen på ett allt större isberg, det är en drastisk kvalitetsförändring. Nu lånar myndigheten inte bara folkrörelsernas metoder, nu uppträder den som vore den en folkrörelse. Det är ett mycket illvarslande övertramp oavsett hur gott syftet än må vara.

Varför ingen seriös bevakning av ideella sektorn?

Dagens Uppsala Nya Tidning (UNT) ägnar en och en halv sida åt lösa spekulationer kring om idrottsklubben Bälinge genom sitt aktiebolag ska investera i aktier istället för att ha pengarna räntelöst på bank.

Hos mig väcker artikeln många frågor. Inte så mycket kring sakfrågan dock. Rent sakligt finns nämligen inget som hindrar att en ideell förening investerar pengar i aktier. Det illustreras för övrigt av en notis i samma tidning om att Svenska Kyrkan förra året tjänade 743 miljoner kr på sina 4,5 miljarder i aktier. Inom den ideella sektorn är det inte innehavet av börsaktier som är kontroversiellt, utan snarare urvalet, alltså riskprofil och investeringsetik. För Bälinges del torde frågan ha betydligt lägre dignitet än att, som man ju faktiskt gjort, göra om sitt allsvenska lag till aktiebolag.

Nej, betydligt mer intressant är kommentaren från Riksidrottsförbundets jurist. Han menar att klubbstyrelsen kan besluta att investera i aktier. Den bör dock först "prata med sina medlemmar".

Jag håller inte med. Att första gången flytta klubbens pengar från bank till aktiemarknad är inte något styrelsen kan besluta om. Sådana principbeslut kan endast årsmötet fatta. Det är också klubbens årsmöte som ska fastställa reglerna för aktieförvaltningen. Detta gäller även om innehavet formellt sätt inte finns i klubben, utan i dess helägda aktiebolag.

Men den verkligt stora frågan artikeln väcker är emellertid mer principiell. Varje dag ägnas ett antal sidor åt sport - en av de ideella verksamheter svenska folket ägnar sig åt. Det finns också block om näringslivet och kultur och nöje och reportrar som bevakar kommunen. Men varför ingen seriös och systematisk bevakning av övriga delar av ideella sektorn?

Att ett sådant block inte är en naturlig del av tidningarna idag beror inte på att sektorn är liten och obetydlig, har ringa samhällsintresse eller på att få läsare skulle vara intresserade. Det beror på medias slentrian, okunnighet och ointresse.

UNT ingår i ideella sektorn. Varför inte göra omprioriteringar och gå i spetsen för en ny redaktionell syn på och bättre bevakning av den ideella sektorns organisationer och verksamheter?

Utan frivilliga, inga säkra väderprognoser

Frivilligarbete betraktas väldigt ofta som något extra i samhället, något man både kan ha och mista. Den felsynen beror på brist på kunskap och intresse. Frivilligarbetet har alltid varit och kommer att förbli centralt för samhällets utveckling och funktion.

Som exempel kan vi ta väderrapporterna. För att göra prognoserna vi ser på TV krävs mycket kraftfulla datorer och välutbildade experter. Men var kommer alla data ifrån som datorerna bearbetar?

Visste du att insamlandet av nödvändiga grunddata inte skulle fungera utan frivilliga väderrapportörer över hela vårt klot? Nej, naturligtvis, det visste du inte. Därför det har man aldrig berättat. Det tas för självklart. Det är den typen av självklarheter som osynliggör det ideella arbetet.

Men tänk efter, tror du verkligen att alla världens stater – och inom detta område måste man verkligen vara heltäckande för att få tillförlitliga prognoser – skulle ha råd att hålla sig med anställda väderrapportörer eller självgående mätutrustning över hela sitt territorium? Naturligtvis inte. Och vem skulle isåfall ta ansvar för att observera vädret på världens alla hav? För sådana dagliga väderobservationer används i stor utsträckning frivilliga, personer med intresse och tillfälle, personer som redan finns på plats. T.ex. täcks haven genom att nära 7 000 fartyg på frivillig basis rapporterar in vädret på den plats där de just då befinner sig. Uppgifterna samlas upp och bearbetas av World Meteorological Organization (WMO) i Genève.

Om du vill veta mer om hur frivilliga bidrar till väderprognoserna kan du läsa WMOs skrift Volunteers for Weather, Climat and Water (ISBN 92-63-10919-2)

Granskare på villospår?

Charity Rating kallas en ideell förening som nyligen startats för att granska "välgörande organisationers användning av donerade medel" (stadgarna § 4). Det fullständiga namnet är Charity Rating Sverige ideell förening. Inte bara namnet, utan också föreningens språkbruk visar att det här rör sig om ett direktlån från USA.

I USA är den här typen av granskning ganska vanlig. Den som googlar på "charity rating" hittar flera organisationer som sysslar med det. Upplägget är mer eller mindre det samma. Man ganskar ekonomin och hur stor del av insamlade medel som går åt till insamling och administration.

Att ideella organisationer, former och verksamhetsidéer lånas in från utlandet är inget ovanlig, tvärt om. Det bör uppmuntras. Men den som lånar in måste inse att idéerna måste anpassas för att bli riktigt lyckosamma.

När man läser Charity Ratings webbsida och särskilt deras stadgar (bra att stadgarna finns där, men var är styrelsen?) inser man att det rör sig om nykomlingar i den ideella sektorn. Stadgarna må vara formellt riktiga, men de är märkliga. Ord som "välgörande organisationer", "donatorer" och att "optimera donatorers beslutsprocess" känns väldigt främmande.

Det är väl denna brist på erfarenhet, som gör att grundarna inte inser, att ett ideellt koncept som är framgångsrikt i USA, kanske inte alls fungerar i Sverige. När det gäller ideella sektorn är nämligen Sverige och USA i mångt och mycket antipoder med praktiskt taget alla andra länder emellan. I Sverige dominerar folkrörelsen och i USA stiftelsen.

Denna skillnad kan vara oväsentlig i andra sammanhang, men inte i detta. Det innebär t.ex. att det som granskas i USA mestadels är stiftelser som levererar tjänster inom landet, medan det Charity Rating satt sig att granska mest är ideella föreningar som levererar utomlands. Det rör sig alltså om två helt olika saker. Skälet är, att de slags organisationer som man granskar i USA, knappt finns i Sverige.

När skillnaderna är så stora är det ingen god idé att kopiera de amerikanska granskningsmodellerna. Trots det verkar det vara just vad Charity Rating gör. De har satt upp affischer på Handelshögskolan i Stockholm för att få frivilliga att granska redovisningar.

Att skärskåda redovisningar är en metod som fungerar bra om man granskar företag, ganska bra när man granskar myndigheter och stiftelser, men knappast alls när man granskar föreningar. Då behövs helt andra mått. Har Charity Rating den praktiska och teoretiska kunskap som behövs för att utveckla och mäta sådana?

Att föreningarna granskas är inget fel i sig, men om det sker på fel sätt kan det vara skadligt. Vettiga granskningar är bra ur många synvinklar och kommer säkert att bli viktigare och viktigare framöver. Det vore därför önskvärt att sektorn äntligen gick ihop och bildade en paraplyorganisation (likt Svenskt Näringsliv), som omfattar alla, och som tar tillvara sektorns intressen gentemot EU, stat och näringsliv. Ett sådant organ skulle kunna driva denna liksom många andra viktiga övergripande frågor.

Nätverk är ingen organisationsform

Ett år efter start överväger Mansnätverket för kvinnofrid i Uppsala att ombilda sig till en förening. Det rapporterar Uppsalatidningen (nr 9/2006). Beslut ska tas på årsmötet den 23 mars.

Nätverkets företrädare Sigge Fagerström säger att anledningen till förändringen är ekonomisk. För att kunna söka bidrag, öppna konto och värva stödmedlemmar måste man bli förening; med en vald kassör och revisor bli man trovärdigare.

Det är helt rätt. Ska man bedriva verksamhet med egen ekonomi, då ska man bilda en förening, inte ett lösligt nätverk. Nätverket är nämligen ingen organisationsform. Ur juridisk synvinkel finns det inte. Det kan inte skriva på avtal, öppna konto eller vidta någon annan legal eller ekonomisk åtgärd i eget namn. Om sådant ändå sker måste det alltid ske i någon annan juridisk persons namn. Hur utmäter man då ansvar?

Det har blivit modernt med nätverk. En del tror t.o.m. att nätverk är den moderna tidens organisation. Något som ersatt föreningar ungefär som datorer har ersatt skrivmaskiner. Men det är fel. Föreningsformen är fortfarande i allra högsta grad modern och effektiv. Det är föreningarna som är datorerna; nätverken är endast sladdarna som kopplar ihop dem. Och utan datorerna är sladdarna givetvis meningslösa.

Nätverk är inget nytt. De bör rimligtvis ha funnits lika länge som föreningar. Det är bl.a. genom föreningens egna och medlemmarnas kollektiva externa relationer (= nätverk) som föreningen blir så effektiv för sina medlemmar. Nätverken är länkarna mellan olika föreningar, andra organisationer, individer och sammanhang. Tillsammans bildar de det civila samhället. Det är denna kombination som ger de för samhällets så positiva effekterna, som Robert Putnam har pekat på i sin berömda bok Den fungerande demokratin. Men på egen hand är nätverket intet.

Ideella sektorn växer, förändras och förnyas

Nya rön visar att den ideella sektorn är under fortsatt stark tillväxt. Den har nu 145 000 anställda och omsätter 140 miljarder. Samtidigt förändras och förnyas den.

I en nyutkommen bok visar Filip Wijkström och Torbjörn Einarsson, forskare på Handelshögskolan i Stockholm, att den svenska ideella sektorn fortsätter växa. Detta mätt i antalet anställda och i omsättning.

Sektorns tillväxt
År 2000 blev Svenska kyrkan en del av den ideella sektorn. Det var givetvis ett kraftigt tillskott, men även utan detta ökade sektorn, vilket följande siffror visar:

1992 var omsättningen 60 miljarder kr (drygt 4 % av BNP) och antalet anställda 110 000 (2,5 % av alla).

2002 var motsvarande siffror utan kyrkan, 125 miljarder (5,3 %) och 120 000 anställda (2,7 %). Med kyrkan var de 140 miljarder (5,9 %) och 145 000 (3,3 %).

Några delsektorer ökar, andra går tillbaka
Om man tittar på de anställda, kyrkan oräknat, så ökade antalet inom några delsektorer och minskade inom andra. Mest ökade ”social omsorg” (+ 9 000) och ”kultur och rekreation (+ 5 000). Mest minskade ”arbetsmarknad” (- 2 900).

Ökad nybildning
Under 1993-2002 tillkom fler ideella organisationer än under de tio föregående åren. Sektorn föryngras alltså. Av dagens föreningar har 49 % mindre än tio år på nacken, av stiftelserna 57 %. Endast 22 % respektive 13 % har funnits i minst tjugo år.

Ideellt arbete
Det ideella arbetets storlek har inte studerats i denna rapport. En aktuell studie från Ersta Sköndal högskola noterar emellertid 560 miljoner frivilligtimmar för 2005. Jämfört med det betalda arbetet i Sverige är det 8 %.


Källa: Wijkström, Filip & Torbjörn Einarsson (2006), Från nationalstat till näringsliv? Det civila samhällets organisationsliv i förändring. Stockholm: EFI, Handelshögskolan i Stockholm.

Volontär - förvirrande ord

På senare år har det blivit vanligt att säga volontär istället för frivillig. Det sprider sig i media och dyker upp i alla möjliga sammanhang.

Ordet volontär i denna användning är förmodligen ett lån rakt av från engelskans volunteer. Varför man använder detta ord utan att översätta det är obegripligt för mig då det redan finns ett kort, begripligt och välkänt svenskt ord: frivillig.

Problemet med det nya ordet volontär är att det sedan länge har en annan, väl etablerad användning inom den ideella sektorn. En volontär är en person som sänds utomlands och arbetar mot reducerad lön i t.ex. ett biståndsprojekt. En sådan volontär är en anställd och inte en frivillig.

I det nu aktuella projektet "Volontär i Svenska kyrkan" är det är just sådana det handlar om. På hemsidan skriver kyrkan: "Volontäråret vänder sig till unga människor som är 18-25 år och vill göra en volontär insats i Sverige eller utomlands." Vad volontär och volontär insats är för något förklaras inte, det förutsätts alla förstå. Men av ansökningshandlingarna framgår att den månatliga ersättningen är 5 000 kr + fri bostad och att detta räknas som skattepliktig inkomst. Det är alltså ett lågbetalt jobb.

Förr kallades journalistpraktikanter för volontärer. De var inte frivilliga, men hade en reducerad lön. Man kan säga att de fick en betald utbildning. Men det var länge sedan. Sedan dess har, såvitt jag vet, svenska volontärer bara förekommit utomlands. Att kyrkan har sådana i Sverige var en nyhet för mig. Det måste givetvis finnas ett kollektivavtal bakom detta. Det innebär att den här typen av jobb kommer att sprida sig. Vi kan därför räkna med att benämningen volontär i denna mening kommer att bli vanligare även här hemma framöver.

Att rekrytera, leda och utveckla en betald medarbetare, om än uppoffrande lågt betald sådan, och en obetald är två helt olika saker. Det är ytterst förvirrande om de bägge kallas volontär. Särskilt om det sker i en och samma organisation.

Och det är just vad som händer i Svenska kyrkan. När jag söker på Google på orden "volontär" och "Svenska kyrkan", så hamnar jag inte bara på ovanstående projekt, utan också på Ideellt forum, den särskilda konstellation inom kyrkan, som arbetar för att främja och utveckla det frivilliga, alltså obetalda, arbetet i församlingarna.

Samma ord, två olika saker.

Det bästa vore att helt undvika ordet volontär när vi faktiskt menar frivillig.

NGO - bara en typ av ideell organisation

När FN, olika biståndsorgan och andra som arbetar med bistånd talar om de föreningar, stiftelser och andra ideella organisationer som de samverkar med, kallar de dem NGOs, d.v.s. Non-Governmental Organisations. För dem är NGO en officiell beteckning. Så t.ex. har FN en enhet som heter UN Non-Governmental Liaison Service (NGLS), som främjar samarbetet mellan FN och olika NGOs. Bl.a. har man en handbok för olika slag av samarbete. Se www.un-ngls.org/ngls_handbook.htm

I praktiken används beteckningen NGO bara i dessa sammanhang. Det innebär att NGOs bara syftar på en mindre del av världens alla frivilligorganisationer. Det är därför förvirrande när FN tycks likställa dem med det civila samhället.

I England används beteckningen NGO inom biståndet och inom den till den hörande forskningen, medan den oändligt mycket större gruppen inhemska ideella organisationer kallas voluntary organisations (frivilligorganisationer) eller charities (välgörenhetsorganisationer). Det finns en uppsättning forskning, utbildning och litteratur om NGOs och en helt annan om de senare organisationerna, och det verkar inte som de två disciplinerna lär av varandra.

Det som kännetecknar ideella organisationer är att de är till av andra skäl än att skapa vinst eller att uppfylla lag. Hur de ägs är inte särskiljande. De kan grundas av enskilda, av andra ideella organisationer, av företag och av statliga organ ihop eller var för sig. Sett ur ett svenskt perspektiv är detta ganska självklart. Men för den som utgår från NGO-begreppet är det inte det. Då förutsätts att organisationen varken är grundad av eller drivs av staten. Den ska vara helt fristående. Därför räknas Röda Korset i FN-sammanhang inte till NGO-gruppen. Dess existens i varje land baseras ju på regeringsbeslut enligt Genèvekonventionerna.

Att NGOs ska vara självständiga från staten hindrar inte FN och olika biståndsorgan (som ju alla själva är uttryck och redskap för statliga ambitioner), att binda sådana till sig med olika former av ekonomiskt bidrag. I själva verket är rätt många NGOs kraftig beroende av sådana bidrag för sin överlevnad.

I olika sammanhang ger FN NGOs ett speciellt inflytande, t.ex. vid större konferenser.

NGO-status öppnar alltså för bidrag, andra intäkter och politiskt inflytande. Detta fenomen har negativa effekter på det civila samhällets utveckling i många utvecklingsländer.

Även ur biståndsgivarnas synvinkel förekommer många avarter bland NGOs. Kumi Naidoo, generalsekreterare för CIVICUS (World Alliance for Citizen Participation) brukar redovisa följande nedsättande förkortningar som florerar inom biståndsvärlden:

• BONGOs (Business-organised NGOs)
• PONGOs (Politically-organised NGOs)
• BRINGOs (Briefcase NGOs)
• DONGOs (Donor-organised NGOs)
• GONGOs (Government-organised NGOs)
• MONGOs (My own NGO)
• RONGOs (Royally-organised NGOs)

Dessa förkortningar beskriver alltså vad som i branschen uppfattas som oönskvärda NGOs. Det intressanta är, att alla utom en, mycket väl kan syfta på helt legitima ideella organisationer. NGO-begreppet är alltså mycket snävt, till skillnad från den ideella sektorn och det civila samhället som är öppna och breda, och ska så vara.

Ideella sektorn växer

En ny studie av Filip Wijkström och Torbjörn Einarsson på Handelshögskolan i Stockholm bekräftar att den svenska ideella sektorn fortsätter att expandera. De ideella organisationerna, Svenska Kyrkan inräknat, omsätter nu årligen 140 miljarder kronor (5,9 % av BNP). Förutom alla ideellt aktiva har den 145 000 avlönade, vilket är 3,3 % av arbetskraften i Sverige.

I ett pressmeddelande säger Filip Wijkström "att en stor del av den ideella sektorns tillväxt under 10-årsperioden 1992-2002 har skett i helägda dotterbolag och i ett expanderande stiftelseväsende".

Läs mer på www.hhs.se/Press/Pressreleases/sv_060222.htm

Storföretag visar brist på socialt ansvar

I hela västvärlden finns en stark trend att företag ska ta ett större socialt ansvar. En aspekt på det är CSR ("Corporate Social Responsibility"), men det finns fler. Föregångare är på många sätt företag i USA och England. I England finns t.ex. Business in the Community som mobiliserar sina medlemsföretag att göra olika typer av sociala insatser i sina närsamhällen, ofta i nära samverkan med sin egen personal. Att anställda gör ideella insatser kallas "Corporate volunteering", företagsfrivillighet, men ofta handlar det mer om att företag ställer ekonomiska eller praktiska resurser till förfogande, t.ex. för ideella organisationer, eller direkt till behövande.

Att företag på detta sätt närmar sig den Ideella sektorn och t.o.m. ger sig in på dess arena är bra. Det är bra för bägge parter och inte minst för tredje man, de som drar nytta av insatsen. Det finns företag i Sverige som är intresserade, men innan detta kan ta verklig fart här krävs betydande attityd- och regelförändringar från statens sida.

Ett av företagen som gått före i Sverige på detta område är Skandia med sina "Idéer för livet". Det är en utmärkt verksamhet som stöder olika ideella engagemang. Men tyvärr har trovärdigheten i företagets sociala engagemang undergrävts helt och hållet av den tidigare företagsledningens häpnadsväckande girighet och manipulationer. Det visar att det sociala engagemanget inte får vara ytligt. För att långsiktigt gynna företagets egna intressen, vilket givetvis också är nödvändigt, måste det gå på djupet. Det måste genomsyra hela företaget och visas i allt dess beteende, inte minst i den egna affärsverksamheten.

Man kan därför inte säga att storföretag som NCC, Coop Sverige, Skanska, Peab, Saab, Manpower, Danzas ASG och en rad andra, som pekas ut i Svenska Dagbladet (14/2), visar prov på något större socialt ansvar när de systematiskt låter bli att betala sina underleverantörer i tid. Att de stora sätter sig på de små på det här sättet är arrogant och föraktligt och själva motsatsen till att ta socialt ansvar. Den här typen av organisationsegoism och girighet är destruktiv. Att storföretag maximerar sin vinst genom maktmissbruk undergräver det ömsesidiga förtroendet i samhället och, i det här fallet, hindrar tillväxten av små- och medelstora företag.

"Ibland beter sig storföretagen som gangsters när det gäller det här", säger Susanne Eberstein (s), ordförande i Riksdagens skatteutskott, enligt Svenska Dagbladet (15/2).

Ett absolut minimum av socialt ansvar för ett storföretag är att det sköter sin affärsverksamhet på ett oklanderligt sätt. Utan det är det ingen större idé att investera i CSR. Trovärdigheten blir inte stor.

Staten kan inte rädda ideell verksamhet

I statens och näringslivets värld krävs i första hand pengar för att bygga och driva en organisation. Därför tror många, helt felaktigt, att det är sak samma med föreningar. Förmodligen är det därför som vi i Svenska Dagbladet igår (2/2 2006) kunde läsa ett debattinlägg där staten uppmanas "Rädda det svenska körundret" genom att ge körverksamheten liknande stöd som det idrotten får.

Tanken att staten ska rädda ideell verksamhet, i detta fall körsång, är inte ovanlig, men inte desto mindre fel. Det är endast de ideellt aktiva själva som kan rädda sin verksamhet. Ytterst är det en fråga om ledarskap. Under gott ledarskap blomstrar föreningar, under dåligt skrumpnar de.

Det staten kan göra är att skapa vettiga förutsättningar, t.ex. i detta fall, att se till att det finns relevanta utbildningar på universitet och högskolor, att studieförbunden har resurser att ge stöd till ledarutbildningar m.m. och att det finns tillgång till lämpliga lokaler. Här finns förvisso mycket ogjort.