Styrelsearvode? Det beror på sammanhanget

Debatten kring rödakorsordförandens arvode är het men förvirrad. Oftast saknas kunskap och insikt. Detta är dock ett utmärkt tillfälle att diskutera detta viktiga ämne. Jag kommer därför i detta och några till inlägg lyfta fram och diskutera några olika aspekter.


I detta första inlägg sätter jag in arvoden inom ideella organisationer i ett större sammanhang.

Ingen enhetlig syn
När det gäller arvoden till förtroendevalda finns det ingen enhetlig syn i samhället. Det som gäller på ett håll gäller inte på ett annat. Att det kan vara så olika beror på att det finns olika förutsättningar och olika traditioner för olika slags organisationer och uppdrag.

Arvode naturligt i företag
Enklast är det med företag. Eftersom de finns till för att skapa vinst är det självklart att ägarna ger styrelsen ett arvode. Styrelsen sköter ju faktiskt företaget åt dem.

Bostadsrättsföreningar (och andra ekonomiska föreningar) är företag. Av det följer att styrelserna där ska ha arvoden.

Arvodering i kommun inte självklart
Att arvode ska utgå för förtroendeuppdrag inom kommunen är inte självklart. För inte så länge sedan var sådana uppdrag obetalda. Med myrsteg i början, men sedan i allt snabbare takt, har införts arvoden. Det har varit en tillväxt på bredden, där allt fler personer och allt fler uppdrag omfattas, och på höjden, där beloppen blivit större och större. När snöbollen väl kommit i rullning har den inte låtit sig hejdas. Arvoden i en kommun har legitimerat arvoden i en annan. Processen har underlättats av att de som gynnas och de som beslutat varit samma personer.

Det största problemet med arvoden inom politiken (och i ideella sammanhang) är att de som lockas av betalda förtroendeuppdrag är helt andra än de som lockas av obetalda. Med arvoden blir politiken mer som ett yrke än som en företrädarroll. Den viktiga skillnaden mellan anställda och förtroendevalda upphävs också. Tillsammans ger detta en sämre politik och på sikt ett sämre samhälle.

Den omfattande arvoderingen i politiken påverkar också partiernas sammansättning och demokrati. Trenden är tydlig, det är de ideellt engagerade partimedlemmarna som försvinner. De med arvoden blir kvar. Jag har tidigare skrivit om detta i Försvinnande folkrörelser (UNT 060120) och i min blogginlägg: Födkrok istället för engagemang.

Arvodering inom ideella sektorn
Ideella sektorn består av två slags juridiska personer: ideella föreningar och stiftelser. Det de har gemensamt är den ideella inriktningen, annars är det stora skillnader mellan dem. De förra leds till exempel på ett demokratiskt sätt, de senare inte. Det påverkar naturligtvis synen på arvoden.

Stiftelser har arvoden enligt lag
Stiftelser har inga medlemmar. De måste därför tillsätta sina styrelser med utomstående. Det gör de normalt genom kooptering, det vill säga styrelsen väljer själv in nya styrelseledamöter vid behov. Ledamöterna är därför förtroendemän, men inte förtroendevalda. De får normalt ett arvode, vilket fastställs av styrelsen själv. Att detta är rätt och riktigt framgår av kapitel 2, paragraf 15 i Stiftelselagen. Arvodet ska dock vara rimligt i förhållande till arbetsuppgiften. Om det är överdrivet stort kan Länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet, ingripa.

Två slags ideella föreningar
Den ideella sektorn i Sverige domineras av föreningar. Sådana drivs av medlemmarna själva genom demokratiskt valda styrelser.

Det finns dock två helt olika slag av ideella föreningar. Den första typen har individer som medlemmar och den andra, organisationer. Typen av medlem gör stor skillnad för hur man kan driva föreningen. Det påverkar också frågan om arvoden.

Individers föreningar
Föreningar som bygger på individer är den överlägset vanligaste typen. I dem är det normalt medlemmarna själva som utför allt arbete. De sitter i styrelsen och är revisorer, valberedning, ledare och aktiva. I de flesta föreningar görs alla insatser frivilligt och obetalt. Om sådana föreningar går ihop till ett förbund så gäller detta normalt också för de förtroendevalda på regional och nationell nivå.

Organisationers föreningar
Föreningar och företag kan också sluta sig samman. Sådana föreningar kallas ofta paraplyorganisationer. De är inte som vanliga föreningar. I dem är de som kommer på årsmötet och de som sitter i styrelsen inte själva medlemmar, de är endast representanter för medlemmar. Normalt är de förtroendevalda eller anställda i den egna organisationen och fullt sysselsatta där. En paraplyorganisation har alltså ingen egen pool av aktiva att mobilisera. Den måste därför lita till anställda för själva arbetet, och sina styrelseledamöter måste den ”låna” från medlemsorganisationerna. Sådana styrelseledamöter får mestadels betalt för sitt jobb.

Slutsats
Beskrivningen ovan är långt ifrån uttömmande. Det finns många fler aspekter och varianter. Men den räcker för att illustrera vår tes, att huruvida förtroendevalda får arvode eller inte beror på sammanhanget.

I många sammanhang är arvoden fullständigt legitima. Det är dock inget skäl för att införa dem i sammanhang där de inte hör hemma.

I majoriteten av de ideella föreningarna, de som består av individuella medlemmar och framförallt bygger på deras insatser, där betalar man vanligtvis inte något arvode till styrelsen. Den typiska föreningen i Sverige är alltså arvodesfri.

Röstköp och medlemstapp

Partierna krymper, arvodena stiger. Det är två saker som hänger ihop och som i sin tur leder till röstköp och fortsatt medlemstapp.

Enligt media har en eller flera medlemmar av Moderaterna värvat medlemmar och betalt deras avgift i syfte att få deras röster i provvalet och därmed hamna på valbar plats på riksdagslistan. Den som lyckas med en sådan manöver får god utdelning på sina pengar. Förutom makt, inflytande och prestige utgår ett arvode på 55 000 kr i månaden samt ett antal ersättningar och förmåner.

Statsvetaren Ulf Bjereld, Göteborgs universitet, sätter in detta i ett sammanhang (UNT 2010-02-16). Han säger bland annat, att partiernas sjunkande medlemstal och sviktande folkrörelseförankring beror på att

”i en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att täcka in alla samhällsfrågor”.

Partiernas problem beror alltså enligt honom på omvärlden, inte på partiernas eget agerande.

Han säger också att

”Partierna försöker hantera denna utveckling bland annat genom ett ökat inslag av personval.”

Det som hänt förefaller i så fall vara en ”innovativ” tolkning av det personvalssystemet.

Det verkar som om problemet inte är nytt för partierna. Enligt media har Moderaterna en intern regel som förbjuder att man betalar någon annans medlemsavgift. Inom Folkpartiet hindras liknande fusk genom att man måste vara medlem i minst tre månader innan man får rösta.

Faktum är att det inte är något nytt bland föreningar utanför politiken heller. I konfliktsituationer är det inte ovanligt att en falang inom en förening aktivt värvar tillfälliga medlemmar för att på årsmötet kunna trumfa igenom sin vilja. Detta är oftast inte olagligt, men strider mot god föreningssed. Det leder också till att föreningen fungerar dåligt. Att medlemmar i en ideell organisation delar in sig i falanger, fraktioner eller partier som i val kämpar om makten är för övrigt inte önskvärt. Det ökar visserligen medlemmarnas engagemang i själva valet, men minskar det för organisationen betydligt viktigare engagemanget mellan valen – något för bland annat Svenska Kyrkan att tänka på.

I vanliga föreningar handlar sådana konflikter om allt möjligt, men mera sällan om ekonomisk vinning. Inom partierna kan man dock numera inte utesluta det som huvudmotiv. Uppdrag som i vanliga föreningar utförs ideellt och med ett inslag av uppoffring är nämligen inom partierna arvoderade (inklusive det medlemmar gör inom stat och kommun). Politiken har därmed förvandlats till en födkrok och partierna till kaderorganisationer. Frågan är om de inte i praktiken snart kan liknas vid ekonomiska föreningar.

Enligt Ulf Bjereld är det folkets ändrade inställning som är skälet till att partierna tappar medlemmar. För mig som specialist på ideell organisering är detta inte särskilt sannolikt. Jag skulle tro att det är precis tvärt om, partiernas ändrade beteende gör att färre vill vara medlemmar.

Det är vanligt när organisationer får problem att skylla på omvärlden. Men det bör man inte lättvindligt göra eftersom det ingår i ledningens uppdrag i varje organisation att identifiera relevanta omvärldsförändringar och att hantera dem. Ibland är förstås de negativa förändringarna så drastiska att detta inte går, men så är det knappast i detta fall.

När en förening mer än tillfälligtvis tappar medlemmar så beror det i de flesta fall på föreningen själv. Medlemmar är ett resultat av verksamheten och av interaktionen med omvärlden. Föreningar kan med sitt beteende och inre liv locka till sig medlemmar, men de kan också stöta dem ifrån sig.

Om det vore så att endast ett eller två partier förlorade medlemmar, då skulle jag söka efter unika orsaker inom dessa partier. Men om alla partier förlorar medlemmar, så är det troligt att det beror på problem som är generella inom gruppen.

Utan att ha gjort någon närmare undersökning skulle jag våga gissa att det är de förändringar, som partistöd och en allt mer omfattande arvodering, över tid lett till inom partierna och deras inre liv, som gör att de tappat medlemmar. Det framgår nämligen av SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003), att det är de icke arvoderade medlemmarna som lämnar; de arvoderade blir kvar. Läs mer om detta i mitt tidigare inlägg Partierna dör inte ut.

Ekonomiska föreningar är inte allmännyttiga

Val av juridisk form är viktig. Här är ett exempel när ideell förening är bättre än ekonomisk förening.

När man startar en organisation bör man fundera över vilken juridisk form som är både rätt och idealisk för syftet och verksamheten. Väljer man rätt får man flyt i verksamheten och undviker en hel del problem, väljer man fel blir det besvärligt och tungt i onödan. Risken för obehagliga överraskningar blir också stor.

I Uppsala Nya Tidning idag rapporteras om ett projekt att bygga en sporthall i Knutby. På ett möte med stor uppslutning bildades Knutby sporthall ekonomisk förening. 73 av de 120 närvarande gick med som medlemmar. Det förefaller vara ett bra och genomtänkt projekt och knutbyborna är väl bara att gratulera. Men har man valt den rätta juridiska formen?

Eftersom detta är ett samverkansprojekt har kommunen ställt vissa krav. Ett av dem är att föreningens ska ha "stor bredd i lokalsamhället".

Av artikeln att döma är detta inte ett kommersiellt projekt. Det är snarare allmännyttigt. Med tanke på detta vore det naturligt att välja en juridisk form som vilar på ideell grund. Eftersom den ska vara medlemsbaserad faller stiftelseformen bort. Återstår då ideell förening. Det naturliga och bästa vore därför att sporthallen ägdes och förvaltades av en ideell förening.

Kan ideella föreningar bedriva ekonomisk verksamhet? Ja, naturligtvis. De kan "genom ekonomisk verksamhet främja ideella syften" (Hemström).

Genom att välja ideell förening som organisationsform skulle knutbyborna garantera att deras sporthall även i framtiden kommer att drivas på ideell och samhällsnyttig grund. De skulle garantera att föreningens egendom eller inkomster förblir inom föreningen och inte delas ut till dess medlemmar. Detta kan de inte garantera med en ekonomisk förening.

Ekonomisk förening är ett företag i föreningsform. Den kännetecknas av att bedriva ekonomisk verksamhet (alltså affärsverksamhet) i syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Den ska alltså nedbringa medlemmarnas utgifter eller öka deras inkomster. Föreningen måste också vara kooperativ. "Härmed förstås, att föreningsmedlemmarna deltar i föreningens verksamhet som konsumenter eller andra förbrukare, som leverantörer, genom att arbeta i föreningen, genom att begagna föreningens tjänster, eller på annat liknande sätt." (Hemström)

I det praktiska arbetet och beträffande den inre demokratin finns stora likheter mellan ideell förening och ekonomisk förening. Det är inte så att den senare på något sätt är effektivare eller bättre än den senare. De kan sägas vara lika goda verktyg för en grupp människors jämlika strävanden. Det som skiljer stort är vad man kan använda dessa verktyg till. Vad jag kan se har knutbyborna valt fel form för sitt syfte.

Källa: Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning - Om ekonomiska och ideella föreningar.

Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet

Riksdagen bör snarast införa rätt till skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer. Men beslutet kan inte baseras på gåvoincitaments-utredningens förslag. Om detta genomförs kan föreningslivet skadas. Ett bättre beslutsunderlag behövs.

Gåvoincitamentsutredningens förslag till hur allmänhet och företag ska kunna göra skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer bekymrar mig. Inte därför att jag är emot avdraget, utan därför att utformningen kan skada föreningslivet.

Utredningen och dess förslag reser många frågor, men här tar jag enbart upp det värsta problemet.

Förslaget delar in ideella organisationer i ett A- och B-lag
Utredaren föreslår att skatteavdraget enbart ska gälla ”godkända gåvomottagare”. Endast stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund, som redan är inskränkt skattskyldiga enligt skattelagen och som ”främjar forskning eller driver en verksamhet med sikte på hemlösa, sjuka, handikappade, missbrukare och allmänt hjälpbehövande”, kan komma ifråga.

Detta innebär att av alla Sveriges ideella organisationer är det endast de socialt och humanitärt inriktade som gynnas. De givare som till exempel hellre vill ge till sitt idrottslag, fackförening, parti, miljöorganisation eller byalag får inget skatteavdrag.

Staten ger alltså vissa ideella organisationer privilegier. Därmed skapas ett A- och B-lag, eller om man så vill, ett frälse och ett ofrälse. Det vore helt otänkbart att staten lade fram ett liknande förslag för företag.

Enligt utredaren är skälet till detta drastiska förslag inte omsorg om de gynnade organisationerna, utan enbart en rent teknisk följd av nuvarande lagstiftning och skattesystem. Men då förslaget innebär en mycket stor förändring för de ideella organisationerna, skulle man kunna tro att utredaren ändå analyserat effekterna av det. Men tyvärr, trots att utredningsdirektivet säger att utredaren ska ”identifiera och analysera såväl fördelar och möjligheter som risker och svårigheter” med sitt förslag, så finns i utredningen ingen analys av hur detta slår på den ideella sektorn.

Några tänkbara konsekvenser av förslaget
Det är inte svårt att inse att konsekvenserna för ideella sektorn blir stora om staten delar in dess organisationer i ett A- och B-lag. Den som inte tror det kan ju studera situationen i England och USA där denna modell funnits länge.

En konsekvens kan bli att de organisationer som ges privilegier får en högre status i samhället. De kommer därför inte bara att få en bättre ekonomi, utan också avsevärt lättare dra till sig allehanda andra viktiga resurser som till exempel förtroendevalda och frivilliga, externa samarbeten och forskning. Detta kommer att missgynna resten av ideella sektorn.

Ideella föreningar lever främst på ideellt arbete, men de behöver pengar också. Dessa får de normalt från medlemmar, sympatisörer och allmänhet. Ideella sektorn är den gåvobaserade sektorn på samma sätt som den offentliga är den skattebaserade. Organisationernas mobilisering av resurser kan ses som en ideell marknad (inte att blanda samman med den kommersiella) där det råder hård konkurrens. Avgörande för framgång där har hittills varit den enskilda organisationens egen förmåga. Det kommer förslaget att ändra på. Det innebär att staten snedvrider konkurrensen.

I myndigheter och företag är pengar drivmedel, i ideella föreningar är de smörjmedel. Men när ideella föreningar långsiktigt har mer pengar än vad det ideella arbetet kräver, så tenderar de att använda dem som drivmedel. Det leder till fler anställda och färre ideellt aktiva. Det innebär att verksamheten kan öka samtidigt som organisationen krymper. När ideella föreningar däremot långsiktigt är underfinansierade i förhållande till det ideella arbetet så saknas smörjmedel. Då blir arbetet för tungt och organisationen tenderar att krympa. En tänkbar konsekvens av förslaget är att privilegierade organisationer kommer att få för mycket pengar och de övriga för litet. Detta leder i bägge fallen till att det ideella arbetet minskar.

För att en ideell förening ska fungera och utvecklas väl ska den till största delen vara beroende av sina medlemmar och sympatisörer. Ett statligt stödsystem som önskar se en blomstrande ideell sektor måste ta hänsyn till detta. Det ska öka organisationernas beroende av sina egna medlemmar och sympatisörer, inte minska det. Även i detta avseende brister förslaget.

Mitt förslag
Jag föreslår att riksdagen snarast inför avdragsrätt på skatten för gåvor till ideella organisationer. Men innan dess behövs ett nytt, bättre utformat beslutsunderlag. Ett sådant bör bland annat beakta följande:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet. 
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer.
  

”De nya sociala entreprenörerna”

I en blogg på Svenskt Näringslivs hemsida skriver Pernilla Ström att ”vi kommer att få se fler sociala entreprenörer”. Med det menar hon inte sociala entreprenörer i allmänhet, utan främst ”idealistiskt motiverade men professionellt drivna entreprenörer, som bygger upp sina bolag som vilken vinstmaximerande, effektivitetsjagande verksamhet som helst”.

Förr, menar hon, så har de som försökt kombinera företagande och goda gärningar ofta gjort ”taffliga insatser med undermålig kvalitet eller alltför höga priser”.

”De nya sociala entreprenörerna är inte främst ute efter att producera ett mer rättvist kaffe, en mer ekologisk t-shirt eller ett mer mångfaldigt annat. De använder sin skicklighet och sitt driv som företagsbyggare inom i stort sett vilka områden som helst, allt från elhandel till resebyråer. Det löpande överskottet slussas sedan vidare till andra aktörer som är bättre lämpade att driva skolor, stödja trädplantering eller sätta upp sjukhus.”

Det är uppenbart att Pernilla Ström i artikeln utgår ifrån att sociala entreprenörer alltid är företagare. Hon antingen bortser ifrån eller känner inte till, att de flesta sociala entreprenörer i Sverige och på andra håll varit eller är verksamma inom ideella sektorn. Hon bortser också ifrån att den ideella organisationen är den bästa plattformen för denna typ av verksamhet. (Det är ju ingen slump t.ex. att företagens egen organisation, Svenskt Näringsliv, är en ideell organisation och inte ett företag.)

Om man fokuserar på den lilla gruppen sociala entreprenörer som verkat med företag som plattform kan man alltså, enligt Pernilla Ström, skilja mellan de taffliga förr och dagens nya, professionella. Jag vet inte vilket tidsperspektiv hon har och varifrån hon hämtat sina fakta. Jag skulle tro att de hundra åren fram till ungefär 1955 i detta avseende ser avsevärt annorlunda ut än perioden 1955-2000. Är ”förr” före eller efter 1955? En annan viktig fråga är, räknas företagsamhet som skett inom eller med ideell organisation som huvudman in eller inte?

Att ideella organisationer driver kommersiell verksamhet för att finansiera den egna ideella verksamheten är inget nytt. Det förekom i Sverige redan på 1200-talet. Det kan de göra antingen utanför eller inom den egna ideella organisationen, med samma inriktning som den eller med en helt annan inriktning.

Det är emellertid svårt för en förening att bli framgångsrik både ideellt och kommersiellt samtidigt. För att klara det måste ledningen bemästra två helt väsenskilda logiker och få dessa att samsas. Detta i en allt mer komplex miljö. Som konsult avråder jag normalt ideella organisationer från detta.

Det är överhuvudtaget svårt att jämföra ideell och kommersiell verksamhet. De vilar på helt olika logik. De har helt olika typ av mål och verkar på väsensskilda "marknader". De måste därför mäta sin framgång och sin effektivitet på helt olika sätt. I det avseendet är företaget enklare och den ideella organisationen mer komplex. Det innebär också att entreprenörskapet inte är detsamma i företag och ideella organisationer. Begreppet professionell är inte heller entydigt: Den som är professionell i ett kommersiellt sammanhang kan mycket väl vara ren amatör i ett ideellt.

Givetvis kan sociala entreprenörer också använda aktiebolag som plattform för sin verksamhet. Detta kan göras vinstdrivande, som Pernilla Ström förordar. Men det kan också göras icke-vinstdrivande (Carl Hemström). Oavsett vilket kan ett sådant bolag antingen angripa det sociala problemet direkt, eller, som Pernilla Ström förordar, via någon form av kommersiell verksamhet skapa vinster som sedan överlämnas till en organisation specialiserad på att lösa det sociala problemet.

Det senare kan ju tyckas vara en omväg, men är ibland den enda framkomliga vägen. Metoden är dock inte problemlös. Det är svårt, en utmaning faktiskt, att framgångsrikt angripa ett samhällsproblem via en annan organisation. Det kräver sin egen kompetens. Det gäller att förstå samhällsproblemet, hur det kan lösas och vem som kan göra det. Det gäller också att kanalisera resurserna på ett sätt som leder till hållbar utveckling för såväl partnern som insatsen. Det är rätt vanligt att detta misslyckas. Inom internationellt bistånd t.ex. är det inte att skaffa fram pengarna som är det svåra, utan att använda dem rätt.

Det är kanske inte så troligt att en entreprenör, som är kommersiellt framgångsrik ”inom i stort sett vilka områden som helst”, också är rätt person att kanalisera överskotten rätt inom ett helt annat område och i en helt annan logik. Kanske behövs en tredje part för detta.

Dessutom handlar det inte om att bara slussa över det ”löpande överskottet”. Det tillåter tyvärr inte skattelagen. Det är bara det som blir kvar efter skatt som kan slussas.

Jag anser att sociala entreprenörer i första hand ska finnas inom den ideella sektorn, men jag välkomnar också kommersiellt inriktade sociala entreprenörer på de områden där de kan lyckas, och särskilt inom de områden där de bättre än andra kan lyckas. Att de sedan samarbetar med och stöder ideella organisationer är bra. Ibland är förmodligen en strategisk allians mellan företag och förening/stiftelse den bästa lösning.

Det finns emellertid idag inom politiken en allt för stor förhoppning och tilltro till företagens förmåga och en ensidig inriktning på dem. Verksamhet som kommuner och landsting en gång tog över från sociala entreprenörer i ideella organisationer överlämnas nu på entreprenad till företag. Detta beror bl.a. på att det nuvarande regelsystemet ensidigt gynnar företag, t.ex. vid offentlig upphandling. De ideella organisationerna missgynnas. Förlorare är konsumenterna.



Källor:
Carl Hemström (2005), Bolag – Föreningar – Stiftelser. En introduktion. Stockholm: Norstedts Juridik.
Christer Leopold (2006), Professionell ideell – Om att verka med ideell logik.

Medlemstappet i Svenska kyrkan

TT skriver oklart om medlemstappet i Svenska kyrkan. Om det bara är en procent är det mycket väsen för ingenting. Men jag tror att den stora prövningen ännu inte börjat.

“72 000 medlemmar har lämnat Svenska kyrkan det senaste året. Kyrkan skyller raset på lågkonjunkturen. Andra bedömare anser att orsaken är dålig kommunikation.”

Detta enligt en artikel från TT som Uppsala Nya Tidning (UNT) publicerade 3/12. Det framhålls som särskilt anmärkningsvärt att minskningen nu är större än den varit sedan 2004.

Varför minskar medlemsantalet? TT-journalisterna har låtit frågan gå till kyrkans informationschef, en professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, en trendkonsult och en biskop.

Märkligt nog har de inte frågat någon expert på medlemsfrågor eller någon som dagligen arbetar med sådana i någon annan ideell organisation.

Vanligt skylla medlemsras på omvärlden eller avgiften

Det är ytterst vanligt att medlemsorganisationer skyller medlemstapp på yttre omständigheter. Men så gott som alltid är det organisationens egen struktur eller beteende som är den egentliga orsaken.

Det är också vanligt att medlemmar skyller på avgiften eller dess storlek när de lämnar. Men förutom i de fall då medlemmen verkligen saknar pengar, så är avgiften då bara en symbol för viktigare orsaker.

Svårt analysera Svenska kyrkan

När det gäller medlemstappet i Svenska kyrkan är det svårare än normalt att göra en analys – särskilt utifrån. Det finns inget riktigt bra att jämföra med. Kyrkan är som ideell organisation enormt stor och dominant. Den var tills för bara några år sedan statlig. Det var för inte så länge sedan obligatoriskt att vara medlem. Medlemsavgiften tas ut som skatten. Avgiftens storlek överstiger vida vad ideella organisationer tar normalt . Detta är några av de ovanliga faktorer som definitivt påverkar medlemsfrågan idag.

En speciellt intressant fråga är: På vilket sätt är medlemskapet i kyrkan idag annorlunda än vad det var på den statliga tiden? Vad är skillnaden i innebörd för den enskilde?

Transformering nödvändig, men svår

När kyrkan slutade vara statlig och blev en privat organisation som juridiskt baseras på sina medlemmar (såsom den var innan Gustav Vasa) så måste den givetvis genomgå en organisatorisk transformering från statsbyråkrati till en medlemsdemokratisk organisation. Enligt min bedömning har den processen inte kommit igång ännu.

För att minimera de risker och skador som organisationsförändringar förorsakar kan man antingen gå direkt och snabbt fram, eller också indirekt och långsamt, d.v.s. försiktigt, bit för bit. Man vill inte hamna i det kaos som uppstår om processen upplevs som dramatisk och förvirrande och samtidigt är utdragen och seg.

Med tanke på kyrkans komplexa struktur och ideologi och superlånga tradition som organisation kommer en transformering att bli besvärlig. Den kommer också att kräva ett starkt och dynamiskt ledarskap och måste bygga på väl genomtänkta strategier. Kanske finns dessa redan utformade?

Att en transformering kommer att påverka medlemsantalet är fullt klart. Hur det påverkas beror till stor del på strategin. Efteråt kommer det att stabilisera sig på en ny normal nivå. Vilken den är för en icke-statlig, svensk folkkyrka är det ännu ingen som vet.

Om ingen transformering sker, d.v.s. om kyrkan fortsätter agera som vore den beroende av staten (och partipolitiken) och inte av sina medlemmar och aktiva, så kommer medlemsantalet också att minska. Min gissning är att den minskningen på sikt kommer att bli mycket mer dramatisk. Kanske går botten ur. Men inget tyder på att en sådan process har börjat ännu.

Utträden eller medlemstapp?

Tillbaks till artikeln. På sin viktigaste punkt är den märkligt otydlig. Handlar det om att 72 000 medlemmar aktivt har begärt sitt utträde? Eller är det så att det totala antalet medlemmar har minskat med 72 000? Det är två helt olika saker.
Om minskningen totalt ligger på drygt en procent är det egentligen inte mycket att tala om. I de flesta folkrörelser skulle man se det som tämligen stabilt. Detta skulle TT-journalisterna säkert fått höra ifall de också intervjuat någon som i folkrörelse arbetar med medlemsfrågor.

En enprocentig minskning är en icke-nyhet. Den framtida minskningen riskerar att inte vara det.

Okunnig utredare osynliggör föreningar

Två statliga utredningar tror att svenskt föreningsliv uppstod på 1800-talet. I själva verket fanns föreningar i Sverige redan på vikingatiden. Detta nya exempel på osynliggörande av ideella organisationer och deras betydelse aktualiserar behovet av att de organiserar sig.

I sitt betänkande Moderniserade skatteregler för ideell sektor (SOU 2009:65) ger Stiftelse- och föreningsskatteutredningen en kort historik över stiftelsers och föreningars uppkomst i Sverige. Det är en märklig historia.

Rätt om stiftelser
Om stiftelser skriver utredaren (s. 53):

”Stiftelser har funnits under mycket lång tid i Sverige. Redan från den första kristna tiden har bruket att för framtiden anslå egendom för olika ändamål förekommit ...”

Detta verkar riktigt. Möjligen bör påpekas, att det faktum att stiftelser nämns i dokument som bevarats från denna tid inte är något bevis för att företeelsen uppstod då. Allt vi kan säga bestämt är att den uppstod senast då. “Odokumenterade” stiftelser kan mycket väl ha funnits innan dess.

Helt fel om föreningar
När det gäller föreningar blir det däremot helt fel. Utredaren citerar nämligen en tidigare utredning (SOU 1995:63 s. 57), som felaktigt skriver:

”Den ideella föreningen som juridisk företeelse i Sverige är av betydligt senare datum än stiftelsen. Föreningsväsendet har tillkommit efter impulser från utlandet. Redan på 1820-talet bildades det föreningar i USA och Västeuropa. Föreningstanken utgjorde ett väsentligt moment i den dåvarande liberalismen (se Folkrörelse & föreningsguiden, Civildepartementet, 1986, s. 9). Det första uttrycket för föreningstanken i Sverige var nykterhetsföreningarna, som fick sitt genombrott under 1830-talet.”

Två olika skatteutredare tror alltså att föreningar inte funnits i Sverige (och i USA och Västeuropa) före första hälften av 1800-talet. Civildepartementet tycks också tro att föreningstanken utvecklades med liberalismen. Man tar sig för pannan.

Föreningslivets rötter
Faktum är att föreningar i Sverige kan dokumenteras längre tillbaka än stiftelser: De nämns nämligen på runstenar. De äldsta, ännu aktiva föreningarna i Sverige tycks vara S:t Knutsgillena i Malmö, Lund och Ystad, som sägs ha grundats på 1100-talet. Där näst äldst är troligen Kungl. Sällskapet Pro Patria, som anses härstamma från Svenska Gillet, som på 1400-talet grundades av kung Karl Knutsson (Bonde) och Engelbrekt. Till bilden hör också att många viktiga företeelser i dagens samhälle har rötter i föreningsverksamhet under medeltiden. Dit hör kommuner, skolor och universitet.

Allmänt sett kan man säga att demokratiskt uppbyggda föreningar var allmänt förekommande i Västeuropa på medeltiden. De fanns i och danade Nordamerika redan innan USA kom till. De har spelat en stor roll för samhällets och demokratins utveckling under åtminstone de senaste tusen åren.

Föreningslivets rötterna går långt tillbaka i historien, ingen vet hur långt. Enligt de äldsta belägg jag funnit fanns föreningar i Grekland på 500-talet f.Kr.

Dags synliggöra osynliggjord sektor
Jag tycker inte att det är för mycket att begära, att de som företräder staten i de sammanhang som rör dess relationer till den ideella sektorn har en åtminstone grundläggande kännedom om föreningar och stiftelser, deras roll och deras historia. Så är inte fallet i de två utredningar som nämns ovan.

Dessa utredningar blir därmed en god illustration av det ointresse för, okunskap om och aktiva osynliggörande av ideella organisationer och deras betydelse som vi ofta möter i samhället idag och som jag tog upp i mitt inlägg Osynlig sektor måste göra sig synlig på Sektor 3 för någon månad sedan.

Så länge som den ideella sektorn förblir splittrad och oorganiserad så finns risken kvar att stat och politik, forskning och journalistik fortsätter att osynliggöra och nedvärdera den. Det i sin tur leder till att den får sämre och sämre arbetsvillkor. Min fråga till Sveriges 200.000 föreningar och stiftelser är därför: Är det inte dags nu att ni organiserar er?

För mer om behovet av ideella sektorns organisering, se mitt inlägg på GFC:s blogg: "Dags att bilda Svenskt Föreningsliv!" och den livliga debatten där.