Osynligt framför dina ögon

Engelska The Economist berättar om en föreläsning av Andy Haldane, chefsekonom på Bank of England. Inget ovanligt med det kanske om det inte var för föreläsningens ämne och tes: 

”Frivilliga insatser har en mycket större betydelse för samhället än vad folk vanligtvis tror.”

Jag tycker artikelns namn är mycket träffande: Hiding in plain sight. Att ideella krafters insatser inte syns och inte räknas är nämligen ett vanligt fenomen också i Sverige. Och det beror inte på brist på fakta och statistik. I många fall handlar det snarare om ideologiskt betingad blindhet.

Föreläsaren ger oss intressanta siffror från Storbritannien. De som han ger från andra länder måste däremot tas med en nypa salt. Det är nästan omöjligt att rättvisande jämföra frivilligarbete mellan länder även när respektive grupp av statistiker använt samma definitioner. Helt absurt fel blir det givetvis om man, som föreläsaren tyvärr råkat göra, blandar definitionerna och även tar med av staten påtvingat obetalt arbete i frivilligstatistiken. Då framstår plötsligt Turkmenistan som ett ledande frivilligland, vilket det ju absolut inte är.

Enligt föreläsaren finns det 15 miljoner organiserade frivilliga i Storbritannien. Det är människor som på frivillig basis, regelbundet gör en ideell insats inom ramen för en organisation. Deras totala donerade arbetstid motsvarar 1,25 miljoner heltidsanställda.

Haldane menar att detta frivilligarbete skapar tre slags värden: Ekonomiskt, privat och samhälleligt.

Det ekonomiska värdet är vad det skulle kosta att få arbetet utfört av anställda. Enligt officiell brittisk statistik så är det organiserade, regelbundet utförda frivilligarbetet värt omkring 24 miljarder brittiska pund eller 1,5 % av BNP. Det är dubbelt så mycket som värdet av jordbrukssektorn och lika mycket som telekomsektorn.

Om man vill kan man fördubbla siffran genom att lägga till värdet av det sporadiska och det spontana frivilligarbetet. Haldane gör det, men jag tycker att den siffran är mindre intressant.

Med privat värde avses värdet av ökningen av individens välmående. Att frivilligarbete leder till ökat välmående hos den frivillige är påvisat, men svårmätbart, menar Haldane, som ändå anser att det kan översättas till pengar och då motsvarar 36 miljarder pund per år.

Den samhälleliga värdet slutligen är nyttan av allt det som de frivilliga åstadkommer. Alltså vad frivilligorganisationerna uträttar med hjälp av frivilliga. Även detta värde är extremt svårt om ens möjligt att beräkna. Någon sådan siffra redovisas heller inte.

Ensidigt företagsstöd missgynnar föreningar

"Otaliga organisationer ska stötta företagande" skrev Uppsalatidningen nr 20 2006.

Jag har sommarstädning bland mina tidningsklipp och hittar artikelserien. Det är intressant, mycket intressant att se vad staten och EU gjorde då för att hjälpa företag.

Enligt numret innan så var det årliga företagsstödet i Uppsala län en miljard kronor. Nu uppgavs att av detta gick 73 miljoner kronor till att "främja entreprenörskap och företagsutveckling". Tidningens lista över länets mest kända "företagsfrämjande organisationerna" omfattade 19 stycken. Bland dem fanns (med då aktuellt namn och verksamhet):

• ALMI företagspartner Uppsala AB (ägt av stat och landsting, erbjuder finansiering och affärsutveckling)
• Centrum för entreprenörskap och företagsutveckling i Uppsala (samarbete mellan universiteten och näringslivet i regionen)
• Connect (stimulerar utvecklingen av tillväxtföretag)
• Drivhuset (vill skapa entreprenörer av studenter)
• Kooperativ utveckling i Uppsala län (ger på näringsdepartementets uppdrag fri rådgivning om hur bilda kooperativ)
• Innovationsbron Uppsala AB (stöder forskare och entreprenörer med kapital och kompetens)
• Ung företagsamhet i Uppsala län (främjar elevers intresse för företagande)
• Uppsala nyföretagarcentrum (stimulerar nya företag genom kostnadsfri rådgivning)
• Innoventus project AB (utvecklar forskningsresultat till företag)
• Uppsala Innovation Center (rådgivning och utbildning för start av kunskapsintensiva företag)

Enligt tidningen var bilden densamma över hela landet.

Anledningen till att jag sparade de här klippen då var inte att jag var intresserad av att söka stöd till mitt konsultföretag, utan att jag tänkte skriva ett blogginlägg om det märkliga i att samhällets utvecklingsresurser användes så ensidigt. Politikerna satsade stort på att stötta företag och företagare, men gjorde inget för att främja föreningar.

Ty det för mig verkligt slående var att det fanns trettio organisationer i länet som främjade, stödde och stöttade bildandet av företag, men ingen för ideella föreningar.

Det var åtta år sedan, på folkrörelsepolitikens tid. Nu satsar regeringen istället på civila samhället. Men vad det gäller den här typen av stöd så har inget hänt. Som det såg ut då, så ser det nämligen också ut idag, i stor sett. Och om de ideella organisationerna tillsammans inte gör något åt det, utan väntar på att politikerna ska vakna upp, så kommer det att se likadant ut om ytterligare åtta år.

Samhällsnyttan med föreningslivet

Vilken är samhällsnyttan med föreningslivet? Det ska vi diskutera i detta inlägg.

Det är en viktig fråga som diskuterats ofta, inte minst i offentliga utredningar, men den formuleras sällan just så. I varje fall inte av de ledande politikerna. Går vi tillbaks ett antal år så frågade regeringen, vilken är nyttan med folkrörelserna? Några år senare frågade den istället, vilken är nyttan med den sociala ekonomin? Sedan återkom folkrörelserna för att idag har bytts ut mot trendiga civila samhället.

Det är intressant att regeringen på detta sätt har ett hoppande fokus i sin fråga då det i grund och botten alltid är samma sak den får svar på, nämligen samhällsnyttan med föreningslivet. 

Att föreningslivet helt dominerar svaret är inte underligt med tanke på dettas (alltså föreningslivets) helt dominerande roll i sammanhanget. Utan föreningslivet blir de använda begreppen meningslösa. Folkrörelserna är en underavdelning av föreningslivet, sociala ekonomin är en i svenskt sammanhang meningslös mix där föreningar och stiftelser tvingats ihop med vissa marginella företagsformer, och civila samhället är ju i grund och botten ingen aktör, utan ett resultat av främst de ideella föreningarnas existens och verksamhet. Civila samhället är alltså en av föreningslivets samhällsnyttor. 

Det är svårt att förstå varför regeringen i sina frågor inte använt begreppet ideella sektorn istället, om den nu velat inkludera också stiftelser, eller begreppet föreningslivet, om den inte velat det. Varför använda begrepp som social ekonomi och civila samhället vars betydelse är långt ifrån solklar. Det intryck man får är att politikerna egentligen inte är intresserade av svaret.

Vilka svar har då politikerna under årens lopp fått? Det tycker jag Tobias Harding sammanfattat på ett bra sätt i Framtidens civilsamhälle (Framtidskommissionen, 2012), sidan 26. Det är en katalog med fem roller:

1. Röstbärare
2. Serviceproducent
3. Gemenskap
4. Demokratiskola (preciserat som "en plats där människor tillägnar sig demokratiska färdigheter och värderingar")
5. Motvikt till staten och näringslivet

Den här katalogen är ett resultat av forskning, men också av ideologi och en historiesyn. Det är också en politisk produkt framtagen i ett svenskt sammanhang. Det går inte att säga att den är fel, men det går inte heller att säga att den är fullständigt sann. Kort sagt, det är ett svar som går att diskutera och utveckla.

Det jag spontant reagerar mot i den traditionella katalogen är att föreningarnas betydelse förminskas. Så reduceras till exempel deras demokratiska roll till röstbärare (skapar opinion) och demokratiskola (lär ut demokratiska färdigheter). I själva verket har föreningarna en viktig roll för att skapa politiska beslut (se nedan) och för att bevara, förvalta och vid behov tillskapa respektive återskapa ett demokratiskt samhälle. När staten urartat så är det främst genom föreningars aktivitet som detta kan rättas till. Det finns ett otal exempel på detta i modern tid.

För att detta ultimata demokratiskydd ska fungera så måste det finnas en bred föreningstradition. Den viktigaste samhällsnyttan föreningarna kan bidrar med på lång sikt kan därför mycket väl vara att bland en bred allmänhet upprätthålla en tradition och kompetens av att driva föreningar. Kanske skulle rubriken "demokratiskola" behöva ändras till "demokratikraft"?

Men är katalogen komplett annars? Knappast. Det är ganska uppenbart att viktiga föreningar och föreningsverksamheter inte beaktas. Man kan till exempel lägga till följande:

6. Styr staten.  De politiska partierna är ideella föreningar. De producerar politiska beslut och med dem styr de staten, kommunerna och landstingen. Jag tycker inte att denna funktion täcks in av de fem rollerna ovan. Samtidigt är det en viktig samhällsnytta. Alltså bör den vara med.

7. Samordnar samhällsfunktioner och -sektorer. Företagen har för samordning och annat slutit sig samman i föreningar, Svenskt Näringsliv är väl det främsta exemplet på detta. Inom den kommunala sektorn har föreningen Sveriges Kommuner och Landsting en motsvarande roll. Att samordna är inte samma som att ge röst eller service, det är inte gemenskap eller demokratiskola och som exemplen visat, det är inte heller att vara "motvikt till staten och näringslivet", snarare tvärt om. Det bör alltså läggas till.

8. Reglerar arbetsmarknad och hyresmarknad. Kanske har jag här inte hittat rätt rubrik, men det jag syftar på är arbetsmarknadens parter, alla i form av föreningar, som genom kollektivavtal och annat reglerar arbetsmarknaden. Liknande finns vad gäller hyror.  I detta fall skapar föreningar de regler som såväl stat som näringsliv har att rätta sig efter.

9. Formar civilsamhället. Det är ju föreningslivet som skapar alla de nyttigheter som enligt Putnam och andra karaktäriserar ett gott civilt samhälle, samhällstillit till exempel.

10. Ett verktyg för stater. Återigen, rubriken är kanske inte den rätta, men det jag tänker på är att även stater stundom använder föreningsformen som verktyg för sina strävande. Som exempel kan jag nämna föreningarna FN och EU.

Om man funderar vidare kan man förmodligen hitta ytterligare viktig samhällsnytta som föreningslivet bidrar med.

 

 

Trendspanare i det blå

Har du hört talas om "entreprenörsfilantrop"?

Det är en direktöversättning av amerikanskans "Entrepreneur Philanthropist". De två amerikanska orden syftar givetvis på personer som gjort sig förmögna på affärsverksamhet och som skänker bort en del av sina vinster till något ändamål. Den som vill ha exempel från begreppets hemland kan titta på hemsidan Entrepreneur och bildspelet 9 Famous Entrepreneur Philanthropists.

Att locka superrika affärsmän att satsa pengar på ens universitet, sjukhus, malariabekämpningsprogram eller liknande är en viktig gren av fundraising-marknaden i USA. Samtidigt råkar det vara ett exempel på sådant som av kulturskäl inte lyckats slå igenom i England (se mitt förra blogginlägg Risken med att låna metoder från andra länder).

En ökande företeelse?
Varför tar jag nu upp detta? Jo, i senaste numret av Chef (mars 2014) presenteras "entreprenörsfilantrop" som ett nyord. Tidningen hänvisar till "trendspanarna på Företag & Framtid" som spår att sådana "kommer att öka i antal i takt med att den ideella, 'goda' sektorn lockar allt fler unga". Man slår sig för pannan.

Att ett sådant klumpigt ord som "entreprenörsfilantrop" skulle kunna slå igenom har jag svårt att tro. Men jag tror inte heller att företeelsen, som alls inte är ny ens i Sverige, kommer att bli en stor trend här hemma där välfärden är skattefinansierad och där skattesystemet (och de samhälleliga belöningssystemen) inte sedan flera generationer tillbaka är utformat för att uppmuntrar denna typ av givande.

Var finns sambanden?
Men det är bara halva problemet med spådomen. Att amerikanska företeelser har en tendens att dyka upp också här efter ett antal år är ju känt. Hade spåmakarna hänvisat till detta hade deras utsago verkat mindre absurd, men nu kopplar de istället fenomenet och dess ökningstakt till att den ideella sektorn "lockar allt fler unga". Var finns sambanden? Orsak och verkan? Och finns det verkligen bevis för att proportionerna unga aktiva i den ideella sektorn har förändrats nämnvärt under de senaste femtio åren?

Det finns ingen god sektor
Till och med beteckningen den "goda" sektorn om ideella sektorn är absurd. Det finns ingen sektor som är allt igenom god.

Den ideella sektorn utgörs av ideella organisationer. Det finns inget som säger att en ideell organisation måste vara god. De flesta har ett gott eller neutralt ändamål. Genom sin verksamhet bidrar de till att skapa det civila samhället, en i sig god företeelse. Men det finns ideella organisationer som har ett ont syfte och vars verksamhet är ond. Det finns också de som med onda medel försöker uppnå vad de anser vara goda mål. Och det finns de vars mål av vissa anses gott men av andra anses ont.

Poängen med ideella organisationer är inte att de är goda, utan att de gör det möjligt för enskilda människor att tillsammans verka för att uppnå sina mål och därmed göra sådant som varken staten, näringslivet eller individen ensamt kan utföra.

Det är svårt att spå, särskilt om framtiden
Slutsatsen av allt detta är förstås att det är svårt att trendspana och särskilt om sådant man själv inte förstår.

Risken med att låna metoder från andra länder

Lån av amerikanska, engelska och kanadensiska modeller och metoder kan skada den ideella sektorn i Sverige. Det gäller att vara försiktig. Och det gäller att låna in det som verkligen fungerar.

Den dokumenterade kunskapen i världen om ideella organisationer och hur de fungerar domineras idag praktiskt taget helt av de anglosaxiska länderna, framförallt USA och Storbritannien. Andra fungerande modeller, inte minst den nordiska, är föga dokumenterade.

Detta är ett stort problem. Det gör att den anglosaxiska modellen av ideell sektor, kultur och framgångsmetoder, utan att det finns några egentliga bevis för dess överlägsenhet, ses som huvudsaklig referens av forskare och som förebild av praktiker och politiker även i länder som har andra modeller. Dessa leds därmed vilse.

På det ideella området är Sverige och USA antipoder. I Sverige är nämligen den demokratiska föreningen norm. Hos oss står medlemmen i centrum som ägare, styrelse och resurs. Den kritiska resursen i svensk ideell sektor är därför medlemsengagemang.

Den synliggjorde delen av ideella sektorn i USA domineras istället av organisationer utan medlemmar. I Sverige kallar vi dem stiftelser. De är ideella, men inte demokratiska – något som många svenskar upplever som en motsägelse. För den medlemslösa organisationen är pengar den kritiska resursen.

Så medan den absolut viktigaste färdigheten för framgång i Sverige är förmågan att mobilisera medlemsengagemang, så är den i USA istället att dra in pengar. Därför är det ändamålsenligt i Sverige, men inte i USA, att ge bidrag till ideella organisationer utifrån medlemsantal, och i USA, men inte i Sverige, att istället stödja med skatteavdrag på gåvor.
 
Eftersom Sverige och USA ideellt sett är antipoder så är skillnaden i metoder avgrundsdjup. Den som vill lyckas väl i Sverige har därför ingen avgörande nytta av de gängse amerikanska nonprofit-metoderna. Man kan givetvis inspireras av dem, men man bör inte kopiera dem. För att fungera här måste de anpassas.

Och ändå är just direktimport av anglosaxiska modeller och metoder så vanligt. Det är från USA, Kanada och Storbritannien som politikerna hämtar sina idéer när de vill främja ”civila samhället”. Det är därifrån insamlingsorganisationerna lär sig ”fundraising”. Och det är från samma håll idrotten har hämtat sina idéer om bolagisering.

Att låna metoder från något väsensskilt har sina risker. Ibland kan man med det inlånade nå de tilltänkta målen, men på bekostnad av annat som är viktigare. Professionell foundraising till exempel kan minska antalet ideellt aktiva. Ibland lånas metoder in för ett mål som inte kan nås med det tilltänkta målet. Avdrag på gåvor till exempel leder inte till ett starkare civilt samhälle, vilket däremot de traditionella föreningsbidragen gör. Vad som dock är ytterst märkligt är att dessa lån sker utan tanke på riskerna med att släppa in främmande arter i ett existerande ekosystem. Det kan gå bra i vissa fall, men risken för obotlig skada är mycket hög.

Det är lätt att förstå hur det blivit så här. Kunskapen om hur man lyckas med ideella organisationer och verksamheter i Sverige är varken utforskad eller nedskriven i någon större utsträckning. Varför har staten försummat detta område? Så å ena sidan har vi en relevant, tyst kunskap som ligger i dunkel och å andra sidan en mindre relevant men på en väl upplyst scen. Vart dras då den fåkunnige? Mot ljuset naturligtvis.

Men nog om skillnaderna mellan antipoderna. Det finns också viktiga saker att lära om man istället tittar på skillnaderna inom den för oss antipodiska modellen. Och låt oss då gå direkt på dess kärnområde – ideell finansiering. Alltså, vilka är skillnaderna mellan USA och Storbritannien på detta område?

Att det verkligen finns stora skillnader i givarkultur och givarsystem mellan länderna är klart. Det har ju till exempel länge varit känt att framgångsrika insamlingsexperter från USA misslyckats helt när de använt samma metoder i Storbritannien.

Det är just skillnaderna som står i centrum i en just publicerad rapport av Rhodri Davies på Charities Aid Foundation i Storbritannien: “Give Me a Break: Why the UK Should not Aspire to a ‘US-Style’Culture of Charitable Giving”.
 
Författaren anför de kulturella (synen på förmögenheter bland annat) och politiska skillnaderna mellan USA och Storbritannien som en av de viktigaste förklaringarna varför givarkulturen i USA är annorlunda och givandet är så mycket större där än i Storbritannien. Sådana kulturella skillnader kan inte på något lätt sätt överbryggas menar han, och frågar sig sedan om det ens vore önskvärt. Det finns nämligen allvarliga brister med det amerikanska systemet: Skatteavdragen är utformat för dem med högre inkomster, av det insamlade går oproportionerligt mycket till religion och högre utbildning (45 % totalt) och det finns en stor risk för skattefusk eftersom det inte krävs bevis när man yrkar avdrag.

Författaren tar upp och beskriver avdragssystemen i det två länderna och diskuterar skillnaderna mellan dem. Han analyserar argumenten bakom dem och sätter in givandet i ett större sammanhang såsom samhällssystem och den ideella sektorn som sådan. Och allt detta illustreras med en mycket intressant grafisk bild (”infografic”) som ger viktiga fakta.

På Charities Aid Foundations hemsida framhålls att även om Storbritannien kan lära av USA så ”måste vi vara försiktiga med att tro att allt som fungerar i USA också kommer att fungera här”. Vad det gäller är att ”till en unik brittisk givarkultur” låna in det som verkligen fungerar.

Detta är kloka ord som gäller i ännu högre grad för Sverige när vi  lånar in från USA eller England.

Fel i organisation ger kris

"Rektorskrisen klantigt skött" ropar Uppsala Nya Tidning ut (UNT 2014-02-26). Kanske, men kanske inte skulle jag vilja säga. Om en ideell organisation är rätt konstruerad och inte fungerar, då är det troligen ledningen som är problemet. Men är den felkonstruerad, vilket den verkar vara i det här fallet, så fungerar den dåligt även med en kompetent ledning.

Det handlar om Uppsala Universitet där vice rektorer och andra företrädare krävt rektors avgång. Övriga huvudaktörer är Utbildningsdepartementet, som varit involverad ett halvår, och konsistoriet, universitetets styrelse.

Dramat har skildrats i UNT i två veckor nu och kan eventuellt få sin upplösning inom kort.

Uppsala Universitet är vad jag kallar tredjepartsägd ideell organisation (se min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik, s 52-55). Det är en av tre huvudtyper av ideella organisationer som finns i världen. De övriga två är medlemsägda (föreningar och förbund) respektive självägande (stiftelser, amerikanska nonprofit organisationer).

Det som är utmärkande för en tredjepartsägd ideell organisation är att den har en extern ägare som också ofta är finansiären. Det här är inte särskilt vanliga organisationer jämfört med de övriga. Men just i Sverige finns det ett antal, flest inom offentlig sektor, men också privata.

Att jag klassificerar den här typen av organisationer som ideella även när de finns inom offentlig sektor beror på att de har ett ideellt eller allmännyttigt ändamål (till exempel public service) och inte är vinstdrivande och inte heller är myndigheter. Däremot leds och verkar de ju ofta som om de vore myndigheter – en följd av att de verkar inom ramen för en sådan kultur.

Fordom var universiteten ideella föreningar. De konstruerades med skråna som förebild. De var alltså lärarägda och styrdes av sina valda ledare.

Universiteten är inte längre några föreningar (de ledande universiteten i världen är oftast stiftelser), men traditionen med demokratiska val lever kvar än idag. Så är till exempel vicerektorerna på Uppsala Universitet valda underifrån av sina lärarkollegor. Samtidigt är universitetet en tredjepartsägd organisation vilket i detta fall innebär att rektorn och konsistoriet (styrelsen) utses av regeringen.

Den ledningskris vi ser nu äger rum just i skarven mellan den demokratiska, underifrån valda ledningsstrukturen och den byråkratiska, utifrån tillsatta. Två krafter med var sin uppsättning mandat, kultur och förväntningar står mot varandra och tycks inte kunna samverka. Jag vet inget om respektive grupps kompetens, men det är fullt möjligt att bägge är kompetenta för sitt uppdrag.

Även bortsett från ledningskrisen så verkar universitetets ledningsstruktur vara felkonstruerad. Det gör universitetet onödigt svårt att leda och ökar dramatiskt risken för misslyckanden.

Utifrån vad UNT rapporterat kan jag urskilja följande strukturfel:

• En organisation kan inte vara i lika mån medlemsägd och tredjepratsägd. Man kan alltså inte ha ett system där ledningarna upp till en viss nivå väljs demokratiskt nerifrån och ledningen över den nivån utses utifrån. Detta leder automatiskt till osäkerhet, konflikt och missnöje i linjen. Det finns varianter som är möjliga, men inte den som använts här.

• Normalt utser den externe ägaren styrelsen (eller delar av den) och låter styrelsen utse den verkställande chefen. Då har styrelsen ett tydligt ansvar och kan hantera ansvarsfördelningen mellan styrelse och chef. I detta fall har regeringen utsett såväl en styrelse som en separat rektor.  Och den som utser är också den som har att avsätta. En sådan tvehövdad organisation kan fungera väl bara under mycket lyckliga omständigheter.

• När rektor tillsattes skedde det med en valliknande process. Problemet med den var att där hade kunderna, alltså studenterna, ett dominerande inflytande. Men den som leder en organisation leder dess personal, inte dess kunder. Så om syftet med processen var att få en ledare med starkt stöd i den egna organisationen, då hade man måst se till att lärarna verkligen hade det dominerande inflytandet.

Det finns säker fler problem med hur Uppsala universitet är organiserat. Men de tre som nämns ovan är fullt tillräckliga för att förklara dagens kris. Och om organisationen inte korrigeras så kommer det att bli fler.

Stiftelser: Komplettera styrelsen genom speeddejtning?

Stiftelser är inte som föreningar. De har inga medlemmar. Därför har de inga årsmöten och inga valda styrelser. Styrelserna förnyar normalt sig själva. När någon i styrelsen lämnar ska alltså de kvarvarande styrelseledamöterna identifiera och välja in en ersättare. Det kallas att kooptera.

Stiftelser på landet och i små och medelstora städer har kanske inte så svårt att identifiera lämpliga kandidater, men att ur storstädernas anonyma massor vaska fram guldkornen är inte lika lätt. Stiftelser i storstäder har därför betydligt svårare än föreningarna där att hitta lämpliga styrelsekandidater.

Detta är problemet. Kan speeddejtning vara lösningen?

Det tycker i varje fall San Fransiscos lokala Volunteer Center (Frivilligcenter). Förra veckan ordnade den ett ”Board Match event” för att föra samma 150 ideella organisationer med drygt tusen kandidater villiga att bli styrelseledamöter.

Evenemanget har växt sedan det hölls första gången 2005. Förra året rekryterades över 200 styrelseledamöter. Många av de deltagande organisationerna återkommer år från år för att hitta nya styrelseledamöter.

Speeddejtning-evenemanget är som en mässa där organisationerna har var sitt bås för att uner några kvällstimmar informera och svara på frågor. Intressanta kandidater kan också intervjuas på plats.

Enligt arrangörens egen information finns det inget likande i USA för att rekrytera styrelseledamöter. Speeddejtning som metod för att rekrytera frivilliga förekommer dock på andra håll.

Nonprofit Quarterly skriver i en kommentar att själv-förnyande styrelser tenderar att rekrytera nya styrelsemedlemmar bland vänner och kollegor och riskerar därmed att bli orepresentativa både för sin målgrupp och det område de ska tjäna. Om de dessutom utvecklar en stark styrelsekultur ökar risken för isolering. Den här typen av arrangemang kan motverka detta och också ge styrelserna möjlighet att komplettera med saknade kompetenser.

Framgång i lokalt föreningsarbete: Det hänger på styrelsen

På ett seminarium förra veckan presenterade styrelsen för SPF Bohusdistriktet resultatet av sin egen forskning om hur distriktets föreningar ska arbeta för att bli framgångsrika.

Anledningen till forskningsprojektet var att styrelsen vill ha verktyg att hejda en befarad medlemsminskning. Styrelsen hade observerat att bland distriktets föreningar hade somliga svårt att värva nya medlemmar och svårt att hitta förtroendevalda, medan andra inte hade några svårigheter alls. Vad berodde skillnaderna på?

Det är vanligt att föreningar skyller på yttre orsaker när medlemstalet går ner. Naturligtvis finns det sådana situationer också, men i de flesta fall så beror en medlemsminskning på föreningen själv och måste alltså skyllas på inre faktorer. Att styrelsens sätt att leda organisationen har stor betydelse för om medlemsantalet ökar eller minskar bekräftades av SPF Bohusdistriktets forskningsstudie.

Vad distriktet gjorde var att studera och jämföra distriktets föreningar. Man tittade på medlemstalet 2005-2012 och andra aspekter. Den hypotes man ställde upp och prövade var att en förenings framgång är direkt beroende av dels styrelsens förmåga att organisera och marknadsföra verksamheten och dels dess förmåga att stimulera medlemmarna till aktivt deltagande.

Med föreningens framgång menas i studien medlemsökning eller ett stabilt medlemsantal.

Medlemstalet är ett viktigt framgångsmått

Jag tycker att projektets val av medlemstalet som kvalitetsmått är mycket bra. Detta är nämligen ett av få mått inom föreningslivet som är generellt, objektivt och lättillgängligt. Alla föreningar måste ju ha ett medlemsregister och medlemssiffran där kan lätt verifieras i bokföringen. Det finns därför inget subjektivt med den. Samtidigt är den ett utmärkt mått på en förenings mest centrala förmåga, nämligen den att locka till sig och behålla sin absolut viktigaste beståndsdel och resurs – medlemmarna. Som branschmått är därför medlemsantalet lika viktigt för föreningar som vinstmåttet är för företag.

Med begreppet styrelsens förmåga avses tre aspekter: Den att skapa program och verksamheter som lockar medlemmar, den att involvera medlemmarna i arbetet och den att göra verksamheten känd.

Studien består av två häften, själva studien och grundmaterialet. Den förra innehåller analys och slutsatser. Det senare presenterar grundfakta för var och en av distriktets föreningar: 1) medlemstal, 2) marknadsandelar, 3) organisation av verksamheten, 4) verksamhet och besöksfrekvens, 5) marknadsföring och 6) rekrytering. Dessa fakta samlades in från medlemsregistret, SCB, kommunernas hemsidor, föreningarnas verksamhetsberättelser och genom en föreningsenkät.

Bland de ursprungligen 30 föreningarna (en lades ner) så var det 24 som ökade under den studerade perioden och sex som minskade. Nio föreningar ökade mer än 25 %, två minskade mer än – 25 %. Den största ökningen var + 45 % och den största minskningen var – 37 %.

Bra verksamhet och högt engagemang ger medlemsökning

På det hela taget var föreningarna alltså rätt framgångsrika, men de skillnader som fanns gjorde det möjligt att dra intressanta slutsatser.

Det som var typiskt för de föreningar som hade en stark medlemsökning var:

• De hade många och välbesökta mötesarrangemang.
• De hade en omfattande delegering av föreningsarbete till medlemmar utanför styrelsen.
• De hade lättare att rekrytera nya förtroendevalda.

Det som var typiskt för föreningar med stark medlemsminskning var:

• De hade få och svagt besökta arrangemang
• De hade svag eller ingen delegering till medlemmar utanför styrelsen.
• De hade svårare att hitta nya förtroendevalda.

Den delegering som studien syftar på är i första hand att styrelsen ökar antalet aktiva medlemmar genom att engagera dem i kommittéer. Den mest framgångsrika föreningen hade tolv kommittéer. Att dela upp föreningsarbetet på kommittéer ledde inte bara till större och mer föreningsverksamhet, utan också till att gruppen av potentiella förtroendevalda ökade.

Bra verksamhet blir känd genom interaktiv marknadsföring
Studien fann inga samband mellan föreningarnas medlemsutveckling och ”traditionella marknadsföring”. Ändå är det just marknadsföring som gör att de framgångsrika föreningarna i studien blir framgångsrika, men, som studien visar, det handlar då inte om traditionell marknadsföring (alltså reklam och PR), utan om interaktiv sådan enligt den modell som Christian Grönroos tagit fram. I den interaktiva marknadsföringen är det framförallt de aktiva medlemmarna som sprider budskapen till sin omgivning. Det gör de muntligt eller med till exempel sociala media. Bra verksamhet leder genom interaktiv marknadsföring till ökat medlemsantal.

Forskningsstudien innehåller naturligtvis en hel del mer och grundmaterialet kan också ligga till grund för fortsatta analyser och vidare studier. Den som är intresserad kan läsa mer i skrifterna som jag nämner nedan.

Homogena föreningar lättare studera

En extra fördel med den här studien är att den gjorts på föreningar som är relativt homogena. De finns inom samma förbund och distrikt och har därför exakt samma syfte, stadgar, verksamhet, image och så vidare. Antalet faktorer som kan snedvrida resultaten är därför färre än när man jämför helt olika föreningar. Trots det finns det givetvis även bland de undersökta föreningarna en del skillnader i förutsättningar och annat som kan påverka resultaten och som bör studeras vidare, till exempel skillnaderna mellan föreningar i områden med storstadskultur och de utan, och skillnaderna i medlemsengagemang i föreningar av olika storlek (den minsta hade 95 medlemmar och den största 879).

Anledningen till att jag blev inbjuden att ingå i referensgruppen till det här forskningsprojektet var att min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik använts som referens. Och anledningen till att jag ställde upp var givetvis att det handlade om att söka framgångsmönster för det lokala föreningsarbetet i en folkrörelse – en nyckelfråga som intresserat mig under många år.

Forskningsprojektet leddes av SPF Bohusdistriktets ordförande Anders Kåbjörn. Jag tycker att han har gjort ett utmärkt arbete. SPF centralt har gett ekonomiskt stöd. Eftersom det mesta av arbetet gjorts ideellt så har distriktet och förbundet fått mycket studie för liten kostnad.

Det ingår i varje styrelses uppgift att förstå sin organisation och dess omvärld. Därför borde fler förbund och fler distrikt göra den här typen av undersökningar.

 

Forskningsrapporten:

• Anders Kåbjörn (2014), Effektivt styrelsearbete för framgång i ideella föreningar och folkrörelser – Forskningsrapport från SPF Bohusdistriktet, Sveriges Pensionärsförbund. Utgiven av SPF Bohusdistriktet, Junogatan 3, 451 42 Uddevalla

• Fakta om SPF Bohusdistriktets föreningar. Bilaga till forskningsrapporten Effektivt styrelsearbete för framgång i ideella föreningar och folkrörelser. Utgiven av SPF Bohusdistriktet, Junogatan 3, 451 42 Uddevalla.

Massavlyssning skadar civila samhället

Det förefaller vara en naturlag att en regering som kan avlyssna sitt (och andras) folk också kommer att göra det, särskilt som den med maktmedel kan hålla denna avlyssning och syftet med den hemlig. Den aktuella rapporteringen från USA och England (men även Sverige) tyder på att det är så.

Att avlyssningen görs på uppdrag av demokratiskt valda regeringar är ingen ursäkt och minskar inte dess risker, ty som erfarenheterna gång på gång visat, maktmissbruk korrumperar. En regering som avlyssnar sina väljare är redan på väg bort från demokratin och frågan är om den sedan på egen hand kan hitta tillbaka.

Faran med just denna korruption av staten är att avlyssningen i sig samtidigt dramatiskt minskar folkets möjligheter att hjälpa till att vända utvecklingen. Massavlyssningen slår direkt mot det civila samhället, dess styrka och dess naturliga försvarsmekanismer.

I USA skriver Nonprofit Quarterly i en oerhört intressant nyårsanalys:

"We are spied on within an inch of our lives, yet secrecy in government is the order of the day. Does this not sound dangerous for civil society? Yet the leaders in the civil sector are almost entirely silent on the matter." 

Läs mer i As the World Turns: NPQ’s 10 Trends and 10 Predictions

Hur mycket vinst behöver en ideell organisation?

Det är en illusion att tro att ideella organisationer kan överleva enbart på ekonomiskt stöd till sin verksamhet, en idé som numera (till skillnad från förr) tycks styra det offentliga stödet till föreningslivet och till det ideella biståndet. Som alla andra organisationer, behöver ideella organisationer också finansiera sin ledning och administration. Och de behöver göra en liten vinst för att kunna överleva på sikt.

Ideella organisationer är icke-vinstdrivande (med amerikanskt språkbruk: ”nonprofit”). Begreppet innebär inte att de inte ska eller tillåts skapa vinst, något de givetvis måste göra, utan att de inte får dela ut vinsten till ägare eller andra intressenter. Istället måste vinsten användas för att förbättra organisation och verksamhet, något som alla organisationer måste göra kontinuerligt.

Hur mycket vinst behöver då en ideell organisation? Denna intressanta fråga har fått en mycket bra belysning i en artikel av Woods Bowman i Nonprofit Quarterly (USA): How Much Profit Does a Nonprofit Need?

Artikeln bygger till stor del på ett kapitel i Woods Bowmans bok från 2011: Finance Fundamentals for Nonprofits: Building Capacity andSustainability. Wiley. ISBN: 978-1-118-00451-7.

USA: Problem i statsstöd till ideella verksamheter

På gott och ont, mest det senare är jag rädd, genomgår den ideella sektorn i Sverige och dess relationer med stat och kommun en anglosaxifiering. Politiker och offentliga chefer och även aktiva inom ideella organisationer sneglar på England, Kanada och USA för inspiration. Med tanke på detta är det klokt att hålla sig à jour med vad som händer i dessa länder.

Ett stort antal ideella organisationer i USA arbetar med ekonomiskt stöd från staten. I själva verket är den amerikanska ideella sektorn betydligt mer beroende av sådant stöd än den svenska. Men statsstödet är långt ifrån oproblematiskt. Ett färskt exempel på de problem som finns redovisas i den nyutkomna rapporten Nonprofit-Government Contracts and Grants: Findings from the 2013 National Survey från Urban Institute som i samarbete med National Council of Nonprofits tagit in uppgifter från 55.000 ideella organisationer.

Om du inte har tid att läsa hela rapporten får du en sammanfattning  och intressanta kommentarer på Non Profit Quarterly´s (NPQ) hemsida: Government Contracting and Payment Practices: Lingering Problems for Nonprofits.

Många av de problem som finns i relationerna mellan offentliga finansiärer och ideella utförare i USA finns också här, till exempel oförståndet att bara finansiera tjänsten, inte de administrativa kostnaderna, ett säkert sätt att undergräva både kvaliteten på tjänsten och organisationens framtid. Det finns naturligtvis också problem som är mer amerikanska till sin natur, men också sådana kan snart vara våra.

Vid en paneldiskussion om rapporten framkom dessutom att en av anledningarna till att ideella organisationer utkonkurreras av företag i olika upphandlingar är att upphandlingsreglerna tillrättalagts för att passa just företag. De företag som får kontrakten behandlas också inte sällan förmånligare av myndigheterna än motsvarande ideella organisationer. Samma problem har vi inom EU.

Även dagens partier kan bli folkrörelser

Häromveckan arrangerade Sektor3 med flera konferensen ”Partiernas väg ur krisen”. Samtidigt kom tidskriften Kurage ut med ett nummer på samma tema. Det var ett bra initiativ. Frågan behöver lyftas fram och diskuteras.

Den kris som åsyftas är att partierna tappar sina medlemmar. På 30 år har de tillsammans förlorat fem av sex medlemmar. En del tror att nedgången fortsätter och att de traditionella partierna försvinner helt om några år. Men någon risk för det finns inte, vilket jag visade för några år sedan i ”Partierna dör inte ut”. SCBs studier har nämligen visat att det är medlemmar utan arvode som lämnar, de med arvoden blir kvar. Det i sin tur leder till en rad särskilda demokratiska problem som vi inte tar upp här.

Mitt intryck är att ”partiernas kris” mest är en fråga för statsvetare och andra utomstående. Partierna själva verkar inte bry sig. För dem fungerar det ju bra ändå. Jag känner igen mönstret från andra folkrörelser: I början ses medlemstapp som kris och bemöts som sådan, men om motåtgärderna misslyckas så anpassar sig organisationen och slutar se tappet som ett problem.

Men ett strategiskt problem är det ju förstås. Antalet medlemmar är folkrörelsens främsta mått på sin förmåga att nå ut och mobilisera; att tappa medlemmar är för partierna att lokalt – där väljarna finns – tappa muskler och inflytande. Det är att bli mindre uthålliga och mer sårbara politiskt och mer beroende av pengar och massmedia.

För en del folkrörelser spelar en sådan nedgång inte så stor roll kanske, men för partier, som ju är kampanjorganisationer, borde det göra det. Det parti som framöver förmår göra sig till en folkrörelse kommer att få ett stort övertag över de andra partierna både i och mellan valen. Ett sådant parti formar opinion och sätter agenda, inte bara tillfälligt då och då genom PR och utspel, utan permanent som ett grundackord i samhällsdebatten, något som alla andra aktörer (även media) måste ta hänsyn till. Ett parti med folkrörelserötter kan ändra samhället, inte bara förvalta det.

Får man tro statsvetarna och deras opinionsmätningar är det inte längre möjligt för ett parti att bli folkrörelse. Trots att svenska folket är politiskt intresserat, säger de, så är det få som kan tänka sig att bli partimedlemmar.

Men det finns ett stort fel med den analysen. Det går nämligen inte att med opinionsmätningar förutsäga kommande ideellt engagemang.

Visst finns det en del personer – som undersökningarna faktiskt förutsätter – som blir ideellt aktiva eller går med i en förening (läs gärna parti) som ett resultat av planering, men det är en minoritet. Bara dessa få kan i förväg säga att de överväger att bli aktiva eller medlemmar. De flesta andra har inte ens tänkt på saken. Vilket inte hindrar att också de kan bli ideellt aktiva eller medlemmar, fast inte av överlagt val, utan därför att livet plötsligt tog sig just den vändningen.

Det finns naturligtvis latenta skäl till engagemanget hos personen, men den direkt utlösande faktorn är en interaktion mellan honom eller henne och en medlem i den värvande organisationen. Att detta kanske helt spontana möte sedan verkligen leder till en lyckad värvning beror naturligtvis på att organisationen i sin helhet står redo att snabbt fånga upp och välkomna den nye aktive eller medlemmen.

Ideella organisationer (läs gärna partier), som lokalt saknar en bred interaktion med potentiella medlemmar och/eller uppfångstmetod, blir inga folkrörelser oavsett hur mycket resurser och tid man centralt satsar på medlemsvärvning.

Problemet med de krympande partierna är alltså inte att medborgarna inte längre vill bli partimedlemmar, utan att dagens partier inte längre, som förr, lokalt förmår blåsa liv i, mobilisera och fånga upp medborgarnas slumrande intresse.

Att det är så beror på partierna själva. Detta är något de kan ändra på om de vill.

Ny rörelse, nya ord, gamla traditioner

Boken Makers - The New Industrial Revolution av Chris Anderson (London: Random House Business Books 2013) handlar om produktutveckling och produktion fast inte i storföretag utan småskaligt och privat och med kollektiva och ideella förtecken. Att detta blivit en rörelse är en följd av att internet blivit allmänt, att produktion numera styrs digitalt, att produktionsutrustning som 3d-skrivare blivit små och billiga, och att program för att styra dem blivit allmänt tillgängliga.

För Chris Anderson är detta början på en ny industriell revolution, men de flesta upplever det nog som något marginellt.  Men metoderna är nya och med dem skapas, finansieras och säljs faktiskt produkter. Och ingen vet ännu vad det kan bli av detta i förlängningen.

Det som är intressant för mig, och som gör att jag skriver om det på denna blogg, är att det görs med modeller och metoder som inte kan beskrivas som annat än nya skott på det mångförgrenade ideella trädet.

Det är idag möjligt att sitta hemma och på sin hemdator göra sina egna 3d-ritningar av sin nya uppfinning. Med dessa och en 3d-skrivare kan man sedan skapa produkten. Kring detta har skapats en rörelse, som Anderson med sitt interna rörelsesnack kallar "maker movement". Viktiga beståndsdelar i den är 1) hemsidor där man kan lägga ut sina ritningar och få hjälp av andra läsare att förbättra dem (mot att man låter dem och andra använda dem, så kallad "open source" och "open hardware") och 2) en slags kollektiva verkstäder("makerspaces") där man kan få hjälp att producera sin uppfinning. Behöver man pengar för att utveckla sin produkt så vänder man sig till intresserade med hjälp av 3) hemsidor specialiserade på "crowdfunding", som ju är en fundraising-metod.

I denna till stor del internetbaserade, internetorganiserade och internetdrivna rörelse finns individer, ideella organisationer, kooperativ och företag sida vid sida. Det är småskaligt och enkelt. Och det krävs inga större investeringar. Det är ett helt annat sätt att utveckla och producera produkter än storföretagens kostnads- och resurskrävande massproduktion och massmarknadsföring. För Chris Anderson är "maker movement" den nya industriella revolutionen. Kanske har han rätt. Tiden får utvisa.

I grunden är rörelsens olika beståndsdelar inget nytt. Utvecklings- och produktionsstödet, till exempel, är inte så olikt 1950-talets hobbyklubbar där medlemmarna gick ihop om utrustning och sedan hjälpte varandra att bygga modellflygplan. Finansieringsmodellen liknar den som användes för att bygga många frikyrkokapell för hundra år sedan. Men sammanhanget är annat, och skalan, den geografiska utbredningen, ideologin och vokabulären. Detta är alltså något nytt, men som så ofta när nya ideella rörelser uppstår och sprids, så sker det fast förankrat i gammal tradition. Något som de medverkande inte alltid är medvetna om.

Att med ideella metoder främja företagande är inte heller något nytt. Sådant har lång tradition. Tänk till exempel på medeltidens skrån och dagens branchföreningar.

Skadlig fokusering på overheadkostnader

Just nu pågår i Nonprofit Quarterly i USA en viktig diskussion om overheadkostnaden i välgörenhetsorganisationer. Bör en givare kräva låga overheadkostnader? Bör organisationerna sträva efter lägsta möjliga overheadkostnader? Eller är denna fokus i själva verket skadlig?

Med overheadkostnad menar man i detta sammanhang kostnaderna för administration och insamling. Det är alltså en procentsiffra i bokslutet. Det är ett bokslutsbaserat mått.

Är för bokslutsbaserade mått

Enligt Brian Mittendorf den 5 juni så finns det numera bland USA:s ideella organisationer (till skillnad från bland deras givare) ett allmänt motstånd mot att bokslutsbaserade mått för att utvärdera ideell verksamhet. De ideella organisationerna vill istället bli utvärderade efter vilken nytta (”impact”) de gör. De vill ha nyttomått (”impact measures”) istället.

Mittendorf håller med om att nyttomått ger givarna mera relevant information om vad organisationen uträttar än vad bokslutsmått gör, men vill ändå ha kvar dessa. Han medger också att bokslutsmått i grunden bara är uppskattningar om vart resurserna gått och inte utgör bevis på hur effektivt de använts. Men, framhåller han, bokslutsmått har den fördelen att de är verifierbara. Någon sådan verifierbarhet kan man inte åstadkomma med nyttomått, menar han. En annan viktig fördel för en granskare är att de är jämförbara mellan organisationerna, vilket nyttomåtten aldrig någonsin kan bli.

Är mot bokslutsbaserade mått

De tre stora granskningsorganisationerna BBB Wise Giving Alliance, GuideStar och Charity Navigator har motsatt uppfattning. I ett gemensamt öppet brev den 24 juni angriper de ”overheadmyten”.  Enligt dem är overheadtalet ”ett dåligt mått på en välgörenhets-organisations prestationer”. Givarna bör istället titta på organisationens ”öppenhet, styrning, ledarskap och resultat”.

Visst, menar de, overheadtalet kan vara viktigt i extrema sammanhang; det kan till exempel hjälpa till att avslöja bedrägeri eller ekonomisk inkompetens. Men i de flesta fall kan en ensidig fokusering på låga overheadkostnader “göra mer skada än nytta”. I själva verket bör många hjälporganisationer öka, inte minska sin overhead, de bör till exempel satsa mer på ”utbildning, planering, utvärdering och interna system”.  Annars kan de hamna i vad Stanford Social Innovation Review har kallat “the Nonprofit Starvation Cycle”, alltså ungefär, ”den ideella utsvältningscirkeln”. Därför uppmanar de givarna: Stirra er inte blinda på overhead-kostnaden, se till helheten! Det är inte låga overheadkostnader brukarna behöver, utan god hjälp, något som ofta är en följd av organisationens overheadkostnader.

De tre organisationerna baserar givetvis sitt öppna brev på egen erfarenhet, men också på statistik och forskning (referenser finns på brevets baksida). Det här är ett mycket tungt inlägg.

Utifrån svensk horisont

Jag har själv diskuterat dessa frågor i tidigare inlägg. Jag delar de tre granskningsorganisationernas uppfattning att det är skadligt både för organisationerna själva och för givarna att fokusera på overhead-kostnaderna. Man måste göra en mycket bredare bedömning. Men frågan är om de avgörande aspekterna överhuvudtaget kan uttryckas i mätbara termer.

I Kommer pengarna fram? skrev jag bland annat att 

”hjälporganisationer ska inte i första hand bedömas utifrån hur duktiga de är på att hålla nere insamlings- och administrationskostnaderna, utan utifrån hur duktiga de är på att leverera ändamålsenlig hjälp.” 

Jag skrev också att 

”Medias, SFI:s (Svensk insamlingskontroll), Charity Rating och andras tämligen meningslösa fokusering på insamlings- och administrationskostnader är därför märklig. Det är att sila mygg och svälja kameler. Deras beteende får mig att tänka på historien om mannen som på sin väg hem från krogen tappat sin nyckel och letar efter den, inte där han tappade den, utan under en gatlykta, ’därför att där är det ljust’.”

Se också Resultatet, inte insamlingskostnaden är det viktiga och Granskare på villospår?

Den idag allt vanligare tilltron till och fokuseringen på mätbarhet har sina rötter i tron att man kan ta företag som föredöme för såväl offentlig som ideell verksamhet. För den offentliga sektorns del har det lett till en enligt min mening obskyr samling ideologier, förhoppningar och teorier som kallas new public managment. 

Inom new public management har nödvändigheten av att mäta upphöjts till religion. Men eftersom det viktigaste inom offentlig och ideell verksamhet ofta inte går att mäta, så tvingas man där mäta något annat. Man tar något i sammanhanget mätbart och fokuserar på det, eller också så skapar man ett så kallat proximått. 

Problemet med detta är att det man mäter är det man får. Åt just det hållet utvecklas organisation och verksamhet. Istället för att bli bra på det som är viktigt (för brukarna, för verksamhetens kvalitet, för organisationens fortlevnad), blir den då bra på något annat, nämligen det som mäts. Vi ser sådan skadlig snedvridning inom sjukvården, som Maciej Zaremba nyligen så övertygande visat i sin reportageserie i DN, men också inom sådana ideella verksamheter som är beroende av bistånd.

Det finns anledning att återkomma till detta ämne.

Lyckad omvandling: Vinstdrivande verksamhet blev ideell

Det är inte helt ovanligt i Sverige att ideell verksamhet omvandlas till kommersiell. Så har till exempel skett inom vissa idrotter. Statlig allmännyttig verksamhet har också blivit bolag, till exempel Posten. Men det omvända, att en kommersiell verksamhet blir ideell, är ovanligt. Är det ens möjligt?

Därför läser jag med stort intresse i amerikanska Nonprofit Quarterly om hur ett konsortium av fyra ideella organisationer i Australien under namnet Goodstart tagit över inkråmet i ett företag på obestånd och omvandlat dess verksamhet från kommersiell och egennyttig till ideell och samhällsnyttig.

Vid konkursen 2008  hade ABC Learning en omsättning på 600 miljoner australiska dollar och drev en kedja av förskolor över hela Australien.  Sammanlagt gick där över 70 000 barn - 15 procent av marknaden.

Det är ovanligt att ideella organisationer köper existerande verksamheter. Anledningen är att de till skillnad mot företag oftast saknar investeringsmedel. I detta fall var de fyra samverkande organisationerna emellertid ekonomiskt sett tillräckligt stora för att kunna låna upp de pengar som behövdes för övertagandet.
 
Tog de en stor risk? Inte nödvändigtvis. Kan en ideell verksamhet verkligen lyckas där ett företag misslyckas? Ja, givetvis. Det finns verksamheter där företag är överlägsna och andra där ideella organisationer är det. Här handlar det om förskoleverksamhet. I artikeln i Nonprofit Quarterly hänvisas därför till forskning i Kanada och USA som visat att förskoleverksamhet i ideell regi ger bättre kvalitet och lägre kostnader än samma verksamhet med vinstsyfte.

Artikeln berättar hur det hela gick till och redovisar några lärdomar.

Läs artikeln: Unlikely Takeover: A Third Way to Scale Social Enterprise

Läs om Goodstart!  

Gör om skatteavdraget för gåvor!

Nu ser vi hur det nya systemet med skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer slår i praktiken. Kommer det att stärka det civila samhället, som politikerna önskade, eller blir det tvärt om, som jag befarade? 

Så här är resultatet av första året enligt Insamling nu 1-2013:

• 800 000 gåvor om totalt en miljard kronor.
• 50 ideella organisationer är godkända mottagare.
• Tung administration. Plan Sverige till exempel har skickat ut 57 000 kontrolluppgifter.  

Det har alltså blivit precis som jag befarade i mitt inlägg Ta fram en bättre modell för skatteavdraget! (januari 2011). 

Istället för att stärka det civila samhället så gynnar avdragssystemet ensidigt en otypisk del av den svenska ideella sektorn, de professionaliserade insamlingsorganisationerna. Det innebär att skattesubventionerna inte leder till mer ideellt arbete, utan till mindre. De ger inte mer insatser i Sverige, utan ökat bistånd utomlands. 

Om syftet verkligen varit att stärka det civila samhället så borde det lokala föreningslivet ha stått i fokus och därmed stödet haft ett annat upplägg. Som det nu är riskerar istället civilsamhällets kärntrupper att marginaliseras. Det har utvecklingen i USA visat.

Jag uppmanar därför politikerna att tänka om. Beakta då gärna följande krav:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet. 
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer och förbundens beroende av sina lokalavdelningar.
• Systemet ska utformas så att små organisationer inte missgynnas av att de inte, som de stora, har råd att anställa administratörer och professionella insamlare. 
• Nystartade föreningar ska ha samma rättigheter som de redan etablerade. 

Alltså, gör om skatteavdraget för gåvor! Gör det fort innan ni har förorsakat alltför mycket skada.

Läs gärna mina tidigare inlägg i denna fråga: 

• Ta fram en bättre modell för skatteavdraget! (januari 2011). 
• Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet (januari 2010) 
• Hela föreningslivet är samhällsnyttigt (december 2010). 

Hur ska man organisera sig lokalt

Det var en slump naturligtvis, men såg ut som en tanke. I två helt oberoende artiklar i UNT presenterades två rakt motsatta strategier för att utveckla en folkrörelse lokalt. 

Det är vanligt inom organisationerna, bland forskare och inom media att skylla folkrörelsernas minskade medlemsantal och allmänna tillbakagång på omvärldsförändringarna. Se till exempel Swedbanks senaste nyhetsbrev Engagerad.  Men som erfarenheterna visat gång på gång, framgång eller inte beror i första hand på organisationerna själva. På deras strategier, på hur de är organiserade, på hur de interagerar med sin omvärld.

Artiklarna jag läste stod på Tierp-sidan. Det som stod i fokus var hur man ska organisera sig lokalt där. 

En folkrörelse som vill ha många medlemmar och aktiva måste vara organisatoriskt rotad i närsamhället. Det är där den ska attrahera och mobilisera ideella krafter. Det innebär att varje lokalförening måste vara nära, alltså ha ett litet upptagningsområde. Så litet faktiskt i dag att det krävs ett antal för att täcka en normalstor kommun. 

Om man vill bygga en framgångsrik folkrörelse är det alltså bättre med många små lokalföreningar än några få stora. Eftersom den främsta resursen är ideella insatser så finns inga stordriftsfördelar, bara smådriftsfördelar.

Det var på denna punkt de två presenterade organisationerna skiljde sig åt i strategi. Den nye ordföranden i Hyresgästföreningen i Tierp talade om att öka medlemsantalet och medlemsintresset genom att bilda nya lokalföreningar på olika orter i kommunen. I den andra artikeln ville Svenska kyrkan spara pengar genom att slå samman församlingar.

Intressanta artiklar. Läs dem! Utifrån dem kan man spå att Hyresgästföreningen i Tierp kommer att expandera och att Svenska Kyrkan fortsätter sin kräftgång. 
  
UNT 20 mars 2013: Nytt liv i hyresgästföreningen och Församlingar går samman.

Myndighetsdrivna insamlingsorganisationer i USA

CIA och NASA gör det: Kompletterar sina enorma statliga budgetar med ideella medel. De har startat insamlingsstiftelser. Och nu finns i Senaten förslag på ytterligare en statlig, ideell stiftelse. Det skapar oro bland de ideella organisationerna.

Visste du att den amerikanska spionorganisationen CIA har sin egen ideella insamlingsorganisation? Och CIA är inte ensam. Det finns fler statliga organisationer i USA som kompletterar sina skattebaserade anslag med ideella medel med hjälp av egna ideella organisationer.

Det gäller till exempel en del statliga universitet som på så sätt försöker konkurrera med sina ideella (och oftast mycket mer framgångsrika) konkurrenter. Genom att skapa ideella organisationer, som med skattelagens regel 501(c)(3) får skattebefrielse för både sig själv och sina givare, kan de samla in pengar till program och verksamheter som de inte kan finansiera med offentliga medel. Samtidigt blir de mindre transparanta, vilket irriterar såväl myndigheter som massmedia.

Federala organisationer som har liknande upplägg är CDC (se nedan) och rymdmyndigheten NASA vars egen insamlingsorganisation heter United States Space Foundation.  

CDC är en del av det statliga hälsosystemet i USA. Dess insamlingsorganisation, National Foundation for the Centers for Disease Control & Prevention, ger kompletterande finansiellt stöd till arbetet med viktiga nationella och internationella hälsofrågor. Stiftelsen samlade in 23 miljoner dollar 2010. Pengarna satsades bland annat på antirökningsarbete och på hälsoinsatser i Afrika. De viktigaste bidragsgivarna är andra fonder inklusive Bill & Melinda Gates Foundation.

Tillbaka till CIA. Dess insamlingsorganisation heter In-Q-Tel och grundades 1999 för att med investeringar inom näringslivet främja utvecklingen av teknik som är till nytta för CIA i dess verksamhet. År 2010 samlade In-Q-Tel in 56 miljoner dollar. Hur pengarna används är inte officiellt; detta granskas enbart av CIA själv. Men enligt organisation själv har den hittills inversterat 1,5 miljarder dollar och samarbetar med över 200 riskkapitalister. Läs mer på In-Q-Tels egen hemsida.  

Allt detta enligt en artikel av Rick Cohen i Non Profit Quarterly: Philanthropy Funding Government Work? There’s a Foundation for That—Several, Actually.

Enligt Cohen är de nämnda organisationerna bara udda inslag i den ideella sektorn. Ett större potentiellt hot för de ideella organisationerna är den nya insamlingsorganisation som just förslagits i Senaten. Det gäller bildandet av en ideell stiftelse, Preparedness and Resilience Foundation, för att stödja den verksamhet som bedrivs av den amerikanska katastrof-myndigheten, Federal Emergency Management Administration (FEMA). I Senaten beskrev förslagsställaren stiftelsen som en filatropisk mellanhand mellan FEMA och näringslivet.

Cohen menar att denna organisation kommer att konkurrera med de ideella katastrof-organisationerna om relativt svårinsamlade katastrofpengar. Och detta trots att det är det just dessa organisationer som myndigheten vill ha ett nära samarbete med, uppmuntra och förväntar sig ska leverera viktig katastrofhjälp.   

Om den här stiftelsen blir av, menar Rick Cohen, då har amerikanska ideella organisationer verkligen skäl att oroa sig.