Fel i organisation ger kris

"Rektorskrisen klantigt skött" ropar Uppsala Nya Tidning ut (UNT 2014-02-26). Kanske, men kanske inte skulle jag vilja säga. Om en ideell organisation är rätt konstruerad och inte fungerar, då är det troligen ledningen som är problemet. Men är den felkonstruerad, vilket den verkar vara i det här fallet, så fungerar den dåligt även med en kompetent ledning.

Det handlar om Uppsala Universitet där vice rektorer och andra företrädare krävt rektors avgång. Övriga huvudaktörer är Utbildningsdepartementet, som varit involverad ett halvår, och konsistoriet, universitetets styrelse.

Dramat har skildrats i UNT i två veckor nu och kan eventuellt få sin upplösning inom kort.

Uppsala Universitet är vad jag kallar tredjepartsägd ideell organisation (se min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik, s 52-55). Det är en av tre huvudtyper av ideella organisationer som finns i världen. De övriga två är medlemsägda (föreningar och förbund) respektive självägande (stiftelser, amerikanska nonprofit organisationer).

Det som är utmärkande för en tredjepartsägd ideell organisation är att den har en extern ägare som också ofta är finansiären. Det här är inte särskilt vanliga organisationer jämfört med de övriga. Men just i Sverige finns det ett antal, flest inom offentlig sektor, men också privata.

Att jag klassificerar den här typen av organisationer som ideella även när de finns inom offentlig sektor beror på att de har ett ideellt eller allmännyttigt ändamål (till exempel public service) och inte är vinstdrivande och inte heller är myndigheter. Däremot leds och verkar de ju ofta som om de vore myndigheter – en följd av att de verkar inom ramen för en sådan kultur.

Fordom var universiteten ideella föreningar. De konstruerades med skråna som förebild. De var alltså lärarägda och styrdes av sina valda ledare.

Universiteten är inte längre några föreningar (de ledande universiteten i världen är oftast stiftelser), men traditionen med demokratiska val lever kvar än idag. Så är till exempel vicerektorerna på Uppsala Universitet valda underifrån av sina lärarkollegor. Samtidigt är universitetet en tredjepartsägd organisation vilket i detta fall innebär att rektorn och konsistoriet (styrelsen) utses av regeringen.

Den ledningskris vi ser nu äger rum just i skarven mellan den demokratiska, underifrån valda ledningsstrukturen och den byråkratiska, utifrån tillsatta. Två krafter med var sin uppsättning mandat, kultur och förväntningar står mot varandra och tycks inte kunna samverka. Jag vet inget om respektive grupps kompetens, men det är fullt möjligt att bägge är kompetenta för sitt uppdrag.

Även bortsett från ledningskrisen så verkar universitetets ledningsstruktur vara felkonstruerad. Det gör universitetet onödigt svårt att leda och ökar dramatiskt risken för misslyckanden.

Utifrån vad UNT rapporterat kan jag urskilja följande strukturfel:

• En organisation kan inte vara i lika mån medlemsägd och tredjepratsägd. Man kan alltså inte ha ett system där ledningarna upp till en viss nivå väljs demokratiskt nerifrån och ledningen över den nivån utses utifrån. Detta leder automatiskt till osäkerhet, konflikt och missnöje i linjen. Det finns varianter som är möjliga, men inte den som använts här.

• Normalt utser den externe ägaren styrelsen (eller delar av den) och låter styrelsen utse den verkställande chefen. Då har styrelsen ett tydligt ansvar och kan hantera ansvarsfördelningen mellan styrelse och chef. I detta fall har regeringen utsett såväl en styrelse som en separat rektor.  Och den som utser är också den som har att avsätta. En sådan tvehövdad organisation kan fungera väl bara under mycket lyckliga omständigheter.

• När rektor tillsattes skedde det med en valliknande process. Problemet med den var att där hade kunderna, alltså studenterna, ett dominerande inflytande. Men den som leder en organisation leder dess personal, inte dess kunder. Så om syftet med processen var att få en ledare med starkt stöd i den egna organisationen, då hade man måst se till att lärarna verkligen hade det dominerande inflytandet.

Det finns säker fler problem med hur Uppsala universitet är organiserat. Men de tre som nämns ovan är fullt tillräckliga för att förklara dagens kris. Och om organisationen inte korrigeras så kommer det att bli fler.

Stiftelser: Komplettera styrelsen genom speeddejtning?

Stiftelser är inte som föreningar. De har inga medlemmar. Därför har de inga årsmöten och inga valda styrelser. Styrelserna förnyar normalt sig själva. När någon i styrelsen lämnar ska alltså de kvarvarande styrelseledamöterna identifiera och välja in en ersättare. Det kallas att kooptera.

Stiftelser på landet och i små och medelstora städer har kanske inte så svårt att identifiera lämpliga kandidater, men att ur storstädernas anonyma massor vaska fram guldkornen är inte lika lätt. Stiftelser i storstäder har därför betydligt svårare än föreningarna där att hitta lämpliga styrelsekandidater.

Detta är problemet. Kan speeddejtning vara lösningen?

Det tycker i varje fall San Fransiscos lokala Volunteer Center (Frivilligcenter). Förra veckan ordnade den ett ”Board Match event” för att föra samma 150 ideella organisationer med drygt tusen kandidater villiga att bli styrelseledamöter.

Evenemanget har växt sedan det hölls första gången 2005. Förra året rekryterades över 200 styrelseledamöter. Många av de deltagande organisationerna återkommer år från år för att hitta nya styrelseledamöter.

Speeddejtning-evenemanget är som en mässa där organisationerna har var sitt bås för att uner några kvällstimmar informera och svara på frågor. Intressanta kandidater kan också intervjuas på plats.

Enligt arrangörens egen information finns det inget likande i USA för att rekrytera styrelseledamöter. Speeddejtning som metod för att rekrytera frivilliga förekommer dock på andra håll.

Nonprofit Quarterly skriver i en kommentar att själv-förnyande styrelser tenderar att rekrytera nya styrelsemedlemmar bland vänner och kollegor och riskerar därmed att bli orepresentativa både för sin målgrupp och det område de ska tjäna. Om de dessutom utvecklar en stark styrelsekultur ökar risken för isolering. Den här typen av arrangemang kan motverka detta och också ge styrelserna möjlighet att komplettera med saknade kompetenser.

Framgång i lokalt föreningsarbete: Det hänger på styrelsen

På ett seminarium förra veckan presenterade styrelsen för SPF Bohusdistriktet resultatet av sin egen forskning om hur distriktets föreningar ska arbeta för att bli framgångsrika.

Anledningen till forskningsprojektet var att styrelsen vill ha verktyg att hejda en befarad medlemsminskning. Styrelsen hade observerat att bland distriktets föreningar hade somliga svårt att värva nya medlemmar och svårt att hitta förtroendevalda, medan andra inte hade några svårigheter alls. Vad berodde skillnaderna på?

Det är vanligt att föreningar skyller på yttre orsaker när medlemstalet går ner. Naturligtvis finns det sådana situationer också, men i de flesta fall så beror en medlemsminskning på föreningen själv och måste alltså skyllas på inre faktorer. Att styrelsens sätt att leda organisationen har stor betydelse för om medlemsantalet ökar eller minskar bekräftades av SPF Bohusdistriktets forskningsstudie.

Vad distriktet gjorde var att studera och jämföra distriktets föreningar. Man tittade på medlemstalet 2005-2012 och andra aspekter. Den hypotes man ställde upp och prövade var att en förenings framgång är direkt beroende av dels styrelsens förmåga att organisera och marknadsföra verksamheten och dels dess förmåga att stimulera medlemmarna till aktivt deltagande.

Med föreningens framgång menas i studien medlemsökning eller ett stabilt medlemsantal.

Medlemstalet är ett viktigt framgångsmått

Jag tycker att projektets val av medlemstalet som kvalitetsmått är mycket bra. Detta är nämligen ett av få mått inom föreningslivet som är generellt, objektivt och lättillgängligt. Alla föreningar måste ju ha ett medlemsregister och medlemssiffran där kan lätt verifieras i bokföringen. Det finns därför inget subjektivt med den. Samtidigt är den ett utmärkt mått på en förenings mest centrala förmåga, nämligen den att locka till sig och behålla sin absolut viktigaste beståndsdel och resurs – medlemmarna. Som branschmått är därför medlemsantalet lika viktigt för föreningar som vinstmåttet är för företag.

Med begreppet styrelsens förmåga avses tre aspekter: Den att skapa program och verksamheter som lockar medlemmar, den att involvera medlemmarna i arbetet och den att göra verksamheten känd.

Studien består av två häften, själva studien och grundmaterialet. Den förra innehåller analys och slutsatser. Det senare presenterar grundfakta för var och en av distriktets föreningar: 1) medlemstal, 2) marknadsandelar, 3) organisation av verksamheten, 4) verksamhet och besöksfrekvens, 5) marknadsföring och 6) rekrytering. Dessa fakta samlades in från medlemsregistret, SCB, kommunernas hemsidor, föreningarnas verksamhetsberättelser och genom en föreningsenkät.

Bland de ursprungligen 30 föreningarna (en lades ner) så var det 24 som ökade under den studerade perioden och sex som minskade. Nio föreningar ökade mer än 25 %, två minskade mer än – 25 %. Den största ökningen var + 45 % och den största minskningen var – 37 %.

Bra verksamhet och högt engagemang ger medlemsökning

På det hela taget var föreningarna alltså rätt framgångsrika, men de skillnader som fanns gjorde det möjligt att dra intressanta slutsatser.

Det som var typiskt för de föreningar som hade en stark medlemsökning var:

• De hade många och välbesökta mötesarrangemang.
• De hade en omfattande delegering av föreningsarbete till medlemmar utanför styrelsen.
• De hade lättare att rekrytera nya förtroendevalda.

Det som var typiskt för föreningar med stark medlemsminskning var:

• De hade få och svagt besökta arrangemang
• De hade svag eller ingen delegering till medlemmar utanför styrelsen.
• De hade svårare att hitta nya förtroendevalda.

Den delegering som studien syftar på är i första hand att styrelsen ökar antalet aktiva medlemmar genom att engagera dem i kommittéer. Den mest framgångsrika föreningen hade tolv kommittéer. Att dela upp föreningsarbetet på kommittéer ledde inte bara till större och mer föreningsverksamhet, utan också till att gruppen av potentiella förtroendevalda ökade.

Bra verksamhet blir känd genom interaktiv marknadsföring
Studien fann inga samband mellan föreningarnas medlemsutveckling och ”traditionella marknadsföring”. Ändå är det just marknadsföring som gör att de framgångsrika föreningarna i studien blir framgångsrika, men, som studien visar, det handlar då inte om traditionell marknadsföring (alltså reklam och PR), utan om interaktiv sådan enligt den modell som Christian Grönroos tagit fram. I den interaktiva marknadsföringen är det framförallt de aktiva medlemmarna som sprider budskapen till sin omgivning. Det gör de muntligt eller med till exempel sociala media. Bra verksamhet leder genom interaktiv marknadsföring till ökat medlemsantal.

Forskningsstudien innehåller naturligtvis en hel del mer och grundmaterialet kan också ligga till grund för fortsatta analyser och vidare studier. Den som är intresserad kan läsa mer i skrifterna som jag nämner nedan.

Homogena föreningar lättare studera

En extra fördel med den här studien är att den gjorts på föreningar som är relativt homogena. De finns inom samma förbund och distrikt och har därför exakt samma syfte, stadgar, verksamhet, image och så vidare. Antalet faktorer som kan snedvrida resultaten är därför färre än när man jämför helt olika föreningar. Trots det finns det givetvis även bland de undersökta föreningarna en del skillnader i förutsättningar och annat som kan påverka resultaten och som bör studeras vidare, till exempel skillnaderna mellan föreningar i områden med storstadskultur och de utan, och skillnaderna i medlemsengagemang i föreningar av olika storlek (den minsta hade 95 medlemmar och den största 879).

Anledningen till att jag blev inbjuden att ingå i referensgruppen till det här forskningsprojektet var att min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik använts som referens. Och anledningen till att jag ställde upp var givetvis att det handlade om att söka framgångsmönster för det lokala föreningsarbetet i en folkrörelse – en nyckelfråga som intresserat mig under många år.

Forskningsprojektet leddes av SPF Bohusdistriktets ordförande Anders Kåbjörn. Jag tycker att han har gjort ett utmärkt arbete. SPF centralt har gett ekonomiskt stöd. Eftersom det mesta av arbetet gjorts ideellt så har distriktet och förbundet fått mycket studie för liten kostnad.

Det ingår i varje styrelses uppgift att förstå sin organisation och dess omvärld. Därför borde fler förbund och fler distrikt göra den här typen av undersökningar.

 

Forskningsrapporten:

• Anders Kåbjörn (2014), Effektivt styrelsearbete för framgång i ideella föreningar och folkrörelser – Forskningsrapport från SPF Bohusdistriktet, Sveriges Pensionärsförbund. Utgiven av SPF Bohusdistriktet, Junogatan 3, 451 42 Uddevalla

• Fakta om SPF Bohusdistriktets föreningar. Bilaga till forskningsrapporten Effektivt styrelsearbete för framgång i ideella föreningar och folkrörelser. Utgiven av SPF Bohusdistriktet, Junogatan 3, 451 42 Uddevalla.

Massavlyssning skadar civila samhället

Det förefaller vara en naturlag att en regering som kan avlyssna sitt (och andras) folk också kommer att göra det, särskilt som den med maktmedel kan hålla denna avlyssning och syftet med den hemlig. Den aktuella rapporteringen från USA och England (men även Sverige) tyder på att det är så.

Att avlyssningen görs på uppdrag av demokratiskt valda regeringar är ingen ursäkt och minskar inte dess risker, ty som erfarenheterna gång på gång visat, maktmissbruk korrumperar. En regering som avlyssnar sina väljare är redan på väg bort från demokratin och frågan är om den sedan på egen hand kan hitta tillbaka.

Faran med just denna korruption av staten är att avlyssningen i sig samtidigt dramatiskt minskar folkets möjligheter att hjälpa till att vända utvecklingen. Massavlyssningen slår direkt mot det civila samhället, dess styrka och dess naturliga försvarsmekanismer.

I USA skriver Nonprofit Quarterly i en oerhört intressant nyårsanalys:

"We are spied on within an inch of our lives, yet secrecy in government is the order of the day. Does this not sound dangerous for civil society? Yet the leaders in the civil sector are almost entirely silent on the matter." 

Läs mer i As the World Turns: NPQ’s 10 Trends and 10 Predictions

Hur mycket vinst behöver en ideell organisation?

Det är en illusion att tro att ideella organisationer kan överleva enbart på ekonomiskt stöd till sin verksamhet, en idé som numera (till skillnad från förr) tycks styra det offentliga stödet till föreningslivet och till det ideella biståndet. Som alla andra organisationer, behöver ideella organisationer också finansiera sin ledning och administration. Och de behöver göra en liten vinst för att kunna överleva på sikt.

Ideella organisationer är icke-vinstdrivande (med amerikanskt språkbruk: ”nonprofit”). Begreppet innebär inte att de inte ska eller tillåts skapa vinst, något de givetvis måste göra, utan att de inte får dela ut vinsten till ägare eller andra intressenter. Istället måste vinsten användas för att förbättra organisation och verksamhet, något som alla organisationer måste göra kontinuerligt.

Hur mycket vinst behöver då en ideell organisation? Denna intressanta fråga har fått en mycket bra belysning i en artikel av Woods Bowman i Nonprofit Quarterly (USA): How Much Profit Does a Nonprofit Need?

Artikeln bygger till stor del på ett kapitel i Woods Bowmans bok från 2011: Finance Fundamentals for Nonprofits: Building Capacity andSustainability. Wiley. ISBN: 978-1-118-00451-7.

USA: Problem i statsstöd till ideella verksamheter

På gott och ont, mest det senare är jag rädd, genomgår den ideella sektorn i Sverige och dess relationer med stat och kommun en anglosaxifiering. Politiker och offentliga chefer och även aktiva inom ideella organisationer sneglar på England, Kanada och USA för inspiration. Med tanke på detta är det klokt att hålla sig à jour med vad som händer i dessa länder.

Ett stort antal ideella organisationer i USA arbetar med ekonomiskt stöd från staten. I själva verket är den amerikanska ideella sektorn betydligt mer beroende av sådant stöd än den svenska. Men statsstödet är långt ifrån oproblematiskt. Ett färskt exempel på de problem som finns redovisas i den nyutkomna rapporten Nonprofit-Government Contracts and Grants: Findings from the 2013 National Survey från Urban Institute som i samarbete med National Council of Nonprofits tagit in uppgifter från 55.000 ideella organisationer.

Om du inte har tid att läsa hela rapporten får du en sammanfattning  och intressanta kommentarer på Non Profit Quarterly´s (NPQ) hemsida: Government Contracting and Payment Practices: Lingering Problems for Nonprofits.

Många av de problem som finns i relationerna mellan offentliga finansiärer och ideella utförare i USA finns också här, till exempel oförståndet att bara finansiera tjänsten, inte de administrativa kostnaderna, ett säkert sätt att undergräva både kvaliteten på tjänsten och organisationens framtid. Det finns naturligtvis också problem som är mer amerikanska till sin natur, men också sådana kan snart vara våra.

Vid en paneldiskussion om rapporten framkom dessutom att en av anledningarna till att ideella organisationer utkonkurreras av företag i olika upphandlingar är att upphandlingsreglerna tillrättalagts för att passa just företag. De företag som får kontrakten behandlas också inte sällan förmånligare av myndigheterna än motsvarande ideella organisationer. Samma problem har vi inom EU.

Även dagens partier kan bli folkrörelser

Häromveckan arrangerade Sektor3 med flera konferensen ”Partiernas väg ur krisen”. Samtidigt kom tidskriften Kurage ut med ett nummer på samma tema. Det var ett bra initiativ. Frågan behöver lyftas fram och diskuteras.

Den kris som åsyftas är att partierna tappar sina medlemmar. På 30 år har de tillsammans förlorat fem av sex medlemmar. En del tror att nedgången fortsätter och att de traditionella partierna försvinner helt om några år. Men någon risk för det finns inte, vilket jag visade för några år sedan i ”Partierna dör inte ut”. SCBs studier har nämligen visat att det är medlemmar utan arvode som lämnar, de med arvoden blir kvar. Det i sin tur leder till en rad särskilda demokratiska problem som vi inte tar upp här.

Mitt intryck är att ”partiernas kris” mest är en fråga för statsvetare och andra utomstående. Partierna själva verkar inte bry sig. För dem fungerar det ju bra ändå. Jag känner igen mönstret från andra folkrörelser: I början ses medlemstapp som kris och bemöts som sådan, men om motåtgärderna misslyckas så anpassar sig organisationen och slutar se tappet som ett problem.

Men ett strategiskt problem är det ju förstås. Antalet medlemmar är folkrörelsens främsta mått på sin förmåga att nå ut och mobilisera; att tappa medlemmar är för partierna att lokalt – där väljarna finns – tappa muskler och inflytande. Det är att bli mindre uthålliga och mer sårbara politiskt och mer beroende av pengar och massmedia.

För en del folkrörelser spelar en sådan nedgång inte så stor roll kanske, men för partier, som ju är kampanjorganisationer, borde det göra det. Det parti som framöver förmår göra sig till en folkrörelse kommer att få ett stort övertag över de andra partierna både i och mellan valen. Ett sådant parti formar opinion och sätter agenda, inte bara tillfälligt då och då genom PR och utspel, utan permanent som ett grundackord i samhällsdebatten, något som alla andra aktörer (även media) måste ta hänsyn till. Ett parti med folkrörelserötter kan ändra samhället, inte bara förvalta det.

Får man tro statsvetarna och deras opinionsmätningar är det inte längre möjligt för ett parti att bli folkrörelse. Trots att svenska folket är politiskt intresserat, säger de, så är det få som kan tänka sig att bli partimedlemmar.

Men det finns ett stort fel med den analysen. Det går nämligen inte att med opinionsmätningar förutsäga kommande ideellt engagemang.

Visst finns det en del personer – som undersökningarna faktiskt förutsätter – som blir ideellt aktiva eller går med i en förening (läs gärna parti) som ett resultat av planering, men det är en minoritet. Bara dessa få kan i förväg säga att de överväger att bli aktiva eller medlemmar. De flesta andra har inte ens tänkt på saken. Vilket inte hindrar att också de kan bli ideellt aktiva eller medlemmar, fast inte av överlagt val, utan därför att livet plötsligt tog sig just den vändningen.

Det finns naturligtvis latenta skäl till engagemanget hos personen, men den direkt utlösande faktorn är en interaktion mellan honom eller henne och en medlem i den värvande organisationen. Att detta kanske helt spontana möte sedan verkligen leder till en lyckad värvning beror naturligtvis på att organisationen i sin helhet står redo att snabbt fånga upp och välkomna den nye aktive eller medlemmen.

Ideella organisationer (läs gärna partier), som lokalt saknar en bred interaktion med potentiella medlemmar och/eller uppfångstmetod, blir inga folkrörelser oavsett hur mycket resurser och tid man centralt satsar på medlemsvärvning.

Problemet med de krympande partierna är alltså inte att medborgarna inte längre vill bli partimedlemmar, utan att dagens partier inte längre, som förr, lokalt förmår blåsa liv i, mobilisera och fånga upp medborgarnas slumrande intresse.

Att det är så beror på partierna själva. Detta är något de kan ändra på om de vill.

Ny rörelse, nya ord, gamla traditioner

Boken Makers - The New Industrial Revolution av Chris Anderson (London: Random House Business Books 2013) handlar om produktutveckling och produktion fast inte i storföretag utan småskaligt och privat och med kollektiva och ideella förtecken. Att detta blivit en rörelse är en följd av att internet blivit allmänt, att produktion numera styrs digitalt, att produktionsutrustning som 3d-skrivare blivit små och billiga, och att program för att styra dem blivit allmänt tillgängliga.

För Chris Anderson är detta början på en ny industriell revolution, men de flesta upplever det nog som något marginellt.  Men metoderna är nya och med dem skapas, finansieras och säljs faktiskt produkter. Och ingen vet ännu vad det kan bli av detta i förlängningen.

Det som är intressant för mig, och som gör att jag skriver om det på denna blogg, är att det görs med modeller och metoder som inte kan beskrivas som annat än nya skott på det mångförgrenade ideella trädet.

Det är idag möjligt att sitta hemma och på sin hemdator göra sina egna 3d-ritningar av sin nya uppfinning. Med dessa och en 3d-skrivare kan man sedan skapa produkten. Kring detta har skapats en rörelse, som Anderson med sitt interna rörelsesnack kallar "maker movement". Viktiga beståndsdelar i den är 1) hemsidor där man kan lägga ut sina ritningar och få hjälp av andra läsare att förbättra dem (mot att man låter dem och andra använda dem, så kallad "open source" och "open hardware") och 2) en slags kollektiva verkstäder("makerspaces") där man kan få hjälp att producera sin uppfinning. Behöver man pengar för att utveckla sin produkt så vänder man sig till intresserade med hjälp av 3) hemsidor specialiserade på "crowdfunding", som ju är en fundraising-metod.

I denna till stor del internetbaserade, internetorganiserade och internetdrivna rörelse finns individer, ideella organisationer, kooperativ och företag sida vid sida. Det är småskaligt och enkelt. Och det krävs inga större investeringar. Det är ett helt annat sätt att utveckla och producera produkter än storföretagens kostnads- och resurskrävande massproduktion och massmarknadsföring. För Chris Anderson är "maker movement" den nya industriella revolutionen. Kanske har han rätt. Tiden får utvisa.

I grunden är rörelsens olika beståndsdelar inget nytt. Utvecklings- och produktionsstödet, till exempel, är inte så olikt 1950-talets hobbyklubbar där medlemmarna gick ihop om utrustning och sedan hjälpte varandra att bygga modellflygplan. Finansieringsmodellen liknar den som användes för att bygga många frikyrkokapell för hundra år sedan. Men sammanhanget är annat, och skalan, den geografiska utbredningen, ideologin och vokabulären. Detta är alltså något nytt, men som så ofta när nya ideella rörelser uppstår och sprids, så sker det fast förankrat i gammal tradition. Något som de medverkande inte alltid är medvetna om.

Att med ideella metoder främja företagande är inte heller något nytt. Sådant har lång tradition. Tänk till exempel på medeltidens skrån och dagens branchföreningar.

Skadlig fokusering på overheadkostnader

Just nu pågår i Nonprofit Quarterly i USA en viktig diskussion om overheadkostnaden i välgörenhetsorganisationer. Bör en givare kräva låga overheadkostnader? Bör organisationerna sträva efter lägsta möjliga overheadkostnader? Eller är denna fokus i själva verket skadlig?

Med overheadkostnad menar man i detta sammanhang kostnaderna för administration och insamling. Det är alltså en procentsiffra i bokslutet. Det är ett bokslutsbaserat mått.

Är för bokslutsbaserade mått

Enligt Brian Mittendorf den 5 juni så finns det numera bland USA:s ideella organisationer (till skillnad från bland deras givare) ett allmänt motstånd mot att bokslutsbaserade mått för att utvärdera ideell verksamhet. De ideella organisationerna vill istället bli utvärderade efter vilken nytta (”impact”) de gör. De vill ha nyttomått (”impact measures”) istället.

Mittendorf håller med om att nyttomått ger givarna mera relevant information om vad organisationen uträttar än vad bokslutsmått gör, men vill ändå ha kvar dessa. Han medger också att bokslutsmått i grunden bara är uppskattningar om vart resurserna gått och inte utgör bevis på hur effektivt de använts. Men, framhåller han, bokslutsmått har den fördelen att de är verifierbara. Någon sådan verifierbarhet kan man inte åstadkomma med nyttomått, menar han. En annan viktig fördel för en granskare är att de är jämförbara mellan organisationerna, vilket nyttomåtten aldrig någonsin kan bli.

Är mot bokslutsbaserade mått

De tre stora granskningsorganisationerna BBB Wise Giving Alliance, GuideStar och Charity Navigator har motsatt uppfattning. I ett gemensamt öppet brev den 24 juni angriper de ”overheadmyten”.  Enligt dem är overheadtalet ”ett dåligt mått på en välgörenhets-organisations prestationer”. Givarna bör istället titta på organisationens ”öppenhet, styrning, ledarskap och resultat”.

Visst, menar de, overheadtalet kan vara viktigt i extrema sammanhang; det kan till exempel hjälpa till att avslöja bedrägeri eller ekonomisk inkompetens. Men i de flesta fall kan en ensidig fokusering på låga overheadkostnader “göra mer skada än nytta”. I själva verket bör många hjälporganisationer öka, inte minska sin overhead, de bör till exempel satsa mer på ”utbildning, planering, utvärdering och interna system”.  Annars kan de hamna i vad Stanford Social Innovation Review har kallat “the Nonprofit Starvation Cycle”, alltså ungefär, ”den ideella utsvältningscirkeln”. Därför uppmanar de givarna: Stirra er inte blinda på overhead-kostnaden, se till helheten! Det är inte låga overheadkostnader brukarna behöver, utan god hjälp, något som ofta är en följd av organisationens overheadkostnader.

De tre organisationerna baserar givetvis sitt öppna brev på egen erfarenhet, men också på statistik och forskning (referenser finns på brevets baksida). Det här är ett mycket tungt inlägg.

Utifrån svensk horisont

Jag har själv diskuterat dessa frågor i tidigare inlägg. Jag delar de tre granskningsorganisationernas uppfattning att det är skadligt både för organisationerna själva och för givarna att fokusera på overhead-kostnaderna. Man måste göra en mycket bredare bedömning. Men frågan är om de avgörande aspekterna överhuvudtaget kan uttryckas i mätbara termer.

I Kommer pengarna fram? skrev jag bland annat att 

”hjälporganisationer ska inte i första hand bedömas utifrån hur duktiga de är på att hålla nere insamlings- och administrationskostnaderna, utan utifrån hur duktiga de är på att leverera ändamålsenlig hjälp.” 

Jag skrev också att 

”Medias, SFI:s (Svensk insamlingskontroll), Charity Rating och andras tämligen meningslösa fokusering på insamlings- och administrationskostnader är därför märklig. Det är att sila mygg och svälja kameler. Deras beteende får mig att tänka på historien om mannen som på sin väg hem från krogen tappat sin nyckel och letar efter den, inte där han tappade den, utan under en gatlykta, ’därför att där är det ljust’.”

Se också Resultatet, inte insamlingskostnaden är det viktiga och Granskare på villospår?

Den idag allt vanligare tilltron till och fokuseringen på mätbarhet har sina rötter i tron att man kan ta företag som föredöme för såväl offentlig som ideell verksamhet. För den offentliga sektorns del har det lett till en enligt min mening obskyr samling ideologier, förhoppningar och teorier som kallas new public managment. 

Inom new public management har nödvändigheten av att mäta upphöjts till religion. Men eftersom det viktigaste inom offentlig och ideell verksamhet ofta inte går att mäta, så tvingas man där mäta något annat. Man tar något i sammanhanget mätbart och fokuserar på det, eller också så skapar man ett så kallat proximått. 

Problemet med detta är att det man mäter är det man får. Åt just det hållet utvecklas organisation och verksamhet. Istället för att bli bra på det som är viktigt (för brukarna, för verksamhetens kvalitet, för organisationens fortlevnad), blir den då bra på något annat, nämligen det som mäts. Vi ser sådan skadlig snedvridning inom sjukvården, som Maciej Zaremba nyligen så övertygande visat i sin reportageserie i DN, men också inom sådana ideella verksamheter som är beroende av bistånd.

Det finns anledning att återkomma till detta ämne.

Lyckad omvandling: Vinstdrivande verksamhet blev ideell

Det är inte helt ovanligt i Sverige att ideell verksamhet omvandlas till kommersiell. Så har till exempel skett inom vissa idrotter. Statlig allmännyttig verksamhet har också blivit bolag, till exempel Posten. Men det omvända, att en kommersiell verksamhet blir ideell, är ovanligt. Är det ens möjligt?

Därför läser jag med stort intresse i amerikanska Nonprofit Quarterly om hur ett konsortium av fyra ideella organisationer i Australien under namnet Goodstart tagit över inkråmet i ett företag på obestånd och omvandlat dess verksamhet från kommersiell och egennyttig till ideell och samhällsnyttig.

Vid konkursen 2008  hade ABC Learning en omsättning på 600 miljoner australiska dollar och drev en kedja av förskolor över hela Australien.  Sammanlagt gick där över 70 000 barn - 15 procent av marknaden.

Det är ovanligt att ideella organisationer köper existerande verksamheter. Anledningen är att de till skillnad mot företag oftast saknar investeringsmedel. I detta fall var de fyra samverkande organisationerna emellertid ekonomiskt sett tillräckligt stora för att kunna låna upp de pengar som behövdes för övertagandet.
 
Tog de en stor risk? Inte nödvändigtvis. Kan en ideell verksamhet verkligen lyckas där ett företag misslyckas? Ja, givetvis. Det finns verksamheter där företag är överlägsna och andra där ideella organisationer är det. Här handlar det om förskoleverksamhet. I artikeln i Nonprofit Quarterly hänvisas därför till forskning i Kanada och USA som visat att förskoleverksamhet i ideell regi ger bättre kvalitet och lägre kostnader än samma verksamhet med vinstsyfte.

Artikeln berättar hur det hela gick till och redovisar några lärdomar.

Läs artikeln: Unlikely Takeover: A Third Way to Scale Social Enterprise

Läs om Goodstart!  

Gör om skatteavdraget för gåvor!

Nu ser vi hur det nya systemet med skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer slår i praktiken. Kommer det att stärka det civila samhället, som politikerna önskade, eller blir det tvärt om, som jag befarade? 

Så här är resultatet av första året enligt Insamling nu 1-2013:

• 800 000 gåvor om totalt en miljard kronor.
• 50 ideella organisationer är godkända mottagare.
• Tung administration. Plan Sverige till exempel har skickat ut 57 000 kontrolluppgifter.  

Det har alltså blivit precis som jag befarade i mitt inlägg Ta fram en bättre modell för skatteavdraget! (januari 2011). 

Istället för att stärka det civila samhället så gynnar avdragssystemet ensidigt en otypisk del av den svenska ideella sektorn, de professionaliserade insamlingsorganisationerna. Det innebär att skattesubventionerna inte leder till mer ideellt arbete, utan till mindre. De ger inte mer insatser i Sverige, utan ökat bistånd utomlands. 

Om syftet verkligen varit att stärka det civila samhället så borde det lokala föreningslivet ha stått i fokus och därmed stödet haft ett annat upplägg. Som det nu är riskerar istället civilsamhällets kärntrupper att marginaliseras. Det har utvecklingen i USA visat.

Jag uppmanar därför politikerna att tänka om. Beakta då gärna följande krav:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet. 
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer och förbundens beroende av sina lokalavdelningar.
• Systemet ska utformas så att små organisationer inte missgynnas av att de inte, som de stora, har råd att anställa administratörer och professionella insamlare. 
• Nystartade föreningar ska ha samma rättigheter som de redan etablerade. 

Alltså, gör om skatteavdraget för gåvor! Gör det fort innan ni har förorsakat alltför mycket skada.

Läs gärna mina tidigare inlägg i denna fråga: 

• Ta fram en bättre modell för skatteavdraget! (januari 2011). 
• Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet (januari 2010) 
• Hela föreningslivet är samhällsnyttigt (december 2010). 

Hur ska man organisera sig lokalt

Det var en slump naturligtvis, men såg ut som en tanke. I två helt oberoende artiklar i UNT presenterades två rakt motsatta strategier för att utveckla en folkrörelse lokalt. 

Det är vanligt inom organisationerna, bland forskare och inom media att skylla folkrörelsernas minskade medlemsantal och allmänna tillbakagång på omvärldsförändringarna. Se till exempel Swedbanks senaste nyhetsbrev Engagerad.  Men som erfarenheterna visat gång på gång, framgång eller inte beror i första hand på organisationerna själva. På deras strategier, på hur de är organiserade, på hur de interagerar med sin omvärld.

Artiklarna jag läste stod på Tierp-sidan. Det som stod i fokus var hur man ska organisera sig lokalt där. 

En folkrörelse som vill ha många medlemmar och aktiva måste vara organisatoriskt rotad i närsamhället. Det är där den ska attrahera och mobilisera ideella krafter. Det innebär att varje lokalförening måste vara nära, alltså ha ett litet upptagningsområde. Så litet faktiskt i dag att det krävs ett antal för att täcka en normalstor kommun. 

Om man vill bygga en framgångsrik folkrörelse är det alltså bättre med många små lokalföreningar än några få stora. Eftersom den främsta resursen är ideella insatser så finns inga stordriftsfördelar, bara smådriftsfördelar.

Det var på denna punkt de två presenterade organisationerna skiljde sig åt i strategi. Den nye ordföranden i Hyresgästföreningen i Tierp talade om att öka medlemsantalet och medlemsintresset genom att bilda nya lokalföreningar på olika orter i kommunen. I den andra artikeln ville Svenska kyrkan spara pengar genom att slå samman församlingar.

Intressanta artiklar. Läs dem! Utifrån dem kan man spå att Hyresgästföreningen i Tierp kommer att expandera och att Svenska Kyrkan fortsätter sin kräftgång. 
  
UNT 20 mars 2013: Nytt liv i hyresgästföreningen och Församlingar går samman.

Myndighetsdrivna insamlingsorganisationer i USA

CIA och NASA gör det: Kompletterar sina enorma statliga budgetar med ideella medel. De har startat insamlingsstiftelser. Och nu finns i Senaten förslag på ytterligare en statlig, ideell stiftelse. Det skapar oro bland de ideella organisationerna.

Visste du att den amerikanska spionorganisationen CIA har sin egen ideella insamlingsorganisation? Och CIA är inte ensam. Det finns fler statliga organisationer i USA som kompletterar sina skattebaserade anslag med ideella medel med hjälp av egna ideella organisationer.

Det gäller till exempel en del statliga universitet som på så sätt försöker konkurrera med sina ideella (och oftast mycket mer framgångsrika) konkurrenter. Genom att skapa ideella organisationer, som med skattelagens regel 501(c)(3) får skattebefrielse för både sig själv och sina givare, kan de samla in pengar till program och verksamheter som de inte kan finansiera med offentliga medel. Samtidigt blir de mindre transparanta, vilket irriterar såväl myndigheter som massmedia.

Federala organisationer som har liknande upplägg är CDC (se nedan) och rymdmyndigheten NASA vars egen insamlingsorganisation heter United States Space Foundation.  

CDC är en del av det statliga hälsosystemet i USA. Dess insamlingsorganisation, National Foundation for the Centers for Disease Control & Prevention, ger kompletterande finansiellt stöd till arbetet med viktiga nationella och internationella hälsofrågor. Stiftelsen samlade in 23 miljoner dollar 2010. Pengarna satsades bland annat på antirökningsarbete och på hälsoinsatser i Afrika. De viktigaste bidragsgivarna är andra fonder inklusive Bill & Melinda Gates Foundation.

Tillbaka till CIA. Dess insamlingsorganisation heter In-Q-Tel och grundades 1999 för att med investeringar inom näringslivet främja utvecklingen av teknik som är till nytta för CIA i dess verksamhet. År 2010 samlade In-Q-Tel in 56 miljoner dollar. Hur pengarna används är inte officiellt; detta granskas enbart av CIA själv. Men enligt organisation själv har den hittills inversterat 1,5 miljarder dollar och samarbetar med över 200 riskkapitalister. Läs mer på In-Q-Tels egen hemsida.  

Allt detta enligt en artikel av Rick Cohen i Non Profit Quarterly: Philanthropy Funding Government Work? There’s a Foundation for That—Several, Actually.

Enligt Cohen är de nämnda organisationerna bara udda inslag i den ideella sektorn. Ett större potentiellt hot för de ideella organisationerna är den nya insamlingsorganisation som just förslagits i Senaten. Det gäller bildandet av en ideell stiftelse, Preparedness and Resilience Foundation, för att stödja den verksamhet som bedrivs av den amerikanska katastrof-myndigheten, Federal Emergency Management Administration (FEMA). I Senaten beskrev förslagsställaren stiftelsen som en filatropisk mellanhand mellan FEMA och näringslivet.

Cohen menar att denna organisation kommer att konkurrera med de ideella katastrof-organisationerna om relativt svårinsamlade katastrofpengar. Och detta trots att det är det just dessa organisationer som myndigheten vill ha ett nära samarbete med, uppmuntra och förväntar sig ska leverera viktig katastrofhjälp.   

Om den här stiftelsen blir av, menar Rick Cohen, då har amerikanska ideella organisationer verkligen skäl att oroa sig.

Ännu en lokalavdelning försvinner i onödan

Friluftsfrämjandets lokalavdelning i Östhammar är på väg att läggas ner. Detta enligt Uppsala Nya Tidning (UNT) den 17 mars.

Vägen dit har varit den traditionella inom dagens krympande folkrörelser. Så här skriver tidningen:

Friluftsfrämjandet har fört en tynande tillvaro i Östhammars kommun de senaste åren. Först lades Alundas lokalavdelning ner och flyttades till Östhammar. Den har gången är det Östhammars tur. Föreningens styrelse kallade till informationsmöte 28 februari. Men ingen av lokalavdelningens 99 medlemmar dök upp på mötet.

Lokalavdelningens ordförande säger att under de fem, sex år som hon funnits med i styrelsen har föreningen varit ganska sovande förutom mulleverksamheten för barnen.

Eftersom ingen anmält intresse av att sitta i styrelsen så har styrelsen nu beslutat lägga ner lokalavdelningen efter årsskiftet.

Kanslichefen på Friluftsfrämjandet region Mälardalen säger:

Tyvärr är trenden att lokalavdelningarna försvinner från de små orterna. Intresset kring att åta sig styrelseuppdrag blir generellt mindre i alla föreningar. ... Människor blir allt mer individuella i sina aktiviteter och ser inte vikten av ett organiserat föreningsliv.

Det är uppenbart att alla inblandade ser denna negativa utveckling som oundviklig. För dem är det inte lokalavdelningen eller regionen som gör fel, utan omvärlden som inte är som den borde vara. Men faktum är att de har fel. Problemen är interna, inte externa.

Det är inte svårare att lyckas med traditionell svensk föreningsverksamhet i små och medelstora städer än i storstaden, tvärt om. Att arbeta med Friluftsfrämjandets verksamheter i Östhammar (4 500 invånare) borde därför både ur den synvinkeln och utifrån kommunens friluftsprofil vara idealiskt.

Det är inte heller sant, att intresset för styrelseuppdrag har minskat, tvärt om. Förmodligen har det aldrig tidigare funnits så många styrelseuppdrag som idag. Därmed har konkurrensen om goda styrelseledamöter ökat. För att locka idag måste en förening därför vara bättre eller intressantare än förr. Det innebär för Frilufsfrämjandets och andra folkrörelsers del att den regionala nivån måste ge ett betydligt mer kvalificerat ledningsstöd till sina lokalavdelningar än förr.

Utifrån de kortfattade uppgifterna i UNT är det ganska lätt att se vilka de verkliga problemen är med lokalavdelningen i Östhammar. Det handlar om brist på engagerande verksamhet, vilket i sin tur beror på brister i ledarskapet.

Det är verksamheten som lockar människor att engagera sig i en förening. Och det är främst bland de aktiva som man kan rekrytera lämpliga styrelseledamöter. Att föra en "tynande tillvaro" undergräver därför en förenings framtid.

Det verkliga problemet med Friluftsfrämjandet i Östhammar är alltså att den haft en styrelse (och inte minst region) som tillåtit att den varit "ganska sovande" under fem, sex år.

Och eftersom detta är problemet, så är det ganska lätt avhjälpt. Det är inte svårare att få fart på verksamheten i Östhammar idag än vad det var att starta verksamheten där en gång i tiden. Detta är ytterst regionens ansvar. Och metoden kallas föreningsutveckling.

Myndighetskonflikt med rötter i det ideella

En trivial nyhet i flödet, kanske. En chef inom en myndighet slutar på grund av konflikt med sin generaldirektör. Se Dagens Nyheter 2012-03-15: "Språkrådets chef går efter strid om nätsajt". Men för den som är intresserad av ideella organisationer är detta faktiskt intressant.

I korthet så vill generaldirektören att Språkrådets webbplats inte längre ska vara självständig, utan flytta in under myndighetens officiella hemsida. Uppenbarligen ser den avgående chefen detta som ett led i att minska Språkrådets hittills självständig ställning.

Till saken hör att Språkrådets webbplats har många fler besökare än myndighetens. Om det enbart var fråga om att förbättra myndighetens kommunikation med allmänheten, så vore det därför klokare att istället flytta in myndighetens hemsida under Språkrådets.

Men naturligtvis handlar det inte om att förbättra kommunikationen, det är istället en konflikt mellan två olika kulturer. Generaldirketören uttrycker det så här i DN:

Det finns en viss myndighetsomognad hos Språkrådet. Alla förstår inte vad det innebär att vara statstjänsteman, ha ansvar åt mer än ett håll och ha ett ramverk att förhålla sig till.

Förmodligen inte, men varför är överhuvudtaget Språkrådet en del av en myndighet? Är det särskilt klokt och lämpligt?

Och det var inte heller så det började. Ty Språkrådet har i huvudsak ett ideellt förflutet.

1944 tog tolv myndigheter, föreningar och folkrörelser initiativet till den ideella föreningen Nämnden för svensk språkvård, senare Svenska Språknämnden. 1949 inrättade föreningen sitt sekretariat, "Institutet för svensk språkvård", och 1965 startade den tidskriften Språkvård.

Från början var föreningen självständig, men 1974 skaffade sig staten rätt att utse dess ordförande och dess chef. I gengäld stod staten för personalkostnaderna. Föreningen omvandlades alltså från att vara "medlemsägd" till att bli en variant av vad jag på annat håll kallat "tredjepartsägd" . Den blev, med Gunnar Heckschers definition i Staten och organisationerna, en korporation.

År 2006, efter drygt sextio års framgångsrik föreningsverksamhet, svalde staten Språknämnden helt. Föreningen blev en myndighet. Inte en självständig sådan, utan under namnet Språkrådet en profilerad del av Institutet för språk och folkminnen.

Och vad blev resultatet av detta? Den svenska statsbyråkratin växte, och den ideella sektorn förlorade ytterligare en funktion. Till vilken verklig nytta? Säg det.

Ideella uppdrag är inga bisysslor

Uppsala läns landsting vill skärpa riktlinjerna för vilka bisysslor som de landstingsanställda får ha. Detta enligt Uppsala Nya Tidning 2012-01-30.

Enligt reglerna är en bisyssla något en offentliganställd ägnar sig åt vid sidan om sitt arbete och som inte ingår i privatlivet. En bisyssla kan vara betal eller obetald, tillfälligt eller stadigvarande. Den är inte tillåten om den konkurrerar med verksamheten, gör att den anställde inte kan utföra sitt arbete, eller skadar myndighetens trovärdighet.

För de anställda inom kommun och landsting definieras och regleras bisysslor i Lagen om offentlig anställning (LOA) och i Allmänna bestämmelser (AB), som ingår i de kollektivavtal som undertecknats av Sveriges kommuner och landsting (SKL).

”En vanlig bisyssla i dag är som ledamot i en bostads­rättsförening, men det kan handla om allt mellan att man är gympaledare till att man jobbar inom hälsa och sjukvård”, sa lands­tingets förhandlingschef till tidningen.

Bisyssla låter som extraknäck, men det handlar inte bara om att dryga ut hushållskassan, de anställdas ideella arbete räknas också in. Ytterst handlar det alltså om de anställdas rätt att engagera sig ideellt – om föreningsfriheten.

Ideella uppdrag kan ses som förtroendeskadliga

Om man bara läser AB så får man intrycket att SKL anser att ideella uppdrag är tillåtna. Där står nämligen svart på vitt att ”förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer räknas inte som bisyssla enligt detta avtal”. Det verkar ju demokratiskt och bra, men läser man Kommentarerna till AB så visar det sig att denna passus inte alls gäller för de kommun- och landstingsanställda, utan endast för dem som arbetar inom kommunala företag: ”enligt LOA kan (nämligen) förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer utgöra förtroendeskadlig bisyssla”. Och eftersom lagen är tvingande, så tar den över avtalets bestämmelser.

Kontroll och straff

Enligt LOA ska myndigheten informera sina anställda om vad som gör en bisyssla otillåten. Den kan sedan från dem begära in de ”uppgifter som behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma arbetstagarens bisysslor”. Finner den att en anställd har en otillåten bisyssla ska den beordra den anställde att upphöra med den.

Enligt Kommentarerna så måste en anställd lämnar information om bland annat sina ideella uppdrag. Att inte göra det är ”ett brott mot avtalet, alternativt fel eller försummelse i arbetet, som kan medföra disciplinpåföljd och i mycket allvarliga fall uppsägning”.

För att sammanfatta, kommuner och landsting kan med hot om straff begära in uppgifter från sina anställda om vilka uppdrag de har i fackliga, politiska och ideella organisationer. De kan sedan tvinga de anställda att upphöra med sådana ideella uppdrag som arbetsgivaren finner olämpliga. Om det är korrekt så har anställda inom kommuner och landsting inte någon föreningsfrihet.

Låg föreningsaktivitet bland landstingsanställda

Enligt tidningen har landstingets revisorer granskat 12 000 anställda och funnit att 1 854 av dem hade ”bisysslor i ett stort antal företag och föreningar”. Det innebär att inte fullt var sjätte landstingsanställd på sin fritid är funktionär i ett företag eller en förening. Det verkar som om landstinget tycker det är mycket, men i själva verket är det litet. Mer normalt vore att närmare hälften av de anställda hade någon form av ideellt engagemang.

Varför är föreningsengagemanget så lågt? Kan det bero på att landstinget motverkar det? Och vad är i så fall samhällsnyttan med det?

Föreningsfriheten

Föreningsfriheten är en av stöttepelarna i ett demokratiskt samhälle. Att organisera sig tillhör medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. I Regeringsformen står att: ”var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad … föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften”.

Där står också att: ”föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande”.

Detta innebär uppenbarligen att det allmänna (läs kommuner och landsting) inte får förhindra sina anställda att organisera sig i föreningar. Detta bör rimligen också innefatta att inneha förtroendeuppdrag, som ju är föreningslivets kärna.

Opinionsfriheten

I samma avsnitt i Regeringsformen står följande: ”Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.”

Detta torde innebära att det allmänna (läs kommuner och landsting) inte får samla in uppgifter från sina anställda där dessa tvingas uppge vilka föreningar de är aktiva i.

Tillåtet enligt lag, men grundlag slår lag

Enligt lag får kommuner och landsting med maktmedel efterforska vilka föreningar medarbetarna är aktiva i och sedan begränsa deras deltagande. Enligt Regeringsformen har kommuner och landsting inte denna rätt. Och eftersom grundlag slår lag så gäller det senare.

Äldreomsorg bäst i ideell regi

Inom dominerande politisk ideologi idag hålls för självklart att kommunal äldreomsorg drivs bäst i företagsform. Men för sådan allmännyttig verksamhet är drift i kommunal regi minst lika bra, och drift i ideell regi ännu bättre. Tyvärr gynnar upphandlingssystemet företagen och missgynnar de ideella organisationerna.

Planekonomi

Företag är utan tvivel den lämpligaste driftsformen för den som vill lyckas på en konkurrensutsatt marknad. Men skattefinansierad äldreomsorg är ingen marknad. Det är snarare en planekonomi eftersom kommunen fastställer mål och regler och tillhandahåller finansieringen. Där finns ingen kund och ingen kundrelation, bara en uppdragsgivare och en uppdragstagare.

Oavsett om ett företag, en kommunal förvaltning eller en ideell organisation vinner en upphandling, så handlar det om att utföra samma jobb, med samma personal, i samma lokaler och med av kommunen utvecklade metoder, synsätt och kvalitetsmått. Och skulle entreprenören misslyckas, då är kommunen skyldig att gå in och rädda driften.

Det råder givetvis konkurrens under själva upphandlingen, men det är bara en hastig glimt av marknad. Sedan handlar det till hundra procent om att driva en skattefinansierad, politiskt reglerad och monopoliserad, allmännyttig verksamhet. Och för sådan drift är inte företaget bättre lämpat än andra typer av organisationer.

Vinstens roll och betydelse

Det är möjligheten att dela ut vinst som gör företag till företag. Det är vinsten som lockar företagaren och investeringskapitalet. Det är också med vinsten som mål och som mått, som företaget gör sig framgångsrikt på en konkurrensutsatt marknad.  
 

Vinsten i äldreomsorgen

På marknaden kan företag öka sina vinster genom att sälja mer eller höja priserna. Inom den reglerade äldreomsorgen finns inga sådana möjligheter. Där måste företagen skapa sin vinst inom ramen för den avtalade ersättningen.

I teorin tas denna vinst inte från själva vården, utan alltid från ett effektivare arbete. Men så är det bara i början, vid de första upphandlingarna. I skarven mellan det gamla och det nya systemet finns initialt stora skillnader mellan anbudsgivarna i metoder, effektivitet, kalkylering och kostnader. Upphandlingen är i det läget en ny, oprövad värld för de kommunala vårdgivarna, men hemmaplan för företagen. Men vart efter att skillnaderna i kunskaper och metoder sedan utjämnas, tvingas anbuden ner till en nivå där företagen bara kan göra vinst genom att knapra på vårdens innehåll och kvalitet. Då förvandlas deras vinstinriktning från en initial fördel till en permanent nackdel, från effektivitetsfrämjare till kvalitetssänkare. Från den stunden är företag uppenbarligen ett sämre alternativ än kommunal eller ideell drift, som ju bägge drivs utan vinstintresse.

Drift i kommunal regi

Kommunens egna vårdgivare kan vara lika billiga och effektiva som företagen om politikerna ger dem de rätta förutsättningarna. Och när konkurrensen i upphandlingarna tvingat ner ersättningarna till en normalnivå så kan de alltid hålla en högre kvalitet.  

Det som behövs för att kommunens egna verksamheter framgångsrikt ska mäta sig med företagen är 1) att de har resurser och kompetens att utarbeta bra anbud, 2) att de har lämplig struktur, ledarskap och ideologi för att bedriva äldreomsorg som en allmännyttig verksamhet, och 3) att de inte behöver utarma vården med vinstuttag.

Det enda som kan överträffa äldreomsorg i kommunal egenregi är drift i fristående ideell regi.

Ideell drift

Samma politiker som ytterst gärna överskattar företagens förmåga att leverera god äldreomsorg, underskattar grovt de ideella organisationernas.

Ideella organisationer kan förvisso inte tävla med företag på en kommersiell marknad, men på sina egna marknader – den allmännyttiga och den ideella – är de överlägsna dem. Det är naturligt. De är helt enkelt specialkonstruerade för att verka i just sådana sammanhang.

Du som tvivlar på att fristående ideella organisationer förmår upprätthålla en kvalificerad och god allmännyttig verksamhet kan med ett musklick enkelt få övertygande bevis. Titta rankinglistorna över världens främsta sjukhus respektive universitet. De som drivs i ideell regi dominerar stort i toppen.

Dessa sjukhus och universitet är verksamhetsdrivande stiftelser. Det är också den ideala juridiska formen för att driva äldreomsorg i fristående ideell regi.

Sådana stiftelser baseras på ett ideellt ändamål och en styrelse sammansatt av de kompetenser som behövs för att styra, leda och kontrollera verksamheten som i likhet med kommunens och företagets drivs av chef och personal. Det som gör denna modell bättre är styrelsens aktiva roll, det ideella syftet och det faktum att alla resurser behålls i verksamheten. Det leder, allt annat lika, till att stiftelsen kan leverera äldreomsorg med högre kvalitet än kommunen och företaget. Denna kvalitet kan den dessutom lätt höja ännu mer genom att komplettera personalen med ett antal välorganiserade och välintegrerade frivilliga. Budgeten kan de stärka ytterligare genom professionella insamlingar.

Som ett nästan lika bra alternativ till den verksamhetsdrivande stiftelsen kan man tänka sig äldreomsorgsföreningar upprättade av till exempel lokala pensionärsföreningar. Sådana driftsföreningar skulle naturligtvis verka professionellt precis som övriga operatörer fast med den ytterligare fördelen att vara fast förankrad i brukarleden.

Upphandlingar gynnar det sämsta alternativet och missgynnar det bästa

I helsidesannonser i dagspressen skriver Carema Cares ägare: ”Vi vill utveckla Sveriges bästa äldreomsorg”. Normalt sett vore något sådant inte möjligt. Om olika slags operatörer skulle tävla fritt om vem som har den bästa äldreomsorgen, då skulle de ideella vinna, kommunen komma därefter och företagen komma sist. Men operatörerna tävlar inte fritt. Upphandlingssystemet och politiska trender gynnar ensidigt företagen på de övrigas bekostnad. Det kan därför faktiskt bli så att Caremas ägare får rätt, att Sveriges pensionärer tvingas nöja sig med en kvalitet på företagens ”bästa” nivå.  

Problemet med upphandling är att det krävs investeringskapital för att utarbeta anbuden och för att etablera antagen drift. I denna gren är företagen bäst och de ideella operatörerna sämst.

 

Eftersom de ideella organisationerna plöjer ner sina vinster i den ideella verksamheten har de inget investeringskapital. Då de inte delar ut vinst kan de inte locka investerare.

Det som gör de ideella organisationerna bäst lämpade i driften, den ideella inriktningen, är alltså det som gör att de inte kan vinna upphandlingarna. Det omvända gäller för företagen. Deras paradgren är upphandlingar, inte driften.

Politikerna har alltså skapat ett upphandlingssystem för äldreomsorg och annan allmännyttig verksamhet som utestänger de mest lämpade operatörerna. Jag undrar om de är tillräckligt intresserade av god äldreomsorg för att vilja ändra på detta?

Juholt och media – utifrån ideell logik

Den mediala kalabaliken kring Håkan Juholt illustrerar ett viktigt problem: Media saknar i stor utsträckning kunskap om och förståelse för ideell organisering. Denna okunskap påverkar rapporteringen på ett negativt sätt.

Det är uppenbart att mycket av det som skrivits om den socialdemokratiske ordföranden aldrig skulle ha publicerats – inte av journalistiska skäl i vart fall – om berörda journalister och redaktörer förstått de ideella sammanhangen bättre.

Socialdemokraterna är en folkrörelse

Socialdemokraterna med sina 100 000 medlemmar över hela landet är det en folkrörelse. Historiskt sett har partiet varit en normgivande folkrörelse och därmed starkt bidragit till ideella sektorns utveckling och till formandet av vad vi betraktar som god föreningssed.

När man ska bedöma organisatoriska frågor i en folkrörelse så finns ingen lag. Då är det stadgarna, föreningens praxis och god föreningssed som gäller. Folkrörelser skiljer sig från varandra på många olika sätt. För att förstå Socialdemokraterna måste man därför läsa just deras stadgar. De finns på hemsidan tillgängliga för alla.

Val av partiordförande

Om journalisterna studerat S-stadgarna innan de inför förra partikongressen drog igång den mediala jakten på en ny ordförande så skulle de ha förstått att det inte är partidistrikten eller valberedningen som utser partiledaren, utan partikongressen. Allt som sägs utom eller inom partiet innan den hålls är bara spekulationer, önsketänkande, vilseledning, opinionsbildning eller kvalificerade gissningar. I förväg uppgjorda val tillhör helt enkelt inte svensk folkrörelsetradition.

Partidistrikten är naturligtvis involverade på flera sätt i förberedelserna inför valet, men de kan inte i förväg göra upp sinsemellan om vem som ska väljas. På kongressen är själva valet en kollektiv, interaktiv process som mycket väl kan påverka kongressombudens slutliga ställningstagande.

Valberedningens roll är begränsad till att identifiera och på kongressen föreslå lämpliga kandidater. Det är vanligt att ett sådant förslag går igenom, men det finns inget som hindrar kongressen från att välja någon annan. Den är nämligen folkrörelsens högsta beslutande församling.

Avsättande av partiordförande

Om journalisterna studerat S-stadgarna innan de påstod att verkställande utskottet (VU) skulle avgöra om Juholt fick vara kvar som ordförande eller inte, så hade de insett att VU inte har något sådant mandat. Den enda instans som har rätt och möjlighet att avsätta partiets ordförande är partikongressen. Till dess att sådan hålls kan Juholt sitta kvar. Beslutet är hans. VU och andra kan naturligtvis påverka honom, men det är allt. Skulle VU avsätta honom så vore det ett brott mot stadgarna och skulle alltså sakna legitimitet. Sådana beslut kan upphävas av domstol.

Juholts situation liknar alltså inte alls den Mona Sahlin var i vid Toblerone-affären. Han är kongressvald, hon var statsministerutsedd.

Måste en partiordförande vara populär?

Det verkar som om massmedia förutsätter att en partiordförande måste vara populär för att lyckas. Det är naturligtvis inte någon generell sanning, utan beror på situationen. Det är lätt att vara populär i medgång. Men den ledare som på allvar tar itu med problemen i ett parti i kris blir knappast populär och ändå måste jobbet göras. En god ledare har därför modet att göra det som är rätt för organisationen även om det är impopulärt bland stora grupper.

Minst intressant för att bedöma en persons ledarpotential är den grad av popularitet som en partiordförande har de första månaderna, och som massmedia fäster så stor vikt vid. I det läget är det nämligen ingen som vet hur väl personen kommer att klara av uppdraget. Det är inte ovanligt att den i starten ”ideale” så småningom misslyckas och att den som väljs som ”oönskad kompromiss” faktiskt lyckas bra. En del går från hyllade i början till impopulära mot slutet, andra gör den omvända resan och slutar som hjältar.

Måste en kritiserad partiordförande avgå?

Det verkar vara en sanning inom massmedia att den partiordförande som blir kritiserad ska avgå. Så enkelt är det naturligtvis inte. Att bli kritiserad är en del av jobbet som ledare. Att kritiken vid en intern konflikt kan vara omfattande och hätsk är normalt. Likaså när problem i partiet åtgärdas. Sådan kritik är inget skäl för en förtroendevald att avgå, snarare tvärt om. Det påbörjade måste ju fullföljas för att få avsedda resultat.  Det är alltså en viktig ledaregenskap för en partiledare att kunna härda ut kritik, också massmediedrev. Den som inte klarar av det senare är nog inget statsministermaterial.

Partiets kris

Det som utlöst allt bråk är Socialdemokraterna kris. Det mesta media slår ner på är just symptom på denna kris, som inte är ny, utan går tillbaka långt i tiden. Vilken är krisens rot? Är det politiken (produkten) eller är det organisationen (leverantören)? Om det är det senare så kommer problemen omöjligt att kunna lösas innan nästa val, men till nästnästa. När det gäller djupgående förändringar av folkrörelser finns inga snabba lösningar.

Nya böcker om ideell kommunikation

Tre nya böcker om kommunikation i ideella organisationer på bara några månader, det är inte illa!

Den första, Ingemar Olssons Sprid idén, skrev jag om i Ny marknadsföringsbok för stiftelser i september. Sedan dess har Sverok gett ut Hur ska vi synas? – En marknadsföringshandbok för föreningar anslutna till Sverok och förlaget Idealistas publicerat boken Gilla! – Dela engagemang, passion och idéer via sociala media av Brit Stakston.

Tre skrifter samtidigt om samma ämne kan låta mycket, men det är det inte. Bland de ideella organisationerna finns en osedvanligt stor mångfald och därmed också, naturligtvis, inom den ideella kommunikationen. Inte ens tillsammans kan de tre på långa vägar täcka in alla aspekter. Betänk att en folkrörelse, ett paraplyorgan och en stiftelse har så skilda förutsättningar för sin existens och verksamhet att de måste ha helt olika kommunikationsstrategier och -metoder för att lyckas. De folkrörelser som med kampanjer vill förändra världen måste med nödvändighet informera på ett annat sätt än de som levererar tjänster eller är till för medlemmarnas ömsesidiga nytta. En insamlingsorganisation marknadsför sig naturligtvis på ett helt annat sätt än en som finansieras med anslag eller avgifter. Det kan därför inte finnas någon allmän för alla gällande ideell kommunikation, begreppet måste istället rymma ett antal ofta mycket olika varianter.

De här tre böckerna illustrerar denna mångfald genom att placera sig i var sin nisch och genom att se världen på var sitt sätt. Intressant nog finns nästan ingen överlappning alls mellan dem:

¨      Sprid idén behandlar marknadsföring för, enligt mig, i första hand stiftelser. Den riktar sig till den nationella ledningen och proffsen på huvudkontoret med teori och strategi ur ett nationellt perspektiv.

¨      Hur ska vi synas? är en praktisk, ganska bred men kortfattad handbok om kommunikation i lokala föreningar. Den riktar sig till lokalt aktiva med ett lokalt perspektiv.

¨      För de nyss nämnda skrifterna är val av kommunikationskanaler underordnat ett större sammanhang. I Gilla! är det tvärt om. All fokus ligger på kanalerna. Bokens uppgift är att diskutera varför och hur de ideella organisationerna kan infoga sociala media i sin kommunikationsmix. Den huvudsakliga målgruppen är folkrörelsernas beslutsfattare på nationell nivå.

Frågan Hur ska vi synas? är central för alla ideella föreningar som verkar lokalt på rent ideella villkor. Sveroks 32-sidiga häfte presenterar ett systematiskt angreppssätt, metoder och kanaler. Det är skrivet för Sveroks egna medlemsföreningar, men har ett innehåll som alla lokala föreningar har nytta av. Därför är det mycket glädjande att Sverok låter alla intresserade ladda ner Hur ska vi synas? Tack Sverok för detta stöd till det lokala föreningslivet!

Gilla! är Idealistas Förlags första bok. Det är ett helt nytt förlag som kan bli ett viktigt stöd för framöver för de ideella organisationerna i Sverige. På hemsidan skriver grundarna: ”Idealistas är ett nystartat bokförlag för oss som vet att det är en skillnad att driva en förening och ett företag. Strategiska ledare inom idéburna organisationer är värda bättre inspiration än billiga amerikanska managementböcker.” Det är ett bra initiativ och en bra ambition!

Det är ett mycket aktuellt ämne som Gilla! tar upp. Sociala media är här, de påverkar, och utan tvivel kommer de att användas i många ideella sammanhang framöver. Men som med all ny teknik finns i början ingen klar bild av hur den ska kunna bli optimalt nyttig för organisationerna. Gamla mönster och modeller kan leda tankarna på avvägar, entusiasterna kan överdriva nyttan och motståndarna kan undervärdera den. Nyttan måste också vägas mot kostnaden i pengar men framför allt i tid, ideell tid. Det är också en fråga om timing. Allt är öppet, inget är självklart. Vad som är rätt för den ena organisationen eller situationen kan vara fel för den andra. Därför måste varje folkrörelses ledare analysera och diskutera sociala media utifrån den egen organisations unika situation och behov. Brit Stakston tillför fakta och idéer till denna diskussion.

För Hur ska vi synas? finns ett studiecirkelupplägg som kan användas av styrelsen för att arbeta sig igenom den egna organisationens marknadsföringsfrågor. Gilla! hjälper också läsarna med ett antal diskussionsfrågor.

Är "sociala sektorn" något för oss?

Ska vi använda nyordet "sociala sektorn" istället för ideella sektorn? Nej, det tycker jag inte.

Här om dagen såg jag i tidningen för första gången någon som på svenska använde begreppet "sociala sektorn" istället för ideella sektorn.

Som så många andra nyord kommer detta från USA.

Peter Drucker, som var den lysande stjärnan bland managementteoretikerna i USA, började mot slutet av sitt liv tala om "the social sector". Så sent som 1990 i klassikern Managing the non-profit organization använde han begreppet "non-profit sector". Men redan 1993 använde han i boken Post-Capitalist Society istället benämningen "sociala sektorn" när han syftar på de organisationer som , sa han, på samma gång är icke-vinstdrivande (not-for-profit) och skilda från staten (non-governmental), alltså sådana som vi i Sverige kallar ideella organisationer, ett positivt begrepp som engelskan saknar.

Numera används begreppet "social sector" ganska flitigt i USA vid sidan av begrepp som "nonprofit sector", "not-for-profit sector" och "third sector".

Vad "social" egentligen står för här (eller för den delen i liknande direktlån som "sociala entreprenörer" och "sociala media") är oklart. Ordet har ju flera olika betydelser på såväl engelska som svenska. Enligt Longmans Dictionary of Contemporary English har ordet fem skilda betydelseområden. Vilket av dem tänkte Drucker på?

När man som svensk hör benämningen "sociala sektorn" så går tankarna spontant till socialtjänst och liknande. Exempel på sådan användning finns också på webben. I Eksjö kommun till exempel är "sociala sektorn" den del av förvaltningen som sysslar med sociala frågor.  På www.arbetslivsforum - arbetslivet.se kan man läsa Ledarskapet sämre i sociala sektorn vilket också syftar på vård och omsorg. Även i USA är detta den vanligaste användningen av begreppet.

Var det social i denna betydelse Drucker tänkte på? Kanske, men troligtvis inte. Klart är att Drucker syftade på alla ideella organisationer, inte bara på dem som driver sociala verksamheter. Han inkluderade alltså universitet, sjukhus, museer, samfund med mera. I Post-Capitalist Society talar han om "social needs" i samband med sociala sektorn på ett sådan sätt att det verkar betyda "samhälleliga behov". I linje med det kan vi översätta Druckers begrepp till "den samhälleliga sektorn".

I svenskan kan ordet social syfta både på det som har att göra med 1) "medborgarnas välfärd" och 2) "samhället och dess organisation". Det förefaller som om Eksjö kommun använder "sociala sektorn" i den första betydelsen och Drucker i den andra. Förvirrande? Ja. Tillför begreppet något på svenska? Gör det ideella sektorn enklare att förstå? Nej, det tycker jag inte. Vi får hoppas att begreppet snart faller i glömska.