Ideella sektorn okänd på Svenska Institutet

Jag håller på att förbereda ett studiebesök från utlandet. Deltagarna önskar studera olika aspekter på frivilligt socialt arbete. Som ett välkomstpaket tänker jag ge dem litet skriftlig information om ideella sektorn och ideella insatser i Sverige. Eftersom Svenska Institutet är ansvarigt för att producera information om Sverige för utländska besökare tittade jag på vad det har att erbjuda.

Svenska Institutet har en hel del faktablad och artiklar om alla möjliga ämnen, men inget om det jag sökte. Det var som om den ideella sektorn inte fanns och inte spelar någon som helst roll i Sverige.

Ni får tänka bort Sveriges alla föreningar, t.ex. idrotts-, fack- och kulturföreningar. Ni får tänka bort Röda Korset, Rädda Barnen och andra som verkar både i Sverige och utomlands. Ni får tänka bort stiftelserna, t.ex. Nobelstiftelsen. Ni får tänka bort den halva av svenska folket som regelbundet, år ut och år in, arbetar ideellt på sin fritid. Ni får tänka bort det väldiga ideella engagemanget svepte över Sverige i samband med tsunamin. Ni får tänka bort allt detta, ty så gör de som ansvarar för att korrekt beskriva Sverige utomlands.

Sverige ser sig självt, inte utan skäl, som det ledande folkrörelselandet i världen. Vi framhåller gärna folkrörelsernas betydelser för den demokratiska utvecklingen. Man skulle därför kunna tänka sig att Svenska Institutet och andra som vill stärka Sverigebilden i världen eller som vill främja demokratins utbredning, åtminstone skulle ha uppmärksammat våra folkrörelser, men inte. Man tar sig för pannan.

Sveriges starka ideella sektor är en av våra viktiga ”naturtillgångar”. Det är en viktig del av Sverigebilden. Det är dags att vakna upp nu, Svenska Institutet!

Att stoppa gudstjänster i SVT är fel väg att gå

"Stoppa TV:s gudstjänster" kräver Georg Klein och Torbjörn Tännsjö m.fl. på Svenska Dagbladets Brännpunkt 11 juni. Det är intressant att det finns folk som tror att mångfalden i SVT ökar ifall en viss typ av inslag förbjuds. Är det inte i själva verket tvärt om. Svensk TV är redan mycket ensidig. Skulle den inte bli ännu ensidigare om detta krav gick igenom?

SVT är public service, vilket innebär att den varken ska tjäna staten, Mammon eller något annat intresse. Den ska tjäna publiken i all dess mångfald. Det innebär faktiskt, även om de flesta som läser detta nu kommer att sätta kaffet i halsen, att SVT liksom BBC med detta syfte är en slags ideell organisation. (Se definition nedan.)

Artikelförfattarna har rätt när de klagar över att SVT inte lämnar programutrymme för politiska, fackliga, miljöorganisationer m.m. Över 50 % av svenska folket är aktiva i ideella organisationer, men sällan eller aldrig görs program om deras engagemang eller verksamhet. Praktiskt taget alla medborgare i Sverige (läs licensbetalare), är medlemmar i en eller flera föreningar. Den svenska ideella sektorn ligger i topp i världen tillsammans med USA:s, Hollands och Englands, men i SVT är den ständigt osynlig. Det civila samhället har en avgörande betydelse för hur ett samhälle mår och utvecklas, men att spegla detta är inget som SVT intresserat sig för.

I förhållande till sin ambition är SVT helt enkelt fruktansvärt ensidig, inte vad det gäller partipolitik kanske, men när det gäller ämnesval och verklighetssyn. Med tanke på det är gudtjänsterna inte ett problem, utan kanske snarare något att ta efter. Ty om SVT verkligen ska leva upp till sitt public service-ideal måste den ge utrymme för fler, inte färre, speciella intressen bland medborgarna. Dit hör all slags ideell verksamhet, också Svenska Kyrkans.

(Definition på ideell organisation: Den finns till av andra skäl än att skapa vinst till ägare eller att utöva statsmakt.)

Normalt att ungdomar hoppar av

"Fyra av tio unga lämnar politiken" skriver Svenska Dagbladet (29 maj) förvånat. Totalt valdes 463 ungdomar (18-24 år) in i landets kommunfullmäktige. 40 % av dem har hoppat av. Det kan jämföras med gruppen 25- år där endast 13 % har lämnat sina uppdrag.

Att ungdomar hoppar av sina uppdrag är varken förvånande eller ett problem. Det är ett normalt beteende och det finns ingenting ungdomsminister Lena Hallengren eller riksdagen kan göra för att ändra det. Det har med ungdomarnas livssituation att göra. Inom föreningslivet ser det likadant ut.

Man kan sällan räkna med att ungdomar stannar längre än två år på ett ideellt uppdrag. Den kontinuitet som krävs kan därför inte bygga på individen, utan måste säkras genom organisationen eller systemet. (Detta är ett viktigt skäl till att de över tid mest framgångsrika ungdomsorganisationerna alla har vuxna ledare.)

I det här fallet är det alltså varken ungdomarna eller det politiska arbetet det är fel på, det är systemet. Mandatperioden är för lång i förhållande till ungdomars uthållighet. Inom föreningslivet skulle man lösa frågan med kortare mandatperioder och i värsta fall med fyllnadsval. Det går säkert att hitta liknande lösningar inom kommunalpolitiken.