Vilken slags organisation är Svenska akademien?

Den senare tidens händelser har aktualiserade frågan: Vilken slags organisation är egentligen Svenska akademien? Normalt är det inte svårt att lista ut en organisations juridiska form, men akademien har visat sig vara ett undantag. Och när jag väl fann det oväntade svaret ledde detta till ännu fler frågor.

1. Vad jag trodde Svenska akademien var
För att verkligen förstå händelserna i Svenska akademien och hur de ska hanteras måste man veta vilken typ av organisation den är. Varje organisationstyp har nämligen sin givna form och sina speciella regler.

Att döma av verksamheten handlar det om en ideell organisation. Att den är skattebefriad tyder också på detta. Men vilken slags?

All världens ideella organisationer kan delas in i tre huvudtyper utifrån hur de är styrda. En ideell organisation är antingen medlemsstyrd, självstyrande eller huvudmannastyrd. Exakt hur de sedan ser ut, vad de gör och vad de kallas växlar från land till land beroende på traditioner och lagstiftning. I Sverige kallar vi den första typen för ideell förening, den andra för stiftelse medan den tredje hos oss saknar övergripande benämning.

Av de tre är ideell förening den överlägset vanligaste typen. I den utser medlemmarna styrelsen och övervakar att den sköter sitt uppdrag. Årsmötet har revisorer till hjälp, men ytterst är det de närvarande medlemmarna som kontrollerar att styrelsen följt fattade beslut, stadgar och svensk lag.

Stiftelsen är den näst vanligaste typen. Där låses ändamål och stadgar vid grundandet och kan inte ändras inifrån. Alla stiftelsens angelägenheter handhas av styrelsen vilken förnyar sig själv genom kooptering, det vill säga, då ledamot avgår väljer styrelsen själv en ersättare. Stiftelsen har revisor, men då den saknar såväl medlemmar som huvudman övervakas den också av länsstyrelsen.

Huvudmannastyrd ideell organisation är rätt ovanlig i Sverige. Den juridiska formen kan växla, men ändamålet ska vara ideellt eller allmännyttigt. Organisationen kan vara helt eller delvis underordnad. Huvudmannen, som också är en organisation, kan till exempel bestämma den styrda organisationens inriktning, utse dess styrelse, bidra med resurser och granska dess verksamhet.

Vilken av dessa tre tillhör då Svenska akademien? Ingen! Den har lånat drag av alla tre, men är inte fullt rotad i någon.

Den mest anmärkningsvärda bristen i Svenska akademiens struktur är avsaknaden av kontroll. Ingen övervakar styrelsen - "de aderton" - och dess arbete. Visserligen har akademien revisor, men denne rapporterar enbart till styrelsen, som alltså ska "granska" sig själv. Vad som saknas är ett från styrelsen oberoende organ som med hjälp av revisor kan granska och bedöma styrelsens arbete och vid behov rätta till brister. Till skillnad från vad som är normalt i ideella organisationer kontrolleras Svenska akademien varken av huvudman, årsmöte eller länsstyrelse! Det är en fatal brist.

Både till sin struktur och till sin funktion ser Svenska akademien ut som en stiftelse. Den säger sig ha låst ändamål och låsta stadgar. Den har en styrelse som förnyar sig genom kooptering. Den saknar medlemmar och årsmöte och till synes också huvudman. Så långt stämmer det. Men en stiftelse måste enligt lag registreras som sådan, ha ordet "stiftelse" i namnet och ska övervakas av länsstyrelse. Akademien uppfyller inte detta och kan alltså inte vara stiftelse.

Svenska akademiens bristfälliga struktur tyder på att den skapats för att vara huvudmannastyrd. Hovet säger idag att nuvarande kungen från sina föregångare ärvt rätten att ändra akademiens stadgar, något som endast en huvudman kan göra. Om detta stämmer är kungen akademiens huvudman. Det som talar emot detta är att en kungs roll idag är en annan än förr, att inget dokument presenterats som visar att kungen är huvudman, att inget nämns om det i stadgarna, att kungen inte utser styrelsen och inte, såvitt känt är, årligen granskat akademiens ekonomi och verksamhet. Om kungen är huvudman så är han, så vitt känt, en under åratal passiv sådan. Det torde innebära att huvudmannaskapet genom praxis upphört och att akademien med tiden därmed blivit självstyrande.

Akademien har aderton ledamöter som skulle kunna ses som medlemmar. Utifrån detta skulle den teoretiskt sett kunna vara en ideell förening av invalstyp. Det som mest talar emot är att den saknar årsmöte som kan säkerställa att organisationen sköts på rätt sätt. Akademiens struktur lever inte upp till de grundläggande kraven enligt god föreningssed. Om akademien skulle vara en ideell förening, är den en uselt konstruerad sådan.

Slutsats, Svenska akademien hör inte hemma i någon av de tre huvudtyperna av ideell organisation. Den är varken ideell förening, stiftelse eller huvudmannastyrd. Och ändå finns den. Den måste var något!

När nu allt är uttömt finns ytterligare en faktor att att väga in, ett Svarte Petter-kort om man så vill. Svenska akademiens form och stadgar är oförändrad sedan 1700-talet och dessutom bristfälliga. Vilken juridisk form kan då komma ifråga? Vilken skulle inte enligt lag tvingat in akademien i ny form innan registrering? Om frågan ställs så kan endast ideell förening komma i fråga. Utifrån detta måste akademien vara en ideell förening, om än en felkonstruerad sådan.

Detta senare var därför min preliminära slutsats. Men jag hade fel. Ett tips från en vän fick mig att förstå det.

2. Hur akademien beskriver sig själv
Den "ständige sekreteraren" är Svenska akademiens talesman. Det är alltså främst vad denne säger om akademien som bör beaktas. Men de få uttalanden jag hittat är tyvärr inte särskilt klargörande.

I oktober 2009 skrev Göteborgs-Posten om Svenska akademiens ekonomi. Den då färske ständige sekreteraren Peter Englund sa då att akademien

närmast bör jämföras med "en ideell förening".

Det Englund säger är alltså att akademien inte är en ideell förening, men liknar en sådan. Att akademien inte är en ideell förening är klargörande, men att den liknar en sådan är vilseledande, akademien liknar ju en stiftelse. Men vad Englund syftade på är oklart. Kanske ville han inte säga att akademien såg ut som en ideell förening, utan att den var lika privat och juridiskt oreglerad som en sådan.

Englunds efterträdare Sara Danius har på akademiens officiella blogg beskrivit akademien och dess ekonomi. Inte heller hon skriver rent ut vad akademien är, endast vad den inte är:

Svenska Akademien är ingen statlig organisation och uppbär heller inte skattemedel.

Bägge dessa påståenden har visat sig vara tveksamma. Akademien är faktiskt registrerad som statlig organisation (se nedan) och åtnjuter som sådan en långt gående skattefrihet. Och "skattefrihet är att likställa med statsbidrag och kallas för skatteutgifter i statsbudgeten", skriver Focus i en intressant artikel om Svenska akademiens ekonomi.

Dessutom kommer en viktig del av akademiens inkomst från rätten att utge Post- och Inrikes Tidningar, ett statligt anslag enligt tidens sed som akademien fick av Gustav III. Denna intäkt är rimligen att jämställa med ett årligt statligt anslag.

3. Vad Svenska akademien verkligen är
Anledningen till att jag inte kunde identifiera vilken slags ideell organisation akademien är var att jag höll mig till privaträttsliga ideella organisationer. Jag kände inte till att staten faktiskt håller sig med en egen variant.

Egentligen är det förstås helt onödigt att själv försöka lista ut vilken juridisk form en organisation har. Det finns hemsidor på nätet som ger den typen av information. Där står att Svenska akademien så sent som den 1 januari 1979 registrerades som en ”Offentlig korporation och anstalt” med organisationsnumret 262000-1111.

Att registreringen skedde 1979 hänger ihop med att då införandes organisationsnummer. Vad akademien räknades som före detta datum har jag inte fått fram. Registreringen gjordes av Statistiska Centralbyrån (SCB), som registrerar och ger organisationsnummer till offentliga sektorns egna organisationer. För att registreras av SCB krävs att organisationen tillkommit genom "regeringsbeslut, landstingsfullmäktigebeslut, kommunalfullmäktigebeslut eller motsvarande".

Offentlig korporation och anstalt är en extremt ovanlig juridisk form. Enligt en rapport från SCB fanns det år 2014 totalt endast 36 stycken. Det ska jämföras med 149 000 registrerade ideella föreningar och drygt 21 000 stiftelser och fonder.

Att företrädare för Svenska akademien inte säger rent ut att akademien är registrerad som offentlig korporation beror kanske på att begreppet är så okänt och säger så litet.

Vad är då en offentlig korporation?

År 2008 publicerade Ekonomistyrningsverket Att verka genom andra - Kartläggning av organ med statligt åtagande. I denna rapport ingick tretton organisationer med den juridiska formen ”offentliga korporationer och anstalter”. En av dem var Svenska akademien. Rapporten förklarade:

"Vad som är offentliga korporationer är inte reglerat. Vad som vanligen avses är dock sammanslutningar av medlemmar, fysiska eller juridiska personer, som skiljer sig från andra föreningar genom att deras rättssubjektivitet grundar på ett offentligrättsligt erkännande av något slag, exempelvis i lag."

Enligt denna förklaring ser offentliga korporationer vanligen ut som föreningar. Och de verkar också, precis som ideella föreningar, sakna särskild lag och föreskriven organisatorisk form. Det handlar alltså om en statlig specialvariant av ideell förening. Om denna beskrivning är korrekt, så borde av detta följa att offentlig korporation, precis som ideell förening, styrs och regleras av sina stadgar, av god föreningssed och av prejudicerande domar. De kan då juridiskt hanteras precis på samma sätt som ideella föreningar.

Bland de offentliga korporationerna finns såväl välkonstruerade "ideella föreningar" som felkonstruerade. Till de förra hör Hushållnings-sällskapen. Att dessa regleras och förändras precis som ideella föreningar förefaller självklart. Det kan man se av deras stadgar.

Men Svenska akademien tillhör de senare, de felkonstruerade. I akademiens fall dock så pass felkonstruerad att den inte alls liknar en ideell förening utan snarare en stiftelse. Ska den då regleras och förändras likt en ideell förening eller likt en stiftelse? Svaret på den frågan ger två helt olika vägar framåt när Svenska akademien ska omorganiseras.

4. Är akademien statlig eller privat?
Sara Danius menade i citatet ovan att akademien inte är någon statlig organisation. Men som vi sett är organisationsformen det. Carl Hemström skriver i Organisationernas rättsliga ställning - Om ekonomiska och ideella föreningar:

Vid sidan av privaträttsliga organisationer förekommer offentligrättsliga korporationer. ... Korporationsrätten brukar dock inte behandlas inom privaträtten, och de offentligrättsliga organisationerna lämnas i det följande åsido.

Enligt Hemström är alltså Svenska akademien en offentligrättslig organisation.

I en not till Ekonomistyrningsverkets rapport citeras Håkan Strömberg och Bengt Lundell, Allmän förvaltningsrätt, Liber 2008 (här något förkortat):

Offentligrättsliga subjekt brukar definieras som sådana organ vars organisation är bestämd genom speciell lagstiftning eller genom stadgar som är fastställda av regeringen. ... Enligt förvaltningsjuridisk doktrin, lämnar regeringsformen egentligen inget utrymme åt särskilda offentligrättsliga subjekt. Det som av SCB kategoriseras som offentligrättsliga korporationer bör därför rent juridiskt betraktas som privaträttsliga subjekt åt vilka vissa förvaltningsuppgifter har lämnats.

Enligt Strömberg och Lundell däremot ska alltså en "offentlig korporation" och därmed Svenska akademien rent juridiskt betraktas som privaträttslig organisation med vissa av staten delegerade arbetsuppgifter.

Detta är möjligen förklaringen till att SCB 2016 i rapporten Det civila samhället 2014 – satelliträkenskaper  klassificerar "offentliga korporationer och anstalter" som ideella organisationer och som en del av civila samhället.

Med civila samhället menar SCB (som följer regeringens definition):

en arena – skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet – där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen. 

I sin roll som statistisk institution anser alltså SCB att "offentliga korporationer och anstalter" är skilda från staten. Detta trots att de faktiskt är upprättade av staten, fortfarande till viss del kontrolleras av staten och slutligen av SCB självt, i sin roll av registreringsorgan, anses ingå i offentliga sektorn. Minst sagt motsägelsefullt!

Enligt Kammarrätten i Stockholm slutligen är Svenska Akademien inte en myndighet och behöver därför inte  följa offentlighetsprincipen. Detta därför att Akademiens stadgar inte kan jämställas med en författning, dess verksamhet  inte finansieras av staten och den inte har någon bindning till riksdag eller regering (DN 29 maj).

Samtliga tre argument är diskutabla. Såväl stadgarnas status som huruvida akademien inte delvis finansieras av staten är tolkningsfrågor. Och vad det gäller koppling till riksdag och regering kan Kammarrätten ha helt fel. I den rapport från Ekonomistyrningsverket 2008 som nämnts ovan uppgavs nämligen att Svenska akademien sorterar under Utbildningsdepartementet.

Sista ordet är förmodligen inte är sagt i denna fråga.

Som det ser ut just nu verkar Svenska akademien vara en GONGO, en "statligt organiserad icke-statlig organisation" (Government Organized Non-Governmental Organization) - den internationella ideella sektorns ironiska benämning på organisationer i statens tjänst som söker ge sken av att vara sådana från staten skilda organisationer som FN-stadgan talar om.

5. Vem är ansvarig?

Offentlig korporation förefaller vara en statlig variant av ideell förening med precis samma juridiska för- och nackdelar och regler som en sådan.

Om det är korrekt kan en offentlig korporation konstrueras, verka och förändras på samma sätt som en ideell förening. Hushållningssällskapen (vars rötter sträcker sig ungefär lika långt tillbaka som Svenska akademiens), fungerar just så. Att vara offentlig korporation innebär för dem att regeringen ska godkänna stadgarna. Det ger också en särskilt utvidgad skattefrihet. I övrigt fungerar de precis som vore de ideella föreningar.

Om offentlig korporation är en variant av ideell förening måste organisationen redan vid registreringen ha en ideell förenings grundläggande form och stadgar. Den måste ha medlemmar, årsmöte, styrelse med mera. Annars får den problem.

Det är just detta som drabbat Svenska akademien. Den har en stiftelses form och verksamhet, men istället för att registrerats som stiftelse har den registrerats som offentlig korporation, det vill säga som en privilegierad variant av ideell förening. Denna registrering i kombination med att stadgarna från 1786 är mycket bristfälliga har skapat den inlåsning som akademien nu brottas med.

Det innebär att huvudansvaret för Svenska akademiens nuvarande problem måste läggas, inte på akademien själv och dess ledamöter, utan på de politiker och/eller myndigheter som avsiktligt eller genom försummelse skapat denna inlåsning. 

Att det finns konflikter i organisationer är normalt. Därför ska det finnas statuter i stadgarna som gör det möjligt för organisationen att hantera dem.  Tyvärr saknas relevanta sådana problem- och konfliktlösningsstatuter i Svenska akademiens stadgar. 

Det leder till följande frågor:

1. Varför registrerades Svenska akademien som offentlig korporation och inte som stiftelse? 
2. Varför reviderades inte stadgar och struktur innan registreringen?
3. Vilken instans tog ytterst beslutet om denna registrering? 
4. Vilket departement är idag ansvarig för Svenska akademien?
5. Varför ingriper inte detta departement i dag och rättar till statens misstag?

Hög tid parti, säkra demokrati!

Vad händer med demokratin i Sverige om riksdagspartierna inte längre är demokratiska?  

Ibland ger massmedia oss sällsynta inblickar i partiernas inre liv lokalt. Det man ser då kan vara oroande. Här två exempel.

Toppstyrning och konflikter om positioner
Det råder upprorsstämning inom Moderaterna i Uppsala. Kritiska medlemmar skrev i december till partiet centralt och anklagade de lokala och regionala styrelserna för toppstyrning och för "intriger, trakasserier och kotterier", vilket ska ha lett till medlemsminskning i länet. Detta enligt "Moderaterna kämpar med krisen i Uppsala" i Uppsala Nya Tidning (UNT) 5/3 2018.

UNT skriver bland annat:

Medlemmarna vittnade bland annat om en ohälsosam toppstyrning där de som är lojala mot ledningen premieras när exempelvis partiets listor inför valen sammansätts, medan kritikerna tystas och puttas undan.

Enligt "Maktkamp och schism inom SD" i UNT 12/3 2018 råder konflikt också inom Sverigedemokraterna Uppland. Partiets lokale ledare beskylls för toppstyrning. Oppositionen sägs ledas av en partianställd. Riksdagsman Pavel Gamov, nu utesluten, men tidigare SD:s ledare i Uppsala säger:

Många försöker ... komma åt ordförandeposter i länen, vilket ger tillträde till möten, ger ombud till landsdagarna och innebär tillgång till pengar via kommuner och region.

Är detta enstaka händelser? Nej, hävdar Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms Universitet. Enligt honom är det belagt att toppstyrningen av partierna ökat. Han anser att maktstrider och konflikter om positioner är vanligare idag "inte minst inför val när partierna ska upprätta sina listor med kandidater" (UNT 24/3 2018).

Partierna måste vara demokratiska
Svenska folket styr sitt land genom valda ombud, men det är partierna som utser kandidaterna och sedan samordnar de valda. För att förtjäna denna nyckelroll måste partierna leva upp till högt ställda krav, de måste vara demokratiska!

Politiska partier är ideella föreningar och måste förstås som sådana. De regleras inte genom lag, utan i första hand genom sina egna stadgar och god föreningssed. God föreningssed är vår nedärvda samlade kunskap om hur organisera och driva föreningar effektivt och demokratiskt.

En förening är demokratisk om den 1) har en demokratisk uppbyggnad, 2) har demokratiska stadgar, 3) bedriver verksamhet i enlighet med sin ändamålsparagraf, 4) följer sina stadgar och 5) också i övrigt följer god föreningssed.

Det räcker alltså inte med att vara demokratisk på pappret (1 och 2), föreningen måste också vara det i praktiken (3, 4 och 5). Utifrån detta kan vi ställa följande krav på våra partier:

• Partiernas stadgar ska vara demokratiska och överensstämma med god föreningssed.
• Medlemmarna ska vara jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. 
• Makten i partiet lokalt ska ligga hos medlemmarna samlade till stadgeenliga möten och inte hos styrelsen, annan partigruppering eller hos överordnad nivå.
• Alla val i partiet ska beredas och genomföras på demokratiskt vis.
• Styrelserna ska följa stadgarna och inte överträda eller missbruka sina mandat. 
• Anställda i partiet ska inte tillåtas delta i medlemmarnas beslutsfattande och val.

Lever riksdagspartierna upp till detta? Nja, som framgick ovan finns oroande tecken på motsatsen.

Medlemsras följd av interna problem
Varje år sedan 25 år tillbaka rapporterar partierna i gemen färre medlemmar än året innan. Fortsatt medlemsras för riksdagspartierna skrev UNT 4/3 2017. Vid utgången av 2016 hade nämligen samtliga partier utom Sverigedemokraterna tappat medlemmar. Socialdemokra-terna, som 25 år tidigare var störst med en kvarts miljon medlemmar, var vid utgången av 2016 fortfarande störst, men nu med bara 89 000 medlemmar.

När ideella föreningar tappar medlemmar brukar ledningarna skylla på yttre omständigheter, men orsakerna finns normalt internt. Partiernas ihållande medlemstapp är alltså inte bara i sig ett demokratiskt problem utan också indikation på inre problem hos lokalföreningarna, vilka också kan vara av demokratisk natur.

Tänkbara orsaker till medlemsras
I mitt blogginlägg Röstköp och medlemstapp för åtta år sedan pekade jag på den omfattande arvoderingen inom politiken som en tänkbar orsak till ett minskat medlemstal:

Partierna krymper, arvodena stiger. Det är två saker som hänger ihop och som i sin tur leder till röstköp och fortsatt medlemstapp.

Det som fick mig att ta upp frågan då var avslöjandet att medlemmar i Moderaterna hade köpt röster i provvalet för att kunna hamna på valbar plats på riksdagslistan.

En annan tänkbar orsak till medlemsminskningen kan vara att partierna slagit samman små lokalföreningar till stora. En sådan reform leder automatiskt både till medlemstapp och till ökade svårigheter att värva och behålla nya medlemmar. Detta har jag bland annat skrivit om i Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan.

En tredje orsak kan vara extern finansiering. Ideella föreningar som redan vid starten har god finansiering tenderar att förbli små; storvuxna föreningar som tidigare saknat men plötsligt får god finansiering tenderar att minska. Välfinansierade föreningar tycks nervärdera behovet av medlemmar och sky det hårda arbetet att värva, vårda och behålla dem. Chansen att en underfinansierad förening växer är därför betydligt större än att en välfinansierad gör det. Med tanke på att partierna med sina ymniga tillflöden av offentliga medel är Sveriges mest välfinansierade föreningar är det kanske inte konstigt att de tappat medlemmar.

De tre ovan nämnda orsakerna kan ha samverkat till medlemsraset, men jag utesluter inte att en studie av enskilda partier kan avslöja ytterligare några.

För tio år sedan skrev jag om de ständigt fallande medlemstalen i Partierna dör inte ut. Utlösande faktor då var Mats Knutsons lustiga spådom i TV Aktuellt, att om trenderna höll i sig skulle Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. Den prognosen är fel påpekade jag:

”Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte. Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten. Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura. Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning?”

Toppstyrning skadar föreningen och engagemanget
Det grundläggande med ideella föreningar, den logik de bygger på, är jämlikhet. Inom föreningen är alla medlemmar jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. Det är det demokratiska beslutsfattandet i föreningen, nerifrån och upp, och att medlemmarna väljer och vräker sina ledare som gör jämlikheten möjlig.

I UNT-artiklarna ovan klagade partimedlemmarna över toppstyrning. Det är allvarliga anklagelser. Toppstyrning är inte tillåten. Varken inom lokalföreningarna eller från distrikt eller förbund gentemot dem. Partierna är förbund och inom sådana är lokalföreningarna självstyrande inom de ramar som utgörs av stadgarna och kongressens beslut. Förbund styrs nerifrån och leds uppifrån. Överordnade styrelser (eller deras anställda) kan inte beordra eller diktera, de kan bara influera. Läs mer om detta i min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Det allvarliga med toppstyrning är att den undergräver jämlikheten och demokratin i föreningen, alltså föreningsformens själva fundament. Betänk att jämlikhet och demokrati är det som gör föreningen till förening, och att dessa två tillsammans framkallar föreningens tredje unika fördel: Det ideella engagemanget.

Det ideella engagemanget är föreningslivets absolut främsta och mest oundgängliga resurs. Det är en hållbar och förnyelsebar naturkraft som finns inom medlemmarna själva. Det är detta engagemang som ger föreningarna förtroendevalda och frivilligarbetare och en disciplinerad uthållighet i vardagsarbetet. Det ger energi, sammanhållning, problemlösning, tillväxtkraft och en smittsamhet och trovärdighet som är ovärderlig i såväl opinionsbildning som medlemsvärvning.

Att vara aktiv i föreningen ger inflytande
Att föreningsmedlemmarna har samma demokratiska rättigheter innebär inte att de alla har samma inflytande. Ledargestalter kan i kraft av sin personlighet ha mer inflytande. Men om vi bortser från dem kan vi konstatera att på årsmötet har de aktiva i föreningen i praktiken mer inflytande än de passiva. Mest inflytande har de mest aktiva. Detta är naturligt. Den större närvaron ger ett kunskapsövertag och ett större internt nätverk.

Att insatser för föreningen leder till större inflytande är accepterat, men utgör absolut inte någon formell rättighet. Den som gör mer eller ger mer kan inte kräva att få större inflytande, det skulle strida mot jämlikheten. Normalt är det för övrigt styrelse och ledare som är de mest aktiva.

I en situation där alla arbetar ideellt är det inget problem att aktivitet ger inflytande. Men om en förening har anställda uppstår problem. Tack vare sin avlönade närvaro får anställda mycket större inflytande än vad aktiva medlemmar har. Att då också ge dem rösträtt på årsmötet kolliderar med medlemmarnas rätt till jämlikhet och ska inte förekomma.

Otillåtet arvodera vanliga medlemmar
De allra flesta föreningar har inga arvoden. Men vad händer om en förening inför sådana? Om arvodena är symboliska och enbart ges till förtroendevalda händer inte så mycket, varken positivt eller negativt. Mer substantiella styrelsearvodena däremot kan leda till problem som minskad medlemsaktivitet, konflikter vid val och medlemstapp.

Och skulle en förening arvodera vanliga, aktiva medlemmar, ja, då skulle den få riktigt stora problem. Men det förekommer så vitt jag vet inte. Skulle det förekomma är det oförenligt med god föreningssed och strider också mot föreningsjuridiken. En ideell förening får nämligen inte betala sina medlemmar, det får bara en ekonomisk förening göra. Om den ändå gör det kan domstol förklara den vara en oregistrerad ekonomisk förening, vilket i klartext betyder att föreningen inte existerar.

Partierna mest arvodesdrabbade
De politiska partierna lever i symbios med staten. Det har lett till en unik situation där inte bara partiernas styrelser och anställda får betalt för sitt arbete, utan också tiotusentals vanliga medlemmar, nämligen alla de som företräder partiet i folkvalda församlingar, de folkvalda, och alla de som utsetts till andra externa styrelser och uppdrag. Det har gjort partierna till de mest arvodesdrabbade av alla ideella föreningar i Sverige. Medlemmar får givetvis inte betalt av partierna själva, utan av stat, kommun och landsting med flera. Partierna riskerar därför inte att avregistreras, men är inte skyddade från arvodenas övriga negativa effekter.

Den konflikt inom Moderaterna som relaterats ovan är exempel på sådana negativa effekter. Där anklagades den lokala partiledningen för fem brott mot den inre demokratin: 1) toppstyrning, 2) att gynna de som är lojala mot ledningen, 3) att manipulera kandidatlistorna inför valen, 4) att tysta kritikerna och 5) att putta undan kritikerna.

Även ganska små arvoden till vanliga medlemmar ger negativa effekter. Men ju högre arvodena är desto större risker. De kan till exempel skapa beroende, vilket kan leda till minskad rörlighet på posterna och till ökad konkurrens och konflikt om dem. Den som är beroende av eller hett eftersträvar arvoden bli sannolikt också mer villig än medlemmen i gemen att vara till lags och mindre benägen att på årsmöten ställa en felande styrelse till svars.

Arvoderingen av en stor grupp partimedlemmar har utan tvivel skadat den inre demokratin och stött bort icke-arvoderade medlemmar. Den bör också ha lett till en förändrad medlemsprofil bland de aktiva och lokalt mest inflytelserika (se ovan). Detta bör i sin tur ha lett till motsvarande förändringar i partiets politik och högre organ. Kanske var det sådant Olle Wästberg tänkte på när han i SvD (2/4 2018) skrev att de "politiska partierna blivit slutna eliter".

Partierna måste kvalitetssäkra sin inre demokrati
Den omfattande arvoderingen är sannolikt här för att stanna. Sannolikt kommer beloppen också fortsätta stiga. Påfrestningarna på partiernas inre demokrati kommer därför att öka. Ideella föreningar är noga balanserade demokratiska system utvecklade för att klara allehanda påfrestningar. Men den obalans i demokratin som uppstår när en stor grupp vanliga medlemmar arvoderas kan inte hanteras med traditionella verktyg. Dessa måste därför kompletteras. Att på så sätt säkra partiets inre demokrati är partiledningens och kongressens ansvar. Vi utomstående kan bara hoppas att det blir gjort innan det är försent.

Hur bevara demokratin då förening äger bolag?

Som jag tidigare påpekat ligger den avgörande makten i ideella föreningar hos årsmötet, men i aktiebolag istället hos styrelsen. Två oförenliga maktmodeller alltså. Vad händer med demokratin när förening skaffar bolag? Och hur ska föreningen hantera bolaget så att det inte skadar föreningen utan istället hjälper det nå sina mål.

Utmaningen med föreningsägt bolag
Poängen med föreningar är att de är demokratiska. I dem har medlemmarna - samlade till årsmöte - sista ordet i alla avgörande frågor. I aktiebolag däremot ligger mesta makten hos styrelsen. Den beslutar till exempel om bolagets mål, strategier, planer, budget med mera, sådant som årsmötet beslutar om i föreningar. 

Att bryta ut viss föreningsverksamhet och lägga den i helägt bolag är att utestänga medlemmarna från inflytande över just den verksamheten, något i sig odemokratiskt. Men vad värre är, ett bolag utgör i sig en koncentration av makt och resurser. När det läggs i en förening hotar det att göra hela föreningen mindre demokratisk och välfungerande. Innan årsmötet beslutar lägga verksamhet i bolag bör medlemmarna därför noga utvärdera huruvida fördelarna med detta verkligen överväger de nackdelar och risker som uppstår.

Odemokratiska föreningar är tillåtna
Utifrån rent juridisk synvinkel får även odemokratiska föreningar finnas. Demokratiska brister i föreningar är tyvärr heller inte ovanliga. Att minska demokratin är alltså inte förbjudet, men minskar medlemmarnas engagemang - föreningens viktigaste resurs - och kan leda till medlemstapp. Rent odemokratiska föreningar är med rätta allmänt illa sedda och är vanligen utestängda från statligt och kommunalt stöd. De kan dock överleva länge ändå om de på sekters och gangsterbands vis styr medlemmarna med järnhand eller om de med finansiering - på tvärs mot själva föreningsidén - i allt väsentligt gjort sig oberoende av medlemmars engagemang.

Demokrati gör föreningar framgångsrika
Enligt god föreningssed - våra nedärvda riktlinjer för hur bäst organisera och driva föreningar - måste en förening vara demokratisk, men inte som ett ideal, utan som en helt nödvändig förutsättning. Föreningen som organisationsform är nämligen svaret på människors behov av att som jämlikar kunna arbeta tillsammans på ett välorganiserat sätt. Medlemsdemokrati och valda ledare är det som gör detta möjligt.  

Den ideella föreningens kanske främsta fördel är att den, till skillnad från företag, förvaltningar och stiftelser, kan bli stark och framgångsrik trots knappa ekonomiska resurser. Strategiskt sett är brist på pengar faktiskt en fördel då föreningen och dess ledning då tvingas bli bra på det som gör en förening stark, nämligen medlemsmobilisering. Ett överskott på pengar tenderar på motsatt sätt att byråkratisera och försvaga en förening. Metoder som involverar medlemmarna är bra och de som passiviserar dem är dåliga.

Ägarsystem som bevarar demokratin
Att lägga verksamhet i bolag är ett mycket stort beslut i en förening. Det måste kombineras med  stadgeändringar, omorganisation och annat för att säkerställa att det även framdeles är medlemmarna och inte någon klick som styr och kontrollerar föreningen och dess verksamheter inklusive den bolagiserade verksamheten. Innehållet i detta ägarsystem avgör huruvida föreningen framöver fortfarande kommer att vara demokratisk eller inte.

Ett aktiebolag som äger ett annat aktiebolag har en välkänd form för detta, men att föreningar driver verksamhet i bolagsform är för dem så pass främmande, och har ännu skett i så liten omfattning, att ingen vägledning finns i god föreningssed. I aktiebolag sköts ägandet självständigt av styrelsen, vilket är logiskt där, men inte i föreningar. Eftersom makten i föreningen ligger hos årsmötet måste ägarsystemet börja där. Då finns två tänkbara modeller:

1. Dubbleringsmodellen: Modellen bygger på att föreningens medlemmar samlade till årsmöte dubblerar som bolagsstämma. Bolagsstämman hålls då separat men direkt efter årsmötet med samma deltagare. Den fattar de beslut en bolagsstämma normalt tar, men kan också ge vissa direktiv (som dock inte får strida mot aktiebolagslagen). 
2. Representationsmodellen: Enligt god föreningssed kan en förening, i sammanhang som anges i stadgarna, låta sig representeras av styrelsen eller av särskilt valda ombud. Föreningen kan alltså stadga att av årsmötet valda ombud ska utgöra bolagets stämma.  

Åtgärder vid inrättande av bolaget
Det ägarsystem som årsmötet beslutar om då föreningen skaffar bolag måste vara grundligt genomtänkt. Föreningens beslutsprocesser, funktioner och rutiner liksom stadgarna ska anpassas till den nya situationen. Dessutom ska årsmötet fastställa det nya bolagets namn, ändamål och bolagsordning.

Vad krävs av ägarsystemet?
Vad ska man tänka på när man utformar ägarsystemet? Vad måste vara med? Här förslag på några viktiga punkter:

• Föreningsdemokratin ska bevaras! Kärnan i föreningsdemokratin är att medlemmarna samlade till årsmöte kan tillsätta, styra, kontrollera, utvärdera och vid behov avsätta styrelsen. Detta måste finnas kvar även efter att bolag införts och även inkludera detta.  

• Skadlig maktkoncentration ska förhindras! Om föreningens styrelse samtidigt utgör bolagets styrelse får den en ur demokratisk synvinkel oacceptabelt stor makt, särskilt om denna dubblering - som ofta sker - kombineras med att bolagets VD också dubblerar som föreningens verksamhetsledare. Genom maktdelning kan detta undvikas.

• Förening och bolag ska hållas isär! När förening och företag verkar i samma lokaler finns stor risk för negativ inverkan på föreningsarbetet. Den kan minskas rejält genom att hålla verksamheterna åtskilda. Föreningens image utåt och inåt ska vara att bolaget är underställt föreningen.

• Föreningen ska ledas kraftfullt - på föreningsvis! En stor risk med bolagsägandet är att ledningen av själva föreningen försvagas genom att hamna ur fokus eller genom att styrelsen influeras av bolagstänk. Riskerna för detta måste minimeras. En förening ska ledas kraftfullt på föreningsvis!

• Bolaget ska drivas på bolagsvis! Aktiebolag har sina speciella fördelar. Det vore idiotiskt att ta risken med bolag och sedan inte göra mesta möjliga av dem. Bolagsledning kräver emellertid speciell kompetens, som kanske saknas i föreningen och som måste tillföras styrelsen. 

• Föreningens årsmötet ska granska också bolaget! Föreningens styrelse och revisor ska i sin redovisning till årsmötet även ta med bolaget, dess verksamhet och ekonomi. Det är nämligen ytterst årsmötet som ska granska bolaget och som vid behov ska ingripa och styra upp.  

Tänkbart ägarsystem
Att årsmötet dubblerar som bolagsstämma är inte att rekommendera. Det kan leda till en för svag kontroll av bolaget. Detta på grund av bristande kontinuitet bland årsmötesdeltagarna och en sannolik brist på kunskap om företag. Då årsmötet måste ha en fast styrning och kontroll av bolaget är därför "representationsmodellen" att föredra. Enligt den utser årsmötet några lämpliga ombud att tillsammans med föreningsstyrelsen representerar föreningen på bolagsstämman. 

För att säkerställa att föreningen har kontrollen över sitt bolag är det lämpligt att två personer från föreningsstyrelsen ingår i bolagsstyrelsen. En av dessa ska vara bolagsstyrelsens ordförande. För att förhindra skadlig maktkoncentration ska styrelsen i övrigt bestå av några föreningsmedlemmar och några externa experter.

När det gäller anställda är det viktigt de inom bolaget inte har någon roll eller uppgift i själva föreningen och vise versa, och att de inte tillåts delta i beslut på årsmötet. 

För ytterligare synpunkter på föreningar med bolag, se mitt tidigare inlägg Idrottsförening startar bolag - vad gäller?

----------------
Anm. Diskussionen och slutsatserna ovan avser lokalt förankrade ideella föreningar, Sveriges absolut vanligaste föreningstyp, med helägda aktiebolag. För andra varianter av ideella föreningar liksom för  andra proportioner av ägande krävs särskild analys.

En föreningsstyrelse har begränsad makt

Det är inte ovanligt att styrelsens makt i ideell förening överskattas. Det sker ofta i media, men ibland även bland föreningsaktiva och inom styrelser, som då tar sig mer makt än de har. Det kan bero på misstaget att tro att en föreningsstyrelse skulle ha samma makt som en bolagsstyrelse. Men ideella föreningar är demokratiska. Där är det medlemmarna som har makten och som på årsmötet fattar alla tunga beslut. Det styrelsen har egen rätt att besluta om är begränsat. 

Att en ideell styrelse fattar ett beslut den inte har rätt till kan förvisso bero på medvetet maktmissbruk, men beror inte sällan på ren och skär okunnighet. Jag har stött på bägge varianterna. Enligt de spelregler som gäller för ideella föreningar ska årsmötet eller extra årsmötet i sådana situationer ta styrelsen i örat. Vid grova övertramp bör styrelsen avsättas med förvägrad ansvarsfrihet och en ny styrelse väljas. En möjlighet finns då för föreningen att utkräva skadestånd.

En viktig orsak till att föreningsstyrelsers makt överskattas är influenser från näringslivet. Börsnoterade aktiebolag utmålas allmänt som mest effektiva. Mot den bakgrunden är det kanske inte underligt, om än olyckligt, att en del ser dem som föredömen även för föreningar.

Besluts- och ledningsstrukturen i ideella föreningen är årsmöte, styrelse och ordförande. Aktiebolagets har samma uppsättning med tillägg av verkställande direktör (VD). Likheten beror på att aktiebolaget - i vart fall i detta avseende - konstruerats med föreningen som förebild. Men likheten är bedräglig, makten fördelas nämligen olika i de två strukturerna. Det beror på respektive organisationstyps särdrag.

Aktiebolaget är ett företag med specialiteten att kunna locka och med vinst belöna investerare. För att skapa vinst tvingas det vara effektivt. Föreningen har inga investerare och delar inte ut någon vinst. Dess särskilda specialitet - en följd av det unika demokratiska beslutsfattandet - är förmågan att mobilisera, engagera och organisera medlemmar. Att det demokratiska beslutsfattandet är långsamt är ingen nackdel; för föreningen är demokrati viktigare än effektivitet.

I det börsnoterade aktiebolaget sköter styrelse och VD företaget med hjälp av anställda. Aktieägarna varken förväntas eller får engagera sig. Tillsammans äger de bolaget, men det ägarinflytande som utövas på stämman är rätt begränsat. Stämmans viktigaste styrmedel är att välja rätt personer till styrelsen.

I föreningen däremot spelar medlemmarna huvudrollen, ja rent av alla roller. De samlas till årsmöte,  bland dem väljs styrelse, revisorer och andra funktionärer, de är de aktiva som som hjälper styrelsen med föreningens aktiviteter, och normalt utgör de också målgrupp för föreningens verksamheter. Utan medlemmarna ingen förening, inga resurser och ingen verksamhet.

Medan bolagsstyrelsen ser sina aktieägare - en för företaget noga räknat ganska extern resurs - en gång om året, är föreningsstyrelsen helt beroende av och involverad med sina medlemmar året om.

Sådana skillnader har enorm betydelse när stämman eller årsmötet samlas. I föreningen består mötet av personer som har avsevärt mycket större engagemang, insyn och direkt och indirekt inflytande på sin organisation än vad de gängse aktieägarna någonsin har. Medlemmen är brett intresserad av sin förening, aktieägaren bara av ägarfrågor. En annan viktig skillnad är att närvarande medlemmar har var sin röst på årsmötet, medan aktieägarna har röstetal i proportion till antalet aktier de kontrollerar, vilket givetvis innebär att storägare har stort inflytande och övriga litet.

Dessutom, hur makt och befogenheter fördelas i aktiebolag följer av aktiebolagslagen. Den ger en särskild roll och stark makt till styrelse och VD. Någon motsvarande lag för ideella föreningar finns inte. En förening regleras istället av sina egna stadgar och därutöver i första hand av god föreningssed. Dessa normkällor prioriterar demokrati och lägger därför makten hos årsmötet. För föreningsstyrelsen är också lagen om sysslomän tillämplig. Den håller också styrelsen ansvarig inför sin uppdragsgivare, årsmötet.

En enkel översikt över roller och befogenheter i det börsnoterade aktiebolag respektive den ideella föreningen ser ut så här:

• Stämmans/årsmötets roll: 
• I aktiebolaget: Trots att stämman är bolagets högsta beslutande församling har den en ganska begränsad roll eftersom aktiebolagslagen ger styrelse och VD stort mandat. Främst bevakar den aktieägarnas intresse gentemot företagsledningen. Dess främsta styrmedel är att tillsätta, övervaka och vid behov byta ut styrelsen. 
• I föreningen: Årsmötet är verkligen föreningens högsta beslutande församling. Den väljer, övervakar och vräker styrelsen och ger den bindande direktiv genom att fastställa ändamålet, stadgarna, strategin, verksamhetsplanen, budgeten, investeringar, policy, organisatoriska förändringar, medlemsavgiftens storlek med mera. 
• Styrelsens roll:  
• I aktiebolaget: Bolagsstyrelsen förvaltar och förräntar aktieägarnas kapital, utser och entledigar VD samt övervakar och vägleder dennes arbete. Den fastställer också bolagets planer och mål och beslutar om alla större investeringar. 
• I föreningen: Styrelsen förvaltar och leder föreningen inom ramen för stadgarna och årsmötets delegeringar och direktiv.
• Ordförandens roll:  
• I aktiebolaget: Styrelsens ordförande planerar, sammankallar och leder styrelsemötena och eventuellt verkställande utskott. Detta sker i samarbete med bolagets VD.
• I föreningen: Utöver att leda styrelsens arbete och tillsammans med styrelsen leda föreningens arbete så är ordföranden föreningens främste företrädare och talesman.
• Chefens roll:
• I aktiebolaget: Det börsnoterade aktiebolaget måste enligt lag ha en verkställande direktör underställd styrelsen. Det är en maktposition med stora befogenheter. VD leder och företräder företaget och kontrollerar ensam personal och resurser i hela organisationen.
• I föreningen: Även föreningar kan ha anställd chef. Jämfört med bolagets VD har han eller hon dock en mycket svag ställning då alla befogenheter är delegerade från styrelsen och alltså inte kan vara större än de befogenheter styrelsen har. 

Aktiebolaget är rätt organiserat för sin logik och sitt ändamål, ideella föreningen för sitt. Att efterapa aktiebolaget är alltså ingen lösning för föreningen eller vice versa, det skadar organisationen, gör den svagare.

Slutligen, om det behövs kan föreningen givetvis utöka styrelsens beslutsmandat. Det kan ske genom att i stadgarna ge styrelsen rätt besluta i vissa angivna frågor. Det kan också ske genom att årsmötet beslutar att till styrelsen delegera beslutanderätt i viss fråga. Sådan delegering är dock endast giltig om den inte strider mot stadgarna.

----------------
Anm. Det finns många varianter av demokratiska föreningar och även odemokratiska. Den variant jag tagit som exempel ovan är den absolut vanligaste typen av ideell förening. Den som är lokalt förankrad, samlar individer som medlemmar, har årsmöte och styrelse, men sällan någon anställd. Se till exempel Föreningar är demokrati.