Äldreomsorg bäst i ideell regi

Inom dominerande politisk ideologi idag hålls för självklart att kommunal äldreomsorg drivs bäst i företagsform. Men för sådan allmännyttig verksamhet är drift i kommunal regi minst lika bra, och drift i ideell regi ännu bättre. Tyvärr gynnar upphandlingssystemet företagen och missgynnar de ideella organisationerna.

Planekonomi

Företag är utan tvivel den lämpligaste driftsformen för den som vill lyckas på en konkurrensutsatt marknad. Men skattefinansierad äldreomsorg är ingen marknad. Det är snarare en planekonomi eftersom kommunen fastställer mål och regler och tillhandahåller finansieringen. Där finns ingen kund och ingen kundrelation, bara en uppdragsgivare och en uppdragstagare.

Oavsett om ett företag, en kommunal förvaltning eller en ideell organisation vinner en upphandling, så handlar det om att utföra samma jobb, med samma personal, i samma lokaler och med av kommunen utvecklade metoder, synsätt och kvalitetsmått. Och skulle entreprenören misslyckas, då är kommunen skyldig att gå in och rädda driften.

Det råder givetvis konkurrens under själva upphandlingen, men det är bara en hastig glimt av marknad. Sedan handlar det till hundra procent om att driva en skattefinansierad, politiskt reglerad och monopoliserad, allmännyttig verksamhet. Och för sådan drift är inte företaget bättre lämpat än andra typer av organisationer.

Vinstens roll och betydelse

Det är möjligheten att dela ut vinst som gör företag till företag. Det är vinsten som lockar företagaren och investeringskapitalet. Det är också med vinsten som mål och som mått, som företaget gör sig framgångsrikt på en konkurrensutsatt marknad.  
 

Vinsten i äldreomsorgen

På marknaden kan företag öka sina vinster genom att sälja mer eller höja priserna. Inom den reglerade äldreomsorgen finns inga sådana möjligheter. Där måste företagen skapa sin vinst inom ramen för den avtalade ersättningen.

I teorin tas denna vinst inte från själva vården, utan alltid från ett effektivare arbete. Men så är det bara i början, vid de första upphandlingarna. I skarven mellan det gamla och det nya systemet finns initialt stora skillnader mellan anbudsgivarna i metoder, effektivitet, kalkylering och kostnader. Upphandlingen är i det läget en ny, oprövad värld för de kommunala vårdgivarna, men hemmaplan för företagen. Men vart efter att skillnaderna i kunskaper och metoder sedan utjämnas, tvingas anbuden ner till en nivå där företagen bara kan göra vinst genom att knapra på vårdens innehåll och kvalitet. Då förvandlas deras vinstinriktning från en initial fördel till en permanent nackdel, från effektivitetsfrämjare till kvalitetssänkare. Från den stunden är företag uppenbarligen ett sämre alternativ än kommunal eller ideell drift, som ju bägge drivs utan vinstintresse.

Drift i kommunal regi

Kommunens egna vårdgivare kan vara lika billiga och effektiva som företagen om politikerna ger dem de rätta förutsättningarna. Och när konkurrensen i upphandlingarna tvingat ner ersättningarna till en normalnivå så kan de alltid hålla en högre kvalitet.  

Det som behövs för att kommunens egna verksamheter framgångsrikt ska mäta sig med företagen är 1) att de har resurser och kompetens att utarbeta bra anbud, 2) att de har lämplig struktur, ledarskap och ideologi för att bedriva äldreomsorg som en allmännyttig verksamhet, och 3) att de inte behöver utarma vården med vinstuttag.

Det enda som kan överträffa äldreomsorg i kommunal egenregi är drift i fristående ideell regi.

Ideell drift

Samma politiker som ytterst gärna överskattar företagens förmåga att leverera god äldreomsorg, underskattar grovt de ideella organisationernas.

Ideella organisationer kan förvisso inte tävla med företag på en kommersiell marknad, men på sina egna marknader – den allmännyttiga och den ideella – är de överlägsna dem. Det är naturligt. De är helt enkelt specialkonstruerade för att verka i just sådana sammanhang.

Du som tvivlar på att fristående ideella organisationer förmår upprätthålla en kvalificerad och god allmännyttig verksamhet kan med ett musklick enkelt få övertygande bevis. Titta rankinglistorna över världens främsta sjukhus respektive universitet. De som drivs i ideell regi dominerar stort i toppen.

Dessa sjukhus och universitet är verksamhetsdrivande stiftelser. Det är också den ideala juridiska formen för att driva äldreomsorg i fristående ideell regi.

Sådana stiftelser baseras på ett ideellt ändamål och en styrelse sammansatt av de kompetenser som behövs för att styra, leda och kontrollera verksamheten som i likhet med kommunens och företagets drivs av chef och personal. Det som gör denna modell bättre är styrelsens aktiva roll, det ideella syftet och det faktum att alla resurser behålls i verksamheten. Det leder, allt annat lika, till att stiftelsen kan leverera äldreomsorg med högre kvalitet än kommunen och företaget. Denna kvalitet kan den dessutom lätt höja ännu mer genom att komplettera personalen med ett antal välorganiserade och välintegrerade frivilliga. Budgeten kan de stärka ytterligare genom professionella insamlingar.

Som ett nästan lika bra alternativ till den verksamhetsdrivande stiftelsen kan man tänka sig äldreomsorgsföreningar upprättade av till exempel lokala pensionärsföreningar. Sådana driftsföreningar skulle naturligtvis verka professionellt precis som övriga operatörer fast med den ytterligare fördelen att vara fast förankrad i brukarleden.

Upphandlingar gynnar det sämsta alternativet och missgynnar det bästa

I helsidesannonser i dagspressen skriver Carema Cares ägare: ”Vi vill utveckla Sveriges bästa äldreomsorg”. Normalt sett vore något sådant inte möjligt. Om olika slags operatörer skulle tävla fritt om vem som har den bästa äldreomsorgen, då skulle de ideella vinna, kommunen komma därefter och företagen komma sist. Men operatörerna tävlar inte fritt. Upphandlingssystemet och politiska trender gynnar ensidigt företagen på de övrigas bekostnad. Det kan därför faktiskt bli så att Caremas ägare får rätt, att Sveriges pensionärer tvingas nöja sig med en kvalitet på företagens ”bästa” nivå.  

Problemet med upphandling är att det krävs investeringskapital för att utarbeta anbuden och för att etablera antagen drift. I denna gren är företagen bäst och de ideella operatörerna sämst.

 

Eftersom de ideella organisationerna plöjer ner sina vinster i den ideella verksamheten har de inget investeringskapital. Då de inte delar ut vinst kan de inte locka investerare.

Det som gör de ideella organisationerna bäst lämpade i driften, den ideella inriktningen, är alltså det som gör att de inte kan vinna upphandlingarna. Det omvända gäller för företagen. Deras paradgren är upphandlingar, inte driften.

Politikerna har alltså skapat ett upphandlingssystem för äldreomsorg och annan allmännyttig verksamhet som utestänger de mest lämpade operatörerna. Jag undrar om de är tillräckligt intresserade av god äldreomsorg för att vilja ändra på detta?

Juholt och media – utifrån ideell logik

Den mediala kalabaliken kring Håkan Juholt illustrerar ett viktigt problem: Media saknar i stor utsträckning kunskap om och förståelse för ideell organisering. Denna okunskap påverkar rapporteringen på ett negativt sätt.

Det är uppenbart att mycket av det som skrivits om den socialdemokratiske ordföranden aldrig skulle ha publicerats – inte av journalistiska skäl i vart fall – om berörda journalister och redaktörer förstått de ideella sammanhangen bättre.

Socialdemokraterna är en folkrörelse

Socialdemokraterna med sina 100 000 medlemmar över hela landet är det en folkrörelse. Historiskt sett har partiet varit en normgivande folkrörelse och därmed starkt bidragit till ideella sektorns utveckling och till formandet av vad vi betraktar som god föreningssed.

När man ska bedöma organisatoriska frågor i en folkrörelse så finns ingen lag. Då är det stadgarna, föreningens praxis och god föreningssed som gäller. Folkrörelser skiljer sig från varandra på många olika sätt. För att förstå Socialdemokraterna måste man därför läsa just deras stadgar. De finns på hemsidan tillgängliga för alla.

Val av partiordförande

Om journalisterna studerat S-stadgarna innan de inför förra partikongressen drog igång den mediala jakten på en ny ordförande så skulle de ha förstått att det inte är partidistrikten eller valberedningen som utser partiledaren, utan partikongressen. Allt som sägs utom eller inom partiet innan den hålls är bara spekulationer, önsketänkande, vilseledning, opinionsbildning eller kvalificerade gissningar. I förväg uppgjorda val tillhör helt enkelt inte svensk folkrörelsetradition.

Partidistrikten är naturligtvis involverade på flera sätt i förberedelserna inför valet, men de kan inte i förväg göra upp sinsemellan om vem som ska väljas. På kongressen är själva valet en kollektiv, interaktiv process som mycket väl kan påverka kongressombudens slutliga ställningstagande.

Valberedningens roll är begränsad till att identifiera och på kongressen föreslå lämpliga kandidater. Det är vanligt att ett sådant förslag går igenom, men det finns inget som hindrar kongressen från att välja någon annan. Den är nämligen folkrörelsens högsta beslutande församling.

Avsättande av partiordförande

Om journalisterna studerat S-stadgarna innan de påstod att verkställande utskottet (VU) skulle avgöra om Juholt fick vara kvar som ordförande eller inte, så hade de insett att VU inte har något sådant mandat. Den enda instans som har rätt och möjlighet att avsätta partiets ordförande är partikongressen. Till dess att sådan hålls kan Juholt sitta kvar. Beslutet är hans. VU och andra kan naturligtvis påverka honom, men det är allt. Skulle VU avsätta honom så vore det ett brott mot stadgarna och skulle alltså sakna legitimitet. Sådana beslut kan upphävas av domstol.

Juholts situation liknar alltså inte alls den Mona Sahlin var i vid Toblerone-affären. Han är kongressvald, hon var statsministerutsedd.

Måste en partiordförande vara populär?

Det verkar som om massmedia förutsätter att en partiordförande måste vara populär för att lyckas. Det är naturligtvis inte någon generell sanning, utan beror på situationen. Det är lätt att vara populär i medgång. Men den ledare som på allvar tar itu med problemen i ett parti i kris blir knappast populär och ändå måste jobbet göras. En god ledare har därför modet att göra det som är rätt för organisationen även om det är impopulärt bland stora grupper.

Minst intressant för att bedöma en persons ledarpotential är den grad av popularitet som en partiordförande har de första månaderna, och som massmedia fäster så stor vikt vid. I det läget är det nämligen ingen som vet hur väl personen kommer att klara av uppdraget. Det är inte ovanligt att den i starten ”ideale” så småningom misslyckas och att den som väljs som ”oönskad kompromiss” faktiskt lyckas bra. En del går från hyllade i början till impopulära mot slutet, andra gör den omvända resan och slutar som hjältar.

Måste en kritiserad partiordförande avgå?

Det verkar vara en sanning inom massmedia att den partiordförande som blir kritiserad ska avgå. Så enkelt är det naturligtvis inte. Att bli kritiserad är en del av jobbet som ledare. Att kritiken vid en intern konflikt kan vara omfattande och hätsk är normalt. Likaså när problem i partiet åtgärdas. Sådan kritik är inget skäl för en förtroendevald att avgå, snarare tvärt om. Det påbörjade måste ju fullföljas för att få avsedda resultat.  Det är alltså en viktig ledaregenskap för en partiledare att kunna härda ut kritik, också massmediedrev. Den som inte klarar av det senare är nog inget statsministermaterial.

Partiets kris

Det som utlöst allt bråk är Socialdemokraterna kris. Det mesta media slår ner på är just symptom på denna kris, som inte är ny, utan går tillbaka långt i tiden. Vilken är krisens rot? Är det politiken (produkten) eller är det organisationen (leverantören)? Om det är det senare så kommer problemen omöjligt att kunna lösas innan nästa val, men till nästnästa. När det gäller djupgående förändringar av folkrörelser finns inga snabba lösningar.

Nya böcker om ideell kommunikation

Tre nya böcker om kommunikation i ideella organisationer på bara några månader, det är inte illa!

Den första, Ingemar Olssons Sprid idén, skrev jag om i Ny marknadsföringsbok för stiftelser i september. Sedan dess har Sverok gett ut Hur ska vi synas? – En marknadsföringshandbok för föreningar anslutna till Sverok och förlaget Idealistas publicerat boken Gilla! – Dela engagemang, passion och idéer via sociala media av Brit Stakston.

Tre skrifter samtidigt om samma ämne kan låta mycket, men det är det inte. Bland de ideella organisationerna finns en osedvanligt stor mångfald och därmed också, naturligtvis, inom den ideella kommunikationen. Inte ens tillsammans kan de tre på långa vägar täcka in alla aspekter. Betänk att en folkrörelse, ett paraplyorgan och en stiftelse har så skilda förutsättningar för sin existens och verksamhet att de måste ha helt olika kommunikationsstrategier och -metoder för att lyckas. De folkrörelser som med kampanjer vill förändra världen måste med nödvändighet informera på ett annat sätt än de som levererar tjänster eller är till för medlemmarnas ömsesidiga nytta. En insamlingsorganisation marknadsför sig naturligtvis på ett helt annat sätt än en som finansieras med anslag eller avgifter. Det kan därför inte finnas någon allmän för alla gällande ideell kommunikation, begreppet måste istället rymma ett antal ofta mycket olika varianter.

De här tre böckerna illustrerar denna mångfald genom att placera sig i var sin nisch och genom att se världen på var sitt sätt. Intressant nog finns nästan ingen överlappning alls mellan dem:

¨      Sprid idén behandlar marknadsföring för, enligt mig, i första hand stiftelser. Den riktar sig till den nationella ledningen och proffsen på huvudkontoret med teori och strategi ur ett nationellt perspektiv.

¨      Hur ska vi synas? är en praktisk, ganska bred men kortfattad handbok om kommunikation i lokala föreningar. Den riktar sig till lokalt aktiva med ett lokalt perspektiv.

¨      För de nyss nämnda skrifterna är val av kommunikationskanaler underordnat ett större sammanhang. I Gilla! är det tvärt om. All fokus ligger på kanalerna. Bokens uppgift är att diskutera varför och hur de ideella organisationerna kan infoga sociala media i sin kommunikationsmix. Den huvudsakliga målgruppen är folkrörelsernas beslutsfattare på nationell nivå.

Frågan Hur ska vi synas? är central för alla ideella föreningar som verkar lokalt på rent ideella villkor. Sveroks 32-sidiga häfte presenterar ett systematiskt angreppssätt, metoder och kanaler. Det är skrivet för Sveroks egna medlemsföreningar, men har ett innehåll som alla lokala föreningar har nytta av. Därför är det mycket glädjande att Sverok låter alla intresserade ladda ner Hur ska vi synas? Tack Sverok för detta stöd till det lokala föreningslivet!

Gilla! är Idealistas Förlags första bok. Det är ett helt nytt förlag som kan bli ett viktigt stöd för framöver för de ideella organisationerna i Sverige. På hemsidan skriver grundarna: ”Idealistas är ett nystartat bokförlag för oss som vet att det är en skillnad att driva en förening och ett företag. Strategiska ledare inom idéburna organisationer är värda bättre inspiration än billiga amerikanska managementböcker.” Det är ett bra initiativ och en bra ambition!

Det är ett mycket aktuellt ämne som Gilla! tar upp. Sociala media är här, de påverkar, och utan tvivel kommer de att användas i många ideella sammanhang framöver. Men som med all ny teknik finns i början ingen klar bild av hur den ska kunna bli optimalt nyttig för organisationerna. Gamla mönster och modeller kan leda tankarna på avvägar, entusiasterna kan överdriva nyttan och motståndarna kan undervärdera den. Nyttan måste också vägas mot kostnaden i pengar men framför allt i tid, ideell tid. Det är också en fråga om timing. Allt är öppet, inget är självklart. Vad som är rätt för den ena organisationen eller situationen kan vara fel för den andra. Därför måste varje folkrörelses ledare analysera och diskutera sociala media utifrån den egen organisations unika situation och behov. Brit Stakston tillför fakta och idéer till denna diskussion.

För Hur ska vi synas? finns ett studiecirkelupplägg som kan användas av styrelsen för att arbeta sig igenom den egna organisationens marknadsföringsfrågor. Gilla! hjälper också läsarna med ett antal diskussionsfrågor.

Är "sociala sektorn" något för oss?

Ska vi använda nyordet "sociala sektorn" istället för ideella sektorn? Nej, det tycker jag inte.

Här om dagen såg jag i tidningen för första gången någon som på svenska använde begreppet "sociala sektorn" istället för ideella sektorn.

Som så många andra nyord kommer detta från USA.

Peter Drucker, som var den lysande stjärnan bland managementteoretikerna i USA, började mot slutet av sitt liv tala om "the social sector". Så sent som 1990 i klassikern Managing the non-profit organization använde han begreppet "non-profit sector". Men redan 1993 använde han i boken Post-Capitalist Society istället benämningen "sociala sektorn" när han syftar på de organisationer som , sa han, på samma gång är icke-vinstdrivande (not-for-profit) och skilda från staten (non-governmental), alltså sådana som vi i Sverige kallar ideella organisationer, ett positivt begrepp som engelskan saknar.

Numera används begreppet "social sector" ganska flitigt i USA vid sidan av begrepp som "nonprofit sector", "not-for-profit sector" och "third sector".

Vad "social" egentligen står för här (eller för den delen i liknande direktlån som "sociala entreprenörer" och "sociala media") är oklart. Ordet har ju flera olika betydelser på såväl engelska som svenska. Enligt Longmans Dictionary of Contemporary English har ordet fem skilda betydelseområden. Vilket av dem tänkte Drucker på?

När man som svensk hör benämningen "sociala sektorn" så går tankarna spontant till socialtjänst och liknande. Exempel på sådan användning finns också på webben. I Eksjö kommun till exempel är "sociala sektorn" den del av förvaltningen som sysslar med sociala frågor.  På www.arbetslivsforum - arbetslivet.se kan man läsa Ledarskapet sämre i sociala sektorn vilket också syftar på vård och omsorg. Även i USA är detta den vanligaste användningen av begreppet.

Var det social i denna betydelse Drucker tänkte på? Kanske, men troligtvis inte. Klart är att Drucker syftade på alla ideella organisationer, inte bara på dem som driver sociala verksamheter. Han inkluderade alltså universitet, sjukhus, museer, samfund med mera. I Post-Capitalist Society talar han om "social needs" i samband med sociala sektorn på ett sådan sätt att det verkar betyda "samhälleliga behov". I linje med det kan vi översätta Druckers begrepp till "den samhälleliga sektorn".

I svenskan kan ordet social syfta både på det som har att göra med 1) "medborgarnas välfärd" och 2) "samhället och dess organisation". Det förefaller som om Eksjö kommun använder "sociala sektorn" i den första betydelsen och Drucker i den andra. Förvirrande? Ja. Tillför begreppet något på svenska? Gör det ideella sektorn enklare att förstå? Nej, det tycker jag inte. Vi får hoppas att begreppet snart faller i glömska.

Frivilliga motiverade av oegennytta lever längre

Det har länge varit känt att de som gör en frivillig insats tenderar att leva längre än de som inte gör det. En ny amerikansk studie visar att det inte gäller alla frivilliga. De som tenderar att få ett längre liv är endast de som gör sin insats med i huvudsak oegennyttiga motiv.

Allt enligt Remy Melinas artikel People Who Volunteer Live Longer, Study Suggests i LiveScience 17 september, 2011.

Studien som publicerades i augustinumret av Health Psychology har gjorts av Sara Konrath, Andrea Fuhrel-Forbis med flera på University of Michigan.

Forskarna har använt sig av data i en stor befolkningsstudie i Wisconsin där ett slumpvis urval på 10,317 medborgare har följts från det att de gick ut skolan 1957 fram till idag. År 2008 var genomsnittsåldern i urvalet 69 år och ungefär hälften var kvinnor.

År 2004 fick deltagarna svara på hur mycket de hade arbetat frivilligt under de gångna 10 åren och vilka motiv de haft. En del angav motiv som mera utgick från de hjälptas behov – oegennyttiga motiv – och en del utgick mera från sina egna behov – egennyttiga motiv.

Forskarna jämförde deltagarnas svar med en mängd data i befolkningsstudien. De fann då att de som gjorde den ideella insatsen utifrån oegennyttiga motiv levde längre än både de som inte arbetade frivilligt och de som var frivilliga utifrån egennyttiga skäl. Intressant nog var det ingen större skillnad i livslängd mellan icke-frivillliga och egennytte-frivilliga.

De här resultaten baseras på amerikansk typ av frivillighet i ett amerikanskt sammanhang. Det är därför svårt att säga om de gäller även i Sverige.

Ny marknadsföringsbok för stiftelser

Det saknas i stor utsträckning böcker på svenska om management, information med mera speciellt skrivna för våra ideella organisationer. Det finns hyllmeter efter hyllmeter böcker om hur man gör i företag, men bara en handfull för de ideella organisationerna trots att dessa faktiskt har större behov. Varför är det så? En bidragande skäl till detta är nog att utbildnings-, forsknings-, konsults- och facklitteraturpengarna i huvudsak går till dem som inriktar sig på företag.

Därför är det alltid glädjande då det kommer en ny ledarskapsbok för den ideella sektorn. Av den anledningen välkomnar jag varmt Ingemar Olssons nyutkomna bok Sprid idén – strategisk kommunikation för idéburna organisationer.

Att det ges ut få böcker av detta slag innebär emellertid inte att vi inte ska diskutera dem. Tvärt om! En viktig del av nyttan med dem är att de stimulerar till debatt och i förlängningen till nya böcker i en uppåtgående kunskapsspiral. Jag ska därför inte bara gratulera Ingemar Olsson till hans bok, utan också framföra litet invändningar och synpunkter.

Enligt baksidestexten "får idéburna organisationer [med denna bok] för första gången en heltäckande genomlysning av sin kommunikation". Om boken varit heltäckande så hade det förvisso varit sant, men den är inte heltäckande, den är inriktad på marknadsföring.

Den riktigt stora skillnaden mellan företag och ideella organisationer när det gäller kommunikation är huruvida marknadsföring eller information är tongivande. I företaget är normalt informationen (PR) en del av marknadsföringen och i ideella organisationer måste det vara tvärt om. Det beror på de två organisationsformernas olika natur. Jag ser inte att författaren har uppfattat och dragit några slutsatser utifrån denna skillnad.

Det jag definitivt saknar i boken är alltså en strategisk diskussion om det i medlemsorganisationer betydligt viktigare informationsarbete som inte är marknadskommunikation.

Eftersom författaren till stor del lutar sig på Philip Kotler så är avsnitten om marknadsföring bra, där har jag inget att invända, men är mest anpassade till sådana organisationer i Sverige som i sin struktur och verksamhet liknar de amerikanska "nonprofit"-organisationerna, alltså verksamhetsdrivande stiftelser.

Den riktigt stora skillnaden i detta sammanhang mellan folkrörelser och stiftelser är att de första har lokalavdelningar och medlemmar och de senare inte. Den som inte har tillgång till ideellt arbetande medlemmar i lokalsamhället måste naturligtvis bygga sin kommunikation på anställda och pengar. Inte för att sådant centralt informationsarbete är bättre och mer professionellt, vilket det inte är, utan därför att det inte finns något bättre alternativ. Men det har folkrörelserna.

Den för folkrörelseinformatören viktigaste amerikanska kommunikationsboken, James Grunigs Excellence in Public Relations and Communication Management, visar på ett mycket övertygande sätt att traditionell, lokal föreningskommunikation är mycket överlägsen den som centralt anställda kommunikatörer kan åstadkomma på egen hand. På grund av det så är den interna den viktigaste kommunikationen i folkrörelsen.

Om man bara har råd att anställa en kommunikatör så bör den i företaget och i den verksamhetsdrivande stiftelsen vara en marknadsförare. I folkrörelsen däremot bör det vara en interninformatör som kan hjälpa ledningen att mobilisera fotfolket att leverera organisationens budskap.

Även i folkrörelser är marknadsföring viktigt, men det är en underordnad del av deras strategiska kommunikation.

Läs Ingemar Olsson (2011), Sprid idén – strategisk kommunikation för idéburna organisationer. Malmö: Liber.

Vad vd inte vet, men borde veta, om ideella organisationer

Ideella organisationer är mer komplexa än företag och därför svårare att leda. Inom näringslivet tror man oftast att det är tvärt om. För den vd som tar språnget över till ideella sektorn kan uppvaknandet komma som en chock. Vad behöver företagsledaren veta för att lyckas i en ideell organisation? Det belyses i en amerikansk artikel.

  

Artikeln What Business Execs Don’t Know – but Should – About Nonprofits av Les Silverman och Lynn Taliento från McKinsey och publicerad i Stanford Social Innovation Review bygger på intervjuer med vd:ar som tagit språnget från företagens till de ideella organisationernas värld. Det som diskuteras är inte folkrörelser, som är annorlunda och något mer komplexa, utan ”nonprofits”, alltså organisationer som närmast är verksamhetsdrivande stiftelser.

Utifrån sina personliga erfarenheter av språnget har de intervjuade dragit slutsatsen att det är svårare att lyckas med ideella organisationer än med företag. Enligt dem underskattar amerikanska företagsledare komplexiteten i att driva en ideell organisation och inser inte att chefen där står inför helt andra utmaningar än i företag. Ideella organisationer leds och lyckas på helt annat sätt. 

Artikeln lyfter fram fem viktiga aspekter där ideella och kommersiella organisationer i USA skiljer åt:

1. I ideella organisationer har högste chefen mindre makt och kontroll än i företag.
2. Ideella organisationer har betydligt fler intressenter att tillfredsställa och att bygga konsensus med.
3. Ideella organisationer har inte något tydligt och allmänt accepterat framgångsmått. 
4. Ideella organisationer är mer övervakade av politiker och media än vad företag är.
5. Ideella organisationer är underfinansierade och underbemannade; de får klara sig med färre kompetenser. De måste göra mer med mindre.

Som helhet ger artikeln råd till de företagsledare som byter till den ideella sektorn. Bland annat måste de lära sig förstå den ideella organisationens annorlunda kultur och krav, till exempel att besluts- och förändringstakten är långsammare.

 

Mera intressant ändå är att artikel lyfter fram skillnader i organisationslogiken som gör chefsjobbet i den ideella organisationen mera utmanande, besvärligare och obekvämare än det i företaget. Här några exempel:

 

Brist på naturligt framgångsmått gör det svårare

Företag har ett allmänt accepterat framgångsmått – det ekonomiska resultatet. Det underlättar vd:s arbete. Ideella organisationer däremot saknar ett sådant mått. Det gör det betydligt svårare att styra, leda och finansiera dem. Någon form av mått måste skapas, men på grund av verksamhetens karaktär, är det notoriskt svårt att mäta resultat i ideella organisationer. 

För låga overhead-kostnader gör det svårare

I företag har högste chefen tillgång till en rad resurser och kompetenser som underlättar ledningen. Men i den typiska ideella organisationen saknas många av dessa funktioner.

Det beror i stor utsträckning på en, enligt de intervjuade, skadlig fixering inom ideella organisationer att hålla de administrativa kostnaderna – overhead-kostnaderna – låga. Denna fixering finns ofta hos den egna styrelsen och alltid hos de externa bidragsgivarna och är delvis en effekt av bristen på framgångsmått.

Krav på att administrationskostnaderna ska vara låga skadar verksamhetens kvalitet och minskar dess nytta. Det gör det också betydligt svårare att bygga stora och starka organisationer.

 

Finansieringssättet gör det svårare

Varje gång vi tillfredsställer våra kunder, sa en av de intervjuade, så minskar våra resurser, och varje gång ett företag gör det så ökar deras. Innebörden av detta kan vara svårt för en företagare att förstå.

Ideella organisationer lever i stor utsträckning ur hand i mun. På grund av sättet de finansieras på och sina höga ambitioner, så hankar de sig fram. Det gör dem svårare att driva än företag. Det tvingar deras chefer att vara mycket mer entreprenörer än sina kommersiella motsvarigheter. 

 

Läs mer om skillnaden mellan företag och ideella organisationer i min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik. Jag har också skrivit om detta i ett tidigare blogg-inlägg: Kommersiell vs ideell kompetens.

Visst kan Moderaterna bli en folkrörelse

Tanken att Moderaterna ska kunna bli en folkrörelse upprör. Men skingrar man de ideologiska slöjorna finns inget organisatoriskt som hindrar detta. Folkrörelsen är en kostnadseffektiv, inflytelserik och uthållig organisationsform som kan användas för att nå många slags ideella mål.


Moderaterna vill bli en folkrörelse. Det skriver partisekreterare Sofia Arkelsten i ett partidokument.

Denna ambition har inte välkomnats av dem som ser folkrörelsen som 1) ett vänsterprojekt, 2) i opposition till de styrande och 3) skapat nerifrån.

Signaturen RosenRasande skriver:

Nu vill moderaterna dessutom bli en Folkrörelse. Hallå när läste ni ords betydelse senast. En folkrörelse är en gräsrotsaktivitet som bygger underifrån. Nya moderaterna kan inte med bästa vilja i världen bli en folkrörelse och kommer heller inte att bli det.

Ann-Sofie Wågström citerar Wikipedia:

En folkrörelse har sin ursprungliga betydelse av att vara ”folk i rörelse” mot vad som uppfattas som missförhållanden i samhället eller världen. Betoningen ligger på kollektiv handling som på något sätt försvarar eller önskar förändra sociala förhållanden, [...]

Aftonbladet framhåller att folkrörelser alltid bildas underifrån.


Folkrörelser finns eller kan finnas i alla länder
Inläggen återspeglar den rådande förvirringen kring begreppet folkrörelse. Det är mycket vanligt att uppfatta folkrörelser som bloggarna gör ovan, men det är bara ett sätt att se på dem. Det är mera politik och ideologi än reell verklighet.

Eftersom jag som organisationskonsult för ideella organisationer ofta arbetat utomlands kan jag konstatera att folkrörelser finns eller kan finnas i alla länder. Det är inte förekomsten av folkrörelserna som är unikt för Sverige, det är ideologiseringen och mytbildningen kring dem.

"Folkrörelse" och "rörelse" är olika saker
Traditionellt förknippas folkrörelser med nykterhets-, väckelse- och arbetarrörelserna. Men sedan många år tillbaka är det främst andra typer av organisationer som dominerar, till exempel idrottsrörelsen och miljörörelsen. Begreppet ”rörelse” är ett intressant, men vagt. Det kan till exempel beteckna två sådana olika företeelser som 1) en grupp av självständiga organisationer med likartat syfte (frikyrkorna, miljöorganisationerna), och 2) ett antal organisationer som politiskt, ideologiskt eller på annat sätt är samordnade (arbetarrörelsen, idrottsrörelsen). En del anser att det är just sådana ”rörelser” som är folkrörelserna, men då blir begreppet meningslöst; alla ideella organisationer kan på det ena eller andra sättet delas in i grupper (till exempel skulle man kunna tala om ”hobbyrörelsen”.) Meningsfullt blir begreppet folkrörelse endast om det syftar på en individuell organisation. ”Rörelse” och ”folkrörelse” är alltså olika saker.


Folkrörelse är ett förbund som vuxit sig stort
Det är också så begreppet används i de flesta fall idag. En folkrörelse är ett mycket stort, landsomfattande förbund. Så till exempel beskriver sig Svenska Jägarförbundet (190 000 medlemmar) som en folkrörelse.  Det gör också Friskis & Svettis (”över en halv miljon medlemmar).

Jag delar den uppfattningen. En folkrörelse är helt enkelt ett förbund som samlar ovanligt många medlemmar. Normalt omfattar den hela landet och bildar en demokratisk pyramid av lokala föreningar samlade i distrikt och förbund.

Ett sådant stort förbund är oerhört kostnadseffektivt, uthålligt och inflytelserikt och kan användas för att nå alla möjliga slags ideella mål. Det kan förvisso handla om att stå i opposition och kräva förändring, men också lika gärna om något helt annat, ja, till och med, att bevara det bestående.


Folkrörelser kan skapas på många sätt
En sådan organisation kan initieras antingen nedifrån eller uppifrån, men skapas alltid som en process där det centrala och det lokala samverkar (se min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik). Att en folkrörelse kan byggas enbart nerifrån är en myt. Dessutom kan en redan existerande förening bli ett förbund, och ett förbund kan växa sig till folkrörelse. Sådana förändringar kan ske spontant, men också som en medveten strävan genom organisationsutveckling.


Folkrörelse = minst en procent av befolkningen
Den amerikanska statsvetaren Theda Skocpol har i en intressant bok om amerikanska folkrörelser (Diminished Democracy – From Membership to Management in American Civic Life, University of Oklahoma Press, 2003) begränsat sig till organisationer vars medlemstal utgjort minst en procent av befolkningen. Jag tycker det är ett bra och objektivt mått på vad som kan räknas som folkrörelse.

För att uppgå till en procent av Sveriges befolkning måste en folkrörelse idag ha ca 95 000 medlemmar. Svenska Jägarförbundet, Friskis & Svettis, Svenska Röda Korset med flera icke-politiska organisationer klarar denna gräns. Enligt Wikipedia gör Socialdemokraterna (det största politiska partiet) det också, men nätt och jämt. Moderaterna däremot gör det inte med sina ca 53 000 medlemmar.


Med fler medlemmar blir moderaterna en folkrörelse
Eftersom Moderaterna redan är landsomfattande och demokratisk uppbyggt, så vore det en folkrörelse redan idag om medlemsantalet var lika stort som Socialdemokraternas. Vad Moderaterna behöver är alltså fler medlemmar. Men det är inte bara att värva sådana. För att lyckas måste ledningen anpassa organisationen för detta. Den måste medvetet sträva efter att bli en folkrörelse och göra de organisatoriska och arbetsmässiga förändringar som krävs. Det är en flerårig organisationsutvecklingsprocess.

Sofia Arkelsten skriver att för Moderaterna handlar folkrörelseidén framför allt om att partiet behöver hitta personer som kan ta sig an politiska uppdrag eftersom antalet mandat förväntas öka vid nästa val.

Inför valet 2014 är mitt mål att vi ska ha 2014 nya nya moderater på våra listor. Det ska vara 2014 personer som inte tidigare haft ett politiskt uppdrag, men som nu är beredda att axla rollen som förtroendevald därför att vi har gjort det enkelt och spännande att göra det.

Det handlar alltså främst om att öka antalet aktiva. Att bygga folkrörelse är ett bra sätt att göra detta på. Men ett viktigare resultat är nog ändå, att ett mycket stort antal engagerade och mobiliserade medlemmar är det effektivaste sättet för ett parti att nå ut i valrörelsen. Trots alla moderna media är det fortfarande så att ett folkrörelseparti har betydligt större chans att vinna val.

Ta fram en bättre modell för skatteavdraget!

I sin debattartikel Nu är det hög tid för gåvoavdrag i UNT 2 januari skriver Mikael Oscarsson och två andra KD-politiker att

I Kristdemokraternas Sverige är det civila samhället starkt. Vi vill se ett rikt föreningsliv, ett stort ideellt och socialt engagemang, civilkurage och en självklar värme mellan människor. … För att stärka det civila samhället har Kristdemokraterna inom regeringen drivit igenom ett förslag om att avdragsrätt för gåvor ska införas om ekonomin tillåter.

Jag sympatiserar starkt med visionen, men tror inte att den valda metoden leder dit.

I sitt direktiv till Gåvoincitamenstutredningen var regeringen inne på samma sak. Den sa att ”en stark och livaktig ideell sektor har stor betydelse för samhällslivet”. Den ville därför se ”fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer”. Som exempel nämnde den kulturlivet, idrotten, det sociala området och trossamfunden. Regeringen ville alltså ha ett avdrag som främjade större delen av föreningslivet.

Regeringen menade att den ideella sektorns beroende av finansiering från den offentliga sektorn minskar dess självständighet. Därför ville den finna en metod ”att underlätta för den ideella sektorn att samla in medel från andra aktörer”. Regeringen ville alltså minska ideella sektorns beroende av offentlig finansiering.

Av dessa skäl gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att lägga förslag på ”skatteincitament för gåvor till … ideell verksamhet”.

Av regeringens ambitioner bidde ingenting. Utredaren flyttade fokus från hela ideella sektorns finansiering till en delsektors – nämligen insamlingsorganisationerna. Att bistånd, katastrofhjälp och socialt stödarbete ökar är naturligtvis bra, men uppfyller inte regeringens mål.

Modellen gör inte ideella sektorn mer självständig från stat och kommun. Den minskar inte dess behov av offentlig finansiering. Den underlättar inte för den att samla in medel från andra finansiärer. Den skapar inte fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer i allmänhet.

Högst en procent av Sveriges cirka 200 000 ideella organisationer kommer att dra nytta av skatteavdraget som det ser ut nu. Nittionio procent av organisationerna får inget stöd alls. Att döma av utvecklingen i USA kommer det föreslagna ”stödet” att på sikt undergräva det civila samhället.

Regeringen fick alltså en modell som inte uppfyllde dess krav. Det är därför märkligt att den gick vidare med den till riksdagen och att den nu ser ut att förverkligas.

Ännu märkligare är nog faktiskt att detta skett utan att den minsta utvärdering gjorts av vilka effekter förslaget kan ge på den ideella sektorn och dess organisationer.

I utredarens uppdrag ingick visserligen att ”identifiera och analysera såväl fördelar och möjligheter som risker och svårigheter med en sådan incitamentsordning”. Men detta gjordes enbart beträffande skattesystemet. Effekterna på ideella organisationer undersöktes aldrig.

Risken är just nu stor att en ”dyr reform” genomförs som har precis motsatt effekt än den tilltänkta. Regeringen bör därför stanna upp, låta utreda effekterna på de ideella organisationerna och utifrån den kunskapen ta fram ett fullgott förslag.

Jag tycker att man bland annat kan ställa följande krav på avdragssystemet:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet.
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer och förbundens beroende av sina lokalavdelningar.
• Systemet ska utformas så att små organisationer inte missgynnas av att de inte, som de stora, har råd att anställa administratörer och professionella insamlare.
• Nystartade föreningar ska ha samma rättigheter som de redan etablerade.

 Läs också de tidigare inläggen i denna fråga: Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet  och Hela föreningslivet är samhällsnyttigt.