Styrelsearvoden i folkrörelser: Tidsaspekten

I ett förbund som delat upp ansvar och arbete på rätt sätt mellan styrelsen och generalsekreteraren kan ordföranden alltid fullgöra sitt uppdrag på fritiden. Det är enbart en fråga om att organisera och prioritera arbetet rätt.


– Inlägg nr 4 i serien om rödakorsordförandens arvode –

I inlägg nr 2 tittade vi på de två helt olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser. I den första leds organisation och verksamhet av en heltidsarbetande ordförande. I den andra har ledningen delats upp mellan styrelsen, ledd av en fritidsarbetande ordförande, och en anställd generalsekreterare. Vi konstaterade att Röda Korset blandar samman de två modellerna genom att till en existerande generalsekreterare lägga en heltidsarbetande ordförande.

I inlägg nr 3 undersökte vi om ett sådant dubbelkommando möjligen krävs av strategiska skäl. Vi fann att det snarare var tvärt om. Att arvodera ordföranden undergräver ledningens viktiga arbete att uppmuntra medlemmars och allmänhets uppoffring. Ur strategisk synvinkel är det alltså bäst för Röda Korset att inte arvodera sin ordförande.

I det här inlägget ska vi titta närmare på tidsaspekten. Är det möjligen så att arbetsbördan för ordföranden blivit så stor att en heltidsarvodering ändå är nödvändig?

Uppdragets tid, en organisationsfråga
Att organisera sig rätt är en av hemligheterna bakom framgång i organisationer. För att växa sig stor och stark måste en medlemsorganisation behärska konsten att dela upp och organisera det ideella arbetet så att det kan utföras på fritiden.

I föreningen finns de som är frivilligt aktiva och de som är förtroendevalda. De förra tar på sig en specifik, tidsbegränsad uppgift. De senare tar också på sig ett ansvar, vilket kan leda till oväntat merarbete. Utan tvivel lägger en förtroendevald i allmänhet ner mer tid på sitt ideella uppdrag än vad en vanlig aktiv gör. Det är också troligt att ordföranden, för kunna leda styrelsen och organisationen väl, behöver satsa mer tid och energi på uppdraget än vad övriga ledamöter gör. Vidare är det nog så att en ordförande på central nivå normalt lägger ner mer tid på sitt uppdrag än vad de på regional och lokal nivå gör.

En styrelses arbetsbörda är inte konstant, den ökar när organisationen och dess verksamhet växer. Eftersom styrelseuppdraget är kollektivt och styrelsen en sluten krets måste den ökande bördan fördelas inom den. Det finns en gräns för detta. Att då ta in fler ledamöter i styrelsen är normalt ingen lösning eftersom gruppen med detta blir för stor för att arbeta effektivt.

Så ser det ut när allt arbete i organisationen görs ideellt. Men situationen ändras radikalt om styrelsen anställer en generalsekreterare. Genom att till denne delegera det mesta av sitt arbete kan styrelsen fokusera på sin viktigaste uppgift, att styra. Därmed ändras styrelsens roll och den slutar att vara organisationens ledningsbegränsning. Styrelsens arbetsbörda kan därefter hållas tämligen konstant. När arbetet är organiserat på detta sätt är det nämligen generalsekreteraren och personalen som får ta stöten om det ökar, inte styrelsen.

När en organisation anställer en generalsekreterare måste styrelsen fastställa hur ansvar och arbetsbörda ska fördelas mellan denne och ordföranden. Normalt faller då på ordförandens lott att leda styrelsen och att företräda organisationen i viktigare sammanhang. Det kräver som mest ett par kvällar i veckan och helgarbete då och då. Resten görs av generalsekreteraren och dennes stab.

Här är några fördelar med att organisera ledningsarbetet på detta sätt:

1. Ordföranden kan sköta sitt uppdrag på fritiden. Arbetsbördan är rimlig och kan hållas konstant.
2. Ordföranden behöver inget arvode. Inte heller krävs någon egen förmögenhet. Vad som krävs är ideell uppoffring, vilket ändå är en viktig del av uppdraget.
3. Antalet kompetenta ordförandekandidater ökar dramatiskt när ingen behöver ge upp befintligt arbete eller bosätta sig nära förbundskontoret för att ta uppdraget.

Hur en folkrörelse väljer att dela upp arbetet mellan sina ledande förtroendevalda och sina anställda kan variera. Uppdelningen kan göras så att ordföranden måste arbeta heltid. Men den kan också, oavsett verksamhetens storlek, göras så att ordföranden kan sköta uppdraget på sin fritid. Hur uppdelningen blir beror alltid på styrelsen. Det är ett val den gör.

Ordförandens arbetsbörda tenderar alltid att växa
Tänk dig att en styrelse anställt en generalsekreterare och delat upp arbetet på sådant sätt att ordföranden kan sköta sitt uppdrag på fritiden. Det är inte ovanligt att uppdraget några år senare inte längre ryms inom sina ramar. Ibland har det till och med växt till heltid (vilket i så fall av demokratiska skäl kräver ett heltidsarvode).

Varför växer uppdraget på detta sätt? Här några tänkbara förklaringar: 1) Organisationen har bytt styrelse och den nya styrelsen förstår inte att upprätthålla modellen. 2) Styrelsen anpassar uppdraget efter en ny ordförandes önskemål. 3) Styrelsen litar inte på generalsekreterarens förmåga och tar därför tillbaka en del ansvar och arbetsuppgifter och lägger på ordföranden.

Man det behöver inte vara så dramatiskt. Det kan också smyga sig på organisationen. Det är ju inte så att det saknas viktiga arbetsuppgifter för ledningen i en folkrörelse. Tvärt om finns det alltid mycket mer att göra än vad det finns tid. Det är lätt för en engagerad ordförande att ta på sig en ny uppgift här och en där. Om dessa uppgifter då möts med ökad tidstilldelning är man snabbt inne i en ond cirkel.

Att hålla kvar ordförandens uppdrag på ideell nivå kräver vilja, disciplin, tydliga prioriteringar och god organisation. Släpper man efter bara en gnutta, så växer arbetsbördan.

Uppdrag i paraplyorgan
Det som sägs i detta inlägg rör arbetet att leda den egna organisationen. Det gäller inte uppdrag som ordföranden dessutom gör för paraplyorgan. Sådana uppdrag kan vara mycket viktiga för organisationen, men kräver då sin egen tid och förmodligen också ett arvode.

Lätt minska ordförandens arbetsbörda
Det är mycket möjligt att arbetsbördan för ordföranden i Röda Korset har ökat kraftigt under senare år. Detta beror i så fall inte på att organisationen och verksamheten växt eftersom utvecklingen är precis den motsatta. Inte heller beror det på att man tagit bort generalsekreteraren eller reducerat dennes uppgifter. Det förefaller därför som att ordföranden idag gör sådant som tidigare styrelser inte ansåg att ordföranden behövde göra. Kanske har arbetsuppgifterna helt enkelt tillåtits öka på ett spontant sätt. Att återställa dem till ideell nivå är i så fall enbart en fråga om organisation och prioriteringar. Detta bör styrelsen av strategiska skäl snarast göra.

Styrelsearvoden i folkrörelser: De strategiska aspekterna

Föreningar av Röda Korsets typ bygger på aktivas och givares uppoffring. En av styrelsens strategiskt sett absolut viktigaste uppgifter är att uppmuntra sådan uppoffring. Problemet med en heltidsarvoderad ordförande är att det sänder ut precis motsatt signal.


– Inlägg nr 3 i serien om rödakorsordförandens arvode –

I inlägg nr 2 tittade vi på de två helt olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser. Den första har en heltidsarbetande ordförande som leder organisation och verksamhet. Den andra har en fritidsarbetande ordförande, vilket görs möjligt genom att styrelsen anställt en chef att utföra det mesta av ledningsarbetet.

Den första modellen ger ordföranden mycket stor makt. Den återfinns främst bland partier och fackföreningar. Den andra modellen bygger på maktdelning och delegation. Den föredras allmänt av såväl organisationer som experter. Kostnaderna för de två modellerna är likvärdiga. I renodlad form kan bägge fungera bra. Problemet med Röda Korset är att den blandar samman de två modellerna.

I det här inlägget ska vi emellertid närma oss frågan från ett helt annat håll. Vi ska titta på de strategiska aspekterna. Är den modell Röda Korset valt möjligen den strategiskt bästa för organisationen?

Organisationer behöver en strategi
Alla organisationer behöver en strategi som vägledning. Utan en sådan famlar den omkring som en blindbock, slinker hit och dit som prästens lilla kråka eller står grubblande i vägskälet som Alice.

En god strategi tar sin utgångspunkt i organisationens ändamål, bygger på organisationens logik och framgångsfaktorer och beaktar förändringar i omvärlden. Den pekar ut vart organisationen ska och hur den ska ta sig dit.

Föreningars huvudstrategi handlar alltid om hur förverkliga ändamålet. För att kunna genomföra denna behövs stödstrategier. Dessa är underordnade huvudstrategin och måste stödja den. En stödstrategi kan inte tillåtas motverka huvudstrategin.

Föreningar bygger på uppoffring
Till skillnad mot företag, myndigheter och organisationsbaserade föreningar, som är baserade på pengar, så bygger individbaserade föreningar på uppoffring. Det är genom medlemmars uppoffring som de leds och bemannas, och genom sympatisörers och givares uppoffring som de finansieras. Att de lever på uppoffring ger dem en unik kvalitet och en unik styrka.

Olika föreningar har olika grad av uppoffring. En del har mer, andra mindre. Det beror bland annat på hur finansieringen är ordnad och vilken inriktning organisationen har. Graden av uppoffring påverkar organisationens image och vilken typ av ideellt aktiva de drar till sig.

Arvoden neutraliserar uppoffringen
Problemet med att betala arvode till förtroendevalda (eller andra ideella) är att det helt eller delvis neutraliserar deras uppoffring. Ett arvode som är litet i förhållande till den insats som krävs innehåller en viss grad av uppoffring. Denna uppoffring försvinner helt om arvodet (eller kompensation för utebliven inkomst) höjs till dess att det exakt motsvarar insatsen. I detta läge får den förtroendevalde full kompensation. Om arvodet sedan höjs ytterligare, då blir den förtroendevalde överkompenserad, det vill säga, han eller hon gör en ren vinst på en insats som vid detta lag knappast kan kallas ideell. ”Marknadsmässiga arvoden” innehåller ingen uppoffring alls, och innebär ofta en överkompensation.

Arvoden eller ej - en viktig strategisk fråga
För en folkrörelse, som för att förverkliga sitt ändamål är beroende av många människors uppoffring, blir det strategiskt sett djupt problematiskt om medlemmar och allmänhet anser att de centralt förtroendevalda inte själva uppoffrar sig. Om en sådan åsikt blir allmänt etablerad äventyras organisationens hela existens.

Problemet förstärks kraftigt av att folkrörelser till stor del leds genom föredömen och symbolhandlingar. De attityder och metoder som etableras centralt sprider sig vartefter till hela organisationen.

Det är också fullt klart att kvaliteten på de förtroendevalda ändras när uppdraget arvoderas jämfört med när det inte gör det.

Huruvida folkrörelsen ska ge arvode eller inte till centralt förtroendevalda är alltså en viktig strategisk fråga.

Ordförandens arvode motverkar ordförandens arbete
Röda Korset är en av Sveriges största folkrörelser. Den har ett stort antal lokalföreningar som bedriver social och annan frivilligverksamhet och som samlar in pengar till det internationella hjälparbetet. Med tiotusentals ideellt aktiva och ännu fler enskilda givare är Röda Korset strategiskt sett mer beroende av individers uppoffring än vad de flesta andra föreningar i Sverige är. En av styrelsens absolut viktigaste strategiska uppgifter är därför att uppmuntra sådan uppoffring. Det är i det ljuset vi måste betrakta ordförandens heltidsarvode.

Röda Korsets huvudstrategi för att nå sina humanitära mål är att mobilisera ideellt aktiva lokalt och att samla in pengar från allmänheten. Organisationens struktur och resurser har anpassats till detta. Så långt är allt väl.

Men dessutom ger Röda Korset numera, i en stödstrategi med syfte att säkerställa bästa möjliga ledning, sin ordförande ett heltidsarvode. Detta har beslutats av senaste riksstämman, organisationens högsta beslutande organ, och är därför helt legitimt.

Problemet är att det råder en akut konflikt mellan Röda Korsets huvudstrategi och denna stödstrategi. Den senare undergräver den förra på ett oacceptabelt sätt. Ordförandens arvode har blivit ett hinder för organisationen att nå sina mål. Eller, om man så vill, det egna arvodet hindrar ordföranden från att lyckas med sin uppgift.

Styrelsearvoden i folkrörelser: Två olika traditioner

Det finns sådana förbund där ordföranden arbetar heltid och får betalt för det. Och det finns sådana där man istället har en generalsekreterare. Bägge varianterna är bra, men dessa skilda traditioner och strategier kan inte tillämpas samtidigt i en och samma organisation.

– Inlägg nr 2 i serien om rödakorsordförandens arvode –

I det första inlägget (se nedan) i denna serie satte jag in styrelsearvoden i ett större sammanhang. Jag visade då bland annat på skillnader mellan föreningar och stiftelser och mellan föreningar med individer som medlemmar och de med organisationer. Mina slutord var:

”I majoriteten av de ideella föreningarna, de som består av individuella medlemmar och framförallt bygger på deras insatser, där betalar man vanligtvis inte något arvode till styrelsen. Den typiska föreningen i Sverige är alltså arvodesfri.”

I det här inlägget ska vi gräva djupare i och problematisera detta påstående.

I en förening lokalt
De flesta föreningar i Sverige är små och lokala. Där har styrelsen ansvar för allt och gör också ofta själv det mesta. Arbetsbördan fördelas dock normalt på ett sådant vis att något arvode aldrig behövs. Detta är helt i enlighet med svensk föreningstradition. Föreningsarbetet är en fritidssyssla, inte en inkomstkälla. Det ska kunna förenas med förvärvsarbete och även med andra fritidsintressen. Det handlar om inte mer än 3-4 timmar i veckan i snitt. Föreningar, som kräver avsevärt mycket mer än så, är antingen felorganiserade eller är sekter.

Men vad händer om en sådan förening växer kraftigt och arbetsbördan blir för stor för styrelsen? Börjar den då betala arvode till styrelsen? Nej, istället anställer den en person som avlastar den. Kloka styrelser anställer då en chef, inte en assistent, och delar upp arbete och ansvar mellan sig och chefen.

De tre grundläggande ansvars- och verksamhetsområden som ska delas upp är: Styra, leda och förvalta.

Det är alltid styrelsen som kollektiv som styr organisationen. Den uppgiften kan aldrig delegeras. Det som kan delegeras är leda och förvalta, inte allt, eftersom det finns sådant som alltid kräver styrelsens beslut, men det mesta. Chefen kan på styrelsens uppdrag och under styrelsens överinseende leda verksamheten och sköta administrationen.

Två ledningsmodeller, två olika ordföranderoller
Inom svensk föreningstradition finns för stora förbund två helt olika, men legitima och beprövade modeller för hur man kan organisera den högsta ledningen:

1. Inom politik, fackföreningsrörelse och närbesläktade organisationer har man ofta en ordförande på heltid. Denne leder inte bara styrelsens arbete, utan hela organisationen och verksamheten och ansvarar för förvaltningen. Någon anställd med fullt chefsansvar (motsvarande vd i ett aktiebolag) finns inte, men som stöd och avlastning har ordföranden en administratör som brukar kallas förbundssekreterare eller något liknande.
2. Inom de flesta andra större förbund har man en ideellt arbetande ordförande. Denne leder styrelsens arbete, men är också som organisationens främste ledare och talesman. Detta är en mycket viktig, men tidsmässigt begränsad uppgift. För detta får han eller hon möjligtvis ett mindre arvode, men oftast inte. I den här modellen är det en anställd generalsekreterare, som driver och ansvarar för organisation, administration och verksamhet.

För svenska folkrörelser är det dessa två ledningsmodeller som är aktuella. Bägge är demokratiska. Ekonomiskt sett är det inte heller någon större skillnad mellan dem. Den stora skillnaden är graden av makt. I modell 1 har ordföranden mycket egen makt, i modell 2 är ordföranden mer av den främste bland jämlikar inom styrelsen. Modellerna ger också skillnader i hur resten av den centrala organisationen är organiserad och arbetar.

Röda Korset har blandat samman de två modellerna
Svenska Röda Korsets centrala ledning bygger på modell 2, den med ideellt arbetande ordförande och en anställd generalsekreterare, och har arbetsorganisation, kultur och rutiner därefter. De två senaste ordförandena har dock rekryterats utifrån, blivit heltidsarbetande och fått ett ”marknadsmässigt” arvode, helt i linje med modell 2, en modell som de men inte Röda Korset känner väl.

Så vitt jag vet har riksstämman inte diskuterat och beslutat att Röda Korset ska gå över från modell 2 till 1. Inte heller har några sådana åtgärder vidtagits: Generalsekreterarposten har inte avskaffats och den centrala administrationen har inte omorganiserats i detta syfte. Trots införandet av en heltidsarvoderad ordförande har övrigt ledningsarbete fortsatt som förr. Ordföranden å sin sida har visserligen fått arvode enligt modell 1, men inte den modellens makt, befogenheter och arbetsuppgifter.

Vad som skett inom Röda Korset är alltså att två existerande, men egentligen oförenliga ledningmodeller har blandats samman. Det är inte helt ovanligt. Det kan också fungera med rätt personer. Men det fördubblar ledningskostnaden i onödan. Dessutom ökar dramatiskt risken för frustrationer och slitningar inom ledningen. Det är som att ha både hängslen och svångrem.