USA:s medlemslösa ”förbund”

Sverige är ett föreningsland. Vår ideella sektor består huvudsakligen av demokratiskt styrda föreningar. Hos oss är medlemmar och demokrati centrala begrepp. Också i våra förbund. Som vi är nu var USA förr, men inte nu längre. Idag präglas USA:s ideella sektor av organisationer som saknar såväl medlemmar som demokrati. Och märkligt nog, en del av dessa ser faktiskt ut som förbund. Tänk er stiftelser med en förbundsliknande struktur. Det är dessa medlemslösa ”förbund” vi ska bekanta oss med här.

Föreningar har varit en del av samhällsstrukturen i Sverige sedan vikingatiden. Förbund däremot är en sentida uppfinning. Detta effektiva sätt att organisera sig på uppstod troligen i början av 1800-talet, möjligen i USA. Hos oss var modellen etablerad mindre än ett halvsekel senare. Den följde faktiskt med på köpet när svenska folkrörelsepionjärer från USA, England eller Tyskland hämtade färdiga modeller till sina nykterhetsloger, frikyrkor och fackföreningar.

 
Varför förbund?
En ideell förening kan vara fullgott demokratisk, smittsamt mobiliserande, stark och uthållig och så gott som självfinansierad - men bara om den verkar lokalt. Där är den som fisken i vattnet. Tagen ur detta sitt naturliga sammanhang blir den emellertid ideellt och demokratisk svag och därmed beroende av pengar. Att organisera en enskild förening på regional eller nationell nivå bör därför undvikas. Men hur ska man då göra för att med obruten styrka och demokrati organisera sig regionalt eller nationellt? Det var just det problemet förbundsmodellen löste.

Det som gör förbund starka är att de bygger på och förenar lokala föreningar till regionalt och eller nationellt ledda och samordnade organisationsstrukturer. Att landsomfattande kunna mobilisera och förena lokal styrka var ett enormt framsteg.

Införandet av förbundsmodellen (och därmed folkrörelser) var inte, som ibland påstås, något nytt som bröt mot vår dittillsvarande föreningstradition, tvärt om, det byggde vidare på den och stärkte den.

För mer om förbundsmodellen se min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik. Om modellens ursprung, se mitt blogginlägg Uppfanns folkrörelsen i USA?

Från folkrörelse till nonprofit
Förr var USA ett förenings- och folkrörelseland precis som Sverige. När fransmannen Alexis de Tocqueville 1831 reste runt i Amerika såg han ett blomstrande föreningsliv (se Om demokratin i Amerika, del 2). På liknande sätt beskrevs USA:s ideella sektor åtminstone fram till 1970-talet. Men inte idag. När den nu framträder i litteraturen, forskningen och politiken präglas den i stället av så kallade ”nonprofits”, föreningarnas ideella motsats.

Inom amerikansk ideell sektor råder stor begreppsförvirring. Det drabbar också begreppet non-profit (eller not-for-profit), som ju ordagrant kan översättas med icke-vinstdrivande vilket är detsamma som ideell. Nonprofits (kort för non-profit organizations) betyder alltså ideella organisationer. Men en sådan översättning vore vilseledande. Ända sedan romartiden har man i västerländska lagsystem skilt mellan två helt olika slag av ideella organisationer, stiftelser och föreningar. De förstnämnda organiseras kring en förmögenhet eller inkomst, de senare baseras på medlemmar. Anledningen till att beteckningen nonprofits inte bör översättas till ”ideella organisationer” är att den i USA praktiskt taget uteslutande syftar på olika varianter av det vi kallar verksamhetsdrivande stiftelser. Men då svenska stiftelser och nonprofits kan vara ganska olika föredrar jag här att helt enkelt använda ordet oöversatt.

Den officiella bilden av den amerikanska ideella sektorn som helt dominerad av nonprofits är dock inte sann. I USA finns också miljontals med lokala ideella föreningar och även en del folkrörelser. För mer om det se David Horton Smith, Grassroots Associations.  Problemet är att denna sektorns demokratiska sida helt ignoreras i den officiella politiken, forskningen och den ideella sektorns självbild.

Medlemmar aktiva i demokratiskt styrda organisationer, det som Tocqueville var så entusiastisk över, är inte längre något ideal i USA. Det är däremot ideella organisationer utan demokrati, alltså nonprofits, och ideellt engagemang utan medlemskap, alltså volontärer. Att det blivit så kan möjligen bero på att föreningar och medlemmar är oöverträffade när det gäller att mobilisera opinion, men mindre bra på att leverera tjänster. Med nonprofits och volontärer är det tvärt om; de är bra på att leverera tjänster, men svaga på opinionsbildning.

Den främsta orsaken till denna dramatiska förändring av den amerikanska ideella sektorn är statens agerande. Under de senaste femtio åren har den satsat stort, både politiskt och ekonomiskt (i form av anslag, upphandlingar, skattefrihet och skatteavdrag på gåvor) på att gynna och stimulera servicelevererande nonprofits och volontärer.

Nonprofit-forskning
Denna statens fokus på nonprofits har i högsta grad stimulerat forskningen. Resultatet är att amerikansk forskning om sådana ideella organisationer har fått en bredd, volym och lättillgänglighet som saknar motsvarighet på annat håll. Trots att den huvudsakligen rör en mycket specifikt amerikansk variant av stiftelse verksam i ett mycket specifikt amerikanskt sammanhang (med bland annat ett osedvanligt stort statligt stöd) tas den ofta av forskare i andra länder för generell. Denna felsyn har skadat all forskning om ideella organisationer, inte minst den som rör föreningar och förbund, och medlemmar och demokrati. 

Medlemslösa "förbund"
Som ett resultat av den amerikanska ideella sektorns utvecklingen har där uppstått en slags organisatorisk hybrid som vi inte har i Sverige, nämligen medlemslösa ”förbund”, det vill säga stiftelser som söker efterlikna förbund.

Nonprofits med ”förbundsstruktur” är inga riktiga förbund. Men ytligt sett liknar de sådana och kan lätt mistas för sådana. De kan vara landsomfattande, ha flera organisationsnivåer och ha såväl regionala som lokala styrelser. Men där upphör likheterna. Styrelserna är inte demokratiskt valda. Och enheterna de leder är inte självstyrande. De är filialer. De styrs uppifrån av huvudkontoret, men inte med ledarskap, som i förbund, utan med management, som i företag. Dessa kvasiförbund samlar inte sällan representanter från hela landet till stora, nationella möten. Dessa ska dock inte misstas för kongresser, ty där finns inga ombud, inga omröstningar, inga styrande beslut och inga styrelseval. All makt i organisationen ligger nämligen hos den nationella styrelsen, en styrelse som typiskt förnyar sig genom kooptering.

Hur ser då amerikanerna själva på den här typen av organisation? Om det kan jag naturligtvis inte säga något bestämt, men jag kan ge några ögonblicksbilder.

En toppchef
En servicelevererande ideell organisation i USA som jag haft att göra med var ursprungligen ett demokratiskt styrt förbund, men har omvandlat sig till en nonprofit. Då den är landsomfattande och mycket stor har den fler än tre organisationsnivåer. Den ursprungliga gräsrotsnivån med tusentals enheter har emellertid avvecklats som onödig. Lägstanivån finns nu i större städer. Filialerna där har egna styrelser, chefer och personal och ett stort antal ideellt arbetande volontärer. Styrelsens uppgift, förutom det i USA sedvanliga att mobilisera ekonomiska resurser, är att se till att arbetet bedrivs på det sätt som den centrala ledningen bestämt.

Vid ett tillfälle diskuterade jag med en av de nationella cheferna skillnaden mellan amerikanska och ”europeiska” ideella organisationer.  Att ha medlemmar och demokrati såg hon som en onödig belastning för en servicelevererande ideell organisation. För henne var det ett gammeldags sätt att arbeta på.

Forskare
Artikeln The Challenge of the Multi-site Nonprofit (9 juni 2003) i Harvard Business School:s nätpublikation Working Knowledge är en rapport från ett symposium som professorerna Allen Grossman och V. Kastori Rangan höll om sin just avslutade studie av fem amerikanska ”multi-site nonprofits”: Outward Bound, Planned Parenthood, Habitat for Humanity, SOS Kinderdorf (finns också i Sverige som föreningen SOS Barnbyar) och The Nature Conservancy.

Begreppet ”multi-site nonprofits” förklaras inte, men syftar uppenbarligen på förekomsten av en förbundsliknande struktur. Hur denna ser ut och vuxit fram i respektive fall anges inte. Att få svar på det vore ju intressant. En stiftelse som vill ha filialer är ju i samma situation som ett företag som vill expandera geografiskt, fast utan företagets möjlighet att mobilisera investeringskapital. Då krävs kreativa lösningar och det är därför fullt möjligt att de fem organisationerna har olika sådana. En tänkbar modell (ifall amerikansk lagstiftning tillåter det) vore en stiftelsekoncern. I en sådan skulle filialerna antingen vara helägda utskott av moderstiftelsen eller vara dotterstiftelser. En annan tänkbar variant är näringslivets franchaise-modell. I den skapas ett sammanhållet nätverk av organisationer genom att en moderorganisation låter sina franchaisetagare, mot betalning, använda sitt varumärke, policy, produktionsmodeller och liknande. Det är alltså en kontraktsbunden relation. Den modellen använder Outward Bound USA. Det är möjligt att Planned Parenthood Federation of America, Inc. har kombinerat de två modellerna. En översikt på sidan 8 i  2019 års revisionsrapport låter oss ana hur dess  struktur ser ut. Först har den ”primära nationella kontor” i städerna New York, Washington och San Fransisco. Sedan har den till sig knutit (osagt hur) 53 självständiga och i sina respektive delstater separat instiftade ”affiliates” (närmast: anslutna organisationer, dotterbolag). Dessa kontrollerar i sin tur 113 underliggande filialer.

Enligt artikeln i Working Knowlwdge har tidigare forskning visat att det är svårare för nonprofits än för företag, till exempel detaljhandelskedjor, att driva verksamhet genom ett nätverk av filialer. Grossman och Rangan menar att det ytterst beror på motsättningar och maktkamp mellan huvudkontoret och filialerna. Problemen förvärras av att många nonprofits i stället för egna managementmetoder använder sådana som utvecklats för företag.

Enligt Grossman underblåses motsättningarna av följande särdrag hos ”multi-site nonprofits”, särdrag som skiljer dem från företag:

• I dem skapas organisationens värde av de lokala enheterna, i företag vanligtvis av huvudkontoret.
• I dem råder en ständig maktkamp mellan lokala och centrala ledare.
• I dem ställer beroendet av volontärer högre krav än eljest på att kunna motivera sin ”arbetskraft”.
• I dem kan upp emot 60 procent av högste chefens arbetstid gå åt för insamling (fundraising), tid som i stället kunnat användas för att bygga en effektivare organisation.
• Den starkt känslomässig miljö de här organisationerna verkar i gör rationellt beslutsfattande svårare.
• I många av dem finns ett kulturellt motstånd mot struktur.
• För dem saknas lämplig managementteori och -praxis.

Givetvis ger forskarna förslag till hur organisationerna ska verka för att hantera problemen, men det tar vi inte upp här. I stället noterar vi att de flesta av de i punktlistan relaterade särdragen också gäller för demokratiska förbund. Det är väl bara punkterna tre och fyra som inte är aktuella i traditionella folkrörelser. Möjligen kan punkten tre vara aktuell i förbund som blivit hybrider genom att etablera en volontärmodell i sin verksamhet.

En praktiker
Under en internationell konferens om frivilligorganisering i Kanada 2001 deltog jag i en workshop om The Dilemma of Distance - Volunteer Management in Multi-sited Organizations. Den handlade alltså om utmaningen att från huvudkontoret leda eller främja ett gott lokalt organiserande av volontärer. Här får vi en praktikers perspektiv. Workshopen leddes nämligen av Tina Branco. Hennes dagliga arbete var att på huvudkontoret i amerikanska Navy-Marine Corps Relief Society ansvara för filialernas organisering och stöd till volontärer.

Det vi är intresserade av här är hur Tina Branco beskrev de organisationsmodeller som enligt henne var ”Multi-sited Organizations”. Uppenbarligen för att undvika problematiken med en vacklande och förvirrande amerikansk ideell terminologi gav hon dem beskrivande namn:

• The Central Hub (hub = nav, knytpunkt, eller knut som i järnvägsknut)
• The Pyramid
• The Loose Affiliation (= lösligt ansluten)
• The Umbrella organization (= paraplyorganisationen)

Så här beskrev hon de olika organisationsmodellerna:

• Central Hub (Hennes ledord: ”mycket centraliserad, huvudkontoret kontrollerar allt”): En ”Hub” är en platt organisation med huvudkontoret i mitten. Detta bestämmer över såväl verksamheterna som insamlingarna (fundraising) och har även sista ordet vid anställningar. Programmen är standardiserade och de ingående filialerna och deras verksamheter är alla i huvudsak lika. Min kommentar: Hon beskrev och ritade organisationen som platt, men för mig är det uppenbart att den har två nivåer. I en helt platt organisation är alla enheter jämställda. Där är ingen överordnad en annan.
• Pyramid (Ledord: ”regionaliserad, pyramidformad, har nivåer, hierarkisk”): En ”Pyramid” har organiserat huvudkontoret, regionerna och de lokala enheterna hierarktiskt till en pyramid.  Styrelser finns på varje nivå. Regionerna är ansvariga för de lokala enheternas verksamheter. Här finns mer utrymme för lokalt inflytande. Det finns både nationella och lokala program. Inkomsterna är både nationella och lokala.  Min kommentar: Detta måste vara ett förbund av samma typ som hos oss, alltså ingen stiftelse.
• Loose Affiliation (Ledord: ”huvudkontoret vägleder, enheterna är helt eller nästan självständiga”): En ”Loose Affilition” är en löslig struktur. De ingående enheterna fattar sina egna beslut utifrån centralt fastställda riktlinjer. Såväl anställningsbeslut som verksamhetsprogrammen är lokala. Huvudkontor och lokala enher finansierar sig själva.
• Umbrella organization (Ledord: ”rådgivande till många självständiga enheter”): I en ”Umbrella organization” finns en central enhet som servar sina "kundorganisationer". Alla är egna juridiska personer. Kunderna kan vara paraplyets medlemmar och betala en medlemsavgift. Paraplyets uppgift är enbart att ge råd och stöd. Det har ingen beslutanderätt över kunderna. Dessa driver sina egna program och har sin egen ekonomi. Min kommentar: Det tycks som om det beskrivna paraplyet antingen kan vara stiftelse eller förening. 

Det förefaller som om de här beskrivna organisationsmodellerna inte riktigt täcker in dem som vi tittade på tidigare. Det är alltså ingen komplett bild, men intressant som exempel på hur en praktiker upplever det. Intressant också att två av de fyra beskrivna modellerna faktiskt kan vara medlemsbaserade organisationer. 

Innan Tina Branco gick över på hur en central volontärkoordinator kunde arbeta inom de olika modellerna (något vi inte går in på här) beskrev hon vad hon utifrån sin yrkesroll fann vara dilemman i de olika modellerna. Inte oväntat fann hon flest dilemman (faktiskt dubbelt så många) i den modell vi i Sverige finner naturligast, pyramiden, alltså det medlemsbaserade förbundet (folkrörelsen). Det här är vad hon angav som dilemman för den som arbetar centralt i en sådan:

• Svårt att utröna vad som pågår lokalt
• De lokala enheterna är olika; det finns ingen standard
• Svårt att uppifrån skapa motivation lokalt
• Svårt att kommunicera på avstånd (”out of sight is out of mind”)
• Svårt samverka med regionalt anställda
• Svårt identifiera och utbilda ledare
• Höga resekostnader
• Svårt övervaka och säkerställa att beslut genomförs
• Svårt att få enhetlighet och konsistens i budskapen
•  Svårt att få enhetlighet och konsistens i utbildningarna
• Svårt att få enhetlighet och konsistens i levererade tjänster

Den som har arbetat centralt med motsvarande uppgifter i en svensk folkrörelse känner säkert igen sig.