Skatteverket fortsätter försvåra ideellt arbete

Den 5 december 2001 var jag i FN:s Generalförsamling i New York. Det var kulmen på Internationella Frivilligåret. Med stor uppslutning antog församlingen resolution 56/38 som uppmanar regeringarna att vidta åtgärder för att främja ideellt arbete och ideella organisationer.

I det arbete som ledde fram till resolutionen var Sverige en av tillskyndarna tillsammans med alla andra EU-länder. Sverige har alltså inte bara röstat för resolutionen, utan också aktiv ivrat för den. Jag tycker att regeringen därför är moraliskt är bunden att följa den. Men tyvärr, ingenting har gjorts sedan dess. Dokumentet tycks helt bortglömt.

I en av resolutionens punkter uppmanas regeringarna att skapa skatte-, lag- och andra regelsystem som främjar och underlättar för ideella organisationer som organiserar frivilliga. Jag kom osökt att tänka på det när jag idag i ett nyhetsbrev från KPMG läste om följande:

Ska ett förbund som utför administrativa tjänster åt sina egna lokalavdelningar lägga på moms? Skattenämnden har i ett aktuellt fall om ett fackförbund sagt nej, men Skatteverket har överklagat.

Skattenämnden anser, helt riktigt, att avdelningarna är organisatoriska enheter inom förbundet. Att ge dem stöd är därför ingen yrkesmässig verksamhet. Alltså ska ingen moms utgå.

Var och en som förstår sig på ideella organisationers organisation och logik inser att Skattenämnden har helt rätt. Här rör det sig om ett förbund som består av en huvudförening och ett antal underföreningar. Dessa utgör fristående enheter inom en och samma organisation. Det faktum att myndigheterna gett dem egna organisationsnummer innebär inte att de blivit självständiga juridiska personer. Ty om så vore fallet skulle Sverige inte längre ha några folkrörelser.

Det är dags för regering och riksdag att börja tillämpa resolution 56/38. Ändra lagar och regler och ge Skatteverket nya instruktioner så att det slutar försvåra det ideella arbetet. Ideella organisationer som bedriver kommersiell verksamhet ska naturligtvis betala moms på denna. Men allt annat ska vara momsfritt. För övrigt tycker jag att ideella organisationer i sin ideella, momsfria verksamhet ska kunna återfå den moms de själva betalar. De är inte slutkunden. Som det nu är blir moms vid inköp en straffskatt för ideell verksamhet.

Piratskeppet - en sjörövarförening

Var 1700-talets sjörövare demokratins föregångare? Det tycks litet tillspetsat den amerikanske historikern Marcus Rediker hävda enligt en intressant understreckare i Svenska Dagbladet 20 maj (Stefan Eklöf Amirell: Frihet, jämlikhet och blodbad ).

Rediker berättar i sin nyutkomna bok (Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet) bl.a. om hur piraterna var organiserade. Piratskeppets besättning fattade beslut genom omröstning och valde och avsatte sin kapten och kvartermästar. Detta baserades på en standardiserad skriftlig överenskommelse, som också reglerade hur stora andelar var och en skulle få av bytet. En särskild fond gav bidrag till den som fick permanenta skador.

Detta är förvisso mycket intressant, men kanske inte fullt så banbrytande som författaren tycks tro. Det han beskrivit är ju helt enkelt en förening och sådana går långt tillbaka i tiden och har funnits i de mest skilda sammanhang. Skrån och gillen under tidig medeltid hade skriven stadga, valda funktionärer och en fond för ömsesidig hjälp. Det var också vanligt på den tiden att köpmän och sjömän gick samman i tillfälliga föreningar för att genomföra handelsresor. Vid resans slut upplöstes föreningen och vinsten fördelades. En runsten vid Bjälbo kyrka i Östergötland (ÖG64) tyder på att vikingatåg också kan ha haft den formen. Att sådana traditioner levde kvar på 1500- och 1600-talen är inte så konstigt. Den stora föreningsdöden kom ju först med Franska revolutionen.

Naturligtvis har det demokratiska samhällssystemet inspirerats av och drivits fram av föreningar, men knappast på det sätt som Rediker tycks tro. Hans berättelse är dock en bra påminnelse om hur nyttig och flexibel föreningsformen är, men också att den kan användas både för goda och onda syften.

Ingen brist på kvinnor med styrelsekompetens

Folkrörelser och börsbolag har en mycket viktig sak gemensam: de behöver en bra styrelse! Det deras styrelse ska göra är dock inte detsamma. Den som vill kan läsa mer om det i min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Men det finns mycket annat som är lika: Styrelsen är vald, inte utsedd. Den ska utföra sitt uppdrag i sina uppdragsgivares intresse. Den ska styra, inte göra det den betalda ledningen gör.

I bägge fallen är styrelseuppdraget en yttersta konsekvens och manifestation av ett ägande. Mera direkt naturligtvis i aktiebolaget, men även i folkrörelsen är det faktiskt medlemmarna som äger organisationen.

Vilka personer medlemmar eller privata aktieägare väljer att sätta i sina styrelser är deras ensak och inget staten, massmedia eller någon annan har något att göra med. Det är skyddat i grundlagen.

Val till styrelser är komplicerade processer med en sluten och en öppen del. De avgörande besluten fattas oftast redan när valberedningen vaskar fram sina kandidater. Ingen utomstående får någonsin veta varför egentligen den ene föreslås och inte den andre. Det är naturligt med tanke på att det rör sig om känsliga person-, makt- och relationsfrågor.

Ingen vill ha inkompetenta personer i styrelsen, men enbart kompetens är inte nog. Annat väger tyngre, t.ex. aktieportföljens storlek och sammansättning. Ändock tycks mediekampanjen för fler kvinnor i börsbolagens styrelser enbart inrikta sig på kompetensfrågan. Men det är ett stickspår. Särskilt som fokus läggs på helt fel typ av kompetens. Kampanjmakarna tycks tro att en hög post i ett bolag automatiskt ger den nödvändiga kompetensen, men styrelsearbete och management är faktiskt två helt olika saker.

En bolagsstyrelse kräver en mix av kompetenser, personligheter, nätverk m.m. Men i botten måste var och en ha styrelsekompetens. Men sådan kompetens kampanjas inte för. Det är synd. För om den lyfts fram så ökar urvalet kandidater dramatiskt. Inom föreningslivet finns nämligen runt 800,000 förtroendevalda kvinnor (SCB 2003).

Börsbolagen kan förvisso stärka sina styrelser genom ett bättre rekryteringsarbete. Med starkare styrelser leds de bättre och presterar bättre. Det gynnar ägarna. Företag som går den vägen kommer säkert att öka antalet kvinnor i sina styrelser. Men valet är fritt. Ingen kan tvinga dem.

Resultatet, inte insamlingskostnaden är det viktiga

Varför ger någon sitt bidrag till en organisation och inte till en annan? Det handlar i de flesta fall om tilltro och förtroende. Eftersom man inte själv kan kontrollera hur pengarna används, ger man till de organisationer man känner till och tror på. Det är en bedömning man gör utifrån organisationens tidigare agerande.

Trots att det finns i t.ex. media en ensidig fixering inte på vad organisationerna åstadkommer, utan på deras insamlings- och förvaltningskostnader. Detta menlösa myndighetsperspektiv främjas av Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI).

Enligt SFI får en organisations insamlingsverksamhet inte belastas med "oskäliga kostnader". Idag innebär det att "minst 75 % av de totala intäkterna skall gå till ändamålet.”

Den som är någorlunda insatt i ideella organisationers verksamhet och ekonomi vet att 25 % till insamling och administration är en helt godtycklig siffra. Helt legitima insamlings- och förvaltningskostnader varierar nämligen stort mellan organisationerna beroende på en mängd olika variabler. Så ger t.ex. olika organisationstyper, verksamheter, insamlingsändamål, insamlingsmetoder, givarportföljer, ambitioner, kompetens, mediauppbackning helt olika kostnadsstrukturer och –nivåer. Det är också betydligt dyrare att bygga upp eller expandera en insamlingsverksamhet, än att enbart förvalta en.

Ju större konkurrensen blir mellan organisationerna, och ju kommersiellare metoder som därför i desperation tillgrips, desto högre blir insamlingskostnaderna. Och då Sverige sakta traskar efter i USA:s och Englands fotspår (utan att ha dessa länders mer gynnsamma förhållanden) är det dit vi är på väg. I USA idag är insamlingskostnader på 35 % inte ovanligt. Så dagens för SFI så heliga 25 % kommer snart att bli 30 % och sedan förmodligen mer.

Att fastställa ett meningsfullt procenttal är svårt, men det verkligt stora kruxet tycks ändå vara, hur tillämpa det? Vilket värde ska t.ex. ges åt det ingående ideella arbetet? Det är i Sverige så stort, så om det inte räknas med eller räknas rätt, så blir de 25 % helt meningslösa. Och hur fastställer man den sanna administrationskostnaden för ideella föreningar? De bokföringsmodeller som idag tillämpas bygger på företags och myndigheters verklighet och struktur, inte på de ideella föreningarnas, och ger därför inget rättvist resultat.

Det kan mycket väl vara så att det 25 % taket inte bara är meningslöst som mått, utan rentav är skadligt för organisationerna och deras verksamheter.

Om du tänker ge ett bidrag, stirra dig då inte blind på insamlings- och förvaltningskostnaderna. Det är hur resten av pengarna används som är det intressanta. Organisationernas resultat! Det är där det verkligen skiljer! Det finns t.ex. insatser som leder till intet, de som väl motsvarar de satsade pengarna och de där det satsade värdet mångdubblas. Det finns insatser som aningslöst fördjupar problem och andra som med samma summa insiktsfullt löser dem. När det gäller resultaten finns en mångfald som ingen byråkratiskt eller förment vetenskaplig metod kan hjälpa dig att bena upp. Du får istället använda ditt eget omdöme. Stöd den organisation du ömmar för och tror på!

Styrelsearbete kräver särskild kompetens

Kampanjen för fler kvinnor i de stora börsbolagens styrelser rullar vidare. Enligt SvD idag har antalet minskat. Bland de citerade kommentarerna finns såväl kloka (Marie Ehrling) som de uppåt väggarna (Carina Lundberg, Folksam).

Vem som sitter i styrelsen för ett börsbolag är naturligtvis en maktfråga i första hand. Att kräva mer kvinnor av kompetensskäl är förmodligen att skjuta högt över målet. Det är att förutsätta att dagens styrelseledamöter (män som kvinnor) sitter där pga sin höga kompetens. Det är snarare en fråga om balans mellan olika ägarintressen och om vem enskilda ägare har förtroende för, alltså ofta en kompromiss. Om styrelserna tillsattes helt utifrån styrelsekompetens skulle de nog se helt annorlunda ut.

Men någon lag på kompetenta styrelser finns inte och skulle givetvis inte fungera. Det är för övrigt inte statens roll att lägga sig i hur privata organisationers styrelser är sammansatta. Det är upp till ägarna eller medlemmarna.

Men låt oss lämna maktfrågorna och istället titta närmare på just den speciella kompetens som krävs i en styrelse. Många tycks tro att det räcker med allmän- eller chefskompetens. Men så är det inte.

En bra styrelseledamot är resultatet av för uppdraget lämpliga personliga egenskaper och kompetenser, men också av en mycket speciell erfarenhet. Själva rollen och jobbet kan man nämligen bara lära sig i en styrelse ledd av en bra ordförande och stödd av en bra VD. De egenskaper och kompetenser som krävs är helt annorlunda än de en bra VD normalt behöver. Styrelsen har ju en helt annan mer strategisk roll och ett annat tidsperspektiv.

Även om allt styrelsearbete på ytan är i grunden lika, är det som krävs och det styrelsen som kollektiv ska åstadkomma olika från sammanhang till sammanhang. Tex. är styrelsearbetet i myndighet, företag och folkrörelse helt olika. Det skiljer också mellan små och stora organisationer och från land till land. Den som inte förmår förstå styrelsearbetet i sitt rätta sammanhang kan inte lyckas.

Men även en styrelse med idel kompetenta ledamöter kan misslyckas. Styrelsearbetet är inte ett individuellt uppdrag, utan ett kollektivt. Och, säger John Carver, styrelser är ofta en inkompetent grupp av kompetenta människor. Varje individuell styrelse måste först läras att arbeta tillsammans och sedan ledas att lyckas! För det förra krävs styrelseutveckling och för det senare en mycket van och kompetent ordförande.

Läs SvD:s artiklar: www.e24.se/dynamiskt/sverige/did_15501389.asp och www.e24.se/dynamiskt/sverige/did_15501406.asp

Fi - folkrörelse eller parti?

För ett tag sedan diskuterades livligt ifall Fi var ett parti eller en folkrörelse. Det rätta svaret idag tycks vara varken eller. Eller möjligen både ock.

Fi har i offentlig bidragsansökan uppgett att de inte avser ställa upp i val. Detta har tolkats som att Fi inte är ett parti. Men måste ett parti verkligen ställa upp i val? Kan det inte verka med andra metoder istället? Naturligtvis kan det det. Ur den synvinkeln kan Fi alltså fortfarande vara ett parti. Om inte annat så ett parti i vardande.

Det bidrag Fi fick ges till folkrörelser. Detta har tolkats som att Fi numera är en folkrörelse. Men för att folkrörelsebegreppet inte ska vattnas ut helt, så måste det syfta på organisationer som är bra mycket större än Fi. Att Fi är en folkrörelse i vardande är fullt klart. Den har ett tydligt syfte och ett stort engagemang bland medlemmarna. Framgång eller ej hänger på ledningens förmåga.

Det verkligt intressanta med denna debatt var att parti och folkrörelse sattes i motsättning till varandra, som om de var oförenliga. Så är det inte. I själva verket kan ett parti inte bli riktigt starkt och inflytelserikt om det inte är och beter sig som en folkrörelse. Att förlita sig på reklamkampanjer och medieutspel kan ge tillfälliga valframgångar – upp som en sol och ned som en pannkaka – endast genom ett träget folkrörelsearbete skapas stabila väljarunderlag.

Frivilliga lever längre

"Visste ni att det är bevisat att människor som jobbar med välgörenhet lever längre och är både lyckligare och friskare än andra människor?"

Så skriver Johan Staël von Holstein i Metro ("Du skall icke vara en liten lort" 10/4 2007).

Är det sant? Nja! De undersökningar jag hört talas om har gjorts i England och USA. De har aldrig inriktat sig på begreppet välgörenhet, utan på frivilligt arbete. Vad de visat är att de pensionärer som arbetar ideellt i den form av frivilligt arbete som är vanligt i England och USA tenderar att leva längre o.s.v. än de som inte är aktiva.

Ordet välgörenhet är ett betydligt vidare begrepp. Det används sällan i Sverige eftersom det hos oss (efter bl.a. Strindbergs Röda Rummet) har en negativ klang av nådegåvor. Men om man tar ordet efter dess ursprungliga betydelse så innefattar det givare av pengar och gåvor. I vidare bemärkelse idag skulle det också kunna innefatta anställda inom vissa typer av ideella organisationer. Några bevis för att individer inom dessa två grupper skulle leva längre och må bättre finns mig veterligt inte.

Problemet med ordet välgörenhet i detta sammahang är att det, för de flesta svenskar, inte innefattar just de ideellt aktiva som undersökningarna pekar ut, nämligen de som arbetar frivilligt i ett organiserat sammanhang och till nytta för utomstående .

Folkrörelsen är ett förbund XXL

För mig är folkrörelse kort och gott en benämning på en ideell förening i förbundsform som vuxit sig så stor att dess distrikt och lokalavdelningar täcker hela landet. Det är ett förbund XXL helt enkelt. Folkrörelsen är varken ett vänster- eller högerprojekt utan en form öppen för alla.

Det finns sådant som varken familj, stat eller näringsliv kan åstadkomma. För att lösa sådana arbetsuppgifter kan det effektivaste sättet vara att bilda och driva en förening. Så har det varit i alla tider, så är det idag, och så kommer det att förbli framöver. Om en sådan förening möter upp mot ett tillräckligt angeläget och spritt behov och leds och organiseras på att tillräckligt kompetent sätt, då kan den växa till ett förbund och vidare till en folkrörelse.

För många människor är det inte så enkelt. För dem är begreppet folkrörelse också laddat med ideologi. De har kriterier som av ideologiska skäl måste läggas till för att något ska räknas som en riktig folkrörelse.

Problemet med ideologier är att de förvrider verklighetsuppfattningen. Det blir lätt så att det inte är folkrörelsen, utan en skenbild, som används som standardmått.

Henrik Berggren kritiserar i TCO-Tidningen en sådan ideologi (de som tror att de folkrörelseaktiva förr var "ett stadigt och ansvarsfullt folkslag berett till osjälviska uppoffringar för kollektivet och högre samhälleliga ideal"). Samtidigt förordar han sin egen ideologiska variant ("De klassiska svenska folkrörelserna var självhjälpsföreningar som gav medlemmarna nödvändiga verktyg för att överleva som individer i den tidens klassamhälle.").

Visst är det viktigt att inse allt ideellt arbete, även det mest oegennyttiga, har inslag av egennytta, men man måste också förstå att ingen förening någonsin förmår att bygga sig landsomfattande enbart på medlemmarnas egennytta, den måste också ha ett högre mål att samlas kring. Dessutom behöver den centrala och regionala ledare som förmår att inspirera och vägleda en kader av lokala ledare att utföra ett ansvarsfullt och uppoffrande arbete.

En folkrörelses mål och verksamhet kan vara av självhjälpstyp, d.v.s. att medlemmarna bidrar till varandras nytta. Två framträdande exempel på detta idag är idrotts- och fackföreningsrörelsen. Men det som vanligtvis förknippas med de traditionella (läs: bildade sista hälften av 1800-talet) svenska (läs: inspirerade från England och Tyskland) folkrörelserna är att de var kampanjdrivande, de spred sin ideologi, de ville förändra samhället.

Var tid har sina problem och sina lösningar, men vad gäller folkrörelsebyggandet är det grundläggande i arbetet mer eller mindre detsamma över tid. Människornas vilja till engagemang är också mer eller mindre konstant fast ökande med högre utbildning. Men för att materialiseras måste det utlösas, organiseras och ledas. För det krävs ledare och effektiva metoder.

Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten

Riksdagsledamot Ulrika Karlsson (m) hävdar i en artikel i Uppsala Nya Tidning (28/3), att kårobligatoriet är ett "klart brott mot den grundlagsfästa föreningsfriheten". Det hon vänder sig emot och vill avskaffa är att endast den som är medlem i kåren/nationen får studera och tentera på universitet.

Den grundlagsfästa föreningsfriheten handlar framförallt om rätten att fritt bilda och fritt gå med i föreningar. Men det innebär inte att det skulle vara ett brott mot föreningsfriheten att man för att kunna tillgodogöra sig en viss nyttighet tvingas vara med i en viss förening. Det är tvärt om en väl etablerad och accepterad princip. Föreningar har ofta monopol på specifika rättigheter. Endast medlemmarna har t.ex. rätt att påverka ett visst partis politik. Den som vill bo i ett HSB-hus måste vara medlem. Exemplen är många.

Historien har visat att staten (läs partierna och ideologierna) utgör det största hotet mot föreningsfriheten. Ju mindre inskränkningar det är i den dess bättre är det. Därför Ulrika, bort med tassarna!

Dr House inte kommersiell utan ideell

SvD:s ledarskribent Per Ericson skriver 28 mars om profit i vården. Han använder då Doktor Gregory House (TV4 "House) som exempel på "fantasiegggande exempel på tänkbara krockar mellan profitintresse och etik". Per Ericson utgår alltså från att House arbetar på ett affärsdrivande sjukhus.

Hur verklighetsnära serien verkligen är är svårt att säga, men det sjukhus House sägs arbeta på är inte ett bolag utan en non-profit institution, d.v.s. en ideell organisation. Det framgick tydligt i de avsnitt i höstas som tog upp den intressanta konflikten mellan kommersiell och non-profit inriktad sjukhusledning. Det slutade med att ordföranden, som utifrån ren inkompetens försökte driva sjukhuset som bolag, tvingades avgå.

Det är mycket vanligt att sjukhus i USA drivs som ideella institutioner. När det gäller vilken organisationsform som är bäst för sjukhus i Sverige står valet alltså inte enbart mellan stat och näringsliv, som många tycks tro. Det finns också ett tredje, väl beprövad och framgångsrikt alternativ, den ideella institutionen.

Kvinnor i styrelser

Enligt media är det brist på kvinnor lämpliga att sitta i bolagsstyrelser. Jag tvivlar på att det är sant. Har valberedningarna och rekryteringskonsulterna verkligen finkammat styrelserna inom Ideella Sektorn?

Om man får tro Peter Drucker och andra framstående kännare av både näringsliv och Ideell Sektor så är styrelsekompetensen inom välskötta ideella organisationer högre än inom företag i gemen. Vi kan därför förvänta oss att det finns en rad kvinnor (och män) inom den Ideella Sektorn som är riktigt duktiga styrelseledamöter.

Problemet är nog främst 1) att näringslivet inte inser att de finns, och 2) att det inte har nätverk nog att fånga upp dem.

Tvivelaktigt heltidsarvode

Enligt SvD idag är Riksidrottsförbundets (RF) ordförande Karin Mattsson i praktiken heltidsarvoderad för sitt ideella uppdrag. Detta har väckt kritik inom organisationen. Dels för att det bryter mot gällande regler och dels för att ledningen smusslat med saken. Hela saken är principiellt intressant och värd en kommentar.

RF är en ideell förening. Som sådan egentligen inte särskilt stor, men mycket viktig som paraplyorgan för idrottens alla förbund. Tillsammans utgör dessa förbund och föreningar den största grupperingen (rörelsen) inom den Ideella Sektorn. Man får väl anta att det som sker inom RF kraftigt influerar utvecklingen inom specialförbunden och dess föreningar. Det som sker in RF har därför stor betydelse för utvecklingen av resten av Sveriges ca 200.000 ideella förbund och föreningar.

Inom den svenska folkrörelsetraditionen finns det tre beprövade och legitima, men helt olika modeller för hur organisera den högsta ledningen:

1. Inom mindre organisationer har man ofta enbart en styrelse och det "dagliga" arbetet leds helt ideellt av ett arbetsutskott. Ibland har man också någon anställd underställd detta.
2. Inom politik, fackföreningsrörelse och liknande har man ofta en heltidsbetald ordförande. Denne leder inte bara styrelsens arbete, utan hela organisationen och verksamheten. Som stöd och avlastning har han eller hon en administratör som brukar kallas Förbundssekreterare, Partisekreterare eller liknande.
3. Inom de flesta andra större organisationer har man en ideellt arbetande ordförande. Denne leder styrelsens arbete, men verkar också som organisationens främste ledare. För detta får han eller hon möjligtvis ett mindre arvode. I den här modellen är det en anställd generalsekreterare (Förbundsdirektör, VD eller liknande) som driver det tunga organisatoriska arbetet.

RF tillhör den tredje gruppen. Fram tills nu har samtliga ordföranden arbetat ideellt. Det dagliga arbetet leds av riksidrottsdirektören. I och med att Karin Mattsson uppbär ett heltidsarvode har RF numera alltså både en heltidsarbetande ordförande och en tung direktör, en sammanblandning av modellerna 2 och 3. Organisatoriskt förändrar heltidsarvodet helt förutsättningarna för hur ledningen ska arbeta. Ordförandens roll måste ha utvidgats kraftigt. Rimligtvis måste riksidrottsdirektörens mandat ha minskat lika mycket. Jag förutsätter att styrelsen har diskuterat igenom den nya situationen och har utfärdat lämpliga riktlinjer.

Enligt stadgarna §8 punkt 7 är det RF-stämman som på valberedningens förslag beslutar om arvodering av styrelseledamöter. Enligt gällande beslut får ordföranden och övriga styrelseledamöter var och en en årlig ersättning för sin tid och sitt engagemang motsvarande ett basbelopp (40.300 kr).

Det lär också finnas (i RF:s stadgar sägs det, men jag kan inte hitta det) en regel om att ledamot vid enstaka tillfällen kan få ersättning för förlorad arbetsinkomst. Den används nu - för första gången - för att göra det möjligt för ordföranden att arbeta heltid. Hon är tjänsteledig på 90 % från LRF och får motsvarande belopp i ersättning från RF.

Enligt SvD är Karin Mattsson införstådd med att en sådan tillämpning av regeln aldrig varit avsedd. Ändå säger hon till tidningen: "Jag följer reglerna och blir sur och trött på de som misstänkliggör mig". Men att töja reglerna på det här sättet är inte att följa dem.

Dessutom tar hon också ut de 40.300 kr om året som alla i styrelsen får. I princip tar hon alltså emot ersättning två gånger för samma arbete.

Observera att det är inte beloppens storlek (ca 40.000 kr/mån) det handlar om här. Om RF-stämman beslutar sig för att heltidsarvodera sin ordförande, så kommer den sannolikt också att besluta om ett belopp högre än så. Det handlar heller inte om Karin Mattsson ska vara heltidsarvoderad eller inte. Det kan ju RF fritt besluta om. Det handlar om hur besluten fattats. Möjligen handlar det också om vilken långsiktig effekt de får. Ty om RF går denna väg så kommer givetvis förbunden och föreningarna så småningom att följa efter.

Om RF-stämman beslutar sig för att RF ska ha en heltidsarvoderad ordförande, då bör den också genomföra de ändringar i stadgar och organisation som detta byte av ledningsmodel kräver. Kanske behövs inte längre någon riksidrottsdirektör? Kanske måste kravprofilen på ordföranden ses över? Det blir ju ett helt annat uppdrag än vad som varit aktuellt hittills.

En av de märkligare turerna i denna historia är valberedningens roll. Enligt SvD har den godkänt arrangemanget som lett till att ordföranden är heltidsarvoderad. Men något mandat att göra detta har den inte. En valberednings enda uppgift är att ta fram och ge förslag till stämman. Den kan inte ingå överenskommelser eller fatta andra beslut i organisationens namn. Jag förutsätter därför att det är styrelsen, och ingen annan, som har godkänt ordförandens tvivelaktiga heltidsarvode.

Ideella drivkrafter

Gängse, och idag tyvärr alltför dominanta ekonomiska teorier utgår ifrån att människan är en rationell egoist. Men att vi ständigt försöker maximera vår vinst är bara en del av sanningen. Det gäller en del, och inte alla. Det gäller ibland, men inte alltid. Tur är det, annars skulle mänskligheten förmodligen för länge sedan gått under.

Det är föreställningar som dessa som ligger till grund för påståendet att "vi måste betala en riktigt hög lön för att locka till oss de bästa". Även om detta skulle gälla till 100 % inom näringslivet, vilket jag starkt betvivlar, så gäller det ofta inte alls inom Ideella Sektorn. Det finns en rad andra faktorer än höga löner, som gör att folk söker sig dit.

De ideella organisationer som vill lyckas väl med sina rekryteringar måste skaffa sig en god bild av de ideella drivkrafterna. Att snegla på hur företag gör leder sällan rätt.

Professionell ideell

Professionell ställs ofta i motsättning till ideell, som handlade det om två oförenliga saker. Det är sant enbart ifall man med professionell kort och gott menar ”avlönad”. Men om man istället, som brukligt är, menar ”någon som kan lösa sin uppgift på rätt sätt”, då finner vi professionellt och oprofessionellt arbete både bland anställda och ideella. Man kan därför tala om professionell ideell.

Företag, myndigheter och ideella organisationer bygger på olika funktionslogik. Det gör att det som är professionellt i den ena inte nödvändigtvis är det i de andra. Det som i ett företag är professionellt är ofta oprofessionellt i en förening, och vise versa. Den Ideella sektorn har alltså sitt eget mått på vad som är professionellt arbete.

För den som leder, är aktiv i eller är anställd av en förening, församling, folkrörelse eller stiftelse är det nödvändigt att i första hand förstå det speciella med en sådan ideell organisation - den ideella logiken. Utan en grundläggande förståelse för den blir man inte professionell i dessa sammanhang.

Om detta har jag skrivit i boken Professionell ideell - Om att verka med ideell logik. Den gavs nyligen ut på Sober Förlag och innehåller följande kapitel:

1. Folkrörelse i motvind
2. Ideell logik
3. Den ideella mångfalden
4. Det skiljer mellan länderna
5. Ideella föreningens särdrag
6. Folkrörelsen lokalt
7. Ideellas kategorier och roller
8. Ideella tjänster
9. Ideell finansiering
10. Rekrytera och organisera frivilliga
11. Styra folkrörelser
12. Leda folkrörelser