Hur stater undergräver föreningslivet

Runt om i världen undergrävs det fria föreningslivet. Det sker öppet i diktaturer men mera fördolt i demokratier. Även i Sverige. En mångfald metoder används.  

Politiker, myndighetschefer och andra makthavare som i demokratisk anda verkar i allas intresse ser sällan några problem med föreningar. Tvärt om. De uppmuntrar dem. De vet att ett livaktigt föreningsliv gör ett land bättre.

Annat är det med dem som sätter egna intressen främst. För dem är föreningar och ideellt engagerade inget positivt. Tvärt om. De är möjliga hot som bör hållas kort.

Synen på föreningslivet - om det ska verka fritt eller regleras - är därför en viktig vattendelare inom politiken, ett demokratiskt lackmustest, faktiskt.

Till saken hör, att det staten gör har stor betydelse. Av alla yttre krafter är nämligen staten den som påverkar föreningarna mest. Mer om det i Statens stöd till föreningarna. 

I Sverige är föreningslivet internationellt sett mycket starkt och livaktigt. Det beror inte på dagens politiker. Det är ett arv från det föreningspositiva 1900-talet. Under många år då var staten föreningsfrämjande. Sedan dess har stödet minskat. 

Riksdagens allt svagare stöd till föreningslivet har många orsaker. Till de yttre hör nyliberala strömningar och EU:s ointresse. Till de inre måste partierna själva räknas. De har tappat mycket av sin ursprungliga ideella, gräsrotsnära och demokratiska prägel. En följd bland annat av att politikerna i gemen inte heller som förr är förankrade i föreningslivet. 

Diktaturerna behöver vi inte gå in på närmare. De är ju av naturen rent föreningsfientliga.

Allt det en stat kan göra - medvetet eller inte - för att skada ett fritt och livaktigt föreningsliv kan samlas under följande rubriker:

• Förbjuda!
• Begränsa!
• Förfölja!
• Motverka!
• Förleda!
• Avleda!

Att makthavare förbjuder föreningar som stör deras planer är inget nytt. Det gjordes i gamla Rom, av Gustav Vasa (som förbjöd och plundrade gillena) och i franska revolutionen (där revolutionärerna förbjöd alla föreningar) för att bara nämna tre välkända exempel. 

I dagens värld är olika slag av föreningsförbud vanliga i diktaturer, men de ökar sorgligt nog även i demokratier. Att förbjuda alla föreningar är dock sällan aktuellt, förbuden är snarare kirurgiska, ty även diktatorer har nytta av föreningar.

Den som vill hålla ett demokratiskt sken uppe vill snarare begränsa än förbjuda. Skillnaden är dock inte alltid så stor. Begränsningen kan ju vara att endast sådana verksamheter som makten godkänt får bedrivas, eller att föreningar får styras, verka, tycka eller finansieras endast på godkänt sätt. 

Legal, halvlegal och helt utomlegal förföljelse av oönskade föreningar och föreningsaktiva är tyvärr vanligt. För aktuella data, se CIVICUS. Till förföljelsearsenalens "rumsrena" sida hör övervakning och registrering av medlemmar och aktiviteter, till det uppenbart ljusskygga hör inbrott, sabotage, trakassering, mord och tortyr. 

Föreningar är för sin existens beroende av ideellt arbete. Staten kan därför försvaga dem genom att motverka medborgarnas lust och möjlighet att organisera sig. Sådana åtgärder är ganska vanliga och tycks öka. De kan se ut på många sätt:

• Staten kan med lag om godkännande och registrering minska intresset för att bilda nya föreningar. Denna kontrollfunktion innebär förstås i sig ett visst mått av hot, men detta kan ökas rejält genom krav på en komplett medlemslista.
• Staten kan undergräva föreningarnas finansiering. Vissa typer av gåvor kan förbjudas. Traditionella ideella inkomstskapade verksamheter som basarer och lotterier kan försvåras. Statsbidrag kan villkoras med krav på att även enskilda förtroendevalda måste följa reglerna eller avsättas.
• Antalet föreningsaktiva kan minskas genom att klassa ideellt arbete som "otillåten bisyssla" för alla anställda i stat, region och kommun.
• Banker kan göra det svårt och dyrt för föreningar att använda kontanter, öppna bankkonton och nyttja betalsystem. 
• Staten kan trötta ut ideellt engagerade genom att kräva in rapporter, statistik, redovisningar och liknande. 
• Staten kan göra föreningsarbete mer tungrott med en föreningslag och obligatoriska normalstadgar.
• Kommuner kan lägga ner föreningsstödet och minska tillgången på lämpliga mötes- och verksamhetslokaler. När studieförbund då kompenserar bortfallet med egen kunskap och lokaler kan staten skära ner deras statsanslag.

Dagens politiker har en övertro på ekonomiska styrmedel. Bidrag, brist på bidrag och straffavgifter förleder konsumenter att "köpa" just det som politikerna vill "sälja". Motsvarande inom föreningspolitiken är att med statsbidrag och bidragsvillkor söka knuffa föreningar i en politiskt önskvärd riktning. Se Invandrarförbund och statsbidrag. Men bidrag ges också för att gynna vissa omhuldade föreningstyper, inte minst partierna själva.

Grunden för statsbidragen tycks vara tron att de gör ideella föreningar och förbund starkare. Men så enkelt är det inte. Statsbidrag kan hjälpa, men det kan också stjälpa. Ideella föreningars grundval är det enskilda engagemanget. Detta kan inte köpas för pengar. Därför kan måttliga föreningsbidrag vara till nytta, medan rejäla sådana kan skada. Förbund som med bidrag blir starka centralt tenderar att bli svaga lokal där de för att fungera väl borde vara starka.

Faktum är att föreningslivet skulle må bäst av staten inte gav bidrag till enskilda organisationer, utan i stället använde pengarna för att skapa en neutral, allmänt föreningsfrämjande miljö.

Politiken att avleda, slutligen, är ett specialfall. Dess mål är inte att stödja enskilda, prioriterade föreningar. Den vill omvandla helheten, förändra hela sektorn. Här är USA den stora föregångaren. 

Enligt Alexis de Tocqueville på 1800-talet präglades USA av ett omfattande och aktivt föreningsliv. Detta levde kvar ännu på 1960-talet. Men inte idag. Dagens föreningsliv liknar enligt Robert Putnam mer en "ensam bowlare".

Det som hände mellan Tocqueville och Putnam var att världens största folkrörelseland blev ett stiftelseland. 

Det var en gigantisk omvandling: En typ av ideell organisation, en typ av ideellt engagemang, en typ av ideell verksamhet och en typ av ideellt ledarskap ersattes av var sin helt annan typ. Ett helt folk började arbeta ideellt på ett helt annat sätt och med helt andra saker än tidigare. 

Eller i klartext: Gräsrotsföreningar och förbund ersattes av så kallade "non-profits", alltså verksamhetsstiftelser. Medlemsengagemang ersattes av volontärarbete. Demokrati och ledarskap  av management. Och samhällspåverkan av samhällsservice. 

Den amerikanska ideella sektorn slutade alltså vara den demokratins bas som Tocqueville beundrade. I stället blev den statens välanpassade hjälpreda - helt klart också nyttig, men nyttig på ett helt annat sätt. Läs mer i USA:s medlemslösa "förbund".

Transformeringen var en komplicerad och dyr process, men inget tyder på att den egentligen var avsiktlig. Den var snarare det oväntade resultatet av statens kraftfulla satsning på att främja verksamhetsstiftelser och volontärarbete i stället för föreningar och aktiva medlemmar. Till de hävstänger som användes hörde verksamhetsbidrag och skattebefrielser på gåvor. Forskning och konsulter spelade en stor roll liksom organiserat federalt kampanjarbete. En hel stiftelsefrämjande kultur och industri byggdes upp.

Det som hände i USA var unikt. Det är inte troligt att det kan upprepas på annat håll. Men försök har gjorts och kommer framöver att göras, också i Sverige. Det är därför staten här till exempel har infört skattebefrielse på gåvor och fördunklande nyord som civila samhället.

En avledning av amerikansk typ gör naturligtvis den ideella sektorn "samhällsnyttigare", fast bara i ett kortsiktigt perspektiv. Det som går förlorat är den långsiktiga aspekten, föreningslivets ultimata samhällsuppgift, nämligen den att skydda rikets demokratiska system och medborgare från staten, skulle denna vandra politiskt vilse. 

 

Hemsidan voluntarius.com nedlagd

 Nu har jag lagt ner hemsidan voluntarius.com.

Under nära tjugo år drev jag voluntarius.com på ideell basis för att främja föreningslivet i Sverige och stödja de föreningsaktiva. 

Därför fyllde jag voluntarius.com med ett stort antal sidor. Där fanns information om alla viktiga aspekter på ideella föreningar och om hur man arbetar med dem. 

Under ett antal år svarade jag också ideellt per epost på läsarfrågor om specifika föreningsproblem. En del av frågorna och svaren lade jag sedan ut på hemsidan under rubriken "Föreningsdoktorn". 

Många läsare har vittnat om att de haft stor nytta av informationen de hittat på voluntarius.com.

Det fanns flera samverkande skäl till att lägga ner voluntarius.com. De viktigaste var ekonomiska. De löpande kostnaderna för att visa hemsidan höjdes dramatiskt för några månader sedan. Dessutom krävdes nu en rejäl investering för att modernisera, uppdatera och framtidssäkra voluntarius.com. Då dessa kostnader inte var försvarbara valde jag att lägga ner hemsidan.

Den föreningsinformation som voluntarius.com innehöll behövs idag i samhället. Förhoppningsvis kommer en liknande informationskälla att uppstå framöver.

Själv kommer jag att fortsätta skriva då och då om föreningsfrågor på den här sidan. Och möjligtvis blir det en ny bok om föreningar så småningom.

LRF flyttar till stan?

Böndernas folkrörelse är idag stadigt förankrad i den svenska myllan. Rotsystemet omfattar nära tusen lokalavdelningar. Men nu vill ledningen skrota dem och lägga förbundets bas i stan istället. 

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) ska omorganiseras. Det skriver facktidningen ATL nr 4 2023. Ledningens förslag skickades nyligen ut. Synpunkter ska lämnas senast 31 mars. Beslut ska fattas på stämman i maj

Den största förändringen är att lokalavdelningarna läggs ner. Kommungrupper ska bli ny lägsta nivå. Den medlemsnära föreningsverksamheten och medlemmarnas demokratiska inflytande ska alltså flyttas bort från landsbygden, där medlemmarna bor, och in till kommuncentra, som kan ligga många mil bort.

"Framtidssäkra folkrörelsen"
LRF:s vice ordförande Åsa Odell säger till ATL att syftet är att "framtidssäkra folkrörelsen". Idag tycker många lokalt aktiva att det är jobbigt att sitta i en föreningsstyrelse, hålla årsmöten och sköta avdelningens administration. Men det ska vara "enkelt, roligt och givande att vara förtroendevald i LRF". 

Även om lokalavdelningarna försvinner kan medlemmar ha "aktiviteter på lokal nivå" som studiecirklar och matmarknader, menar hon. I förändringen finns också en visionen om tvärorganisatoriska intressegrupper som medlemmar kan engagera sig i.

Risk för medlemstapp
Odell ser ingen risk för medlemstapp, men det gör däremot Lars Svensson, ordförande i LRF:s lokalavdelning i Sibbarp. "Blir det här verklighet kommer det att leda till ett påtagligt medlemstapp", säger han. "Varför rasera det nätverk vi har idag i byarna?"  

Också Svensson har märkt ett minskat intresset för styrelsearbete. Men för honom är lösningen inte att lägga ner avdelningarna, utan istället att stödja dem med utbildning och goda exempel.

Två perspektiv, två olika synpunkter. Vilken av dem är rätt? Ska de lokala avdelningarna läggas ner eller ska de stimuleras? Vilken väg framtidssäkrar folkrörelsen? 

Stadgarna

Som före detta organisationsutvecklare av ideella organisationer kan jag ge några synpunkter. Det blir utifrån ett mycket begränsat underlag: ATL nr 4 2023 sidan 13 (två artiklar) och sidan 28 (ledaren) och de inledande delarna av LRF:s riksstadgar.  

I stadgarna är det i detta sammanhang främst förbundets ändamål och möjligen den övergripande organisationsstruktur som är intressant.

Förbundets ändamål är bindande för alla årsmöten och styrelser i hela organisationen. Det säger vad organisationen ska göra.  

Vid en hastig titt i riksstadgarna är det tre saker som sticker ut och som kraftigt bör motverka LRF:s ambition att vara en folkrörelse: 

1. LRF har två väsensskilda slags medlemmar: människor och organisationer. 
2. Riksnivån består av två organisationer, en ekonomisk förening (med bolag) och en ideell. 
3. De två organisationerna har var sin uppsättning ändamål. Den ekonomiskas är tämligen konkret, men föreningsdelens besvärande vag. 

LRF:s lokala problem kan mycket väl ytterst bero på dessa tre faktorer. Att leda en folkrörelse är svårt. Att samtidigt bedriva en kooperativ affärsverksamhet med annat ändamål gör det givetvis ännu svårare.  

De tre problemfaktorerna förstärker varandra. Var för sig försvårar de ledningens och regionernas arbete att ge lokalavdelningarna lämplig ledning och stöd, men än mer så tillsammans. 

Det om möjligt enskilt mest problematiska är, att de två olika ändamål gjorts likvärdiga. Om ambitionen verkligen är att vara folkrörelse måste det ideella ändamålet vara överordnat.  

Lokalavdelningarna

Lättaste sättet att utröna hur väl styrelsen leder sitt förbund är att kontrollera om ändamålet är känt lokalt och slår igenom i verksamheten. Men det förutsätter förstås att det är tydligt. Det är tyvärr inte LRF:s ideella ändamål. Så här lyder det:

"Riksförbundet ska medverka till utvecklingen av företagare och företag inom det gröna näringslivet i Sverige; företag där jord, skog, trädgård och landsbygdens miljö är grundläggande resurser; så att den enskilda medlemmen kan förverkliga sina ambitioner om tillväxt, lönsamhet och livskvalitet. Verksamheten ska bedrivas med ett jämställdhets- och jämlikhetsperspektiv."

Går det att ur denna textmassa vaska fram ett tydligt uppdrag, något som lokalavdelningarna kan  inspireras och vägledas av? Låt oss se. Om jag plockar bort alla ord som inte säger vad som ska göras återstår detta:

"... medverka till ... att den enskilda medlemmen kan förverkliga sina ambitioner om tillväxt, lönsamhet och livskvalitet. ..."

En god ambition förvisso, men vad exakt ska, vad kan, lokalavdelningarna göra för att bidra till detta? Ett ändamål är meningslöst om det inte åtminstone på sikt kan förverkligas med befintliga resurser. 

Folkrörelser blir framgångsrika när deras ändamål och verksamhet drar till sig och mobiliserar medlemmar och får upptagna människor att prioritera styrelsearbete. Är det här det? 

Lokalavdelningarnas idag vanligaste verksamhet är sociala aktiviteter, studiebesök och fältvandringar. Efterfrågan på sociala aktiviteter minskar, intresset för lokal påverkan ökar. Nära 400 avdelningar är inaktiva. 

Nuvarande nätverk idealiskt
Utifrån ett folkrörelseperspektiv är LRF:s nuvarande nätverk med nära 1000 verkligt lokala avdelningar spridda över hela landet närmast idealisk. Särskilt om organisationen framöver vill bedriva lokal opinionsbildning. 

Det var genom att bygga upp sådana här nätverk som de klassiska folkrörelserna en gång i tiden växte sig starka och fick inflytande. 

Det är ganska enkelt. Vill man ha många medlemmar måste man ha många aktiva, och det i sin tur kräver många avdelningar och därmed många årsmöten och styrelser. 

För folkrörelser lokalt finns inga stordriftsfördelar, bara smådriftsfördelar. Föreningsverksamhet frodas bäst i relativt små, hemnära och demokratiskt uppbyggda avdelningar. Förutom att det ska vara engagerande och kännas viktigt att delta, ska det vara lätt kan ta sig till och från mötena. Föreningsaktiviteten ska helst inte ligga mer än 30 minuter bort.

Slutsats

Min uppfattning är att detta nätverk av lokalavdelningar är LRF:s viktigaste folkrörelseresurs. Där finns en stor dold potential som kan mobiliseras med rätt ledarskap. Att göra det är att "framtidssäkra folkrörelsen". 

  

Statens stöd till föreningarna

Sverige har ett jämfört med de flesta andra länder unikt starkt föreningsliv. Det beror främst på två saker: 1) Vår månghundraåriga föreningstradition och 2) riksdagens framsynta beslut för omkring hundra år sedan att låta ideella föreningar fortsätta regleras av god föreningssed och inte av lag. 

Vårt föreningsliv kunde alltså växa sig starkt därför att staten lämnade det i fred och inte lade sig i. Och när staten gav stöd var det på föreningslivet egna villkor. Men inte numera.  

Statens bidrag till ideella föreningar diskuteras då och då. Ofta med kravet att slöseriet med skattemedel ska stoppas; föreningar bör klara sig på egen hand. Det förekommer också larm om bidragsfusk och om att bidrag ges till ”odemokratiska föreningar”. 

Debatten om statsbidragen tycks mig ganska ensidigt inriktad på brister hos mottagarna. Men tänk om roten till problemen snarare är givaren.

Allt det som i debatt och statistik kallas föreningsbidrag är förstås inte bidrag. Ett bidrag är en gåva. Den ges utan krav på gentjänst. Men om staten betalar för att något ska göras, då är detta en ersättning för arbete, inte ett bidrag. Det finns givetvis problem också med sådana ersättningar, men de kommer inte att diskuteras här.

Vad händer med en förening om bidraget dras in?

Självklart får en ideell förening problem om staten oväntat drar in ett bidrag. Om beloppet dessutom varit betydande och behövs för att täcka löner och hyror kan föreningen knäckas. Försvinner den då? Inte nödvändigtvis. En stukad förening kan komma igen. Ur spillrorna kan uppstå en eller flera nya. Och version 2.0 av föreningen är förmodligen såväl smartare som starkare. Att tvärt dra in ett statsbidrag kan förvisso skada en "problemförening", men det är inte ett idiotsäkert sätt att bli av med den. Snarare tvärt om.

Är staten en seriös bidragsgivare?

Seriöst givna bidrag avbryts inte tvärt. De trappas av successivt. Å andra sidan, en kompetent ledd förening gör sig inte beroende av bidrag. Den sprider sina risker, men framför allt litar den till egna krafter.

Kan staten utgå ifrån att alla bidragstagare är kompetenta? Knappast! Kunskap om hur man på rätt sätt startar, leder, administrerar och utvecklar föreningar och förbund är mycket ojämnt fördelad inom befolkningen. Den är dessutom avsevärt mindre spridd idag än vad den var under folkrörelsernas storhetstid för drygt sjuttio år sedan. Föreningsrävar är sedan länge en bristvara. 

En seriös givare som befarar att mottagaren saknar behövlig föreningskompetens måste givetvis ta hänsyn till det. Att pytsa ut pengar utan tanke på hur dessa slår är inte seriöst.

Men är staten en seriös bidragsgivare? Nej, det tycker jag inte. 

För det första, statens givande liknar just den typ av välgörenhet som August Strindberg gisslade i Röda rummet. Den där givaren själv och dennes egna behov är det viktiga. Den där givaren är överordnad och mottagaren alltid underordnad, ja, faktiskt mest ett verktyg.

För det andra, som givare är staten obeständig. Obeständig därför att det mesta kring bidragen – motiv till, regler för och annat – relativt snabbt kan förändras beroende på ändrad riksdagsmajoritet, politiska händelser, opinionsstormar, lobbyism, handläggarpåfund och annat. 

För det tredje, staten som givare är okunnig. Den förstår sig inte riktigt på föreningar. Inte minst saknar den insikt om det i sammanhanget viktigaste: Hur påverkar bidrag föreningarna på djupet? Statens företrädare, med sin övertro på bidragsnytta, tycks inte förstå att bidrag också kan skada.

De två första problemen får vi nog tyvärr leva med. De tycks vara en del av statens natur. Men okunnigheten måste staten göra något åt. Den är skadlig! Därför ska vi titta på den här.

Tre ideella egenheter som staten måste beakta

Det är inte ovanligt att människor på fullt allvar tror att ideella föreningar är förenklade varianter av företag eller myndigheter. Men de har fel. De är varken det ena eller det andra. Den medlemsbaserade organisationen utgör sin egen typ med en unik struktur och ett unikt sätt att fungera. 

Med ”föreningar” menar jag här föreningar och förbund (och samfund) som består av enskilda medlemmar, inte de vars medlemmar är juridiska personer. Och eftersom föreningar förekommer i skilda varianter håller vi oss här till det mest grundläggande med dem.

Ideella föreningar skiljer sig från myndigheter på en rad olika sätt. Här ska jag lyfta fram tre särdrag som den bidragsgivande delen av staten måste förstå och särskilt beakta.

 

Första ideella särdraget

Pengar gör myndighetens organisation och verksamhet möjlig. Så är det inte med välfungerande ideella föreningar. I dem är det i stället de aktiva medlemmarnas engagemang och insatser som är huvudresursen. Pengar behövs också, men enbart som komplement. 

Av detta följer naturligtvis att det är ledningens förmåga att locka, organisera och leda medlemmar som avgör om en förening blir framgångsrik eller ej. Och märk väl, detta mobiliserande måste alltid ske lokalt, alltså just där medlemmarna bor och vistas. Också inom förbund. 

Lokalt organiserade medlemmar, inte pengar, gör föreningar starka! 

Förbund med starka rötter lokalt behöver sällan statliga bidrag. Lokalavdelningarna – förbundens motor, medlemsmagnet, ledarskola och resursgenerator – klarar sig i de flesta fall alldeles utmärkt utan. Däremot finns det annat staten kan göra för att stödja dem. Jag återkommer till det.

I förbund är det normalt främst förbundsarbetet som måste finansieras, alltså nationell ledning, samordning och administration, och de demokratiska mötena. Ofta kan dessa kostnader täckas av medlemsavgifter och transfereringar från lokalavdelningarna. Men bara om förbundets överbyggnad är mager nog.

Visst, det finns många föreningar som är organiserade på regional eller nationell nivå utan att ha lokalavdelningar. En del med fullgoda skäl, andra inte. Förekomsten av dem motsäger inte vad jag sagt ovan. De är nämligen felkonstruerade. Då de saknar lokalavdelningar kan de inte mobilisera lokalt aktiva medlemmar. Förutom resursbrist leder detta till demokratibrist. Den förra kan de kompensera med pengar, men inte den senare. Det är nämligen de lokalt organiserade medlemmarna – med sitt ideella engagemang, sin erfarenhet och sin inblick i verksamheten – som är de verkliga bärarna och försvararna av den nödvändiga underifrån-demokratin i föreningar och förbund. Ett årsmöte utan sådana närvarande blir alltför okunnigt och svagt för att på allvar kunna bevaka och företräda medlemmarnas och föreningens intressen på det sätt föreningsmodellen kräver och stadgarna förutsätter. Deras frånvaro ger styrelsen alltför stor makt och ökar påtagligt risken för klickvälde, maktmissbruk och oegentligheter.

Föreningar utan lokalavdelningar är beroende av pengar. Många av dem klarar dock av att finansiera sig själva. Övriga behöver bidrag för att överleva.

En annan typ av feltänkta föreningar är de som tagit på sig driftskostnader som vida överstiger vad föreningens medlemmar själva klarar av att finansiera. Dessa är också starkt beroende av gåvor och bidrag.

Andra ideella särdraget

Penningflödenas riktning inom en organisation är kraftigt styrande. Inom myndigheter kommer de utifrån till ledningen och strömmar nedåt. I förbund däremot bör de vara resultatet av organisationens eget arbete och komma underifrån, från medlemmarna och lokalavdelningarna. Sådan underifrån-finansiering gör förbund välfungerande. Den stärker lokalfältets inflytande, gynnar demokratin, håller organisationen smal och i god form (genom att bland annat lägga hämsko på distrikts- och huvudkontors tillväxt) och minskar risken för centralstyrning.

Finansiering underifrån gör förbund välfungerande!

En vanlig orsak till att förbund försvagas, tappar medlemmar och blir penningberoende är att dess ledning inte längre har fokus på det lokala arbetet. Skälet kan vara att distrikt och huvudkontor utvecklat egna verksamheter och egna inkomster eller att förbundsledningen fått statsbidrag. Sådan såväl topp- som sidofinansiering bryter effektivt förbundets sunda beroende av finansiering underifrån.

Staten påverkar mest

Att tillsammans med andra engagera sig ideellt är en del av den mänskliga naturen. Därför kan alla länder utveckla föreningsliv. Ändå skiljer sig graden och typen av organisering och engagemang stort mellan olika länder – även mellan grannländer – och över tid inom ett och samma land. Det beror på föreningarnas nationella och lokala omvärld, deras livsmiljö. Denna skiljer sig nämligen från land till land och kan ibland förändras radikalt inom ett land.

Graden av föreningsliv i ett land beror alltså på en mix av omvärldsfaktorer, en del positiva andra negativa. En stark, erfarenhetsbaserad, kodifierad och mycket spridd föreningstradition är så klart mycket främjande. Brist på sådan är försvårande. Men av alla omvärldsfaktorer tycks det staten gör eller inte gör påverka mest.

Sverige har ett unikt starkt föreningsliv. Det beror främst på två saker: 1) En månghundraårig positiv föreningstradition som i sin tur lett till, möjliggjort och stöts av 2) frihet från statlig lagreglering. 

Bägge dessa ovärderliga fördelar kunde ha gått förlorade för hundra år sedan. Försök gjordes nämligen då att införa en särskild föreningslag. Lyckligtvis sa riksdagen nej. Många av dess ledamöter var sprungna ur folkrörelser och förstod hur skadlig en lagreglering skulle vara. Tack vare dem baseras våra ideella föreningar idag på god föreningssed och inte på lag. Denna vår speciella "föreningsfrihet" är minst lika unik som allemansrätten men betydligt viktigare.

Lagförslag undergräver föreningsdemokratin

Stater begränsar idag allt oftare föreningslivet, ofta med terroristhot som förevändning. Sverige är inte immun mot denna negativa trend. Därför urholkas våra föreningars unika frihet från lagreglering gradvis genom annan lagstiftning. Ett anmärkningsvärt radikalt exempel på detta stoppades nyligen (tillfälligt?) av den nya regeringen. Det var en lag föreslagen av utredningen Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället.

Enligt utredningen ska ett statligt bidrag dras in om föreningen själv eller någon av dess företrädare bryter mot någon av lagens "demokrativillkor" (sid 350).  

Vilka som är en förenings företrädare, alltså vem som har rätt att representera den juridiskt, är väl definierat i såväl god föreningssed som juridisk praxis: Det är styrelsen i förening och av styrelsen utsedda firmatecknare. Inga andra. (Se till exempel Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning, åttonde upplagan, sid 65–68.) En förenings eller ett förbunds talesman är enligt god föreningssed ordföranden själv, styrelsen i förening och därutöver endast den som styrelsen särskilt utsett, ingen annan, om inte stadgarna säger annat. För skillnaden mellan god föreningssed och juridisk praxis, se nedan.

Utredningen vill emellertid med lag utvidga en förenings krets av företrädare. Enligt den ska också enskilda styrelseledamöter, anställda ledare, ideella som sprider information eller leder aktivitet (sid 351) och i vissa fall även aktiva medlemmar (sid 352) räknas som sådana företrädare, som inte får bryta mot "demokrativillkoren". 

Enligt utredningen måste dessutom vid bidrag förbundets nationella ledning övervaka att varken distrikten eller lokalavdelningarna eller dessas styrelser, styrelseledamöter, ledare och aktiva bryter mot villkoren. Och skulle sådant brott ske måste den ingripa, korrigera och straffa, annars dras bidragen in. Och allt detta förutsätts ske snabbt.

Samma krav ställer utredningen på paraplyorganisationer, alltså på föreningar av föreningar. Här förutsätts alltså att helt självständiga föreningar ska acceptera att staten gett det som dittills bara varit ett organ för samverkan en skyldighet och befogenhet att övervaka och korrigera dem och alla deras så kallade företrädare (sid 353). 

Statsbidrag som ges med sådana villkor utgör ett sådant intrång i föreningars och förbunds oberoende och inre liv att ingen styrelse på egen hand har rätt söka det. Först måste den högsta beslutande församlingen ge klartecken. Och det kan den sannolikt inte ge förrän alla berörda stadgar skrivits om. Vi talar här om demokratiska processer som i förbund normalt tar flera år.

Skulle riksdagen anta utredningens förslag försämrar den förutsättningarna för allt föreningsarbete i Sverige, inte bara för bidragstagarna. Det spelar ingen roll om straffbestämmelserna i praktiken sällan skulle tillämpas. Det är själva införandet av regelverket som är problemet. Med denna lag skulle staten etablera en ny norm för vad föreningsdemokrati är, undergräva god föreningssed och ändra välfungerande juridisk praxis. Detta skulle skada hela föreningslivet och därmed i förlängningen all svensk demokrati.

Tredje ideella särdraget

De vilsegångna förslagen i Demokrativillkor bekräftar åter att statens företrädare har svårt att på djupet förstå hur ideella föreningar fungerar. Uppenbarligen tycks utredarna tro att ett förbund kan vara både demokratiskt och toppstyrt på en och samma gång. Men det kan det inte. 

En toppstyrd hierarki av anställda, som en myndighet eller ett företag, leds med management och ordergivning. I denna okomplicerade ledningsmiljö kan den föreslagna lagens övervakning och korrigering passa in. Men inte i en demokratisk struktur som ett förbund.

Förbund leds visserligen uppifrån de också, men de styrs nerifrån. Styrandet liknar det i staten, men inte ledandet.  

Medlemmarna styr sitt förbund med direkt demokrati lokalt och indirekt sådan regionalt och centralt. Förbundet är en bottenupp-hierarki av årsmöten.

Förbundsstyrelsen fastställer inte policy, den enbart verkställer. Den ska leda hela förbundet, men saknar maktmedel. Den kan inte beordra, har ingen kontrollapparat och har normalt ingen formell rätt att ingripa neråt. De som utför – de regionalt och lokalt ideellt aktiva – är utsedda underifrån och är inte förbundsledningens underlydande. För att få dem med sig använder sig styrelsen av sådana långsamma men gedigna förbundsprocesser som intern opinionsbildning, rådslag, diskussioner, möten, anföranden, studiematerial, medlemstidning, förslag till kongressen och andra mjuka metoder. Med andra ord, den utövar ledarskap.  

Lokalavdelningarna är delvis självständiga. Dessutom är deras styrelser på samma gång underordnade förbundsstyrelsen, distriktsstyrelsen och sina egna årsmöten. Det som trots detta håller förbund samman är de aktivas gemensamma lojaliteten gentemot ändamålet, stadgarna, förbundsstyrelsen, traditionerna och kongressbesluten. Förbund handlar om engagemang, kamratskap och tilltro, inte om order, disciplin och övervakning.

Styrning nerifrån gör förbund demokratiska!  

Förbundens demokratiska struktur är förvisso komplex, men den är väl beprövad och den är ändamålsenlig. Den finns till för att medlemmarna ska kunna styra sitt förbund och bedriva samordnad verksamhet landsomfattande och ändå vara och förbli jämlika. Demokrati är här inte ett ideal eller en fasad, utan en förutsättning. Precis som jämlikhet och ideellt engagemang.

Sluta uppmuntra felkonstruerade föreningar!

Att en förening eller ett förbund är beroende av statligt bidrag är inte normalt. Det är snarare ett bevis för att den är felkonstruerad eller arbetar på fel sätt. Det bör inte uppmuntras. Ändå gör staten det. 

Ett exempel. Organisationsstöd till invandrarnas förbund infördes 1975. Det skulle enbart vara ett komplement. Men nio år senare uppgick bidragen till 73 % av förbundens inkomster. Bidragsfällan hade slagit igen. Här skriver jag mer om detta.

Bidragen till "etniska organisationer" hanteras idag av Myndigheten för Ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Syftet med dem sägs vara att "stärka organisationernas egna initiativ och verksamheter som rör kultur, språk, identitet och delaktighet i samhället". Ett sådant syfte leder tankarna till verksamhetsbidrag. Men att det fortfarande är ett organisationsstöd framgår av att det kan användas för till exempel "kostnader för kansli, administration eller anställda".

Rätt organiserade föreningar och förbund kan ha nytta av ett kompletterade organisationsbidrag, men klarar sig oftast också bra utan. De som verkligen är i behov av bidrag är de som är felkonstruerade, bedriver verksamheten på fel sätt eller som tagit sig vatten över huvudet. Skälet till att de har problem kan vara att de ursprungliga grundarna saknade erfarenhet av förbund. Genom att ge dem stöd uppmuntrar staten skapandet av fler felkonstruerade föreningar. Detta därför att 1) staten med sitt stöd legitimerar dem, vilket blir ett problem då 2) nya föreningar och förbund ofta skapas som kopior av redan existerande. 

Om staten vill att Sverige ska ha ett blomstrande, demokratiskt föreningsliv också i framtiden bör den enbart uppmuntra rätt organiserade föreningar, alltså sådana som bygger på god föreningssed och berövad föreningskunskap. Det viktigaste stöd staten kan ge de felkonstruerade är att uppmuntra dem att omorganisera sig så att de fortsättningsvis kan stå på egna ben.

Om en förening startas med löfte om statlig finansiering är risken stor att den just på grund av detta bidrag blir felkonstruerad och därmed bidragsberoende.  

God föreningssed

För att klara sitt uppdrag behöver föreningsbidragens handläggare också beakta god föreningssed. 

God föreningssed är föreningslivets samlade erfarenhet om hur man konstruerar och driver ideella föreningar och förbund. Den finns inte nedskriven, utan är en kollektiv, tyst kunskap som överförs från generation till generation av föreningsaktiva. Till stora delar gäller den lika för alla föreningar respektive förbund, men på grund av föreningslivets mångfald av modeller och traditioner finns också ett antal smärre varianter. 

God föreningssed är en erfarenhetsbaserad kunskap. Den kan endast läras genom ett mångårigt och brett föreningsarbete. Det är inget som annat än ytligt förekommer i juristutbildning och juridisk litteratur. Det är därför logiskt att domstolar endast undantagsvis tar upp föreningsfrågor; föreningar förutsätts normalt klara sina problem själva utifrån de egna stadgarna. Ändå förutsätts jurister, helt rätt men kanske orealistiskt, också när så krävs kunna beakta god föreningssed. Så här skrev till exempel Högsta domstolen (Mål nr Ö 157-07) år 2008:

”Eftersom svaret på uppkommande frågor rörande ideella föreningar inte kan sökas i en lag om ideella föreningar kan ledning (för juridisk bedömning - min anmärkning) behöva hämtas i föreningens stadgar, god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden”.

Alltså, eftersom ideella föreningar inte regleras av egen lag måste en domstol, eller i vårt fall en bidragsgivande myndighet, vid juridisk bedömning i första hand beakta de ideella föreningarnas egna normkällor, det vill säga berörd förenings egna stadgar samt god föreningssed, och endast därefter ta till de sedvanliga juridiska normkällorna. 

Observera att god föreningssed och föreningsjuridik inte är samma sak. De har olika utgångspunkt, har olika mål och kommer ibland fram till helt olika slutsatser. Medan god föreningssed syftar till välfungerande föreningar och förbund, nöjer sig juridiken med att vissa juridiska krav och principer uppfylls. Låt oss ta två exempel. 

God föreningssed accepterar inte att föreningar är odemokratiska, men det gör juridiken (se Hemström sid 38–39 och 105–106). Låt detta sjunka in!

Vidare, god föreningssed anger inget minsta antal medlemmar för en förening, men för att dess krav på god och demokratisk funktion ska uppfyllas måste de grundläggande föreningsorganen bemannas: styrelse (minst tre personer), revisor (minst en) och årsmöte (minst en utöver de valda funktionärerna), alltså totalt minst nio medlemmar. Enligt juridiken, som också struntar i god funktion, räcker det med tre personer för att bilda en förening (se till exempel Skatteverket) och vid kris anses en förening kunna överleva med en. 

Ibland kolliderar juridiken och god föreningssed. Ett exempel är synen på fusioner. Nödvändiga enligt god föreningssed, otillåtna enligt domstol. Sådana problem kan möjligen undvikas genom tydliga stadgar.

Det förefaller som om utredningen om Demokrativillkor influerats av en tredje syn på föreningar som idag sprids i samhället och som är i konflikt med såväl god föreningssed som juridiken. Enligt den kan ledningen vid behov bortse från stadgarna om politiken så kräver. Ett aktuellt exempel är ett uteslutningsärende inom ett fackförbund. Tidigare exempel som jag då kommenterade rörde stadgevidrigt avsättande av en ordförande inom ett riksdagsparti och inom ett idrottsförbund.  

Hur granska om en förening är demokratisk eller ej?

Statliga bidragsgivare förutsätts ge bidrag endast till demokratiska föreningar. För att utröna om de är det granskas bland annat stadgarna. Men stadgar ger aldrig hela svaret.

När jag för några år sedan granskade om riksdagspartierna fortfarande är demokratiska satte jag upp följande krav för en demokratisk förening. Den måste 

1. ha en demokratisk uppbyggnad, 
2. ha demokratiska stadgar, 
3. bedriva verksamhet i enlighet med sin ändamålsparagraf, 
4. följa sina stadgar 
5. i övrigt följa god föreningssed. 

Det räcker alltså inte med att föreningen är demokratisk på pappret (1 och 2), den måste också vara det i praktiken (3, 4 och 5).

Stödja vad?

Lokalt organiserade medlemmar, underifrån-finansiering och styrning nerifrån gör föreningar och förbund demokratiska, välfungerande och starka. Detta bör statliga givare beakta om syftet är att främja att de är just detta.

Stödet bör då utformas så att det lokala ideella arbetet främjas och medlemmarnas demokratiska inflytande i organisationen stärks. Bidrag ska inte användas för att möjliggöra central och regional byråkratisering eller för att ersätta medlemmarnas ideella arbete med anställda. Överhuvud taget bör ekonomiskt stöd till förbunds centrala arbete vara ganska begränsat. 

Ansökningskriterier och kontrollkrav

Kraven för att få organisationsbidrag bör vara sådana att de stöder en positiv utveckling av mottagarens organisation och är lätta att redovisa utan extra arbete. De bör därför baseras på sådan statistik och kontroll som en välskött medlemsorganisation ändå måste ha på plats.

Vettiga kriterier att basera bidrag till förbund på är:

1. Antalet lokalavdelningar (jämfört med de senaste fem åren).
2. Antalet betalande medlemmar (jämfört med de senaste fem åren).
3. Antalet aktiva medlemmar (jämfört med de senaste fem åren).

Kontrollkrav vid statliga bidrag är ett problem i sig. Fel utformade motverkar de stödets syfte och tvingar mottagarna att hålla sig med en dyr kontrollapparat. Staten bör se till att bidragstagarna kan hantera redovisningen med för ideella föreningar och förbund normala resurser och rutiner. 

Vettigare statligt stöd till föreningslivet

I stället för att stödja enbart ett urval föreningar bör staten stödja alla genom att skapa en för föreningslivet främjande miljö. Särskild tonvikt bör då läggas på att uppmuntra och främja lokal organisering och lokalt ideellt engagemang. Vidare bör staten ta bort de legala och andra hinder för ideell organisering som finns idag och sluta införa nya. 

Kunskapen om hur man rätt organiserar och driver demokratiska föreningar minskar i samhället. För att vända denna olyckliga trend krävs motåtgärder till exempel i form av praktisk inriktad föreningsforskning, som kan resultera i ledarskapslitteratur och studiecirklar. Detta borde staten kunna stödja.

Det är kommunernas uppgift att stimulera och bistå sitt lokala föreningsliv. Mest angeläget idag är att i alla kommundelar tillhandahålla lämpliga och billiga lokaler för föreningslivet. Kanske kan staten uppmuntra och stödja detta?

* * *

 

Litteraturförslag

Den som vill veta mer om hur föreningar och förbund fungerar i praktiken kan läsa Bertil Lindbergs bok Ledning av ideella föreningar och folkrörelseorganisationer (Sober Förlag 1999) och min egen bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik (Sober Förlag 2006). Finns på välsorterade bibliotek. 

Fler inlägg om detta ämne finns också här på bloggen Ideella Sektorn, till exempel Den ideella logiken - föreningarnas egen logik.