Bygga folkrörelse med idésmitta

Spontan idésmitta kan ge upphov till ‒ eller förändra ‒ föreningar, förbund och folkrörelser. I den här artikeln diskuterar jag hur man kan bygga en folkrörelse uppifrån och ändå dra nytta av denna naturkraft.

Idésmitta spelar en viktig roll inom föreningslivet. Den inspirerar till nya föreningar och den förändrar existerande.

Detta är inte underligt, tvärt om. Människan är ett flockdjur. Vi anpassar oss till varandra. Vi följer ledare. Idésmitta i form av modetrender förekommer inom en rad områden. Att vi också finner den inom föreningslivet, som ju bygger på grupp, idé och engagemang, är närmast självklart.

Att idésmitta ger upphov till nya föreningar är välkänt. Att den också förändrar redan existerande är mindre känt. Men det är vanligt och kan skapa problem.

Av intresse här är idésmitta som strategiskt verktyg. Det kan ge turboeffekt åt arbetet att bygga upp eller bygga ut en folkrörelse.

Förening blir förbund

Hur går det till när idésmitta från en pytteliten förening ger upphov till ett helt nytt förbund? Förloppet är inget märkligt: Några personer blir så inspirerade av en viss förenings idé, form, verksamhet och sätt att arbeta att de etablerar en egen. Om detta upprepas på fler håll skapas ett underlag för att bilda ett förbund för ökad styrka och fortsatt expansion. I det läget finns två alternativ: I det första är föreningarna fullt nöjda med att fortsätta på egen hand, som ”rörelse”. Det är vanligast. I det andra finns såväl ledarskap som vilja att sluta sig samman, ett förbund bildas.

Idésmitta uppstår normalt spontant, styrd av ingen, men kan mycket väl göras till en planerad och ledd process. Det är just detta senare vi ska titta närmare på nu.

Förbund kan byggas från ovan

Förbund växer vanligtvis fram underifrån. Det är en långsam, gedigen, intuitiv process som bygger på ledarskap och lärande, och som är praktiskt taget självfinansierad. Det är ett utmärkt sätt att bygga förbund på.

Men bygget kan också startas och ledas uppifrån. Det går snabbare, är mindre chansartat, men kräver finansiering. Just finansiering är normalt ett stort problem i ideella sammanhang. Ett annat aber är att den nödvändiga kunskapen och kompetensen måste finnas redan från start.

Oavsett var starten börjar kan den lokala expansionen påskyndas genom idésmitta.

Kritiska aspekter vid förbundsbygge

Vid förbundsbygge måste man beakta följande faktorer:

•  Idén
•  Lokal organisering
•  Verksamhet
•  Resurser
•  Förbundets organisation

Ett förbunds idé uttrycks i ändamålsparagrafen. Den slår fast vad hela förbundet är till för, vad det vill uppnå och ofta också hur det ska görs.

När man bygger ett förbund måste man få denna idé rätt redan från start. Den ska 1) tända människor, 2) vara smittsam och 3) vara förbundsmässig.

Med förbundsmässig menas att den ska vara relevant och engagerande för de tilltänkt aktiva och gå att förverkliga genom lokalt, ideellt arbete.  

Valet av idé och verksamhet är strategiskt. Det avgör vilken av tre helt olika typer av ideell förening förbundet blir: I föreningar för ömsesidig nytta stöder medlemmarna varandra, i de kampanjdrivande vill de förändra världen och i de tjänstelevererande stöder de utomstående. Typerna skiljer sig åt beträffande alla aspekter av ett förbunds organisation, verksamhet och inre liv. Läs mer om det i Det finns tre grundtyper av ideella föreningar. Av det tre typerna är för övrigt den kampanjdrivande lättast att lyckas med.

Att välja typ av förening kan ledningen göra själv, men att inom ramen för denna typ ta fram en tillräckligt bra idé och verksamhet klarar de inte. För det krävs fältarbete.

Det kan kanske tyckas märkligt, men det som i slutändan avgör hur stort ett landsomfattande förbund kan bli är dess lokala organisering. Om syftet är att bygga ett litet eller medelstort förbund kan lokalavdelningarna läggas på kommunal eller regional nivå, men inte om målet är en folkrörelse. Då måste de läggas lägre än kommun, nämligen i områden så pass små att invånarna där känner naturlig samhörighet och lätt kan nå varandra. Just så var Sverige indelat när de klassiska folkrörelserna kom till. Dåtidens omkring tretusen småkommuner (socknar) hade en för ideell organisering idealisk storlek och mänsklig sammanhållning, något som dagens kommuner helt saknar. Idag måste en folkrörelse därför organisera flera lokalavdelningar per kommun.

För att ett förbund ska kunna växa till folkrörelse krävs att dess verksamhet:

1. Följer logiskt av idén, 
2. är densamma över hela landet, 
3. bedrivs, organiseras och finansieras lokalt, 
4. och leds och utförs ideellt av medlemmar.

Det är kombinationen idé, verksamhet och entusiastiska medlemmar som alstrar den idésmitta som lockar medlemmar och inspirerar till nya lokalavdelningar.

Verksamheten måste vara angelägen, ju angelägnare desto bättre, passa de lokala förhållandena överallt i landet och vara frivilligmässig. Med det senare menas att den ska utformas för att utföras och ledas av medlemmar som arbetar ideellt på fritiden. Dessa frivilliguppdrag får ta högst tre-fyra timmar i veckan och ska ske på tid och plats som passar den frivillige.

Det krävs resurser för att driva en lokal avdelning och verksamhet. Med resurser menas i ideella sammanhang inte främst pengar, utan ideellt arbete. Styrelsens, ledarnas och de aktivas obetalda insatser är det lokala arbetets absolut viktigaste resurs. För att en folkrörelse ska kunna lyckas måste alltså dess lokalfält var bra på att mobilisera, organisera och leda sina medlemmar.

Givetvis behövs också pengar. Hur mycket beror på typ av verksamhet. Om verksamheten kräver en mer omfattande finansiering måste lokalavdelningsmodellen också innehålla särskilda metoder och rutiner för lokalt inkomstskapande.

I små förbund ser organisationen ut så här: Medlemmarna organiseras av lokalavdelningar. Dessa i sin tur är samordnade regionalt av distrikt eller direkt av den nationella nivån.   

Ett förbund som vuxit sig väldigt stort organisatoriskt (finns lokalt i hela landet) och medlemsmässigt (samlar 1 % av befolkningen) kan kallas folkrörelse. För sådana är det vettigt att följa Sveriges politiska indelning. Men då kommunerna idag är för stora fungerar det inte riktigt, som vi sett ovan. Därför behöver folkrörelser idag fyra demokratiska nivåer: Lokalavdelning (del av en kommun), distrikt (hela kommunen), region (hela regionen) och förbundsledning (hela landet).  

Processen vid folkrörelsebygge uppifrån

Att bygga en helt ny folkrörelse uppifrån kräver en genomtänkt process. Den kan se ut på litet olika sätt, men bör innefatta följande moment:

1.   Skapa en väl fungerande, spridningsbar och helst smittosam (lokalavdelnings-) modell.

2.   Skapa en organisation för spridningsarbetet.

3.   Testsprida modellen

4.   Förbereda stöd och samordning på distrikts- och regionnivå

5.   Massprida modellen

Generellt: Arbetet bör börja i liten skala. Metoder, resultat och modell bör dokumenteras. Modellen bör testas i praktiken, sedan förbättras och testas igen innan den godkänns för spridning. Att arbeta så ökar chansen till framgång och håller kostnaderna nere. I grunden handlar detta om att testa fram succéer att skala upp.

Det kritiska första momentet är att arbeta fram den modell som med hjälp av bland annat idésmitta ska spridas vitt och brett. Den ska bestå av en verksamhetsidé, lokalavdelning och verksamhet.  

Att skapa modellen är att uppfinna eller utveckla något nytt. Det är ett entreprenöriellt arbete, en forskningsuppgift. Det ska göras i fält av därtill särskilt tränade och ledda ”utvecklare” som arbetar tillsammans med av dem lokalt mobiliserade krafter. Detta modellbygge ska ske på flera olikartade platser samtidigt. Resultaten ska sedan jämkas samman till en modell. Denna ska sedan testas och förbättras till framgång.

För det kommande arbetet att etablera den färdiga modellen på nya platser krävs tränade ”spridare” och en lämplig stödorganisation. Att utveckla dessa är moment nummer två.

Moment nummer tre är testsprida modellen. Erfarenheterna från denna kan ge underlag att förbättra såväl modellen som spridningsarbetet. 

När ett antal nya lokalavdelningarna är på plats måste de samordnas. För det krävs såväl distrikt som regioner. Att ta fram hur de ska se ut och arbeta är moment nummer fyra.

När alla komponenter godkänts, först då kan masspridningen starta på allvar, moment nummer fem. De sker dels med hjälp av särskilt tränade ”spridare”, dels genom information som leder till idésmitta. Det måste också finnas viss beredskap att hantera spontan idésmitta och andra överraskningar.

Någon gång i början av spridningsarbetet måste själva förbundet, blivande folkrörelsen, få en uppdatering. Det nationella embryo som startade processen måste genom kongress, uppdaterade stadgar och en med lokala krafter utvidgad förbundsstyrelse ges en för det fortsatta arbetet legitim form och ledning. Detta kan sedan behövas upprepas; organisationens kostym måste gradvis anpassas till den växande storleken.

 

P.S.
Jag har diskuterat begreppet folkrörelse tidigare på den här bloggen, till exempel i Vad krävs för att vara folkrörelse?, Visst kan moderaterna bli en folkrörelse, Uppfanns folkrörelsen i USA? och  Folkrörelsen är ett förbund XXL.  Dessutom tar min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik upp en rad aspekter på folkrörelse. Finns på välsorterade bibliotek.

Statens stöd till föreningarna

Sverige har ett jämfört med de flesta andra länder unikt starkt föreningsliv. Det beror främst på två saker: 1) Vår månghundraåriga föreningstradition och 2) riksdagens framsynta beslut för omkring hundra år sedan att låta ideella föreningar fortsätta regleras av god föreningssed och inte av lag. 

Vårt föreningsliv kunde alltså växa sig starkt därför att staten lämnade det i fred och inte lade sig i. Och när staten gav stöd var det på föreningslivet egna villkor. Men inte numera.  

Statens bidrag till ideella föreningar diskuteras då och då. Ofta med kravet att slöseriet med skattemedel ska stoppas; föreningar bör klara sig på egen hand. Det förekommer också larm om bidragsfusk och om att bidrag ges till ”odemokratiska föreningar”. 

Debatten om statsbidragen tycks mig ganska ensidigt inriktad på brister hos mottagarna. Men tänk om roten till problemen snarare är givaren.

Allt det som i debatt och statistik kallas föreningsbidrag är förstås inte bidrag. Ett bidrag är en gåva. Den ges utan krav på gentjänst. Men om staten betalar för att något ska göras, då är detta en ersättning för arbete, inte ett bidrag. Det finns givetvis problem också med sådana ersättningar, men de kommer inte att diskuteras här.

Vad händer med en förening om bidraget dras in?

Självklart får en ideell förening problem om staten oväntat drar in ett bidrag. Om beloppet dessutom varit betydande och behövs för att täcka löner och hyror kan föreningen knäckas. Försvinner den då? Inte nödvändigtvis. En stukad förening kan komma igen. Ur spillrorna kan uppstå en eller flera nya. Och version 2.0 av föreningen är förmodligen såväl smartare som starkare. Att tvärt dra in ett statsbidrag kan förvisso skada en "problemförening", men det är inte ett idiotsäkert sätt att bli av med den. Snarare tvärt om.

Är staten en seriös bidragsgivare?

Seriöst givna bidrag avbryts inte tvärt. De trappas av successivt. Å andra sidan, en kompetent ledd förening gör sig inte beroende av bidrag. Den sprider sina risker, men framför allt litar den till egna krafter.

Kan staten utgå ifrån att alla bidragstagare är kompetenta? Knappast! Kunskap om hur man på rätt sätt startar, leder, administrerar och utvecklar föreningar och förbund är mycket ojämnt fördelad inom befolkningen. Den är dessutom avsevärt mindre spridd idag än vad den var under folkrörelsernas storhetstid för drygt sjuttio år sedan. Föreningsrävar är sedan länge en bristvara. 

En seriös givare som befarar att mottagaren saknar behövlig föreningskompetens måste givetvis ta hänsyn till det. Att pytsa ut pengar utan tanke på hur dessa slår är inte seriöst.

Men är staten en seriös bidragsgivare? Nej, det tycker jag inte. 

För det första, statens givande liknar just den typ av välgörenhet som August Strindberg gisslade i Röda rummet. Den där givaren själv och dennes egna behov är det viktiga. Den där givaren är överordnad och mottagaren alltid underordnad, ja, faktiskt mest ett verktyg.

För det andra, som givare är staten obeständig. Obeständig därför att det mesta kring bidragen – motiv till, regler för och annat – relativt snabbt kan förändras beroende på ändrad riksdagsmajoritet, politiska händelser, opinionsstormar, lobbyism, handläggarpåfund och annat. 

För det tredje, staten som givare är okunnig. Den förstår sig inte riktigt på föreningar. Inte minst saknar den insikt om det i sammanhanget viktigaste: Hur påverkar bidrag föreningarna på djupet? Statens företrädare, med sin övertro på bidragsnytta, tycks inte förstå att bidrag också kan skada.

De två första problemen får vi nog tyvärr leva med. De tycks vara en del av statens natur. Men okunnigheten måste staten göra något åt. Den är skadlig! Därför ska vi titta på den här.

Tre ideella egenheter som staten måste beakta

Det är inte ovanligt att människor på fullt allvar tror att ideella föreningar är förenklade varianter av företag eller myndigheter. Men de har fel. De är varken det ena eller det andra. Den medlemsbaserade organisationen utgör sin egen typ med en unik struktur och ett unikt sätt att fungera. 

Med ”föreningar” menar jag här föreningar och förbund (och samfund) som består av enskilda medlemmar, inte de vars medlemmar är juridiska personer. Och eftersom föreningar förekommer i skilda varianter håller vi oss här till det mest grundläggande med dem.

Ideella föreningar skiljer sig från myndigheter på en rad olika sätt. Här ska jag lyfta fram tre särdrag som den bidragsgivande delen av staten måste förstå och särskilt beakta.

 

Första ideella särdraget

Pengar gör myndighetens organisation och verksamhet möjlig. Så är det inte med välfungerande ideella föreningar. I dem är det i stället de aktiva medlemmarnas engagemang och insatser som är huvudresursen. Pengar behövs också, men enbart som komplement. 

Av detta följer naturligtvis att det är ledningens förmåga att locka, organisera och leda medlemmar som avgör om en förening blir framgångsrik eller ej. Och märk väl, detta mobiliserande måste alltid ske lokalt, alltså just där medlemmarna bor och vistas. Också inom förbund. 

Lokalt organiserade medlemmar, inte pengar, gör föreningar starka! 

Förbund med starka rötter lokalt behöver sällan statliga bidrag. Lokalavdelningarna – förbundens motor, medlemsmagnet, ledarskola och resursgenerator – klarar sig i de flesta fall alldeles utmärkt utan. Däremot finns det annat staten kan göra för att stödja dem. Jag återkommer till det.

I förbund är det normalt främst förbundsarbetet som måste finansieras, alltså nationell ledning, samordning och administration, och de demokratiska mötena. Ofta kan dessa kostnader täckas av medlemsavgifter och transfereringar från lokalavdelningarna. Men bara om förbundets överbyggnad är mager nog.

Visst, det finns många föreningar som är organiserade på regional eller nationell nivå utan att ha lokalavdelningar. En del med fullgoda skäl, andra inte. Förekomsten av dem motsäger inte vad jag sagt ovan. De är nämligen felkonstruerade. Då de saknar lokalavdelningar kan de inte mobilisera lokalt aktiva medlemmar. Förutom resursbrist leder detta till demokratibrist. Den förra kan de kompensera med pengar, men inte den senare. Det är nämligen de lokalt organiserade medlemmarna – med sitt ideella engagemang, sin erfarenhet och sin inblick i verksamheten – som är de verkliga bärarna och försvararna av den nödvändiga underifrån-demokratin i föreningar och förbund. Ett årsmöte utan sådana närvarande blir alltför okunnigt och svagt för att på allvar kunna bevaka och företräda medlemmarnas och föreningens intressen på det sätt föreningsmodellen kräver och stadgarna förutsätter. Deras frånvaro ger styrelsen alltför stor makt och ökar påtagligt risken för klickvälde, maktmissbruk och oegentligheter.

Föreningar utan lokalavdelningar är beroende av pengar. Många av dem klarar dock av att finansiera sig själva. Övriga behöver bidrag för att överleva.

En annan typ av feltänkta föreningar är de som tagit på sig driftskostnader som vida överstiger vad föreningens medlemmar själva klarar av att finansiera. Dessa är också starkt beroende av gåvor och bidrag.

Andra ideella särdraget

Penningflödenas riktning inom en organisation är kraftigt styrande. Inom myndigheter kommer de utifrån till ledningen och strömmar nedåt. I förbund däremot bör de vara resultatet av organisationens eget arbete och komma underifrån, från medlemmarna och lokalavdelningarna. Sådan underifrån-finansiering gör förbund välfungerande. Den stärker lokalfältets inflytande, gynnar demokratin, håller organisationen smal och i god form (genom att bland annat lägga hämsko på distrikts- och huvudkontors tillväxt) och minskar risken för centralstyrning.

Finansiering underifrån gör förbund välfungerande!

En vanlig orsak till att förbund försvagas, tappar medlemmar och blir penningberoende är att dess ledning inte längre har fokus på det lokala arbetet. Skälet kan vara att distrikt och huvudkontor utvecklat egna verksamheter och egna inkomster eller att förbundsledningen fått statsbidrag. Sådan såväl topp- som sidofinansiering bryter effektivt förbundets sunda beroende av finansiering underifrån.

Staten påverkar mest

Att tillsammans med andra engagera sig ideellt är en del av den mänskliga naturen. Därför kan alla länder utveckla föreningsliv. Ändå skiljer sig graden och typen av organisering och engagemang stort mellan olika länder – även mellan grannländer – och över tid inom ett och samma land. Det beror på föreningarnas nationella och lokala omvärld, deras livsmiljö. Denna skiljer sig nämligen från land till land och kan ibland förändras radikalt inom ett land.

Graden av föreningsliv i ett land beror alltså på en mix av omvärldsfaktorer, en del positiva andra negativa. En stark, erfarenhetsbaserad, kodifierad och mycket spridd föreningstradition är så klart mycket främjande. Brist på sådan är försvårande. Men av alla omvärldsfaktorer tycks det staten gör eller inte gör påverka mest.

Sverige har ett unikt starkt föreningsliv. Det beror främst på två saker: 1) En månghundraårig positiv föreningstradition som i sin tur lett till, möjliggjort och stöts av 2) frihet från statlig lagreglering. 

Bägge dessa ovärderliga fördelar kunde ha gått förlorade för hundra år sedan. Försök gjordes nämligen då att införa en särskild föreningslag. Lyckligtvis sa riksdagen nej. Många av dess ledamöter var sprungna ur folkrörelser och förstod hur skadlig en lagreglering skulle vara. Tack vare dem baseras våra ideella föreningar idag på god föreningssed och inte på lag. Denna vår speciella "föreningsfrihet" är minst lika unik som allemansrätten men betydligt viktigare.

Lagförslag undergräver föreningsdemokratin

Stater begränsar idag allt oftare föreningslivet, ofta med terroristhot som förevändning. Sverige är inte immun mot denna negativa trend. Därför urholkas våra föreningars unika frihet från lagreglering gradvis genom annan lagstiftning. Ett anmärkningsvärt radikalt exempel på detta stoppades nyligen (tillfälligt?) av den nya regeringen. Det var en lag föreslagen av utredningen Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället.

Enligt utredningen ska ett statligt bidrag dras in om föreningen själv eller någon av dess företrädare bryter mot någon av lagens "demokrativillkor" (sid 350).  

Vilka som är en förenings företrädare, alltså vem som har rätt att representera den juridiskt, är väl definierat i såväl god föreningssed som juridisk praxis: Det är styrelsen i förening och av styrelsen utsedda firmatecknare. Inga andra. (Se till exempel Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning, åttonde upplagan, sid 65–68.) En förenings eller ett förbunds talesman är enligt god föreningssed ordföranden själv, styrelsen i förening och därutöver endast den som styrelsen särskilt utsett, ingen annan, om inte stadgarna säger annat. För skillnaden mellan god föreningssed och juridisk praxis, se nedan.

Utredningen vill emellertid med lag utvidga en förenings krets av företrädare. Enligt den ska också enskilda styrelseledamöter, anställda ledare, ideella som sprider information eller leder aktivitet (sid 351) och i vissa fall även aktiva medlemmar (sid 352) räknas som sådana företrädare, som inte får bryta mot "demokrativillkoren". 

Enligt utredningen måste dessutom vid bidrag förbundets nationella ledning övervaka att varken distrikten eller lokalavdelningarna eller dessas styrelser, styrelseledamöter, ledare och aktiva bryter mot villkoren. Och skulle sådant brott ske måste den ingripa, korrigera och straffa, annars dras bidragen in. Och allt detta förutsätts ske snabbt.

Samma krav ställer utredningen på paraplyorganisationer, alltså på föreningar av föreningar. Här förutsätts alltså att helt självständiga föreningar ska acceptera att staten gett det som dittills bara varit ett organ för samverkan en skyldighet och befogenhet att övervaka och korrigera dem och alla deras så kallade företrädare (sid 353). 

Statsbidrag som ges med sådana villkor utgör ett sådant intrång i föreningars och förbunds oberoende och inre liv att ingen styrelse på egen hand har rätt söka det. Först måste den högsta beslutande församlingen ge klartecken. Och det kan den sannolikt inte ge förrän alla berörda stadgar skrivits om. Vi talar här om demokratiska processer som i förbund normalt tar flera år.

Skulle riksdagen anta utredningens förslag försämrar den förutsättningarna för allt föreningsarbete i Sverige, inte bara för bidragstagarna. Det spelar ingen roll om straffbestämmelserna i praktiken sällan skulle tillämpas. Det är själva införandet av regelverket som är problemet. Med denna lag skulle staten etablera en ny norm för vad föreningsdemokrati är, undergräva god föreningssed och ändra välfungerande juridisk praxis. Detta skulle skada hela föreningslivet och därmed i förlängningen all svensk demokrati.

Tredje ideella särdraget

De vilsegångna förslagen i Demokrativillkor bekräftar åter att statens företrädare har svårt att på djupet förstå hur ideella föreningar fungerar. Uppenbarligen tycks utredarna tro att ett förbund kan vara både demokratiskt och toppstyrt på en och samma gång. Men det kan det inte. 

En toppstyrd hierarki av anställda, som en myndighet eller ett företag, leds med management och ordergivning. I denna okomplicerade ledningsmiljö kan den föreslagna lagens övervakning och korrigering passa in. Men inte i en demokratisk struktur som ett förbund.

Förbund leds visserligen uppifrån de också, men de styrs nerifrån. Styrandet liknar det i staten, men inte ledandet.  

Medlemmarna styr sitt förbund med direkt demokrati lokalt och indirekt sådan regionalt och centralt. Förbundet är en bottenupp-hierarki av årsmöten.

Förbundsstyrelsen fastställer inte policy, den enbart verkställer. Den ska leda hela förbundet, men saknar maktmedel. Den kan inte beordra, har ingen kontrollapparat och har normalt ingen formell rätt att ingripa neråt. De som utför – de regionalt och lokalt ideellt aktiva – är utsedda underifrån och är inte förbundsledningens underlydande. För att få dem med sig använder sig styrelsen av sådana långsamma men gedigna förbundsprocesser som intern opinionsbildning, rådslag, diskussioner, möten, anföranden, studiematerial, medlemstidning, förslag till kongressen och andra mjuka metoder. Med andra ord, den utövar ledarskap.  

Lokalavdelningarna är delvis självständiga. Dessutom är deras styrelser på samma gång underordnade förbundsstyrelsen, distriktsstyrelsen och sina egna årsmöten. Det som trots detta håller förbund samman är de aktivas gemensamma lojaliteten gentemot ändamålet, stadgarna, förbundsstyrelsen, traditionerna och kongressbesluten. Förbund handlar om engagemang, kamratskap och tilltro, inte om order, disciplin och övervakning.

Styrning nerifrån gör förbund demokratiska!  

Förbundens demokratiska struktur är förvisso komplex, men den är väl beprövad och den är ändamålsenlig. Den finns till för att medlemmarna ska kunna styra sitt förbund och bedriva samordnad verksamhet landsomfattande och ändå vara och förbli jämlika. Demokrati är här inte ett ideal eller en fasad, utan en förutsättning. Precis som jämlikhet och ideellt engagemang.

Sluta uppmuntra felkonstruerade föreningar!

Att en förening eller ett förbund är beroende av statligt bidrag är inte normalt. Det är snarare ett bevis för att den är felkonstruerad eller arbetar på fel sätt. Det bör inte uppmuntras. Ändå gör staten det. 

Ett exempel. Organisationsstöd till invandrarnas förbund infördes 1975. Det skulle enbart vara ett komplement. Men nio år senare uppgick bidragen till 73 % av förbundens inkomster. Bidragsfällan hade slagit igen. Här skriver jag mer om detta.

Bidragen till "etniska organisationer" hanteras idag av Myndigheten för Ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Syftet med dem sägs vara att "stärka organisationernas egna initiativ och verksamheter som rör kultur, språk, identitet och delaktighet i samhället". Ett sådant syfte leder tankarna till verksamhetsbidrag. Men att det fortfarande är ett organisationsstöd framgår av att det kan användas för till exempel "kostnader för kansli, administration eller anställda".

Rätt organiserade föreningar och förbund kan ha nytta av ett kompletterade organisationsbidrag, men klarar sig oftast också bra utan. De som verkligen är i behov av bidrag är de som är felkonstruerade, bedriver verksamheten på fel sätt eller som tagit sig vatten över huvudet. Skälet till att de har problem kan vara att de ursprungliga grundarna saknade erfarenhet av förbund. Genom att ge dem stöd uppmuntrar staten skapandet av fler felkonstruerade föreningar. Detta därför att 1) staten med sitt stöd legitimerar dem, vilket blir ett problem då 2) nya föreningar och förbund ofta skapas som kopior av redan existerande. 

Om staten vill att Sverige ska ha ett blomstrande, demokratiskt föreningsliv också i framtiden bör den enbart uppmuntra rätt organiserade föreningar, alltså sådana som bygger på god föreningssed och berövad föreningskunskap. Det viktigaste stöd staten kan ge de felkonstruerade är att uppmuntra dem att omorganisera sig så att de fortsättningsvis kan stå på egna ben.

Om en förening startas med löfte om statlig finansiering är risken stor att den just på grund av detta bidrag blir felkonstruerad och därmed bidragsberoende.  

God föreningssed

För att klara sitt uppdrag behöver föreningsbidragens handläggare också beakta god föreningssed. 

God föreningssed är föreningslivets samlade erfarenhet om hur man konstruerar och driver ideella föreningar och förbund. Den finns inte nedskriven, utan är en kollektiv, tyst kunskap som överförs från generation till generation av föreningsaktiva. Till stora delar gäller den lika för alla föreningar respektive förbund, men på grund av föreningslivets mångfald av modeller och traditioner finns också ett antal smärre varianter. 

God föreningssed är en erfarenhetsbaserad kunskap. Den kan endast läras genom ett mångårigt och brett föreningsarbete. Det är inget som annat än ytligt förekommer i juristutbildning och juridisk litteratur. Det är därför logiskt att domstolar endast undantagsvis tar upp föreningsfrågor; föreningar förutsätts normalt klara sina problem själva utifrån de egna stadgarna. Ändå förutsätts jurister, helt rätt men kanske orealistiskt, också när så krävs kunna beakta god föreningssed. Så här skrev till exempel Högsta domstolen (Mål nr Ö 157-07) år 2008:

”Eftersom svaret på uppkommande frågor rörande ideella föreningar inte kan sökas i en lag om ideella föreningar kan ledning (för juridisk bedömning - min anmärkning) behöva hämtas i föreningens stadgar, god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden”.

Alltså, eftersom ideella föreningar inte regleras av egen lag måste en domstol, eller i vårt fall en bidragsgivande myndighet, vid juridisk bedömning i första hand beakta de ideella föreningarnas egna normkällor, det vill säga berörd förenings egna stadgar samt god föreningssed, och endast därefter ta till de sedvanliga juridiska normkällorna. 

Observera att god föreningssed och föreningsjuridik inte är samma sak. De har olika utgångspunkt, har olika mål och kommer ibland fram till helt olika slutsatser. Medan god föreningssed syftar till välfungerande föreningar och förbund, nöjer sig juridiken med att vissa juridiska krav och principer uppfylls. Låt oss ta två exempel. 

God föreningssed accepterar inte att föreningar är odemokratiska, men det gör juridiken (se Hemström sid 38–39 och 105–106). Låt detta sjunka in!

Vidare, god föreningssed anger inget minsta antal medlemmar för en förening, men för att dess krav på god och demokratisk funktion ska uppfyllas måste de grundläggande föreningsorganen bemannas: styrelse (minst tre personer), revisor (minst en) och årsmöte (minst en utöver de valda funktionärerna), alltså totalt minst nio medlemmar. Enligt juridiken, som också struntar i god funktion, räcker det med tre personer för att bilda en förening (se till exempel Skatteverket) och vid kris anses en förening kunna överleva med en. 

Ibland kolliderar juridiken och god föreningssed. Ett exempel är synen på fusioner. Nödvändiga enligt god föreningssed, otillåtna enligt domstol. Sådana problem kan möjligen undvikas genom tydliga stadgar.

Det förefaller som om utredningen om Demokrativillkor influerats av en tredje syn på föreningar som idag sprids i samhället och som är i konflikt med såväl god föreningssed som juridiken. Enligt den kan ledningen vid behov bortse från stadgarna om politiken så kräver. Ett aktuellt exempel är ett uteslutningsärende inom ett fackförbund. Tidigare exempel som jag då kommenterade rörde stadgevidrigt avsättande av en ordförande inom ett riksdagsparti och inom ett idrottsförbund.  

Hur granska om en förening är demokratisk eller ej?

Statliga bidragsgivare förutsätts ge bidrag endast till demokratiska föreningar. För att utröna om de är det granskas bland annat stadgarna. Men stadgar ger aldrig hela svaret.

När jag för några år sedan granskade om riksdagspartierna fortfarande är demokratiska satte jag upp följande krav för en demokratisk förening. Den måste 

1. ha en demokratisk uppbyggnad, 
2. ha demokratiska stadgar, 
3. bedriva verksamhet i enlighet med sin ändamålsparagraf, 
4. följa sina stadgar 
5. i övrigt följa god föreningssed. 

Det räcker alltså inte med att föreningen är demokratisk på pappret (1 och 2), den måste också vara det i praktiken (3, 4 och 5).

Stödja vad?

Lokalt organiserade medlemmar, underifrån-finansiering och styrning nerifrån gör föreningar och förbund demokratiska, välfungerande och starka. Detta bör statliga givare beakta om syftet är att främja att de är just detta.

Stödet bör då utformas så att det lokala ideella arbetet främjas och medlemmarnas demokratiska inflytande i organisationen stärks. Bidrag ska inte användas för att möjliggöra central och regional byråkratisering eller för att ersätta medlemmarnas ideella arbete med anställda. Överhuvud taget bör ekonomiskt stöd till förbunds centrala arbete vara ganska begränsat. 

Ansökningskriterier och kontrollkrav

Kraven för att få organisationsbidrag bör vara sådana att de stöder en positiv utveckling av mottagarens organisation och är lätta att redovisa utan extra arbete. De bör därför baseras på sådan statistik och kontroll som en välskött medlemsorganisation ändå måste ha på plats.

Vettiga kriterier att basera bidrag till förbund på är:

1. Antalet lokalavdelningar (jämfört med de senaste fem åren).
2. Antalet betalande medlemmar (jämfört med de senaste fem åren).
3. Antalet aktiva medlemmar (jämfört med de senaste fem åren).

Kontrollkrav vid statliga bidrag är ett problem i sig. Fel utformade motverkar de stödets syfte och tvingar mottagarna att hålla sig med en dyr kontrollapparat. Staten bör se till att bidragstagarna kan hantera redovisningen med för ideella föreningar och förbund normala resurser och rutiner. 

Vettigare statligt stöd till föreningslivet

I stället för att stödja enbart ett urval föreningar bör staten stödja alla genom att skapa en för föreningslivet främjande miljö. Särskild tonvikt bör då läggas på att uppmuntra och främja lokal organisering och lokalt ideellt engagemang. Vidare bör staten ta bort de legala och andra hinder för ideell organisering som finns idag och sluta införa nya. 

Kunskapen om hur man rätt organiserar och driver demokratiska föreningar minskar i samhället. För att vända denna olyckliga trend krävs motåtgärder till exempel i form av praktisk inriktad föreningsforskning, som kan resultera i ledarskapslitteratur och studiecirklar. Detta borde staten kunna stödja.

Det är kommunernas uppgift att stimulera och bistå sitt lokala föreningsliv. Mest angeläget idag är att i alla kommundelar tillhandahålla lämpliga och billiga lokaler för föreningslivet. Kanske kan staten uppmuntra och stödja detta?

* * *

 

Litteraturförslag

Den som vill veta mer om hur föreningar och förbund fungerar i praktiken kan läsa Bertil Lindbergs bok Ledning av ideella föreningar och folkrörelseorganisationer (Sober Förlag 1999) och min egen bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik (Sober Förlag 2006). Finns på välsorterade bibliotek. 

Fler inlägg om detta ämne finns också här på bloggen Ideella Sektorn, till exempel Den ideella logiken - föreningarnas egen logik.

Den ideella logiken - föreningarnas egen logik

För att lyckas med sin förening måste man följa den ideella logiken. Men vad är den ideella logiken? Och hur skiljer sig den från de logiker som styr företag respektive myndighet? Det ska vi titta närmare på här.

Att ideella organisationer är annorlunda än både företag och myndighet uppfattas idag som mindre självklart än förr. Nu tar även ideella föreningar och förbund aningslöst till sig metoder och synsätt från företagens värld. Men att det skulle göra dem mera framgångsrika är en illusion. I själva verket är det precis tvärt om.

Ideella organisationer är annorlunda

I ledarskapsböcker för amerikanska ideella organisationer, så kallade non-profits, har skillnaden mellan sådana och företag framhållits ett otal gånger. Här ett typiskt citat från Peter Drucker:

”Både affärsmannen och ämbetsmannen tenderar att underskatta svårigheterna med att leda ideella organisationer. Affärsmannen tror att det enbart handlar om att vara effektiv, ämbetsmannen tror att det enbart är en fråga om att ha de rätta rutinerna och kontrollerna. Bägge har fel – ideella organisationer är mer komplexa än såväl företag som myndigheter.” 

En non-profit motsvarar närmast våra stiftelser och skiljer sig alltså avsevärt från föreningar och förbund och de stora dessa vi kallar folkrörelser. För dessa finns tyvärr ytterst få ledarskapsböcker. En av de viktigaste är Bertil Lindbergs Ledning av ideella föreningar och folkrörelseorganisationer. Hans utgångspunkt där är: 

"Ideella organisationer är annorlunda och därmed mer svårstyrda än kommersiella företag och offentliga organisationer."

Själv har jag skrivit om skillnaderna mellan ideella organisationer och företag respektive myndigheter i boken Professionell ideell, Om att verka med ideell logik och här på bloggen Ideella Sektorn, till exempel i Vad vd inte vet, men borde veta, om ideella organisationer. 

Tre olika slags funktionslogik

Om vi delar in organisationer efter hur de fungerar, deras funktionslogik, finns tre distinkta typer: företag, myndigheter och ideella.

I Professionell ideell förklarade jag begreppet funktionslogik så här:

"Med funktionslogik menar jag den grundläggande egenskap och funktion som ensamt eller huvudsakligen avgör hur något är och fungerar. Begreppet kan enkelt illustreras med hjälp av tre slags båtar: roddbåtar, segelbåtar och motorbåtar. De drivs fram var och en på sitt sätt och varje framdrivningssätt ställer sina speciella krav på hur båten ska vara konstruerad, sätter gränser för vad den klarar av och avgör hur den ska manövreras. Vi kan kalla dessa krav för rodd-, vind- och motorlogik.

Funktionslogiken är en naturlag. Framgång nås genom att man anpassar sig till och drar nytta av den. Att bryta mot den skapar problem. Båtens logik är inget en båtbyggare eller skeppare kan strunta i: Man ror inte en segelbåt, seglar inte en motorbåt och får aldrig roddbåten att gå för egen maskin."

På samma sätt som med båtarna är det med de tre typerna av organisationer. De bygger var och en på sin egen logik och måste för att lyckas organiseras, styras och ledas på var sitt sätt. Skillnaderna rör sådant som:

• hur de ska struktureras, 
• hur de ska finansieras,
• hur arbetet ska utföras, 
• hur de ska styras och ledas, 
• hur beslut ska fattas, 
• hur mål ska sättas och mätas, 
• vilken roll den interna och externa kommunikationen ska ha, 
• vad som menas med effektivitet, och till och med 
• vilken vägledning ledningen kan få av bokföringen. 

Funktionslogiken följer av syftet

Hos båtar är funktionslogiken en följd av framdrivningssättet, hos organisationer av syftet. 

Syftet med organisationstypen företag - det som juridiskt gör en organisation till just företag - är att skapa vinst åt ägare.  På motsvarande sätt finns en myndighet till för att uppfylla lag. Ideella organisationen slutligen ska inte, får inte, ge ägare vinst och ska inte uppfylla lag. De ska förverkliga en idé. 

Företags funktionslogik

Nedanstående tre bilder illustrerar de mest grundläggande dragen i respektive organisationstyps funktionslogik.

Bland företagen är den mest dominanta varianten aktiebolaget. Ett sådant kan starta när aktieägare tillskjuter kapital. Väl igång säljer företaget sin produkt eller tjänst till kunder. Försäljningen finansierar företagets drift och skapar ett överskott som till viss del delas ut till aktieägarna. 

Det unika med företag är att de har kunder. Dessa är jämställda med, inte underordnade företaget. Relationen är ett ekonomiskt utbyte mellan jämlikar. En kund gör sitt köp frivilligt och kan välja bland konkurrerande erbjudanden. 

"Ett företag bygger på vinstlogik, lever på sina kunder och tenderar att expandera åt det håll där marknaden finns. Det är en dynamisk process. Fler vinstkronor ger tillväxt, färre ger kris. Beroendet av kunderna gör företaget självkorrigerande; antingen anpassar det sig till kundernas krav eller också går det under." (Professionell Ideell)

Myndighets funktionslogik

En myndighet finns ytterst till för att genomföra politiska beslut. Som bilden visar fastställer uppdragsgivaren (stat, kommun eller region) en arbetsuppgift, tilldelar resurser, fastställer regler för verksamheten och utövar kontroll. 

En myndighets maktutövning vilar på lag. Den är överordnad. Den har monopol. Mot dess beslut och åtgärder kan ingen värja sig. De drabbade har ingen likhet med kunder. Möjligen kan de kallas klienter. 

Det enda effektiva och rättssäkra sättet att driva en myndighet på är genom byråkrati. Ordet byråkrati har en negativ klang och sägs vara ineffektivt, men för myndighetens speciella uppdrag och logik är detta den absolut rätta driftsformen. 

En byråkrati är en hierarki med makten är koncentrerad till toppen. Den styrs med regler, rutiner och kontroller.

"Byråkratin är helt beroende – inte av kunder på en marknad, som företaget, eller av medlemmar, som ideella föreningar – utan av sin uppdragsgivare. Om man vill kan man säga att byråkratin har en enda kund och det är uppdragsgivaren. Så länge denne är nöjd finns myndigheten kvar; så länge denne kan motiveras till större anslag kan myndigheten expandera." (Professionell Ideell)

Ideell organisations funktionslogik

Ideella organisationer finns av två typer: de med medlemmar (ideella föreningar och förbund) och de utan (stiftelser). 

Sverige är ett föreningsland. Hos oss dominerar den förstnämnda typen. Föreningarna präglar Sveriges ideella kultur och tradition. Därför tar jag här enbart upp deras variant av den ideella logiken.

Föreningar är inget annat än en juridisk och demokratisk form för att samla människor till och kring fortlöpande, idébaserat, obetalt arbete. För att bli optimalt måste samarbetet ske lokalt. Endast där kan det bli tillräckligt engagerande och starkt. Endast där finns de nödvändiga resurserna. 

Bilden visar en ideell förening (eller ett förbund eller folkrörelse) i interaktion med sin primära omvärld, det vill säga lokalsamhället. Därifrån hämtas medlemmar och andra resurser och dit går resultatet av föreningens arbete.

Ideala ideella föreningar (och därmed i förlängningen förbund) lever alltså i symbios med lokalsamhället. De är sprungna ur detta, hämtar medlemmar, ledare och andra nödvändiga resurser därifrån och verkar och gör nytta där. Det är en process med dubbla vinster. Genom sin existens, verksamhet, demokratiska arbetssätt och sin ledarskolning bygger de på och stärker den samhörighet, tillit och förmåga som finns i lokalsamhället. Detta, utöver sin själva verksamhet, är föreningslivets största bidrag till demokratin i Sverige.

Med lokalsamhälle avses ett begränsat geografiskt område, stort nog att kunna mobilisera tillräckligt med gemensamma resurser, men inte större än att det bland människorna där finns en grundläggande samhörighet. Idealstorlek är gamla tiders socknar. Dagens kommuner däremot är för stora.

För ett förbund (eller folkrörelse) innebär detta att då dess styrka och framgång avgörs lokalt måste förbundsledningen alltid ha det lokala arbetet i fokus. Också distrikten är i första hand till för att göra det lokala arbetet framgångsrikt. Och till det kommer att lokalföreningarna (liksom distrikten) är självstyrande; inom ramen för ändamål, stadgar och stämmans (kongressens) beslut  bestämmer de själva över sitt eget arbete. De kan ledas, men inte beordras. 

Att de lokalt aktiva medlemmarna är såväl förbundets viktigaste resurs som, genom sina valda representanter på stämman, dess ägare ger stora skillnader mellan hur man leder ett förbund respektive ett aktiebolag.

Precis som ett aktiebolag har ett förbund följande centrala organ: stämma (kongress), ordförande, styrelse och chef (vd i företag, generalsekreterare i förbund). Likheten är förvirrande, ty trots att organen benämns lika har de långt ifrån samma roller och uppgifter. Se bilden ovan. Utan att gå in på övriga aspekter kan vi konstatera att ett aktiebolags vd har beslutsrätt över hela sin organisation, medan förbundets generalsekreterare saknar dessa befogenheter. 

Logikskillnaderna gör att medan den viktigaste beståndsdelen i arbetet att leda ett företag är management, är det administration i myndigheten och ledarskap i den ideella föreningen.

För mer om detta, se mitt blogginlägg En föreningstyrelse har begränsad makt.

Tre olika slags ekonomier

Organisationernas skilda logiker leder vidare till tre olika slags ekonomier. Varje typ har sin egen. Företagen vistas i vinstekonomin, myndigheterna i anslagsekonomin och de ideella i gåvoekonomin.

Vinstekonomin karakteriseras av kommersiella relationer. Sådana råder inte bara mellan företaget och dess kunder respektive leverantörer, utan också internt mellan ägarna och vd och personal och externt mellan företaget och dess långivare. De leder till två unika särdrag: 1) Företag kan betala sina chefer och anställda betydligt mer än vad de andra typerna av organisationer kan. Och 2) företag kan vid behov mobilisera externt investeringskapital vilket gör att de kan expandera och agera snabbare än övriga två.

Anslagsekonomins grundprincip är kostnadstäckning. Myndigheten får varje år det anslag som behövs för att bedriva verksamheten. Endast om uppdragsgivaren så önskar kan myndigheten få extra anslag för expansion.

Gåvoekonomin slutligen baseras på ideella relationer. Såväl relationerna inom föreningen som mellan den och dess omvärld är ideella, alltså således också dess resursanskaffning.

Det typiska för ideella föreningar är att söka resurser varhelst de kan finna dem. De hämtas helt naturligt inte bara från medlemmar, frivilliga och sympatisörer och alla bekanta, utan vid behov också från en bredare allmänhet, från stat och från företag.  

"Framgångsrika ideella organisationer är specialister på att förvandla en mångfald resurser till en uthållig, idéburen verksamhet." (Professionell Ideell)

Således, en ideell förening är sprungen ur, interagerar med och lever på sin miljö. Föreningslivet är på samma gång det civila samhällets rot och dess frukt. 

Copyright text och bild: Christer Leopold 

Politiska partier måste förstås som ideella föreningar

Politiska partier är inga statliga organ. De är ideella föreningar och måste förstås som sådana.  

En ledare i Uppsala Nya Tidning tar upp problemet med lokalt folkvalda som lämnat sina uppdrag i förtid. Trettiotre kommunpolitiker i Uppsala län hade vid årsskiftet gjort så. Påfallande många av dem var från SD. Se "De tomma stolarna är ett demokratiproblem" (UNT 2020-01-04).

I sin diskussion kring avhoppen stöder ledarskribenten sig främst på statsvetare. Kanske inte det mest naturliga valet kan man tycka. De politiska partierna styr stat och kommun och hör i denna roll  definitivt till statsvetarnas gebit. Men partierna själva är inga statliga organ och fungerar inte som sådana, de är ideella föreningar. För att förstå hur de fungerar krävs därför främst kunskap och kompetens om föreningar och föreningsliv. Har de åberopade verkligen det?

Låt oss titta på några av deras utsagor utifrån ett föreningsperspektiv:

Första utsagan: Studier har visat "att frånvaroproblemet främst tycks finnas hos mindre eller nyare partier".

Uttalandet tycks auktoritativt, men är oklart och knappast sant. Vore det sant skulle inte SD, som varken är mindre eller nyare, stå för ovanligt många avhopp. Huvudproblemet är ordet parti. Om alla partier organisatoriskt var av samma typ av skulle ordet fungera, men det är de inte. I vårt land är visserligen alla ideella föreningar, men organisatoriskt är vissa landsomfattande förbund och andra lokala föreningar.

Den som söker skälen till avhopp från kommunfullmäktige kan i förbunden inte finna dem på partinivå. Orsakerna finns ju inte centralt hos partistyrelsen eller regionalt hos distriktsstyrelserna, de finns lokalt, i de många lokalavdelningarna. Det är dessa som ska undersökas och sedan jämföras med föreningarna.

Den som ska studerar riksdagspartierna lokalt måste beakta att varje lokalavdelning i ett förbund har sitt eget inre liv, sin egen utveckling. Precis som föreningar kan varje lokalavdelning genomgå cykler av uppgång, stabilitet och fall beroende på till exempel kompetensen hos dem som för tillfället sitter i ledningen, på politiska konflikter och annat. Därför saknar också utsagans "mindre eller nyare" meningsfull klarhet. Partier som på riksplanet är både större och äldre kan nämligen mycket väl lokalt här och där ha lokalavdelningar som kan beskrivas som "mindre eller nyare".

Andra utsagan: "Samtidigt ökar risken för turbulens eftersom partierna har svårt att locka nya medlemmar, och därmed sänker ribban för vilka som ska stå med på valsedlarna."

Notera att begreppet "parti" här används här på samma oprecisa sätt som ovan.

Om att "locka nya medlemmar": En förening respektive lokalavdelning växer om den genom sitt sätt att arbeta har förmåga att såväl locka som att behålla medlemmar. Förbund kan visserligen värva nya medlemmar med centrala kampanjer, men de för att behålla dem helt avgörande momenten, att välkomna dem in i gemenskapen och dra in dem i verksamhet sker alltid lokalt, alltså i lokalavdelningarna och där kan förmågan skifta.

Om att "sänka ribban": I demokratiska förbund är lokalavdelningarna självstyrande. Det är avdelningens medlemmar samlade till möte som väljer partiets kandidater. Sådana möten har sin egen dynamik och kan bara delvis påverkas uppifrån. Ett riksdagsparti kan alltså inte samordnat "sänka ribban" i partiet. Men ribban kan naturligtvis sjunka ändå som en allmän tendens bland lokalavdelningarna, som en effekt av ny policy, eller om det inte finns tillräckligt med ideala kandidater. Det normala torde ändå vara att inför ett och samma kommunalval vissa lokalavdelningar i praktiken höjer ribban, vissa sänker den och  majoriteten ligger still.

Frågan är dock vad som menas med "ribban". Vilka krav ska medlemmarna ställa på kandidaterna utöver de politiskt och organisatoriskt relevanta för att stävja tomma stolar? Det naturliga är väl att vilja se bevis på stabilitet och uthållighet, till exempel genom lång och trogen tjänst. Varför skulle en välfungerande lokalavdelning i ett etablerat parti låta sig representeras av helt oprövade kort? Annat är det förstås för ett helt nybildat parti, eller ett parti (läs förening eller lokalavdelning) vars kommunala representation snabbt ökat, som just halverats i  en partikonflikt, eller som snabbt önskar göra inbrytningar i nya väljargrupper, ett sådant kan givetvis bli tvunget att föra upp helt nya och oprövade medlemmar på vallistorna.

Tredje utsagan: "... antalet (kommunalt) förtroendevalda (har) blivit mycket färre sedan 1950-talet. Trots de färre uppdragen har alltså partierna svårt att locka till sig intresserade."

1950 fanns nära 3 000 kommuner. Idag återstår en tiondel. Det är bakgrunden till att vi idag har betydligt färre kommunalt förtroendevalda än förr. Ledaren antyder att denna utveckling bör ha underlättat för partierna. Men det är precis tvärt om. 

Ideella föreningar bygger på medlemmars engagemang och gemenskap. De fungerar bäst om de är små och nära. När en förenings geografiska utbredning eller medlemsantal ökar kraftigt blir den föreningsmässigt mindre effektiv.

"Ideella föreningar bygger på medlemmars engagemang och gemenskap. De fungerar bäst om de är små och nära."

Sammanslagningen av små kommuner till större och sedan vidare till dagens storkommuner följdes av en motsvarande geografiska anpassning av partierna.

Om man i ett förbund slår samman små lokalavdelningar till större måste man räkna med att antalet såväl medlemmar som ideellt aktiva minskar. Så har också skett i alla berörda partier. Men det är inget unikt för just dem. Alla folkrörelser som genomfört sådana förändringar har tappat medlemmar och lokal förmåga.

Kommunsammanslagningarna resulterade för partiernas del i svagare organisationer lokalt och svagare anknytning till lokalsamhället. Utvecklingen som minskade antalet förtroendevalda i kommunerna har alltså inte alls underlättat, utan istället gjort det svårare för partierna lokalt att skaka fram lämpliga kandidater.

Utsagan tycks dessutom förutsätta att ideella föreningar har reserver av ideellt aktiva som vid behov kan kallas in i tjänst. Men några sådana reserver finns inte. Ideella föreningar har vid varje given tidpunkt precis så många ideellt aktiva som verksamheten kräver. De medlemmar som inte är indragna i verksamheten är nöjda med det och har normalt inte för avsikt att bli aktiva. Endast under mycket engagerande yttre omständigheter eller efter ett gediget intern rekryteringsarbete kan de aktiveras. 

Fjärde utsagan: "Ett partipolitiskt engagemang ses inte längre som lika självklart." Varför "läsa tjocka luntor nämndehandlingar på fritiden, när man med ett knapptryck kan manifestera en politisk åsikt på Facebook?"

Om minskat "partipolitiskt engagemang": Medlemsantalet i de politiska partierna har krympt rejält under gångna decennier. Det skylls ofta på att folk i gemen inte längre vill vara partipolitiskt aktiva. Det är ingen trolig förklaring, som jag skrivit tidigare. Mera troligt är att det är partiernas förmåga lokalt att fånga upp, dra in och behålla politiskt intresserade som har minskat. 

Om knapptryck på "Facebook": Det är en vanlig uppfattning att internet dramatiskt ändrat förutsättningarna för ideellt engagemang, men det har det inte. Det var fullt möjligt även förr att manifestera en politisk åsikt utan att vara aktiv i ett parti, till exempel genom att skriva insändare, sätta upp affischer, bära ett kampanjmärken eller delta i demonstrationer. Det internet gjort är att göra åsiktsspridandet enklare, snabbare och flyktigare. Men att "manifestera en politisk åsikt" utan att göra något mer, är idag som förr den absolut lägsta nivån av politiskt engagemang. Det kan inte på samma dag jämföras med att verka som folkvald politiker, den högsta nivån. Det finns för övrigt ingen motsättning mellan de två. Det förstnämnda skulle mycket väl, med partiernas hjälp, kunna leda till det senare.

Ändrad livssituation
Föga av det ledaren lyft fram kan förklara de tomma stolarna. Mest vägledning gav faktiskt det inledande citatet: "Det kan hända mycket i livet som gör att det blir förändringar". Så förklarade SD:s ordförande i Heby avhoppen, men det skulle nog ha kunnat sagts av lokala företrädare för vilket parti som helst, eller för den delen för vilken annan förening som helst. Förändrad livssituation är nämligen en mycket vanlig orsak inom föreningslivet för att någon lämnar ett förtroendeuppdrag. 

Benägenheten att ändra sin livssituation är störst bland dem som studerar, som ännu inte bildat familj eller som av andra skäl inte rotat sig. Allmänt inom föreningslivet är genomströmningen av förtroendevalda, aktiva och medlemmar därför störst inom ungdomsföreningar och minst inom föreningar som bygger på medelålders och äldre. Utifrån detta skulle en medveten strävan bland partierna att sänka medelåldern på sina kandidater kunna leda till fler tomma stolar.

Externt förtroendevalda - unik ideell grupp
Ideella föreningar i gemen har bara internt förtroendevalda, partierna har dessutom en unik grupp externt förtroendevalda.

Internt förtroendevalda leder, driver, förvaltar respektive reviderar organisation, ekonomi och arbete i lokalavdelning eller förening. På lokalplanet väljs sådana förtroendevalda ytterst sällan på längre tid än två år. Hundratals år av föreningserfarenheter, sammanfattat i god föreningssed, har nämligen visat att längre mandatperioder än så är olämpliga. Den kommunala mandatperioden på hela fyra år borde därför öka risken för tomma stolar.

Men det förefaller tveksamt att likställa partiernas externt förtroendevalda med deras internt förtroendevalda. Det finns vissa likheter, men också viktiga skillnader. Här några av dem:

• Internt förtroendevalda leder och förvaltar partiorganisationen. De externa däremot finns i partiets verksamhet. De är verksamhetsfunktionärer. 
• Kärnan i det externa uppdraget är att vara förtroendevald i en helt annan organisation.
• Partiets medlemmar har rätt att avsätta sina internt förtroendevalda, men inte de externa. 

Att jämföra de externa med aktiva, frivilliga eller volontärer i övrigt inom föreningslivet är inte heller rimligt då de är folkvalda, lyder under särskild lagstiftning, ska verka i fyra år och får arvode för sin insats.

Partiernas externt förtroendevalda är grupp för sig inom föreningslivet. För dem saknas den breda erfarenhet och vägledning som god föreningssed utgör. Forskning behövs alltså.

Tänkbart systemfel
Anledningen till att ideella föreningar kan fungera och därtill fungera väl på ideell basis är att de anpassat sig till medlemmarna och deras livsföring. Endast sekter gör tvärt om. Utifrån vad som är normalt inom föreningslivet skulle man kunna utfärda en sektvarning för fyraåriga mandat. Med sådan lång mandatperiod är det inte förvånande att en och annan folkvald hoppar av, snarare tvärt  om.

Det är tänkbart faktiskt, att skulden till de tomma stolarna inte ligger hos de berörda partierna eller individerna utan hos systemet. Vad sägs om att anpassa regelsystemet till människorna och inte tvärt om? 

Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig

Inläggen i serien "Starta ideell förening" bör helst läsas i nummerföljd. Detta avsnitt handlar om snabbstart av ideell förening: Vad är snabbstart? När den är möjlig? När inte möjlig? Hur gör man?

Normalt krävs en hel del förberedelser innan start av en ideell förening. Men under vissa omständigheter kan den snabbstartas utan kvalitetsförlust.

Med snabbstart av ideell förening menas åtgärder som förenklar interimsstyrelsens arbete. Tidsvinster kan framförallt göras i arbetet med föreningens form och stadgar.

Om en förening kan snabbstartas eller inte beror i stor utsträckning på om den är tänkt att bli enkel eller komplicerad till sin natur. En förening enkel till sin natur kan oftast snabbstartas, en komplicerad mera sällan.

Hur vet man om en tilltänkt förening är enkel eller komplicerad? Här följer några ledtrådar.

Normalföreningen är enkel till sin natur
Föreningar har varit ett redskap för människors strävanden i många hundratals år. Det har gett föreningslivet gott om tid att fullända sina redskap. Resultatet är såväl en ideal föreningstyp som ett demokratiskt regelverk för denna, god föreningssed.

   

Denna ideala förening är helt i harmoni med den ideella logiken och fungerar bra för de flesta ideella syften. Då den är robust och enkel till sin natur och lätt att starta och driva är den vår vanligast förekommande föreningstyp och därmed allas vår ”normalförening”.

Följande sammanlagda egenskaper gör normalföreningen enkel till sin natur:

• Medlemmarna är individer, inte organisationer.  
• Föreningen är lokal. 
• Föreningen har endast ett ändamål.  
• Allt inom föreningen utförs av medlemmarna själva.  
• Verksamheten är till för medlemmarna själva eller består av opinionsbildning. 
• Medlemsavgifter täcker merparten av föreningens kostnader. Statliga eller kommunala bidrag är obefintliga eller spelar en marginell roll. Eventuell försäljning eller insamling görs endast internt.

Att föreningen är lokal är den enskilt viktigaste av dessa egenskaper. Med lokal menas att den och dess medlemmar finns och verkar inom ett och samma begränsade geografiska område, ett område inom vilket innevånarna känner viss gemenskap, som i gamla tiders socknar. Med tanke på att dagens kommuner gjorts för stora för gemenskap ska området helst vara bara en del av och definitivt aldrig större än en kommun.

Styrkan med lokala föreningar

Föreningar rotade i lokalsamhället har sin egen inre styrka. Denna styrka saknar föreningar (inte förbund) etablerade på regional eller nationell nivå. De är i många fall så svaga att de måste ha externt stöd för att klara sig.

Denna skillnad är fullt naturlig. Föreningar är kollektiva åtaganden, samarbeten mellan medlemmar. Det är medlemmarnas involvering och engagemang som gör en förening stark, stabil och uthållig och föga beroende av pengar. Och medlemmar kan normalt endast mobiliseras och organiseras lokalt, där de bor och arbetar.

"Föreningar är kollektiva åtaganden, samarbeten mellan medlemmar. Det är medlemmarnas involvering och engagemang som gör en förening stark, stabil och uthållig och föga beroende av pengar. Och medlemmar kan normalt endast mobiliseras och organiseras lokalt, där de bor och arbetar."

Den som organiserat sin förening på regional eller nationell nivå har frivilligt valt bort ideella föreningens unika fördel och bas, medlemmarnas ideella engagemang, och tvingats ersätta detta med något annat, vanligtvis pengar. En sådan förening har svårt att värva medlemmar, hålla representativa årsmöten, hitta styrelseledamöter och mobilisera aktiva.

Lokala föreningar klarar sig bra utan pengar. Det lokala medlemsengagemang kostar inget. De regionalt och nationellt organiserade föreningarna däremot har stora kostnader för att ens kunna fungera som förening och vill de bli slagkraftiga behöver de än mer till löner och lokaler. Sådana summor måste normalt mobiliseras utanför föreningen. De gör den beroende av externa bidrag eller av affärsverksamhet.

Det var för att maximera den lokala organiseringens styrka och minimera den regionalas och nationellas svaghet som förbundsmodellen utvecklades under första hälften av 1800-talet. Det lokalt förankrade, landsomfattande förbundet (i Sverige ofta kallad folkrörelse) är sedan dess den starkaste och slagkraftigaste av alla föreningstyper.

Att avvika från normalföreningen komplicerar

Alla föreningar kan inte vara enkla till sin natur. En del måste göras mer komplicerade än normalföreningen därför att ändamålet, de tilltänkta medlemmarnas geografiska spridning eller något annat gjort det nödvändigt. Priset för sådana avvikelser är att de blivit svårare att starta och sedan svårare att leda, organisera och driva.

Här är exempel på faktorer som var för sig gör en förening mer komplicerad till sin natur än normalföreningen:

• Föreningen har organisationsmedlemmar.  
• Föreningens verksamhets- och upptagningsområdet är större än en kommun.  
• Föreningens har ett komplicerat ändamål eller fler än ett.  
• Föreningens verksamhet är komplicerad, fler än en, eller riktar sig till andra än medlemmarna.
• Verksamhet utförs av särskilt organiserade frivilliga (volontärer).  
• Föreningen har en eller flera anställda.  
• Bidrag, insamling, annan extern finansiering eller affärsverksamhet krävs för föreningens överlevnad.

En förening som ska startas med någon eller flera av dessa försvårande faktorer kan normalt inte snabbstartas, men det finns undantag som vi ska se nedan.

Olika sätt att snabbstarta en ideell förening

Föreningar kan se mycket olika ut. Men föreningar vars inre och yttre omständigheter är lika kan ha samma eller snarlik form och med denna sammanhörande stadgar. Det är denna omständighet som gör snabbstart av ideell förening möjlig. Det finns åtminstone tre huvudtyper:

1. Snabbstart med schablonstadgar 
2. Snabbstart genom lån och anpassning  
3. Snabbstart genom kloning

Snabbstart med schablonstadgar

Att använda sig av redan färdiga stadgar - schablonstadgar - är det vanligaste sättet att snabbstarta en ideell förening. Sådana kan finnas i föreningsbok, på nätet eller hos en existerande förening. Allt som då behöver göras är det här: 1) Identifiera lämpliga stadgar. 2) Anpassa dem genom att på avsedda ställen skriva in den tilltänkta föreningens namn och ändamål.

Om kvaliteten på de inlånade stadgarna är god (vilket man måste kontrollera) och de verkligen passar den tilltänkta föreningens typ och verksamhet (vilket man måste försäkra sig om), då kan det fungera – ja till och med riktigt bra. Men om förening och stadgar inte passar ihop finns risk att föreningen blir tungrodd, stöter på många problem i sin verksamhet och endast överlever med svårigheter.

Kruxet i metoden är alltså att hitta rätt stadgar. Startar man en normalförening är det normalt inget större problem. Men i övrigt gäller att varje föreningstyp och förening behöver stadgar anpassade för just dem. Det finns inga stadgar som passar alla. Det är som Svante Johansson skriver i Svensk Associationsrätt i huvuddrag, tionde omarbetade upplagan, Stockholm: Norstedts juridik 2011, s 68:

”Vad stadgarna bör innehålla kan naturligtvis inte anges generellt med hänsyn till att ideella föreningar kan bildas för skiftande ändamål och verksamhetsslag och med varierande ambitioner i fråga om medlemmar, ekonomiska medel och utvecklad organisation.”

Att stadgarna måste passa föreningen är en i högsta grad praktisk fråga. Det handlar om hur föreningen är uppbyggd, fungerar och arbetar, och huruvida stadgarnas innehåll rimmar med denna form eller inte. Det är inte en fråga om föreningsjuridik. Den uselt genomtänkta och därmed uselt fungerande föreningen är juridiskt sett lika mycket en förening som den väl genomtänkta, men sannolikt inte lika länge.

Snabbstart genom lån och anpassning

Om inga tillgängliga föreningsförlagor och stadgar passar den tilltänkta föreningens form kan man i vissa fall göra snabbstart genom lån och anpassning.  

Detta kan i enkla fall fungera ungefär som med ett par byxor som passar ganska bra men inte helt: Är de för långa kan de läggas upp, är de för trånga kan de läggas ut.

I mer avancerade fall kan man låna moduler från två eller möjligen tre föreningar och sätta ihop till en ny, egen kombination. Kruxet här är att hitta lämpliga föreningar att låna av och att fundera ut hur det inlånade ska kombineras och anpassas.

Snabbstart genom kloning av befintlig förening

Ett snabbt och enkelt sätt att snabbstarta en förening av god kvalitet är att från en välfungerande, redan etablerad förening överta hela dess koncept, alltså att klona den. På det viset kan man snabbstarta även den mest komplicerade förening.

Man kan klona på två olika sätt, med ”efterapning” eller med ”kopiering”. Vid efterapning är det den blivande föreningen som är drivande, vid kopiering den existerande.

Såväl efterapning som kopiering har spelat en viktig roll i Sveriges föreningshistoria. På det viset hämtade vi in föreningsidéer med tillhörande form från utlandet eller från annan ort och det är så många föreningar och föreningsformer spritts över landet. Det var till exempel genom efterapning som vi fick skråna på medeltiden och folkrörelserna på 1800-talet.

Det vanligt att framgångsrika lokala föreningar får efterföljare på andra orter. När interimsstyrelsen ska efterapa en existerande förening behöver den helst tillgång till denna förenings ändamål, ideologi, sätt att arbeta, organisationsstruktur och stadgar, men också insikt i hur den interagerar med sin omgivning och fungerar och verkar i praktiken.  Med denna kunskap kan den nya föreningen startas och sedan byggas upp som en kvalitetssäkrad kopia av förlagan.

I praktiken har interimsstyrelsen sällan tillgång till allt detta, utan får nöja sig med betydligt mindre kunskap (minimum då är ändamål, ideologi och sätt att arbeta) och får mer inspireras av förlagan än att i detalj efterapa den. Ett sådant mera fritt förfarande kan också vara lämpligt om den efterapade modellen flyttats från en typ av föreningsmiljö till en annan, till exempel från storstad till småstad eller från utlandet hit.

Snabbstart genom kopiering har varit vanligt i Sverige sedan 1800-talet. Det var på det sättet de klassiska folkrörelserna och deras moderna efterföljare spred sig med lokalavdelningar över hela landet. Varje ny lokalförening skapades som en kopia av en väl fungerande existerande eller särskilt utprovad standardmodell. Förbundet sände ut representanter vars uppgift var att först hitta lämpliga lokala företrädare och att sedan hjälpa dessa att starta en lokalavdelning. All föreningens form kom alltså fix och färdig, inklusive dagordning och beslutsförslag för grundandet. Allt interimsstyrelsen behövde göra var att skaffa lokal och kalla lämpliga personer till konstituerande mötet för att där grunda föreningen som en lokalavdelning av förbundet.

Den här metoden fungerar mycket bra även idag. Men det är egentligen en metod för att starta och bygga upp ett förbund, inte för att starta en enskild förening.

I nästa avsnitt i den här serien kommer vi att diskutera vad interimsstyrelsen måste göra ifall den inte kan snabbstarta sin förening.

Denna serie om hur man bildar en ideell förening består av följande avsnitt:

1. Starta ideell förening 1: Grundandet
2. Starta ideell förening 2: Interimsstyrelsen
3. Starta ideell förening 3: Konstituerande mötet
4. Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter
5. Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig
6. Ändamålet – stadgarnas viktigaste paragraf
7. Det finns tre grundtyper av ideella föreningar
8. Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändigt

(c) Publicerad 2019-09-27, uppdaterad 2024-01-23