Nej UNT, Liberalernas landsmöte gav inte stöd för ny linje

Efter Liberalernas extra landsmöte har en del, nu även Tove Hovemyr, hävdat att omvalet av Mohamsson innebär ett godkännande av Liberalernas nya politiska linje. Men det gör det inte. Sådan legitimering av toppstyrning saknar stöd i Liberalernas stadgar.

I en krönika på ledarsidan i Uppsala Nya Tidning (UNT) skriver debattredaktören Tove Hovemyr idag om läget inför valet. Jag ska inte säga något om politiken, det är inte den här bloggen roll. Däremot ska jag kommentera två passusar utifrån föreningsdemokratisk synpunkt:

"Först Liberalernas tvärvändning om Sverigedemokraterna i regering, efter partiledaren Simona Mohamssons tvärsäkra nej bara månader tidigare."

Liberalernas partiledning har förvisso gjort en tvärvändning, men har partiet Liberalerna verkligen gjort det. Svaret finns i stadgarna. Enligt dem är det landsmötet, endast landsmötet, som fastställer partiets linje. Mohamssons tvärvändning saknar alltså stöd i stadgarna och är därmed ogiltigt. Extra landsmötet kunde ha gjort den nya linjen giltig, men frågan togs aldrig upp. 

Hovemyr fortsätter:

"Därefter det ikoniska landsmötet där L-ledaren Mohamsson med knapp marginal fick ombudens stöd för den nya SD-linjen."

Tja, att i efterhand godkänna kontroversiella regeringsbeslut genom förtroendeomröstning kan förekomma i riksdagen, men absolut inte i ett demokratiskt parti. Där krävs ett uttryckligt beslut av landsmötet för att ändra politiken. Att för en andra gång välja Mohamsson som ordförande för en och samma mandatperiod ändrar inget därvidlag. En sådan popularitetstest har inget stöd i stadgarna, saknar relevans enligt god föreningssed, men kan inte ses som ett stadgebrott. Det är bara ett slag i luften. Den tidigare politiska linjen ligger alltså fortfarande fast. 

En ytterligare komplikation är förstås att Liberalernas stadgar saknar nödvändigt stöd för att hålla digitalt landsmöte. Det innebär att både extra landsmötet som sådant och dess beslut är ogiltiga. 

Allt detta innebär förstås ett stort dilemma för de inom partiet som håller fast vid att en ideell förening, såsom riksdagen och lagen förutsätter, ska följa sina stadgar. Men om alla dessa lämnar partiet, vilka ska då ställa partiledningen till svars på nästa ordinarie landsmöte?

* * *

Jag har tidigare skrivet om de här händelserna i Liberalernas toppstyrda kupp och i Liberalernas digitala landsmöte är ogiltigt.

Läs också folkpartiveteranen Harald Nordlunds läsvärda insändare i samma nummer av UNT.

Politiska partier måste förstås som ideella föreningar

Politiska partier är inga statliga organ. De är ideella föreningar och måste förstås som sådana.  

En ledare i Uppsala Nya Tidning tar upp problemet med lokalt folkvalda som lämnat sina uppdrag i förtid. Trettiotre kommunpolitiker i Uppsala län hade vid årsskiftet gjort så. Påfallande många av dem var från SD. Se "De tomma stolarna är ett demokratiproblem" (UNT 2020-01-04).

I sin diskussion kring avhoppen stöder ledarskribenten sig främst på statsvetare. Kanske inte det mest naturliga valet kan man tycka. De politiska partierna styr stat och kommun och hör i denna roll  definitivt till statsvetarnas gebit. Men partierna själva är inga statliga organ och fungerar inte som sådana, de är ideella föreningar. För att förstå hur de fungerar krävs därför främst kunskap och kompetens om föreningar och föreningsliv. Har de åberopade verkligen det?

Låt oss titta på några av deras utsagor utifrån ett föreningsperspektiv:

Första utsagan: Studier har visat "att frånvaroproblemet främst tycks finnas hos mindre eller nyare partier".

Uttalandet tycks auktoritativt, men är oklart och knappast sant. Vore det sant skulle inte SD, som varken är mindre eller nyare, stå för ovanligt många avhopp. Huvudproblemet är ordet parti. Om alla partier organisatoriskt var av samma typ av skulle ordet fungera, men det är de inte. I vårt land är visserligen alla ideella föreningar, men organisatoriskt är vissa landsomfattande förbund och andra lokala föreningar.

Den som söker skälen till avhopp från kommunfullmäktige kan i förbunden inte finna dem på partinivå. Orsakerna finns ju inte centralt hos partistyrelsen eller regionalt hos distriktsstyrelserna, de finns lokalt, i de många lokalavdelningarna. Det är dessa som ska undersökas och sedan jämföras med föreningarna.

Den som ska studerar riksdagspartierna lokalt måste beakta att varje lokalavdelning i ett förbund har sitt eget inre liv, sin egen utveckling. Precis som föreningar kan varje lokalavdelning genomgå cykler av uppgång, stabilitet och fall beroende på till exempel kompetensen hos dem som för tillfället sitter i ledningen, på politiska konflikter och annat. Därför saknar också utsagans "mindre eller nyare" meningsfull klarhet. Partier som på riksplanet är både större och äldre kan nämligen mycket väl lokalt här och där ha lokalavdelningar som kan beskrivas som "mindre eller nyare".

Andra utsagan: "Samtidigt ökar risken för turbulens eftersom partierna har svårt att locka nya medlemmar, och därmed sänker ribban för vilka som ska stå med på valsedlarna."

Notera att begreppet "parti" här används här på samma oprecisa sätt som ovan.

Om att "locka nya medlemmar": En förening respektive lokalavdelning växer om den genom sitt sätt att arbeta har förmåga att såväl locka som att behålla medlemmar. Förbund kan visserligen värva nya medlemmar med centrala kampanjer, men de för att behålla dem helt avgörande momenten, att välkomna dem in i gemenskapen och dra in dem i verksamhet sker alltid lokalt, alltså i lokalavdelningarna och där kan förmågan skifta.

Om att "sänka ribban": I demokratiska förbund är lokalavdelningarna självstyrande. Det är avdelningens medlemmar samlade till möte som väljer partiets kandidater. Sådana möten har sin egen dynamik och kan bara delvis påverkas uppifrån. Ett riksdagsparti kan alltså inte samordnat "sänka ribban" i partiet. Men ribban kan naturligtvis sjunka ändå som en allmän tendens bland lokalavdelningarna, som en effekt av ny policy, eller om det inte finns tillräckligt med ideala kandidater. Det normala torde ändå vara att inför ett och samma kommunalval vissa lokalavdelningar i praktiken höjer ribban, vissa sänker den och  majoriteten ligger still.

Frågan är dock vad som menas med "ribban". Vilka krav ska medlemmarna ställa på kandidaterna utöver de politiskt och organisatoriskt relevanta för att stävja tomma stolar? Det naturliga är väl att vilja se bevis på stabilitet och uthållighet, till exempel genom lång och trogen tjänst. Varför skulle en välfungerande lokalavdelning i ett etablerat parti låta sig representeras av helt oprövade kort? Annat är det förstås för ett helt nybildat parti, eller ett parti (läs förening eller lokalavdelning) vars kommunala representation snabbt ökat, som just halverats i  en partikonflikt, eller som snabbt önskar göra inbrytningar i nya väljargrupper, ett sådant kan givetvis bli tvunget att föra upp helt nya och oprövade medlemmar på vallistorna.

Tredje utsagan: "... antalet (kommunalt) förtroendevalda (har) blivit mycket färre sedan 1950-talet. Trots de färre uppdragen har alltså partierna svårt att locka till sig intresserade."

1950 fanns nära 3 000 kommuner. Idag återstår en tiondel. Det är bakgrunden till att vi idag har betydligt färre kommunalt förtroendevalda än förr. Ledaren antyder att denna utveckling bör ha underlättat för partierna. Men det är precis tvärt om. 

Ideella föreningar bygger på medlemmars engagemang och gemenskap. De fungerar bäst om de är små och nära. När en förenings geografiska utbredning eller medlemsantal ökar kraftigt blir den föreningsmässigt mindre effektiv.

"Ideella föreningar bygger på medlemmars engagemang och gemenskap. De fungerar bäst om de är små och nära."

Sammanslagningen av små kommuner till större och sedan vidare till dagens storkommuner följdes av en motsvarande geografiska anpassning av partierna.

Om man i ett förbund slår samman små lokalavdelningar till större måste man räkna med att antalet såväl medlemmar som ideellt aktiva minskar. Så har också skett i alla berörda partier. Men det är inget unikt för just dem. Alla folkrörelser som genomfört sådana förändringar har tappat medlemmar och lokal förmåga.

Kommunsammanslagningarna resulterade för partiernas del i svagare organisationer lokalt och svagare anknytning till lokalsamhället. Utvecklingen som minskade antalet förtroendevalda i kommunerna har alltså inte alls underlättat, utan istället gjort det svårare för partierna lokalt att skaka fram lämpliga kandidater.

Utsagan tycks dessutom förutsätta att ideella föreningar har reserver av ideellt aktiva som vid behov kan kallas in i tjänst. Men några sådana reserver finns inte. Ideella föreningar har vid varje given tidpunkt precis så många ideellt aktiva som verksamheten kräver. De medlemmar som inte är indragna i verksamheten är nöjda med det och har normalt inte för avsikt att bli aktiva. Endast under mycket engagerande yttre omständigheter eller efter ett gediget intern rekryteringsarbete kan de aktiveras. 

Fjärde utsagan: "Ett partipolitiskt engagemang ses inte längre som lika självklart." Varför "läsa tjocka luntor nämndehandlingar på fritiden, när man med ett knapptryck kan manifestera en politisk åsikt på Facebook?"

Om minskat "partipolitiskt engagemang": Medlemsantalet i de politiska partierna har krympt rejält under gångna decennier. Det skylls ofta på att folk i gemen inte längre vill vara partipolitiskt aktiva. Det är ingen trolig förklaring, som jag skrivit tidigare. Mera troligt är att det är partiernas förmåga lokalt att fånga upp, dra in och behålla politiskt intresserade som har minskat. 

Om knapptryck på "Facebook": Det är en vanlig uppfattning att internet dramatiskt ändrat förutsättningarna för ideellt engagemang, men det har det inte. Det var fullt möjligt även förr att manifestera en politisk åsikt utan att vara aktiv i ett parti, till exempel genom att skriva insändare, sätta upp affischer, bära ett kampanjmärken eller delta i demonstrationer. Det internet gjort är att göra åsiktsspridandet enklare, snabbare och flyktigare. Men att "manifestera en politisk åsikt" utan att göra något mer, är idag som förr den absolut lägsta nivån av politiskt engagemang. Det kan inte på samma dag jämföras med att verka som folkvald politiker, den högsta nivån. Det finns för övrigt ingen motsättning mellan de två. Det förstnämnda skulle mycket väl, med partiernas hjälp, kunna leda till det senare.

Ändrad livssituation
Föga av det ledaren lyft fram kan förklara de tomma stolarna. Mest vägledning gav faktiskt det inledande citatet: "Det kan hända mycket i livet som gör att det blir förändringar". Så förklarade SD:s ordförande i Heby avhoppen, men det skulle nog ha kunnat sagts av lokala företrädare för vilket parti som helst, eller för den delen för vilken annan förening som helst. Förändrad livssituation är nämligen en mycket vanlig orsak inom föreningslivet för att någon lämnar ett förtroendeuppdrag. 

Benägenheten att ändra sin livssituation är störst bland dem som studerar, som ännu inte bildat familj eller som av andra skäl inte rotat sig. Allmänt inom föreningslivet är genomströmningen av förtroendevalda, aktiva och medlemmar därför störst inom ungdomsföreningar och minst inom föreningar som bygger på medelålders och äldre. Utifrån detta skulle en medveten strävan bland partierna att sänka medelåldern på sina kandidater kunna leda till fler tomma stolar.

Externt förtroendevalda - unik ideell grupp
Ideella föreningar i gemen har bara internt förtroendevalda, partierna har dessutom en unik grupp externt förtroendevalda.

Internt förtroendevalda leder, driver, förvaltar respektive reviderar organisation, ekonomi och arbete i lokalavdelning eller förening. På lokalplanet väljs sådana förtroendevalda ytterst sällan på längre tid än två år. Hundratals år av föreningserfarenheter, sammanfattat i god föreningssed, har nämligen visat att längre mandatperioder än så är olämpliga. Den kommunala mandatperioden på hela fyra år borde därför öka risken för tomma stolar.

Men det förefaller tveksamt att likställa partiernas externt förtroendevalda med deras internt förtroendevalda. Det finns vissa likheter, men också viktiga skillnader. Här några av dem:

• Internt förtroendevalda leder och förvaltar partiorganisationen. De externa däremot finns i partiets verksamhet. De är verksamhetsfunktionärer. 
• Kärnan i det externa uppdraget är att vara förtroendevald i en helt annan organisation.
• Partiets medlemmar har rätt att avsätta sina internt förtroendevalda, men inte de externa. 

Att jämföra de externa med aktiva, frivilliga eller volontärer i övrigt inom föreningslivet är inte heller rimligt då de är folkvalda, lyder under särskild lagstiftning, ska verka i fyra år och får arvode för sin insats.

Partiernas externt förtroendevalda är grupp för sig inom föreningslivet. För dem saknas den breda erfarenhet och vägledning som god föreningssed utgör. Forskning behövs alltså.

Tänkbart systemfel
Anledningen till att ideella föreningar kan fungera och därtill fungera väl på ideell basis är att de anpassat sig till medlemmarna och deras livsföring. Endast sekter gör tvärt om. Utifrån vad som är normalt inom föreningslivet skulle man kunna utfärda en sektvarning för fyraåriga mandat. Med sådan lång mandatperiod är det inte förvånande att en och annan folkvald hoppar av, snarare tvärt  om.

Det är tänkbart faktiskt, att skulden till de tomma stolarna inte ligger hos de berörda partierna eller individerna utan hos systemet. Vad sägs om att anpassa regelsystemet till människorna och inte tvärt om? 

Hemnet-affären: Har FMF brutit mot utdelningsförbudet?

Det råder konflikt inom Fastighetsmäklarförbundet (FMF) om orättvisor vid vinstutdelning till medlemmarna efter försäljningen av Hemnet. Men den verkligt stora frågan är, hade dagens FMF verkligen rätt till de aktier som såldes?

Styrelsen  och de större medlemsföretagen i Fastighetsmäklarförbundet anklagas i en oberoende rapport för att ha brutit mot lag och stadgar och att ha fört medlemmarna bakom ljuset i syfte att berika sig själva. Detta enligt TT ("Rapport: Mäklarjätte blåste anställda" i bland annat UNT 13/4 2019).

TT preciserar anklagelserna så här:

"Genom att i en hög fart ändra stadgarna vid ett flertal tillfällen - i flera fall genom att bryta mot både stadgar och lag - och utan att informera medlemmarna om dess syfte, kom de stora mäklarföretagen över rätten till kommande vinster på de mindre medlemmarnas bekostnad."

Fastighetsmäklarförbundet (FMF) är en branschorganisation bildad för 60 år sedan och med idag drygt 1 000 medlemmar. Detta enligt den ovanligt knapphändiga informationen om förbundets historia på förbundets hemsida. Men där står också:

"De senaste åren har förbundet genomgått stora förändringar. FMF påbörjade sin förändringsresa år 2012 och då lade vi grunden för det nya och moderna förbundet."

Vad det moderna består i framgår dock inte. Jag fann ingen ytterligare information om det på nätet, men upptäckte däremot att dagens FMF inte alls, som hemsidan påstår, är det FMF som bildades för 60 år sedan. Detta ursprungliga Fastighetsmäklarförbundet var en ideell förening och tycks ha upphört 2011. Det ersattes med en 2010-11-16 registrerad ekonomisk förening med namnet Fastighetsmäklarförbundet FMF Ekonomisk förening.

Det är märkligt att det på FMF:s hemsida inte tydligt framgår, ja överhuvudtaget inte nämns, att dagens FMF är en ekonomisk förening. Enligt Bolagsverket ska beteckningen ekonomisk förening (eller ek.för.) alltid ingå i en ekonomisk förenings namn. Detta därför att samarbetsparters, leverantörer och andra ska förstå att det handlar om ett vinstdrivande företag och inte om en ideell förening. Tillägget "ekonomisk förening", som ju faktiskt ingår i dess namn, används överhuvudtaget inte på FMF:s hemsida. Där kallar sig organisationen genomgående för antingen Fastighetsmäklarförbundet eller FMF. Detta är klart vilseledande.

Det framgår givetvis av en organisations stadgar vad den är för juridisk person. Normalt ska en förenings stadgar vara allmänt tillgängliga på dess hemsida så att till exempel samarbetsparters eller journalister kan läsa dem, men inte på FMF:s hemsida. Där möts man istället av budskapet:

"STADGAR FÖR FMF: Tyvärr, du har inte behörighet att visa denna sida."

Så långt har jag tre frågor: 1) Varför hemlighåller FMF att den är en ekonomisk förening? 2) Varför håller den stadgarna hemliga? Och 3) varför är FMF en ekonomisk förening överhuvudtaget?

Branschorganisationer är med få undantag ideella föreningar. Detta därför att ideell förening är den mest ändamålsenliga juridiska formen för deras syfte och verksamhet, nämligen att främja medlemmarnas ekonomiska intressen med ideella medel. I det allmänna medvetandet är en branschorganisation en ideell, inte en ekonomisk förening. Detsamma gäller beteckningen förbund.

Fastighetsmäklarförbundet FMF Ekonomisk förening, alltså dagens FMF, ska enligt registreringen bedriva följande verksamhet:

"Föreningens uppgift och ändamål är att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att, direkt eller indirekt genom helägt dotterbolag, 1. organisera de välutbildade och yrkesverksamma fastighetsmäklarna samt fastighetsmäklarföretagen, 2. stimulera medlemmarna till vidareutbildning i fastighetsmäklaryrket, 3. verka för sunda affärsprinciper inom yrket samt för enighet och samförstånd mellan medlemmarna. 4. tillvarata branschens intressen 5. ge medlemmarna branschråd i ekonomiska frågor, juridiska frågor och mäklarfrågor och utarbeta stöd för medlemmarna i deras dagliga verksamhet.”

Det finns inget överhuvudtaget i detta ändamål som gör det nödvändigt eller ens önskvärt att bedriva verksamheten som ekonomisk förening. Tvärt om kan man säga, att med det ändamålet och med ambitionen att vara ett förbund är den juridiska formen ekonomisk förening snarare en belastning än en fördel.

Men det finns två unika saker en ekonomisk förening kan göra som en ideell inte kan: 1) Den kan dela ut vinst till medlemmarna, och 2) den kan behandla medlemmarna ojämlikt. Som vi ska se nedan har FMF dragit nytta av bägge dessa. Och de är naturligtvis skälen till att dagens FMF är en ekonomisk förening och inte en ideell.

Denna slutsats för oss tillbaka till den av rapport om missförhållanden i FMF som TT uppmärksammat oss på.

Allt började 1998. Då startades Hemnet, en webbplats för bostadsköpare. Ideella föreningen FMF var en av grundarna och ägarna.

Hemnet blev en stor framgång. År 2002 sattes rekord med två och en halv miljon besök på en månad. År 2014 var det två miljoner unika besökare på en vecka. Allt enligt Wikipedia. Och i takt med Hemnets stora framgångar växte naturligtvis värdet på FMF:s andel.

TT skriver:

"Styrelseprotokoll visar att styrelse redan 2013 hade förstått att Hemnet skulle komma att bli värt stora summor, information som aldrig kom medlemmarna till del. Tvärt om varnade styrelsen medlemmarna för troliga kommande utgifter ..." 

Vid årsskiftet 2016 – 2017 såldes större delen av Hemnet för omkring två miljarder kronor, varav FMF fick en halv miljard.

Denna halv miljard kronor delades sedan ut till medlemmarna, men inte lika. Om detta skrev SvD 6/4 2017:

”Det lite pikanta i Fastighetsmäklarförbundet är att vissa av de drygt 1 000 medlemmarna är mera värda än andra i utdelningen. Gamla medlemmar är 100 gånger mer värda än nya. Och dessutom finns en ofta kraftigt multiplikativ effekt för medlemmar som, när tillfället bjöds, tecknade sig som juridiska i stället för fysiska medlemmar för att inkludera sitt företag med alla anställda.
– Om du driver Johan Mäkleri AB och 2013 valde att bli juridisk medlem med två anställda, så har du 300 andelar sedan det tillfället, berättar Erik Olsson som på så vis är god för 12 600 andelar eftersom han hade 125 anställda.”

Den Erik Olsson som citeras är FMF:s ordförande. Han och hans företag ska enligt SvD ha fått nära 60 miljoner kronor av utdelningen och tycks vara den som tjänat mest på affären. De medlemmar som fick minst fick bara omkring 4 500 kr.

Enligt rapporten som TT citerar var stadgarna i den ekonomiska föreningen utformade så att

"ett fåtal stora mäklarföretag erhöll cirka 42 procent av de totala rösterna och insatserna (det vill säga rätt till cirka 42 procent av en eventuell vinstutdelning), på sina anställdas bekostnad".

Som framgår av TT:s artikel har medlemmar som känt sig lurade av styrelsen sedan utnyttjat sin i ekonomiska föreningar lagliga rätt att genom Bolagsverket få till en oberoende utredning. Med stöd av denna överväger de nu någon slags process mot styrelsen.

Att utifrån rapporter i massmedia skapa sig en klar bild av vad som hänt vid en konflikt inom föreningar är normalt omöjligt. Inte heller ger Fastighetsmäklarförbundet någon vettig information. Jag lämnar därför den fråga för att lyfta fram en mycket viktigare fråga: Hur kunde den ideella föreningens Hemnet-aktier hamna i den ekonomiska föreningens ägo?

Ideella och ekonomiska föreningar är noga åtskilda av en djup utdelningsvallgrav. På den ideella sidan vallgraven kan det föreningsägda aldrig delas ut till medlemmarna, på motsatta sidan är vinstdelning såväl lagligt som syfte. Över denna vallgrav får aldrig någonsin det icke-utdelningsbara flyttas så att det blir utdelningsbart.

Inte ens vid nedläggning kan en ideell förening dela ut egendom till medlemmarna. Om medlemmar får direkt ekonomisk vinst av sitt medlemskap kan den ideella föreningen förklaras vara en "oregistrerad ekonomisk förening", vilket är samma sak som att den aldrig funnits och att alla dess beslut, åtaganden, ägande och annat är ogiltiga.

En ideell förening kan därför aldrig omvandlas till en ekonomisk. Den ideella måste läggas ner och den ekonomiska skapas från intet. Den ideella föreningens kvarvarande egendom måste då användas för det stadgeenliga syftet, men helt utanför medlemmarnas kontroll. Den får under inga omständigheter delas ut till medlemmarna eller överföras till en vinstdrivande organisation som kontrolleras av dem.

Hur Hemnet-aktier från den nedlagda ideella föreningen FMF överhuvudtaget kunde finnas till försäljning hos den ekonomiska föreningen FMF med till stor del samma medlemmar är därför för mig en stor gåta.

Om detta skett på lagligt vis har FMF hittat ett kryphål i lagen som lagstiftarna snarast bör täcka till så att ingen ytterligare skada förorsakas svenskt föreningsliv.

Kan en förening byta kommun?

Kan en ideell förening flytta till en annan kommun? Denna föreningsjuridiskt mycket ovanliga fråga har blivit aktuell i dagarna. Det handlar om fotbollsklubben Dalkurd FF som överväger att lämna Borlänge och flytta till Uppsala.

Dalkurd FF:s problem är att A-laget framöver behöver arenaresurser som hemkommunen Borlänge inte sägs kunna erbjuda. Enligt Uppsala Nya Tidning undersöker klubben därför möjligheten att flytta till Uppsala. (Se Dalkurd flyttar – om önskelistan uppfylls UNT 2017-09-26).

I ett brev till kommunen skriver ordföranden:

”Vi i Dalkurd FF:s styrelse anser att vi har bättre möjligheter att utvecklas som förening och fotbollsklubb om vi flyttar föreningen till Uppsala. Vi vill härmed bekräfta att vi flyttar Dalkurd FF till Uppsala om följande förutsättningar kan uppfyllas av Uppsala kommun:” (sedan följer två krav utifrån A-lagets behov; inget sägs om den omfattande  ungdomsverksamheten).

Kan styrelsen besluta om flytt?

Enligt UNT-artikeln gav ett extra årsmöte förra hösten styrelsen mandat att på egen hand besluta om flytt.

Kan det verkligen stämma? Det strider ju helt mot god föreningssed som är den norm demokratiska föreningar ska uppfylla. Uppgiften kontrolleras bäst genom att titta i protokollet från mötet. Det ska finnas på föreningens hemsida. Men tyvärr inte. Dalkurd lägger nämligen inte ut sina årsmötesprotokoll på hemsidan, vilket den borde göra. Däremot fanns en informationstext om extra årsmötet. Enligt den föreslog en medlem att medlemmarna skulle lämna över beslutet till styrelsen. Detta är i linje med UNT:s uppgifter, men detta blev inte stämmans beslut:

"den stora majoriteten röstade för att styrelsen får i uppdrag att undersöka eventuella möjligheter för flytt samt att ha i åtanke att fatta rätt beslut för alla barn och ungdomar som spelar i våra lag".

Enligt föreningens egen information ska styrelsen alltså inte besluta om flytt, utan endast att utreda frågan. Att barnens och ungdomarnas intressen särskilt ska beaktas därvid är en mycket betydelsefull inskränkning av uppdraget.

Den citerade informationstexten kan naturligtvis vara fel och det kan också ha tillkommit nya årsmötesbeslut sedan förra året. Men det spelar egentligen ingen roll, rätten att besluta om en flytt kan överhuvudtaget inte delegeras. Detta framgår av stadgarna.

Tyvärr saknas även stadgarna på Dalkurds hemsida. Det är inte acceptabelt. Stadgarna, namn på styrelsen och årsmötesprotokollen är sådant som man normalt alltid ska kunna hitta på en bidragsberättigad förenings hemsida.

I just detta fall spelar det mindre roll att jag inte hittar Dalkurds stadgar. Jag vet att dessa, precis som alla andra idrottsföreningars, i allt väsentligt måste överensstämma med Riksidrottsförbundets stadgemall och den finns på nätet.

Enligt mallen ska i kapitel 1 § 2 anges var föreningen har sitt säte, alltså i vilken kommun den finns. Om föreningen ska flytta måste denna paragraf ändras. Att flytta är alltså en stadgeändringsfråga.

I demokratiska föreningar kan endast årsmötet ändra stadgarna. Så också i stadgemallen. Av kapitel 1 § 7 framgår att endast ordinarie årsmöte kan ändra stadgarna. Det innebär i sin tur att endast ordinarie årsmötet kan besluta om flytt.

Till saken hör att varken årsmötet eller styrelse har rätt att fatta beslut som strider mot stadgarna. Sådana beslut är inte giltiga och kan upphävas. Om ogiltiga beslut verkställs kan styrelsens ledamöter bli personligt ekonomiskt ansvariga.

Kan en ideell förening överhuvudtaget byta kommun?

En större, viktigare, fast mer filosofisk fråga är huruvida en ideell förening överhuvudtaget kan flyttas. En förening består av sina medlemmar. Utan dem finns inte föreningen. Det är svårt att tänka sig att en förening får eget liv och flyttar ifrån sina medlemmar för att på den nya orten skaffa nya. Det strider mot föreningens själva natur. Låter detta flummigt? Kanske, lyckligtvis finns också reella juridiska hinder.

Att flytta föreningen från den ort där medlemmarna eller merparten av dem finns till en annan ort kan vara föreningsjuridiskt otillåtet då det missgynnar de medlemmar som inte kan flytta med. Det räcker med att en mindre del av medlemmarna missgynnas för att flytten inte ska vara tillåten. Vilken medlem som helst kan överklaga beslutet, normalt till domstol, men i detta fall  till "idrottens skiljenämnd", och där få det upphävt. Som jag ser det måste därför samtliga medlemmar vara överens om eller acceptera flytt för att den ska vara tillåten. Men för att få full klarhet i detta skulle behövas en rättslig prövning.

Min slutsats är alltså att en ideell förening normalt inte kan byta kommun. Dalkurd bör därför söka andra lösningar på sitt problem.

Fel i organisation ger kris

"Rektorskrisen klantigt skött" ropar Uppsala Nya Tidning ut (UNT 2014-02-26). Kanske, men kanske inte skulle jag vilja säga. Om en ideell organisation är rätt konstruerad och inte fungerar, då är det troligen ledningen som är problemet. Men är den felkonstruerad, vilket den verkar vara i det här fallet, så fungerar den dåligt även med en kompetent ledning.

Det handlar om Uppsala Universitet där vice rektorer och andra företrädare krävt rektors avgång. Övriga huvudaktörer är Utbildningsdepartementet, som varit involverad ett halvår, och konsistoriet, universitetets styrelse.

Dramat har skildrats i UNT i två veckor nu och kan eventuellt få sin upplösning inom kort.

Uppsala Universitet är vad jag kallar tredjepartsägd ideell organisation (se min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik, s 52-55). Det är en av tre huvudtyper av ideella organisationer som finns i världen. De övriga två är medlemsägda (föreningar och förbund) respektive självägande (stiftelser, amerikanska nonprofit organisationer).

Det som är utmärkande för en tredjepartsägd ideell organisation är att den har en extern ägare som också ofta är finansiären. Det här är inte särskilt vanliga organisationer jämfört med de övriga. Men just i Sverige finns det ett antal, flest inom offentlig sektor, men också privata.

Att jag klassificerar den här typen av organisationer som ideella även när de finns inom offentlig sektor beror på att de har ett ideellt eller allmännyttigt ändamål (till exempel public service) och inte är vinstdrivande och inte heller är myndigheter. Däremot leds och verkar de ju ofta som om de vore myndigheter – en följd av att de verkar inom ramen för en sådan kultur.

Fordom var universiteten ideella föreningar. De konstruerades med skråna som förebild. De var alltså lärarägda och styrdes av sina valda ledare.

Universiteten är inte längre några föreningar (de ledande universiteten i världen är oftast stiftelser), men traditionen med demokratiska val lever kvar än idag. Så är till exempel vicerektorerna på Uppsala Universitet valda underifrån av sina lärarkollegor. Samtidigt är universitetet en tredjepartsägd organisation vilket i detta fall innebär att rektorn och konsistoriet (styrelsen) utses av regeringen.

Den ledningskris vi ser nu äger rum just i skarven mellan den demokratiska, underifrån valda ledningsstrukturen och den byråkratiska, utifrån tillsatta. Två krafter med var sin uppsättning mandat, kultur och förväntningar står mot varandra och tycks inte kunna samverka. Jag vet inget om respektive grupps kompetens, men det är fullt möjligt att bägge är kompetenta för sitt uppdrag.

Även bortsett från ledningskrisen så verkar universitetets ledningsstruktur vara felkonstruerad. Det gör universitetet onödigt svårt att leda och ökar dramatiskt risken för misslyckanden.

Utifrån vad UNT rapporterat kan jag urskilja följande strukturfel:

• En organisation kan inte vara i lika mån medlemsägd och tredjepratsägd. Man kan alltså inte ha ett system där ledningarna upp till en viss nivå väljs demokratiskt nerifrån och ledningen över den nivån utses utifrån. Detta leder automatiskt till osäkerhet, konflikt och missnöje i linjen. Det finns varianter som är möjliga, men inte den som använts här.

• Normalt utser den externe ägaren styrelsen (eller delar av den) och låter styrelsen utse den verkställande chefen. Då har styrelsen ett tydligt ansvar och kan hantera ansvarsfördelningen mellan styrelse och chef. I detta fall har regeringen utsett såväl en styrelse som en separat rektor.  Och den som utser är också den som har att avsätta. En sådan tvehövdad organisation kan fungera väl bara under mycket lyckliga omständigheter.

• När rektor tillsattes skedde det med en valliknande process. Problemet med den var att där hade kunderna, alltså studenterna, ett dominerande inflytande. Men den som leder en organisation leder dess personal, inte dess kunder. Så om syftet med processen var att få en ledare med starkt stöd i den egna organisationen, då hade man måst se till att lärarna verkligen hade det dominerande inflytandet.

Det finns säker fler problem med hur Uppsala universitet är organiserat. Men de tre som nämns ovan är fullt tillräckliga för att förklara dagens kris. Och om organisationen inte korrigeras så kommer det att bli fler.

Hur ska man organisera sig lokalt

Det var en slump naturligtvis, men såg ut som en tanke. I två helt oberoende artiklar i UNT presenterades två rakt motsatta strategier för att utveckla en folkrörelse lokalt. 

Det är vanligt inom organisationerna, bland forskare och inom media att skylla folkrörelsernas minskade medlemsantal och allmänna tillbakagång på omvärldsförändringarna. Se till exempel Swedbanks senaste nyhetsbrev Engagerad.  Men som erfarenheterna visat gång på gång, framgång eller inte beror i första hand på organisationerna själva. På deras strategier, på hur de är organiserade, på hur de interagerar med sin omvärld.

Artiklarna jag läste stod på Tierp-sidan. Det som stod i fokus var hur man ska organisera sig lokalt där. 

En folkrörelse som vill ha många medlemmar och aktiva måste vara organisatoriskt rotad i närsamhället. Det är där den ska attrahera och mobilisera ideella krafter. Det innebär att varje lokalförening måste vara nära, alltså ha ett litet upptagningsområde. Så litet faktiskt i dag att det krävs ett antal för att täcka en normalstor kommun. 

Om man vill bygga en framgångsrik folkrörelse är det alltså bättre med många små lokalföreningar än några få stora. Eftersom den främsta resursen är ideella insatser så finns inga stordriftsfördelar, bara smådriftsfördelar.

Det var på denna punkt de två presenterade organisationerna skiljde sig åt i strategi. Den nye ordföranden i Hyresgästföreningen i Tierp talade om att öka medlemsantalet och medlemsintresset genom att bilda nya lokalföreningar på olika orter i kommunen. I den andra artikeln ville Svenska kyrkan spara pengar genom att slå samman församlingar.

Intressanta artiklar. Läs dem! Utifrån dem kan man spå att Hyresgästföreningen i Tierp kommer att expandera och att Svenska Kyrkan fortsätter sin kräftgång. 
  
UNT 20 mars 2013: Nytt liv i hyresgästföreningen och Församlingar går samman.

Ännu en lokalavdelning försvinner i onödan

Friluftsfrämjandets lokalavdelning i Östhammar är på väg att läggas ner. Detta enligt Uppsala Nya Tidning (UNT) den 17 mars.

Vägen dit har varit den traditionella inom dagens krympande folkrörelser. Så här skriver tidningen:

Friluftsfrämjandet har fört en tynande tillvaro i Östhammars kommun de senaste åren. Först lades Alundas lokalavdelning ner och flyttades till Östhammar. Den har gången är det Östhammars tur. Föreningens styrelse kallade till informationsmöte 28 februari. Men ingen av lokalavdelningens 99 medlemmar dök upp på mötet.

Lokalavdelningens ordförande säger att under de fem, sex år som hon funnits med i styrelsen har föreningen varit ganska sovande förutom mulleverksamheten för barnen.

Eftersom ingen anmält intresse av att sitta i styrelsen så har styrelsen nu beslutat lägga ner lokalavdelningen efter årsskiftet.

Kanslichefen på Friluftsfrämjandet region Mälardalen säger:

Tyvärr är trenden att lokalavdelningarna försvinner från de små orterna. Intresset kring att åta sig styrelseuppdrag blir generellt mindre i alla föreningar. ... Människor blir allt mer individuella i sina aktiviteter och ser inte vikten av ett organiserat föreningsliv.

Det är uppenbart att alla inblandade ser denna negativa utveckling som oundviklig. För dem är det inte lokalavdelningen eller regionen som gör fel, utan omvärlden som inte är som den borde vara. Men faktum är att de har fel. Problemen är interna, inte externa.

Det är inte svårare att lyckas med traditionell svensk föreningsverksamhet i små och medelstora städer än i storstaden, tvärt om. Att arbeta med Friluftsfrämjandets verksamheter i Östhammar (4 500 invånare) borde därför både ur den synvinkeln och utifrån kommunens friluftsprofil vara idealiskt.

Det är inte heller sant, att intresset för styrelseuppdrag har minskat, tvärt om. Förmodligen har det aldrig tidigare funnits så många styrelseuppdrag som idag. Därmed har konkurrensen om goda styrelseledamöter ökat. För att locka idag måste en förening därför vara bättre eller intressantare än förr. Det innebär för Frilufsfrämjandets och andra folkrörelsers del att den regionala nivån måste ge ett betydligt mer kvalificerat ledningsstöd till sina lokalavdelningar än förr.

Utifrån de kortfattade uppgifterna i UNT är det ganska lätt att se vilka de verkliga problemen är med lokalavdelningen i Östhammar. Det handlar om brist på engagerande verksamhet, vilket i sin tur beror på brister i ledarskapet.

Det är verksamheten som lockar människor att engagera sig i en förening. Och det är främst bland de aktiva som man kan rekrytera lämpliga styrelseledamöter. Att föra en "tynande tillvaro" undergräver därför en förenings framtid.

Det verkliga problemet med Friluftsfrämjandet i Östhammar är alltså att den haft en styrelse (och inte minst region) som tillåtit att den varit "ganska sovande" under fem, sex år.

Och eftersom detta är problemet, så är det ganska lätt avhjälpt. Det är inte svårare att få fart på verksamheten i Östhammar idag än vad det var att starta verksamheten där en gång i tiden. Detta är ytterst regionens ansvar. Och metoden kallas föreningsutveckling.

Medlemstappet i Svenska kyrkan

TT skriver oklart om medlemstappet i Svenska kyrkan. Om det bara är en procent är det mycket väsen för ingenting. Men jag tror att den stora prövningen ännu inte börjat.

“72 000 medlemmar har lämnat Svenska kyrkan det senaste året. Kyrkan skyller raset på lågkonjunkturen. Andra bedömare anser att orsaken är dålig kommunikation.”

Detta enligt en artikel från TT som Uppsala Nya Tidning (UNT) publicerade 3/12. Det framhålls som särskilt anmärkningsvärt att minskningen nu är större än den varit sedan 2004.

Varför minskar medlemsantalet? TT-journalisterna har låtit frågan gå till kyrkans informationschef, en professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, en trendkonsult och en biskop.

Märkligt nog har de inte frågat någon expert på medlemsfrågor eller någon som dagligen arbetar med sådana i någon annan ideell organisation.

Vanligt skylla medlemsras på omvärlden eller avgiften

Det är ytterst vanligt att medlemsorganisationer skyller medlemstapp på yttre omständigheter. Men så gott som alltid är det organisationens egen struktur eller beteende som är den egentliga orsaken.

Det är också vanligt att medlemmar skyller på avgiften eller dess storlek när de lämnar. Men förutom i de fall då medlemmen verkligen saknar pengar, så är avgiften då bara en symbol för viktigare orsaker.

Svårt analysera Svenska kyrkan

När det gäller medlemstappet i Svenska kyrkan är det svårare än normalt att göra en analys – särskilt utifrån. Det finns inget riktigt bra att jämföra med. Kyrkan är som ideell organisation enormt stor och dominant. Den var tills för bara några år sedan statlig. Det var för inte så länge sedan obligatoriskt att vara medlem. Medlemsavgiften tas ut som skatten. Avgiftens storlek överstiger vida vad ideella organisationer tar normalt . Detta är några av de ovanliga faktorer som definitivt påverkar medlemsfrågan idag.

En speciellt intressant fråga är: På vilket sätt är medlemskapet i kyrkan idag annorlunda än vad det var på den statliga tiden? Vad är skillnaden i innebörd för den enskilde?

Transformering nödvändig, men svår

När kyrkan slutade vara statlig och blev en privat organisation som juridiskt baseras på sina medlemmar (såsom den var innan Gustav Vasa) så måste den givetvis genomgå en organisatorisk transformering från statsbyråkrati till en medlemsdemokratisk organisation. Enligt min bedömning har den processen inte kommit igång ännu.

För att minimera de risker och skador som organisationsförändringar förorsakar kan man antingen gå direkt och snabbt fram, eller också indirekt och långsamt, d.v.s. försiktigt, bit för bit. Man vill inte hamna i det kaos som uppstår om processen upplevs som dramatisk och förvirrande och samtidigt är utdragen och seg.

Med tanke på kyrkans komplexa struktur och ideologi och superlånga tradition som organisation kommer en transformering att bli besvärlig. Den kommer också att kräva ett starkt och dynamiskt ledarskap och måste bygga på väl genomtänkta strategier. Kanske finns dessa redan utformade?

Att en transformering kommer att påverka medlemsantalet är fullt klart. Hur det påverkas beror till stor del på strategin. Efteråt kommer det att stabilisera sig på en ny normal nivå. Vilken den är för en icke-statlig, svensk folkkyrka är det ännu ingen som vet.

Om ingen transformering sker, d.v.s. om kyrkan fortsätter agera som vore den beroende av staten (och partipolitiken) och inte av sina medlemmar och aktiva, så kommer medlemsantalet också att minska. Min gissning är att den minskningen på sikt kommer att bli mycket mer dramatisk. Kanske går botten ur. Men inget tyder på att en sådan process har börjat ännu.

Utträden eller medlemstapp?

Tillbaks till artikeln. På sin viktigaste punkt är den märkligt otydlig. Handlar det om att 72 000 medlemmar aktivt har begärt sitt utträde? Eller är det så att det totala antalet medlemmar har minskat med 72 000? Det är två helt olika saker.
Om minskningen totalt ligger på drygt en procent är det egentligen inte mycket att tala om. I de flesta folkrörelser skulle man se det som tämligen stabilt. Detta skulle TT-journalisterna säkert fått höra ifall de också intervjuat någon som i folkrörelse arbetar med medlemsfrågor.

En enprocentig minskning är en icke-nyhet. Den framtida minskningen riskerar att inte vara det.

Landsting som vill organisera frivilliga behöver särskild kompetens

Landstinget i Uppsala Län bad om frivilliga att hjälpa till i arbetet att vaccinera mot svininfluensa. Några hundra anmälde sig. Men ännu har de inte fått hjälpa till. Landstinget vet nämligen inte hur man organiserar frivilliga. 

 

Landstinget sökte frivilliga

Den 8 september kunde man i Uppsala Nya Tidning (UNT) under den något mångtydiga rubriken Stort intresse för vaccinationshjälp läsa att

“intresset är stort för att hjälpa till vid massvaccineringen mot svininfluensan. Flera hundra personer har anmält sig efter landstinget i Uppsala läns vädjan. Bland dem finns både pensionerade sjuksköterskor och vanliga människor som vill ställa upp som volontärer.”

Landstinget hade bett pensionerad hälso- och sjukvårdspersonal att hoppa in och arbeta extra, men letade också efter volontärer, d.v.s. frivilliga, som hjälper till obetalt. Dessa behövde inte ha någon sjukvårdsutbildning.

“- Det har varit enormt mycket samtal. Jätteroligt att så många vill hjälpa till. … säger Elisabeth Gripemo, personalkonsult inom primärvården.

På UNT:s fråga om det fortfarande var lönt att anmäla sig som volontär svarade hon:

“- Ja, det är det. Vi kommer att behöva mycket folk. Det är så mycket som ska göras förutom sprutsticket. Vi behöver folk som kan göra enkla saker som att kavla upp skjortärmar, visa var toaletterna finns eller fylla i papper.”

Trodde frivilliga arbetar heltid

Så lät det då, men av dagens (13 november) pappersupplaga av UNT framgår att Landstinget inte alls använder sig av frivilliga i den pågående vaccinationskampanjen.
I artikeln Klinik öppnas för fler akutfall säger Tomas Roland vid landstingets katastrof och beredskapsenhet att det visade sig att de flesta inte kunde jobba heltid, utan bara vissa dagar och tider:

“De gick inte att organisera under de förhållandena.”

Det förefaller alltså som att Landstinget i Uppsala län när de gick ut och bad om frivilliga inte förstod hur man organiserar sådana. De ansvariga trodde uppenbarligen att frivilliga arbetar heltid.

Frivilligarbete – ett fritidsuppdrag

Men frivilliga arbetar inte heltid. I Sverige liksom världen över är frivilliguppdrag något man gör på fritiden. Det handlar om ett par timmar i veckan normalt. Endast i exceptionella fall arbetar frivilliga heltid. Ofta behövs cirka 11 frivilliga för att täcka upp en heltid.
I själva verket är kärnan i konsten att organisera frivilliga just förmågan att uträtta något nyttigt med hjälp av extrema deltidare som har tid endast “vissa dagar och tider”.

Tre kompetenser krävs

För att lyckas uträtta viktiga saker med hjälp av frivilliga krävs tre slags kompetens: 1) förmågan att rekrytera, välja ut, utbilda, stödja m.m personer som skänker några timmar i veckan av sin fritid, 2) konsten att sätta ihop en verksamhet som bemannas med  extrema deltidare, och 3) konsten att arbetsleda sådana som arbetar obetalt.

Ingen av dessa tre arbetsuppgifter är samma som att arbeta med anställda. Inte heller är det samma som att arbeta med medlemmar. Det handlar om speciella metoder som måste läras in.

Organiserandet av frivilliga kräver alltså sin egen, speciella kompetens. Läs mer om det i mitt blogginlägg Frivilligorganisatör - en ny profession.

Om ett landsting eller en kommun vill lyckas med att organisera frivilliga måste det skaffa sig denna kompetens. Den personal som ska arbeta sida vid sida med de frivilliga måste också utbildas.