Kommer pengarna fram?

Det är inte insamlingskostnaderna som är det viktiga när man bedömer hjälporganisationer. Det viktiga är deras förmåga att ge rätt hjälp. Den rätt utförda hjälpinsatsen är mer värd än vad givarna satsat, den taffliga är mindre värd.

Kommer pengarna fram? Det är den vanligaste frågan i samband med insamlingar till katastrof- eller biståndsinsatser i fjärran länder. Massmedia tolkar detta som en folklig oro för att pengarna ska försnillas eller att en stor del av dem ska försvinna i insamlingskostnader och administration. Men så snävt behöver man faktiskt inte tolka det. Kanske är det snarare så att folk är oroliga för att pengarna när de används på plats ändå inte gör avsedd nytta. Det är en relevant fråga. Det är nämligen mycket svårt att omvandla pengar till relevant hjälp.

Kedjan från givaren till att pengarna gjort avsedd nytta är ganska lång. Själva insamlandet är bara det första och långt ifrån det viktigaste steget i den kedjan. I själva verket är det som sker i Sverige relativt oproblematiskt. Det för kvaliteten verkligt avgörande är istället vad händer när pengarna omvandlas till hjälpinsatser utomlands.

Medias, SFI:s (Svensk insamlingskontroll), Charity Rating och andras tämligen meningslösa fokusering på insamlings- och administrationskostnader är därför märklig. Det är att sila mygg och svälja kameler. Deras beteende får mig att tänka på historien om mannen som på sin väg hem från krogen tappat sin nyckel och letar efter den, inte där han tappade den, utan under en gatlykta, ”därför att där är det ljust”.

Denna fokus blir ändå absurdare om man tänker på att det inte är så förfärligt stor skillnad mellan hur olika hjälporganisationer samlar in sina pengar och i insamlingarnas effektivitet. De metoder som används blir mer och mer lika.

Det som verkligen skiljer mellan olika hjälporganisationer, t.ex. vid insatserna efter tsunamin, på Haiti och nu i Pakistan, är alltså inte hur de samlar in och administrerar pengar i Sverige, utan hur de förvandlar dem till ändamålsenliga hjälpinsatser på plats. Där finns en rad variabler att ta hänsyn till, till exempel vilken inriktning och kompetens organisationen har och vilka personella och andra resurser den kan sätta in.

Varje organisation har sin givna kompetens och förmåga i hjälparbetet. Denna sin hjälpprofil har den byggt upp genom många års arbete och är inget den hux flux kan ändra på. Profilen har en stor betydelse för slutresultatet i organisationens hjälparbete. En avgörande fråga för en givare är därför inte om insamlingskostnaderna är 10, 20 eller 30 procent, utan hur väl organisationens hjälpprofil motsvarar de krav som en viss katastrof ställer. En organisation med rätt profil kan göra betydligt större nytta på plats än den som inte har det.

Alla hjälpinsatserna är inte lika bra. Det finns de som är dåliga, de som är medelmåttiga och de som är mycket bra. De första förslösar givarnas pengar, de andra ger valuta för dem och de tredje ger betydligt mer hjälp för pengarna än det nominella värdet. Det finns insatser som aningslöst fördjupar problem och andra som med samma summa insiktsfullt löser dem. När det gäller resultaten av hjälpinsatser finns en mångfald som ingen byråkratiskt eller förment vetenskaplig metod kan hjälpa givaren att bena upp. Det innebär att de 80 öre som är kvar efter insamling ger betydligt mer eller mer relevant hjälp i en organisation än i en annan.

När det gäller hjälporganisationer utgår till och med erfarna affärsmän från tanken att den krona man ger till en organisation efter all dess arbete fortfarande är en krona (minus insamlingskostnaden, som de ser som en utgift). Så tänker de inte om sina egna företags verksamhet. Där utgår de ifrån att företagets arbete ökar insatsens värde.

Låt oss ta ett enkelt exempel: En tillverkare säljer en vara för 100 kr till en grossist. Grossisten säljer den till en butik för 200 kr. Butiken säljer den för 500 kr till en kund. I varje led har varans pris ökat för att täcka det arbete, kostnader, administration och vinster som krävs i varje led. I detta exempel har alltså priset i en värdekedja ökat från 100 kr till 500 kr. När ett företag redovisar sin omsättning så är det inte sina kostnader det talar om, utan den totala försäljningssumman.

Eftersom en hjälporganisation skänker bort sin hjälp finns i deras redovisning varken någon värdeökning eller någon på den baserad omsättning. När hjälporganisationer talar om ”omsättning” så handlar det enbart om de pengar de förbrukat under året.

Kraftigt förenklat kan en typisk arbetskedja i en hjälporganisation se ut så här:

Insamling -> Pengar från givare -> Hjälparbete -> Redovisning av hjälparbete

Baserat på detta får vi följande värdekedja i hjälporganisationens bokföring: En givare skänker 100 kr. Avgår 20 kr i insamlings- och administrationskostnader. Återstår 80 kr som används för syftet. Resultat = 0 kr. "Omsättning" = 100 kr.

Det verkar alltså som om företagen med sitt arbete skapar värden, medan hjälporganisationer bara förbrukar dem. Är det sant? Nej, naturligtvis inte. Allt vettigt arbete skapar värde, även det som utförs i ideella organisationer och av ideella krafter. Det innebär att det som levereras av en hjälporganisation (alltså, hjälparbetet) är mer värt än de pengar som satsats på att åstadkomma det. Enda skillnaden mot företag är att detta värde i ideella sammanhang aldrig blir synligt.

Om vi kunde göra detta värde synligt skulle värdekedjan istället kunna se ut så här: Organisationen satsar 20 kr. Det leder till en gåva på 100 kr. Resterande 80 kr satsas på hjälparbete. Värdet av hjälparbetet är 240 kr. Omsättning = 240 kr.

När man jämför bokföringen i olika hjälporganisationer så förefaller de rätt lika. De samlar in pengar och sedan förbrukar de dem. I praktiken är det naturligtvis stor skillnad på just hur de förbrukar dem. Några är taffliga och andra riktigt duktiga. Om de var företag skulle denna skillnad i förmåga synas också i bokföringen.

Ideella hjälporganisationer är inte företag. Vi får därför nöja oss med att konstatera att värdet av den hjälp som ges av de på hjälpen kompetenta organisationerna är mycket större än värdet av de pengar som givarna satsat. När det gäller de taffligas hjälp är relationen den motsatta, den hjälp som ges är mindre värd än givarnas bidrag. I värsta fall förorsakar den skador så att värdet av hjälpen är negativ.

För att summera, hjälporganisationer ska inte i första hand bedömas utifrån hur duktiga de är på att hålla nere insamlings- och administrationskostnaderna, utan utifrån hur duktiga de är på att leverera ändamålsenlig hjälp. Det räcker inte att pengarna kommer fram, de måste komma fram på rätt sätt.

Uppfanns folkrörelsen i USA?

När kom folkrörelsemodellen till och var? Vilken var den första organisationen som organiserade sig som folkrörelse? Vad inspirerade den till detta? Detta är intressanta frågor som, vad jag vet, ännu inte har något svar. Enligt en bok av Theda Skocpol skedde det i USA. Kan det stämma?

Med folkrörelse menas en ideell förening där enskilda medlemmar organiserat sig hierarkiskt med lokalavdelningar, distrikt och förbundsledning till ett landsomfattande förbund. Modellen förutsätter direkt demokrati lokalt och representativ demokrati på regional och nationell nivå.

I svensk forskning förknippas organisationstypen starkt med frikyrko-, nykterhets och arbetarrörelsen och deras framväxt på 1800-talet. Men organisationsformen är generell. Den kan användas för att organisera människor kring alla möjliga syften och ideologier.

Enligt Hilding Johansson Folkrörelser, folkstyre, folkhem (Sober Förlag 1993) fick i Sverige folkrörelserna sitt första genombrott vid mitten av 1800-talet. De nykterhetsföreningar som bildats på 1830-talet hade visserligen växte sig stora, men snabbt försvunnit. Av detta kan man kanske dra slutsatsen att för Sveriges del introducerades en fungerande folkrörelsemodell efter 1830, men före 1850.

Sverige hämtade folkrörelsemodellen från utlandet. Frikyrkorna och nykterhetsrörelsen inspirerades framförallt från England och USA, arbetarrörelsen främst från Tyskland.

På min hemsida www.voluntarius.com (nu nedlagd) hade jag ett avsnitt om varför folkrörelsemodellen uppstod och hur den för stora organisationer löste det problem som fanns med den tidigare föreningsmodellen. I samband med det frågade jag:

”Uppstod modellen i Tyskland och England samtidigt och med ömsesidig påverkan? Eller uppstod den först i Tyskland och spreds till England, eller vice versa? Eller var det så att båda dessa länder lärde av ett gemensamt tredje land? Vilket skulle det i så fall vara? Jag har inte funnit någon litteratur som skapar klarhet i detta förlopp.”

Tack vare Tobias Hardings understreckare i Svenska Dagbladet Är du kund i någon folkrörelse? (se också hans blogg) blev jag medveten om den amerikanska statsvetarprofessorn Theda Skocpols Diminished Democracy – From Membership to Management in American Civic Life, University of Oklahoma Press, 2003. Det är en intressant bok ur många synvinklar. Bl.a. kastar den en smula ljus över den fråga jag ställde ovan.

Skocpol och hennes kollegor har identifierat 58 medlemsorganisationer i USA som någon gång från 1790 till idag samlat minst en procent av landets hela befolkning (respektive av männen eller kvinnorna). De flesta av dessa har eller hade folkrörelseform.

Ordet folkrörelse har ingen direkt motsvarighet på engelska. Skocpol kallar dem ”voluntary federations”. Hennes definition motsvarar ganska väl den jag gav ovan, frånsett att Skocpol anser att folkrörelser dessutom ska vara klassöverskridande, något som jag inte anser nödvändigt för modellen. En annan skillnad är att hon även räknar in organisationer som egentligen inte har några medlemmar, men som valt att kalla t.ex. bidragsgivare för medlemmar. Det gör inte jag.

Enligt Skocpol uppstod folkrörelsemodellen i USA. Hon anser att organisationsmodellen var ett efterliknande av och en hyllning till den amerikanska konstitutionen. Men några bevis för dessa två teser ger hon inte. Hon förutsätter helt enkelt att USA var unikt på det ideella området och har inte undersökt om liknande organisationer möjligen redan fanns i Europa. Inte heller förklarar hon på vilket sätt folkrörelsemodellen skulle likna den amerikanska konstitutionen. Själv har jag svårt att se några större likheter.

Skocpol har listat de 58 organisationerna i kronologisk ordning efter vilket år de grundades i USA. Först kommer Ancient and Accepted Free Masons (Frimurarna). Den grundades redan 1733. Från 1810 till idag har den samlat minst en procent av den manliga befolkningen. Men då de aldrig organiserat sig som en folkrörelse kan vi lämna dem därhän.

Då är nummer två på listan intressantare: Independent Order of Odd Fellows. Denna organisation etablerades i USA 1819 som en utlöpare till brittiska Odd Fellow.

Enligt Skocpol var Odd Fellow den första organisationen i USA som byggde upp ett landsomfattande förbund i tre nivåer baserat på representativ demokrati, alltså en folkrörelse. Huruvida denna modell fanns med redan från början eller om den introducerades först senare säger hon inget bestämt om. Hon antyder dock en modellutveckling från grundandet fram till 1842. Klart är att organisationen redan från starten försökte etablera sig i flera stater, men att antalet lokalavdelningar och medlemmar började skjuta i höjden först på 1840-talet. Utifrån vad Skocpol berättar skulle man därför kunna anta att det var först då som organisationen blev en fungerande folkrörelse.

I Odd Fellows egen historiebeskrivning får vi mer fakta: Independent Order of Odd Fellows har sina rötter i Washington Lodge No. 1, som grundades i Baltimore av fem brittiska Odd Fellow-medlemmar. 1820 godkändes den av Odd Fellow i England och fick rätt att starta nya loger. Dettat ledde 1821 till grundndandet av en storloge i Baltimore för Maryland och USA. 1824 delades denna i en regional ledning för staten Maryland och en nationell ledning för hela USA. Därmed hade organisationen tre nivåer. Den var dock ända fram till 1834 (1842 enligt Wikipedia) underställd brittiska Odd Fellow. Det var först på 1840-talet som organisationen expanderade på allvar.

Den tredje organisationen på listan är American Temperance Society som verkade mellan 1826 och 1865. Denna folkrörelse samlade en procent av befolkningen redan på 1830-talet. Den hade alltså en senare start än Odd Fellow, men en snabbare utveckling. Det tyder på att dess ledning hade ett bättre grepp om hur driva organisationen som folkrörelse. Var denna nykterhetsorganisation möjligen den första organisationen i USA som startades, byggdes upp och drevs som folkrörelse? Om så, varifrån hämtade den sin inspiration?

Om Odd Fellow verkligen var den första folkrörelsen i USA, som Skocpol menar, så motsäger det tesen att folkrörelsemodellen uppfanns i USA. Odd Fellow var ju en filial till en engelsk organisation. Det är ju inte särskilt troligt att en huvudorganisation låter en utländsk filial utvecklas på ett helt annat sätt en den själv. Det skulle tyda på att modellen hämtades från England. Kan det stämma?

Mot slutet av 1700-talet fanns ett stort antal Odd Fellow-loger i England. De var alla självständiga från varandra. 1803 startades i London ”Englands storloge” med syfte att samordna dem. 1809 förklarade sig Victory Lodge i Manchester självständig. 1814 gick sex Odd Fellow-loger i trakten samman och bildade The Manchester Unity of the Independent Order of Odd Fellows. Detta var moderorganisationen till den som spred sig i USA.

Att folkrörelsemodellen var på gång i England innan den framträdde i USA verkar av detta klart, men när och var togs språnget från bara försök med nationell samordning till verklig framgång? Det ger Skocpols bok inget svar på. Det kan lika gärna ha varit i England eller något annat land. I USA verkar det dock ha funnits en fungerande folkrörelsemodell ca 1830. Mindre än tjugo år senare hade vi den också i Sverige

Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan

I hela Härjedalen finns idag bara fyra församlingar inom Svenska kyrkan. De riskerar nu att slås samman till en enda, rapporterar Länstidningen 23 juli 2010.

"Det handlar om ekonomi, säger ordföranden i kyrkorådet i Ytterhogdal."

Men det gör det naturligtvis inte alls. Om det handlade om ekonomi skulle man beakta inte bara utgiftssidan, utan också inkomstsidan. Det handlar snarare om ideologi. Den som uppfattar kyrkan som en byråkrati ser besparingar i att slå samman församlingar. Den som uppfattar kyrkan som en ideell organisation, vilket den är sedan 2000, har anledning att se sammanslagningarna som kapitalförstörelse. Sammanslagningarna minskar de administrativa kostnaderna en del, men den drabbar kyrkans framtida inkomster betydligt mer. Stora församlingar har nämligen inte på långa vägar samma förmåga att mobilisera människor och resurser som små. För varje sammanslagning krymper kyrkan, dess muskler och dess framtida möjligheter.

En betydligt bättre strategi vore att göra tvärt om, att dela upp stora församlingar i små och att ge ansvaret för dem till församlingsmedlemmarna själva.

Om nödvändigt kan ju den del av kyrkoförvaltningen som bygger på anställt arbete rationaliseras genom att samlas i större enheter som inte ingår i församlingsstrukturen, utan snarare tjänar den och de enskilda församlingarna.

Läs mina tidigare synpunkter på detta i inlägget Sammanslagningar försvagar Svenska kyrkan