Kommer pengarna fram?

Det är inte insamlingskostnaderna som är det viktiga när man bedömer hjälporganisationer. Det viktiga är deras förmåga att ge rätt hjälp. Den rätt utförda hjälpinsatsen är mer värd än vad givarna satsat, den taffliga är mindre värd.

Kommer pengarna fram? Det är den vanligaste frågan i samband med insamlingar till katastrof- eller biståndsinsatser i fjärran länder. Massmedia tolkar detta som en folklig oro för att pengarna ska försnillas eller att en stor del av dem ska försvinna i insamlingskostnader och administration. Men så snävt behöver man faktiskt inte tolka det. Kanske är det snarare så att folk är oroliga för att pengarna när de används på plats ändå inte gör avsedd nytta. Det är en relevant fråga. Det är nämligen mycket svårt att omvandla pengar till relevant hjälp.

Kedjan från givaren till att pengarna gjort avsedd nytta är ganska lång. Själva insamlandet är bara det första och långt ifrån det viktigaste steget i den kedjan. I själva verket är det som sker i Sverige relativt oproblematiskt. Det för kvaliteten verkligt avgörande är istället vad händer när pengarna omvandlas till hjälpinsatser utomlands.

Medias, SFI:s (Svensk insamlingskontroll), Charity Rating och andras tämligen meningslösa fokusering på insamlings- och administrationskostnader är därför märklig. Det är att sila mygg och svälja kameler. Deras beteende får mig att tänka på historien om mannen som på sin väg hem från krogen tappat sin nyckel och letar efter den, inte där han tappade den, utan under en gatlykta, ”därför att där är det ljust”.

Denna fokus blir ändå absurdare om man tänker på att det inte är så förfärligt stor skillnad mellan hur olika hjälporganisationer samlar in sina pengar och i insamlingarnas effektivitet. De metoder som används blir mer och mer lika.

Det som verkligen skiljer mellan olika hjälporganisationer, t.ex. vid insatserna efter tsunamin, på Haiti och nu i Pakistan, är alltså inte hur de samlar in och administrerar pengar i Sverige, utan hur de förvandlar dem till ändamålsenliga hjälpinsatser på plats. Där finns en rad variabler att ta hänsyn till, till exempel vilken inriktning och kompetens organisationen har och vilka personella och andra resurser den kan sätta in.

Varje organisation har sin givna kompetens och förmåga i hjälparbetet. Denna sin hjälpprofil har den byggt upp genom många års arbete och är inget den hux flux kan ändra på. Profilen har en stor betydelse för slutresultatet i organisationens hjälparbete. En avgörande fråga för en givare är därför inte om insamlingskostnaderna är 10, 20 eller 30 procent, utan hur väl organisationens hjälpprofil motsvarar de krav som en viss katastrof ställer. En organisation med rätt profil kan göra betydligt större nytta på plats än den som inte har det.

Alla hjälpinsatserna är inte lika bra. Det finns de som är dåliga, de som är medelmåttiga och de som är mycket bra. De första förslösar givarnas pengar, de andra ger valuta för dem och de tredje ger betydligt mer hjälp för pengarna än det nominella värdet. Det finns insatser som aningslöst fördjupar problem och andra som med samma summa insiktsfullt löser dem. När det gäller resultaten av hjälpinsatser finns en mångfald som ingen byråkratiskt eller förment vetenskaplig metod kan hjälpa givaren att bena upp. Det innebär att de 80 öre som är kvar efter insamling ger betydligt mer eller mer relevant hjälp i en organisation än i en annan.

När det gäller hjälporganisationer utgår till och med erfarna affärsmän från tanken att den krona man ger till en organisation efter all dess arbete fortfarande är en krona (minus insamlingskostnaden, som de ser som en utgift). Så tänker de inte om sina egna företags verksamhet. Där utgår de ifrån att företagets arbete ökar insatsens värde.

Låt oss ta ett enkelt exempel: En tillverkare säljer en vara för 100 kr till en grossist. Grossisten säljer den till en butik för 200 kr. Butiken säljer den för 500 kr till en kund. I varje led har varans pris ökat för att täcka det arbete, kostnader, administration och vinster som krävs i varje led. I detta exempel har alltså priset i en värdekedja ökat från 100 kr till 500 kr. När ett företag redovisar sin omsättning så är det inte sina kostnader det talar om, utan den totala försäljningssumman.

Eftersom en hjälporganisation skänker bort sin hjälp finns i deras redovisning varken någon värdeökning eller någon på den baserad omsättning. När hjälporganisationer talar om ”omsättning” så handlar det enbart om de pengar de förbrukat under året.

Kraftigt förenklat kan en typisk arbetskedja i en hjälporganisation se ut så här:

Insamling -> Pengar från givare -> Hjälparbete -> Redovisning av hjälparbete

Baserat på detta får vi följande värdekedja i hjälporganisationens bokföring: En givare skänker 100 kr. Avgår 20 kr i insamlings- och administrationskostnader. Återstår 80 kr som används för syftet. Resultat = 0 kr. "Omsättning" = 100 kr.

Det verkar alltså som om företagen med sitt arbete skapar värden, medan hjälporganisationer bara förbrukar dem. Är det sant? Nej, naturligtvis inte. Allt vettigt arbete skapar värde, även det som utförs i ideella organisationer och av ideella krafter. Det innebär att det som levereras av en hjälporganisation (alltså, hjälparbetet) är mer värt än de pengar som satsats på att åstadkomma det. Enda skillnaden mot företag är att detta värde i ideella sammanhang aldrig blir synligt.

Om vi kunde göra detta värde synligt skulle värdekedjan istället kunna se ut så här: Organisationen satsar 20 kr. Det leder till en gåva på 100 kr. Resterande 80 kr satsas på hjälparbete. Värdet av hjälparbetet är 240 kr. Omsättning = 240 kr.

När man jämför bokföringen i olika hjälporganisationer så förefaller de rätt lika. De samlar in pengar och sedan förbrukar de dem. I praktiken är det naturligtvis stor skillnad på just hur de förbrukar dem. Några är taffliga och andra riktigt duktiga. Om de var företag skulle denna skillnad i förmåga synas också i bokföringen.

Ideella hjälporganisationer är inte företag. Vi får därför nöja oss med att konstatera att värdet av den hjälp som ges av de på hjälpen kompetenta organisationerna är mycket större än värdet av de pengar som givarna satsat. När det gäller de taffligas hjälp är relationen den motsatta, den hjälp som ges är mindre värd än givarnas bidrag. I värsta fall förorsakar den skador så att värdet av hjälpen är negativ.

För att summera, hjälporganisationer ska inte i första hand bedömas utifrån hur duktiga de är på att hålla nere insamlings- och administrationskostnaderna, utan utifrån hur duktiga de är på att leverera ändamålsenlig hjälp. Det räcker inte att pengarna kommer fram, de måste komma fram på rätt sätt.

Varför vill FN mäta ideellt arbete?

I sin manual om hur mäta frivilligt arbete (Manual on the Measurement of Volunteer Work) redovisar FN-organet ILO en rad skäl varför detta är viktigt. Här är några exempel:

Det frivilliga arbetet är omfattande och skapar ett stort ekonomiskt värde:

• Frivilliga utgör en långt större andel av ett lands arbetskraft än vad som är allmänt är känt. I en jämförande studie av 37 länder fann forskarna att 140 miljoner människor där (12 procent av alla vuxna) arbetade frivilligt under ett år. Deras insats motsvarar i tid 20,9 heltidsarbeten och i pengar 400 miljarder USD.
• Frivilliga utgör en stor andel av arbetskraften i de ideella organisationerna. Studien visade också att den ideella insatsen motsvarar 45 procent av allt arbete utfört inom de ideella organisationerna i de undersökta länderna. I Sverige och Norge var andelen så hög som 76 respektive 63 procent.
• Frivilligarbete utgör en viktig del av de resurser som skänks till ideella organisationer. Lågt räknat är värdet av det ideella arbetet åtminstone 50 procent större än det totala värdet av de pengar som skänkts till organisationerna.

Dessutom bidrar ideellt arbete till samhället även på annat sätt, t.ex.:

• Frivilligarbete ger viktig arbetsträning och är en väg in i arbetslivet.
• Frivilliga kan utföra sådana uppgifter som anställda svårligen kan.
• Frivilligarbete främjar solidariteten, det sociala kapitalet, politisk legitimitet och livskvaliteten i samhället; o.s.v.

Resultatet, inte insamlingskostnaden är det viktiga

Varför ger någon sitt bidrag till en organisation och inte till en annan? Det handlar i de flesta fall om tilltro och förtroende. Eftersom man inte själv kan kontrollera hur pengarna används, ger man till de organisationer man känner till och tror på. Det är en bedömning man gör utifrån organisationens tidigare agerande.

Trots att det finns i t.ex. media en ensidig fixering inte på vad organisationerna åstadkommer, utan på deras insamlings- och förvaltningskostnader. Detta menlösa myndighetsperspektiv främjas av Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI).

Enligt SFI får en organisations insamlingsverksamhet inte belastas med "oskäliga kostnader". Idag innebär det att "minst 75 % av de totala intäkterna skall gå till ändamålet.”

Den som är någorlunda insatt i ideella organisationers verksamhet och ekonomi vet att 25 % till insamling och administration är en helt godtycklig siffra. Helt legitima insamlings- och förvaltningskostnader varierar nämligen stort mellan organisationerna beroende på en mängd olika variabler. Så ger t.ex. olika organisationstyper, verksamheter, insamlingsändamål, insamlingsmetoder, givarportföljer, ambitioner, kompetens, mediauppbackning helt olika kostnadsstrukturer och –nivåer. Det är också betydligt dyrare att bygga upp eller expandera en insamlingsverksamhet, än att enbart förvalta en.

Ju större konkurrensen blir mellan organisationerna, och ju kommersiellare metoder som därför i desperation tillgrips, desto högre blir insamlingskostnaderna. Och då Sverige sakta traskar efter i USA:s och Englands fotspår (utan att ha dessa länders mer gynnsamma förhållanden) är det dit vi är på väg. I USA idag är insamlingskostnader på 35 % inte ovanligt. Så dagens för SFI så heliga 25 % kommer snart att bli 30 % och sedan förmodligen mer.

Att fastställa ett meningsfullt procenttal är svårt, men det verkligt stora kruxet tycks ändå vara, hur tillämpa det? Vilket värde ska t.ex. ges åt det ingående ideella arbetet? Det är i Sverige så stort, så om det inte räknas med eller räknas rätt, så blir de 25 % helt meningslösa. Och hur fastställer man den sanna administrationskostnaden för ideella föreningar? De bokföringsmodeller som idag tillämpas bygger på företags och myndigheters verklighet och struktur, inte på de ideella föreningarnas, och ger därför inget rättvist resultat.

Det kan mycket väl vara så att det 25 % taket inte bara är meningslöst som mått, utan rentav är skadligt för organisationerna och deras verksamheter.

Om du tänker ge ett bidrag, stirra dig då inte blind på insamlings- och förvaltningskostnaderna. Det är hur resten av pengarna används som är det intressanta. Organisationernas resultat! Det är där det verkligen skiljer! Det finns t.ex. insatser som leder till intet, de som väl motsvarar de satsade pengarna och de där det satsade värdet mångdubblas. Det finns insatser som aningslöst fördjupar problem och andra som med samma summa insiktsfullt löser dem. När det gäller resultaten finns en mångfald som ingen byråkratiskt eller förment vetenskaplig metod kan hjälpa dig att bena upp. Du får istället använda ditt eget omdöme. Stöd den organisation du ömmar för och tror på!