Frivilliga på museum

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill att de statliga kulturinstitutionerna ska ta in frivilliga i sin verksamhet. Detta har lett till upprördhet hos museer, bland museiarbetere, bland fackliga företrädare och i media. Motståndet liknar det som var när Röda Korset börjande med sjukhusvärdar för några decennier sedan. Men när facken väl satt sig in i vad det handlade om dog den kritiken bort.

Ett museum som vill ha hjälp av ideella kan välja en av två huvudmodeller: Medlemmar eller frivilliga. Medlemsmodellen är den vanliga i Sverige, men eftersom kulturministern direkt hänvisat till anglosaxiska förebilder så skriver jag här om frivilliga (ibland kallade volontärer). Det är stor skillnad mellan modellerna, men det tar jag upp någon annan gång.


Gratisarbetare – vanlig fördom
Att prata om ”gratisarbetare”, ”amatörmässighet” och att man inte kan ställda krav på frivilliga är vanligt bland dem som inte satt sig in i det organiserade frivilligarbetets natur. Det är faktiskt tre av de vanligaste fördomarna om frivilliga. De är vanliga bland såväl kritiker som tillskyndare. De förra är emot frivilligarbetet eftersom de tror att det inte kan fungera i professionella sammanhang. De senare ser frivilligarbetet som gratis, oproblematiskt, kravlöst och enkelt att organisera. Men bägge har fel.


Det är organiserandet som ger kvalitet
En institution som vill lyckas med frivilliga måste rekrytera, utbilda, leda och belöna dem. Särskilda frivilliguppgifter ska arbetas fram, handledas och följas upp. För att göra allt detta krävs minst en frivilligsamordnare, investeringar och hårt arbete.

Frivilliga som organiseras på ett professionellt sätt är särskilt utvalda för att göra på i förväg bestämda arbetsuppgifter enligt ett givet schema. En frivillig som inte sköter sitt uppdrag skiljs från uppgiften.

Det är alltså kvaliteten på frivilligorganiserandet, arbetsledningen och arbetsuppgifterna som avgör om frivilligas arbete leder till ett amatörmässigt eller professionellt resultat. Det ligger alltså i institutionens händer, inte de frivilligas.

I det professionella frivilligarbetet arbetar frivilliga i snitt cirka tre timmar i veckan. Uppdraget är något extra utöver allt de annars gör. Det är ett åtagande, men inget jobb. Det är inget praktikarbete och heller ingen arbetsmarknadsåtgärd och får inte förväxlas med sådana. Frivilliga får ersättning för utlägg, men inte betalt för tid.

Måste vara frivilligvänlig
En institution som vill lyckas med frivilliga måste vara ”frivilligvänlig”. Den måste i sin kommunikation och i sitt sätt att arbeta och vara främja frivilligarbetet och uppmuntra frivilliga . De vanligaste skälen till att ett frivilligprogram misslyckas är att ledningen är ointresserad eller personalen negativ.


Frivilligas arbetsuppgifter
De arbetsuppgifter som erbjuds de frivilliga ska vara viktiga för institutionen, vara lämpliga för frivilliga och inte vara något som personalen normalt ska göra. Att frivilliga ersätter betalt arbete är ytterst ovanligt; frivilliga dras tvärt om till det som annars inte blir gjort. Frivilliga är inget sätt för institutionen att spara pengar på. Det är ett sätt att med samma eller något större resurser göra mer eller göra bättre.

Det måste givetvis finnas en klar och tydlig arbetsuppdelning mellan anställda och frivilliga. Den klargörs lämpligen genom avtal.

Grattis frivilligorganisatörer - det här är er dag!

Den som organiserar frivilliga (eller volontärer) som gör sin ideella insats i en organisation de inte är medlemmar i kallas frivilligorganisatör eller frivilligsamordnare (se mitt förra inlägg). Detta är ett nytt yrke i Sverige, men är mer vanligt på andra håll.

I dag, den 5 november, är det deras dag i ett växande antal länder. På engelska kallas dagen ”International Volunteer Managers Day”. På svenska blir det närmast Internationella frivilligorganisatörsdagen.

Det första firandet var redan 1999, men sedan har dagen flyttat omkring litet för att anpassas till förhållandena i olika länder för att slutligen hamna på dagens datum.

De som firar är i första hand organisationer som organiserar frivilliga som vore de "obetalda anställda", d.v.s. det sätt som frivilliga organiseras i USA och England (föregångarna) och i länder som tagit efter dem. Inom kommunvärlden finns det de som littet missvisande kallar detta för "Kanadamodellen".

För närvarande firas dagen främst i de anglosaxiska länderna England, USA, Kanada, Australien, New Zeeland och Irland, men också i Japan, Sydkorea, Singapore, Sydafrika, Israel samt Tyskland.

Läs mer på samordningskommitténs hemsida.

Varför vill FN mäta ideellt arbete?

I sin manual om hur mäta frivilligt arbete (Manual on the Measurement of Volunteer Work) redovisar FN-organet ILO en rad skäl varför detta är viktigt. Här är några exempel:

Det frivilliga arbetet är omfattande och skapar ett stort ekonomiskt värde:

• Frivilliga utgör en långt större andel av ett lands arbetskraft än vad som är allmänt är känt. I en jämförande studie av 37 länder fann forskarna att 140 miljoner människor där (12 procent av alla vuxna) arbetade frivilligt under ett år. Deras insats motsvarar i tid 20,9 heltidsarbeten och i pengar 400 miljarder USD.
• Frivilliga utgör en stor andel av arbetskraften i de ideella organisationerna. Studien visade också att den ideella insatsen motsvarar 45 procent av allt arbete utfört inom de ideella organisationerna i de undersökta länderna. I Sverige och Norge var andelen så hög som 76 respektive 63 procent.
• Frivilligarbete utgör en viktig del av de resurser som skänks till ideella organisationer. Lågt räknat är värdet av det ideella arbetet åtminstone 50 procent större än det totala värdet av de pengar som skänkts till organisationerna.

Dessutom bidrar ideellt arbete till samhället även på annat sätt, t.ex.:

• Frivilligarbete ger viktig arbetsträning och är en väg in i arbetslivet.
• Frivilliga kan utföra sådana uppgifter som anställda svårligen kan.
• Frivilligarbete främjar solidariteten, det sociala kapitalet, politisk legitimitet och livskvaliteten i samhället; o.s.v.

FN verkar för god statistik om frivilligarbete

En kommande FN-manual ska stimulera och hjälpa världens länder att rapportera omfattningen av befolkningens frivilligarbete.

Frivilligt arbete är en viktig, förnyelsebar resurs för samhällelig produktion och problemlösning. Trots det tar länderna idag sällan fram tillförlitliga data om dess storlek, utbredning och värde. Det är egentligen bara Kanada, USA, Storbritannien och Australien som systematiskt tar fram officiell statistik om den egna befolkningens ideella arbete. Ytterligare ett antal länder har under senare år gjort mera tillfälliga eller inofficiella studier. Tyvärr har den statistik som nu finns tagits fram med så olika metoder och definitioner att resultaten inte kan jämföras länder emellan.

Ett formellt skäl till denna brist på officiell statistik är att ideellt arbete ansetts ligga utanför den ekonomiska produktion som staterna ska rapportera enligt FN:s System of National Accounts. Men FN önskar stödja och synliggöra det ideella arbetet och håller därför på att rätta till denna brist.

2003 publicerade FN:s statistikdivision en Handbook on Nonprofit Institutions in the System of National Accounts. Den rekommenderar att medlemsländerna i sin rapportering till FN också ska inkludera värdet av frivilligarbetet.

ILO tar fram manual
Att ta fram nationell statistik över frivilligarbete kan vara knepigt. För att ge handfast vägledning till det tar FN-organet International Labour Organization (ILO) fram en manual (Manual on the Measurement of Volunteer Work).

Ett utkast har utarbetats av Johns Hopkins University Center for Civil Society. Det har sedan testats i Kanada, Korea och Frankrike och diskuterats på en statistikkonferens i slutet på förra året.

Manualen förväntas bli officiell i år. I samband med det kommer ILO att rekommendera alla länder att ta med systematiska och jämförbara nationella data om frivilligarbete i sin reguljära arbetskraftsstatistik.

Med jämförbara nationella data som grund kommer FN så småningom att kunna presentera en totalbild av frivilligarbetet i världen.

Bland de välkända experter på ideella organisationer och frivilligt arbete som varit inblandade i arbetet finns Lester Salamon (USA), Edith Archambault (Frankrike) och Justin Davis Smith (Storbritannien).

Gigantisk konferens för frivilligorganisatörer i USA

Världens största konferens för frivilligorganisatörer hölls nyligen i San Fransisco. National Conference on Volunteering and Service samlade fyratusenfemhundra deltagare från ideella sektorn, staten och näringslivet över hela USA.

Bland öppningstalarna fanns USAs “First Lady” Michelle Obama, guvernör Arnold Schwarzenegger, talman Nancy Pelosi, Jon Bon Jovi med flera.

Det hölls mer än hundra olika föredrag och seminarier under konferensen om hur man organiserar frivilliga på bästa sätt och frågor med anknytning till detta.

Arrangörer var Corporation for National and Community Service and Points of Light Institute.

Du kan läsa mer om årets konferens och ta del av presentationsmaterial m.m. på konferensens hemsida. Där kommer också så småningom information om nästa års konferens som hålls i New York 28-30 juni 2010.

Frivilligt arbete främjar hälsan

På sistone har jag sett flera artiklar om att kultur främjar hälsan. Dagens recension av Nils Brage Nordlander (Uppsala Nya Tidning 19/2) av boken Kulturen och hälsan (red. Gunnar Bjursell och Lotta Vahlne Westerhäll) är ett bra exempel. Jag har svårt att tro att det inte finns samband mellan - lämplig - kulturkonsumtion och bättre hälsa. Men det måste vara svårt att isolera kulturen från annat närliggande som också har sådan effekt, t.ex. ideellt engagemang.

Det finns i USA en rad studier som visat att den som engagerar sig ideellt också främjar sin egen hälsa.

År 2007 sammanfattade AmeriCorps i en rapport resultatet av tidigare forskning. Studien visar att det finns ett starkt samband mellan organiserat frivilligt arbete och en bra hälsa. De frivilliga (ibland kallas de volontärer) har en lägre dödlighet, bättre rörlighet och lägre grad av depressioner än de som inte arbetar frivilligt. När man jämförde olika åldersgrupper fann man att särskilt pensionärer mår bättre av att engagera sig ideellt.

Men inte allt frivilligarbete har positiva effekter. Enligt en studie i Australien (rapporterade i BBC News 14/5 2004) kan det tvärt om vara skadligt för hälsan. Det kan det vara om t.ex. organisation och ledning är dålig och om de frivilliga inte får rätt stöd och hjälp. Att organisera frivilliga kräver särskild kompetens.

Det är t.ex viktigt att inte överutnyttja de frivilliga. Statistik från ett antal länder visar att organiserade frivilliga i genomsnitt arbetar 2-3 timmar i veckan, inte mer. Att dimensionera frivilliguppgifterna till ca 100 frivilligtimmar om året anses också vara ”best practice” bland utbildade frivilligorganisatörer. Tyvärr finns det organisationer, inte minst inom biståndet, som ofta bryter mot denna elementära regel.

Intressant nog visar den amerikanska studien ovan, att de för hälsan positiva effekterna med frivilligarbetet uppstår just vid denna normala grad av engagemang. Att öka antalet frivilligtimmar över det har inga ytterligare hälsofrämjande effekt.