Ingen brist på kvinnor med styrelsekompetens

Folkrörelser och börsbolag har en mycket viktig sak gemensam: de behöver en bra styrelse! Det deras styrelse ska göra är dock inte detsamma. Den som vill kan läsa mer om det i min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Men det finns mycket annat som är lika: Styrelsen är vald, inte utsedd. Den ska utföra sitt uppdrag i sina uppdragsgivares intresse. Den ska styra, inte göra det den betalda ledningen gör.

I bägge fallen är styrelseuppdraget en yttersta konsekvens och manifestation av ett ägande. Mera direkt naturligtvis i aktiebolaget, men även i folkrörelsen är det faktiskt medlemmarna som äger organisationen.

Vilka personer medlemmar eller privata aktieägare väljer att sätta i sina styrelser är deras ensak och inget staten, massmedia eller någon annan har något att göra med. Det är skyddat i grundlagen.

Val till styrelser är komplicerade processer med en sluten och en öppen del. De avgörande besluten fattas oftast redan när valberedningen vaskar fram sina kandidater. Ingen utomstående får någonsin veta varför egentligen den ene föreslås och inte den andre. Det är naturligt med tanke på att det rör sig om känsliga person-, makt- och relationsfrågor.

Ingen vill ha inkompetenta personer i styrelsen, men enbart kompetens är inte nog. Annat väger tyngre, t.ex. aktieportföljens storlek och sammansättning. Ändock tycks mediekampanjen för fler kvinnor i börsbolagens styrelser enbart inrikta sig på kompetensfrågan. Men det är ett stickspår. Särskilt som fokus läggs på helt fel typ av kompetens. Kampanjmakarna tycks tro att en hög post i ett bolag automatiskt ger den nödvändiga kompetensen, men styrelsearbete och management är faktiskt två helt olika saker.

En bolagsstyrelse kräver en mix av kompetenser, personligheter, nätverk m.m. Men i botten måste var och en ha styrelsekompetens. Men sådan kompetens kampanjas inte för. Det är synd. För om den lyfts fram så ökar urvalet kandidater dramatiskt. Inom föreningslivet finns nämligen runt 800,000 förtroendevalda kvinnor (SCB 2003).

Börsbolagen kan förvisso stärka sina styrelser genom ett bättre rekryteringsarbete. Med starkare styrelser leds de bättre och presterar bättre. Det gynnar ägarna. Företag som går den vägen kommer säkert att öka antalet kvinnor i sina styrelser. Men valet är fritt. Ingen kan tvinga dem.

Resultatet, inte insamlingskostnaden är det viktiga

Varför ger någon sitt bidrag till en organisation och inte till en annan? Det handlar i de flesta fall om tilltro och förtroende. Eftersom man inte själv kan kontrollera hur pengarna används, ger man till de organisationer man känner till och tror på. Det är en bedömning man gör utifrån organisationens tidigare agerande.

Trots att det finns i t.ex. media en ensidig fixering inte på vad organisationerna åstadkommer, utan på deras insamlings- och förvaltningskostnader. Detta menlösa myndighetsperspektiv främjas av Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI).

Enligt SFI får en organisations insamlingsverksamhet inte belastas med "oskäliga kostnader". Idag innebär det att "minst 75 % av de totala intäkterna skall gå till ändamålet.”

Den som är någorlunda insatt i ideella organisationers verksamhet och ekonomi vet att 25 % till insamling och administration är en helt godtycklig siffra. Helt legitima insamlings- och förvaltningskostnader varierar nämligen stort mellan organisationerna beroende på en mängd olika variabler. Så ger t.ex. olika organisationstyper, verksamheter, insamlingsändamål, insamlingsmetoder, givarportföljer, ambitioner, kompetens, mediauppbackning helt olika kostnadsstrukturer och –nivåer. Det är också betydligt dyrare att bygga upp eller expandera en insamlingsverksamhet, än att enbart förvalta en.

Ju större konkurrensen blir mellan organisationerna, och ju kommersiellare metoder som därför i desperation tillgrips, desto högre blir insamlingskostnaderna. Och då Sverige sakta traskar efter i USA:s och Englands fotspår (utan att ha dessa länders mer gynnsamma förhållanden) är det dit vi är på väg. I USA idag är insamlingskostnader på 35 % inte ovanligt. Så dagens för SFI så heliga 25 % kommer snart att bli 30 % och sedan förmodligen mer.

Att fastställa ett meningsfullt procenttal är svårt, men det verkligt stora kruxet tycks ändå vara, hur tillämpa det? Vilket värde ska t.ex. ges åt det ingående ideella arbetet? Det är i Sverige så stort, så om det inte räknas med eller räknas rätt, så blir de 25 % helt meningslösa. Och hur fastställer man den sanna administrationskostnaden för ideella föreningar? De bokföringsmodeller som idag tillämpas bygger på företags och myndigheters verklighet och struktur, inte på de ideella föreningarnas, och ger därför inget rättvist resultat.

Det kan mycket väl vara så att det 25 % taket inte bara är meningslöst som mått, utan rentav är skadligt för organisationerna och deras verksamheter.

Om du tänker ge ett bidrag, stirra dig då inte blind på insamlings- och förvaltningskostnaderna. Det är hur resten av pengarna används som är det intressanta. Organisationernas resultat! Det är där det verkligen skiljer! Det finns t.ex. insatser som leder till intet, de som väl motsvarar de satsade pengarna och de där det satsade värdet mångdubblas. Det finns insatser som aningslöst fördjupar problem och andra som med samma summa insiktsfullt löser dem. När det gäller resultaten finns en mångfald som ingen byråkratiskt eller förment vetenskaplig metod kan hjälpa dig att bena upp. Du får istället använda ditt eget omdöme. Stöd den organisation du ömmar för och tror på!

Styrelsearbete kräver särskild kompetens

Kampanjen för fler kvinnor i de stora börsbolagens styrelser rullar vidare. Enligt SvD idag har antalet minskat. Bland de citerade kommentarerna finns såväl kloka (Marie Ehrling) som de uppåt väggarna (Carina Lundberg, Folksam).

Vem som sitter i styrelsen för ett börsbolag är naturligtvis en maktfråga i första hand. Att kräva mer kvinnor av kompetensskäl är förmodligen att skjuta högt över målet. Det är att förutsätta att dagens styrelseledamöter (män som kvinnor) sitter där pga sin höga kompetens. Det är snarare en fråga om balans mellan olika ägarintressen och om vem enskilda ägare har förtroende för, alltså ofta en kompromiss. Om styrelserna tillsattes helt utifrån styrelsekompetens skulle de nog se helt annorlunda ut.

Men någon lag på kompetenta styrelser finns inte och skulle givetvis inte fungera. Det är för övrigt inte statens roll att lägga sig i hur privata organisationers styrelser är sammansatta. Det är upp till ägarna eller medlemmarna.

Men låt oss lämna maktfrågorna och istället titta närmare på just den speciella kompetens som krävs i en styrelse. Många tycks tro att det räcker med allmän- eller chefskompetens. Men så är det inte.

En bra styrelseledamot är resultatet av för uppdraget lämpliga personliga egenskaper och kompetenser, men också av en mycket speciell erfarenhet. Själva rollen och jobbet kan man nämligen bara lära sig i en styrelse ledd av en bra ordförande och stödd av en bra VD. De egenskaper och kompetenser som krävs är helt annorlunda än de en bra VD normalt behöver. Styrelsen har ju en helt annan mer strategisk roll och ett annat tidsperspektiv.

Även om allt styrelsearbete på ytan är i grunden lika, är det som krävs och det styrelsen som kollektiv ska åstadkomma olika från sammanhang till sammanhang. Tex. är styrelsearbetet i myndighet, företag och folkrörelse helt olika. Det skiljer också mellan små och stora organisationer och från land till land. Den som inte förmår förstå styrelsearbetet i sitt rätta sammanhang kan inte lyckas.

Men även en styrelse med idel kompetenta ledamöter kan misslyckas. Styrelsearbetet är inte ett individuellt uppdrag, utan ett kollektivt. Och, säger John Carver, styrelser är ofta en inkompetent grupp av kompetenta människor. Varje individuell styrelse måste först läras att arbeta tillsammans och sedan ledas att lyckas! För det förra krävs styrelseutveckling och för det senare en mycket van och kompetent ordförande.

Läs SvD:s artiklar: www.e24.se/dynamiskt/sverige/did_15501389.asp och www.e24.se/dynamiskt/sverige/did_15501406.asp