"Samhället och Den ideella sektorn" - en banbrytande konferens 1992

För trettio år sedan, den 10–11 november 1992, på en konferens i Stockholm, stod det frivilliga sociala arbetet i fokus: Dess möjligheter, begränsningar, metoder med mera. 

De som talade, lyssnade och diskuterade var företrädare för ideella organisationer, regering, kommun, näringsliv, forskning, kultur med flera. De kom mestadels från Sverige, men också från Danmark, Finland, Norge, England och USA. 

Konferensen hette Samhället och Den ideella sektorn. Den initierade en del sådant som vi idag tar för givet men lyfte också viktiga samhällsfrågor som än idag inte fått sin lösning. 

Välfärdskris på gång

Vid ingången av 1990-talet var det välfärdssamhället i kris. För stunden lågkonjunktur och nedskärningar, på sikt en topptung ålderspyramid med ökade kostnader och lägre skatteintäkter. Hur hantera detta? Politikerna letade efter lösningar. Frivilliga, möjligen?

Reformbehov på Röda Korset

Samtidigt på Röda korset konstaterade nationelle chefen Lars Pettersson, att i Sverige hade det frivilliga sociala arbetet låg status, var tämligen osynligt och var inte sällan sett som mindre önskvärt. 

Vad värre var, denna syn på ideellas arbete hade kletat av sig på Röda korset. Det lokala frivilliga arbetets ställning i organisationen hade försvagats. Ledningens fokus hade flyttats från det obetalda arbetet till det betalda. Och banden med de lokalt aktiva hade försvagats. 

Denna kräftgång måste stoppas. I ett förslag till styrelsen skrev Pettersson att det var de lokala verksamheterna som var Röda korsets bas och profil. På dem måste vi åter satsa. Styrelsen höll med. Därmed inleddes ett flerårigt utvecklingsarbete. 

Röda korsets externa initiativ

Till stöd för de inre satsningarna tog Röda korset också vissa väl övervägda externa initiativ. Målet var att öka sektorns och samhällets intresse för och kunskap om frivilligt socialt arbete. Resultatet var bland annat några samarbetsorganisationer och forskningsbaser som vi har glädje av än idag. 

Mycket av det Röda korset gjorde internt och externt då är väl värt att fördjupa sig i, men här ska vi bara ta upp ett av de externa initiativen, konferensen Samhället och Den ideella sektorn.

"Samhället och Den ideella sektorn"

 Konferensens inbjudan och program såg på framsidan ut så här: 

De tre serierutorna visar vad konferensen ytterst handlade om: Det organiserade ideella arbetets roll inom kommunernas ansvarsområde, men också möjligheten för engagerade människor att själva göra en ideell insats. Vi får följa en "kommungubbes" utveckling. 1982 avfärdar han det frivilliga sociala arbetet som "välgörenhet". 1992 har han insett att kommunen trots allt kan behöva frivilligas hjälp. 2002 finner han som pensionär, att också han kan göra nytta som frivillig.

Det var Svenska röda korset som initierade, planerade och arrangerade konferensens. Jag var själv med i det arbetet. Bakom inbjudan ställde sig också Rädda Barnen, Stadsmissionen, Frälsningsarmén, Svenska kyrkans församlingsnämnd, Sköndalsinstitutet, Socialdepartementet, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Syftet var i första hand att höja ideella sektorns och det frivilliga arbetets status i samhället och att visa att organiserade frivilliga skulle kunna göra betydligt mer. Men också att peka på möjligheter och begränsningar med frivilligarbetet och att undanröja fördomar och missförstånd. Sist men inte minst var det att inspirera till nytänkande vad gäller det ideella arbetets former, metoder och arbetsuppgifter.

Konferensen skulle belysa tre frågeställningar:

• Nu när välfärdssamhället drar ner, hur mycket kan de ideella organisationerna ta på sig, vad vill de göra och vilket stöd behöver de?
• Frivilligt arbete är inte gratis. Det kostar pengar att utveckla och driva såväl verksamhet som organisation. Det kostar pengar att rekrytera och utbilda de frivilliga. Hur ska det finansieras?
• Det frivilliga arbetet bygger på engagerade individer men också på god organisering. Vad kan vi lära om att rekrytera, utbilda, organisera, leda, inspirera och belöna frivilliga? Vilken forskning behövs?

Socialminister Bengt Westerberg konstaterade att konferensen var den första större genomlysningen i Sverige av det frivilliga sociala arbetet. Den pågick i två dagar. Den var kort och intensiv och hade bredd, djup och kvalitet. Här ges bara några glimtar. (Alla inläggen i referat finns dock i Rapport från konferensen Samhället och den ideella sektorn, Stockholm 10-11 november 1992 utgiven 1993 som nummer 4 i Röda korsets skriftserie Medmänniska i en föränderlig värld. ISBN: 91-86994-26-3.)

Definitioner

Konferensen etablerade på allvar begreppet ideella sektorn. I inbjudan beskrevs denna som en "stor och dynamisk, men ofta bortglömd samhällskraft" vid sidan av offentliga sektorn, näringslivet och hushållen. 

Huvudinriktningen var frivilligt socialt arbete. Detta definierades som frivilliga hjälpinsatser i organiserad form för andra än närstående. På plats fanns också talare som representerade andra former av frivilligt samhällsarbete. Det var Naturskyddsföreningen, 5-dagars 1992, Rockparty i Hultsfred och Folkparkerna.

Frivilliga bjuds in från kylan

Enligt Karl Knutsson, direktör på Kommunförbundet (numera SKL), spelade ideella organisationer en mycket viktig roll när välfärdssamhället växte fram. Men sedan staten - tack vare en exceptionellt stark ekonomi på 50- och 60-talen - etablerat ett finmaskigt välfärdssystem sågs ideella som obehövliga. Dock togs de till nåder igen mot slutet av 80-talet. Lennart Jonasson, kommunal socialchef, bekräftade bilden. Under den stora expansionen tog välfärdens organisatörer ställning för professionalism mot amatörism. Ställde experterna mot den enskildes ansvar. Såg de ideella aktörerna som kvarlevor från det gamla klassamhället. Och upplevde nybildade föreningar som hot och irritationsmoment.  

Volvos Pehr G Gyllenhammar beskrev det så här. Välfärdssystemens oerhörda tillväxt fram till slutet av 60-talet skapade

"en offentlig välgörenhetsbyråkrati, där själen försvann i den praktiska hanteringen. Initiativen och frivilligheten kvävdes under 70-talet och man kan säga att regleringar och byråkratisering sedan ytterligare drog åt snaran för en rad frivilligorganisationer." 

Om framtiden sa han: Det behövs en genomtänkt uppfattning om vad ideella organisationer ska betyda i samhället. Hur ansvars- och rollfördelning ska vara. De ideella organisationerna måste själva definiera sin roll. "Utan handlingsfrihet - inga frivilliginsatser och utan uppmuntran - ingen uthållighet i dessa insatser." Primäransvaret för de utsatta och svaga bör självklart ligga på staten, och i knappa tider ska den inte tillåtas att engagera ideella organisationer för gratisarbete. 

Välgörenhet

Frivilligt socialt arbete är inte "välgörenhet". Det var arrangörernas bestämda uppfattning. Men en del talare höll inte med. De såg en risk för välgörenhet. Så gjorde Ingemar Färm, kanslichef på Handikappförbundens Centralkommitté. Så gjorde även Lilian Hindersson, förbundssekreterare på SKAF (nu Kommunal). Hon berättade också att hennes medlemmar såg med misstänksamhet på frivilliga insatser. Sådana sågs som hot både mot jobben och mot verksamhetens kvalitet. Jerker Björkman, ombudsman på SKTF (nu Vision), var inne på samma spår. Han välkomnade ideella insatser, men uppmanade frivilligorganisationerna att hålla fast vid sina ideologier och inte låta sig utnyttjas av samhället för att sänka kostnaderna. 

Lars Pettersson tog upp farhågorna. Han sa att massmedias intresse för frivilligt socialt arbete ökat de senaste åren. Men i det fanns en osäkerhet:

Det talades om "nedlåtande välgörenhet och ibland skymtade även orealistiska förväntningar fram. Jag tror ... (att detta) beror på att vi i Sverige inte har någon dokumenterad kunskap om det frivilliga arbetets omfattning, värde och resultat."

Kunskapsbehovet

Behovet av relevant kunskap - genom forskning och statistik och genom att lära av andra länder - var ett av konferensens viktigaste teman. Ulla Haberman, chef för Centret för frivilligt socialt arbete i Odense  påpekade att både Danmark och Norge hade statistik på frivilligarbetet, men inte Sverige. Dr Justin Davis Smith, forskningschef på The Volunteer Centre UK, berättade att forskning visade att frivilligarbete ökade i Europa och att sådant utvecklas bäst i samklang med staten, men utan att gå i dess ledband. 

I en särskild seminarieserie presenterade Jacob M. Landsvik, Diakonhjemmets Höjskolecenter i Oslo, rön från norsk frivilligforskning. Justin Davis Smith berättade om forskning i USA och England. I USA tog frivilligforskningen fart redan på 70-talet. I England pågick bland annat studier om organisationsformer, om skillnader i frivilligarbetet beroende på etnisk bakgrund och om motiv till att vara frivillig. Lars Svedberg från Sköndalsinstitutet konstaterade att Sverige, till skillnad från Danmark och Norge, saknade såväl forskning som statliga utredningar om frivilligt socialt arbete. Men just detta år hade han och två andra forskare fått i uppdrag av Socialtjänstkommittén att göra en kartläggning.

I plenum utlovade civilminister Inger Davidsson sedan statliga pengar till forskning om det ideella arbetet. 

"Volunteer management"

I Sverige dominerar den demokratiska föreningsmodellen. Här är de frivilliga, även när de kallas volontärer, oftast föreningsaktiva och måste då ledas som sådana. USA:s volontärer organiseras i stället mestadels av stiftelser ("nonprofits") med hjälp av "volunteer management". Röda korset hade till konferensen (och för ett eget internt seminarium) bjudit in USA:s ledande expert på sådan frivillig-management för att introducera metoden i Sverige.

Susan J Ellis, vd för Energize inc., och författare till bland annat klassikern From the Top Down, sa bland annat att volontärer bör rekryteras, organiseras och ledas som vore de anställda. Då de endast är löst knutna till organisationen behöver de dessutom speciellt stöd. Organiserandet av frivilliga och stödet till dem är en uppgift för särskilda anställda med rätt kompetens, frivilligsamordnare.

Frivilligas insatser ett komplement

Vilken roll skulle då de ideella organisationerna spela? Den allmänna uppfattningen var att de skulle utgöra ett komplement till det som stat, kommun och landsting gjorde. 

Socialminister Bengt Westerberg tryckte på att frivilliga var ett viktigt komplement. Det frivilliga arbetet hade kvaliteter som välfärdsstaten saknade.  

Så här i efterhand kan man tycka att komplementtanken även om rätt, inte var nog. Att vara ett komplement till ett stabilt välfärdsutbud är oproblematiskt. Men om det offentliga skär ner uppstår ett dilemma. Ska de ideella i det läget strunta i behovsgapet eller ska de gå in och täcka det. Bägge rollerna är komplement, men den senare skulle kunna legitimera nedskärningar. Och att legitimera nedskärningar är nog det sista socialt inriktade organisationer vill. Men inte heller kan de strunta i uppenbara behov. Denna målkonflikt var en bubblare under konferensen och fortsatte att bubbla ett antal år till.

Spridda idéer och tankar

På konferensen fanns givetvis också en rad andra inslag. Till exempel var Marit Paulsen sval inför organiserandet av frivilliga och talade sig i stället varm för individuell solidaritet. Och komikern Hasse Alfredsson, då vd på Skansen, talade såväl allvarligt som roande om sina olika erfarenheter av frivillighet.

I paneldebatten Frivillighet och framtid, berättade Antonia Ax:son Johnsson, direktör på Axel Johnsson AB, om arbetet med "det goda företaget" och viljan att samverka med ideella organisationer. I denna diskussion kom också funderingen upp om inte Sverige skulle kunna ha skatteavdrag för gåvor till ideella ändamål precis som i USA. Carl-Anders Ifvarsson, Socialdepartementet, sa att Folkpartiet länge ivrat för detta, men att sådana avdrag var svåra att införa på grund av skattetekniska problem. Men huruvida sådana avdrag verkligen skulle främja föreningsbaserat frivilligt arbetet eller inte diskuterades inte. 

 

Dags skrota begreppet civila samhället

Begreppet civila samhället används tyvärr allmänt numera i massmedia, debatt och rapporter i stället för benämningar som är mer relevanta, till exempel föreningslivet. Jag säger tyvärr eftersom civila samhället som begrepp för de flesta är så oklart. Det döljer mer än det avslöjar, förvirrar mer än det klargör. 

Långt innan 2009 års regering tvingade på oss begreppet civila samhället försökte en tidigare få oss att acceptera EU:s, för oss lika oanvändbara, social ekonomi. Detta föll lyckligtvis platt till marken efter några år. Det borde civila samhället också ha gjort vid det här laget. 

Ett främmande, illa passande begrepp

Begreppen social ekonomi och civila samhället har bägge hämtats från kulturer och sammanhang - den franska respektive den anglosaxiska - som vad gäller ideella organisationer är Sveriges raka motsats. Vi är ett föreningsland, det är varken Frankrike eller USA. I bägge saknar staten intresse för ideella föreningar. Franska staten främjar i stället kooperativa varianter, den amerikanska servicelevererande stiftelser (så kallade nonprofits). För mer om de senare, se mitt inlägg USA:s medlemslösa ”förbund”.

Den svenska regeringen har alltså vid två olika tillfällen, som ram för sin "föreningspolitik", valt begrepp som saknar fokus på det viktigaste, det som borde ha prioriterats, de ideella föreningarna.

Det finns en doft av demokrati runt begreppet civila samhället. Men det vilseleder. Ty med denna "föreningspolitik" har regeringen i stället försvagat den offentliga sektorns tidigare så starka stöd för ett fritt, oberoende och demokratiskt föreningsliv. Effekterna syns i så väl politiska beslut som i myndigheters agerande. 

Regeringens definition

Det började med regeringen Reinfeldts proposition En politik för det civila samhället (2009/10:55). Där definieras civila samhället så här:

"en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen. Inom denna arena verkar organisationer, sammanslutningar och andra aktörer, t.ex. nätverk, som är fristående från såväl stat, kommun och landsting som från det privata näringslivet."

Begreppet civila samhället eller civilsamhället infördes för att ersätta Socialdemokraternas också något vilseledande folkrörelsepolitik. Vilseledande därför att svenskt föreningsliv faktiskt domineras av vanliga föreningar, inte av varianten folkrörelser. Att i stället använda ideell sektor fördes först på tal, men detta ytterst lämpliga begrepp valdes sedan bort som för snävt då det enbart innefattar rent ideella organisationer. Regeringen ville nämligen också ha med såväl nykooperationen (det vill säga ekonomiska föreningar, alltså företag) som icke-organisationer "såsom nätverk, upprop och oorganiserat frivilligt arbete". Genom att på detta sätt blanda äpplen med päron skapade regeringen den oklarhet och förvirring och brist på fokus som vi nu lever med.   

Organisationer som ingår

Propositionen preciserar inte vilka slags organisationer som ska räknas in i civila samhället. Vill vi veta det får vi gå till Statistiska Centralbyrån (SCB).

Enligt SCB omfattar civila samhället totalt 256 657 organisationer. Detta framgår av rapporten Det civila samhället 2019 - Satelliträkenskaper. Där i tabell 3 hittar vi alla organisationstyperna och hur många det finns av varje typ.

Ironiskt nog har SCB inte kunnat ta med allt det regeringen räknar in i civila samhället, utan - av naturliga skäl - enbart det som är för dem mätbart, alltså i detta fall organisationer registrerade av myndighet (se sidan 29 i rapporten).

I SCB:s statistik saknas därför åtminstone två grupper. 

Den viktigaste gruppen består av sådana ideella föreningar som saknar organisationsnummer. Enligt lag måste alla organisationer utom ideella föreningar registrera sig för att bli till. De får då ett organisationsnummer. 

Att ideella föreningar bildas utan registrering är en del av föreningsfriheten. De kan sedan, om de vill, ansöka hos Skatteverket om organisationsnummer. De som gjort det registreras och kommer med i SCB:s statistik. Hur många som inte gjort det och därför är oregistrerade är okänt. 

Det finns ytterligare en brist med organisationsnumren. De är inte anpassade för förbund. Skatteverket ger varje enskild del av ett förbund - lokalföreningarna, distrikten och förbundsnivån - var sitt organisationsnummer. En stor folkrörelse registreras alltså inte som en förening, utan som ett stort antal - det kan röra sig om hundratals - olika föreningar. Hur mycket SCB:s föreningsstatistik därmed överdrivs är svårt att säga.

Den mindre viktiga gruppen, om man i detta undflyende fall ens kan tala om grupp, är icke-organisationerna, det vill säga nätverk och liknande. Att SCB inte kan räkna dem är självklart; juridiskt sett finns de ju inte.  

Enligt SCB består civila samhället av följande organisationstyper (med antal organisationer inom parentes):

• Ekonomiska föreningar (2 122)
• Bostadsrättsföreningar och kooperativa hyresrättsföreningar (32 758) 
• Ideella föreningar (159 298) 
• Samfälligheter (34 985)
• Registrerade trossamfund (2 168)
• Stiftelser och fonder (vissa) (21 037) 
• Offentliga korporationer och anstalter (35)
• Understödsföreningar och Försäkringsföreningar (58)
• Arbetslöshetskassor (26)
• Övriga juridiska former (1 902)

Jag tycker att tabellen i sig är en talande illustration till problemet med konceptet civila samhället. De ideella föreningarna, den absolut största och viktigaste gruppen i sammanhanget, drunknar i ett myller av betydligt mindre organisationstyper, varav en del till och med juridiskt sett är företag. 

Lyckligtvis är SCB:s cirkeldiagram på rapportens sida 11 bra mycket tydligare. Där dominerar ideella föreningar med hela 62 procent. På delad andra plats med 13 procent vardera kommer samfälligheter respektive bostadsrättsföreningar och kooperativa hyresrättsföreningar. Stiftelser och fonder uppgår till åtta procent. Ingen av de övriga typerna kommer över en procent.

Samfälligheter är i grunden ideella föreningar fast i statlig tvångsjacka. Flera av de andra småkategorierna är i samma situation, de har föreningskaraktär, men skiljer sig från ideella föreningar genom att vara reglerade i lag. Om vi slår ihop dem alla får vi ett föreningsblock på över 75 procent. Det svenska föreningslivet.

Organisationerna med företagsform uppgår till 15 procent. 

Om vi slår ihop de ideella föreningarna med de likaledes ideella stiftelserna och fonderna får vi 70 procent. Detta är vad vi normalt kallar ideella sektorn. Alla icke-vinstdrivande bland de övriga organisationerna skulle också kunna räknas hit.

Ideella föreningar som inte ska ingå

Av definitionen ovan framgår att regeringen vill begränsa "sammanslutningarna", alltså föreningarna, inom civila samhället till sådana "som är fristående från såväl stat, kommun och landsting som från det privata näringslivet". Denna artificiella uppdelning har, antar jag, ytterst sin grund i FN:s interna regler om Non-governmental Organisations (NGO). 

Utifrån detta krav skulle SCB från sin statik ovan behöva räkna bort ett antal ideella föreningar, nämligen alla de som bildats av eller bland sina medlemmar har delar av offentliga sektorn eller näringslivet, eller som för sin existens är ekonomiskt eller på annat sätt beroende av dessa. Vilka dessa är kan vara svårt för SCB att komma fram till. Det finns uppenbara fall naturligtvis, men också svåra gränsdragningsproblem. Hur skulle man till exempel se på vissa av idrottens organisationer? Men det verkar inte som att SCB överhuvud brytt sig om detta krav.  

Begreppet är svårt att använda

Som begrepp är civila samhället oklart och svårt att använda. Trots att det varit statlig politik i över tio år är det fortfarande inte särskilt accepterat, varken bland direkt berörda, alltså föreningsliv och offentlig sektor, eller bland allmänheten.

Sammansättningen civil och samhälle är inte självförklarande. Civil ses allmänt som motsatsen till militär och fungerar bra i sammansättningen civilförsvar. Samhälle leder möjligen tankarna till befolkningen som sådan, men knappast till några ur denna befolkning sprungna organisationer. Dessutom har ju egentligen alla organisationer sina rötter i befolkningen, även näringslivet och staten. Och slutligen, att civilbefolkningen inte ingår i begreppet civila samhället är nog en överraskning för de flesta.

Inte ens de politiska partierna tolkar eller använder begreppet på samma sätt. Den slutsatsen drog jag efter att tidigare i år läst deras hemsidor: 

• Socialdemokraterna talar om "folkrörelser och det civila samhället" och har en länk till ett Folkrörelsepolitiskt program. 
• Nya Moderaterna skriver under rubrik "Civilsamhälle och trossamfund" om "civilsamhället och föreningslivet". 
• Vänsterpartiet nämner varken civilsamhälle eller ideella föreningar.
• Liberalerna sorterar "det fria och ideella föreningslivet" under rubriken "Idrott". Först i en länk till ett programdokument nämns "civilsamhälle".
• Kristdemokraterna räknar "familjen, ideella organisationer, byalag, kooperativ, stiftelser, fackföreningar, ekonomiska föreningar och politiska partier" till civilsamhället. Men talar sedan under "Ideella organisationer" om "ideella organisationer och det civila samhället".
• Sverigedemokraterna använder begreppet civilsamhället helt enligt definition.
• Miljöpartiet talar i avsnittet "föreningsliv, folkbildning och idrott" både om "föreningsliv och studieförbund" och om "civilsamhället".

Det är slående att nästan alla partier funnit att civila samhället inte kan stå ensamt utan behöver kompletteras med ord som folkrörelse, trossamfund, föreningsliv eller ideella organisationer, alltså av sådant som redan ingår i begreppet. Ett av partierna har felaktigt tagit med familjen i begreppet.

Civila samhället är ett byråkratiskt begrepp. Det leder till otympligheter som att tala om "det civila samhällets organisationer" när man egentligen lika gärna kunnat säga till exempel ideella föreningar. 

Hur begreppet används

Praktiskt taget alltid när myndigheter eller media säger att "civila samhället" uträttat något visst syftar de, vad jag kunnat se, egentligen på specifika föreningar och stiftelser. I stället för att bli nämnda vid namn sveps dessa på detta sätt in i civila samhällets osynlighetsmantel. Det skadar både organisationskollektivet och de enskilda organisationerna. Att synas i aktion är nämligen mycket viktigt för ideella organisationer. Det skapar engagemang och attraktionskraft. 

Begreppet civila samhället tycks intressant nog inte alls användas på detta sätt om övriga organisationstyper eller om all slags ideella verksamheter. I dessa fall talas klarspråk. Min slutsats är att civila samhället i dagligt tal mest står för vissa typer av ideella föreningar och stiftelser och för vissa typer ideella verksamhetsområden. Begreppets innehåll har därmed krympt.

Missbruk av begreppet

Inte sällan ser man i massmedia, myndighetsdokument och i sociala media uppgifter om att "civila samhället" gjort något och att samarbete inletts med "civila samhället". Civila samhället ses då som en aktör och som en part som kan ingå överenskommelser. Men denna användning av begreppet är falsk och var aldrig avsedd. 

I regeringens av riksdagen antagna definitionen kallas nämligen civila samhället en arena. Vi får tänka oss de ingående organisationerna som aktörer på denna arena. Det är naturligtvis organisationerna som agerar, inte arenan. 

Civila samhället är alltså ett kollektivt begrepp, en rubrik för ett innehåll som spretar åt alla möjliga håll. Det är summan av ett stort antal likheter, olikheter och motsatser - ungefär på samma sätt som begreppet skog är summan av ett otal olika slags träd, buskar, djur och annat. 

Låt oss därför konstatera att civila samhället ...

• inte är enhetligt. Det består av ett stort antal, väldigt olika organisationer som mycket väl kan ha helt motstridiga intressen. 
• inte har någon gemensam målsättning eller strävan. Det saknar såväl lokal, regional som nationell samordning.
• inte har någon legitim företrädare. Ingen kan tala i dess namn eller teckna avtal på dess vägnar. Vissa organisationstyper och delsektorer har valda företrädare, men majoriteten av de ideella föreningarna har det inte och inte heller sektorn som sådan.  

En teoretisk konstruktion

Civila samhället är en teoretisk konstruktion utan egentlig förankring i de berörda organisationernas värld. 

Om de ingående organisationerna skulle organisera sig, skulle de inte följa konceptet civila samhället utan i stället dela upp sig efter organisationstyp och därav följande gemensamma intressen. De ideella föreningarnas organisationer skulle till exempel samlas i ett paraply med namn som Svenskt Föreningsliv. De andra organisationstyperna skulle samlas under andra, helt oberoende paraplyer. 

Dags skrota begreppet

Som bas för statlig politik att främja ett blomstrande demokratiskt föreningsliv är begreppet civila samhället helt odugligt. Som alibi för att - medvetet eller ej - gradvis minska stödet till den stora massan av ideella föreningar tycks det tyvärr fungera väl. 

Det är därför dags för partierna att skrota begreppet civila samhället!