Den stora nyttan av ordet ”ideell”

Vissa ord pekas ut som unika för svenskan. Ett sådant är ”lagom”. Ett annat är ”fika”. Men huruvida de verkligen står för något unik svensk kan diskuteras. Företeelsen att ord finns i vissa språk och saknas i andra är dock intressant. Att ett felande ord och begrep kan leda till betydande problem har jag ett slående exempel på, nämligen ordet ”ideell” som saknas i såväl amerikansk som brittisk engelska.

”Ideell” (möjligen svenskan vackraste ord) har ursprung i latin och grekiska. Till oss kom det från ”tyskan (Goete etc.)” enligt Elof Hellquist i Svensk etymologisk ordbok (1922). Det finns med olika betydelser. Den här aktuella är den i ideell förening, ideellt arbete, ideell insats, ideella sektorn och så vidare. Grundbetydelsen, uttryckt i positiva termer, är osjälvisk och självuppoffrande och i negativa, icke-kommersiell och utan vinstintresse. Motsatsord är egennyttig och vinstdrivande.

”Ideell förening”, det juridiska begreppet, tycks enligt Svenska Akademins Ordbok ha myntats i början på 1900-talet. Det verkar ju rimligt. Då hade Riksdagen just antagit en lag om ekonomiska föreningar. Säkert ökade detta behovet av en särskild juridisk benämning också för den mest vanliga varianten av förening, den ideella, särskilt som försök gjordes att få till lag också för den. Men då denna sammansättning med ideell med precis samma innebörd redan fanns i såväl tyskan som holländskan förefaller det trots allt troligare att vi lånade in det från någon av dem, oklart dock när.

Fördelen med begreppet ”ideell” är att det på ett fullödigt sätt talar om vad det handlar om ensamt och i kombination med andra företeelser. Vi kan därför tala om till exempel ideella organisationer och ideella sektorn utan problem. Det kan inte amerikanska forskare. Deras svårigheter därvidlag illustreras väl av David Horton Smith i boken Grassroots Associations från 2000.

Det är en mycket intressant och tänkvärd bok, särskilt ur svensk synvinkel, eftersom den handlar om något tämligen bortglömt och försummat inom amerikansk forskning om ideella organisationer, nämligen lokala, ideella föreningar. Det är dessa våra normalföreningar som Smith kallar ”grassroots associations” och som han med boken söker återupprätta i USA som en viktig samhällsföreteelse och viktigt forskningsområde. Han visar att dessa små, lokala föreningar är betydligt fler än vad som allmänt antagits — statistiken över amerikanska ideella organisationer är alltså gravt ofullständig — och att de just genom sitt stora antal har betydande samhällspåverkan. Dessutom visar han att de inte bara ser annorlunda ut än de stora service-levererande stiftelser (nonprofits) som amerikansk forskning helt snöat in på, utan också fungerar helt annorlunda. Detta gör han bland annat genom att sammanställa den amerikanska forskning om lokala föreningar som ändå finns och som normalt drunknar i mängden av stiftelseforskning.

Men tillbaka till de problem som Smith och andra amerikanska forskare möter i sitt arbete på grund av att de inte har tillgång till ordet ”ideell” eller någon entydig och positiv motsvarighet. Detta tvingar dem att göra långa omskrivningar, formulera sig negativt eller säga något oklart och vagt som icke-vinstdrivande organisationer (non-profit, NPO) eller nongovernmental (NGO) och nonbusiness. Sådana negativa och i grunden oprecisa definitioner kan ge högst oönskade bieffekter, till exempel att skapa illusionen att en ideell organisation inte kan vara statlig. Smith ägnar därför hela femton sidor i början av sin bok åt att steg för steg bygga upp en användbar, positiv definition. Han kallar den ”a theory of voluntary altruism” (s. 15–32). För visso intressanta tankegångar att följa, men resultatet blir inte lika tydligt och användbart som vårt ”ideell”.

Att ha en positiv snarare än negativ definition har många fördelar, menar Smith, inte minst för forskning, men också för att till exempel kunna förstå organisationernas natur. För dem till exempel som vant sig att se de ideella organisationerna som ”icke-statliga” eller ”icke-kommersiella”, alltså som mindre viktiga restprodukter i organisationernas värld, kan det vara svårt att förstå varför dessa organisationer uppfattas så positivt världen över.

Kontentan av detta är att vi bör uppskatta, vårda och främja vårt entydiga och positiva begrepp ”ideell”. Det ordet gör oss stor nytta. Därför bör vi till exempel konsekvent hålla oss till begreppet ”ideella sektorn” och sluta grumla det redan klara vattnet med påhitt som ”tredje sektorn”, ”social ekonomi” eller ”civila samhället”. 

Hur stater undergräver föreningslivet

Runt om i världen undergrävs det fria föreningslivet. Det sker öppet i diktaturer men mera fördolt i demokratier. Även i Sverige. En mångfald metoder används.  

Politiker, myndighetschefer och andra makthavare som i demokratisk anda verkar i allas intresse ser sällan några problem med föreningar. Tvärt om. De uppmuntrar dem. De vet att ett livaktigt föreningsliv gör ett land bättre.

Annat är det med dem som sätter egna intressen främst. För dem är föreningar och ideellt engagerade inget positivt. Tvärt om. De är möjliga hot som bör hållas kort.

Synen på föreningslivet - om det ska verka fritt eller regleras - är därför en viktig vattendelare inom politiken, ett demokratiskt lackmustest, faktiskt.

Till saken hör, att det staten gör har stor betydelse. Av alla yttre krafter är nämligen staten den som påverkar föreningarna mest. Mer om det i Statens stöd till föreningarna. 

I Sverige är föreningslivet internationellt sett mycket starkt och livaktigt. Det beror inte på dagens politiker. Det är ett arv från det föreningspositiva 1900-talet. Under många år då var staten föreningsfrämjande. Sedan dess har stödet minskat. 

Riksdagens allt svagare stöd till föreningslivet har många orsaker. Till de yttre hör nyliberala strömningar och EU:s ointresse. Till de inre måste partierna själva räknas. De har tappat mycket av sin ursprungliga ideella, gräsrotsnära och demokratiska prägel. En följd bland annat av att politikerna i gemen inte heller som förr är förankrade i föreningslivet. 

Diktaturerna behöver vi inte gå in på närmare. De är ju av naturen rent föreningsfientliga.

Allt det en stat kan göra - medvetet eller inte - för att skada ett fritt och livaktigt föreningsliv kan samlas under följande rubriker:

• Förbjuda!
• Begränsa!
• Förfölja!
• Motverka!
• Förleda!
• Avleda!

Att makthavare förbjuder föreningar som stör deras planer är inget nytt. Det gjordes i gamla Rom, av Gustav Vasa (som förbjöd och plundrade gillena) och i franska revolutionen (där revolutionärerna förbjöd alla föreningar) för att bara nämna tre välkända exempel. 

I dagens värld är olika slag av föreningsförbud vanliga i diktaturer, men de ökar sorgligt nog även i demokratier. Att förbjuda alla föreningar är dock sällan aktuellt, förbuden är snarare kirurgiska, ty även diktatorer har nytta av föreningar.

Den som vill hålla ett demokratiskt sken uppe vill snarare begränsa än förbjuda. Skillnaden är dock inte alltid så stor. Begränsningen kan ju vara att endast sådana verksamheter som makten godkänt får bedrivas, eller att föreningar får styras, verka, tycka eller finansieras endast på godkänt sätt. 

Legal, halvlegal och helt utomlegal förföljelse av oönskade föreningar och föreningsaktiva är tyvärr vanligt. För aktuella data, se CIVICUS. Till förföljelsearsenalens "rumsrena" sida hör övervakning och registrering av medlemmar och aktiviteter, till det uppenbart ljusskygga hör inbrott, sabotage, trakassering, mord och tortyr. 

Föreningar är för sin existens beroende av ideellt arbete. Staten kan därför försvaga dem genom att motverka medborgarnas lust och möjlighet att organisera sig. Sådana åtgärder är ganska vanliga och tycks öka. De kan se ut på många sätt:

• Staten kan med lag om godkännande och registrering minska intresset för att bilda nya föreningar. Denna kontrollfunktion innebär förstås i sig ett visst mått av hot, men detta kan ökas rejält genom krav på en komplett medlemslista.
• Staten kan undergräva föreningarnas finansiering. Vissa typer av gåvor kan förbjudas. Traditionella ideella inkomstskapade verksamheter som basarer och lotterier kan försvåras. Statsbidrag kan villkoras med krav på att även enskilda förtroendevalda måste följa reglerna eller avsättas.
• Antalet föreningsaktiva kan minskas genom att klassa ideellt arbete som "otillåten bisyssla" för alla anställda i stat, region och kommun.
• Banker kan göra det svårt och dyrt för föreningar att använda kontanter, öppna bankkonton och nyttja betalsystem. 
• Staten kan trötta ut ideellt engagerade genom att kräva in rapporter, statistik, redovisningar och liknande. 
• Staten kan göra föreningsarbete mer tungrott med en föreningslag och obligatoriska normalstadgar.
• Kommuner kan lägga ner föreningsstödet och minska tillgången på lämpliga mötes- och verksamhetslokaler. När studieförbund då kompenserar bortfallet med egen kunskap och lokaler kan staten skära ner deras statsanslag.

Dagens politiker har en övertro på ekonomiska styrmedel. Bidrag, brist på bidrag och straffavgifter förleder konsumenter att "köpa" just det som politikerna vill "sälja". Motsvarande inom föreningspolitiken är att med statsbidrag och bidragsvillkor söka knuffa föreningar i en politiskt önskvärd riktning. Se Invandrarförbund och statsbidrag. Men bidrag ges också för att gynna vissa omhuldade föreningstyper, inte minst partierna själva.

Grunden för statsbidragen tycks vara tron att de gör ideella föreningar och förbund starkare. Men så enkelt är det inte. Statsbidrag kan hjälpa, men det kan också stjälpa. Ideella föreningars grundval är det enskilda engagemanget. Detta kan inte köpas för pengar. Därför kan måttliga föreningsbidrag vara till nytta, medan rejäla sådana kan skada. Förbund som med bidrag blir starka centralt tenderar att bli svaga lokal där de för att fungera väl borde vara starka.

Faktum är att föreningslivet skulle må bäst av staten inte gav bidrag till enskilda organisationer, utan i stället använde pengarna för att skapa en neutral, allmänt föreningsfrämjande miljö.

Politiken att avleda, slutligen, är ett specialfall. Dess mål är inte att stödja enskilda, prioriterade föreningar. Den vill omvandla helheten, förändra hela sektorn. Här är USA den stora föregångaren. 

Enligt Alexis de Tocqueville på 1800-talet präglades USA av ett omfattande och aktivt föreningsliv. Detta levde kvar ännu på 1960-talet. Men inte idag. Dagens föreningsliv liknar enligt Robert Putnam mer en "ensam bowlare".

Det som hände mellan Tocqueville och Putnam var att världens största folkrörelseland blev ett stiftelseland. 

Det var en gigantisk omvandling: En typ av ideell organisation, en typ av ideellt engagemang, en typ av ideell verksamhet och en typ av ideellt ledarskap ersattes av var sin helt annan typ. Ett helt folk började arbeta ideellt på ett helt annat sätt och med helt andra saker än tidigare. 

Eller i klartext: Gräsrotsföreningar och förbund ersattes av så kallade "non-profits", alltså verksamhetsstiftelser. Medlemsengagemang ersattes av volontärarbete. Demokrati och ledarskap  av management. Och samhällspåverkan av samhällsservice. 

Den amerikanska ideella sektorn slutade alltså vara den demokratins bas som Tocqueville beundrade. I stället blev den statens välanpassade hjälpreda - helt klart också nyttig, men nyttig på ett helt annat sätt. Läs mer i USA:s medlemslösa "förbund".

Transformeringen var en komplicerad och dyr process, men inget tyder på att den egentligen var avsiktlig. Den var snarare det oväntade resultatet av statens kraftfulla satsning på att främja verksamhetsstiftelser och volontärarbete i stället för föreningar och aktiva medlemmar. Till de hävstänger som användes hörde verksamhetsbidrag och skattebefrielser på gåvor. Forskning och konsulter spelade en stor roll liksom organiserat federalt kampanjarbete. En hel stiftelsefrämjande kultur och industri byggdes upp.

Det som hände i USA var unikt. Det är inte troligt att det kan upprepas på annat håll. Men försök har gjorts och kommer framöver att göras, också i Sverige. Det är därför staten här till exempel har infört skattebefrielse på gåvor och fördunklande nyord som civila samhället.

En avledning av amerikansk typ gör naturligtvis den ideella sektorn "samhällsnyttigare", fast bara i ett kortsiktigt perspektiv. Det som går förlorat är den långsiktiga aspekten, föreningslivets ultimata samhällsuppgift, nämligen den att skydda rikets demokratiska system och medborgare från staten, skulle denna vandra politiskt vilse. 

 

Dags skrota begreppet civila samhället

Begreppet civila samhället används tyvärr allmänt numera i massmedia, debatt och rapporter i stället för benämningar som är mer relevanta, till exempel föreningslivet. Jag säger tyvärr eftersom civila samhället som begrepp för de flesta är så oklart. Det döljer mer än det avslöjar, förvirrar mer än det klargör. 

Långt innan 2009 års regering tvingade på oss begreppet civila samhället försökte en tidigare få oss att acceptera EU:s, för oss lika oanvändbara, social ekonomi. Detta föll lyckligtvis platt till marken efter några år. Det borde civila samhället också ha gjort vid det här laget. 

Ett främmande, illa passande begrepp

Begreppen social ekonomi och civila samhället har bägge hämtats från kulturer och sammanhang - den franska respektive den anglosaxiska - som vad gäller ideella organisationer är Sveriges raka motsats. Vi är ett föreningsland, det är varken Frankrike eller USA. I bägge saknar staten intresse för ideella föreningar. Franska staten främjar i stället kooperativa varianter, den amerikanska servicelevererande stiftelser (så kallade nonprofits). För mer om de senare, se mitt inlägg USA:s medlemslösa ”förbund”.

Den svenska regeringen har alltså vid två olika tillfällen, som ram för sin "föreningspolitik", valt begrepp som saknar fokus på det viktigaste, det som borde ha prioriterats, de ideella föreningarna.

Det finns en doft av demokrati runt begreppet civila samhället. Men det vilseleder. Ty med denna "föreningspolitik" har regeringen i stället försvagat den offentliga sektorns tidigare så starka stöd för ett fritt, oberoende och demokratiskt föreningsliv. Effekterna syns i så väl politiska beslut som i myndigheters agerande. 

Regeringens definition

Det började med regeringen Reinfeldts proposition En politik för det civila samhället (2009/10:55). Där definieras civila samhället så här:

"en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen. Inom denna arena verkar organisationer, sammanslutningar och andra aktörer, t.ex. nätverk, som är fristående från såväl stat, kommun och landsting som från det privata näringslivet."

Begreppet civila samhället eller civilsamhället infördes för att ersätta Socialdemokraternas också något vilseledande folkrörelsepolitik. Vilseledande därför att svenskt föreningsliv faktiskt domineras av vanliga föreningar, inte av varianten folkrörelser. Att i stället använda ideell sektor fördes först på tal, men detta ytterst lämpliga begrepp valdes sedan bort som för snävt då det enbart innefattar rent ideella organisationer. Regeringen ville nämligen också ha med såväl nykooperationen (det vill säga ekonomiska föreningar, alltså företag) som icke-organisationer "såsom nätverk, upprop och oorganiserat frivilligt arbete". Genom att på detta sätt blanda äpplen med päron skapade regeringen den oklarhet och förvirring och brist på fokus som vi nu lever med.   

Organisationer som ingår

Propositionen preciserar inte vilka slags organisationer som ska räknas in i civila samhället. Vill vi veta det får vi gå till Statistiska Centralbyrån (SCB).

Enligt SCB omfattar civila samhället totalt 256 657 organisationer. Detta framgår av rapporten Det civila samhället 2019 - Satelliträkenskaper. Där i tabell 3 hittar vi alla organisationstyperna och hur många det finns av varje typ.

Ironiskt nog har SCB inte kunnat ta med allt det regeringen räknar in i civila samhället, utan - av naturliga skäl - enbart det som är för dem mätbart, alltså i detta fall organisationer registrerade av myndighet (se sidan 29 i rapporten).

I SCB:s statistik saknas därför åtminstone två grupper. 

Den viktigaste gruppen består av sådana ideella föreningar som saknar organisationsnummer. Enligt lag måste alla organisationer utom ideella föreningar registrera sig för att bli till. De får då ett organisationsnummer. 

Att ideella föreningar bildas utan registrering är en del av föreningsfriheten. De kan sedan, om de vill, ansöka hos Skatteverket om organisationsnummer. De som gjort det registreras och kommer med i SCB:s statistik. Hur många som inte gjort det och därför är oregistrerade är okänt. 

Det finns ytterligare en brist med organisationsnumren. De är inte anpassade för förbund. Skatteverket ger varje enskild del av ett förbund - lokalföreningarna, distrikten och förbundsnivån - var sitt organisationsnummer. En stor folkrörelse registreras alltså inte som en förening, utan som ett stort antal - det kan röra sig om hundratals - olika föreningar. Hur mycket SCB:s föreningsstatistik därmed överdrivs är svårt att säga.

Den mindre viktiga gruppen, om man i detta undflyende fall ens kan tala om grupp, är icke-organisationerna, det vill säga nätverk och liknande. Att SCB inte kan räkna dem är självklart; juridiskt sett finns de ju inte.  

Enligt SCB består civila samhället av följande organisationstyper (med antal organisationer inom parentes):

• Ekonomiska föreningar (2 122)
• Bostadsrättsföreningar och kooperativa hyresrättsföreningar (32 758) 
• Ideella föreningar (159 298) 
• Samfälligheter (34 985)
• Registrerade trossamfund (2 168)
• Stiftelser och fonder (vissa) (21 037) 
• Offentliga korporationer och anstalter (35)
• Understödsföreningar och Försäkringsföreningar (58)
• Arbetslöshetskassor (26)
• Övriga juridiska former (1 902)

Jag tycker att tabellen i sig är en talande illustration till problemet med konceptet civila samhället. De ideella föreningarna, den absolut största och viktigaste gruppen i sammanhanget, drunknar i ett myller av betydligt mindre organisationstyper, varav en del till och med juridiskt sett är företag. 

Lyckligtvis är SCB:s cirkeldiagram på rapportens sida 11 bra mycket tydligare. Där dominerar ideella föreningar med hela 62 procent. På delad andra plats med 13 procent vardera kommer samfälligheter respektive bostadsrättsföreningar och kooperativa hyresrättsföreningar. Stiftelser och fonder uppgår till åtta procent. Ingen av de övriga typerna kommer över en procent.

Samfälligheter är i grunden ideella föreningar fast i statlig tvångsjacka. Flera av de andra småkategorierna är i samma situation, de har föreningskaraktär, men skiljer sig från ideella föreningar genom att vara reglerade i lag. Om vi slår ihop dem alla får vi ett föreningsblock på över 75 procent. Det svenska föreningslivet.

Organisationerna med företagsform uppgår till 15 procent. 

Om vi slår ihop de ideella föreningarna med de likaledes ideella stiftelserna och fonderna får vi 70 procent. Detta är vad vi normalt kallar ideella sektorn. Alla icke-vinstdrivande bland de övriga organisationerna skulle också kunna räknas hit.

Ideella föreningar som inte ska ingå

Av definitionen ovan framgår att regeringen vill begränsa "sammanslutningarna", alltså föreningarna, inom civila samhället till sådana "som är fristående från såväl stat, kommun och landsting som från det privata näringslivet". Denna artificiella uppdelning har, antar jag, ytterst sin grund i FN:s interna regler om Non-governmental Organisations (NGO). 

Utifrån detta krav skulle SCB från sin statik ovan behöva räkna bort ett antal ideella föreningar, nämligen alla de som bildats av eller bland sina medlemmar har delar av offentliga sektorn eller näringslivet, eller som för sin existens är ekonomiskt eller på annat sätt beroende av dessa. Vilka dessa är kan vara svårt för SCB att komma fram till. Det finns uppenbara fall naturligtvis, men också svåra gränsdragningsproblem. Hur skulle man till exempel se på vissa av idrottens organisationer? Men det verkar inte som att SCB överhuvud brytt sig om detta krav.  

Begreppet är svårt att använda

Som begrepp är civila samhället oklart och svårt att använda. Trots att det varit statlig politik i över tio år är det fortfarande inte särskilt accepterat, varken bland direkt berörda, alltså föreningsliv och offentlig sektor, eller bland allmänheten.

Sammansättningen civil och samhälle är inte självförklarande. Civil ses allmänt som motsatsen till militär och fungerar bra i sammansättningen civilförsvar. Samhälle leder möjligen tankarna till befolkningen som sådan, men knappast till några ur denna befolkning sprungna organisationer. Dessutom har ju egentligen alla organisationer sina rötter i befolkningen, även näringslivet och staten. Och slutligen, att civilbefolkningen inte ingår i begreppet civila samhället är nog en överraskning för de flesta.

Inte ens de politiska partierna tolkar eller använder begreppet på samma sätt. Den slutsatsen drog jag efter att tidigare i år läst deras hemsidor: 

• Socialdemokraterna talar om "folkrörelser och det civila samhället" och har en länk till ett Folkrörelsepolitiskt program. 
• Nya Moderaterna skriver under rubrik "Civilsamhälle och trossamfund" om "civilsamhället och föreningslivet". 
• Vänsterpartiet nämner varken civilsamhälle eller ideella föreningar.
• Liberalerna sorterar "det fria och ideella föreningslivet" under rubriken "Idrott". Först i en länk till ett programdokument nämns "civilsamhälle".
• Kristdemokraterna räknar "familjen, ideella organisationer, byalag, kooperativ, stiftelser, fackföreningar, ekonomiska föreningar och politiska partier" till civilsamhället. Men talar sedan under "Ideella organisationer" om "ideella organisationer och det civila samhället".
• Sverigedemokraterna använder begreppet civilsamhället helt enligt definition.
• Miljöpartiet talar i avsnittet "föreningsliv, folkbildning och idrott" både om "föreningsliv och studieförbund" och om "civilsamhället".

Det är slående att nästan alla partier funnit att civila samhället inte kan stå ensamt utan behöver kompletteras med ord som folkrörelse, trossamfund, föreningsliv eller ideella organisationer, alltså av sådant som redan ingår i begreppet. Ett av partierna har felaktigt tagit med familjen i begreppet.

Civila samhället är ett byråkratiskt begrepp. Det leder till otympligheter som att tala om "det civila samhällets organisationer" när man egentligen lika gärna kunnat säga till exempel ideella föreningar. 

Hur begreppet används

Praktiskt taget alltid när myndigheter eller media säger att "civila samhället" uträttat något visst syftar de, vad jag kunnat se, egentligen på specifika föreningar och stiftelser. I stället för att bli nämnda vid namn sveps dessa på detta sätt in i civila samhällets osynlighetsmantel. Det skadar både organisationskollektivet och de enskilda organisationerna. Att synas i aktion är nämligen mycket viktigt för ideella organisationer. Det skapar engagemang och attraktionskraft. 

Begreppet civila samhället tycks intressant nog inte alls användas på detta sätt om övriga organisationstyper eller om all slags ideella verksamheter. I dessa fall talas klarspråk. Min slutsats är att civila samhället i dagligt tal mest står för vissa typer av ideella föreningar och stiftelser och för vissa typer ideella verksamhetsområden. Begreppets innehåll har därmed krympt.

Missbruk av begreppet

Inte sällan ser man i massmedia, myndighetsdokument och i sociala media uppgifter om att "civila samhället" gjort något och att samarbete inletts med "civila samhället". Civila samhället ses då som en aktör och som en part som kan ingå överenskommelser. Men denna användning av begreppet är falsk och var aldrig avsedd. 

I regeringens av riksdagen antagna definitionen kallas nämligen civila samhället en arena. Vi får tänka oss de ingående organisationerna som aktörer på denna arena. Det är naturligtvis organisationerna som agerar, inte arenan. 

Civila samhället är alltså ett kollektivt begrepp, en rubrik för ett innehåll som spretar åt alla möjliga håll. Det är summan av ett stort antal likheter, olikheter och motsatser - ungefär på samma sätt som begreppet skog är summan av ett otal olika slags träd, buskar, djur och annat. 

Låt oss därför konstatera att civila samhället ...

• inte är enhetligt. Det består av ett stort antal, väldigt olika organisationer som mycket väl kan ha helt motstridiga intressen. 
• inte har någon gemensam målsättning eller strävan. Det saknar såväl lokal, regional som nationell samordning.
• inte har någon legitim företrädare. Ingen kan tala i dess namn eller teckna avtal på dess vägnar. Vissa organisationstyper och delsektorer har valda företrädare, men majoriteten av de ideella föreningarna har det inte och inte heller sektorn som sådan.  

En teoretisk konstruktion

Civila samhället är en teoretisk konstruktion utan egentlig förankring i de berörda organisationernas värld. 

Om de ingående organisationerna skulle organisera sig, skulle de inte följa konceptet civila samhället utan i stället dela upp sig efter organisationstyp och därav följande gemensamma intressen. De ideella föreningarnas organisationer skulle till exempel samlas i ett paraply med namn som Svenskt Föreningsliv. De andra organisationstyperna skulle samlas under andra, helt oberoende paraplyer. 

Dags skrota begreppet

Som bas för statlig politik att främja ett blomstrande demokratiskt föreningsliv är begreppet civila samhället helt odugligt. Som alibi för att - medvetet eller ej - gradvis minska stödet till den stora massan av ideella föreningar tycks det tyvärr fungera väl. 

Det är därför dags för partierna att skrota begreppet civila samhället! 

Ensidigt företagsstöd missgynnar föreningar

"Otaliga organisationer ska stötta företagande" skrev Uppsalatidningen nr 20 2006.

Jag har sommarstädning bland mina tidningsklipp och hittar artikelserien. Det är intressant, mycket intressant att se vad staten och EU gjorde då för att hjälpa företag.

Enligt numret innan så var det årliga företagsstödet i Uppsala län en miljard kronor. Nu uppgavs att av detta gick 73 miljoner kronor till att "främja entreprenörskap och företagsutveckling". Tidningens lista över länets mest kända "företagsfrämjande organisationerna" omfattade 19 stycken. Bland dem fanns (med då aktuellt namn och verksamhet):

• ALMI företagspartner Uppsala AB (ägt av stat och landsting, erbjuder finansiering och affärsutveckling)
• Centrum för entreprenörskap och företagsutveckling i Uppsala (samarbete mellan universiteten och näringslivet i regionen)
• Connect (stimulerar utvecklingen av tillväxtföretag)
• Drivhuset (vill skapa entreprenörer av studenter)
• Kooperativ utveckling i Uppsala län (ger på näringsdepartementets uppdrag fri rådgivning om hur bilda kooperativ)
• Innovationsbron Uppsala AB (stöder forskare och entreprenörer med kapital och kompetens)
• Ung företagsamhet i Uppsala län (främjar elevers intresse för företagande)
• Uppsala nyföretagarcentrum (stimulerar nya företag genom kostnadsfri rådgivning)
• Innoventus project AB (utvecklar forskningsresultat till företag)
• Uppsala Innovation Center (rådgivning och utbildning för start av kunskapsintensiva företag)

Enligt tidningen var bilden densamma över hela landet.

Anledningen till att jag sparade de här klippen då var inte att jag var intresserad av att söka stöd till mitt konsultföretag, utan att jag tänkte skriva ett blogginlägg om det märkliga i att samhällets utvecklingsresurser användes så ensidigt. Politikerna satsade stort på att stötta företag och företagare, men gjorde inget för att främja föreningar.

Ty det för mig verkligt slående var att det fanns trettio organisationer i länet som främjade, stödde och stöttade bildandet av företag, men ingen för ideella föreningar.

Det var åtta år sedan, på folkrörelsepolitikens tid. Nu satsar regeringen istället på civila samhället. Men vad det gäller den här typen av stöd så har inget hänt. Som det såg ut då, så ser det nämligen också ut idag, i stor sett. Och om de ideella organisationerna tillsammans inte gör något åt det, utan väntar på att politikerna ska vakna upp, så kommer det att se likadant ut om ytterligare åtta år.

Samhällsnyttan med föreningslivet

Vilken är samhällsnyttan med föreningslivet? Det ska vi diskutera i detta inlägg.

Det är en viktig fråga som diskuterats ofta, inte minst i offentliga utredningar, men den formuleras sällan just så. I varje fall inte av de ledande politikerna. Går vi tillbaks ett antal år så frågade regeringen, vilken är nyttan med folkrörelserna? Några år senare frågade den istället, vilken är nyttan med den sociala ekonomin? Sedan återkom folkrörelserna för att idag har bytts ut mot trendiga civila samhället.

Det är intressant att regeringen på detta sätt har ett hoppande fokus i sin fråga då det i grund och botten alltid är samma sak den får svar på, nämligen samhällsnyttan med föreningslivet. 

Att föreningslivet helt dominerar svaret är inte underligt med tanke på dettas (alltså föreningslivets) helt dominerande roll i sammanhanget. Utan föreningslivet blir de använda begreppen meningslösa. Folkrörelserna är en underavdelning av föreningslivet, sociala ekonomin är en i svenskt sammanhang meningslös mix där föreningar och stiftelser tvingats ihop med vissa marginella företagsformer, och civila samhället är ju i grund och botten ingen aktör, utan ett resultat av främst de ideella föreningarnas existens och verksamhet. Civila samhället är alltså en av föreningslivets samhällsnyttor. 

Det är svårt att förstå varför regeringen i sina frågor inte använt begreppet ideella sektorn istället, om den nu velat inkludera också stiftelser, eller begreppet föreningslivet, om den inte velat det. Varför använda begrepp som social ekonomi och civila samhället vars betydelse är långt ifrån solklar. Det intryck man får är att politikerna egentligen inte är intresserade av svaret.

Vilka svar har då politikerna under årens lopp fått? Det tycker jag Tobias Harding sammanfattat på ett bra sätt i Framtidens civilsamhälle (Framtidskommissionen, 2012), sidan 26. Det är en katalog med fem roller:

1. Röstbärare
2. Serviceproducent
3. Gemenskap
4. Demokratiskola (preciserat som "en plats där människor tillägnar sig demokratiska färdigheter och värderingar")
5. Motvikt till staten och näringslivet

Den här katalogen är ett resultat av forskning, men också av ideologi och en historiesyn. Det är också en politisk produkt framtagen i ett svenskt sammanhang. Det går inte att säga att den är fel, men det går inte heller att säga att den är fullständigt sann. Kort sagt, det är ett svar som går att diskutera och utveckla.

Det jag spontant reagerar mot i den traditionella katalogen är att föreningarnas betydelse förminskas. Så reduceras till exempel deras demokratiska roll till röstbärare (skapar opinion) och demokratiskola (lär ut demokratiska färdigheter). I själva verket har föreningarna en viktig roll för att skapa politiska beslut (se nedan) och för att bevara, förvalta och vid behov tillskapa respektive återskapa ett demokratiskt samhälle. När staten urartat så är det främst genom föreningars aktivitet som detta kan rättas till. Det finns ett otal exempel på detta i modern tid.

För att detta ultimata demokratiskydd ska fungera så måste det finnas en bred föreningstradition. Den viktigaste samhällsnyttan föreningarna kan bidrar med på lång sikt kan därför mycket väl vara att bland en bred allmänhet upprätthålla en tradition och kompetens av att driva föreningar. Kanske skulle rubriken "demokratiskola" behöva ändras till "demokratikraft"?

Men är katalogen komplett annars? Knappast. Det är ganska uppenbart att viktiga föreningar och föreningsverksamheter inte beaktas. Man kan till exempel lägga till följande:

6. Styr staten.  De politiska partierna är ideella föreningar. De producerar politiska beslut och med dem styr de staten, kommunerna och landstingen. Jag tycker inte att denna funktion täcks in av de fem rollerna ovan. Samtidigt är det en viktig samhällsnytta. Alltså bör den vara med.

7. Samordnar samhällsfunktioner och -sektorer. Företagen har för samordning och annat slutit sig samman i föreningar, Svenskt Näringsliv är väl det främsta exemplet på detta. Inom den kommunala sektorn har föreningen Sveriges Kommuner och Landsting en motsvarande roll. Att samordna är inte samma som att ge röst eller service, det är inte gemenskap eller demokratiskola och som exemplen visat, det är inte heller att vara "motvikt till staten och näringslivet", snarare tvärt om. Det bör alltså läggas till.

8. Reglerar arbetsmarknad och hyresmarknad. Kanske har jag här inte hittat rätt rubrik, men det jag syftar på är arbetsmarknadens parter, alla i form av föreningar, som genom kollektivavtal och annat reglerar arbetsmarknaden. Liknande finns vad gäller hyror.  I detta fall skapar föreningar de regler som såväl stat som näringsliv har att rätta sig efter.

9. Formar civilsamhället. Det är ju föreningslivet som skapar alla de nyttigheter som enligt Putnam och andra karaktäriserar ett gott civilt samhälle, samhällstillit till exempel.

10. Ett verktyg för stater. Återigen, rubriken är kanske inte den rätta, men det jag tänker på är att även stater stundom använder föreningsformen som verktyg för sina strävande. Som exempel kan jag nämna föreningarna FN och EU.

Om man funderar vidare kan man förmodligen hitta ytterligare viktig samhällsnytta som föreningslivet bidrar med.

 

 

Massavlyssning skadar civila samhället

Det förefaller vara en naturlag att en regering som kan avlyssna sitt (och andras) folk också kommer att göra det, särskilt som den med maktmedel kan hålla denna avlyssning och syftet med den hemlig. Den aktuella rapporteringen från USA och England (men även Sverige) tyder på att det är så.

Att avlyssningen görs på uppdrag av demokratiskt valda regeringar är ingen ursäkt och minskar inte dess risker, ty som erfarenheterna gång på gång visat, maktmissbruk korrumperar. En regering som avlyssnar sina väljare är redan på väg bort från demokratin och frågan är om den sedan på egen hand kan hitta tillbaka.

Faran med just denna korruption av staten är att avlyssningen i sig samtidigt dramatiskt minskar folkets möjligheter att hjälpa till att vända utvecklingen. Massavlyssningen slår direkt mot det civila samhället, dess styrka och dess naturliga försvarsmekanismer.

I USA skriver Nonprofit Quarterly i en oerhört intressant nyårsanalys:

"We are spied on within an inch of our lives, yet secrecy in government is the order of the day. Does this not sound dangerous for civil society? Yet the leaders in the civil sector are almost entirely silent on the matter." 

Läs mer i As the World Turns: NPQ’s 10 Trends and 10 Predictions

Gör om skatteavdraget för gåvor!

Nu ser vi hur det nya systemet med skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer slår i praktiken. Kommer det att stärka det civila samhället, som politikerna önskade, eller blir det tvärt om, som jag befarade? 

Så här är resultatet av första året enligt Insamling nu 1-2013:

• 800 000 gåvor om totalt en miljard kronor.
• 50 ideella organisationer är godkända mottagare.
• Tung administration. Plan Sverige till exempel har skickat ut 57 000 kontrolluppgifter.  

Det har alltså blivit precis som jag befarade i mitt inlägg Ta fram en bättre modell för skatteavdraget! (januari 2011). 

Istället för att stärka det civila samhället så gynnar avdragssystemet ensidigt en otypisk del av den svenska ideella sektorn, de professionaliserade insamlingsorganisationerna. Det innebär att skattesubventionerna inte leder till mer ideellt arbete, utan till mindre. De ger inte mer insatser i Sverige, utan ökat bistånd utomlands. 

Om syftet verkligen varit att stärka det civila samhället så borde det lokala föreningslivet ha stått i fokus och därmed stödet haft ett annat upplägg. Som det nu är riskerar istället civilsamhällets kärntrupper att marginaliseras. Det har utvecklingen i USA visat.

Jag uppmanar därför politikerna att tänka om. Beakta då gärna följande krav:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet. 
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer och förbundens beroende av sina lokalavdelningar.
• Systemet ska utformas så att små organisationer inte missgynnas av att de inte, som de stora, har råd att anställa administratörer och professionella insamlare. 
• Nystartade föreningar ska ha samma rättigheter som de redan etablerade. 

Alltså, gör om skatteavdraget för gåvor! Gör det fort innan ni har förorsakat alltför mycket skada.

Läs gärna mina tidigare inlägg i denna fråga: 

• Ta fram en bättre modell för skatteavdraget! (januari 2011). 
• Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet (januari 2010) 
• Hela föreningslivet är samhällsnyttigt (december 2010). 

Ta fram en bättre modell för skatteavdraget!

I sin debattartikel Nu är det hög tid för gåvoavdrag i UNT 2 januari skriver Mikael Oscarsson och två andra KD-politiker att

I Kristdemokraternas Sverige är det civila samhället starkt. Vi vill se ett rikt föreningsliv, ett stort ideellt och socialt engagemang, civilkurage och en självklar värme mellan människor. … För att stärka det civila samhället har Kristdemokraterna inom regeringen drivit igenom ett förslag om att avdragsrätt för gåvor ska införas om ekonomin tillåter.

Jag sympatiserar starkt med visionen, men tror inte att den valda metoden leder dit.

I sitt direktiv till Gåvoincitamenstutredningen var regeringen inne på samma sak. Den sa att ”en stark och livaktig ideell sektor har stor betydelse för samhällslivet”. Den ville därför se ”fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer”. Som exempel nämnde den kulturlivet, idrotten, det sociala området och trossamfunden. Regeringen ville alltså ha ett avdrag som främjade större delen av föreningslivet.

Regeringen menade att den ideella sektorns beroende av finansiering från den offentliga sektorn minskar dess självständighet. Därför ville den finna en metod ”att underlätta för den ideella sektorn att samla in medel från andra aktörer”. Regeringen ville alltså minska ideella sektorns beroende av offentlig finansiering.

Av dessa skäl gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att lägga förslag på ”skatteincitament för gåvor till … ideell verksamhet”.

Av regeringens ambitioner bidde ingenting. Utredaren flyttade fokus från hela ideella sektorns finansiering till en delsektors – nämligen insamlingsorganisationerna. Att bistånd, katastrofhjälp och socialt stödarbete ökar är naturligtvis bra, men uppfyller inte regeringens mål.

Modellen gör inte ideella sektorn mer självständig från stat och kommun. Den minskar inte dess behov av offentlig finansiering. Den underlättar inte för den att samla in medel från andra finansiärer. Den skapar inte fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer i allmänhet.

Högst en procent av Sveriges cirka 200 000 ideella organisationer kommer att dra nytta av skatteavdraget som det ser ut nu. Nittionio procent av organisationerna får inget stöd alls. Att döma av utvecklingen i USA kommer det föreslagna ”stödet” att på sikt undergräva det civila samhället.

Regeringen fick alltså en modell som inte uppfyllde dess krav. Det är därför märkligt att den gick vidare med den till riksdagen och att den nu ser ut att förverkligas.

Ännu märkligare är nog faktiskt att detta skett utan att den minsta utvärdering gjorts av vilka effekter förslaget kan ge på den ideella sektorn och dess organisationer.

I utredarens uppdrag ingick visserligen att ”identifiera och analysera såväl fördelar och möjligheter som risker och svårigheter med en sådan incitamentsordning”. Men detta gjordes enbart beträffande skattesystemet. Effekterna på ideella organisationer undersöktes aldrig.

Risken är just nu stor att en ”dyr reform” genomförs som har precis motsatt effekt än den tilltänkta. Regeringen bör därför stanna upp, låta utreda effekterna på de ideella organisationerna och utifrån den kunskapen ta fram ett fullgott förslag.

Jag tycker att man bland annat kan ställa följande krav på avdragssystemet:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet.
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer och förbundens beroende av sina lokalavdelningar.
• Systemet ska utformas så att små organisationer inte missgynnas av att de inte, som de stora, har råd att anställa administratörer och professionella insamlare.
• Nystartade föreningar ska ha samma rättigheter som de redan etablerade.

 Läs också de tidigare inläggen i denna fråga: Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet  och Hela föreningslivet är samhällsnyttigt.

Staten och organisationerna

Gunnar Heckschers Staten och organisationerna gavs ursprungligen ut 1946 och kom sedan i en omarbetad upplaga 1951. Det är denna senare som nu åter blivit tillgänglig tack vare Sobers förlag, som därmed fortsatt sitt föredömliga arbete att främja förståelsen för ideella organisationer.

Boken handlar precis som namnet anger framförallt om hur statens relationer till den ideella sektorn såg ut och utvecklades under första hälften av 1900-talet. Perspektivet är statsvetarens. Samtidigt finns många resonemang, fakta och data som kan intressera oss andra, inte minst de som är intresserade av föreningshistoria.

Heckschers fokus är de stora organisationerna, alltså folkrörelserna och andra förbund (till exempel arbetsgivareorganisationerna) och kooperationen. Han intresserar sig inte för de föreningar som är enbart lokalt förankrade, men som finns över hela landet och därför – då såväl som idag – utgör merparten av den ideella sektorn. Idag är statsvetarnas och politikens favoritperspektiv istället det motsatta, nämligen civila samhället, ett begrepp som framförallt utvecklats i länder som saknar folkrörelser. För Sveriges del vore kanske en syntes av de två det bästa.

Det avsnitt i boken som jag finner mest intressant är det som handlar om hur Lagen om ekonomiska föreningar kom till och varför det inte finns en motsvarande lag för ideella föreningar. Författaren redovisar utredningar och lagförslag om och argument för och emot en lag om ideella föreningar. Det är en mycket intressant läsning. Kontentan är att riksdagens majoritet avvisat lagförslagen därför att de önskat bevara ett fritt och okontrollerat föreningsliv, det vill säga verklig föreningsfrihet. Det framgår också klart och tydligt att lagstiftaren avvisat tanken på att Lagen om ekonomiska föreningar också skulle gälla för de ideella. Detta senare är en fråga som i allra högsta grad är aktuell idag då jurister inte sällan tror att det som gäller för de ekonomiska föreningarna också gäller för de ideella (se min tidigare blogg Lagen om ekonomiska föreningar gäller inte för ideella föreningar).

Ett annat intressant avsnitt är diskussionen om korporativismen. Där redogör författaren för hur den såg ut i mellankrigstidens diktaturländer. Korporativism av den typen har inte funnits i Sverige. Anledningen är att föreningslivet stått fritt från staten. Men då det idag finns de som vill att föreningslivet ska underordnas staten och göras statsnyttig, så blir kanske risken för korporativism aktuell igen. Heckscher ger oss i så fall bra argument mot.

Heckscher, Gunnar (2010), Staten och organisationerna. Stockholm: Sober förlag.