Fusion viktigt verktyg för ideella föreningar

Att kunna gå ihop, fusioneras, är ett viktig verktyg i den ideella verktygslådan. Det behövs bland annat för att skapa och driva våra folkrörelser. Utan fusionsverktyget skulle Sveriges ideella sektor se helt annorlunda ut.

Som framgått i mitt tidigare inlägg Svea Hovrätt har fel om fusion av ideella föreningar så har hovrätten hävdat och baserat en dom på den godtyckliga föreställningen att

”en ideell förening inte kan fusioneras utan i stället kan upphöra genom likvidation".

Det hovrätten påstår är att ideella föreningar inte kan gå samman såsom företag kan. Istället måste den eller de föreningar som ska anslutas först läggas ner innan medlemmar och kvarvarande egendom kan överföras till den mottagande föreningen. Hur detta skulle gå till i praktiken förklarar inte hovrätten.

Vi ska inte här fördjupa oss i hovrättens föreställningar, utan istället titta litet på hur det ser ut i verkligheten med några konkreta exempel. Ideella fusioner är vanliga. De är viktiga för att bredda, fördjupa och forma ideella rörelser. Utan dem skulle många ideella föreningar och förbund inte se ut som de gör idag. Tidigare var ideella fusioner inget problem, men hovrättsdomen kanske gör att fusionsrätten nu behöver skrivas in i stadgarna.

IOGT-NTO

IOGT-NTO är en av Sveriges viktigaste ideella föreningar historiskt sett. Förbundet har sedan sin start med sin idé, verksamhet, opinionsbildning och föreningsmässiga föredöme hjälpt till att dana vårt samhälle. Dess betydelse för alkoholpolitiken är väl känd. Mindre känd är kanske rörelsens betydelse för folkrörelsemodellens utveckling och utbredning och dess bidrag till Sveriges demokratisering och modernisering genom "sina" folkrörelseskolade riksdagsmän. 

Det IOGT-NTO vi ser idag är resultatet av ett antal fusioner. Låt oss nämna de viktigaste. 

Den första logen (lokala föreningen) bildades i Göteborg. Idén spreds sig och fler loger bildades. Dessa gick i Arboga 1880 samman till IOGT. Detta förbundsbildande var den första fusionen.

Snart splittrades förbundet. Ett antal loger bröt sig ur och bildade NGTO. År 1922 gick detta förbund samman med TO och blev NTO.

År 1970 förenades IOGT och NTO och dagens IOGT-NTO kom till. Samtidigt fusionerades förbundens ungdomsförbund, scoutförbund och barnaktiviteterna. Åtta organisationer blev alltså fyra. Två rörelser blev en.  

Läs mer: IOGT-NTOs historia och på Wikipedia.

Svensk Biblioteksförening

Bland Svensk Biblioteksförenings ca 3 000 medlemmar finns både bibliotek och enskilda inom svenskt biblioteksväsende. Syftet är att verka för ett nationellt bibliotekssystem av hög standard.

Skrapar man på en ideell förenings historia så hittar man ofta en fusion. Så även i detta fall. Den nuvarande organisationen kom till då Sveriges Allmänna Biblioteksförening och Svenska Bibliotekariesamfundet gick samman år 2000. 

Läs mer: Svensk Biblioteksförenings historia.

Svenska Röda Korset

Prins Carl var sannolikt 1900-talets främste ideelle entreprenör i Sverige. När han blev ordförande 1903 var Svenska Röda Korset en mycket liten förening. Under hans ledning fram till 1945 blev det en stor folkrörelse med en mycket omfattande och nyskapande verksamhet.

En betydelsefull pusselbit i Röda Korsets omvandling var samgåendet 1915 med den då relativt nybildande, men betydligt större föreningen med samma syfte, Drottning Sophias förening till understödjande av härens och flottans sjukvård.

I den fusionen var det David som slukade Goliat. Den gav Röda Korset ett stort antal nya medlemmar, men vad viktigare var, den gav det nya förbundet en distriktsstruktur, ett antal nya lokalföreningar och sannolikt också en förbundskultur.

Efter fusionen började Röda Korset att växa på allvar. Antalet lokalavdelningar ökade från 224 år 1915 till 2 600 år 1965. Medlemsantalet växte i samma takt. År 1903 så var mindre än 0,1 procent av befolkningen medlemmar i Röda Korset. 1919 var det en procent, 1935 nästan två procent, 1940 fyra procent och 1945 drygt åtta procent.

Fusionen 1915 var strategisk. Utan den hade tillväxten inte varit möjlig.

Sveriges Pensionärsförbund (SPF)

De flesta ideella föreningar nämner inget om fusioner i sina stadgar. Här ska vi lyfta fram en folkrörelse som faktiskt gör det, nämligen Sveriges Pensionärsförbund (SPF).

Förbundets stadgar förutsätter att förbundet kan slås samman med annat förbund och reglerar också hur detta ska gå till. De antagna normalstadgarna för förening respektive för distrikt har motsvarande skrivningar. I "Normalstadgar för förening" står om fusion i "§12 Upplösning/sammanslagning":

"Upplösning av föreningen eller sammanslagning med annan förening ska beslutas av årsmötet och biträdas av minst fyra femtedelar av antalet närvarande medlemmar. Om upplösning sker eller föreningen beslutar utträda ur distriktet ska samtliga handlingar och tillgångar överlämnas till distriktet.
    Före beslut ska samråd ske med distriktsstyrelsen.
    Sker upplösning genom likvidation ska samtliga handlingar och återstående tillgångar överlämnas till distriktet.
    Sker upplösningen genom fusion går föreningen antingen upp i en annan förening eller går föreningen jämte annan förening tillsammans upp i en för ändamålet nybildad förening. Medlemmarna i den överlåtande föreningen blir medlemmar i den övertagande föreningen, den överlåtande föreningen upplöses utan likvidation och dess tillgångar och skulder övertas av den övertagande föreningen."

Tidigare skulle jag nog sagt att det är onödigt för en ideell förening att ta upp frågan om fusion i stadgarna. Men med tanke på Svea Hovrätts inställning till ideella fusioner kanske det ändå är en god idé som fler bör ta efter. Men hur det ska formuleras i stadgarna tror jag nog man bör fundera vidare på. 

Aktuellt om ideella fusioner i England

Vad gäller ideella sektorn är alla länder olika. Det som är rätt och riktigt i ett land behöver inte nödvändigtvis vara det i ett annat. Trots det är det lärorikt att följa utvecklingen i andra länder.

I föregående blogginlägg påpekade jag att ideella föreningar lika mycket som andra organisationstyper kan behöva fusioneras. Här mer på detta tema.

Det har nämligen kommit ny rapport om England och Wales som redovisar fusioner ibland "charities".

En "charity" (bokstavligen välgörenhetsorganisation) är inte en organisationstyp, utan är snarare en särskild skattestatus som en ideell organisation kan få av Charity Commission. Det kan alltså röra sig om både föreningar/förbund och stiftelser.

Rapporten omfattar alltså inte hela den brittiska ideella sektorn, bara "charities". Under drygt ett år fram till april 2014 var 189 sådana inblandade i 90 fusioner. Totalt berördes 32 000 anställda, vilket är fyra procent av "charity"-sektorns arbetskraft.

Största fusionen var den som resulterade i St Mungo’s Broadway. Efter sammanslagningen ger den varje natt tak över huvudet åt 2 500 hemlösa. I den mest komplicerade fusionen gick tio organisationer samman.

Läs mer om detta i rapporten The Good Merger Index.

Någon motsvarande statistik från Sverige finns inte.

Svea Hovrätt har fel om fusion av ideella föreningar

I januari 2012 beslutade Svea Hovrätt att ideella föreningar inte kan fusioneras, att de saknar rätt att gå samman. Det är en felaktigt dom som skadar svenskt föreningsliv. Den måste upphävas!

Syftet med den här artikeln är att peka på Svea Hovrätts beslut och att visa att det är felaktig. Men först en bakgrund i följande tre akter:

1. Hyresgästföreningen omorganiserar sig.
2. En fastighetsägare anser att därmed har ett förhandlingsavtal upphört. Hyresnämnden i Göteborg avvisar denna åsikt. 
3. Domen överklagas. Svea Hovrätt ger fastighetsägaren rätt. Enligt hovrätten kan inte ideella föreningar fusioneras.

Akt ett: Hyresgästföreningens omorganisation

Hela historien börjar med en märklig händelse: Hyresgäströrelsen omorganiserar sig för att samla alla sina föreningsenheter under ett och samma organisationsnummer. Hyresnämnden i Göteborg beskrev processen så här:

”Den 1 januari 2002 gick alla landets hyresgästföreningar och Hyresgästernas Riksförbund upp i en och samma juridiska person – Hyresgästföreningen – med samma organisationsnummer som Hyresgästernas Riksförbund. Det närmare genomförandet av omorganisationen, som i alla delar avsåg ideella föreningar, ägde rum enligt ett fusionsliknande förfarande. Medlemmarna i de överlåtande hyresgästföreningarna blev medlemmar i den nya Hyresgästföreningen, de överlåtande hyresgästföreningarna avregistrerades och upphörde därmed, och deras tillgångar och skulder övertogs av den nya Hyresgästföreningen.”

Hyresgästföreningen har till Svea Hovrätt uppgett att omorganisationen ”i allt väsentligt” gick till på det sättet.

För några månader sedan skickade jag en fråga till Hyresgästföreningen om varför den gjorde denna förändring. Jag har inte fått något svar.  Jag vet alltså inget annat än vad som står i domen. Varför ett folkrörelseförbund skulle omorganisera sig för att ge alla sina delar samma organisationsnummer är svårt att förstå. Förändringen gör ju ingen praktisk skillnad.

Akt två: Hyresnämnden i Göteborg accepterar Hyresgästföreningens fusion

Det som fram till 2002 var Hyresgästföreningen i Västra Sverige blev därefter Hyresgästföreningen Region Västra Sverige. Förutom bytet av namn och organisationsnummer var det mesta som förr.

Drygt 15 år tidigare hade ett bostadsföretag ingått ett förhandlingsavtal med Hyresgästföreningen i Västra Sverige. Några år efter Hyresgästföreningens omvandling sålde bolaget den berörda hyresfastigheten och uppgav då till den nye ägaren att detta avtal inte längre gällde.

1 januari 2009 höjde den nye ägaren hyrorna. Då vaknade Hyresgästföreningen Region Västra Sverige upp och påpekade att 1) det fanns en tvingande förhandlingsordning och 2) att ett hyresavtal från 1995 fortfarande gällde. Föreningen krävde därför att all hyra som sedan 1995 tagits ut utöver avtalet skulle betalas tillbaka till hyresgästerna. Fastighetsägaren vägrade. Då tog föreningen tvisten till hyresnämnden.

I sin argumentering sa fastighetsägaren bland annat att Hyresgästföreningen i Västra Sverige genom fusion hade har upphört som juridisk person och att den tidigare förhandlingsordningen därmed upphört att gälla. Föreningen förnekade detta.

I sitt resonemang nämnde Hyresnämnden i Göteborg att lag saknas om fusion av ideella föreningar. Efter att ha beaktat olika juridiska aspekter konstaterade den att den förändring som uppstått genom fusionen var obetydlig och att förhandlingsordningen fortfarande gällde. Fastighetsägaren skulle därför betala tillbaka den överhyra som tagits ut.

Akt tre: Svea Hovrätt accepterar inte Hyresgästföreningens fusion

Fastighetsägaren överklagade till Svea Hovrätt (mål nr: ÖH 1036-11)-

I sin bedömning  huruvida förhandlingsavtalet upphört att gälla eller inte ställde sig hovrätten frågan om ideella föreningar överhuvudtaget kan fusioneras:

”Det finns ingen generell lagstiftning om ideella föreningar i Sverige. I doktrinen har konstaterats att det i praktiken förekommer att benämningen fusion används när ideella föreningar går samman, men att fusion i egentlig mening inte kan användas vid sammanslagningar av ideella föreningar. Ideella föreningar kan i stället upphöra genom likvidation (se t.ex. Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning, åttonde upplagan 2011, s. 140 f., Svante Johansson, Svensk associationsrätt i huvuddrag, tionde upplagan 2011, s. 326 f. och s. 349 samt Björn Lindquist, Sammanslagning av idrottsföreningar, Svensk Juristtidning 1999, s. 748 ff.).”

Det hovrätten säger är alltså att det saknas lag om detta, men att några juridiska auktoriteter anser (= doktrinen) att ideella föreningar inte kan slås samman genom fusion.

Med stöd av den utpekade doktrinen hävdar hovrätten:

”Den rättsliga utgångspunkten är alltså att en ideell förening inte kan fusioneras utan i stället kan upphöra genom likvidation."

"Likvidation" är den juridiska benämningen för en planmässig nedläggning eller avveckling av föreningen. Det hovrätten säger är att en sammanslagning av två ideella föreningar måste föregås av att minst en av dem läggs ned. Den förening som ansluts måste alltså först upphöra att finnas till.

Hovrätten konstaterar att: 

”En likvidation medför ingen automatisk överföring av tillgångar och skulder.”

Och drar därför slutsatsen att:

”Eftersom Hyresgästföreningen i Västra Sverige upphörde som juridisk person i och med omorganisationen den 1 januari 2002 har förhandlingsordningen därmed upphört att gälla.”

Hyresgästföreningen och hyresgästerna förlorade alltså i hovrätten. Fastighetsägaren slapp betala tillbaka överhyrorna. Men vad värre är, hovrätten tog därmed ifrån föreningslivet en viktig föreningsrättighet, rätten att fusioneras. Man kan fundera över om detta inte utgör ett grundlagsbrott.

Fusioner av ideella föreningar är mycket vanliga
Med denna dom har Svea Hovrätt avlägsnat sig långt från den verklighet som råder inom föreningslivet. Fusioner av ideella föreningar är nämligen mycket vanliga. Särskilt vanliga har de varit inom den mest synliga och politiskt mest omhuldade delen av föreningslivet, folkrörelserna. Under de senaste femtio åren har folkrörelserna minskat dramatiskt vad gäller antalet lokalföreningar. I takt med att landsbygden avfolkats och kommunerna gått ihop har lokalföreningar slagits samman. Att fusionera kan alltså vara en ideell konsolideringsstrategi.

Ett föreningsliknade aktuellt exempel på sådan konsolidering är Svenska Kyrkan med dess omfattande sammanslagningar av församlingar.

När nya folkrörelseförbund skapas utgör fusioner definitivt också en tillväxtstrategi. Typexemplet är att ett antal helt självständiga föreningar med likartat syfte går samman i ett förbund. Här försvinner inga föreningar överhuvudtaget trots hovrättens tes att så ska ske vid fusion. Tvärt om består alla, men de är inte längre självständiga, utan har blivit underordnade enheter i en gemensam helhet. De flesta folkrörelser har i sin tidiga barndom gått igenom en sådan här fas.

Även i andra situationer går ideella föreningar samman. Det kan vara två eller fler föreningar på en ort som driver likartad verksamhet och istället för att konkurrera om knappa resurser går ihop till en. Det kan vara kulturföreningar på olika håll i landet som av bidragsmyndigheten tvingas gå ihop till ett förbund för att behålla bidragen.

Hur fusionerna ser ut i praktiken, bakgrunden till dem, hur de genomförs och vilka förändringar de innebär för inblandande och utomstående beror på en rad omständigheter. Mångfalden är stor, men det är något som föreningslivet i alla tider kunnat hanterat på egen hand. Inget tyder på att detta lett till några större problem för utomstående. Det handlar ju i allmänhet om organisationer som baseras på ideella, inte ekonomiska band.

Hovrättens uppfattning, att man vid en fusion först ska lägga ner den anslutande föreningen och därefter ansluta dess medlemmar till den mottagande föreningen, är absurd. Hur skulle något icke-existerande kunna överföra sina medlemmar? Och vem skulle ha juridisk rätt att befatta sig med en nedlagd förenings medlemsregister? Tanken tycks strida mot existerande lagstiftning, men framförallt strider den mot god föreningssed. Det självklara är givetvis att hela föreningar går samman och att avveckling av det som inte längre behövs sker därefter.

Man kan på tre olika sätt visa att hovrättens dom är fel
Hovrättens dom vilar inte på fastare grund än att den kan tillbakavisas på tre helt olika sätt:

1. Domen bygger på falsk logik
2. Hovrätten har inte beaktat god föreningssed
3. Utgångspunkten för domen är fel: Hyresgästföreningen fusionerades inte

Vart och ett av dessa spår leder till att domen kan och bör upphävas.

1) Domen är fel därför att den bygger på falsk logik 

När hovrätten ovan hänvisar till ”doktrinen” syftar den i praktiken enbart på vad Carl Hemström skrivit i Organisationernas rättsliga ställning. Visserligen nämns också Svante Johansson, Svensk associationsrätt i huvuddrag, men då denne vad gäller ideella föreningar bygger på Hemström kan vi bortse från honom.

Vidare nämns Björn Lindquist. Jag har inte läst hans artikel om sammanslagning av idrottsföreningar och hovrätten ger inga detaljer, men oavsett vad som står där kan den inte användas rakt av som källa rörande vad som gäller i annan typ av förening. Att olika typer av föreningar juridiskt sett bör hanteras olika var ett av skälen till att Riksdagen beslutade att inte anta särskild lag om ideella föreningar. Om hovrätten ska använda artikeln som stöd för sin argumentering måste den alltså först visa att den är relevant också för föreningar av Bostadsrättsföreningens typ.

Doktrinen i detta fall är alltså en uppfattning som förfäktas av en enda person.

Framlidne professor Carl Hemström är enligt mitt tycke den jurist som bäst förstått och bidragit till förståelsen om ideella föreningar. Hans böcker är det bästa som skrivits om juridik för ideella föreningar. Han är en självklar referens. Men det innebär ju inte att han är ofelbar. Även hans uppfattningar bör ju prövas.

Den passus som hovrätten hänvisar till återfinns i kapitlet om organisationers upphörande. Det är ur upphörandesynvinkel Hemström diskuterar fusion. Han skriver:

”Förhållandevis vanligt är att ideella föreningar upphör genom att uppgå i andra - äldre eller nybildade - föreningar. Man brukar ofta för dessa fall tala om upphörande genom fusion trots att fusion i strikt juridisk mening i brist på lagbestämmelser härom inte kan förekomma i fråga om ideella föreningar.”

Det är alltså enligt Hemström vanligt att ideella föreningar går samman. Det är också vanligt att sådant sammangående kallas fusion. Så långt är allt tydligt och klart. Men resten av meningen, den del som hovrätten tagit fasta på, består av en logisk kullerbytta och är en åsikt som läggs fram utan stöd av några referenser.

Låt oss granska detta:

Enligt Wikipedia är fusion en "ekonomisk och juridisk term" som syftar på ett samgående mellan företag. "I svensk lag regleras fusioner juridiskt i Aktiebolagslagen samt lagen om ekonomiska föreningar.” Regler om fusion bygger alltså inte på särskild fusionslagstiftning utan är inskriven i organisationstypens lag.

Enligt Hemström är det just brist på lag om fusion för ideella föreningar som gör att ideella föreningar inte kan fusioneras. Detta argument kunde givetvis accepteras om det för ideella föreningar fanns särskild lag. Men sådan saknas som bekant. Detta därför att riksdagen ansåg att sådan lag inte behövs; ideella föreningar fungerar bra nog ändå. Det speciella med ideella föreningar är därför att de utan särskild lag kan göra allt det andra organisationer kan göra tack vare att de har lag. De kan skapas, drivas, teckna avtal, delas upp och läggs ner, och givetvis också fusioneras. Det finns inget rimligt skäl till att just det sistnämnda skulle vara förbjudet.

I denna sak har Hemström gjort ett logiskt misstag. Därmed raseras hovrättens dom. 

2) Domen är fel därför att god föreningssed inte har beaktats

År 2008 skrev Högsta Domstolen (Mål nr Ö 157-07):

”Eftersom svaret på uppkommande frågor rörande ideella föreningar inte kan sökas i en lag om ideella föreningar kan ledning (för domslut - min anmärkning) behöva hämtas i föreningens stadgar, god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden (se Hemström, Organisationernas rättsliga ställning, Om ekonomiska och ideella föreningar, 7 uppl. 2007, s. 34 ff.).”

Även i detta fall är det, naturligt nog, Hemström som är referens. Däremot har Högsta Domstolen jämfört med Hemström kastat om ordningen på normkällorna. Jag tolkar därför Högsta Domstolens nya ordning som en medveten rangordning.

Notera att i uppräkningen nämns först föreningens stadgar och sedan god föreningssed. Först därefter kommer prejudikat, grundläggande rättsprinciper och paralleller, alltså sådana normkällor som har rötter i juridiken.

God föreningssed är något som i första hand uppstår inom, vårdas av och tolkas av föreningslivet självt, inte av domstolar. Det mesta av det som gäller ideella föreningar, inte minst goda stadgar, går tillbaka på god föreningssed. Det var den etablerade förekomsten av god föreningssed som ytterst gjorde det möjligt för riksdagen att avslå tanken på särskild lag om ideella föreningar.

Det som för ideella föreningar regleras direkt av juridiken är i jämförelse med god föreningssed ganska perifert. Men det finns naturligtvis en viktig koppling mellan dessa områden; de hänger ihop och korsbefruktar varandra.

Notera vidare att Högsta domstolen inte alls, som hovrätten, nämner ”doktrinen” som en av normkällorna. Naturligtvis är ändå doktrinen en vägledning, men den kan rimligen inte sättas före god föreningssed. Hovrätten borde alltså i första hand ha beaktat god föreningssed. Hade den gjort det så hade den gett Hyresgästföreningen rätt.

Enligt god föreningssed så kan nämligen föreningar gå samman, alltså fusioneras, med det resultatet att alla medlemmar, tillgångar, skulder och avtal samlas i den mottagande organisationen. 

God föreningssed är inte nedskriven. Det är en kollektiv, tyst kunskap inom föreningslivet som överförs från föreningsgeneration till föreningsgeneration och som givetvis också gradvis förändras. Den är i vissa delar heltäckande och i andra delar uppdelad för att fånga in det unika i olika föreningstraditioner och -modeller.

Det är inte möjligt att skaffa sig goda insikter om god föreningssed utanför föreningslivet. Den är därför inget som förekommer eller annat än översiktligt kan förekomma inom juristutbildningen och juridisk litteratur. Eftersom den inte är kodifierad i lag kan den inte bli ”juridisk doktrin”, men är givetvis en ”föreningsdoktrin”. Utifrån detta är det uppenbart att en juridisk doktrin rörande ideella föreningar som inte tar hänsyn till god föreningssed knappast kan vara meningsfull.

Eftersom hovrätten inte beaktat god föreningssed så är dess dom felaktig.

3) Domen är fel därför att Hyresgästföreningen inte har fusionerats
Svea Hovrätt gjorde ett fatalt misstag när den utan närmare undersökning acceptera påståendet att Hyresgästföreningen hade genomgått en fusion. Det gör att även om hovrätten skulle haft rätt i (vilket den inte hade) att ideella föreningar inte kan fusioneras, så är dess dom felaktig. 

Tekniskt sett så har Hyresgästföreningen nämligen inte alls fusionerats, den har bara ändrat namn och nummer. De inblandade juridiska personerna och deras inbördes relationer har i grunden förblivit desamma. Att föreningen självt tror att den fusionerats gör varken till eller ifrån för bedömningen. 

Det som tycks ha lurat både Hyresgästföreningen och hovrätten är bytet av organisationsnummer.

I Sverige blir en ideell förening till inte till genom registrering hos myndighet, utan genom sitt eget bildande. Om det görs rätt uppstår en juridisk person med all den juridiska status och alla de befogenheter den någonsin kan få. 

Efter sin tillkomst kan den  juridiska personen ansöka om ett organisationsnummer. Detta nummer är för en ideell förening enbart ett administrativt hjälpmedel. Att ha det eller sakna det ändrar på intet sätt föreningens juridiska status. Ett eventuellt byte av organisationsnummer gör det inte heller.

Det finns ett okänt antal ideella föreningar som inte har organisationsnummer. Jag har i min konsultverksamhet stött på en förening som fått två olika organisationsnummer. Det är inte ovanligt att föreningar som upphört fortfarande finns kvar i registret över organisationsnummer. 

När organisationsnummer infördes gjordes ingen anpassning av systemet utifrån de ideella föreningarnas speciella omständigheter. Av betydelse för detta mål är att ingen särskild hänsyn togs till folkrörelseförbund, alltså förbund som typiskt delat upp sin organisation och verksamhet i regionala och lokala föreningar. Då de enskilda delarna i sådana förbund har egna årsmöten och styrelser liknar de på pricken självständiga föreningar fast de inte är det. De är stadigvarande knutna till förbundet, ingår i en förbundshierarki och är underordnade förbundets beslut. De på regional nivå är mellanled och de lokala kan beskrivas som självstyrande filialer till det centrala och det regionala.

Ett system för organisationsnummer som på ett korrekt sätt återspeglade den juridiska situationen i ett sådant förbund skulle ge regionala och lokala föreningar någon form av undernummer till förbundets övernummer, men så är det inte. Systemet ger varje del sitt unika nummer, som vore de självständiga föreningar. Det innebär att man inte på organisationsnumret kan se om en ideell förening är självständig eller inte, eller hur olika föreningar i ett förbund hänger ihop.

Att organisationsnumren är felkonstruerade har emellertid ingen praktisk betydelse eftersom de inte påverkar ideella föreningars juridiska status. Om man vill förstå om en regional eller lokal förening är en självständig juridisk person eller en del av ett förbund, då får man gå till stadgarna.

Namnet ger heller ingen vägledning. En ideell förening kan ha ett vilseledande namn. Det är dumt kanske, men påverkar inte dess juridiska status. En föreningen som ändrar sitt namn förblir samma juridiska person som förut.

I detta fall var det ett antal föreningar som genom sina stadgar och sin verksamhet var sammanknutna till ett hierarkiskt ordnat förbund, men som opererade under olika namn och med olika organisationsnummer. De engagerades i en förändringsprocess som gav dem nya namn och ett gemensamt nummer, men som inte rubbade vare sig struktur, hierarki eller funktion.

Det för målet intressanta är att den juridiska statusen för de ingående enheterna inte ändrades av processen. Den till synes nya Hyresgästföreningen Region Västra Sverige är alltså precis samma juridiska person som förutvarande Hyresgästföreningen i Västra Sverige. Det innebär givetvis att någon fusion eller nedläggning aldrig ägt rum och att samtliga avtal fortsatt att gälla. Svea Hovrätts dom är därför fel.

Hovrättens dom måste upphävas

Svea hovrätts godtyckliga tes och dom, att ideella föreningar inte kan fusioneras, måste upphävas. Förbudet saknar laglig grund och slår direkt mot föreningarnas möjligheter att anpassa sig till förändrade omständigheter.

Mer om varför vi bör undvika ideella hybrider

I sin eftervalsanalys (UNT 3 oktober) påpekar professorn i statskunskap Sverker Gustavsson att det nu är dags för politikerna att besvara ”de enkla men svårbesvarade frågor som väljarna faktiskt ställer sig”. En av dessa vardagsnära politiska frågor är ”varför finns det inte längre några postkontor …?”. Den frågan råkar vara en utmärkt startpunkt för vår andra artikel om ideella hybrider.

Funktionslogiken styr

Det finns tre huvudtyper av organisationer: myndigheter, företag och ideella. Var och en av dem präglas av sin egen, unika funktionslogik. Det är den som gör dem till vad de är och som styr hur de ska fungera.

Funktionslogiken följer av organisationens grundläggande syfte. I stort ser det ut så här: Myndigheter finns till för att upprätthålla lag, företag för att skapa vinst åt ägarna, och ideella organisationer för att förverkliga ett allmännyttigt eller idébaserat ändamål. För mer om detta, se min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik.

De olika funktionslogikerna är inget nytt och inget konstruerat. De är istället ett väl utprovat arv från historien. Det är en praktisk kunskap som först i modern tid har kodifierats i lag och beskrivits i böcker.

Idag finns lagar, både direkta och indirekta, som reglerar vad som gäller för olika typer av organisationer. För aktiebolag utgör aktiebolagslagen direkt lag och de om bokföring och skatter är exempel på indirekta. Tillsammans skapar direkt och indirekt lag ett heltäckande regelsystem för varje typ av organisation. Det enda undantaget är ideella föreningar. De saknar direkt lag och styrs istället fortfarande av den nedärvda traditionen, alltså av god föreningssed. Men i övrigt är givetvis även de bundna av indirekta lagar.

Byte av funktionslogik

I vissa fall kan en organisation byta funktionslogik genom att omvandlas. Vad händer då med dess sätt att verka? Det är ytterst detta Gustavssons fråga handlar om. För tjugo år sedan omvandlade nämligen regeringen Posten från verk till företag. Dess fokus ändrades från att vara allmännyttig till att tjäna pengar. Resultatet ser vi idag.

När Posten var allmännyttig (alltså en statligt ägd ideell organisation) var uppgiften att täcka landet med god postservice. Då styrde de allmännyttiga behoven, inte den egna lönsamheten. Följaktligen fick det lönsamma subventionera det olönsamma. Därför fanns postkontor och brevlådor överallt.

När Posten blev ett företag på en marknad blev vinsten styrande. Allmännyttig men olönsam service sparades in. Därför försvann postkontoren och därför blev det långt mellan brevlådorna.

Att Posten urartat beror alltså inte på ledningens inkompetens. Det är istället den oundvikliga följden av ny funktionslogik. Något liknande händer med varje organisation som görs om från allmännyttig till vinstdrivande. De negativa samhällseffekterna av ett sådant skifte är dock extra påtagliga när det gäller viktiga infrastrukturer som post, tele, tåg och el.

Innan jag lämnar ”byte av funktionslogik” så vill jag påpeka att detta alternativ inte står öppet för en ideell förening. Den kan inte bli vinstdrivande. Den kan visserligen göra affärer, men den kan inte dela ut vinst till ägare. Om den gör det är den juridiskt sett en oregistrerad ekonomisk förening och någon sådan organisationsform finns inte. Också stiftelsen är låst i sin form och kan inte omvandlas.

Hybrider = blandformer

Att som i exemplet ovan gå från en organisationsform och funktionslogik till en annan skapar ingen hybrid. Hybrider är nämligen blandformer. De uppstår genom avsiktlig eller oavsiktlig blandning av juridiska former eller av funktionslogiker. Det förra är ibland möjligt, det senare är det i praktiken inte. De fungerar nämligen illa.

Eftersom hybrider är blandningar av redan existerande organisationsformer och dessa ser olika ut i olika länder, så är hybrider automatiskt landspecifika. En hybrid kan alltså inte hämtas in utprovad och klar från utlandet. Den måste uppfinnas eller i vart fall anpassas på plats.

Att ett företag med sin affärsverksamhet eller utöver sin affärsverksamhet gör viss samhällsnytta skapar inte i sig någon hybridform. Det ryms nämligen inom ramen för företagandets logik. Att företag ekonomiskt och praktiskt stödde närsamhället var förr mycket vanligt i Sverige. Att det upphörde hade rent politiska orsaker: Det sågs som välgörenhet och skulle som sådan inte finnas i det ”starka samhället”.

Det behövs alltså ingen hybridisering för att skapa goda företag. De existerande juridiska formerna duger gott och väl. Det som behöver ändras är istället samhällets inställning och möjligen skattelagstiftningen.

Dubbla mål = dubbel funktionslogik

När Posten blev företag sas inget om att viktiga delar av dess service därmed skulle försvinna. Istället gavs sken av att allt skulle förbli som förr fast effektivare. Förmodligen skrevs också allmännyttiga mål in i diverse styrdokument. Om så skedde, var Posten ett exempel på inrättandet av en organisation med dubbla mål, alltså en hybrid.

En vinstdrivande organisation som samtidigt ska vara allmännyttig ska med en och samma verksamhet nå två motstridiga mål. Dess verksamhet ska bedrivas utifrån två varandra uteslutande funktionslogiker, alltså två motstridiga sätt att arbeta, tänka och vara. Något sådant är naturligtvis inte möjligt. En av de två måste ta över.

Organisationshybrider inget nytt i Sverige

Ordet må vara nytt, men annars är hybridisering inget nytt i Sverige. Den vanligaste formen har varit logikbrott. Ledningen i en viss typ av organisation har lånat in metoder från en annan typ. Ett exempel på det är att ideella organisationer lånat in logikbrytande metoder från myndigheter, företag eller andra typer av ideella organisationer. Det nya med hybridideologin är att detta nu inte sker av oförstånd, utan att det görs medvetet och samtidigt hyllas som ett framsteg.

Hybrider har också skapats (omedvetet?) genom logikbrytande lagändringar. Det var vad som hände med kommunernas allmännyttiga bostadsföretag. Genom att sälja ut stora delar av bostadsbeståndet och genom att införa och höja vinstutdelningen så har det allmännyttiga i verksamheten avlövats.

För några år sedan skapades medvetet en organisatorisk blandform, en tilltänkt hybrid. Riksdagen ändrade nämligen aktiebolagslagen för att möjliggöra ”Aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning”, alltså ett slags ”ideellt” aktiebolag. Det har inte blivit någon succé.

Huruvida denna nya form egentligen var nödvändig kan diskuteras. Professor Carl Hemström påpekade ju på sin tid att det är fullt möjligt med existerande lagstiftning, att driva aktiebolag utan att dela ut vinst. Se Carl Hemström (2005), Bolag – Föreningar – Stiftelser. Till det kan jag tillägga att även föreningar och stiftelser kan vara affärsdrivande.

Den nya företagstypen avsåg att kombinera företagets ”framgångsrika form” med ideella organisationens vinstutdelningsförbud. Därmed är det en hybrid bara i juridisk mening, inte utifrån funktionslogik. Ser man till funktionslogiken så är det ett ideellt företag. Och som sådant har det samma hinder i affärssammanhang som alla andra ideella organisationer – det lockar inte investerare. Att med vinstutdelning locka investerare är företagsformens absolut viktigaste fördel. Aktiebolagsformen kom till för att maximera denna fördel. Därför framstår aktiebolag utan vinstutdelning som en logisk kullerbytta.

Hybriderna suddar ut viktiga gränser

För att en hybrid ska kunna existera så behöver den lagstöd. Med målet att skapa sådant har lobbyister i USA lyckats få fler än hälften av delstaterna att anta lag om ”social enterprise”, på svenska, samhälleliga företag (men även kallade ”sociala företag”, vilket ju uppenbarligen är en felöversättning). I USA förekommer också benämningarna ”benefit corporations” eller ”B-corporations”. Kan vi möjligen översätta detta till ”nyttoföretag”?

Den metod lobbyisterna använt är att ta fram en modell till ny lag – "The Model Benefit Corporation Act” – och att sälja in den till staterna. Enligt lagen är ett nyttoföretag en organisation som ger ägare vinst och samtidigt skapar samhällsvinst.

Lagen kräver att nyttoföretaget ska vara ”allmänt allmännyttigt” med möjlighet att också vara ”specifikt allmännyttigt”. Detta innebär att nyttoföretaget när det försöker nå sitt allmännyttiga mål inte får bedriva verksamhet som skadar någon annan aspekt av allmännytta. Detta är ett helt nytt krav som tidigare inte ställts på ideella organisationer. Det ligger en potentiell fara i det eftersom om detta krav blir allmänt så kan det användas för att stoppa och tysta samhällskritik.

Att den nya lagstiftningen kan leda till negativa effekter har redan visats. I juni avgjorde USA:s högsta domstol nämligen målet ”Burwell v. Hobby Lobby Stores, Inc.”. Med 5 röster mot 4 beslutade domstolen att fåmansbolag (de som har fem eller färre ägare) har samma rätt att utöva religion som en ideell organisation. Alltså behöver de inte följa lagen om att tillhandahålla preventivmedel till sina kvinnliga anställda, vilket alla andra företag i USA måste göra.

Tidigare har lagen i USA noga skiljt mellan ideella och vinstdrivande organisationer. Men enligt högsta domstolen finns nu inte längre någon uppenbart skäl till varför ett fåmansbolag inte samtidigt skulle kunna verka för både ekonomiska och religiösa mål.

Anledningen till det är att delstater ”i ökad utsträckning har antagit lagar som formellt erkänner hybridformer av organisationer. Över hälften av staterna, erkänner nu till exempel ’nyttoföretag’, en organisation med dubbla mål som strävar efter både samhällsnytta och vinst till ägarna.”

Lagar om hybridorganisationer suddar alltså enligt amerikanska högsta domstolen ut gränserna mellan företag och ideella organisationer. Detta kommer uppenbarligen att skada den amerikanska ideella sektorn på sikt.

Intressant nog tillbakavisar USA:s högsta domstol samtidigt tanken att ett företags enda ansvar är att maximera aktieägarnas förmögenhet. Enligt domstolen så kräver inte lagen att ”vinstdrivande företag ska sträva efter vinst på bekostnad av allt annat”.

Innebörden i detta är naturligtvis att vilket företag som helst förutom att skapa vinst för ägarna också kan göra nytta för samhället. Domstolen rycker därmed undan mattan för hybriderna. Om företag också kan göra gott, då behövs de ju inte. Det gör särskild lag om nyttoföretag överflödig. 

För lobbynära kommentarer till högsta domstolens beslut, se Robert T. Esposito & Shawn Pelsinger (2014): ”TheSupreme Court’s First Brush with Social Enterprise” i Stanford SOCIAL INNOVATION Review.

Ideella hybrider – inget för oss!

Sveriges och USA:s ideella sektorer är antipoder! De är så olika varandra de någonsin kan bli. Den svenska är rotad i föreningslogik. Den präglas av demokrati, ledarskap och medlemsengagemang. Den amerikanska bygger på stiftelselogik. Där är det management, pengar och frivilligorganisering som står i centrum. För mer om skillnaderna, se min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik.

Med sådana fundamentala skillnader kan man inte förvänta sig att det som fungerar bra i USA också gör det här. För svenska stiftelser finns förvisso mycket att lära i USA, men inte för våra föreningar och folkrörelser. Trots det lånas friskt in amerikanska föreställningar och idéer, rön och metoder. Ibland fungerar det, ibland inte, men oavsett vilket, så undergräver det steg för steg den svenska ideella sektorn och dess förmåga.

Mest märkligt är kanske att det också lånas in sådant som ännu inte bevisats fungera ens i USA. Dit hör hybridisering, alltså skapandet av hybridorganisationer.

Hybrider är företag som i något avseende beter sig som vore de ideella, eller mycket vanligare, ideella organisationer eller myndigheter som beter sig som företag. Förespråkarna i USA hävdar att hybriderna är effektivare. Biverkningarna talar man tyst om.

Hybrididén sprids aktivt

Hybrididén och dess ideologi sprids i USA aktivt både inom och utom landet. Rockefeller Foundation, till exempel, har sedan 2006 satsat 40 miljoner USD för att organisera och driva frågan. 

I den egna boken The Power of Impact Investing: Putting Markets to Work for Profit and Global Good argumenterar fonden för att investerare ska satsa på organisationer som både ger ekonomisk vinst och gör samhällelig nytta. Sådana satsningar kallar boken ”impact investments” (alltså investeringar med effekt). Investerarna kallas ”impact investors”. De sägs ha hjärtan som ideella och hjärnor som företagare. Som investeringsobjekt behöver de organisationer med dubbla mål, alltså hybrider.

(Källa: Maribel Morey, "The Rockefeller Foundation’s Hand in HobbyLobby" i Stanford Social Innovation Review.)

Att företagare är smartare än ideella ledare och att företag är bättre skötta än ideella organisationer är en vanlig fördom inom näringslivskretsar och uppenbarligen också bland hybridideologerna.

Det finns hybridförespråkare också i Sverige. Se till exempel Erika Augustinssons och Maja Brisvalls bok Tjäna pengar och rädda världen. Den har jag diskuterat i ett tidigare blogginlägg. Ett annat exempel är Johan Wendts bok Den dummaste jävla idé jag någonsin hört. Och ytterligare ett är Sara Dambers inlägg i Kurage nr 2:”Det behövs inga fler ideella organisationer”. Där spås att sociala entreprenörer, alltså företagare, istället tar över.

I Tjäna pengar och rädda världen talas om Nya ideella sektorn där entreprenörer ”använder sig av företagens metoder och logiker för att öka sin effektivitet och samhällsnytta” och Hybriderna där entreprenörer ”remixar logik, metoder och spår från alla tre sektorer i sitt arbete med att tjäna pengar och rädda världen”.   

Att allt detta var i amerikansk säck innan det hamnade i svensk påse är väl ganska uppenbart.

Tas från helt andra förutsättningar
Det största problemet med hybridtänket är givetvis att det lånats in från ett sammanhang med helt andra förutsättningar än dem vi har i Sverige.

I artikeln "Hybrids and Competing Logics: Observant Dispassion Is Called For" i NonProfit Quarterly’s vårspecial "Hybrids, Hybridity & Hype" diskuterar forskarna Fredrik O. Andersson och Brent Never hybridiseringen i USA. De beskriver då dess ideella sektor så här:

1. Sektorn har en logik rotad i oegennytta, medmänsklighet (altruism) och frivillighet. Detta leder till välgörenhet, filantropi och organiserat frivilligarbete vilket i sin tur möjliggör leverans av samhälleliga varor och tjänster.
2. Sektorns roll är att skapa och vidmakthålla socialt kapital, det vill säga de band av tillit och ömsesidighet som gör att näringsliv och demokrati i landet fungerar bra.
3. Sektorn främjar individernas involvering i aktiviteter för det allmännas bästa.

Fångar denna beskrivning även in det väsentliga med svensk ideell sektor? Inte alls. Den ser ju helt annorlunda ut.

Gäller en helt annan organisationstyp

De ideella organisationer som den amerikanska hybridteorin baseras på är tjänstelevererande stiftelser, men i Sverige är det istället ideella föreningar som gäller. Hos oss är den tjänstelevererande stiftelsen en ytterst sällsynt och inte särskilt uppskattad fågel. Det är i och för sig synd tycker jag. Det vore bra om vi hade fler sådana, men givetvis inte på bekostnad av föreningar. Det är ju ändå föreningslivet i all dess mångfald som är ideella sektorns salt.

Den som vill hybridisera i Sverige kan alltså inte följa den amerikanska modellen, utan måste ta sig an en helt annan organisationstyp och organisationslogik.

Men finns det egentligen något behov av att hybridisera ideella föreningar? Knappast. Det finns ju redan föreningsformade företag i Sverige och i många andra länder. De kallas kooperativ och är i svensk lag "ekonomiska föreningar". Det finns kooperativ även i USA, om än relativt få. Formen verkar emellertid inte passa hybridivrarna där.

Löser ett problem som inte finns här

Att skapa hybrider för att nå ideella mål är ett amerikanskt försök att lösa ett problem som finns där men inte här. 

En gång i tiden var USA ett ledande föreningsland. Det var bland annat därifrån som Sverige en gång hämtade idéer om det vi idag kallar folkrörelser. Det finns givetvis föreningar i USA även idag, i själva verket miljontals, men de är tyvärr förvisade till kulisserna. I rampljuset står istället de servicelevererande stiftelserna (de som i USA kallas "nonprofit organizations"). 

När Anderssson och Never i sin artikel skildrar den ideella sektorns snabba utveckling under de senaste sextio åren så är det alltså servicelevererande stiftelser de tänker på. De följer därmed den norm som finns inom forskningen i USA. Kanske borde vi därför översätta deras "the nonprofit sector" inte till "ideella sektorn", som ju omfattar alla slags ideella organisationer, utan till "stiftelsesektorn".

Det som drivit denna sektors expansion har varit tillgången till statlig finansiering, menar de två forskarna. På 1960-talet började staten finansiera ideella organisationers samhällstjänster. Som komplement till staten expanderade sektorn sedan kraftigt. Detta hejdades inte av Reagans ansträngningar att krympa staten. Så sent som på 1990-talet var ideella organisationer fortfarande statens förstaval vid tecknandet av välfärdskontrakt. På grund av den ekonomiska krisen efter millennieskiftet har staten emellertid skurit ner sina välfärdstjänster. Neddragningarna har drabbat de ideella organisationerna. Deras förmåga att överleva utan statlig finansiering har då kommit i fokus. Vill de överleva måste de skaffa sig nya inkomstkällor, de måste bli entreprenöriella, menar kritikerna. Detta har bland annat lett till hybridrörelsen.

Huruvida hybrider över huvud taget är lösningen på problemet att servicelevererande stiftelser gjort sig ekonomiskt beroende av opålitliga statliga kontrakt kan diskuteras. Men det viktiga jag vill lyfta fram här är att detta problem aldrig varit särskilt stort i Sverige. Inte därför att statliga och kommunala finansiärer är mera pålitliga här, de är de inte, utan därför att det ännu är så ytterst få ideella organisationer som tagit sådan finansiering.

Att importera hybrididén till Sverige löser alltså ett problem som vi inte har här. Att göra det kan tyckas harmlöst, men tyvärr riskerar importen att skapa verkliga problem.

Osynligt framför dina ögon

Engelska The Economist berättar om en föreläsning av Andy Haldane, chefsekonom på Bank of England. Inget ovanligt med det kanske om det inte var för föreläsningens ämne och tes: 

”Frivilliga insatser har en mycket större betydelse för samhället än vad folk vanligtvis tror.”

Jag tycker artikelns namn är mycket träffande: Hiding in plain sight. Att ideella krafters insatser inte syns och inte räknas är nämligen ett vanligt fenomen också i Sverige. Och det beror inte på brist på fakta och statistik. I många fall handlar det snarare om ideologiskt betingad blindhet.

Föreläsaren ger oss intressanta siffror från Storbritannien. De som han ger från andra länder måste däremot tas med en nypa salt. Det är nästan omöjligt att rättvisande jämföra frivilligarbete mellan länder även när respektive grupp av statistiker använt samma definitioner. Helt absurt fel blir det givetvis om man, som föreläsaren tyvärr råkat göra, blandar definitionerna och även tar med av staten påtvingat obetalt arbete i frivilligstatistiken. Då framstår plötsligt Turkmenistan som ett ledande frivilligland, vilket det ju absolut inte är.

Enligt föreläsaren finns det 15 miljoner organiserade frivilliga i Storbritannien. Det är människor som på frivillig basis, regelbundet gör en ideell insats inom ramen för en organisation. Deras totala donerade arbetstid motsvarar 1,25 miljoner heltidsanställda.

Haldane menar att detta frivilligarbete skapar tre slags värden: Ekonomiskt, privat och samhälleligt.

Det ekonomiska värdet är vad det skulle kosta att få arbetet utfört av anställda. Enligt officiell brittisk statistik så är det organiserade, regelbundet utförda frivilligarbetet värt omkring 24 miljarder brittiska pund eller 1,5 % av BNP. Det är dubbelt så mycket som värdet av jordbrukssektorn och lika mycket som telekomsektorn.

Om man vill kan man fördubbla siffran genom att lägga till värdet av det sporadiska och det spontana frivilligarbetet. Haldane gör det, men jag tycker att den siffran är mindre intressant.

Med privat värde avses värdet av ökningen av individens välmående. Att frivilligarbete leder till ökat välmående hos den frivillige är påvisat, men svårmätbart, menar Haldane, som ändå anser att det kan översättas till pengar och då motsvarar 36 miljarder pund per år.

Den samhälleliga värdet slutligen är nyttan av allt det som de frivilliga åstadkommer. Alltså vad frivilligorganisationerna uträttar med hjälp av frivilliga. Även detta värde är extremt svårt om ens möjligt att beräkna. Någon sådan siffra redovisas heller inte.

Ensidigt företagsstöd missgynnar föreningar

"Otaliga organisationer ska stötta företagande" skrev Uppsalatidningen nr 20 2006.

Jag har sommarstädning bland mina tidningsklipp och hittar artikelserien. Det är intressant, mycket intressant att se vad staten och EU gjorde då för att hjälpa företag.

Enligt numret innan så var det årliga företagsstödet i Uppsala län en miljard kronor. Nu uppgavs att av detta gick 73 miljoner kronor till att "främja entreprenörskap och företagsutveckling". Tidningens lista över länets mest kända "företagsfrämjande organisationerna" omfattade 19 stycken. Bland dem fanns (med då aktuellt namn och verksamhet):

• ALMI företagspartner Uppsala AB (ägt av stat och landsting, erbjuder finansiering och affärsutveckling)
• Centrum för entreprenörskap och företagsutveckling i Uppsala (samarbete mellan universiteten och näringslivet i regionen)
• Connect (stimulerar utvecklingen av tillväxtföretag)
• Drivhuset (vill skapa entreprenörer av studenter)
• Kooperativ utveckling i Uppsala län (ger på näringsdepartementets uppdrag fri rådgivning om hur bilda kooperativ)
• Innovationsbron Uppsala AB (stöder forskare och entreprenörer med kapital och kompetens)
• Ung företagsamhet i Uppsala län (främjar elevers intresse för företagande)
• Uppsala nyföretagarcentrum (stimulerar nya företag genom kostnadsfri rådgivning)
• Innoventus project AB (utvecklar forskningsresultat till företag)
• Uppsala Innovation Center (rådgivning och utbildning för start av kunskapsintensiva företag)

Enligt tidningen var bilden densamma över hela landet.

Anledningen till att jag sparade de här klippen då var inte att jag var intresserad av att söka stöd till mitt konsultföretag, utan att jag tänkte skriva ett blogginlägg om det märkliga i att samhällets utvecklingsresurser användes så ensidigt. Politikerna satsade stort på att stötta företag och företagare, men gjorde inget för att främja föreningar.

Ty det för mig verkligt slående var att det fanns trettio organisationer i länet som främjade, stödde och stöttade bildandet av företag, men ingen för ideella föreningar.

Det var åtta år sedan, på folkrörelsepolitikens tid. Nu satsar regeringen istället på civila samhället. Men vad det gäller den här typen av stöd så har inget hänt. Som det såg ut då, så ser det nämligen också ut idag, i stor sett. Och om de ideella organisationerna tillsammans inte gör något åt det, utan väntar på att politikerna ska vakna upp, så kommer det att se likadant ut om ytterligare åtta år.

Samhällsnyttan med föreningslivet

Vilken är samhällsnyttan med föreningslivet? Det ska vi diskutera i detta inlägg.

Det är en viktig fråga som diskuterats ofta, inte minst i offentliga utredningar, men den formuleras sällan just så. I varje fall inte av de ledande politikerna. Går vi tillbaks ett antal år så frågade regeringen, vilken är nyttan med folkrörelserna? Några år senare frågade den istället, vilken är nyttan med den sociala ekonomin? Sedan återkom folkrörelserna för att idag har bytts ut mot trendiga civila samhället.

Det är intressant att regeringen på detta sätt har ett hoppande fokus i sin fråga då det i grund och botten alltid är samma sak den får svar på, nämligen samhällsnyttan med föreningslivet. 

Att föreningslivet helt dominerar svaret är inte underligt med tanke på dettas (alltså föreningslivets) helt dominerande roll i sammanhanget. Utan föreningslivet blir de använda begreppen meningslösa. Folkrörelserna är en underavdelning av föreningslivet, sociala ekonomin är en i svenskt sammanhang meningslös mix där föreningar och stiftelser tvingats ihop med vissa marginella företagsformer, och civila samhället är ju i grund och botten ingen aktör, utan ett resultat av främst de ideella föreningarnas existens och verksamhet. Civila samhället är alltså en av föreningslivets samhällsnyttor. 

Det är svårt att förstå varför regeringen i sina frågor inte använt begreppet ideella sektorn istället, om den nu velat inkludera också stiftelser, eller begreppet föreningslivet, om den inte velat det. Varför använda begrepp som social ekonomi och civila samhället vars betydelse är långt ifrån solklar. Det intryck man får är att politikerna egentligen inte är intresserade av svaret.

Vilka svar har då politikerna under årens lopp fått? Det tycker jag Tobias Harding sammanfattat på ett bra sätt i Framtidens civilsamhälle (Framtidskommissionen, 2012), sidan 26. Det är en katalog med fem roller:

1. Röstbärare
2. Serviceproducent
3. Gemenskap
4. Demokratiskola (preciserat som "en plats där människor tillägnar sig demokratiska färdigheter och värderingar")
5. Motvikt till staten och näringslivet

Den här katalogen är ett resultat av forskning, men också av ideologi och en historiesyn. Det är också en politisk produkt framtagen i ett svenskt sammanhang. Det går inte att säga att den är fel, men det går inte heller att säga att den är fullständigt sann. Kort sagt, det är ett svar som går att diskutera och utveckla.

Det jag spontant reagerar mot i den traditionella katalogen är att föreningarnas betydelse förminskas. Så reduceras till exempel deras demokratiska roll till röstbärare (skapar opinion) och demokratiskola (lär ut demokratiska färdigheter). I själva verket har föreningarna en viktig roll för att skapa politiska beslut (se nedan) och för att bevara, förvalta och vid behov tillskapa respektive återskapa ett demokratiskt samhälle. När staten urartat så är det främst genom föreningars aktivitet som detta kan rättas till. Det finns ett otal exempel på detta i modern tid.

För att detta ultimata demokratiskydd ska fungera så måste det finnas en bred föreningstradition. Den viktigaste samhällsnyttan föreningarna kan bidrar med på lång sikt kan därför mycket väl vara att bland en bred allmänhet upprätthålla en tradition och kompetens av att driva föreningar. Kanske skulle rubriken "demokratiskola" behöva ändras till "demokratikraft"?

Men är katalogen komplett annars? Knappast. Det är ganska uppenbart att viktiga föreningar och föreningsverksamheter inte beaktas. Man kan till exempel lägga till följande:

6. Styr staten.  De politiska partierna är ideella föreningar. De producerar politiska beslut och med dem styr de staten, kommunerna och landstingen. Jag tycker inte att denna funktion täcks in av de fem rollerna ovan. Samtidigt är det en viktig samhällsnytta. Alltså bör den vara med.

7. Samordnar samhällsfunktioner och -sektorer. Företagen har för samordning och annat slutit sig samman i föreningar, Svenskt Näringsliv är väl det främsta exemplet på detta. Inom den kommunala sektorn har föreningen Sveriges Kommuner och Landsting en motsvarande roll. Att samordna är inte samma som att ge röst eller service, det är inte gemenskap eller demokratiskola och som exemplen visat, det är inte heller att vara "motvikt till staten och näringslivet", snarare tvärt om. Det bör alltså läggas till.

8. Reglerar arbetsmarknad och hyresmarknad. Kanske har jag här inte hittat rätt rubrik, men det jag syftar på är arbetsmarknadens parter, alla i form av föreningar, som genom kollektivavtal och annat reglerar arbetsmarknaden. Liknande finns vad gäller hyror.  I detta fall skapar föreningar de regler som såväl stat som näringsliv har att rätta sig efter.

9. Formar civilsamhället. Det är ju föreningslivet som skapar alla de nyttigheter som enligt Putnam och andra karaktäriserar ett gott civilt samhälle, samhällstillit till exempel.

10. Ett verktyg för stater. Återigen, rubriken är kanske inte den rätta, men det jag tänker på är att även stater stundom använder föreningsformen som verktyg för sina strävande. Som exempel kan jag nämna föreningarna FN och EU.

Om man funderar vidare kan man förmodligen hitta ytterligare viktig samhällsnytta som föreningslivet bidrar med.

 

 

Trendspanare i det blå

Har du hört talas om "entreprenörsfilantrop"?

Det är en direktöversättning av amerikanskans "Entrepreneur Philanthropist". De två amerikanska orden syftar givetvis på personer som gjort sig förmögna på affärsverksamhet och som skänker bort en del av sina vinster till något ändamål. Den som vill ha exempel från begreppets hemland kan titta på hemsidan Entrepreneur och bildspelet 9 Famous Entrepreneur Philanthropists.

Att locka superrika affärsmän att satsa pengar på ens universitet, sjukhus, malariabekämpningsprogram eller liknande är en viktig gren av fundraising-marknaden i USA. Samtidigt råkar det vara ett exempel på sådant som av kulturskäl inte lyckats slå igenom i England (se mitt förra blogginlägg Risken med att låna metoder från andra länder).

En ökande företeelse?
Varför tar jag nu upp detta? Jo, i senaste numret av Chef (mars 2014) presenteras "entreprenörsfilantrop" som ett nyord. Tidningen hänvisar till "trendspanarna på Företag & Framtid" som spår att sådana "kommer att öka i antal i takt med att den ideella, 'goda' sektorn lockar allt fler unga". Man slår sig för pannan.

Att ett sådant klumpigt ord som "entreprenörsfilantrop" skulle kunna slå igenom har jag svårt att tro. Men jag tror inte heller att företeelsen, som alls inte är ny ens i Sverige, kommer att bli en stor trend här hemma där välfärden är skattefinansierad och där skattesystemet (och de samhälleliga belöningssystemen) inte sedan flera generationer tillbaka är utformat för att uppmuntrar denna typ av givande.

Var finns sambanden?
Men det är bara halva problemet med spådomen. Att amerikanska företeelser har en tendens att dyka upp också här efter ett antal år är ju känt. Hade spåmakarna hänvisat till detta hade deras utsago verkat mindre absurd, men nu kopplar de istället fenomenet och dess ökningstakt till att den ideella sektorn "lockar allt fler unga". Var finns sambanden? Orsak och verkan? Och finns det verkligen bevis för att proportionerna unga aktiva i den ideella sektorn har förändrats nämnvärt under de senaste femtio åren?

Det finns ingen god sektor
Till och med beteckningen den "goda" sektorn om ideella sektorn är absurd. Det finns ingen sektor som är allt igenom god.

Den ideella sektorn utgörs av ideella organisationer. Det finns inget som säger att en ideell organisation måste vara god. De flesta har ett gott eller neutralt ändamål. Genom sin verksamhet bidrar de till att skapa det civila samhället, en i sig god företeelse. Men det finns ideella organisationer som har ett ont syfte och vars verksamhet är ond. Det finns också de som med onda medel försöker uppnå vad de anser vara goda mål. Och det finns de vars mål av vissa anses gott men av andra anses ont.

Poängen med ideella organisationer är inte att de är goda, utan att de gör det möjligt för enskilda människor att tillsammans verka för att uppnå sina mål och därmed göra sådant som varken staten, näringslivet eller individen ensamt kan utföra.

Det är svårt att spå, särskilt om framtiden
Slutsatsen av allt detta är förstås att det är svårt att trendspana och särskilt om sådant man själv inte förstår.

Risken med att låna metoder från andra länder

Lån av amerikanska, engelska och kanadensiska modeller och metoder kan skada den ideella sektorn i Sverige. Det gäller att vara försiktig. Och det gäller att låna in det som verkligen fungerar.

Den dokumenterade kunskapen i världen om ideella organisationer och hur de fungerar domineras idag praktiskt taget helt av de anglosaxiska länderna, framförallt USA och Storbritannien. Andra fungerande modeller, inte minst den nordiska, är föga dokumenterade.

Detta är ett stort problem. Det gör att den anglosaxiska modellen av ideell sektor, kultur och framgångsmetoder, utan att det finns några egentliga bevis för dess överlägsenhet, ses som huvudsaklig referens av forskare och som förebild av praktiker och politiker även i länder som har andra modeller. Dessa leds därmed vilse.

På det ideella området är Sverige och USA antipoder. I Sverige är nämligen den demokratiska föreningen norm. Hos oss står medlemmen i centrum som ägare, styrelse och resurs. Den kritiska resursen i svensk ideell sektor är därför medlemsengagemang.

Den synliggjorde delen av ideella sektorn i USA domineras istället av organisationer utan medlemmar. I Sverige kallar vi dem stiftelser. De är ideella, men inte demokratiska – något som många svenskar upplever som en motsägelse. För den medlemslösa organisationen är pengar den kritiska resursen.

Så medan den absolut viktigaste färdigheten för framgång i Sverige är förmågan att mobilisera medlemsengagemang, så är den i USA istället att dra in pengar. Därför är det ändamålsenligt i Sverige, men inte i USA, att ge bidrag till ideella organisationer utifrån medlemsantal, och i USA, men inte i Sverige, att istället stödja med skatteavdrag på gåvor.
 
Eftersom Sverige och USA ideellt sett är antipoder så är skillnaden i metoder avgrundsdjup. Den som vill lyckas väl i Sverige har därför ingen avgörande nytta av de gängse amerikanska nonprofit-metoderna. Man kan givetvis inspireras av dem, men man bör inte kopiera dem. För att fungera här måste de anpassas.

Och ändå är just direktimport av anglosaxiska modeller och metoder så vanligt. Det är från USA, Kanada och Storbritannien som politikerna hämtar sina idéer när de vill främja ”civila samhället”. Det är därifrån insamlingsorganisationerna lär sig ”fundraising”. Och det är från samma håll idrotten har hämtat sina idéer om bolagisering.

Att låna metoder från något väsensskilt har sina risker. Ibland kan man med det inlånade nå de tilltänkta målen, men på bekostnad av annat som är viktigare. Professionell foundraising till exempel kan minska antalet ideellt aktiva. Ibland lånas metoder in för ett mål som inte kan nås med det tilltänkta målet. Avdrag på gåvor till exempel leder inte till ett starkare civilt samhälle, vilket däremot de traditionella föreningsbidragen gör. Vad som dock är ytterst märkligt är att dessa lån sker utan tanke på riskerna med att släppa in främmande arter i ett existerande ekosystem. Det kan gå bra i vissa fall, men risken för obotlig skada är mycket hög.

Det är lätt att förstå hur det blivit så här. Kunskapen om hur man lyckas med ideella organisationer och verksamheter i Sverige är varken utforskad eller nedskriven i någon större utsträckning. Varför har staten försummat detta område? Så å ena sidan har vi en relevant, tyst kunskap som ligger i dunkel och å andra sidan en mindre relevant men på en väl upplyst scen. Vart dras då den fåkunnige? Mot ljuset naturligtvis.

Men nog om skillnaderna mellan antipoderna. Det finns också viktiga saker att lära om man istället tittar på skillnaderna inom den för oss antipodiska modellen. Och låt oss då gå direkt på dess kärnområde – ideell finansiering. Alltså, vilka är skillnaderna mellan USA och Storbritannien på detta område?

Att det verkligen finns stora skillnader i givarkultur och givarsystem mellan länderna är klart. Det har ju till exempel länge varit känt att framgångsrika insamlingsexperter från USA misslyckats helt när de använt samma metoder i Storbritannien.

Det är just skillnaderna som står i centrum i en just publicerad rapport av Rhodri Davies på Charities Aid Foundation i Storbritannien: “Give Me a Break: Why the UK Should not Aspire to a ‘US-Style’Culture of Charitable Giving”.
 
Författaren anför de kulturella (synen på förmögenheter bland annat) och politiska skillnaderna mellan USA och Storbritannien som en av de viktigaste förklaringarna varför givarkulturen i USA är annorlunda och givandet är så mycket större där än i Storbritannien. Sådana kulturella skillnader kan inte på något lätt sätt överbryggas menar han, och frågar sig sedan om det ens vore önskvärt. Det finns nämligen allvarliga brister med det amerikanska systemet: Skatteavdragen är utformat för dem med högre inkomster, av det insamlade går oproportionerligt mycket till religion och högre utbildning (45 % totalt) och det finns en stor risk för skattefusk eftersom det inte krävs bevis när man yrkar avdrag.

Författaren tar upp och beskriver avdragssystemen i det två länderna och diskuterar skillnaderna mellan dem. Han analyserar argumenten bakom dem och sätter in givandet i ett större sammanhang såsom samhällssystem och den ideella sektorn som sådan. Och allt detta illustreras med en mycket intressant grafisk bild (”infografic”) som ger viktiga fakta.

På Charities Aid Foundations hemsida framhålls att även om Storbritannien kan lära av USA så ”måste vi vara försiktiga med att tro att allt som fungerar i USA också kommer att fungera här”. Vad det gäller är att ”till en unik brittisk givarkultur” låna in det som verkligen fungerar.

Detta är kloka ord som gäller i ännu högre grad för Sverige när vi  lånar in från USA eller England.

Fel i organisation ger kris

"Rektorskrisen klantigt skött" ropar Uppsala Nya Tidning ut (UNT 2014-02-26). Kanske, men kanske inte skulle jag vilja säga. Om en ideell organisation är rätt konstruerad och inte fungerar, då är det troligen ledningen som är problemet. Men är den felkonstruerad, vilket den verkar vara i det här fallet, så fungerar den dåligt även med en kompetent ledning.

Det handlar om Uppsala Universitet där vice rektorer och andra företrädare krävt rektors avgång. Övriga huvudaktörer är Utbildningsdepartementet, som varit involverad ett halvår, och konsistoriet, universitetets styrelse.

Dramat har skildrats i UNT i två veckor nu och kan eventuellt få sin upplösning inom kort.

Uppsala Universitet är vad jag kallar tredjepartsägd ideell organisation (se min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik, s 52-55). Det är en av tre huvudtyper av ideella organisationer som finns i världen. De övriga två är medlemsägda (föreningar och förbund) respektive självägande (stiftelser, amerikanska nonprofit organisationer).

Det som är utmärkande för en tredjepartsägd ideell organisation är att den har en extern ägare som också ofta är finansiären. Det här är inte särskilt vanliga organisationer jämfört med de övriga. Men just i Sverige finns det ett antal, flest inom offentlig sektor, men också privata.

Att jag klassificerar den här typen av organisationer som ideella även när de finns inom offentlig sektor beror på att de har ett ideellt eller allmännyttigt ändamål (till exempel public service) och inte är vinstdrivande och inte heller är myndigheter. Däremot leds och verkar de ju ofta som om de vore myndigheter – en följd av att de verkar inom ramen för en sådan kultur.

Fordom var universiteten ideella föreningar. De konstruerades med skråna som förebild. De var alltså lärarägda och styrdes av sina valda ledare.

Universiteten är inte längre några föreningar (de ledande universiteten i världen är oftast stiftelser), men traditionen med demokratiska val lever kvar än idag. Så är till exempel vicerektorerna på Uppsala Universitet valda underifrån av sina lärarkollegor. Samtidigt är universitetet en tredjepartsägd organisation vilket i detta fall innebär att rektorn och konsistoriet (styrelsen) utses av regeringen.

Den ledningskris vi ser nu äger rum just i skarven mellan den demokratiska, underifrån valda ledningsstrukturen och den byråkratiska, utifrån tillsatta. Två krafter med var sin uppsättning mandat, kultur och förväntningar står mot varandra och tycks inte kunna samverka. Jag vet inget om respektive grupps kompetens, men det är fullt möjligt att bägge är kompetenta för sitt uppdrag.

Även bortsett från ledningskrisen så verkar universitetets ledningsstruktur vara felkonstruerad. Det gör universitetet onödigt svårt att leda och ökar dramatiskt risken för misslyckanden.

Utifrån vad UNT rapporterat kan jag urskilja följande strukturfel:

• En organisation kan inte vara i lika mån medlemsägd och tredjepratsägd. Man kan alltså inte ha ett system där ledningarna upp till en viss nivå väljs demokratiskt nerifrån och ledningen över den nivån utses utifrån. Detta leder automatiskt till osäkerhet, konflikt och missnöje i linjen. Det finns varianter som är möjliga, men inte den som använts här.

• Normalt utser den externe ägaren styrelsen (eller delar av den) och låter styrelsen utse den verkställande chefen. Då har styrelsen ett tydligt ansvar och kan hantera ansvarsfördelningen mellan styrelse och chef. I detta fall har regeringen utsett såväl en styrelse som en separat rektor.  Och den som utser är också den som har att avsätta. En sådan tvehövdad organisation kan fungera väl bara under mycket lyckliga omständigheter.

• När rektor tillsattes skedde det med en valliknande process. Problemet med den var att där hade kunderna, alltså studenterna, ett dominerande inflytande. Men den som leder en organisation leder dess personal, inte dess kunder. Så om syftet med processen var att få en ledare med starkt stöd i den egna organisationen, då hade man måst se till att lärarna verkligen hade det dominerande inflytandet.

Det finns säker fler problem med hur Uppsala universitet är organiserat. Men de tre som nämns ovan är fullt tillräckliga för att förklara dagens kris. Och om organisationen inte korrigeras så kommer det att bli fler.