Fi - folkrörelse eller parti?

För ett tag sedan diskuterades livligt ifall Fi var ett parti eller en folkrörelse. Det rätta svaret idag tycks vara varken eller. Eller möjligen både ock.

Fi har i offentlig bidragsansökan uppgett att de inte avser ställa upp i val. Detta har tolkats som att Fi inte är ett parti. Men måste ett parti verkligen ställa upp i val? Kan det inte verka med andra metoder istället? Naturligtvis kan det det. Ur den synvinkeln kan Fi alltså fortfarande vara ett parti. Om inte annat så ett parti i vardande.

Det bidrag Fi fick ges till folkrörelser. Detta har tolkats som att Fi numera är en folkrörelse. Men för att folkrörelsebegreppet inte ska vattnas ut helt, så måste det syfta på organisationer som är bra mycket större än Fi. Att Fi är en folkrörelse i vardande är fullt klart. Den har ett tydligt syfte och ett stort engagemang bland medlemmarna. Framgång eller ej hänger på ledningens förmåga.

Det verkligt intressanta med denna debatt var att parti och folkrörelse sattes i motsättning till varandra, som om de var oförenliga. Så är det inte. I själva verket kan ett parti inte bli riktigt starkt och inflytelserikt om det inte är och beter sig som en folkrörelse. Att förlita sig på reklamkampanjer och medieutspel kan ge tillfälliga valframgångar – upp som en sol och ned som en pannkaka – endast genom ett träget folkrörelsearbete skapas stabila väljarunderlag.

Frivilliga lever längre

"Visste ni att det är bevisat att människor som jobbar med välgörenhet lever längre och är både lyckligare och friskare än andra människor?"

Så skriver Johan Staël von Holstein i Metro ("Du skall icke vara en liten lort" 10/4 2007).

Är det sant? Nja! De undersökningar jag hört talas om har gjorts i England och USA. De har aldrig inriktat sig på begreppet välgörenhet, utan på frivilligt arbete. Vad de visat är att de pensionärer som arbetar ideellt i den form av frivilligt arbete som är vanligt i England och USA tenderar att leva längre o.s.v. än de som inte är aktiva.

Ordet välgörenhet är ett betydligt vidare begrepp. Det används sällan i Sverige eftersom det hos oss (efter bl.a. Strindbergs Röda Rummet) har en negativ klang av nådegåvor. Men om man tar ordet efter dess ursprungliga betydelse så innefattar det givare av pengar och gåvor. I vidare bemärkelse idag skulle det också kunna innefatta anställda inom vissa typer av ideella organisationer. Några bevis för att individer inom dessa två grupper skulle leva längre och må bättre finns mig veterligt inte.

Problemet med ordet välgörenhet i detta sammahang är att det, för de flesta svenskar, inte innefattar just de ideellt aktiva som undersökningarna pekar ut, nämligen de som arbetar frivilligt i ett organiserat sammanhang och till nytta för utomstående .

Folkrörelsen är ett förbund XXL

För mig är folkrörelse kort och gott en benämning på en ideell förening i förbundsform som vuxit sig så stor att dess distrikt och lokalavdelningar täcker hela landet. Det är ett förbund XXL helt enkelt. Folkrörelsen är varken ett vänster- eller högerprojekt utan en form öppen för alla.

Det finns sådant som varken familj, stat eller näringsliv kan åstadkomma. För att lösa sådana arbetsuppgifter kan det effektivaste sättet vara att bilda och driva en förening. Så har det varit i alla tider, så är det idag, och så kommer det att förbli framöver. Om en sådan förening möter upp mot ett tillräckligt angeläget och spritt behov och leds och organiseras på att tillräckligt kompetent sätt, då kan den växa till ett förbund och vidare till en folkrörelse.

För många människor är det inte så enkelt. För dem är begreppet folkrörelse också laddat med ideologi. De har kriterier som av ideologiska skäl måste läggas till för att något ska räknas som en riktig folkrörelse.

Problemet med ideologier är att de förvrider verklighetsuppfattningen. Det blir lätt så att det inte är folkrörelsen, utan en skenbild, som används som standardmått.

Henrik Berggren kritiserar i TCO-Tidningen en sådan ideologi (de som tror att de folkrörelseaktiva förr var "ett stadigt och ansvarsfullt folkslag berett till osjälviska uppoffringar för kollektivet och högre samhälleliga ideal"). Samtidigt förordar han sin egen ideologiska variant ("De klassiska svenska folkrörelserna var självhjälpsföreningar som gav medlemmarna nödvändiga verktyg för att överleva som individer i den tidens klassamhälle.").

Visst är det viktigt att inse allt ideellt arbete, även det mest oegennyttiga, har inslag av egennytta, men man måste också förstå att ingen förening någonsin förmår att bygga sig landsomfattande enbart på medlemmarnas egennytta, den måste också ha ett högre mål att samlas kring. Dessutom behöver den centrala och regionala ledare som förmår att inspirera och vägleda en kader av lokala ledare att utföra ett ansvarsfullt och uppoffrande arbete.

En folkrörelses mål och verksamhet kan vara av självhjälpstyp, d.v.s. att medlemmarna bidrar till varandras nytta. Två framträdande exempel på detta idag är idrotts- och fackföreningsrörelsen. Men det som vanligtvis förknippas med de traditionella (läs: bildade sista hälften av 1800-talet) svenska (läs: inspirerade från England och Tyskland) folkrörelserna är att de var kampanjdrivande, de spred sin ideologi, de ville förändra samhället.

Var tid har sina problem och sina lösningar, men vad gäller folkrörelsebyggandet är det grundläggande i arbetet mer eller mindre detsamma över tid. Människornas vilja till engagemang är också mer eller mindre konstant fast ökande med högre utbildning. Men för att materialiseras måste det utlösas, organiseras och ledas. För det krävs ledare och effektiva metoder.

Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten

Riksdagsledamot Ulrika Karlsson (m) hävdar i en artikel i Uppsala Nya Tidning (28/3), att kårobligatoriet är ett "klart brott mot den grundlagsfästa föreningsfriheten". Det hon vänder sig emot och vill avskaffa är att endast den som är medlem i kåren/nationen får studera och tentera på universitet.

Den grundlagsfästa föreningsfriheten handlar framförallt om rätten att fritt bilda och fritt gå med i föreningar. Men det innebär inte att det skulle vara ett brott mot föreningsfriheten att man för att kunna tillgodogöra sig en viss nyttighet tvingas vara med i en viss förening. Det är tvärt om en väl etablerad och accepterad princip. Föreningar har ofta monopol på specifika rättigheter. Endast medlemmarna har t.ex. rätt att påverka ett visst partis politik. Den som vill bo i ett HSB-hus måste vara medlem. Exemplen är många.

Historien har visat att staten (läs partierna och ideologierna) utgör det största hotet mot föreningsfriheten. Ju mindre inskränkningar det är i den dess bättre är det. Därför Ulrika, bort med tassarna!

Dr House inte kommersiell utan ideell

SvD:s ledarskribent Per Ericson skriver 28 mars om profit i vården. Han använder då Doktor Gregory House (TV4 "House) som exempel på "fantasiegggande exempel på tänkbara krockar mellan profitintresse och etik". Per Ericson utgår alltså från att House arbetar på ett affärsdrivande sjukhus.

Hur verklighetsnära serien verkligen är är svårt att säga, men det sjukhus House sägs arbeta på är inte ett bolag utan en non-profit institution, d.v.s. en ideell organisation. Det framgick tydligt i de avsnitt i höstas som tog upp den intressanta konflikten mellan kommersiell och non-profit inriktad sjukhusledning. Det slutade med att ordföranden, som utifrån ren inkompetens försökte driva sjukhuset som bolag, tvingades avgå.

Det är mycket vanligt att sjukhus i USA drivs som ideella institutioner. När det gäller vilken organisationsform som är bäst för sjukhus i Sverige står valet alltså inte enbart mellan stat och näringsliv, som många tycks tro. Det finns också ett tredje, väl beprövad och framgångsrikt alternativ, den ideella institutionen.