Ett halvår kvar till “IYV+10” – vad gör Sverige?

FN kommer nästa år att fira att det är tio är sedan Internationella frivilligåret 2001. Vad gör Sverige?

Nästa år är det tio år sedan FN:s Internationella frivilligår (IYV2001). Jubileet, som kallas “IYV+10” kommer att uppmärksammas av FN och i en rad länder.

Denna typ av manifestationer är i första hand statens ansvar. Det är staten som ska främja och hylla medborgarnas ideella insatser, inte den ideella sektorn som ska hylla sig själv.

Under frivilligåret för nästan tio år sedan utmärkte sig folkrörelselandet Sverige med att på hemmaplan göra praktiskt taget ingenting. Som svensk involverad i året på internationell nivå fick man skämmas.

I FN skrev Sverige liksom övriga EU-länder på en resolution som uppmanade världens alla länder att vidta åtgärder för att främja ideella insatser. Det var en viktig resolution. Sedan dess har den emellertid endast samlat damm på någon hylla på UD. Svenska staten har inte gjort något för att uppfylla löftena i resolutionen och det har inte heller EU. Nästa år blir det en redovisning av vad IYV2001 ledde till. Vad ska Sverige rapportera då?

Nu är det ett halvår kvar till dess att IYV+10 startar. Vad har Sverige planerat göra? Vad gör regeringen, riksdagen, kommunerna? Vem är ansvarig för samordningen? Hur stor är budgeten?

Föreningar fyller tomrum

Folk går samman i ideella föreningar för att göra något för dem viktigt, inte för att döda tid. Ideellt arbete innebär alltid ett mått av uppoffring. Det dras inte igång i onödan. Det dubblerar inte vad andra gör tillräckligt bra. Det fyller tomrum.

Eftersom föreningar startas för att göra något viktigt som är ogjort, återfinns de framförallt inom de områden där varken familj, stat eller näringsliv kan, vill eller får leverera. Ändrad balans mellan dessa samhällets fyra grundläggande sektorer är ett av de viktigaste skälen till att den ideella sektorns huvudinriktning i ett land ändras över tid och att den skiljer sig från ett land till ett annat. Vad familj, stat och näringsliv gör och inte gör är nämligen inte statiskt, utan varierar över tid och mellan länder.

Att fylla tomrum är förvisso den vanligaste drivkraften när föreningar startas, men hur de sedan utvecklas och vad de gör när de blivit etablerade är en helt annan sak. Detta styrs av en rad inte alltid logiska faktorer. Den ideella energin, det bränsle föreningar startas med och lever av initialt, alstras dock alltid av det som annars skulle ha blivit ogjort.

Att starta en förening är ett billigt, effektivt och engagerande sätt att ta sig an ett ouppfyllt behov. Föreningen baseras främst på deltagarnas egna resurser: Medlemmarna bidrar med engagemang, förmåga och tid och ofta även med pengar och andra resurser.

Frivilliga och frivilliga hjälpare

Den 15 maj kunde man läsa följande bildtext i Uppsala Nya Tidning (UNT):

Frivilliga hjälpare. En frivillig volontär hjälper en kvinna att ta sig ur ett jordbävningsdrabbat område i Sichuanprovinsen. (Foto: AP)

Det är vanligt i det flesta länder där detta inte aktivt motarbetas av myndigheterna, att privatpersoner hjälper till i räddningsarbetet vid stora och små katastrofer. Vad ska sådana kallas?

På svenska har vi sedan länge använt ordet frivilliga om de som på ideell basis utför ett visst arbete, t.ex. räddningsarbete. På sistone har det svengelska volontär spritts allt mer i media. Det är onödigt och förvirrande då det redan finns ett fullgott ord på svenska. Den citerade bildtextens ”frivillig volontär” illustrerar tydligt problemet.

Vid katastrofer finns det ofta två slags frivilliga: 1) De som är utbildade och organiserade för att bistå utsatta människor, och 2) de som spontant hjälper till.

Den första gruppen ingår ofta som en ordinarie del av räddningsinsatsen i nära samarbete med myndigheterna. De får inte betalt men utför ett professionellt arbete (jämför med Sjöräddningen här hemma).

Den senare gruppen agerar spontant och på egen hand. Den kan ibland göra avsevärd nytta, men skapar oftare stora problem för det organiserade räddningsarbetet, t.ex. genom att blockera tillfartsvägar m.m. Detta finns väl dokumenterat från olika katastrofer.

Det är viktigt att skilja mellan de två. De som är utbildade och organiserade är de vi ska uppmuntra och stödja. De kallas normalt frivilliga (på engelska volunteers). De bör inte blandas samman med de övriga, som vi kanske kan kalla frivilliga eller kanske hellre spontana hjälpare.

Vad motiverar frivilliga?

Vad motiverar frivilliga ? Underförstått, hur motiverar man frivilliga? Det är nog den vanligaste frågan jag får om frivilligarbete. Den ställs ofta av folk som just börjat närma sig frivilligarbetet. Det är också den förmodligen mest utforskade frågan inom frivilligarbetet. I ett otal forskarrapporter finns tabeller med olika skäl. Intressant, javisst, men i grunden meningslöst.

Det handlar om skepsis. Varför ger folk av sin tid och kraft utan att få betalt? Vad är tricket?

I bakgrunden spökar en populär myt. Myten om att människan är egoistisk till sin natur. Det är en myt som odlas inom näringslivet och nationalekonomin, men som de flesta inom ideella sektorn vet med sig är falsk. Det finns naturligtvis människor som är så egoistiska att de aldrig kan tänka sig att göra något för en medmänniska eller för en sak utan egen vinning. Men de är en minoritet, kanske t.o.m. en avart.

Så det finns inget trick. Frivilliga kommer motiverade; när motivationen tryter försvinner de. Att vara frivillig och att vara motiverad är därför samma sak.

Vad som motiverar någon att bli och sedan förbli frivillig skiljer från individ till individ. Det skiljer också hos en person från tid till annan och från uppgift till uppgift.

Anställda blir kvar på arbetsplatsen långt efter att de slutat vara motiverade. Många stannar även om de är helt omotiverade. Ofta har de inget alternativ. De behöver pengarna, och jobb växer inte på träd, särskilt inte för omotiverade. Men frivilliga har sin frihet. De kan ta sin hatt och gå när lusten tryter. Ingen och inget kan tvinga dem kvar.

Anställa måste motiveras, inte frivilliga.

Frivilliga lever längre

"Visste ni att det är bevisat att människor som jobbar med välgörenhet lever längre och är både lyckligare och friskare än andra människor?"

Så skriver Johan Staël von Holstein i Metro ("Du skall icke vara en liten lort" 10/4 2007).

Är det sant? Nja! De undersökningar jag hört talas om har gjorts i England och USA. De har aldrig inriktat sig på begreppet välgörenhet, utan på frivilligt arbete. Vad de visat är att de pensionärer som arbetar ideellt i den form av frivilligt arbete som är vanligt i England och USA tenderar att leva längre o.s.v. än de som inte är aktiva.

Ordet välgörenhet är ett betydligt vidare begrepp. Det används sällan i Sverige eftersom det hos oss (efter bl.a. Strindbergs Röda Rummet) har en negativ klang av nådegåvor. Men om man tar ordet efter dess ursprungliga betydelse så innefattar det givare av pengar och gåvor. I vidare bemärkelse idag skulle det också kunna innefatta anställda inom vissa typer av ideella organisationer. Några bevis för att individer inom dessa två grupper skulle leva längre och må bättre finns mig veterligt inte.

Problemet med ordet välgörenhet i detta sammahang är att det, för de flesta svenskar, inte innefattar just de ideellt aktiva som undersökningarna pekar ut, nämligen de som arbetar frivilligt i ett organiserat sammanhang och till nytta för utomstående .