Föreningsarkiv utgör viktigt föreningsstöd

Föreningsarkiv och folkrörelsearkiv utgör en mycket viktig del av föreningslivets stödstruktur. De bevarar de ideella föreningarnas historia och därmed ett viktigt kulturarv. Men att driva ett arkiv är inte gratis. Därför behöver de föreningsdrivna arkiven såväl samhällets som föreningslivets stöd.

Styrelsen i en ideell förening ska inte bara leda och administrera, den ska också förvalta. En viktig del av detta är att vårda föreningens arkiv. Där ska bevaras, allt ifrån grundandet och framåt, alla föreningens viktigare dokument. Dit hör givetvis alla typer av protokoll med bilagor, beslutsunderlag och rapporter, alla versioner av antagna stadgar, verksamhetsberättelser, bokslut och bokföring, viktigare inkommande och utgående skrivelser, avtal samt medlemsmatriklar.

Att en förening ska samla sina dokument i ett arkiv är inget som behöver stå i stadgarna. Det följer av styrelsens uppdrag och till del även av lag. Allmänt sett ingår det i god föreningssed.

Enligt SCB:s senaste statistik om "civila samhället" finns minst 160 000 ideella föreningar i Sverige. Av dessa sägs 50 000 ha någon form av ”ekonomisk aktivitet”, ett vitt begrepp som enligt SCB bland annat kan innefatta att ha minst en anställd eller arvoderad, vara momspliktig eller något liknande. Att minst 110 000 ideella föreningar saknar ”ekonomisk aktivitet” låter ju förvånande. Men vad som avses är de  mestadels lokala föreningar som baserar sin existens och verksamhet inte på pengar utan på ett stort antal ideella timmar, alltså vanliga föreningar. Till bilden hör att dessa troligen också saknar en egen, låsbar föreningslokal. Var ska de då ha sina arkiv?

De är ingen överdrift att säga, att merparten av de lokallösa föreningarnas arkiv lever farligt då de ständigt måste flyttas och hysas in än här och där.

Föreningar tenderar att bli gamla. Vad händer då föreningens arkiv växt sig alldeles för stort för att flyttas runt? Då är risken som störst att ett viktigt kulturarv skingras. Om så sker tappas tråden bakåt, något som styrelsen kanske inte upplever som så viktigt förrän den dag då föreningen till exempel ska skriva sin 50-åriga historia. Dessutom, så länge som föreningen själv förvarar de äldre delarna av sitt arkiv, kanske uppdelat på flera håll, riskerar det att förstöras av fukt eller annat, och, inte minst viktigt, är det otillgänglig för historiker, föreningsforskare, författare, journalister, släktforskare och andra.

Själv har jag just nu en flyttkartong full med arkivhandlingar stående på golvet hemma. Den måste snarast bort, säger hustrun. Ja, det är ju rimligt, nu när jag avgått ur styrelsen. Men vart ska den flyttas?

Kartongen utgör det samlade arkivet (förutom bokföringshandlingarna som förvaras hos kassören) hos en liten, mycket livaktig kulturförening i Uppsala grundad 1947, en slags utbrytning från Uppsala Universitets Ritsal. Som de flesta ideella föreningar saknar den såväl föreningslokal som anställd. Trots det klassas den av SCB som ”ekonomiskt aktiv”. Detta då den redovisar skatt för arvoden utbetalda till krokimodeller.

Egentligen borde det stå minst två kartonger arkivmaterial på golvet hemma hos mig, kanske mer. Men föreningens arkiv har flyttat runt i över sjuttio år. Det som nu saknas är det äldre materialet, det som ur kulturhistorisk synvinkel troligen är mest värdefullt. Det kan finnas undanstuvat någon stans, kanske, förhoppningsvis, men ingen i föreningen idag vet var.

Den här föreningen, liksom så många andra, har alltså ett arkivproblem. Hur ska det lösas? Fortsätta flytta runt materialet, eller?

Jag har förslagit att arkivet ska deponeras hos Folkrörelsearkivet i Uppsala. Det är en förening på länsnivå med ändamål att ”inventera, samla, förteckna, vårda och bevara arkivhandlingar” och att göra dem tillgängliga för ”allmänhet och forskare”. Det som lämnas dit kommer att tas om hand och lagras på professionellt vis. Och detta till en ganska låg medlems- och hanteringsavgift.

Hur är det då att som utomstående nyttja ett föreningsarkiv? Det kan jag svara på. Häromdagen besökte jag nämligen Norrköpings Föreningsarkiv. Anledningen var att jag ville studera dokument från Cykelklubben Antilopens grundande 1937 och de första åren.

Jag ville se vilken roll min pappa spelade vid grundandet av cykelklubben och hur länge han satt i styrelsen. Samtidigt ville jag studera hur det praktiskt gick till att grunda en idrottsförening i slutet på 1930-talet. Det första för att komplettera min släktforskning och det senare för en bok om föreningar och föreningsgrundande som jag arbetar på just nu.

Mina förväntningar på besöket uppfylldes med råge. Ett stort tack till föreningsarkivet för det! När jag kom på avtalad tid stod hela CK Antilopens arkiv för de första femtio åren framdukat i ett forskarrum. I ett antal arkivkartonger fann jag årsmötesprotokoll, styrelseprotokoll, kassaböcker, tävlingsinformation, viktigare inkommande och utgående skrivelser och mycket mera. En fullständig förteckning över CK Antilopens arkiv finns att läsa på Riksarkivets hemsida. 

Anledningen till att dessa dokument idag kan studeras i Norrköpings Föreningsarkiv är givetvis att cykelklubben först noga bevarat dem och sedan tog det kloka beslutet att ge dem en säker förvaring i föreningsarkivet.

Men det som ytterst gjorde detta möjligt är förstås det vidsynta initiativet för många år sedan att starta den ideella föreningen Norrköpings Föreningsarkiv och sedan allt det ihärdiga arbete som sedan dess lagts ner på att inrätta, sköta och finansiera det. I föreningens brand- och klimatsäkra källarrum förvaras idag 1 200 hyllmeter dokument, fanor och annat från andra hälften av 1800-talet och fram till idag. Totalt är det 1 600 arkivbildare, de flesta nu nedlagda föreningar, vars historia och samhällsinsats endast kan studeras just här.

Norrköpings Föreningsarkiv, liksom liknande arkiv på annat håll, är en kulturinstitution. Det vårdar och bevarar ett viktigt kulturarv: Föreningssveriges historia. 

Men att arkivet ens finns kvar om några år är inte självklart, berättade föreningens ordförande över en kopp kaffe. Hoten som tornar upp sig är de stora kostnaderna att driva arkivet, framförallt hyran.

Arkivföreningen har cirka 190 medlemmarna. Dessa föreningar och andra organisationer håller igång arkivet genom sitt medlemskap och föreningsengagemang och genom att förvara sina arkivhandlingar där. Men givetvis kan inte deras bidrag på långa vägar täcka kostnaderna för ändamålsenliga lokaler och annat. Arkivdriften behöver därför ekonomiskt stöd från andra. 

Jag har i andra sammanhang påpekat att det vore bättre att staten minskade sina bidrag till enskilda föreningar och i stället satsade på att finansiera sådana stödstrukturer som alla ideella föreningar har nytta av. Dit hör till exempel de föreningsstödjande delarna av studieförbundens verksamhet och givetvis också föreningsarkiven och folkrörelsearkiven.

Det vore faktiskt rimligt att det offentliga står för huvuddelen av arkivföreningarnas kostnader. Om något är detta samhällsnyttig verksamhet.

Hur stater undergräver föreningslivet

Runt om i världen undergrävs det fria föreningslivet. Det sker öppet i diktaturer men mera fördolt i demokratier. Även i Sverige. En mångfald metoder används.  

Politiker, myndighetschefer och andra makthavare som i demokratisk anda verkar i allas intresse ser sällan några problem med föreningar. Tvärt om. De uppmuntrar dem. De vet att ett livaktigt föreningsliv gör ett land bättre.

Annat är det med dem som sätter egna intressen främst. För dem är föreningar och ideellt engagerade inget positivt. Tvärt om. De är möjliga hot som bör hållas kort.

Synen på föreningslivet - om det ska verka fritt eller regleras - är därför en viktig vattendelare inom politiken, ett demokratiskt lackmustest, faktiskt.

Till saken hör, att det staten gör har stor betydelse. Av alla yttre krafter är nämligen staten den som påverkar föreningarna mest. Mer om det i Statens stöd till föreningarna. 

I Sverige är föreningslivet internationellt sett mycket starkt och livaktigt. Det beror inte på dagens politiker. Det är ett arv från det föreningspositiva 1900-talet. Under många år då var staten föreningsfrämjande. Sedan dess har stödet minskat. 

Riksdagens allt svagare stöd till föreningslivet har många orsaker. Till de yttre hör nyliberala strömningar och EU:s ointresse. Till de inre måste partierna själva räknas. De har tappat mycket av sin ursprungliga ideella, gräsrotsnära och demokratiska prägel. En följd bland annat av att politikerna i gemen inte heller som förr är förankrade i föreningslivet. 

Diktaturerna behöver vi inte gå in på närmare. De är ju av naturen rent föreningsfientliga.

Allt det en stat kan göra - medvetet eller inte - för att skada ett fritt och livaktigt föreningsliv kan samlas under följande rubriker:

• Förbjuda!
• Begränsa!
• Förfölja!
• Motverka!
• Förleda!
• Avleda!

Att makthavare förbjuder föreningar som stör deras planer är inget nytt. Det gjordes i gamla Rom, av Gustav Vasa (som förbjöd och plundrade gillena) och i franska revolutionen (där revolutionärerna förbjöd alla föreningar) för att bara nämna tre välkända exempel. 

I dagens värld är olika slag av föreningsförbud vanliga i diktaturer, men de ökar sorgligt nog även i demokratier. Att förbjuda alla föreningar är dock sällan aktuellt, förbuden är snarare kirurgiska, ty även diktatorer har nytta av föreningar.

Den som vill hålla ett demokratiskt sken uppe vill snarare begränsa än förbjuda. Skillnaden är dock inte alltid så stor. Begränsningen kan ju vara att endast sådana verksamheter som makten godkänt får bedrivas, eller att föreningar får styras, verka, tycka eller finansieras endast på godkänt sätt. 

Legal, halvlegal och helt utomlegal förföljelse av oönskade föreningar och föreningsaktiva är tyvärr vanligt. För aktuella data, se CIVICUS. Till förföljelsearsenalens "rumsrena" sida hör övervakning och registrering av medlemmar och aktiviteter, till det uppenbart ljusskygga hör inbrott, sabotage, trakassering, mord och tortyr. 

Föreningar är för sin existens beroende av ideellt arbete. Staten kan därför försvaga dem genom att motverka medborgarnas lust och möjlighet att organisera sig. Sådana åtgärder är ganska vanliga och tycks öka. De kan se ut på många sätt:

• Staten kan med lag om godkännande och registrering minska intresset för att bilda nya föreningar. Denna kontrollfunktion innebär förstås i sig ett visst mått av hot, men detta kan ökas rejält genom krav på en komplett medlemslista.
• Staten kan undergräva föreningarnas finansiering. Vissa typer av gåvor kan förbjudas. Traditionella ideella inkomstskapade verksamheter som basarer och lotterier kan försvåras. Statsbidrag kan villkoras med krav på att även enskilda förtroendevalda måste följa reglerna eller avsättas.
• Antalet föreningsaktiva kan minskas genom att klassa ideellt arbete som "otillåten bisyssla" för alla anställda i stat, region och kommun.
• Banker kan göra det svårt och dyrt för föreningar att använda kontanter, öppna bankkonton och nyttja betalsystem. 
• Staten kan trötta ut ideellt engagerade genom att kräva in rapporter, statistik, redovisningar och liknande. 
• Staten kan göra föreningsarbete mer tungrott med en föreningslag och obligatoriska normalstadgar.
• Kommuner kan lägga ner föreningsstödet och minska tillgången på lämpliga mötes- och verksamhetslokaler. När studieförbund då kompenserar bortfallet med egen kunskap och lokaler kan staten skära ner deras statsanslag.

Dagens politiker har en övertro på ekonomiska styrmedel. Bidrag, brist på bidrag och straffavgifter förleder konsumenter att "köpa" just det som politikerna vill "sälja". Motsvarande inom föreningspolitiken är att med statsbidrag och bidragsvillkor söka knuffa föreningar i en politiskt önskvärd riktning. Se Invandrarförbund och statsbidrag. Men bidrag ges också för att gynna vissa omhuldade föreningstyper, inte minst partierna själva.

Grunden för statsbidragen tycks vara tron att de gör ideella föreningar och förbund starkare. Men så enkelt är det inte. Statsbidrag kan hjälpa, men det kan också stjälpa. Ideella föreningars grundval är det enskilda engagemanget. Detta kan inte köpas för pengar. Därför kan måttliga föreningsbidrag vara till nytta, medan rejäla sådana kan skada. Förbund som med bidrag blir starka centralt tenderar att bli svaga lokal där de för att fungera väl borde vara starka.

Faktum är att föreningslivet skulle må bäst av staten inte gav bidrag till enskilda organisationer, utan i stället använde pengarna för att skapa en neutral, allmänt föreningsfrämjande miljö.

Politiken att avleda, slutligen, är ett specialfall. Dess mål är inte att stödja enskilda, prioriterade föreningar. Den vill omvandla helheten, förändra hela sektorn. Här är USA den stora föregångaren. 

Enligt Alexis de Tocqueville på 1800-talet präglades USA av ett omfattande och aktivt föreningsliv. Detta levde kvar ännu på 1960-talet. Men inte idag. Dagens föreningsliv liknar enligt Robert Putnam mer en "ensam bowlare".

Det som hände mellan Tocqueville och Putnam var att världens största folkrörelseland blev ett stiftelseland. 

Det var en gigantisk omvandling: En typ av ideell organisation, en typ av ideellt engagemang, en typ av ideell verksamhet och en typ av ideellt ledarskap ersattes av var sin helt annan typ. Ett helt folk började arbeta ideellt på ett helt annat sätt och med helt andra saker än tidigare. 

Eller i klartext: Gräsrotsföreningar och förbund ersattes av så kallade "non-profits", alltså verksamhetsstiftelser. Medlemsengagemang ersattes av volontärarbete. Demokrati och ledarskap  av management. Och samhällspåverkan av samhällsservice. 

Den amerikanska ideella sektorn slutade alltså vara den demokratins bas som Tocqueville beundrade. I stället blev den statens välanpassade hjälpreda - helt klart också nyttig, men nyttig på ett helt annat sätt. Läs mer i USA:s medlemslösa "förbund".

Transformeringen var en komplicerad och dyr process, men inget tyder på att den egentligen var avsiktlig. Den var snarare det oväntade resultatet av statens kraftfulla satsning på att främja verksamhetsstiftelser och volontärarbete i stället för föreningar och aktiva medlemmar. Till de hävstänger som användes hörde verksamhetsbidrag och skattebefrielser på gåvor. Forskning och konsulter spelade en stor roll liksom organiserat federalt kampanjarbete. En hel stiftelsefrämjande kultur och industri byggdes upp.

Det som hände i USA var unikt. Det är inte troligt att det kan upprepas på annat håll. Men försök har gjorts och kommer framöver att göras, också i Sverige. Det är därför staten här till exempel har infört skattebefrielse på gåvor och fördunklande nyord som civila samhället.

En avledning av amerikansk typ gör naturligtvis den ideella sektorn "samhällsnyttigare", fast bara i ett kortsiktigt perspektiv. Det som går förlorat är den långsiktiga aspekten, föreningslivets ultimata samhällsuppgift, nämligen den att skydda rikets demokratiska system och medborgare från staten, skulle denna vandra politiskt vilse. 

 

Invandrarförbund och statsbidrag

Moderaterna vill att staten ska sluta ge bidrag till invandrarförbund och istället stödja integrationsarbete inom idrotts- och kulturföreningar. Utifrån detta resonerar jag om invandrarföreningar, invandrarförbund och statsbidrag. 

Detta dök upp i Twitterflödet:

"Stoppa bidrag till etniska föreningar. Skattepengar ska inte användas till det som riskerar att öka segregationen. Håller du med?"

Avsändare var Moderaterna. Vice ordföranden Elisabeth Svantesson förklarade utspelet i Bulletin. Här en sammanfattning:

Statens bidrag till etniska föreningar ska tas bort. De gynnar inte integration, förstärker segregationen och är inget som skattebetalarna ska stå för. Pengarna ska i stället gå till integrationsarbete inom idrotts- och kulturföreningar. Etniska föreningar kan vara viktiga för nyanlända, men de får finansiera dem själva. Det förlorade statsbidraget bör kunna ersättas med medlemsavgifter.  

De etniska organisationer som får statsbidrag är förbund. Jag noterar att Moderaterna valt att istället kalla dem föreningar. Det skapar oklarhet. Invandrarnas föreningar finns nämligen lokalt och får samma kommunala bidrag som andra föreningar. Vill Moderaterna stoppa också dessa?  

Betydande statligt stöd sedan 1975

Statligt organisationsstöd till invandrarförbund har funnits sedan 1975, alltså i snart femtio år. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), som numera delar ut bidragen, säger att dessa till exempel kan finansiera förbundets kansli, administration och anställda.

I propositionen 1975:26 sas klokt att statsbidraget inte skulle villkoras, skulle vara förutsägbart flera år framåt och vara av kompletterande karaktär. Det sistnämnda motsades dock direkt. Bidraget skulle nämligen få uppgå till "högst 75 % av styrkta kostnader”. 

Av Invandrar- och minoritetspolitiken: slutbetänkande (SOU 1984:58) framgick att statens bidrag nio år senare utgjorde 73 % av invandrarförbundens inkomster. Invandrarverket menade att organisationerna hade ett "naturligt begränsat medlemsunderlag" och inte ens med "en kraftig ökning av medlemsavgifterna" kunde förbättra sin ekonomi.

Att invandrare organiserar sig är självklart

Att landsmän på utrikes ort går samman för att ömsesidigt stötta varandra är en självklarhet. Vi människor bildar föreningar för att lösa problem vi annars inte kan lösa och för att nå mål vi annars inte kan nå. 

Invandrarföreningar av typen föreningar för ömsesidig nytta går långt tillbaka i tiden. I Sverige har de funnits i minst tusen år. Det vet vi tack vare ett par runstenar i Sigtuna. Frisernas gille, som nämns där, är Sveriges äldsta kända såväl invandrarförening som föreningsnamn. Gillesbröderna bestod av både friser (från dagens Holland) och svear och var sannolikt handelsmän. 

Det var fortsatt vanligt under medeltiden att utländska köpmän bildade invandrarföreningar. Sankta Gertruds gille i Stockholm är ett exempel. Det grundades av tyska köpmän på 1300-talet. 

En variant av invandrarförening är en egen församling. I Stockholm fanns en finskspråkig från 1533, tysk från 1558, holländsk reformert från 1692 och en judisk från 1775.

Nationer, som organiserar studenter utifrån geografisk härkomst, är en annan variant. De första fanns vid universitetet i Paris på 1200-talet. Därifrån spred sig idén över Europa. I Sverige har de funnits sedan 1600-talet. 

Finsktalande har utöver församling haft egna föreningar i Sverige sedan 1830. En från 1890-talet är ännu verksam. Första föreningen för italienare kom 1909, för polska flyktingar 1918 och baltiska flyktingar 1944. Antalet ökade sedan snabbt med efterkrigstidens immigration.

Den stora svenska emigrationen till USA från mitten på 1800-talet ledde naturligtvis till ett stort antal svenska föreningar och församlingar där. 

På motsvarande sätt har dagens utlandssvenskar ordnat det för sig. Svenska föreningen finns i ett antal länder. Det gör också svenskornas SWEA och Svenska kyrkans utlandsverksamhet.  

Det är naturligtvis inte invandrarföreningens uppgift att skapa integration. Men genom att ge sina medlemmar stöd i invandrarsituationens alla utmaningar och möjligheter bidrar den effektivt till just detta.

Typiska invandrarföreningar är lokala och bygger på ideellt arbete. De har därför normalt inga större  problem att finansiera sig själva. 

Start av invandrarföreningar

Föreningar har förekommit över hela världen. Men i många länder har de undertryckts av staten och för idag en tynande tillvaro. Den starka föreningstradition och allmänna föreningskompetens vi har i Sverige är därför unik. 

Det är mer regel än undantag att invandrare vid ankomsten har låg föreningskompetens. Det har emellertid inte hindrat föreningsbildande. Det är nämligen ganska lätt att bilda och driva en lokal förening för ömsesidig nytta. Det som krävs är 1) ett angeläget gemensamt behov, 2) en lämplig stadgemall, 3) ledare med energi, organisationsförmåga och demokratiskt sinne, och 4) grundläggande förenings- och möteskunskap. Ett och tre hade invandrarna själva. Två och fyra fick de hjälp med från kommun  och bildningsförbund.

Invandrarförbund däremot är inte lika enkla att få igång och driva.

Start av invandrarförbund

Det första invandrarförbundet bildades 1953. Innan Riksdagen tog sitt invandrarpolitiska beslut 1975 fanns bara åtta och någon snabb tillväxt var inte i sikte. Sannolikt saknade berörda grupper såväl behov, resurser som förbundskunskap. 

Men Riksdagens beslut 1975 ändrade förutsättningarna. Det gav invandrarförbunden erkännande, status och rätt till regelbundna möten med staten. Och inte minst, finansiering. Fler förbund startades. Därmed fick staten de breda kontaktytor med invandrargrupperna som den uppenbarligen eftersträvade. Att på detta sätt koppla invandrarföreningarna till folkrörelsesverige var uppenbarligen en integrationsfrämjande åtgärd.

Fick invandrarförbunden en bra start?  

För att ett förbund, vilket som  helst, ska kunna fungera och utvecklas väl måste det designas rätt från start. För detta krävs kunskap och erfarenhet, något som de blivande invandrarförbunden måste ha fått hjälp med.

Förbund styrs nerifrån. De lokalt aktivas kollektiva vilja ska slå igenom centralt och vägleda dem som arbetar där. Att säkerställa det i stadgarna är absolut nödvändigt, men inte tillräckligt. Också annat måste bli rätt, till exempel finansieringen. 

För att långsiktigt fungera väl bör ett förbund finansieras underifrån, av sina lokalföreningar. Om förbundskontoret har sin egen, oberoende finansiering rubbas balans och funktion i förbundet. Då finns risk att demokratin försvagas, att kontoret växer sig oproportionerligt stort, att det utvecklar sin egen utåtriktad verksamhet, och att det försummar sin egentliga huvuduppgift, nämligen att leda, samordna, stödja och serva medlemsföreningarna.

Finansiering på fel sätt och andra brister som byggs in i ett förbund vid start tenderar att leva kvar under många år.

Riksdagen 1975 kan därför mycket väl ha gjort invandrarförbunden en björntjänst genom att besluta att organisationsbidraget fick vara upp till sjuttiofem procent. Det hade varit bättre om det varit högst tjugofem procent. 

Kan statsbidragen avbrytas utan att skada förbunden?

Att stater söker undergräva ekonomin hos för dem oönskade föreningar är inget ovanligt. Så gör till exempel odemokratiskt regimer för att bli av med opposition och folklig kritik. Ett av sätten då är att förbjuda finansiering från utlandet. Sådana förbud ger staten möjlighet inte bara att stoppa finansiering och övervaka penningströmmar, utan också att göra razzior och på annat sätt trakassera föreningarna. Allt med det outsagda syftet att försvaga och isolera dem så att de blir ineffektiva och helst ger upp.

Moderaternas utspel är förstås annorlunda. Partiet vill att staten ska sluta dela ut ett visst bidrag, men den praktiska effekten för de berörda förbunden är naturligtvis densamma. Detta i synnerhet som staten genom att dela ut bidraget i nära femtio år gjort det till en institution och skapat ett beroende.

Externa bidrag är inte säkra, risk finns att de avbryts. En ideell organisation som gjort sig beroende av ett sådant lever farligt. Förbund bör så långt möjligt är stå på egna ben. Externa inkomster bör endast vara komplement och även då diversifierade.

Om invandrarförbunden centralt idag fortfarande huvudsakligen finansieras av statliga bidrag, då kan staten inte plötsligt ta bort dessa bidrag utan att förorsaka avsevärd, kanske fatal skada. Om Moderaterna skulle lyckas förverkliga sitt utspel, då måste staten rimligen med en flerårig uppsägningstid ge invandrarförbunden en chans till omställning. Men även med en sådan frist skulle vi förmodligen i slutändan få se såväl nedläggningar som sammanslagningar.