Invandrarförbund och statsbidrag

Moderaterna vill att staten ska sluta ge bidrag till invandrarförbund och istället stödja integrationsarbete inom idrotts- och kulturföreningar. Utifrån detta resonerar jag om invandrarföreningar, invandrarförbund och statsbidrag. 

Detta dök upp i Twitterflödet:

"Stoppa bidrag till etniska föreningar. Skattepengar ska inte användas till det som riskerar att öka segregationen. Håller du med?"

Avsändare var Moderaterna. Vice ordföranden Elisabeth Svantesson förklarade utspelet i Bulletin. Här en sammanfattning:

Statens bidrag till etniska föreningar ska tas bort. De gynnar inte integration, förstärker segregationen och är inget som skattebetalarna ska stå för. Pengarna ska i stället gå till integrationsarbete inom idrotts- och kulturföreningar. Etniska föreningar kan vara viktiga för nyanlända, men de får finansiera dem själva. Det förlorade statsbidraget bör kunna ersättas med medlemsavgifter.  

De etniska organisationer som får statsbidrag är förbund. Jag noterar att Moderaterna valt att istället kalla dem föreningar. Det skapar oklarhet. Invandrarnas föreningar finns nämligen lokalt och får samma kommunala bidrag som andra föreningar. Vill Moderaterna stoppa också dessa?  

Betydande statligt stöd sedan 1975

Statligt organisationsstöd till invandrarförbund har funnits sedan 1975, alltså i snart femtio år. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), som numera delar ut bidragen, säger att dessa till exempel kan finansiera förbundets kansli, administration och anställda.

I propositionen 1975:26 sas klokt att statsbidraget inte skulle villkoras, skulle vara förutsägbart flera år framåt och vara av kompletterande karaktär. Det sistnämnda motsades dock direkt. Bidraget skulle nämligen få uppgå till "högst 75 % av styrkta kostnader”. 

Av Invandrar- och minoritetspolitiken: slutbetänkande (SOU 1984:58) framgick att statens bidrag nio år senare utgjorde 73 % av invandrarförbundens inkomster. Invandrarverket menade att organisationerna hade ett "naturligt begränsat medlemsunderlag" och inte ens med "en kraftig ökning av medlemsavgifterna" kunde förbättra sin ekonomi.

Att invandrare organiserar sig är självklart

Att landsmän på utrikes ort går samman för att ömsesidigt stötta varandra är en självklarhet. Vi människor bildar föreningar för att lösa problem vi annars inte kan lösa och för att nå mål vi annars inte kan nå. 

Invandrarföreningar av typen föreningar för ömsesidig nytta går långt tillbaka i tiden. I Sverige har de funnits i minst tusen år. Det vet vi tack vare ett par runstenar i Sigtuna. Frisernas gille, som nämns där, är Sveriges äldsta kända såväl invandrarförening som föreningsnamn. Gillesbröderna bestod av både friser (från dagens Holland) och svear och var sannolikt handelsmän. 

Det var fortsatt vanligt under medeltiden att utländska köpmän bildade invandrarföreningar. Sankta Gertruds gille i Stockholm är ett exempel. Det grundades av tyska köpmän på 1300-talet. 

En variant av invandrarförening är en egen församling. I Stockholm fanns en finskspråkig från 1533, tysk från 1558, holländsk reformert från 1692 och en judisk från 1775.

Nationer, som organiserar studenter utifrån geografisk härkomst, är en annan variant. De första fanns vid universitetet i Paris på 1200-talet. Därifrån spred sig idén över Europa. I Sverige har de funnits sedan 1600-talet. 

Finsktalande har utöver församling haft egna föreningar i Sverige sedan 1830. En från 1890-talet är ännu verksam. Första föreningen för italienare kom 1909, för polska flyktingar 1918 och baltiska flyktingar 1944. Antalet ökade sedan snabbt med efterkrigstidens immigration.

Den stora svenska emigrationen till USA från mitten på 1800-talet ledde naturligtvis till ett stort antal svenska föreningar och församlingar där. 

På motsvarande sätt har dagens utlandssvenskar ordnat det för sig. Svenska föreningen finns i ett antal länder. Det gör också svenskornas SWEA och Svenska kyrkans utlandsverksamhet.  

Det är naturligtvis inte invandrarföreningens uppgift att skapa integration. Men genom att ge sina medlemmar stöd i invandrarsituationens alla utmaningar och möjligheter bidrar den effektivt till just detta.

Typiska invandrarföreningar är lokala och bygger på ideellt arbete. De har därför normalt inga större  problem att finansiera sig själva. 

Start av invandrarföreningar

Föreningar har förekommit över hela världen. Men i många länder har de undertryckts av staten och för idag en tynande tillvaro. Den starka föreningstradition och allmänna föreningskompetens vi har i Sverige är därför unik. 

Det är mer regel än undantag att invandrare vid ankomsten har låg föreningskompetens. Det har emellertid inte hindrat föreningsbildande. Det är nämligen ganska lätt att bilda och driva en lokal förening för ömsesidig nytta. Det som krävs är 1) ett angeläget gemensamt behov, 2) en lämplig stadgemall, 3) ledare med energi, organisationsförmåga och demokratiskt sinne, och 4) grundläggande förenings- och möteskunskap. Ett och tre hade invandrarna själva. Två och fyra fick de hjälp med från kommun  och bildningsförbund.

Invandrarförbund däremot är inte lika enkla att få igång och driva.

Start av invandrarförbund

Det första invandrarförbundet bildades 1953. Innan Riksdagen tog sitt invandrarpolitiska beslut 1975 fanns bara åtta och någon snabb tillväxt var inte i sikte. Sannolikt saknade berörda grupper såväl behov, resurser som förbundskunskap. 

Men Riksdagens beslut 1975 ändrade förutsättningarna. Det gav invandrarförbunden erkännande, status och rätt till regelbundna möten med staten. Och inte minst, finansiering. Fler förbund startades. Därmed fick staten de breda kontaktytor med invandrargrupperna som den uppenbarligen eftersträvade. Att på detta sätt koppla invandrarföreningarna till folkrörelsesverige var uppenbarligen en integrationsfrämjande åtgärd.

Fick invandrarförbunden en bra start?  

För att ett förbund, vilket som  helst, ska kunna fungera och utvecklas väl måste det designas rätt från start. För detta krävs kunskap och erfarenhet, något som de blivande invandrarförbunden måste ha fått hjälp med.

Förbund styrs nerifrån. De lokalt aktivas kollektiva vilja ska slå igenom centralt och vägleda dem som arbetar där. Att säkerställa det i stadgarna är absolut nödvändigt, men inte tillräckligt. Också annat måste bli rätt, till exempel finansieringen. 

För att långsiktigt fungera väl bör ett förbund finansieras underifrån, av sina lokalföreningar. Om förbundskontoret har sin egen, oberoende finansiering rubbas balans och funktion i förbundet. Då finns risk att demokratin försvagas, att kontoret växer sig oproportionerligt stort, att det utvecklar sin egen utåtriktad verksamhet, och att det försummar sin egentliga huvuduppgift, nämligen att leda, samordna, stödja och serva medlemsföreningarna.

Finansiering på fel sätt och andra brister som byggs in i ett förbund vid start tenderar att leva kvar under många år.

Riksdagen 1975 kan därför mycket väl ha gjort invandrarförbunden en björntjänst genom att besluta att organisationsbidraget fick vara upp till sjuttiofem procent. Det hade varit bättre om det varit högst tjugofem procent. 

Kan statsbidragen avbrytas utan att skada förbunden?

Att stater söker undergräva ekonomin hos för dem oönskade föreningar är inget ovanligt. Så gör till exempel odemokratiskt regimer för att bli av med opposition och folklig kritik. Ett av sätten då är att förbjuda finansiering från utlandet. Sådana förbud ger staten möjlighet inte bara att stoppa finansiering och övervaka penningströmmar, utan också att göra razzior och på annat sätt trakassera föreningarna. Allt med det outsagda syftet att försvaga och isolera dem så att de blir ineffektiva och helst ger upp.

Moderaternas utspel är förstås annorlunda. Partiet vill att staten ska sluta dela ut ett visst bidrag, men den praktiska effekten för de berörda förbunden är naturligtvis densamma. Detta i synnerhet som staten genom att dela ut bidraget i nära femtio år gjort det till en institution och skapat ett beroende.

Externa bidrag är inte säkra, risk finns att de avbryts. En ideell organisation som gjort sig beroende av ett sådant lever farligt. Förbund bör så långt möjligt är stå på egna ben. Externa inkomster bör endast vara komplement och även då diversifierade.

Om invandrarförbunden centralt idag fortfarande huvudsakligen finansieras av statliga bidrag, då kan staten inte plötsligt ta bort dessa bidrag utan att förorsaka avsevärd, kanske fatal skada. Om Moderaterna skulle lyckas förverkliga sitt utspel, då måste staten rimligen med en flerårig uppsägningstid ge invandrarförbunden en chans till omställning. Men även med en sådan frist skulle vi förmodligen i slutändan få se såväl nedläggningar som sammanslagningar.