USA: Problem i statsstöd till ideella verksamheter

På gott och ont, mest det senare är jag rädd, genomgår den ideella sektorn i Sverige och dess relationer med stat och kommun en anglosaxifiering. Politiker och offentliga chefer och även aktiva inom ideella organisationer sneglar på England, Kanada och USA för inspiration. Med tanke på detta är det klokt att hålla sig à jour med vad som händer i dessa länder.

Ett stort antal ideella organisationer i USA arbetar med ekonomiskt stöd från staten. I själva verket är den amerikanska ideella sektorn betydligt mer beroende av sådant stöd än den svenska. Men statsstödet är långt ifrån oproblematiskt. Ett färskt exempel på de problem som finns redovisas i den nyutkomna rapporten Nonprofit-Government Contracts and Grants: Findings from the 2013 National Survey från Urban Institute som i samarbete med National Council of Nonprofits tagit in uppgifter från 55.000 ideella organisationer.

Om du inte har tid att läsa hela rapporten får du en sammanfattning  och intressanta kommentarer på Non Profit Quarterly´s (NPQ) hemsida: Government Contracting and Payment Practices: Lingering Problems for Nonprofits.

Många av de problem som finns i relationerna mellan offentliga finansiärer och ideella utförare i USA finns också här, till exempel oförståndet att bara finansiera tjänsten, inte de administrativa kostnaderna, ett säkert sätt att undergräva både kvaliteten på tjänsten och organisationens framtid. Det finns naturligtvis också problem som är mer amerikanska till sin natur, men också sådana kan snart vara våra.

Vid en paneldiskussion om rapporten framkom dessutom att en av anledningarna till att ideella organisationer utkonkurreras av företag i olika upphandlingar är att upphandlingsreglerna tillrättalagts för att passa just företag. De företag som får kontrakten behandlas också inte sällan förmånligare av myndigheterna än motsvarande ideella organisationer. Samma problem har vi inom EU.

Myndighetsdrivna insamlingsorganisationer i USA

CIA och NASA gör det: Kompletterar sina enorma statliga budgetar med ideella medel. De har startat insamlingsstiftelser. Och nu finns i Senaten förslag på ytterligare en statlig, ideell stiftelse. Det skapar oro bland de ideella organisationerna.

Visste du att den amerikanska spionorganisationen CIA har sin egen ideella insamlingsorganisation? Och CIA är inte ensam. Det finns fler statliga organisationer i USA som kompletterar sina skattebaserade anslag med ideella medel med hjälp av egna ideella organisationer.

Det gäller till exempel en del statliga universitet som på så sätt försöker konkurrera med sina ideella (och oftast mycket mer framgångsrika) konkurrenter. Genom att skapa ideella organisationer, som med skattelagens regel 501(c)(3) får skattebefrielse för både sig själv och sina givare, kan de samla in pengar till program och verksamheter som de inte kan finansiera med offentliga medel. Samtidigt blir de mindre transparanta, vilket irriterar såväl myndigheter som massmedia.

Federala organisationer som har liknande upplägg är CDC (se nedan) och rymdmyndigheten NASA vars egen insamlingsorganisation heter United States Space Foundation.  

CDC är en del av det statliga hälsosystemet i USA. Dess insamlingsorganisation, National Foundation for the Centers for Disease Control & Prevention, ger kompletterande finansiellt stöd till arbetet med viktiga nationella och internationella hälsofrågor. Stiftelsen samlade in 23 miljoner dollar 2010. Pengarna satsades bland annat på antirökningsarbete och på hälsoinsatser i Afrika. De viktigaste bidragsgivarna är andra fonder inklusive Bill & Melinda Gates Foundation.

Tillbaka till CIA. Dess insamlingsorganisation heter In-Q-Tel och grundades 1999 för att med investeringar inom näringslivet främja utvecklingen av teknik som är till nytta för CIA i dess verksamhet. År 2010 samlade In-Q-Tel in 56 miljoner dollar. Hur pengarna används är inte officiellt; detta granskas enbart av CIA själv. Men enligt organisation själv har den hittills inversterat 1,5 miljarder dollar och samarbetar med över 200 riskkapitalister. Läs mer på In-Q-Tels egen hemsida.  

Allt detta enligt en artikel av Rick Cohen i Non Profit Quarterly: Philanthropy Funding Government Work? There’s a Foundation for That—Several, Actually.

Enligt Cohen är de nämnda organisationerna bara udda inslag i den ideella sektorn. Ett större potentiellt hot för de ideella organisationerna är den nya insamlingsorganisation som just förslagits i Senaten. Det gäller bildandet av en ideell stiftelse, Preparedness and Resilience Foundation, för att stödja den verksamhet som bedrivs av den amerikanska katastrof-myndigheten, Federal Emergency Management Administration (FEMA). I Senaten beskrev förslagsställaren stiftelsen som en filatropisk mellanhand mellan FEMA och näringslivet.

Cohen menar att denna organisation kommer att konkurrera med de ideella katastrof-organisationerna om relativt svårinsamlade katastrofpengar. Och detta trots att det är det just dessa organisationer som myndigheten vill ha ett nära samarbete med, uppmuntra och förväntar sig ska leverera viktig katastrofhjälp.   

Om den här stiftelsen blir av, menar Rick Cohen, då har amerikanska ideella organisationer verkligen skäl att oroa sig.

Äldreomsorg bäst i ideell regi

Inom dominerande politisk ideologi idag hålls för självklart att kommunal äldreomsorg drivs bäst i företagsform. Men för sådan allmännyttig verksamhet är drift i kommunal regi minst lika bra, och drift i ideell regi ännu bättre. Tyvärr gynnar upphandlingssystemet företagen och missgynnar de ideella organisationerna.

Planekonomi

Företag är utan tvivel den lämpligaste driftsformen för den som vill lyckas på en konkurrensutsatt marknad. Men skattefinansierad äldreomsorg är ingen marknad. Det är snarare en planekonomi eftersom kommunen fastställer mål och regler och tillhandahåller finansieringen. Där finns ingen kund och ingen kundrelation, bara en uppdragsgivare och en uppdragstagare.

Oavsett om ett företag, en kommunal förvaltning eller en ideell organisation vinner en upphandling, så handlar det om att utföra samma jobb, med samma personal, i samma lokaler och med av kommunen utvecklade metoder, synsätt och kvalitetsmått. Och skulle entreprenören misslyckas, då är kommunen skyldig att gå in och rädda driften.

Det råder givetvis konkurrens under själva upphandlingen, men det är bara en hastig glimt av marknad. Sedan handlar det till hundra procent om att driva en skattefinansierad, politiskt reglerad och monopoliserad, allmännyttig verksamhet. Och för sådan drift är inte företaget bättre lämpat än andra typer av organisationer.

Vinstens roll och betydelse

Det är möjligheten att dela ut vinst som gör företag till företag. Det är vinsten som lockar företagaren och investeringskapitalet. Det är också med vinsten som mål och som mått, som företaget gör sig framgångsrikt på en konkurrensutsatt marknad.  
 

Vinsten i äldreomsorgen

På marknaden kan företag öka sina vinster genom att sälja mer eller höja priserna. Inom den reglerade äldreomsorgen finns inga sådana möjligheter. Där måste företagen skapa sin vinst inom ramen för den avtalade ersättningen.

I teorin tas denna vinst inte från själva vården, utan alltid från ett effektivare arbete. Men så är det bara i början, vid de första upphandlingarna. I skarven mellan det gamla och det nya systemet finns initialt stora skillnader mellan anbudsgivarna i metoder, effektivitet, kalkylering och kostnader. Upphandlingen är i det läget en ny, oprövad värld för de kommunala vårdgivarna, men hemmaplan för företagen. Men vart efter att skillnaderna i kunskaper och metoder sedan utjämnas, tvingas anbuden ner till en nivå där företagen bara kan göra vinst genom att knapra på vårdens innehåll och kvalitet. Då förvandlas deras vinstinriktning från en initial fördel till en permanent nackdel, från effektivitetsfrämjare till kvalitetssänkare. Från den stunden är företag uppenbarligen ett sämre alternativ än kommunal eller ideell drift, som ju bägge drivs utan vinstintresse.

Drift i kommunal regi

Kommunens egna vårdgivare kan vara lika billiga och effektiva som företagen om politikerna ger dem de rätta förutsättningarna. Och när konkurrensen i upphandlingarna tvingat ner ersättningarna till en normalnivå så kan de alltid hålla en högre kvalitet.  

Det som behövs för att kommunens egna verksamheter framgångsrikt ska mäta sig med företagen är 1) att de har resurser och kompetens att utarbeta bra anbud, 2) att de har lämplig struktur, ledarskap och ideologi för att bedriva äldreomsorg som en allmännyttig verksamhet, och 3) att de inte behöver utarma vården med vinstuttag.

Det enda som kan överträffa äldreomsorg i kommunal egenregi är drift i fristående ideell regi.

Ideell drift

Samma politiker som ytterst gärna överskattar företagens förmåga att leverera god äldreomsorg, underskattar grovt de ideella organisationernas.

Ideella organisationer kan förvisso inte tävla med företag på en kommersiell marknad, men på sina egna marknader – den allmännyttiga och den ideella – är de överlägsna dem. Det är naturligt. De är helt enkelt specialkonstruerade för att verka i just sådana sammanhang.

Du som tvivlar på att fristående ideella organisationer förmår upprätthålla en kvalificerad och god allmännyttig verksamhet kan med ett musklick enkelt få övertygande bevis. Titta rankinglistorna över världens främsta sjukhus respektive universitet. De som drivs i ideell regi dominerar stort i toppen.

Dessa sjukhus och universitet är verksamhetsdrivande stiftelser. Det är också den ideala juridiska formen för att driva äldreomsorg i fristående ideell regi.

Sådana stiftelser baseras på ett ideellt ändamål och en styrelse sammansatt av de kompetenser som behövs för att styra, leda och kontrollera verksamheten som i likhet med kommunens och företagets drivs av chef och personal. Det som gör denna modell bättre är styrelsens aktiva roll, det ideella syftet och det faktum att alla resurser behålls i verksamheten. Det leder, allt annat lika, till att stiftelsen kan leverera äldreomsorg med högre kvalitet än kommunen och företaget. Denna kvalitet kan den dessutom lätt höja ännu mer genom att komplettera personalen med ett antal välorganiserade och välintegrerade frivilliga. Budgeten kan de stärka ytterligare genom professionella insamlingar.

Som ett nästan lika bra alternativ till den verksamhetsdrivande stiftelsen kan man tänka sig äldreomsorgsföreningar upprättade av till exempel lokala pensionärsföreningar. Sådana driftsföreningar skulle naturligtvis verka professionellt precis som övriga operatörer fast med den ytterligare fördelen att vara fast förankrad i brukarleden.

Upphandlingar gynnar det sämsta alternativet och missgynnar det bästa

I helsidesannonser i dagspressen skriver Carema Cares ägare: ”Vi vill utveckla Sveriges bästa äldreomsorg”. Normalt sett vore något sådant inte möjligt. Om olika slags operatörer skulle tävla fritt om vem som har den bästa äldreomsorgen, då skulle de ideella vinna, kommunen komma därefter och företagen komma sist. Men operatörerna tävlar inte fritt. Upphandlingssystemet och politiska trender gynnar ensidigt företagen på de övrigas bekostnad. Det kan därför faktiskt bli så att Caremas ägare får rätt, att Sveriges pensionärer tvingas nöja sig med en kvalitet på företagens ”bästa” nivå.  

Problemet med upphandling är att det krävs investeringskapital för att utarbeta anbuden och för att etablera antagen drift. I denna gren är företagen bäst och de ideella operatörerna sämst.

 

Eftersom de ideella organisationerna plöjer ner sina vinster i den ideella verksamheten har de inget investeringskapital. Då de inte delar ut vinst kan de inte locka investerare.

Det som gör de ideella organisationerna bäst lämpade i driften, den ideella inriktningen, är alltså det som gör att de inte kan vinna upphandlingarna. Det omvända gäller för företagen. Deras paradgren är upphandlingar, inte driften.

Politikerna har alltså skapat ett upphandlingssystem för äldreomsorg och annan allmännyttig verksamhet som utestänger de mest lämpade operatörerna. Jag undrar om de är tillräckligt intresserade av god äldreomsorg för att vilja ändra på detta?

Ny marknadsföringsbok för stiftelser

Det saknas i stor utsträckning böcker på svenska om management, information med mera speciellt skrivna för våra ideella organisationer. Det finns hyllmeter efter hyllmeter böcker om hur man gör i företag, men bara en handfull för de ideella organisationerna trots att dessa faktiskt har större behov. Varför är det så? En bidragande skäl till detta är nog att utbildnings-, forsknings-, konsults- och facklitteraturpengarna i huvudsak går till dem som inriktar sig på företag.

Därför är det alltid glädjande då det kommer en ny ledarskapsbok för den ideella sektorn. Av den anledningen välkomnar jag varmt Ingemar Olssons nyutkomna bok Sprid idén – strategisk kommunikation för idéburna organisationer.

Att det ges ut få böcker av detta slag innebär emellertid inte att vi inte ska diskutera dem. Tvärt om! En viktig del av nyttan med dem är att de stimulerar till debatt och i förlängningen till nya böcker i en uppåtgående kunskapsspiral. Jag ska därför inte bara gratulera Ingemar Olsson till hans bok, utan också framföra litet invändningar och synpunkter.

Enligt baksidestexten "får idéburna organisationer [med denna bok] för första gången en heltäckande genomlysning av sin kommunikation". Om boken varit heltäckande så hade det förvisso varit sant, men den är inte heltäckande, den är inriktad på marknadsföring.

Den riktigt stora skillnaden mellan företag och ideella organisationer när det gäller kommunikation är huruvida marknadsföring eller information är tongivande. I företaget är normalt informationen (PR) en del av marknadsföringen och i ideella organisationer måste det vara tvärt om. Det beror på de två organisationsformernas olika natur. Jag ser inte att författaren har uppfattat och dragit några slutsatser utifrån denna skillnad.

Det jag definitivt saknar i boken är alltså en strategisk diskussion om det i medlemsorganisationer betydligt viktigare informationsarbete som inte är marknadskommunikation.

Eftersom författaren till stor del lutar sig på Philip Kotler så är avsnitten om marknadsföring bra, där har jag inget att invända, men är mest anpassade till sådana organisationer i Sverige som i sin struktur och verksamhet liknar de amerikanska "nonprofit"-organisationerna, alltså verksamhetsdrivande stiftelser.

Den riktigt stora skillnaden i detta sammanhang mellan folkrörelser och stiftelser är att de första har lokalavdelningar och medlemmar och de senare inte. Den som inte har tillgång till ideellt arbetande medlemmar i lokalsamhället måste naturligtvis bygga sin kommunikation på anställda och pengar. Inte för att sådant centralt informationsarbete är bättre och mer professionellt, vilket det inte är, utan därför att det inte finns något bättre alternativ. Men det har folkrörelserna.

Den för folkrörelseinformatören viktigaste amerikanska kommunikationsboken, James Grunigs Excellence in Public Relations and Communication Management, visar på ett mycket övertygande sätt att traditionell, lokal föreningskommunikation är mycket överlägsen den som centralt anställda kommunikatörer kan åstadkomma på egen hand. På grund av det så är den interna den viktigaste kommunikationen i folkrörelsen.

Om man bara har råd att anställa en kommunikatör så bör den i företaget och i den verksamhetsdrivande stiftelsen vara en marknadsförare. I folkrörelsen däremot bör det vara en interninformatör som kan hjälpa ledningen att mobilisera fotfolket att leverera organisationens budskap.

Även i folkrörelser är marknadsföring viktigt, men det är en underordnad del av deras strategiska kommunikation.

Läs Ingemar Olsson (2011), Sprid idén – strategisk kommunikation för idéburna organisationer. Malmö: Liber.

Vad vd inte vet, men borde veta, om ideella organisationer

Ideella organisationer är mer komplexa än företag och därför svårare att leda. Inom näringslivet tror man oftast att det är tvärt om. För den vd som tar språnget över till ideella sektorn kan uppvaknandet komma som en chock. Vad behöver företagsledaren veta för att lyckas i en ideell organisation? Det belyses i en amerikansk artikel.

  

Artikeln What Business Execs Don’t Know – but Should – About Nonprofits av Les Silverman och Lynn Taliento från McKinsey och publicerad i Stanford Social Innovation Review bygger på intervjuer med vd:ar som tagit språnget från företagens till de ideella organisationernas värld. Det som diskuteras är inte folkrörelser, som är annorlunda och något mer komplexa, utan ”nonprofits”, alltså organisationer som närmast är verksamhetsdrivande stiftelser.

Utifrån sina personliga erfarenheter av språnget har de intervjuade dragit slutsatsen att det är svårare att lyckas med ideella organisationer än med företag. Enligt dem underskattar amerikanska företagsledare komplexiteten i att driva en ideell organisation och inser inte att chefen där står inför helt andra utmaningar än i företag. Ideella organisationer leds och lyckas på helt annat sätt. 

Artikeln lyfter fram fem viktiga aspekter där ideella och kommersiella organisationer i USA skiljer åt:

1. I ideella organisationer har högste chefen mindre makt och kontroll än i företag.
2. Ideella organisationer har betydligt fler intressenter att tillfredsställa och att bygga konsensus med.
3. Ideella organisationer har inte något tydligt och allmänt accepterat framgångsmått. 
4. Ideella organisationer är mer övervakade av politiker och media än vad företag är.
5. Ideella organisationer är underfinansierade och underbemannade; de får klara sig med färre kompetenser. De måste göra mer med mindre.

Som helhet ger artikeln råd till de företagsledare som byter till den ideella sektorn. Bland annat måste de lära sig förstå den ideella organisationens annorlunda kultur och krav, till exempel att besluts- och förändringstakten är långsammare.

 

Mera intressant ändå är att artikel lyfter fram skillnader i organisationslogiken som gör chefsjobbet i den ideella organisationen mera utmanande, besvärligare och obekvämare än det i företaget. Här några exempel:

 

Brist på naturligt framgångsmått gör det svårare

Företag har ett allmänt accepterat framgångsmått – det ekonomiska resultatet. Det underlättar vd:s arbete. Ideella organisationer däremot saknar ett sådant mått. Det gör det betydligt svårare att styra, leda och finansiera dem. Någon form av mått måste skapas, men på grund av verksamhetens karaktär, är det notoriskt svårt att mäta resultat i ideella organisationer. 

För låga overhead-kostnader gör det svårare

I företag har högste chefen tillgång till en rad resurser och kompetenser som underlättar ledningen. Men i den typiska ideella organisationen saknas många av dessa funktioner.

Det beror i stor utsträckning på en, enligt de intervjuade, skadlig fixering inom ideella organisationer att hålla de administrativa kostnaderna – overhead-kostnaderna – låga. Denna fixering finns ofta hos den egna styrelsen och alltid hos de externa bidragsgivarna och är delvis en effekt av bristen på framgångsmått.

Krav på att administrationskostnaderna ska vara låga skadar verksamhetens kvalitet och minskar dess nytta. Det gör det också betydligt svårare att bygga stora och starka organisationer.

 

Finansieringssättet gör det svårare

Varje gång vi tillfredsställer våra kunder, sa en av de intervjuade, så minskar våra resurser, och varje gång ett företag gör det så ökar deras. Innebörden av detta kan vara svårt för en företagare att förstå.

Ideella organisationer lever i stor utsträckning ur hand i mun. På grund av sättet de finansieras på och sina höga ambitioner, så hankar de sig fram. Det gör dem svårare att driva än företag. Det tvingar deras chefer att vara mycket mer entreprenörer än sina kommersiella motsvarigheter. 

 

Läs mer om skillnaden mellan företag och ideella organisationer i min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik. Jag har också skrivit om detta i ett tidigare blogg-inlägg: Kommersiell vs ideell kompetens.

Ta fram en bättre modell för skatteavdraget!

I sin debattartikel Nu är det hög tid för gåvoavdrag i UNT 2 januari skriver Mikael Oscarsson och två andra KD-politiker att

I Kristdemokraternas Sverige är det civila samhället starkt. Vi vill se ett rikt föreningsliv, ett stort ideellt och socialt engagemang, civilkurage och en självklar värme mellan människor. … För att stärka det civila samhället har Kristdemokraterna inom regeringen drivit igenom ett förslag om att avdragsrätt för gåvor ska införas om ekonomin tillåter.

Jag sympatiserar starkt med visionen, men tror inte att den valda metoden leder dit.

I sitt direktiv till Gåvoincitamenstutredningen var regeringen inne på samma sak. Den sa att ”en stark och livaktig ideell sektor har stor betydelse för samhällslivet”. Den ville därför se ”fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer”. Som exempel nämnde den kulturlivet, idrotten, det sociala området och trossamfunden. Regeringen ville alltså ha ett avdrag som främjade större delen av föreningslivet.

Regeringen menade att den ideella sektorns beroende av finansiering från den offentliga sektorn minskar dess självständighet. Därför ville den finna en metod ”att underlätta för den ideella sektorn att samla in medel från andra aktörer”. Regeringen ville alltså minska ideella sektorns beroende av offentlig finansiering.

Av dessa skäl gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att lägga förslag på ”skatteincitament för gåvor till … ideell verksamhet”.

Av regeringens ambitioner bidde ingenting. Utredaren flyttade fokus från hela ideella sektorns finansiering till en delsektors – nämligen insamlingsorganisationerna. Att bistånd, katastrofhjälp och socialt stödarbete ökar är naturligtvis bra, men uppfyller inte regeringens mål.

Modellen gör inte ideella sektorn mer självständig från stat och kommun. Den minskar inte dess behov av offentlig finansiering. Den underlättar inte för den att samla in medel från andra finansiärer. Den skapar inte fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer i allmänhet.

Högst en procent av Sveriges cirka 200 000 ideella organisationer kommer att dra nytta av skatteavdraget som det ser ut nu. Nittionio procent av organisationerna får inget stöd alls. Att döma av utvecklingen i USA kommer det föreslagna ”stödet” att på sikt undergräva det civila samhället.

Regeringen fick alltså en modell som inte uppfyllde dess krav. Det är därför märkligt att den gick vidare med den till riksdagen och att den nu ser ut att förverkligas.

Ännu märkligare är nog faktiskt att detta skett utan att den minsta utvärdering gjorts av vilka effekter förslaget kan ge på den ideella sektorn och dess organisationer.

I utredarens uppdrag ingick visserligen att ”identifiera och analysera såväl fördelar och möjligheter som risker och svårigheter med en sådan incitamentsordning”. Men detta gjordes enbart beträffande skattesystemet. Effekterna på ideella organisationer undersöktes aldrig.

Risken är just nu stor att en ”dyr reform” genomförs som har precis motsatt effekt än den tilltänkta. Regeringen bör därför stanna upp, låta utreda effekterna på de ideella organisationerna och utifrån den kunskapen ta fram ett fullgott förslag.

Jag tycker att man bland annat kan ställa följande krav på avdragssystemet:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet.
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer och förbundens beroende av sina lokalavdelningar.
• Systemet ska utformas så att små organisationer inte missgynnas av att de inte, som de stora, har råd att anställa administratörer och professionella insamlare.
• Nystartade föreningar ska ha samma rättigheter som de redan etablerade.

 Läs också de tidigare inläggen i denna fråga: Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet  och Hela föreningslivet är samhällsnyttigt.

Hela föreningslivet är samhällsnyttigt

I förslagen till skatteavdrag för gåvor delas de ideella organisationerna in efter grad av samhällsnytta. Endast de som politikerna anser som mest samhällsnyttiga ska få avdragsförmånen. Det är inget bra förslag. Alla föreningar, med några få undantag, är samhällsnyttiga och bör få stöd på lika villkor.

Det ligger i hela samhällets intresse att Sverige har ett brett och livaktigt föreningsliv. Därför bör staten i första hand främja inte enskilda föreningar, utan själva förekomsten av föreningar.

De förslag som hittills varit aktuella om avdrag på skatt för gåvor till ideella organisationer bygger emellertid på tanken att viss ideell verksamhet är mer samhällsnyttig än annan och att endast de mest samhällsnyttiga ska få stödet. Skulle det förverkligas delar Riksdagen in föreningarna i ett A- och ett B-lag.

Samhällsnytta större än statsnytta
Att viss ideell verksamhet är mer samhällsnyttig än annan är naturligtvis sant. Men vad som menas med samhällsnyttigt måste emellertid definieras. Det förefaller som förslagsställarna säger samhällsnytta, men menar statsnytta. Men då samhället är större än staten måste också samhällsnyttan vara större än statsnyttan.

Att ha statsnyttan som bas för stöd till föreningslivet är inte bra. Men även samhällsnytta är ett trubbigt urvalskriterium. Vad som är mest samhällsnyttigt är till exempel inget permanent, det varierar över tid.

Från slutet av 1800-talet till och med 1930-talet var sannolikt fackföreningsrörelsens den mest samhällsnyttiga ideella verksamheten. Detta var emellertid inte lika självklart då som det är idag. Fackföreningsrörelsen var samhällsnyttig, men inte statsnyttig i den meningen att den utförde arbete som staten annars skulle ha gjort. Det vore också fel att ställa ett sådant krav. Stat och ideell sektor är två helt olika saker. I en demokrati är de bägge uttryck för folkviljan, men de spelar olika roller och ur medborgarnas synvinkel kompletterar de varandra.

Under andra världskriget var givetvis sådan ideell verksamhet som ökade beredskapen mer samhällsnyttig än den som inte gjorde det. Av de samhällsnyttiga då uppfattade staten en del som statsnyttiga, andra som motsatsen. De förra - de frivilliga försvarsorganisationerna - fick särskilt stöd genom ett tillfälligt skatteavdrag för gåvor till dem. De senare däremot – till exempel anti-nazistiska Tisdagsklubben - motverkades aktivt.

Även efter 1945 har det växlat vad som de styrande betraktat som samhällsnyttig ideell verksamhet. Under cirka femtio år såg de till exempel humanitära hjälporganisationer och ideell välgörenhet som onödigt och mindre önskvärt. Idag bedömer de tvärt om sådan verksamhet som så samhällsnyttig att det är främst den som bör gynnas med skatteavdrag.

Vad politikerna i framtiden kommer att se som mest samhällsnyttig ideell verksamhet beror på en rad faktorer som samhällsutvecklingen, tidsandan, den rådande samhällsideologin och riksdagens aktuella majoritet.

Mer permanent ideell samhällsnytta
Men man kan se ideella verksamheters samhällsnyttiga betydelse ur andra, mera permanenta synvinklar:

• Föreningar är verktyg för medborgare som vill uträtta något som annars inte blir gjort. Detta något kan förvisso vara i linje med det som staten önskar ha gjort, men det kan också ligga helt vid sidan av eller rent av vara motsatsen. För ett demokratiskt och välfungerande samhälle är det av vikt att alla dessa initiativ är möjliga och uppmuntras.
• I vissa situationer är det ett vitalt samhällsintresse att ideella strävanden går helt emot rådande tidsanda, ideologi och maktförhållanden. Ett bra exempel på detta är de demonstrationer i Östtyskland som för tjugo år sedan ledde till Berlinmurens fall. Där var uppenbart samhällsnytta och statsnytta två helt olika saker.
• Föreningar och ideell verksamhet är demokratins bas i samhället. Robert Putnam har visat att oavsett vad som formellt åstadkoms, vare sig detta är socialt arbete, körsång eller idrott, så skapar föreningslivet, alltså det civila samhället, den tillit och de nätverk i samhället som behövs för en god demokratisk och ekonomisk utveckling i landet.

När det gäller ideell samhällsnytta är det inte bara viktigt vad föreningar gör, utan också hur de gör det, och inte minst, att de faktiskt finns till. Det är inte bara vad föreningslivet gör idag som är viktigt, utan också vad det skulle kunna göra imorgon utifrån de behov som finns då. I situationer då den breda samhällsnyttan kräver att nya ideella insatser uppstår, då är det naturligtvis ytterst folks praktiska och teoretiska kunskap om hur man skapar och driver föreningar som är det viktiga. Och detta är något som man främst lär sig genom att vara aktiv i föreningslivet. Därför är all föreningsverksamhet - med några få undantag – samhällsnyttig, och är därmed värd statens stöd och uppmuntran. Att betrakta föreningslivet främst utifrån statsnyttan är skadligt och inte samhällsnyttigt. Ytterst ska föreningslivet övervaka, inte underordnas stat och politik.

Stödet ska främja, inte snedvrida
Läs mer om detta i mitt tidigare blogginlägg: Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet. Där föreslog jag att riksdagen snarast inför avdragsrätt på skatten för gåvor till ideella organisationer, men utifrån ett nytt beslutsunderlag som beaktar följande:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet.
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer.

Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet

Riksdagen bör snarast införa rätt till skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer. Men beslutet kan inte baseras på gåvoincitaments-utredningens förslag. Om detta genomförs kan föreningslivet skadas. Ett bättre beslutsunderlag behövs.

Gåvoincitamentsutredningens förslag till hur allmänhet och företag ska kunna göra skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer bekymrar mig. Inte därför att jag är emot avdraget, utan därför att utformningen kan skada föreningslivet.

Utredningen och dess förslag reser många frågor, men här tar jag enbart upp det värsta problemet.

Förslaget delar in ideella organisationer i ett A- och B-lag
Utredaren föreslår att skatteavdraget enbart ska gälla ”godkända gåvomottagare”. Endast stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund, som redan är inskränkt skattskyldiga enligt skattelagen och som ”främjar forskning eller driver en verksamhet med sikte på hemlösa, sjuka, handikappade, missbrukare och allmänt hjälpbehövande”, kan komma ifråga.

Detta innebär att av alla Sveriges ideella organisationer är det endast de socialt och humanitärt inriktade som gynnas. De givare som till exempel hellre vill ge till sitt idrottslag, fackförening, parti, miljöorganisation eller byalag får inget skatteavdrag.

Staten ger alltså vissa ideella organisationer privilegier. Därmed skapas ett A- och B-lag, eller om man så vill, ett frälse och ett ofrälse. Det vore helt otänkbart att staten lade fram ett liknande förslag för företag.

Enligt utredaren är skälet till detta drastiska förslag inte omsorg om de gynnade organisationerna, utan enbart en rent teknisk följd av nuvarande lagstiftning och skattesystem. Men då förslaget innebär en mycket stor förändring för de ideella organisationerna, skulle man kunna tro att utredaren ändå analyserat effekterna av det. Men tyvärr, trots att utredningsdirektivet säger att utredaren ska ”identifiera och analysera såväl fördelar och möjligheter som risker och svårigheter” med sitt förslag, så finns i utredningen ingen analys av hur detta slår på den ideella sektorn.

Några tänkbara konsekvenser av förslaget
Det är inte svårt att inse att konsekvenserna för ideella sektorn blir stora om staten delar in dess organisationer i ett A- och B-lag. Den som inte tror det kan ju studera situationen i England och USA där denna modell funnits länge.

En konsekvens kan bli att de organisationer som ges privilegier får en högre status i samhället. De kommer därför inte bara att få en bättre ekonomi, utan också avsevärt lättare dra till sig allehanda andra viktiga resurser som till exempel förtroendevalda och frivilliga, externa samarbeten och forskning. Detta kommer att missgynna resten av ideella sektorn.

Ideella föreningar lever främst på ideellt arbete, men de behöver pengar också. Dessa får de normalt från medlemmar, sympatisörer och allmänhet. Ideella sektorn är den gåvobaserade sektorn på samma sätt som den offentliga är den skattebaserade. Organisationernas mobilisering av resurser kan ses som en ideell marknad (inte att blanda samman med den kommersiella) där det råder hård konkurrens. Avgörande för framgång där har hittills varit den enskilda organisationens egen förmåga. Det kommer förslaget att ändra på. Det innebär att staten snedvrider konkurrensen.

I myndigheter och företag är pengar drivmedel, i ideella föreningar är de smörjmedel. Men när ideella föreningar långsiktigt har mer pengar än vad det ideella arbetet kräver, så tenderar de att använda dem som drivmedel. Det leder till fler anställda och färre ideellt aktiva. Det innebär att verksamheten kan öka samtidigt som organisationen krymper. När ideella föreningar däremot långsiktigt är underfinansierade i förhållande till det ideella arbetet så saknas smörjmedel. Då blir arbetet för tungt och organisationen tenderar att krympa. En tänkbar konsekvens av förslaget är att privilegierade organisationer kommer att få för mycket pengar och de övriga för litet. Detta leder i bägge fallen till att det ideella arbetet minskar.

För att en ideell förening ska fungera och utvecklas väl ska den till största delen vara beroende av sina medlemmar och sympatisörer. Ett statligt stödsystem som önskar se en blomstrande ideell sektor måste ta hänsyn till detta. Det ska öka organisationernas beroende av sina egna medlemmar och sympatisörer, inte minska det. Även i detta avseende brister förslaget.

Mitt förslag
Jag föreslår att riksdagen snarast inför avdragsrätt på skatten för gåvor till ideella organisationer. Men innan dess behövs ett nytt, bättre utformat beslutsunderlag. Ett sådant bör bland annat beakta följande:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet. 
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer.
  

”De nya sociala entreprenörerna”

I en blogg på Svenskt Näringslivs hemsida skriver Pernilla Ström att ”vi kommer att få se fler sociala entreprenörer”. Med det menar hon inte sociala entreprenörer i allmänhet, utan främst ”idealistiskt motiverade men professionellt drivna entreprenörer, som bygger upp sina bolag som vilken vinstmaximerande, effektivitetsjagande verksamhet som helst”.

Förr, menar hon, så har de som försökt kombinera företagande och goda gärningar ofta gjort ”taffliga insatser med undermålig kvalitet eller alltför höga priser”.

”De nya sociala entreprenörerna är inte främst ute efter att producera ett mer rättvist kaffe, en mer ekologisk t-shirt eller ett mer mångfaldigt annat. De använder sin skicklighet och sitt driv som företagsbyggare inom i stort sett vilka områden som helst, allt från elhandel till resebyråer. Det löpande överskottet slussas sedan vidare till andra aktörer som är bättre lämpade att driva skolor, stödja trädplantering eller sätta upp sjukhus.”

Det är uppenbart att Pernilla Ström i artikeln utgår ifrån att sociala entreprenörer alltid är företagare. Hon antingen bortser ifrån eller känner inte till, att de flesta sociala entreprenörer i Sverige och på andra håll varit eller är verksamma inom ideella sektorn. Hon bortser också ifrån att den ideella organisationen är den bästa plattformen för denna typ av verksamhet. (Det är ju ingen slump t.ex. att företagens egen organisation, Svenskt Näringsliv, är en ideell organisation och inte ett företag.)

Om man fokuserar på den lilla gruppen sociala entreprenörer som verkat med företag som plattform kan man alltså, enligt Pernilla Ström, skilja mellan de taffliga förr och dagens nya, professionella. Jag vet inte vilket tidsperspektiv hon har och varifrån hon hämtat sina fakta. Jag skulle tro att de hundra åren fram till ungefär 1955 i detta avseende ser avsevärt annorlunda ut än perioden 1955-2000. Är ”förr” före eller efter 1955? En annan viktig fråga är, räknas företagsamhet som skett inom eller med ideell organisation som huvudman in eller inte?

Att ideella organisationer driver kommersiell verksamhet för att finansiera den egna ideella verksamheten är inget nytt. Det förekom i Sverige redan på 1200-talet. Det kan de göra antingen utanför eller inom den egna ideella organisationen, med samma inriktning som den eller med en helt annan inriktning.

Det är emellertid svårt för en förening att bli framgångsrik både ideellt och kommersiellt samtidigt. För att klara det måste ledningen bemästra två helt väsenskilda logiker och få dessa att samsas. Detta i en allt mer komplex miljö. Som konsult avråder jag normalt ideella organisationer från detta.

Det är överhuvudtaget svårt att jämföra ideell och kommersiell verksamhet. De vilar på helt olika logik. De har helt olika typ av mål och verkar på väsensskilda "marknader". De måste därför mäta sin framgång och sin effektivitet på helt olika sätt. I det avseendet är företaget enklare och den ideella organisationen mer komplex. Det innebär också att entreprenörskapet inte är detsamma i företag och ideella organisationer. Begreppet professionell är inte heller entydigt: Den som är professionell i ett kommersiellt sammanhang kan mycket väl vara ren amatör i ett ideellt.

Givetvis kan sociala entreprenörer också använda aktiebolag som plattform för sin verksamhet. Detta kan göras vinstdrivande, som Pernilla Ström förordar. Men det kan också göras icke-vinstdrivande (Carl Hemström). Oavsett vilket kan ett sådant bolag antingen angripa det sociala problemet direkt, eller, som Pernilla Ström förordar, via någon form av kommersiell verksamhet skapa vinster som sedan överlämnas till en organisation specialiserad på att lösa det sociala problemet.

Det senare kan ju tyckas vara en omväg, men är ibland den enda framkomliga vägen. Metoden är dock inte problemlös. Det är svårt, en utmaning faktiskt, att framgångsrikt angripa ett samhällsproblem via en annan organisation. Det kräver sin egen kompetens. Det gäller att förstå samhällsproblemet, hur det kan lösas och vem som kan göra det. Det gäller också att kanalisera resurserna på ett sätt som leder till hållbar utveckling för såväl partnern som insatsen. Det är rätt vanligt att detta misslyckas. Inom internationellt bistånd t.ex. är det inte att skaffa fram pengarna som är det svåra, utan att använda dem rätt.

Det är kanske inte så troligt att en entreprenör, som är kommersiellt framgångsrik ”inom i stort sett vilka områden som helst”, också är rätt person att kanalisera överskotten rätt inom ett helt annat område och i en helt annan logik. Kanske behövs en tredje part för detta.

Dessutom handlar det inte om att bara slussa över det ”löpande överskottet”. Det tillåter tyvärr inte skattelagen. Det är bara det som blir kvar efter skatt som kan slussas.

Jag anser att sociala entreprenörer i första hand ska finnas inom den ideella sektorn, men jag välkomnar också kommersiellt inriktade sociala entreprenörer på de områden där de kan lyckas, och särskilt inom de områden där de bättre än andra kan lyckas. Att de sedan samarbetar med och stöder ideella organisationer är bra. Ibland är förmodligen en strategisk allians mellan företag och förening/stiftelse den bästa lösning.

Det finns emellertid idag inom politiken en allt för stor förhoppning och tilltro till företagens förmåga och en ensidig inriktning på dem. Verksamhet som kommuner och landsting en gång tog över från sociala entreprenörer i ideella organisationer överlämnas nu på entreprenad till företag. Detta beror bl.a. på att det nuvarande regelsystemet ensidigt gynnar företag, t.ex. vid offentlig upphandling. De ideella organisationerna missgynnas. Förlorare är konsumenterna.



Källor:
Carl Hemström (2005), Bolag – Föreningar – Stiftelser. En introduktion. Stockholm: Norstedts Juridik.
Christer Leopold (2006), Professionell ideell – Om att verka med ideell logik.

Bättre driva friskolor ideellt

Det är en vanlig missuppfattning att företag automatiskt är effektivare än myndigheter och ideella organisationer. Det är också en vanlig uppfattning att om kommunala organisationer ska ha konkurrens så är det främst företag som kan stå för den.

I själva verket är företag, myndigheter och ideella organisationer tre helt olika slags organisationer. De bygger var och en på sin logik. När de driver verksamhet inom sin egen logik är de effektiva och när de fuskar inom någon av de andras är de ineffektiva.

Den som har som mål att skapa och dela ut vinst ska alltså starta ett företag. Den som ska upprätthålla lag ska driva en myndighet. Och den som har ett allmännyttigt eller ideellt mål startar en ideell organisation.

Många kommunala verksamheter är inte myndigheter. Om de är företag drivs de bäst som just företag, om de är allmännyttiga drivs de bäst som ideella organisationer. I ingendera fallet ska de drivas som myndighet.

Pensionärsboenden, sjukhus och skolor kan drivas både som företag och som ideella organisationer. I det förra fallet läggs tonvikten på vinst och marknadskonkurrens, i det senare på allmännytta och idé. Resultatet blir helt olika. Kund respektive brukare kommer att få helt olika upplevelser.

En förutsättning för att företagslogiken och marknadskonkurrensen ska fungera väl är att kunden själv betalar kostnaden för den tjänst han eller hon nyttjar. Om arbetet utförs på entreprenad från kommunen, som både står för kostnaderna och bestämmer hur tjänsten ska utföras, då försvinner merparten av fördelarna med att driva verksamheten i företagsform.

Ursprungligen var pensionärsboenden, sjukhus och skolor ideella organisationer. På många håll i världen är de det fortfarande. I Sverige har de kommunaliseras. Det har lett till både för- och nackdelar. Om politikerna anser att de nu måste "privatiseras" (igen) för att skapa konkurrens och mångfald, så borde det inte i första hand vara företag, utan ideella organisationer som tar över. Detta eftersom denna typ av verksamhet, särskilt när den är skattefinansierad, bedrivs effektivast och med högst kvalitet ifall den är ideell, d.v.s. har ett allmännyttigt ändamål.

En av företagens främsta fördelar jämfört med ideella organisationer är deras förmåga att mobilisera investeringskapital. Med hjälp av detta kommer de att vinna de flesta upphandlingar. Ideella organisationer har här ingen chans . När det gäller drift är det tvärt om: Om allt annat är lika kommer den ideella organisationen alltid att tjäna allmänheten bättre än vad företaget gör.

Av dessa skäl är det bättre att driva friskolor ideellt än kommersiellt.

Föreningsliv att hyra?

Sober Förlag, som ingår i IOGT-NTO, gör med sin bokutgivning en mycket viktig insats för att öka sektorns och omvärldens kunskap och insikter när det gäller ideella sektorn, dess organisationer och verksamheter.

Ett exempel på det är Agneta Gustafsons bok Redovisning och kontroll av ideell verksamhet, som jag skrev om i Redovisning som fördunklar. Boken bygger ytterst på hennes doktorsavhandling, men är anpassad till en bredare publik. Där visar hon bl.a. att den bokföringslag som ideella organisationer numera måste följa är gjord för företag, inte för dem. Själv ser jag lagen som ett exempel på hur staten försvårar det ideella arbetet.

Ett annat exempel är Staffan Johanssons Ideella mål med offentliga medel – Förändrade förutsättningar för ideell välfärd. Den bygger på fältstudier och på fakta han själv tagit fram genom utredningsuppdrag åt bl.a. Socialstyrelsen.

Staffan Johanssons bok handlar om relationerna mellan stat och kommun å ena sidan och socialt inriktade ideella organisationer å den andra. Dessa har genomgått stora förändringar under de undersökta femton eller så åren fram till 2003. Det gäller t.ex. statens och framförallt kommunernas syn på nyttan med de ideella organisationerna. Det gäller arbetsfördelningen mellan det officiella och de ideella. Och det gäller hur stat och kommun ekonomiskt stöder de ideella organisationerna.

De förändringar som skett har delvis tvingats fram av brist på offentliga pengar men också av en förändrad syn på hur offentlig förvaltning ska verka. Det senare har inspirerats av New Public Management i England.

Förr så stödde det offentliga de ideella organisationerna för vad de var (helt i Robert Putnams anda), men numera är det vad de gör som premieras, även sådan verksamhet som i en entreprenad görs helt och hållet på kommunens villkor och helt utan ideella insatser.

Författaren diskuterar för och nackdelar med denna utveckling. Han illustrerar den genom att redovisa relationerna mellan några ideella organisationer och kommunförvaltningarna i Göteborg respektive Värnamo.

Bokens titel är egentligen missvisande. Med rådande trend handlar det för de ideella organisationerna mindre och mindre om att nå ideella mål och mer och mer om att nå kommunala. Att det senare sker med offentliga medel är väl självklart. Men vad händer med det självständiga föreningslivet? Vad händer med demokratin?

Källa:
Staffan Johansson (2005), Ideella mål med offentliga medel – Förändrade förutsättningar för ideell välfärd. Stockholm: Sober Förlag.

Redovisning som fördunklar

Det påstås ibland, att ideella organisationer inte är tillräckligt professionella och att detta kan avhjälpas genom att de rekryterar experter från näringslivet. I sin bok Redovisning och kontroll av ideell verksamhet visar Agneta Gustafson att så enkelt är det inte. Det kan t.o.m. vara så att modeller från näringslivet är direkt skadliga.

När Agneta Gustafson analyserade ideella organisationers ekonomiska redovisning fann hon grundläggande skillnader gentemot företagens. Hon fann också att den nya bokföringslagen inte alls passar ideella organisationer.

Företag och ideella organisationer har olika affärslogik och därför olika redovisningsbehov. Företag strävar efter vinst. Det är alltså helt avgörande för att bedöma dem, att bokslutet redovisar vinsten på rätt sätt. Ideella organisationer har andra mål än vinst. Som framgångsmått är vinst därför ointressant; deras redovisning måste lyfta fram andra aspekter. Detta tar nya bokföringslagen inte hänsyn till. Den tvingar ideella organisationer att redovisa som vore de företag. Därmed blir deras bokslut inte användbara för någon.

Hur kunde det bli så här? Den förklaring som Agneta Gustafsson tycks luta åt är okunskap bland proffsen. All systematisk kunskap och utbildning om bokföring i Sverige handlar om företagens. Professionen saknar helt enkelt kunskap om och intresse för ideella organisationers särskilda redovisningsbehov.

Det här är några centrala frågor som lyfts fram i boken, men den innehåller naturligtvis mycket mer.

Jag vill rekommendera dem som arbetar med redovisning inom ideella sektorn att läsa den. Det bör styrelser och generalsekreterare i folkrörelserna också göra.

Men framförallt rekommenderar jag riksdagsmännen att läsa den. Den nya bokföringslagen är skadlig och bör ändras. Riksdagen bör ge de ideella organisationerna friheten åter, att fritt utforma sin redovisning.

Jag återkommer till frågan.

Källa: Gustafson, Agneta (2008), Redovisning och kontroll av ideell verksamhet. Stockholm: Sober Förlag.

Tjäna pengar och rädda världen

Erika Augustinssons och Maja Brisvalls bok Tjäna pengar och rädda världen (Bookhouse Publishing) handlar om samhällsentreprenörer eller sociala entreprenörer, d.v.s. personer som skapar något nytt som gynnar samhället i stort.

Författarnas stora tes är att man kan vara samhällsnyttig och tjäna pengar samtidigt. Om man håller med om det eller inte är en generationsfråga säger de. 70–80-talisterna ”går i fronten för det nya företagandet i Sverige. De är unga, samhällsengagerade, globala och de gillar att starta och driva företag.” (s 25)

Detta är en intressant bok eftersom den lyfter fram företeelser och tankegods som finns i samhället idag och som uppmärksammas allt för litet.

I sitt slutord beklagar sig författarna över att de lagt ner för mycket tid och utrymme åt att försöka definiera begreppet samhällsentreprenör, men jag tycker att denna brist är ett mindre problem än det att författarna inte tycks ha tänkt färdigt innan de slutförde sin bok. Resultaten är att företeelser som inte hör ihop blandas friskt, att mycket är oklart och att läsaren tröttas av onödiga upprepningar. Dessutom räcker författarnas kunskaper om ideella organisationer inte till för uppgiften. Samtidigt innehåller boken guldkorn som är väl värda att vaskas fram. Den kan leda till en mycket intressant och viktig debatt. Läs den!

En ideologisk bok
Jag vet inte om det varit författarnas avsikt, men detta är en mycket ideologisk bok. Den ifrågasätter grundläggande företeelser i svenska samhället, inklusive välfärdsmodellen.

I baksidestexten presenteras bokens teser så här: ”Erika Augustinsson och Maja Brisvall sätter en ny agenda för ett Sverige där folkrörelsen är död, den traditionella industrin har kört i diket och den offentliga sektorn går på knäna. Det är dags att dra ett streck och gå vidare.”

Boken vilar på uppfattningen att ”vårt samhälle under en längre tid har varit på väg i fel riktning” (s 16) när det gäller miljö och klimat, tillväxten, globaliseringen m.m. och att den svenska samhällsmodellen och tankemodellerna förhindrar de nödvändiga såväl miljömässiga som sociala lösningarna.

Den ställer frågor som, varför får man inte tjäna pengar på att göra en samhällsinsats? Varför är det bättre att något samhällsnyttigt görs gratis eller med offentliga bidrag, än självfinansierat? Varför ses företagen som parasiter och staten som god?

Den hävdar att nya företag ”med rätt värderingar och visioner … kan göra mer för samhällsutvecklingen än vad de flesta politiker och institutioner idag förmår” (s 19).

Mot dagens förstenade och handlingsförlamade samhälle och institutioner sätter författarna ”den hållbara ekonomins entreprenörer”, en global rörelse i tiden. Den utgörs av sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Dessa ”använder sig av entreprenörskapets logik och mekanismer för att skapa en förändring i samhället som är till nytta för alla”. (s 19).

Boken pekar också på det orimliga i att det inte finns något investeringskapital att tillgå för dem som i Sverige vill starta samhällsnyttig verksamhet utan vinstsyfte.

Fyra olika slags sociala entreprenörer
På sidan 34 presenterar författarna en modell som illustrerar hur de uppfattar läget. Det är en figur där tre ringar skär varandra på ett sådant sätt att de skapar fyra små delområden.

Där ringarna Traditionella näringslivet respektive Traditionella offentliga sektorn ensamma överlappar varandra finns delområdet Nya näringslivet. Motsvarade överlappning av Traditionella näringslivet och Traditionella ideella sektorn ger Nya ideella sektorn. Och av Traditionella offentliga sektorn och Traditionella ideella sektorn får vi på motsvarande sätt Nya offentliga sektorn. Mitt i figuren slutligen överlappar alla tre cirklarna varandra. Detta delområde kallar författarna Hybriderna.

Denna modell är central. Den utgör grunden för författarnas resonemang och ger boken dess struktur.

Så här presenteras delsektorerna:

• Nya näringslivet: Detta är entreprenörer som ”använder sig av företagande för att förändra världen. De startar företag med social, humanitär eller ekologisk idé som grund. De utmanar det traditionella företagandets avsaknad av social och ekologisk hänsyn.” Bokens exempel: O2, GodEl, Saltå Kvarn, Blatteförmedlingen, Grameen Bank (Bangladesh) och Ethos Water (USA).


• Nya offentliga sektorn: Entreprenörer som på nytt sätt söker lösa problem inom det sociala området. ”De utmanar trögheten och för in nytänkande i den traditionella offentliga sektorn.” Bokens exempel: Basta, Situation Stockholm, Volontärbyrån (verksamhet inom Forum för Frivilligt Socialt Arbete), Hälsogemenskapen i Jörn, Gringo, Fittja Drift & Underhåll och Greenworks (Storbritannien).


• Nya ideella sektorn: ”Det är förnyarna inom den ideella sektorn som använder sig av företagens metoder och logiker för att öka sin effektivitet och samhällsnytta. De utmanar makteliten i folkrörelse-Sverige … att bli mer entreprenöriella och självgående.” Bokens exempel: Hand in Hand, Myrorna (verksamhet inom Frälsningsarmén), Wikipedia (USA), Creative Commons (USA), Avaaz.org (USA?), Amnesty Business Group (verksamhet inom Svenska Amnesty) och South Hartford Initiative (USA).


• Hybriderna: Entreprenörerna inom denna delsektor ”remixar logik, metoder och spår från alla tre sektorer i sitt arbete med att tjäna pengar och rädda världen”. Bokens exempel: Watabaran (Nepal), Gringo (verksamhet inom Latifeh AB), Dem Collective och The Hub (Storbritannien).

Tre frågor till författarna
Det finns mycket i boken som behöver diskuteras vidare. Här ska jag bara ta upp tre frågor:

1) Vad är kärnan i det en social entreprenör gör?
Förr kallades den som startade och drev ett företag för företagare. Nu har det blivit populärt att istället säga entreprenör. Genom denna modetrend har ordet mist sitt innehåll. Det behöver alltså preciseras.

Om att vara entreprenör helt simpelt är att starta och driva ett eller flera företag, då finns per definition sociala entreprenörer enbart inom näringslivet.

Om man istället menar att det är själva processen att gripa sig an ett samhälleligt problem på nytt sätt som utmärker en social entreprenör, då finns de volymmässigt snarare inom offentlig sektor. Det är där mandatet och pengarna finns. Men det som görs, görs då av personal med skattemedel anslagna av politiker.

Om man behåller uppgiften, att ta sig an ett olöst samhällsproblem, men tar bort den offentliga finansieringen, d.v.s. låter den sociala entreprenören starta med tomma händer, då är det framförallt inom den ideella sektorn vi finner dem. Och deras vanligaste organisationsform är ideell förening.

En annan viktig fråga som behöver besvaras är, ska en entreprenör, när han eller hon bygger upp sin organisation och verksamhet, vara nyskapande – en social innovatör – eller räcker det med att han eller hon kopierar det som redan gjorts på andra håll? I det första fallet behövs en nyskapande idé och en process för att göra den operativ. I det senare fallet finns en förebild att kopiera. Det är två helt olika insatser med två olika uppsättningar kompetenser.

Boken diskuterar inte de här två frågorna överhuvudtaget. Den preciserar inte vad kärnan i vad en social entreprenör gör är och skiljer därför inte mellan nyskapande (GodEl?) och kopierad verksamhet (Volontärbyrån?). Den fokuserar på några få kända exempel, men har inget att säga om det till största delen dolda entreprenörskap som redan finns inom offentlig och ideell sektor, ja t.o.m. inom de enligt boken redan döda folkrörelserna.

2) Modellen: Vilka är kriterierna för att placera en organisation i en viss delsektor?
Bokens modell placerar organisationerna i en av fyra delsektorer. Men den redovisar inte sina urvalskriterier. Det går heller inte att gissa sig till dem. Det verkar som om slumpen styrt. Jag vill därför föreslå ett alternativ.

Varje organisation måste, för att ha en chans att bli framgångsrik, organiseras och drivas i enlighet med sin verksamhetslogik. (Läs mer om detta i min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik.) Det mest praktiska är att dela upp organisationerna utifrån denna logik. Man kan då lätt urskilja tre huvudgrupper organisationer med var sin sektor: Myndigheter (offentliga sektorn), företag (näringslivet) och ideella organisationer (ideella sektorn).

Om man använder detta klassificeringssätt så faller bokens modell samman helt och hållet. En organisation som drivs för ett samhällsnyttigt mål och utan vinstutdelningssyfte är ideell. Det innebär att t.ex. GodEl tillhör ideella sektorn och inte Nya näringslivet. En som drivs för att berika ägaren (eller personalen), även om det sker med samhällsnyttiga inslag (t.ex. Ethos Water) tillhör näringslivet rätt och slätt. De flesta av organisationerna som utgör exempel i boken bör räknas till ideella sektorn.

De flesta ideella organisationer måste varje år skaffa nya resurser (inklusive pengar) till sin verksamhet. Det sker ofta på en rad olika sätt. Ett av dem kan vara att driva affärsverksamhet, inom eller utom organisationen. Detta är inget nytt eller ovanligt som författarna tycks tro. Det tidigaste svenska exemplet jag funnit är från 1300-talets början. Själv var jag på 1970-talet ordförande för en förening som delvis finansierades av överskottet från två aktiebolag, varav det ena var helt banbrytande inom sitt segment av marknaden.

Det finns inget i den ideella modellen som sådan som hindrar en organisation från att driva affärsverksamhet. Det största hindret i Sverige idag är skattelagstiftningen. Dessutom är det svårt att under en och samma ledning blanda två sinsemellan främmande logiker, den ideella och den kommersiella.

3) Vad menar ni med att ”tjäna pengar och rädda världen”?
Vare sig ”tjäna pengar” eller ”rädda världen” är entydiga begrepp. Författarna förklarar inte exakt vad de avser. Det borde de göra.

Författarna menar att endast 70-80-talisterna anser att begreppen kan förenas till ett. Men kan stämma? Tänk på alla de som arbetar t.ex. inom sjukvården eller räddningstjänsten. De räddar världen, men oavsett viken generation de tillhör vill de ha lön.

Sedan har vi de anställda inom FN, EU och biståndsarbetet. De tjänar också pengar. Förmodligen betydligt mer än några av de entreprenörer som nämns i boken. Var kommer de in i bilden?

Det finns också traditionella företag som tillverkar sådant som används när man räddar världen. Räknas de in? Om inte, varför?

Syftar ”tjäna pengar” på lön, aktieutdelning, företagsförsäljning eller vad? Så länge det är oklart är mycket i boken oklart.

Kasta inte bidrag i sjön!

I DN 8 mars läste jag annonsen ”En idé om freden”. Det var Folke Bernadotteakademin som utlyste projektbidrag. ”Ideella föreningar, enskilda organisationer och stiftelser” är välkomna att söka. ”Kreativa och nytänkande förslag välkomnas särskilt.”

En seriös organisation, ett gott syfte, finansiering till ideella organisationer som främjar freden – mot allt detta har jag inget att invända, tvärt om.

Men jag har tre funderingar:

1) Den första rör definitionen av målgruppen. För att kunna verka måste en organisation vara en juridisk person. Vad gäller ideella organisationer finns i Sverige bara två typer: ideella föreningar och stiftelser. ”Enskilda organisationer” är inte en tredje variant, utan en delmängd; det finns ingen sådan som inte antingen är en ideell förening eller en stiftelse. Begreppet enskilda organisationer är nog det närmaste på svenska man kommer engelskans NGO: bägge syftar på ideella organisationer involverade i biståndsarbetet och bägge är utöver det ytterligt vaga.

2) Varför bidrag till projekt? Varför slösa bort pengar på den form av verksamhet som inom ideella organisationer är minst effektiv och leder till minst utveckling? Varför inte satsa på metoder som ger verksamhet och långsiktig tillväxt istället?

3) Varför lägga tonvikt på ”kreativa och nytänkande förslag”? Varför inte istället satsa på och sprida det som är ”effektivt och beprövat” både inom och mellan organisationer? Varken givaren eller mottagaren har någon långsiktig nytta av att organisationen testar nya idéer om dessa inte ingår i en långsiktig (och finansierad) plan för organisations- eller verksamhetsutveckling.

Folke Bernadotteakademin är naturligtvis inte ensam om att på detta sätt satsa på nytänkande projekt. Detta är snarare det gängse. Det är (eller ser i vart fall ut att vara) effektivt. Det är också billigt, d.v.s. overheadkostnaderna är låga. Men i bägge fallen bara för givaren och bara på kort sikt.

Att ge bort pengar utan att skada är svårt. Det är en lärdom såväl inom socialtjänsten som inom biståndet. Att ge bort pengar som verkligen leder till utveckling är ännu svårare. Det kan inte ske utan avsevärt arbete också på givarsidan. Det måste få kosta. Den nuvarande trenden att jaga overhedkostnader i givande är skadlig.

Det en ideell organisation behöver för att göra mer nytta än vad den gör idag, är inte projektbidrag utan en investering i dess organisations- och verksamhetsutveckling. Om detta stöd ges och används på rätt sätt så kan även små summor ge stora effekter.

Momsregler missgynnar ideell verksamhet

En ny statlig utredning har tillsatts för att återigen försöka dra in de ideella föreningarna i momssystemet. Tidigare har flera misslyckade framstötar gjorts om att momsbelägga ideella verksamheter. Signalerna sägs ha sitt ursprung i EU, som tyvärr har låg förståelse för det speciella med ideella verksamheter.

Ideellt arbete och ideella organisationer ser olika ut i olika EU-länder. I vissa är den ideella sektorn ytterligt svag, det gäller Frankrike och länderna i södra Europa och Östeuropa. I många av länderna, t.ex. Belgien och Tyskland, spelar de ideella organisationerna en helt annan roll än i Sverige. Man bör därför inte förvänta sig att EU ska ha någon större förståelse för den ideella sektorns behov i Sverige. Kunskapen och erfarenheten saknas. Och tyvärr har den svenska ideella sektorn hittills varit allt för passiv gentemot EU:s institutioner.

Ett skäl som momsivrarna åberopar är att det skulle vara rättvist av konkurrensskäl att också ideella organisationer tar ut moms. Idag måste företag lägga på moms när de säljer en tjänst eller vara. Det behöver inte ideella verksamheter. Å andra sidan kan företag dra av momsen på allt de köper. Det kan inte de ideella.

Detta rättviseargument är märkligt och i svenska sammanhang närmast ett svepskäl. Den direkta konkurrensen mellan ideella verksamheter och företag har hos oss hittills varit minimal. Få har därför blivit missgynnade. Konkurrensen kommer dock att öka framöver. Inte minst med de regler, t.ex. om offentlig upphandling som EU tvingar fram. Regler som också de gynnar företag och missgynnar ideella organisationer. Med dem i ryggen kommer fler företag – precis som sker globalt – att etablerar sig på traditionellt ideella marknader.

En viktig anledning till att momsreglerna inte kan tillämpas på ideella verksamheter är att de är skräddarsydda för kommersiell verksamhet. I dem finns inte utrymme för sådant som skänkta varor eller ideellt arbete, det som är den svenska ideella sektorns resursmässiga grund. Med en sådan resursbas är det ett större problem för ideella organisationer att bli momsbelagda än vad det är för kommuner och landsting. De blir direkt missgynnade.

Det finns dock en stor orättvisa redan i det nuvarande momssystemet. Ideella organisationer har ingen möjlighet att kompensera sig för den moms de betalar på sina inköp. Därmed är de missgynnade i relation till offentliga sektorn.

Kommuner och landsting, som också är momsbefriade, får nämligen en särskild kompensation för den moms de betalar. Systemet, som kallas Ludvikamomsen, ”eliminerar … skevheter i konkurrensen gentemot verksamheter i privat regi” skriver Dagens Samhälle nr 5 2009.

Varför ska stat och näringsliv skyddas och kompenseras, men inte de allmännyttiga organisationerna inom den ideella sektorn?

Sverige bör inte bara bibehålla momsfriheten för ideella organisationer, den bör också utvidga Ludvikamomsen till att också omfatta de allmännyttiga ideella organisationerna.

Ökat förtroende för ideella organisationer

”Världen litar på ideella organisationer” rapporterade Dagen 5 februari.

Enligt PR-firman Richard Edelmans internationella förtroendebarometer ”litar världen mest av allt på ideella organisationer. Mer än på regeringar, företag och medier”. Företagen tappar kraftigt och mest i förtroende jämfört med tidigare mätningar. Bara 17 procent säger att de litar på information från ett bolags vd, skriver Richard Edelman i ett pressmeddelande.

”När marknadsekonomins företrädare inte upplevs som ärliga - då vänder vi oss i stället till de idéburna aktörerna. De ideella organisationerna placerar sig nu i topp i förtroendeligan. Och det är en världsomspännande trend”.

NGO begreppets ursprung

NGO är en förkortning för engelskans Non-Governmental Organization. Det betyder alltså ordagrant "icke statlig organisation", alltså privat organisation. Men även företag kan vara privata, så det är ingen bra benämning. På svenska behövs inte begreppet; här talar vi om ideella föreningar och stiftelser, eller sammanfattande, ideella organisationer.

Beteckningen NGO kommer från FN och biståndsvärlden. Där är det viktigt att särskilja statliga (det vill säga FN:s medlemmar) från andra aktörer.

Beteckningens ursprung framgår tydligt om man studerar Förenta Nationernas stadga som undertecknades den 26 juni 1945 i San Francisco.

I kapitel X. Ekonomiska och sociala rådet, artikel 71 heter det:

”Det ekonomiska och sociala rådet äger träffa lämpliga anstalter för samråd med icke statliga organisationer, som handhava angelägenheter, vilka falla inom rådets behörighet. Sådana uppgörelser må träffas med internationella organisationer samt, där så är lämpligt, med nationella organisationer efter samråd med vederbörande medlem av Förenta Nationerna.”

Det är ganska uppenbart att ”icke statliga organisationer” här är en beskrivning, inte en beteckning. Det är också tydligt att man endast syftar på organisationer som är verksamma inom de områden som Ekonomiska och sociala rådet (vanligen känt under sin engelska förkortning ECOSOC) är satt att verka inom. Vilka de är framgår av samma kapitel, artikel 62:

Det ekonomiska och sociala rådet äger utarbeta eller taga initiativ till undersökningar och rapporter avseende internationella ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade angelägenheter samt äger framställa förslag i alla sådana angelägenheter till generalförsamlingen, Förenta Nationernas medlemmar och vederbörande fackorgan.”

De som FN kallar ”icke statliga organisationer” ska alltså vara verksamma inom internationella ”ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade” områden. Organisationerna ska vara internationella men kan också vara nationella, men då ska berörd stat godkänna att ECOSOC samarbetar med den.

Beskrivningen i artikel 71 är vid och kan omfattad det mesta som inte är ett statligt organ. Den första definitionen av begreppet återfinns enligt engelska Wikipedia i ECOSOCs resolution 288 (X) från 27 februari 1950. Den är inte mycket klarare. Där säg i min översättning att en ”internationell icke statlig organisation” är ”vilken som helst internationell organisation som inte är grundad på ett internationellt fördrag”.

(Begreppet ”internationell” organisation till skillnad mot en ”nationell” är intressant eftersom en organisation för att kunna verka måste vara en juridisk person. Det finns ingen internationell lagstiftning som kan ge en ideell organisation legal status, det kan bara en nationell göra. I den meningen kan det alltså inte finnas några internationella ideella organisationer. Även internationella paraplyorganisationer, alltså de vars medlemmar är ideella organisationer i mer än ett land, måste vara registrerade i det land de har sitt säte och följa lagen där. Vad jag vet är det bara Schweiz som beviljar vissa ideella organisationer speciell ”internationell” status, d.v.s. ger dem förmåner som vanliga inhemska ideella organisationer inte har.)

I den engelska versionen av artikel 71 talar man om “non-governmental organizations”. Denna beskrivning har sedan förvandlats till ett begrepp: ”Non-Governmental Organization” (NGO).

Från denna specifika start i FN stadgan har NGO-begreppet vandrat ut över världen. Problemet är att det inte har något entydigt innehåll; var och en kan fylla det med sitt eget. Det leder till förvirring och oklarhet. Frågan är om inte begreppet, utanför FN stadgans värld, är mer till skada än till nytta.