EU är en förening, än sen?

En läsare undrar över nyttan med att konstatera att EU och FN är föreningar (se mitt förra inlägg). Det finns väl olika svar på det beroende på vilken utgångspunkt man har, antar jag.

Som konsult för ideella organisationer intresserar jag mig särskilt för hur de ska vara organiserade och ledas för att lyckas bäst. En ideell organisation som får en felaktig struktur eller som leds på fel sätt får svårigheter och misslyckas oftast.

Man skulle kunna analysera FN och EU utifrån den utgångspunkten. Vad finner man då?

FN är en oerhört byråkratisk organisation Men det är ganska naturligt med tanke på omständigheterna och har mer att göra med vilka som representerar dess medlemmar än med dess struktur. I stora drag kan man säga att FN har en god föreningsstruktur. Det enda som avviker är säkerhetsrådet. Goda föreningsstrukturer bygger på att alla medlemmar är jämlika. En medlem, en röst. Så är det i FN:s generalförsamling. Men säkerhetsrådets sammansättning bygger på att vissa medlemmar är förmer än andra.

EU har en betydligt sämre organisationsstruktur än FN. Den saknar föreningens eller förbundets självklara enkelhet. Det måste enligt min mening leda till onödiga kostnader, till ineffektivitet och till oklarheter när det gäller maktutövning och ledarskap.

Medlemmarna i EU är stater. Hur ska de representeras? Av sina regeringar, sina riksdagar eller sina befolkningar? För att klarhet och effektivitet ska uppstå måste man välja en av dessa, men EU har valt två. I det ena representationsspåret utser väljarna sina representanter genom direktval, i det andra verkar regeringarna. Det kan förefalla som om representation längs två spår är mer demokratiskt än längs ett, men det är tvärt om. Den valda modellen minskar i praktiken väljarnas inflytande och kontroll.

Det är för mig uppenbart att EU måste bestämma sig för en modell för medlemsstaternas representation och inflytande. Då denna modell måste fungera väl kan förbundsmodellen i föreningslivet ge god vägledning.

När ett förbund blir stort fungerar inte direktval till kongressen, istället representeras medlemmarna av valda ombud i en hierarki av demokratiska val från det lokala och uppåt. Med den modellen i åtanke vore det naturligt att ge den redan existerande riksdagen uppgiften att inom sig utse de ombud som ensamma ska representera landet i EU. Ett alternativ vore att ge regeringen denna roll.

På motsvarande sätt kan man analysera EU ur andra synvinklar. Insikten att EU är en förening är då till stor hjälp.

EU är en förening

Inom ett land finns fyra sektorer: Staten, näringslivet, familjen och ideella sektorn. Mellan dem finns en ansvars- och arbetsfördelning baserad på lagar, sedvänjor m.m.

Dessa fyra sektorer bygger på nationell lag. De finns därför inte på det internationella planet.

Länder är suveräna. Det finns ingen överstatlig regering och inga överstatliga lagar. Därför finns ingen internationell statlig sektor.

I FN-stadgan talas om internationella ideella organisationer (på FN-engelska förkortat till NGO), men något sådant finns egentligen inte. Inte heller finns det internationella företag. Både ideella organisationer och företag är juridiska personer. Sådana måste alltid grundas och ha sin bas i ett specifikt land i enlighet med detta lands lagar. De är därför alltid nationella, men kan verka internationellt. Om de öppnar filialer eller verkar i andra länder måste detta dock alltid ske i enlighet med de lagar som råder där. Någon internationell ideell sektor eller något internationellt näringsliv finns alltså inte. (Det betyder att organisationsnamn som ”Läkare utan gränser” är starkt vilseledande – ingen organisation kan någonsin bortse från gränser.)

Familjesektorn är basen för de tre övriga sektorerna i ett land. All makt i staten, alla företag och alla ideella organisationer vilar ytterst på individer och dessa är samlade i familjesektorn. Eftersom familjesektorn är så grundläggande så skulle den i princip kunna vara verkligt internationell, alltså verka oavsett gränser (vilket delvis sker t.ex. genom att medlemmar av en och samma familj kan vara bosatta i och medborgare av helt olika länder). Men i praktiken kan den inte det. Med sina krav på medborgarskap, pass, visum, arbetstillstånd m.m. gör staterna det omöjligt.

I min bok Professionell ideell skriver jag:

”Föreningens unika fördel är att den gör det möjligt för jämlikar att verka tillsammans. Jämlikar kan inte beordra varandra, de måste komma överens.”

För att verka tillsammans behöver jämlikar en accepterad form för att styra, leda och organisera arbetet och för att förvalta de gemensamma resurserna. De behöver också en metod för att tillsätta och avsätta ledare. Av alla organisationsformer är det endast föreningen som erbjuder dem detta.

Vanliga föreningar består av individer, men företag som vill samarbeta på jämlik basis kan också bilda föreningar, t.ex. Svenskt Näringsliv. Det kan också kommuner göra, t.ex. Sveriges Kommuner och Landsting. Inget hindrar jämlika stater att använda samma metod.

Föreningsformen är äldre än staten. Den fungerar alltså även där lag inte finns. Den är därför lämplig att använda internationellt där ingen lag kan stiftas utan endast överenskommelser ingås. För internationellt samarbete mellan stater är egentligen ingen annan organisationsform möjlig. Följaktligen är både FN och EU föreningar med stater som medlemmar.

EU-valet och föreningarnas framtid

Allt större del av lagstiftningen i Sverige har sina rötter i beslut som fattas inom EU. Detta i sig är tyvärr dåliga nyheter för alla som värnar om svenska folkrörelsers och föreningars framtid.

Problemet är att insikten om föreningslivets betydelse för demokratin och för ett lands utveckling är mycket låg inom EU som institution. Detsamma gäller kunskapen om hur föreningar verkar och blir framgångsrika.

Det finns en rad faktorer som samverkat till att EU blivit och förblir föreningsblint.

En av de viktigaste faktorerna är givetvis att den ideella sektorn i majoriteten av EU-länderna är svag. Det är egentligen bara i Holland, England och Norden som sektorn är väl utvecklad. I de flesta länderna spelar ideella organisationer en betydligt blygsammare roll än i Sverige.

En annan viktig faktor är att det inom EU inte finns någon gemensam förståelse för vad en förening eller en stiftelse är för något. Inom EU i stort är t.ex. begreppet folkrörelse okänt och ointressant.

Det finns ideella organisationer i alla EU-länder, men nationell lagstiftning, tradition m.m. gör att de ser olika ut, uppfattas olika och har olika samhällsroll. EU-kommisionen fann i en undersökning 1991 att det bland de dåvarande medlemsstaterna inte fanns två länder med exakt samma mönster av ideella organisationer och verksamheter. Sedan dess har EU:s medlemsskara blivit ännu brokigare.

EU:s begrepp "social ekonomi" är ett försök att skapa tydlighet när det gäller de ideella organisationerna, men demonstrerar egentligen bara EU:s okunnighet och oförmåga.

Problemet med det föreningsblinda EU är att dess beslut utarbetas och fattas utan tillbörlig hänsyn till de ideella organisationernas särdrag. Därmed blir dessa motarbetade och systematiskt missgynnade jämfört med företagen. På sikt kan detta leda till att den ideella sektorn i Sverige krymper.

Det enda försvar de svenska ideella organisationerna idag har mot de föreningsblinda EU-beslutens konsekvenser är att riksdag och myndigheter här hemma i alla sina beslut väger in också de ideella organisationernas behov.

I det stundande EU-valet kan man stödja kandidater som främjar den ideella sektorns tillväxt och fortbestånd i Sverige och andra EU-länder. Men finns det några sådana kandidater?

Momsregler missgynnar ideell verksamhet

En ny statlig utredning har tillsatts för att återigen försöka dra in de ideella föreningarna i momssystemet. Tidigare har flera misslyckade framstötar gjorts om att momsbelägga ideella verksamheter. Signalerna sägs ha sitt ursprung i EU, som tyvärr har låg förståelse för det speciella med ideella verksamheter.

Ideellt arbete och ideella organisationer ser olika ut i olika EU-länder. I vissa är den ideella sektorn ytterligt svag, det gäller Frankrike och länderna i södra Europa och Östeuropa. I många av länderna, t.ex. Belgien och Tyskland, spelar de ideella organisationerna en helt annan roll än i Sverige. Man bör därför inte förvänta sig att EU ska ha någon större förståelse för den ideella sektorns behov i Sverige. Kunskapen och erfarenheten saknas. Och tyvärr har den svenska ideella sektorn hittills varit allt för passiv gentemot EU:s institutioner.

Ett skäl som momsivrarna åberopar är att det skulle vara rättvist av konkurrensskäl att också ideella organisationer tar ut moms. Idag måste företag lägga på moms när de säljer en tjänst eller vara. Det behöver inte ideella verksamheter. Å andra sidan kan företag dra av momsen på allt de köper. Det kan inte de ideella.

Detta rättviseargument är märkligt och i svenska sammanhang närmast ett svepskäl. Den direkta konkurrensen mellan ideella verksamheter och företag har hos oss hittills varit minimal. Få har därför blivit missgynnade. Konkurrensen kommer dock att öka framöver. Inte minst med de regler, t.ex. om offentlig upphandling som EU tvingar fram. Regler som också de gynnar företag och missgynnar ideella organisationer. Med dem i ryggen kommer fler företag – precis som sker globalt – att etablerar sig på traditionellt ideella marknader.

En viktig anledning till att momsreglerna inte kan tillämpas på ideella verksamheter är att de är skräddarsydda för kommersiell verksamhet. I dem finns inte utrymme för sådant som skänkta varor eller ideellt arbete, det som är den svenska ideella sektorns resursmässiga grund. Med en sådan resursbas är det ett större problem för ideella organisationer att bli momsbelagda än vad det är för kommuner och landsting. De blir direkt missgynnade.

Det finns dock en stor orättvisa redan i det nuvarande momssystemet. Ideella organisationer har ingen möjlighet att kompensera sig för den moms de betalar på sina inköp. Därmed är de missgynnade i relation till offentliga sektorn.

Kommuner och landsting, som också är momsbefriade, får nämligen en särskild kompensation för den moms de betalar. Systemet, som kallas Ludvikamomsen, ”eliminerar … skevheter i konkurrensen gentemot verksamheter i privat regi” skriver Dagens Samhälle nr 5 2009.

Varför ska stat och näringsliv skyddas och kompenseras, men inte de allmännyttiga organisationerna inom den ideella sektorn?

Sverige bör inte bara bibehålla momsfriheten för ideella organisationer, den bör också utvidga Ludvikamomsen till att också omfatta de allmännyttiga ideella organisationerna.