Ett halvår kvar till “IYV+10” – vad gör Sverige?

FN kommer nästa år att fira att det är tio är sedan Internationella frivilligåret 2001. Vad gör Sverige?

Nästa år är det tio år sedan FN:s Internationella frivilligår (IYV2001). Jubileet, som kallas “IYV+10” kommer att uppmärksammas av FN och i en rad länder.

Denna typ av manifestationer är i första hand statens ansvar. Det är staten som ska främja och hylla medborgarnas ideella insatser, inte den ideella sektorn som ska hylla sig själv.

Under frivilligåret för nästan tio år sedan utmärkte sig folkrörelselandet Sverige med att på hemmaplan göra praktiskt taget ingenting. Som svensk involverad i året på internationell nivå fick man skämmas.

I FN skrev Sverige liksom övriga EU-länder på en resolution som uppmanade världens alla länder att vidta åtgärder för att främja ideella insatser. Det var en viktig resolution. Sedan dess har den emellertid endast samlat damm på någon hylla på UD. Svenska staten har inte gjort något för att uppfylla löftena i resolutionen och det har inte heller EU. Nästa år blir det en redovisning av vad IYV2001 ledde till. Vad ska Sverige rapportera då?

Nu är det ett halvår kvar till dess att IYV+10 startar. Vad har Sverige planerat göra? Vad gör regeringen, riksdagen, kommunerna? Vem är ansvarig för samordningen? Hur stor är budgeten?

Lagen om ekonomiska föreningar gäller inte för ideella föreningar

Det har blivit vanligt att jurister använder Lagen om ekonomiska föreningar som norm även för ideella föreningar. Detta är fel och skadligt och har inget stöd hos lagstiftaren.

Det verkar som att det blir vanligare och vanligare att jurister, både i offentlig och privat tjänst, bedömer ideella föreningar eller ger råd till sådana utifrån vad som gäller för ekonomiska föreningar. Det kan bli rätt ibland, men oftast blir det fel. Jag har inte kunnat utröna om detta beteende beror på ren okunnighet eller om det har andra rötter. Oavsett vilket är det en skadlig företeelse och en farlig trend.

Ett skäl till denna utveckling kan vara att det finns lag om ekonomiska föreningar, men inte om ideella. Jurister är beroende av lag. Det kan då vara frestande för den jurist som saknar kunskaper och insikter om ideella föreningar, att ta Lagen om ekonomiska föreningar som norm. Särskilt som den ofta kallas “föreningslagen”.

Ideella föreningar är utan lag, men inte laglösa

Det finns i Sverige ingen speciallag om ideella föreningar. Därför behöver de inte registreras för att bli till. Men enligt föreningspraxis måste de ha medlemmar, målsättning, stadgar och styrelse för att bli juridiska personer.

Att speciell lag saknas innebär inte att de är laglösa. Ideella föreningar har nämligen sina egna “lagar” i form av stadgar, intern praxis och god föreningssed. Mycket av detta är så kallad tyst kunskap, alltså inte nedskriven, som endast kan läras genom att vara föreningsaktiv. Det innebär att en jurist som vill bli bra på det bara kan lära sig det i föreningslivet och av föreningsrävar.

Utöver denna grund finns också prejudikat från domstol. Dessutom kan man få viss juridisk vägledning genom att dra paralleller med annan lagstiftning, till exempel den om ekonomiska föreningar.
Om ideella föreningar ur samhällets synvinkel inte på detta sätt vore fullgott reglerade, skulle riksdagen för länge sedan ha stiftat en lag om dem.

Ekonomiska föreningar är företag

Professor emeritus Carl Hemström är den ledande experten på föreningsjuridik i Sverige. I sin bok Organisationernas rättsliga ställning – Om ekonomiska och ideella föreningar ger han vägledning till jurister och lekmän om hur man ska se på dessa frågor.

Där kan man till exempel lära sig att det har funnits Lag om ekonomiska föreningar sedan slutat av 1800-talet. De från 1911, 1951 och 1987 är alla uppbyggda med då gällande aktiebolagslag som förebild. Skälet till denna nära koppling är ”att lagstiftaren sett såväl aktiebolaget som den ekonomiska föreningen som former för ekonomisk verksamhet i syfte att främja delägarnas ekonomiska intressen” (Hemström sid 32). Bägge är alltså företag.

Riksdagen vill inte ha lag om ideella föreningar

Att det är stor skillnad mellan ekonomiska och ideella föreningar har bevisligen stått klart för lagstiftaren åtminstone sedan den första lagen om ekonomiska föreningar infördes, alltså i över hundra år. Förslaget om att de ideella föreningar som så ville, frivilligt skulle kunna registrera sig enligt denna lag har legat på riksdagens bord, men avvisats.

Särskilt lagstiftning för ideella föreningar har föreslagits riksdagen vid ett antal tillfällen, men alltid röstats ner, bland annat för att ”lagstiftning på området är förenad med åtskilliga svårigheter” (Hemström sid 34).

Var försiktig med paralleller

När det gäller att förstå vad som gäller för ideella föreningar genom paralleller från andra regelområden säger Hemström:

”Sålunda kan i vissa fall lösningen på ett problem rörande en ideell förening tänkas vara att återfinna i föreningslagen. I andra fall kan kanske … allmänna associationsrättsliga eller avtalsmässiga grundsatser vara tillämpliga. Dock måste man i varje enskilt fall noga ta ställning till, huruvida verkligen en parallell är befogad.” (Hemström sid 36-37, min fetstil)

Det förhållandet att ekonomiska föreningar till skillnad från de ideella är företag “kan leda till, att lösningen på ett beträffande en ideell förening uppkommet problem alls inte kan sökas i föreningslagens regler” (Hemström sid 37).

Högsta domstolen har framhållit, “att paralleller från vad som gäller ifråga om ekonomiska föreningar måste dras med stor försiktighet såvitt gäller ideella föreningar. I vissa lägen kan därför i stället e contrarioslut vara befogade” (Hemström sid 37). Med den juridiska termen “e contrarioslut” menas att det snarare är motsatsen till vad som står i en viss lag som gäller.

Slutsatser

Av ovanstående framgår klart att lagstiftaren noga skiljer mellan ekonomiska och ideella föreningar och inte avsett att Lagen om ekonomiska föreningar ska gälla även för de ideella. Den tanken har rent av avvisats av riksdagen.

Om det fanns ett behov av lag om ideella föreningar så skulle lagstiftaren ha skapat en sådan. Denna skulle då inte baseras på Lagen om ekonomiska föreningar eftersom denna rör kommersiell och inte ideell verksamhet och därtill är samordnad med aktiebolagslagen.

Rent historiskt är det de ideella föreningarna som är originalet, inte de ekonomiska. De senare representerar i sin struktur och funktion (även bortsett från vad det vinstdrivande syftet för med sig) bara en av många varianter för en ideell förening. Ideell logik är dessutom mer komplex än kommersiell.

Att tillämpa lagen om ekonomiska föreningar rätt av på ideella föreningar är fel. Även när det gäller att dra paralleller bör man vara försiktig.

Av allt detta följer att de jurister som huvudsakligen lutar sig mot Lagen om ekonomiska föreningar när de bedömer ideella föreningar eller ger råd till dem gör fel. De ideella föreningarna bör se upp med dem.

Källa: Carl Hemström (1988) Organisationernas rättsliga ställning – Om ekonomiska och ideella föreningar. Stockholm: Norstedts.

Technorati-taggar: ideella föreningar,jurister,lagen om ekonomiska föreningar,Carl Hemström

.

Ideella styrelseprotokoll ska inte vara offentliga

Det finns två diken som en ideell organisation kan slinka ner i. Det ena är att efterapa företag, det andra är att ta efter myndigheter. För att hålla sin organisation mitt på vägen måste den ideella ledningen driva den utifrån dess egna förutsättningar, det vill säga, utifrån den ideella logiken. Detta försvåras numera ofta av krav på att efterlikna företag eller myndigheter.

Nyligen gav oss Kyrkans Tidning ett avskräckande exempel på ett sådant krav. Den vill att ideella organisationer ska vara "öppna", det vill säga de ska tillämpa offentlighetsprincipen som vore de myndigheter. Detta krav är skadligt för enskilda organisationer, men vad värre är, det undergräver också föreningsfriheten.

I en bilaga den 15 april görs stor affär av att två av tre tillfrågade ideella organisationer vägrat lämnat ut sina styrelseprotokoll. Tidningen får det att låta som om det skulle vara självklart för ideella organisationer att lämna ut styrelseprotokoll; de som vägrat ställs vid skampålen. Men i detta fall är det klungan vid skampålen som har rätt och tidningen som har fel.

Privata organisationer
Enligt tidningen agerar de som inte lämnar ut styrelseprotokoll som "slutna företag". Läsaren ska förstås uppfatta detta som något mycket graverande, men är det verkligen det?

Ideella organisationer är varken företag eller myndigheter. I vissa avseenden skiljer de sig helt från bägge, i andra liknar de den ena men inte den den andra. Ett exempel på det senare är att ideella organisationer är privata organisationer och inte offentliga. I detta avseende liknar de företag och inte myndigheter. Det som generellt gäller för privata organisationer gäller alltså för dem.

Som privata organisationer omfattas de ideella organisationerna inte av myndigheternas offentlighetsprincip och tystnadsplikt. Det innebär att de själva beslutar vad de vill informera om och vilka dokument de vill lämna ut.

Skillnad mellan förening och stiftelse
Artikeln skiljer inte mellan olika slags ideella organisationer. Det kan därför vara viktigt att påpeka att det är stor skillnad mellan stiftelser och ideella föreningar. De förra övervakas av en tillsynsmyndighet, de senare av sina egna medlemmar.

Det är alltså staten som tar ansvar för att stiftelser sköts på rätt sätt. Dess inspektörer har laglig rätt att titta på stiftelsens alla handlingar, också dess protokoll. Det ger emellertid inte media rätt att göra det.

Ideella föreningar däremot står fritt gentemot staten i enlighet med grundlagen och de mänskliga rättigheterna. Att det saknas särskild lag för dem är inget större problem. Det har fungerat bra hittills (vilket i Sverige är mer än i tusen år) tack vare en gedigen "tyst kunskap", ibland kallad föreningspraxis, som utgör en effektiv vägledning för hur föreningar ska organiseras, styras och drivas.

Vad menas med "öppen" förening?
Enligt Kyrkans Tidning är de organisationer som lämnar ut styrelseprotokoll "öppna" . De som inte gör det måste alltså betraktas som slutna. Det är inget självklart sätt att se på saken. Med öppen eller sluten ideell förening syftar man vanligen på hur lätt eller svårt det är att bli medlem. Men om vi håller oss till tidningens användning av öppen, så är den förening öppen som informerar brett om sin verksamhet och sina ställningstaganden. Den som dessutom på hemsidan offentliggör sina stadgar, sin styrelse, sin verksamhetsberättelse och sitt stämmoprotokoll är mycket öppen.

Men en förening behöver inte vara öppen mot omvärlden. Den har rätt att hålla saker internt och till och med att vara hemlighetsfull. Det är en betydelsefull del av föreningsfriheten. Det finns tider då denna aspekt spelar mindre roll, men andra då det gör det. När så sker är det viktigt att denna princip är väl förankrad i samhället. Detta av samma skäl som att föreningsfriheten inte är vanlig lag, som lätt kan ändras, utan inskriven i Regeringsformen.

Styrelseprotokoll bör inte vara offentliga
Den förening som vill kan publicera sina styrelseprotokoll. Det är då ett beslut som styrelsen eller stämman tagit, inte något en anställd kan besluta om på egen hand.

Att publicera sina styrelseprotokoll gör egentligen varken till eller ifrån för en enskild förenings öppenhet, däremot kan det vara oklokt både på kort och lång sikt. Det kan påverka styrelsens inre arbete och de beslut som fattas. Det kan försvåra samarbete med utomstående. Det kan skada föreningens strategier och arbete. I samband med inre och yttre konflikter kan det också skapa avsevärda problem för föreningen.

Styrelsen har enligt stadgarna (men också enligt lag) att främja och skydda föreningens intressen. Detta sker främst genom att fatta protokollförda beslut. Därför bör de inte göra sina protokoll offentliga, varken för enskilda medlemmar eller för utomstående. Att behandla styrelseprotokoll med sekretess är för ideella föreningar lika naturligt som att i stadgarna ha klausuler om suspendering och uteslutning.

Kyrkans Tidnings tre skäl
Kyrkans tidning framför tre skäl varför ideella organisationer ska lämna ut sina styrelseprotokoll: De utför samhällstjänster, de får statsbidrag och de är betydelsefulla samhällsaktörer. Inget av skälen är särskilt övertygande. Det är inte heller logiskt. Varför skulle detta med dessa skäl bara gälla ideella organisationer och inte företag? Utför inte också sådana  samhällstjänster? Får inte somliga av dem statsbidrag? Kan inte ett företag vara en betydelsefull samhällsaktör?

Offentlighetsprincipen vid uppdrag
Tidningen menar att en ideell organisation som tar på sig att utföra sådana välfärdstjänster som tidigare omfattats av offentlighetsprincipen ska vara skyldig att lämna ut sina styrelseprotokoll. Detta är inte självklart.

Om kommunen lägger ut ett uppdrag på en lokalförening i en folkrörelse så sker det med ett avtal. I detta avtal kan kommunen kräva olika saker, men den kan knappast kräva att föreningens styrelseprotokoll ska vara offentliga, än mindre kan den kräva att förbundsstyrelsens protokoll ska vara det.

Ideella organisationer kan också ta på sig myndighetsuppdrag, det vill säga handlägga åt staten något som annars skulle utförts av en myndighet. Med ett sådant uppdrag följer givetvis en del regler som organisationen måste följa. Dessa regler kan innefatta offentlighetsprincip och tystnadsplikt, men endast i de delar som berörs av uppdraget.

Offentlighetsprincipen och statliga bidrag
Tidningen menar att eftersom de ideella organisationerna får statsbidrag ska de också tillämpa offentlighetsprincipen.

Man får förmoda att staten ger bidrag till ideella organisationer just för att de är ideella, inte för att den vill omvandla dem till myndigheter. För att bli till nytta måste bidragen ges med full respekt för den ideella organisationens eget sätt att fungera. Statliga bidrag är därför inget skäl för ideella organisationer att lämna ut sina styrelseprotokoll.

Det är inte ovanligt med krav på att ideella organisationer som får statliga bidrag ska kunna granskas av statligt organ. Jag tycker inte det är självklart, varken inom Sverige eller inom utlandsbiståndet. Jag anser att den ideella sektorn bör ena sig mot en sådan utveckling. Men även om sådan granskning skulle ske, så gör det inte styrelseprotokollen offentliga. De omfattas då rimligen av granskarnas tystnadsplikt.

Svenska Kyrkan inget bra exempel
Kyrkans Tidning gör ett stort nummer av att Svenska Kyrkan sedan tio år tillbaka har en egen fungerande offentlighetsprincip. Detta framhålls som ett argument för att andra ideella organisationer också ska ha det. Men argumentet slår tillbaka. De granskade organisationerna är väl förankrade i en ideell tradition. Svenska Kyrkan däremot har just påbörjat sin resa in i den. Ännu är den i sin kultur, struktur och sitt sätt att fungera starkt präglad av sin långa tid inom offentlig sektor. Att den efter frigörelsen från staten fortsatt att tillämpa offentlighetsprincipen är nog bara ett exempel på detta, är jag rädd.

Högt arvoderad styrelse polisanmäld för bokföringsbrott

Enligt media är styrelsen för Hyresgästföreningen i Uppsala polisanmäld för bokföringsbrott. Det var den styrelse jag berättade om i mitt förra inlägg, som förra året använde merparten av föreningens pengar - nära 400 000 kr - till att betala arvoden och ersättningar till sig själva. Jag hävdade att detta var misshushållning med föreningens medel. Jag hävdade också att dessa arvoden inte gett medlemmarna en bättre styrelse än genomsnittet. Det finns nämligen inom det ideella arbetet ingen direkt koppling mellan arvode och gott arbete eller mellan arvode och kompetens.

Det är sällan man får så snabb bekräftelse på vad man skrivit som i detta fall. Jag publicerade mitt inlägg den 16 april. Några dagar senare rapporterade UNT (20 och 23 april)  att det utöver den officiella bokföringen i förening (och även den i Västerås) också funnits undanhållna pengar. I Uppsalas fall sägs det röra sig om 50 000 kr om året och vara inkomster från försäljning av biobiljetter till medlemmarna. Hur styrelsen använt dessa svarta pengar har inte framkommit.

Avslöjandet gjordes av Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra. Föreningen centralt har polisanmält för bokföringsbrott alla som var förtroendevalda i Hyresgästföreningen i Uppsala under åren 2006-2010 (Hem & Hyra). Förbundsstyrelsen i Hyresgästföreningen har också avsatt den valda styrelsen i Uppsala  (Hem & Hyra).

- Vi har nolltolerans mot brister i den ekonomiska hanteringen, säger Barbro Engman, Hyresgästföreningens ordförande i ett pressmeddelande.

Jag måste säga att Hyresgästföreningens tidning och centrala ledning har agerat föredömligt i denna fråga.

Det vore bra för ideella sektorns utveckling om Hyresgästföreningen också tog initiativ för att se över reglerna för arvoden lokalt. Förmodligen behövs sådana arvoden inte alls. Troligen leder de till ett sämre föreningsarbete. Men om de ska finnas kvar bör de begränsas genom centrala regler.

Är det en bra idé att betala för ideellt arbete?

När man betalar ett arvode till sin styrelseordförande betalar man för ideellt arbete. I det här inlägger undersöker jag om detta är en god idé eller inte. Jag diskuterar betalda frivilliga i biståndet och en förening som använder nästan alla sina pengar till att betala förtroendevalda. Jag tittar också på vad vi kan lära av England och USA. Min slutsats är bland annat att man inte får fler eller bättre frivilliga eller förtroendevalda för att man betalar dem. Att man betalar dem beror snarare på att man inte tror på ideellt arbete.

– Inlägg nr 5 i serien om rödakorsordförandens arvode –

Efter en allmän överblick om styrelsearvoden i inlägg nr 1, tittade vi i inlägg nr 2 på de två olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser: Å ena sidan heltidsarbetande ordförande och å den andra sidan en fritidsarbetande dito stödd av en generalsekreterare. Vi konstaterade att Röda Korset blandat de två modellerna.

I inlägg nr 3 undersökte vi om Röda Korset av strategiska skäl behöver ett sådant dubbelkommando och fann att det snarare är tvärt om.

I inlägg nr 4 tittade vi på arbetsbördan och konstaterade att eftersom ett förbund med generalsekreterare alltid kan organisera och prioritera ordförandens arbete på sådant sätt att det kan utföras på fritiden så behöver inte Röda Korset arvodera sin ordförande.

I det här inlägget ska vi bredda frågan något genom att diskutera pengarnas betydelse som stimulansmedel för frivilliga och förtroendevalda. Är det i allmänhet en bra idé för en ideell organisation att betala för ideellt arbete?

Onaturligt att betala frivilliga, men det ökar
För de flesta inom den ideella sektorn i Sverige och för dem världen runt som arbetar professionellt med att organisera frivilliga är det en onaturlig tanke att betala för frivilliga för deras arbete och tid. Men detta är inte så ovanligt som man skulle kunna tro. Och det har en tendens att växa i takt med att den traditionella, tysta kunskapen om hur man driver ideella organisationer och ideellt arbete minskar i samhället. Jag ska ge två exempel på att ”frivilliga” systematiskt och i stor skala får betalt för sin medverkan.

Betalda frivilliga undergräver biståndet
I samband med att de levererar katastrofhjälp eller bistånd i tredje världen rekryterar internationella biståndsorganisationer ofta daglönare för att göra en stor del av arbetet. Dessa är inte anställda och får ingen lön, de får ett dagsarvode, traktamente eller liknande och kallas ”frivilliga”. De pengar de får är emellertid ofta ungefär lika mycket som de skulle ha fått som anställda. Om de anställs i enlighet med lokal lag och kallas anställda skulle jag inte ha någon invändning. Men att kalla dem frivilliga är fel.

Varför kallas inhyrda för frivilliga? Det kan naturligtvis i vissa fall handla om att kringgå besvärande arbetsmarknadslagar, men oftast handlar det helt enkelt om att kunna rapportera att arbetet gjorts av frivilliga. Organisationerna vill ha frivilliga, men samtidigt vill de 1) rekrytera dem snabbt, 2) inte lägga ner det organisatoriska arbete som krävs och 3) att de ska arbeta heltid under en längre tid. Dessa tre krav går emellertid inte att förena med ideellt arbete.

En mycket viktig orsak till detta missbruk av frivilligbegreppet är att de som leder arbetet på plats inte vet hur man organiserar folk på ideell basis. Det är ingen kompetens de har med i bagaget – för den efterfrågas inte av deras arbetsgivare. När ett stort antal tunga organisationer på detta sätt rutinmässigt rekryterar betalda daglönare och kallar dem frivilliga, så framstår givetvis detta som en inom biståndet etablerad och professionell metod, en metod som nya utsända medarbetare lärs upp i och tror är normal.

Det finns naturligtvis mängder av problem med detta förfarande. Det värsta är att det skadar och undergräver det civila samhället i mottagarlandet och därmed landets ekonomiska och politiska utveckling. Det motverkar alltså syftet med biståndet.

Staten betalar frivilliga i onödan
Inom Sverige finns en besläktad företeelse, i vårt land ger nämligen staten sina frivilliga ekonomisk ersättning. Det handlar dock ofta om en symbolisk summa. Hur, var och när det började vet jag inte, men det är väl etablerat inom till exempel försvaret och kriminalvården. Och väl infört är det svårt att ta bort. Tvärt om har det en tendens att sprida sig till andra områden.

De som inte tror på ideellt arbete, betalar för det
Det jag över åren funnit vara den gemensamma nämnaren för dem som betalar sina ”frivilliga” är att de själva inte tror på obetalt, frivilligt arbete. De vill inte själva arbeta obetalt och tror inte att andra vill det heller. Att organisera frivilliga utan betalning går inte, säger de.

För dem som inte tror på frivilliga är det självklart att människor inte ställer upp utan betalning, för dem som tror på frivilliga är det lika självklart att de gör det. Det handlar om två olika världsbilder. Det intressanta är att i sin verksamhet får bägge rätt. Det handlar om självförverkligande profetior.

Inga fördelar, bara nackdelar med att betala frivilliga
När man jämför frivilliga verksamheter i samma land och ideellt arbete i olika länder så ser man stora olikheter. Sådana variationer är naturliga. De beror på skillnader i tradition, kultur, historia, lagstiftning med mera. Men i denna mångfald framträder ändå vissa mönster. Ett av dem är att organisationer som har bra metoder för att rekrytera och organisera ideella också är de som har många frivilliga. Ett annat är att de länder vars ideella sektor till stor del består av organisationer som är bra på att organisera frivilliga också är de som har en stor andel ideellt engagerade i befolkningen. Det ideella arbetet uppstår inte spontant, det organiseras fram.

De som betalar ”frivilliga” i u-länder gör det bland annat för att slippa besväret att rekrytera och organisera ideella. Detta kan tyckas effektivt och framgångsrikt i en akut katastrofsituation, men denna fördel är begränsad och snabbt övergående. De negativa effekterna lever däremot kvar länge. När betalningen upphör försvinner också de ”frivilliga”. Uppgiften var ju bara ett tillfälligarbete. Men kunskapen i samhället om att ”frivilligarbete” är ett lågbetalt, oftast manuellt arbete som främst utförs av arbetslösa, daglönare och studerande lever kvar under många år och blockerar alla seriösa ideella initiativ.

När jag jämfört ekonomiskt kompenserat ideellt arbete i statlig regi med det som bedrivs obetalt inom föreningslivet så har jag inte hittat någon särskild nytta eller fördel till följd av betalningen. Det är som om den inte fanns. Alltså är pengarna bortkastade.

Att skaffa sig kompetens i hur man organiserar ideellt arbete ger en påtaglig fördel för organisationen, att betala sina frivilliga gör det inte. Erfarenheterna visar att betalning till de ideellt aktiva snarare minskar än ökar rekryteringsunderlaget och dess kvalitet.

Genom att betala för frivilligt arbete suddar man ut viktiga skillnader mellan det och vanligt arbete. Därmed mister man många av det ideella arbetets fördelar och får många av det betalda arbetets problem. Ta motivationen till exempel. I det välorganiserade frivilligarbetet finns sällan motivationsproblem. Där finns en god matchning mellan verksamheten och det de ideella brinner för. Men när ”frivilliga” inte lockas av saken och verksamheten, utan av pengar är risken stor att motivationen snabbt falnar.

När man betalar för ideellt arbete så kommer så småningom krav på höjd ersättning. I Holland lär frivilliga till och med ha gått i strejk. Betalar man å andra sidan för mycket så finns risk att bidragsgivare blir tveksamma.

En förening där de förtroendevalda utgör största kostnaden
Frivilliga och förtroendevalda är inte samma sak. Jag kan kategoriskt säga att man aldrig ska betala frivilliga. Det kan jag inte säga om förtroendevalda. Det finns situationer och sammanhang där ett arvode är motiverat. Men det är undantag. I de allra flesta föreningar arbetar de förtroendevalda helt ideellt. Det finns dock en begynnande tendens i Sverige att införa styrelsearvoden, inte bara centralt och regionalt, utan, vilket är mycket värre, också lokalt. Detta har lyckligtvis ännu inte tagit sig några större proportioner, utom inom politiken. Utveckling kan därför hejdas.

I vanliga fall när föreningar betalar arvoden och ersättningar till sina förtroendevalda så rör det sig om en mindre del av budgeten. Men att införa arvoden är ett vägval och början på en utveckling. Denna kan mycket väl leda till att merparten av pengarna spenderas på de förtroendevalda. En sådan extrem utveckling är knappast troligt, säger du. Jo då, jag har nyligen stött på ett sådant exempel (Uppsala Nya Tidning 10/3 och Hyresgästföreningen):

”Hyresgästföreningen i Uppsala använde nästan alla sina medel för att betala sina förtroendevalda under förra året. Nära 400 000 kronor gick till arvoden och olika ersättningar.” Hela 95 % av föreningens anslag har gått till de tio förtroendevalda, vilket bidrog till ett underskott på 84 000 kr. Ordföranden menar att ”pengarna är ett mått på hur mycket våra förtroendevalda uträttat”. De förtroendevalda har utöver ett fast styrelsearvode fått betalt för allt föreningsarbete de gjort. De har ”varit ute på möten, hjälpt lokala föreningar, svarat på remisser, varit på utbildningar, stöttat medlemmar och ansvarat för kommunikation med andra organisationer”.

De arbetsuppgifter som nämns är ganska typiska för föreningar av den storleken. Det ovanliga är kanske att allt utförs av förtroendevalda och att volymerna är så stora – bägge företeelserna en ren följd av arvodessystemet får man förmoda.

De som förordar styrelsearvoden i ideella föreningar menar att sådana gör det enklare att finna goda kandidater och leder till bättre styrelser och bättre styrelsearbete. Om dessa teorier stämmer bör alltså den välbetalda styrelsen för Hyresgästföreningen i Uppsala vara bland de bästa i Sverige och dess valberedning bör ha ett lätt jobb.

Är det någon av läsarna som tror att det verkligen är så? För min del tror jag det inte. Jag tror att styrelsen varken är bättre eller sämre än liknande styrelser. Jag ser klara indikationer på brister i styrelsearbetet och i organisationen av dess verksamhet i den knapphändiga informationen ovan. Och inte heller tycks föreningen ha lättare än normalt att hitta förtroendevalda. I en uppföljande notis i Uppsala Nya Tidning 27/3 rapporterades nämligen att valberedningen fått nya arvodesregler med argumentet ”att mötesarvoden kan ger mer ersättning om valberedningen har svårt att finna kandidater till förtroendeuppdrag”.

Vanligen är förtroendevalda föreningens viktigaste resurs. I detta fall är de tvärt om föreningens största kostnad.

Att en förening med en så pass stor budget låter det mesta av pengarna gå till arvoden och ersättningar till sina förtroendevalda är besynnerligt. Det är inte uppenbart olagligt, men skulle kanske kunna prövas ur skattesynpunkt. Det bryter förmodligen inte heller mot demokratiska principer. Beteendet hade antagligen inte accepterats av en bidragsgivare, men i detta fall finns väl ingen sådan, föreningen får sina anslag från regionen. Enligt min mening är det dock en långt driven misshushållning med föreningens medel. Det troliga är att föreningen och dess 9 000 medlemmar skulle ha klarat sig minst lika bra som nu om den hade en ideellt arbetande styrelse som organiserat föreningsarbetet bättre.

Min erfarenhet är att misshushållning uppträder i föreningar som har lättförtjänta inkomster, som har för stora inkomster i förhållande till ambition och verksamhet, som stagnerat eller som har ett oklart syfte. Ofta handlar det om en kombination av orsaker. Prognosen för sådana organisationer är inte god. Men om medlemmarna verkligen vill, så kan de bota sjukan.

När förvandlas legitima arvoden till misshushållning? Det kan diskuteras. Mitt förslag är att arvoden till ledande förtroendevalda i ideella föreningar är misshushållning om de betalas ut fastän de inte behövs för att organisationen ska fungera tillfredsställande, är större än vad de skulle behöva vara eller utgör en alltför stor andel av omsättningen. I alla tre fallen handlar det om bedömningar. Dessa bedömningar ska i första hand styrelsen göra, men ytterst årsmötet.

Framgång utan arvoden – exemplet England
Att ideella föreningar kan fungera och växa utan att betala arvoden till förtroendevalda är väl känt från vår historia. Gäller det även i dagens materialistiska samhälle? Varför inte? Vad är det egentligen som ändrats inom det ideella arbetet som gör arvoden nödvändiga idag? Handlar det inte snarare om okunskap, brist på tilltro och dåliga förebilder?

Låt oss se vad vi kan lära av England. Befolkningen i detta rika välfärdsland har som i Sverige ett stort ideellt engagemang. England var en av förebilderna när de svenska folkrörelserna växte fram på 1800-talet. Idag har England en aktiv och välorganiserad ideell sektor som inspirerar till många internationella trender.

I England får frivilliga inga ekonomiska ersättningar annat än för rena utlägg. Detta har på intet sätt hindrat organisationerna från att hitta frivilliga. En viktig anledning till den restriktiva hållningen är arbetsmarknadsreglerna. Ingen organisation vill riskera att deras frivilliga klassas om till fast anställda.

De förtroendevalda i ideella organisationerna i England får normalt inga arvoden. Det beror bland annat på den starka ”charity”-traditionen. Detta har inte hindrat även de allra största organisationerna från att hitta kompetenta ordföranden och styrelseledamöter.

”Charities” är de tongivande bland de icke-politiska, ideella organisationerna i England. Det finns 180 000 sådana. De har särskilda privilegier inom bland annat skatte- och insamlingsområdet. Benämningen är en juridisk term. Den anger att man är godkänd, registrerad och övervakad av Charity Commission. ”Charity” översätts ofta till ”välgörenhetsorganisation”, men betyder snarare ”allmännyttig organisation”.

Tidigare var det helt förbjudet för en ”charity” att betala arvoden till sina förtroendevalda. Detta har lättats upp något på senare år, men fortfarande måste en ”charity” som vill göra det först få tillstånd från Charity Commission.

Brittiska Röda Korset med sina 27 000 organiserade frivilliga och nära 3 000 anställda är en ”charity” och betalar inga arvoden till sina förtroendevalda. (Se Trustees' report and accounts 2008.)

Framgång utan arvoden – exemplet USA
Låt oss också se vad vi kan lära av USA. Den mest synliga delen av ideella sektorn där består av 501(c)-organisationen, vanligen kallade ”nonprofit organizations” (NPOs) – icke-vinstdrivande organisationer. De och deras givare har skatteförmåner. Men då måste organisationerna uppfylla vissa krav, vara registrerade på rätt sätt och varje år fylla i och sända in blankett 990 till skattemyndigheten. I den måste de bland annat ange vilka utbetalningar de gjort till nuvarande och tidigare styrelseledamöter. Sådana betalningar måste följa vissa regler annars kan organisationen bli skattepliktig.

Det är alltså tillåtet för skattebefriade organisationer i USA att betala arvoden till styrelseledamöter. Men enligt en undersökning gjord av BoardSource är det ovanligt. Bara 3 procent av organisationerna i undersökningen betalade arvoden till styrelseledamöter. Arvoden var vanligast i stora, komplexa organisationer som sjukhus och stora fonder.

Amerikanska Röda Korset, med mer än en halv miljon organiserade frivilliga och 35 000 anställda, betalar inget arvode till sina förtroendevalda.

Betalning och kompetens
Det finns, vad jag vet, ingen forskning som visar att det är lättare att få kompetenta personer till ideella uppdrag om man betalar ett arvode. Inte heller finns det forskning som visar att ett högre arvode till ordföranden i en ideell organisation ger tillgång till en högre kompetens. De som hävdar att det är så gör det utifrån förmodanden. Kanske jämför de med resonemangen inom näringslivet, men inte heller där finns sådana bevis enligt professor Lennart Sjöbergs blogg Psykologi samhälle kultur.

De som rekryterar VD:ar till aktiebolag brukar motivera höga lönerna med att det råder konkurrens på marknaden om de bästa kandidaterna. När det gäller de gäller förtroendevalda och framförallt ordföranden i ideella organisationer så finns varken någon sådan marknad eller någon sådan konkurrens. Kandidaterna sållas fram ut en mycket begränsad krets med en mycket speciell erfarenhetsprofil. Kretsen består i första hand av organisationens egna medlemmar. Det är sällan klokt att hämta sina högsta ledare helt utifrån. Ledare väljs heller inte i första hand utifrån sin kompetens, utan utifrån det förtroende väljarna har för honom eller henne. Dessutom bör man komma ihåg att kompetens i näringslivssammanhang och i ideella sammanhang är två helt olika saker.

Slutsatser
Vad betyder detta för en organisation som Svenska Röda Korset? Detta är mina slutsatser:

1. Betala inte frivilliga och ge inga arvoden till förtroendevalda för deras normala insats.
2. Organisera och stöd frivilligas och förtroendevaldas arbete på sådant sätt att det normalt kan utföras på fritiden.
3. Fastställ regler för hur arvoden kan betalas i exceptionella situationer.

Styrelsearvoden i folkrörelser: Tidsaspekten

I ett förbund som delat upp ansvar och arbete på rätt sätt mellan styrelsen och generalsekreteraren kan ordföranden alltid fullgöra sitt uppdrag på fritiden. Det är enbart en fråga om att organisera och prioritera arbetet rätt.


– Inlägg nr 4 i serien om rödakorsordförandens arvode –

I inlägg nr 2 tittade vi på de två helt olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser. I den första leds organisation och verksamhet av en heltidsarbetande ordförande. I den andra har ledningen delats upp mellan styrelsen, ledd av en fritidsarbetande ordförande, och en anställd generalsekreterare. Vi konstaterade att Röda Korset blandar samman de två modellerna genom att till en existerande generalsekreterare lägga en heltidsarbetande ordförande.

I inlägg nr 3 undersökte vi om ett sådant dubbelkommando möjligen krävs av strategiska skäl. Vi fann att det snarare var tvärt om. Att arvodera ordföranden undergräver ledningens viktiga arbete att uppmuntra medlemmars och allmänhets uppoffring. Ur strategisk synvinkel är det alltså bäst för Röda Korset att inte arvodera sin ordförande.

I det här inlägget ska vi titta närmare på tidsaspekten. Är det möjligen så att arbetsbördan för ordföranden blivit så stor att en heltidsarvodering ändå är nödvändig?

Uppdragets tid, en organisationsfråga
Att organisera sig rätt är en av hemligheterna bakom framgång i organisationer. För att växa sig stor och stark måste en medlemsorganisation behärska konsten att dela upp och organisera det ideella arbetet så att det kan utföras på fritiden.

I föreningen finns de som är frivilligt aktiva och de som är förtroendevalda. De förra tar på sig en specifik, tidsbegränsad uppgift. De senare tar också på sig ett ansvar, vilket kan leda till oväntat merarbete. Utan tvivel lägger en förtroendevald i allmänhet ner mer tid på sitt ideella uppdrag än vad en vanlig aktiv gör. Det är också troligt att ordföranden, för kunna leda styrelsen och organisationen väl, behöver satsa mer tid och energi på uppdraget än vad övriga ledamöter gör. Vidare är det nog så att en ordförande på central nivå normalt lägger ner mer tid på sitt uppdrag än vad de på regional och lokal nivå gör.

En styrelses arbetsbörda är inte konstant, den ökar när organisationen och dess verksamhet växer. Eftersom styrelseuppdraget är kollektivt och styrelsen en sluten krets måste den ökande bördan fördelas inom den. Det finns en gräns för detta. Att då ta in fler ledamöter i styrelsen är normalt ingen lösning eftersom gruppen med detta blir för stor för att arbeta effektivt.

Så ser det ut när allt arbete i organisationen görs ideellt. Men situationen ändras radikalt om styrelsen anställer en generalsekreterare. Genom att till denne delegera det mesta av sitt arbete kan styrelsen fokusera på sin viktigaste uppgift, att styra. Därmed ändras styrelsens roll och den slutar att vara organisationens ledningsbegränsning. Styrelsens arbetsbörda kan därefter hållas tämligen konstant. När arbetet är organiserat på detta sätt är det nämligen generalsekreteraren och personalen som får ta stöten om det ökar, inte styrelsen.

När en organisation anställer en generalsekreterare måste styrelsen fastställa hur ansvar och arbetsbörda ska fördelas mellan denne och ordföranden. Normalt faller då på ordförandens lott att leda styrelsen och att företräda organisationen i viktigare sammanhang. Det kräver som mest ett par kvällar i veckan och helgarbete då och då. Resten görs av generalsekreteraren och dennes stab.

Här är några fördelar med att organisera ledningsarbetet på detta sätt:

1. Ordföranden kan sköta sitt uppdrag på fritiden. Arbetsbördan är rimlig och kan hållas konstant.
2. Ordföranden behöver inget arvode. Inte heller krävs någon egen förmögenhet. Vad som krävs är ideell uppoffring, vilket ändå är en viktig del av uppdraget.
3. Antalet kompetenta ordförandekandidater ökar dramatiskt när ingen behöver ge upp befintligt arbete eller bosätta sig nära förbundskontoret för att ta uppdraget.

Hur en folkrörelse väljer att dela upp arbetet mellan sina ledande förtroendevalda och sina anställda kan variera. Uppdelningen kan göras så att ordföranden måste arbeta heltid. Men den kan också, oavsett verksamhetens storlek, göras så att ordföranden kan sköta uppdraget på sin fritid. Hur uppdelningen blir beror alltid på styrelsen. Det är ett val den gör.

Ordförandens arbetsbörda tenderar alltid att växa
Tänk dig att en styrelse anställt en generalsekreterare och delat upp arbetet på sådant sätt att ordföranden kan sköta sitt uppdrag på fritiden. Det är inte ovanligt att uppdraget några år senare inte längre ryms inom sina ramar. Ibland har det till och med växt till heltid (vilket i så fall av demokratiska skäl kräver ett heltidsarvode).

Varför växer uppdraget på detta sätt? Här några tänkbara förklaringar: 1) Organisationen har bytt styrelse och den nya styrelsen förstår inte att upprätthålla modellen. 2) Styrelsen anpassar uppdraget efter en ny ordförandes önskemål. 3) Styrelsen litar inte på generalsekreterarens förmåga och tar därför tillbaka en del ansvar och arbetsuppgifter och lägger på ordföranden.

Man det behöver inte vara så dramatiskt. Det kan också smyga sig på organisationen. Det är ju inte så att det saknas viktiga arbetsuppgifter för ledningen i en folkrörelse. Tvärt om finns det alltid mycket mer att göra än vad det finns tid. Det är lätt för en engagerad ordförande att ta på sig en ny uppgift här och en där. Om dessa uppgifter då möts med ökad tidstilldelning är man snabbt inne i en ond cirkel.

Att hålla kvar ordförandens uppdrag på ideell nivå kräver vilja, disciplin, tydliga prioriteringar och god organisation. Släpper man efter bara en gnutta, så växer arbetsbördan.

Uppdrag i paraplyorgan
Det som sägs i detta inlägg rör arbetet att leda den egna organisationen. Det gäller inte uppdrag som ordföranden dessutom gör för paraplyorgan. Sådana uppdrag kan vara mycket viktiga för organisationen, men kräver då sin egen tid och förmodligen också ett arvode.

Lätt minska ordförandens arbetsbörda
Det är mycket möjligt att arbetsbördan för ordföranden i Röda Korset har ökat kraftigt under senare år. Detta beror i så fall inte på att organisationen och verksamheten växt eftersom utvecklingen är precis den motsatta. Inte heller beror det på att man tagit bort generalsekreteraren eller reducerat dennes uppgifter. Det förefaller därför som att ordföranden idag gör sådant som tidigare styrelser inte ansåg att ordföranden behövde göra. Kanske har arbetsuppgifterna helt enkelt tillåtits öka på ett spontant sätt. Att återställa dem till ideell nivå är i så fall enbart en fråga om organisation och prioriteringar. Detta bör styrelsen av strategiska skäl snarast göra.

Styrelsearvoden i folkrörelser: De strategiska aspekterna

Föreningar av Röda Korsets typ bygger på aktivas och givares uppoffring. En av styrelsens strategiskt sett absolut viktigaste uppgifter är att uppmuntra sådan uppoffring. Problemet med en heltidsarvoderad ordförande är att det sänder ut precis motsatt signal.


– Inlägg nr 3 i serien om rödakorsordförandens arvode –

I inlägg nr 2 tittade vi på de två helt olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser. Den första har en heltidsarbetande ordförande som leder organisation och verksamhet. Den andra har en fritidsarbetande ordförande, vilket görs möjligt genom att styrelsen anställt en chef att utföra det mesta av ledningsarbetet.

Den första modellen ger ordföranden mycket stor makt. Den återfinns främst bland partier och fackföreningar. Den andra modellen bygger på maktdelning och delegation. Den föredras allmänt av såväl organisationer som experter. Kostnaderna för de två modellerna är likvärdiga. I renodlad form kan bägge fungera bra. Problemet med Röda Korset är att den blandar samman de två modellerna.

I det här inlägget ska vi emellertid närma oss frågan från ett helt annat håll. Vi ska titta på de strategiska aspekterna. Är den modell Röda Korset valt möjligen den strategiskt bästa för organisationen?

Organisationer behöver en strategi
Alla organisationer behöver en strategi som vägledning. Utan en sådan famlar den omkring som en blindbock, slinker hit och dit som prästens lilla kråka eller står grubblande i vägskälet som Alice.

En god strategi tar sin utgångspunkt i organisationens ändamål, bygger på organisationens logik och framgångsfaktorer och beaktar förändringar i omvärlden. Den pekar ut vart organisationen ska och hur den ska ta sig dit.

Föreningars huvudstrategi handlar alltid om hur förverkliga ändamålet. För att kunna genomföra denna behövs stödstrategier. Dessa är underordnade huvudstrategin och måste stödja den. En stödstrategi kan inte tillåtas motverka huvudstrategin.

Föreningar bygger på uppoffring
Till skillnad mot företag, myndigheter och organisationsbaserade föreningar, som är baserade på pengar, så bygger individbaserade föreningar på uppoffring. Det är genom medlemmars uppoffring som de leds och bemannas, och genom sympatisörers och givares uppoffring som de finansieras. Att de lever på uppoffring ger dem en unik kvalitet och en unik styrka.

Olika föreningar har olika grad av uppoffring. En del har mer, andra mindre. Det beror bland annat på hur finansieringen är ordnad och vilken inriktning organisationen har. Graden av uppoffring påverkar organisationens image och vilken typ av ideellt aktiva de drar till sig.

Arvoden neutraliserar uppoffringen
Problemet med att betala arvode till förtroendevalda (eller andra ideella) är att det helt eller delvis neutraliserar deras uppoffring. Ett arvode som är litet i förhållande till den insats som krävs innehåller en viss grad av uppoffring. Denna uppoffring försvinner helt om arvodet (eller kompensation för utebliven inkomst) höjs till dess att det exakt motsvarar insatsen. I detta läge får den förtroendevalde full kompensation. Om arvodet sedan höjs ytterligare, då blir den förtroendevalde överkompenserad, det vill säga, han eller hon gör en ren vinst på en insats som vid detta lag knappast kan kallas ideell. ”Marknadsmässiga arvoden” innehåller ingen uppoffring alls, och innebär ofta en överkompensation.

Arvoden eller ej - en viktig strategisk fråga
För en folkrörelse, som för att förverkliga sitt ändamål är beroende av många människors uppoffring, blir det strategiskt sett djupt problematiskt om medlemmar och allmänhet anser att de centralt förtroendevalda inte själva uppoffrar sig. Om en sådan åsikt blir allmänt etablerad äventyras organisationens hela existens.

Problemet förstärks kraftigt av att folkrörelser till stor del leds genom föredömen och symbolhandlingar. De attityder och metoder som etableras centralt sprider sig vartefter till hela organisationen.

Det är också fullt klart att kvaliteten på de förtroendevalda ändras när uppdraget arvoderas jämfört med när det inte gör det.

Huruvida folkrörelsen ska ge arvode eller inte till centralt förtroendevalda är alltså en viktig strategisk fråga.

Ordförandens arvode motverkar ordförandens arbete
Röda Korset är en av Sveriges största folkrörelser. Den har ett stort antal lokalföreningar som bedriver social och annan frivilligverksamhet och som samlar in pengar till det internationella hjälparbetet. Med tiotusentals ideellt aktiva och ännu fler enskilda givare är Röda Korset strategiskt sett mer beroende av individers uppoffring än vad de flesta andra föreningar i Sverige är. En av styrelsens absolut viktigaste strategiska uppgifter är därför att uppmuntra sådan uppoffring. Det är i det ljuset vi måste betrakta ordförandens heltidsarvode.

Röda Korsets huvudstrategi för att nå sina humanitära mål är att mobilisera ideellt aktiva lokalt och att samla in pengar från allmänheten. Organisationens struktur och resurser har anpassats till detta. Så långt är allt väl.

Men dessutom ger Röda Korset numera, i en stödstrategi med syfte att säkerställa bästa möjliga ledning, sin ordförande ett heltidsarvode. Detta har beslutats av senaste riksstämman, organisationens högsta beslutande organ, och är därför helt legitimt.

Problemet är att det råder en akut konflikt mellan Röda Korsets huvudstrategi och denna stödstrategi. Den senare undergräver den förra på ett oacceptabelt sätt. Ordförandens arvode har blivit ett hinder för organisationen att nå sina mål. Eller, om man så vill, det egna arvodet hindrar ordföranden från att lyckas med sin uppgift.