Fi - folkrörelse eller parti?

För ett tag sedan diskuterades livligt ifall Fi var ett parti eller en folkrörelse. Det rätta svaret idag tycks vara varken eller. Eller möjligen både ock.

Fi har i offentlig bidragsansökan uppgett att de inte avser ställa upp i val. Detta har tolkats som att Fi inte är ett parti. Men måste ett parti verkligen ställa upp i val? Kan det inte verka med andra metoder istället? Naturligtvis kan det det. Ur den synvinkeln kan Fi alltså fortfarande vara ett parti. Om inte annat så ett parti i vardande.

Det bidrag Fi fick ges till folkrörelser. Detta har tolkats som att Fi numera är en folkrörelse. Men för att folkrörelsebegreppet inte ska vattnas ut helt, så måste det syfta på organisationer som är bra mycket större än Fi. Att Fi är en folkrörelse i vardande är fullt klart. Den har ett tydligt syfte och ett stort engagemang bland medlemmarna. Framgång eller ej hänger på ledningens förmåga.

Det verkligt intressanta med denna debatt var att parti och folkrörelse sattes i motsättning till varandra, som om de var oförenliga. Så är det inte. I själva verket kan ett parti inte bli riktigt starkt och inflytelserikt om det inte är och beter sig som en folkrörelse. Att förlita sig på reklamkampanjer och medieutspel kan ge tillfälliga valframgångar – upp som en sol och ned som en pannkaka – endast genom ett träget folkrörelsearbete skapas stabila väljarunderlag.

Frivilliga lever längre

"Visste ni att det är bevisat att människor som jobbar med välgörenhet lever längre och är både lyckligare och friskare än andra människor?"

Så skriver Johan Staël von Holstein i Metro ("Du skall icke vara en liten lort" 10/4 2007).

Är det sant? Nja! De undersökningar jag hört talas om har gjorts i England och USA. De har aldrig inriktat sig på begreppet välgörenhet, utan på frivilligt arbete. Vad de visat är att de pensionärer som arbetar ideellt i den form av frivilligt arbete som är vanligt i England och USA tenderar att leva längre o.s.v. än de som inte är aktiva.

Ordet välgörenhet är ett betydligt vidare begrepp. Det används sällan i Sverige eftersom det hos oss (efter bl.a. Strindbergs Röda Rummet) har en negativ klang av nådegåvor. Men om man tar ordet efter dess ursprungliga betydelse så innefattar det givare av pengar och gåvor. I vidare bemärkelse idag skulle det också kunna innefatta anställda inom vissa typer av ideella organisationer. Några bevis för att individer inom dessa två grupper skulle leva längre och må bättre finns mig veterligt inte.

Problemet med ordet välgörenhet i detta sammahang är att det, för de flesta svenskar, inte innefattar just de ideellt aktiva som undersökningarna pekar ut, nämligen de som arbetar frivilligt i ett organiserat sammanhang och till nytta för utomstående .

Folkrörelsen är ett förbund XXL

För mig är folkrörelse kort och gott en benämning på en ideell förening i förbundsform som vuxit sig så stor att dess distrikt och lokalavdelningar täcker hela landet. Det är ett förbund XXL helt enkelt. Folkrörelsen är varken ett vänster- eller högerprojekt utan en form öppen för alla.

Det finns sådant som varken familj, stat eller näringsliv kan åstadkomma. För att lösa sådana arbetsuppgifter kan det effektivaste sättet vara att bilda och driva en förening. Så har det varit i alla tider, så är det idag, och så kommer det att förbli framöver. Om en sådan förening möter upp mot ett tillräckligt angeläget och spritt behov och leds och organiseras på att tillräckligt kompetent sätt, då kan den växa till ett förbund och vidare till en folkrörelse.

För många människor är det inte så enkelt. För dem är begreppet folkrörelse också laddat med ideologi. De har kriterier som av ideologiska skäl måste läggas till för att något ska räknas som en riktig folkrörelse.

Problemet med ideologier är att de förvrider verklighetsuppfattningen. Det blir lätt så att det inte är folkrörelsen, utan en skenbild, som används som standardmått.

Henrik Berggren kritiserar i TCO-Tidningen en sådan ideologi (de som tror att de folkrörelseaktiva förr var "ett stadigt och ansvarsfullt folkslag berett till osjälviska uppoffringar för kollektivet och högre samhälleliga ideal"). Samtidigt förordar han sin egen ideologiska variant ("De klassiska svenska folkrörelserna var självhjälpsföreningar som gav medlemmarna nödvändiga verktyg för att överleva som individer i den tidens klassamhälle.").

Visst är det viktigt att inse allt ideellt arbete, även det mest oegennyttiga, har inslag av egennytta, men man måste också förstå att ingen förening någonsin förmår att bygga sig landsomfattande enbart på medlemmarnas egennytta, den måste också ha ett högre mål att samlas kring. Dessutom behöver den centrala och regionala ledare som förmår att inspirera och vägleda en kader av lokala ledare att utföra ett ansvarsfullt och uppoffrande arbete.

En folkrörelses mål och verksamhet kan vara av självhjälpstyp, d.v.s. att medlemmarna bidrar till varandras nytta. Två framträdande exempel på detta idag är idrotts- och fackföreningsrörelsen. Men det som vanligtvis förknippas med de traditionella (läs: bildade sista hälften av 1800-talet) svenska (läs: inspirerade från England och Tyskland) folkrörelserna är att de var kampanjdrivande, de spred sin ideologi, de ville förändra samhället.

Var tid har sina problem och sina lösningar, men vad gäller folkrörelsebyggandet är det grundläggande i arbetet mer eller mindre detsamma över tid. Människornas vilja till engagemang är också mer eller mindre konstant fast ökande med högre utbildning. Men för att materialiseras måste det utlösas, organiseras och ledas. För det krävs ledare och effektiva metoder.

Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten

Riksdagsledamot Ulrika Karlsson (m) hävdar i en artikel i Uppsala Nya Tidning (28/3), att kårobligatoriet är ett "klart brott mot den grundlagsfästa föreningsfriheten". Det hon vänder sig emot och vill avskaffa är att endast den som är medlem i kåren/nationen får studera och tentera på universitet.

Den grundlagsfästa föreningsfriheten handlar framförallt om rätten att fritt bilda och fritt gå med i föreningar. Men det innebär inte att det skulle vara ett brott mot föreningsfriheten att man för att kunna tillgodogöra sig en viss nyttighet tvingas vara med i en viss förening. Det är tvärt om en väl etablerad och accepterad princip. Föreningar har ofta monopol på specifika rättigheter. Endast medlemmarna har t.ex. rätt att påverka ett visst partis politik. Den som vill bo i ett HSB-hus måste vara medlem. Exemplen är många.

Historien har visat att staten (läs partierna och ideologierna) utgör det största hotet mot föreningsfriheten. Ju mindre inskränkningar det är i den dess bättre är det. Därför Ulrika, bort med tassarna!

Dr House inte kommersiell utan ideell

SvD:s ledarskribent Per Ericson skriver 28 mars om profit i vården. Han använder då Doktor Gregory House (TV4 "House) som exempel på "fantasiegggande exempel på tänkbara krockar mellan profitintresse och etik". Per Ericson utgår alltså från att House arbetar på ett affärsdrivande sjukhus.

Hur verklighetsnära serien verkligen är är svårt att säga, men det sjukhus House sägs arbeta på är inte ett bolag utan en non-profit institution, d.v.s. en ideell organisation. Det framgick tydligt i de avsnitt i höstas som tog upp den intressanta konflikten mellan kommersiell och non-profit inriktad sjukhusledning. Det slutade med att ordföranden, som utifrån ren inkompetens försökte driva sjukhuset som bolag, tvingades avgå.

Det är mycket vanligt att sjukhus i USA drivs som ideella institutioner. När det gäller vilken organisationsform som är bäst för sjukhus i Sverige står valet alltså inte enbart mellan stat och näringsliv, som många tycks tro. Det finns också ett tredje, väl beprövad och framgångsrikt alternativ, den ideella institutionen.

Kvinnor i styrelser

Enligt media är det brist på kvinnor lämpliga att sitta i bolagsstyrelser. Jag tvivlar på att det är sant. Har valberedningarna och rekryteringskonsulterna verkligen finkammat styrelserna inom Ideella Sektorn?

Om man får tro Peter Drucker och andra framstående kännare av både näringsliv och Ideell Sektor så är styrelsekompetensen inom välskötta ideella organisationer högre än inom företag i gemen. Vi kan därför förvänta oss att det finns en rad kvinnor (och män) inom den Ideella Sektorn som är riktigt duktiga styrelseledamöter.

Problemet är nog främst 1) att näringslivet inte inser att de finns, och 2) att det inte har nätverk nog att fånga upp dem.

Tvivelaktigt heltidsarvode

Enligt SvD idag är Riksidrottsförbundets (RF) ordförande Karin Mattsson i praktiken heltidsarvoderad för sitt ideella uppdrag. Detta har väckt kritik inom organisationen. Dels för att det bryter mot gällande regler och dels för att ledningen smusslat med saken. Hela saken är principiellt intressant och värd en kommentar.

RF är en ideell förening. Som sådan egentligen inte särskilt stor, men mycket viktig som paraplyorgan för idrottens alla förbund. Tillsammans utgör dessa förbund och föreningar den största grupperingen (rörelsen) inom den Ideella Sektorn. Man får väl anta att det som sker inom RF kraftigt influerar utvecklingen inom specialförbunden och dess föreningar. Det som sker in RF har därför stor betydelse för utvecklingen av resten av Sveriges ca 200.000 ideella förbund och föreningar.

Inom den svenska folkrörelsetraditionen finns det tre beprövade och legitima, men helt olika modeller för hur organisera den högsta ledningen:

1. Inom mindre organisationer har man ofta enbart en styrelse och det "dagliga" arbetet leds helt ideellt av ett arbetsutskott. Ibland har man också någon anställd underställd detta.
2. Inom politik, fackföreningsrörelse och liknande har man ofta en heltidsbetald ordförande. Denne leder inte bara styrelsens arbete, utan hela organisationen och verksamheten. Som stöd och avlastning har han eller hon en administratör som brukar kallas Förbundssekreterare, Partisekreterare eller liknande.
3. Inom de flesta andra större organisationer har man en ideellt arbetande ordförande. Denne leder styrelsens arbete, men verkar också som organisationens främste ledare. För detta får han eller hon möjligtvis ett mindre arvode. I den här modellen är det en anställd generalsekreterare (Förbundsdirektör, VD eller liknande) som driver det tunga organisatoriska arbetet.

RF tillhör den tredje gruppen. Fram tills nu har samtliga ordföranden arbetat ideellt. Det dagliga arbetet leds av riksidrottsdirektören. I och med att Karin Mattsson uppbär ett heltidsarvode har RF numera alltså både en heltidsarbetande ordförande och en tung direktör, en sammanblandning av modellerna 2 och 3. Organisatoriskt förändrar heltidsarvodet helt förutsättningarna för hur ledningen ska arbeta. Ordförandens roll måste ha utvidgats kraftigt. Rimligtvis måste riksidrottsdirektörens mandat ha minskat lika mycket. Jag förutsätter att styrelsen har diskuterat igenom den nya situationen och har utfärdat lämpliga riktlinjer.

Enligt stadgarna §8 punkt 7 är det RF-stämman som på valberedningens förslag beslutar om arvodering av styrelseledamöter. Enligt gällande beslut får ordföranden och övriga styrelseledamöter var och en en årlig ersättning för sin tid och sitt engagemang motsvarande ett basbelopp (40.300 kr).

Det lär också finnas (i RF:s stadgar sägs det, men jag kan inte hitta det) en regel om att ledamot vid enstaka tillfällen kan få ersättning för förlorad arbetsinkomst. Den används nu - för första gången - för att göra det möjligt för ordföranden att arbeta heltid. Hon är tjänsteledig på 90 % från LRF och får motsvarande belopp i ersättning från RF.

Enligt SvD är Karin Mattsson införstådd med att en sådan tillämpning av regeln aldrig varit avsedd. Ändå säger hon till tidningen: "Jag följer reglerna och blir sur och trött på de som misstänkliggör mig". Men att töja reglerna på det här sättet är inte att följa dem.

Dessutom tar hon också ut de 40.300 kr om året som alla i styrelsen får. I princip tar hon alltså emot ersättning två gånger för samma arbete.

Observera att det är inte beloppens storlek (ca 40.000 kr/mån) det handlar om här. Om RF-stämman beslutar sig för att heltidsarvodera sin ordförande, så kommer den sannolikt också att besluta om ett belopp högre än så. Det handlar heller inte om Karin Mattsson ska vara heltidsarvoderad eller inte. Det kan ju RF fritt besluta om. Det handlar om hur besluten fattats. Möjligen handlar det också om vilken långsiktig effekt de får. Ty om RF går denna väg så kommer givetvis förbunden och föreningarna så småningom att följa efter.

Om RF-stämman beslutar sig för att RF ska ha en heltidsarvoderad ordförande, då bör den också genomföra de ändringar i stadgar och organisation som detta byte av ledningsmodel kräver. Kanske behövs inte längre någon riksidrottsdirektör? Kanske måste kravprofilen på ordföranden ses över? Det blir ju ett helt annat uppdrag än vad som varit aktuellt hittills.

En av de märkligare turerna i denna historia är valberedningens roll. Enligt SvD har den godkänt arrangemanget som lett till att ordföranden är heltidsarvoderad. Men något mandat att göra detta har den inte. En valberednings enda uppgift är att ta fram och ge förslag till stämman. Den kan inte ingå överenskommelser eller fatta andra beslut i organisationens namn. Jag förutsätter därför att det är styrelsen, och ingen annan, som har godkänt ordförandens tvivelaktiga heltidsarvode.

Ideella drivkrafter

Gängse, och idag tyvärr alltför dominanta ekonomiska teorier utgår ifrån att människan är en rationell egoist. Men att vi ständigt försöker maximera vår vinst är bara en del av sanningen. Det gäller en del, och inte alla. Det gäller ibland, men inte alltid. Tur är det, annars skulle mänskligheten förmodligen för länge sedan gått under.

Det är föreställningar som dessa som ligger till grund för påståendet att "vi måste betala en riktigt hög lön för att locka till oss de bästa". Även om detta skulle gälla till 100 % inom näringslivet, vilket jag starkt betvivlar, så gäller det ofta inte alls inom Ideella Sektorn. Det finns en rad andra faktorer än höga löner, som gör att folk söker sig dit.

De ideella organisationer som vill lyckas väl med sina rekryteringar måste skaffa sig en god bild av de ideella drivkrafterna. Att snegla på hur företag gör leder sällan rätt.

Professionell ideell

Professionell ställs ofta i motsättning till ideell, som handlade det om två oförenliga saker. Det är sant enbart ifall man med professionell kort och gott menar ”avlönad”. Men om man istället, som brukligt är, menar ”någon som kan lösa sin uppgift på rätt sätt”, då finner vi professionellt och oprofessionellt arbete både bland anställda och ideella. Man kan därför tala om professionell ideell.

Företag, myndigheter och ideella organisationer bygger på olika funktionslogik. Det gör att det som är professionellt i den ena inte nödvändigtvis är det i de andra. Det som i ett företag är professionellt är ofta oprofessionellt i en förening, och vise versa. Den Ideella sektorn har alltså sitt eget mått på vad som är professionellt arbete.

För den som leder, är aktiv i eller är anställd av en förening, församling, folkrörelse eller stiftelse är det nödvändigt att i första hand förstå det speciella med en sådan ideell organisation - den ideella logiken. Utan en grundläggande förståelse för den blir man inte professionell i dessa sammanhang.

Om detta har jag skrivit i boken Professionell ideell - Om att verka med ideell logik. Den gavs nyligen ut på Sober Förlag och innehåller följande kapitel:

1. Folkrörelse i motvind
2. Ideell logik
3. Den ideella mångfalden
4. Det skiljer mellan länderna
5. Ideella föreningens särdrag
6. Folkrörelsen lokalt
7. Ideellas kategorier och roller
8. Ideella tjänster
9. Ideell finansiering
10. Rekrytera och organisera frivilliga
11. Styra folkrörelser
12. Leda folkrörelser

Ungdomsförbund i kris 2

Av alla politiska ungdomsförbund tycks SSU vara mest i kris. Jag vet inget mer om detta än vad som stått i tidningarna, men de senaste dagarnas händelser med Anna Sjödins avgång är bara en del i en lång följetong.

I media beskrivs detta som maktkamp mellan två falanger, men från min synvinkel verkar det mest handla om undermålig ledning. Om de två falangerna verkligen var oförenliga skulle organisationen redan ha splittrats. Om de inte är det, är det ledningens uppgift att hålla dem samman och att leda dem i ett produktivt arbete.

Att leda föreningar är svårt. Det kräver särskild kompetens och sådan uppstår inte av sig självt. Det krävs studier och hårt arbete.

Förmågan att utveckla unga människor till goda ledare är de politiska ungdomsförbundens viktigaste långsiktiga bidrag till sina moderspartier. Uppenbarligen görs för litet inom SSU för att uppnå detta.

Ungdomsförbund i kris 1

Under rubriken ”Ungdomsförbund i kris” i SvD den 6/12 föreslår P J Anders Linder, att de borgerliga ungdomsförbunden ska slås ihop till en organisation – för att nå "kritisk massa". Inom den nya organisationen ska det dock "finnas utrymme för att vara liberal, konservativ och kristdemokrat".

Utan att gå in på vare sig partipolitik eller på ungdomsförbundens reella problem, kan jag som ”föreningsdoktor” direkt säga, att detta inte är något bra förslag.

Det är en vanlig uppfattning att föreningar (eller lokalavdelningar) blir starkare om de slås ihop. Erfarenheten visar att så inte är fallet. Den organisatoriska styrkan växer sällan och bortfallet av medlemmar och aktiva blir oftast alltför stort.

Mindre vanligt är förslaget att föreningen ska ha tre helt olika ideologier. Det bryter på ett mer uppseendeväckande sätt mot den ideella logiken. Ty kärnan i en förening är inte organisationen, utan idén. Endast med en stark idé att samlas kring blir föreningen framgångsrik.

Jag är rädd att förslaget skulle mynna ut i något mycket litet och något mycket betydelselöst. Vore det inte bättre att de berörda ungdomsförbunden istället lärde sig bemästra sina verkliga problem?

Ideella Sektorn fick Nobels Fredspris - igen!

Nobels Fredspris 2006 gavs i lika delar till Muhammad Yunus och den av honom startade Grameen Bank för deras insatser för att skapa ekonomisk och social utveckling underifrån. Grameens verksamhet är att i stor skala ge små affärslån (mikrolån) till personer som är för fattiga för att få kommersiella lån. Därmed får dessa möjlighet att starta eget.

Mikrolån är ett typiskt ideellt sätt att arbeta på. Liksom mången annan ideell verksamhet grävs ekonomiskt stöd utifrån, t.ex. från SIDA och liknande organ.
Årets Fredspris var inte det första som gavs till den Ideella Sektorn. Tvärt om. Allt sedan Röda Korsets grundare Henry Dunant fick det första Fredspriset 1901 har ideella organisationer och individer ofta fått det. Det är ganska naturligt.

Varför firar inte Sverige Internationella frivilligdagen?

Idag (5/12) är det den Internationella Frivilligdagen. Denna dag, som instiftats av FN, firas sedan tjugo år tillbaka varje år av en växande skara länder.

Dagen är ett utmärkt tillfälle för det offentliga att uppmärksamma och främja medborgarnas ideella insatser. Att så sker i folkrörelselandet Sverige är väl en självklarhet? Men nej, efter tjugo år och otaliga "folkrörelseministrar" m.m. har regeringen forfarande inte kommit till skott. Inom offentliga sektorn är Norrköpings Kommun och Umeås goda undantag, annars är det pinsamt tyst.

Pinsamt tyst är också den "andra statsmakten". Borde inte TV, radio och tidningar åtminstone denna dag kunna lyfta fram det ideella arbetet?

Kan vi hoppas på bättring till nästa år? Kommer regeringen att ta ett initiativ värdigt det ideella arbetets betydelse i Sverige? Jag hoppas! Under tiden: Grattis alla ideella! Detta är er dag. Tack för allt ni gör.

Ideella sektorn okänd på Svenska Institutet

Jag håller på att förbereda ett studiebesök från utlandet. Deltagarna önskar studera olika aspekter på frivilligt socialt arbete. Som ett välkomstpaket tänker jag ge dem litet skriftlig information om ideella sektorn och ideella insatser i Sverige. Eftersom Svenska Institutet är ansvarigt för att producera information om Sverige för utländska besökare tittade jag på vad det har att erbjuda.

Svenska Institutet har en hel del faktablad och artiklar om alla möjliga ämnen, men inget om det jag sökte. Det var som om den ideella sektorn inte fanns och inte spelar någon som helst roll i Sverige.

Ni får tänka bort Sveriges alla föreningar, t.ex. idrotts-, fack- och kulturföreningar. Ni får tänka bort Röda Korset, Rädda Barnen och andra som verkar både i Sverige och utomlands. Ni får tänka bort stiftelserna, t.ex. Nobelstiftelsen. Ni får tänka bort den halva av svenska folket som regelbundet, år ut och år in, arbetar ideellt på sin fritid. Ni får tänka bort det väldiga ideella engagemanget svepte över Sverige i samband med tsunamin. Ni får tänka bort allt detta, ty så gör de som ansvarar för att korrekt beskriva Sverige utomlands.

Sverige ser sig självt, inte utan skäl, som det ledande folkrörelselandet i världen. Vi framhåller gärna folkrörelsernas betydelser för den demokratiska utvecklingen. Man skulle därför kunna tänka sig att Svenska Institutet och andra som vill stärka Sverigebilden i världen eller som vill främja demokratins utbredning, åtminstone skulle ha uppmärksammat våra folkrörelser, men inte. Man tar sig för pannan.

Sveriges starka ideella sektor är en av våra viktiga ”naturtillgångar”. Det är en viktig del av Sverigebilden. Det är dags att vakna upp nu, Svenska Institutet!

Att stoppa gudstjänster i SVT är fel väg att gå

"Stoppa TV:s gudstjänster" kräver Georg Klein och Torbjörn Tännsjö m.fl. på Svenska Dagbladets Brännpunkt 11 juni. Det är intressant att det finns folk som tror att mångfalden i SVT ökar ifall en viss typ av inslag förbjuds. Är det inte i själva verket tvärt om. Svensk TV är redan mycket ensidig. Skulle den inte bli ännu ensidigare om detta krav gick igenom?

SVT är public service, vilket innebär att den varken ska tjäna staten, Mammon eller något annat intresse. Den ska tjäna publiken i all dess mångfald. Det innebär faktiskt, även om de flesta som läser detta nu kommer att sätta kaffet i halsen, att SVT liksom BBC med detta syfte är en slags ideell organisation. (Se definition nedan.)

Artikelförfattarna har rätt när de klagar över att SVT inte lämnar programutrymme för politiska, fackliga, miljöorganisationer m.m. Över 50 % av svenska folket är aktiva i ideella organisationer, men sällan eller aldrig görs program om deras engagemang eller verksamhet. Praktiskt taget alla medborgare i Sverige (läs licensbetalare), är medlemmar i en eller flera föreningar. Den svenska ideella sektorn ligger i topp i världen tillsammans med USA:s, Hollands och Englands, men i SVT är den ständigt osynlig. Det civila samhället har en avgörande betydelse för hur ett samhälle mår och utvecklas, men att spegla detta är inget som SVT intresserat sig för.

I förhållande till sin ambition är SVT helt enkelt fruktansvärt ensidig, inte vad det gäller partipolitik kanske, men när det gäller ämnesval och verklighetssyn. Med tanke på det är gudtjänsterna inte ett problem, utan kanske snarare något att ta efter. Ty om SVT verkligen ska leva upp till sitt public service-ideal måste den ge utrymme för fler, inte färre, speciella intressen bland medborgarna. Dit hör all slags ideell verksamhet, också Svenska Kyrkans.

(Definition på ideell organisation: Den finns till av andra skäl än att skapa vinst till ägare eller att utöva statsmakt.)

Normalt att ungdomar hoppar av

"Fyra av tio unga lämnar politiken" skriver Svenska Dagbladet (29 maj) förvånat. Totalt valdes 463 ungdomar (18-24 år) in i landets kommunfullmäktige. 40 % av dem har hoppat av. Det kan jämföras med gruppen 25- år där endast 13 % har lämnat sina uppdrag.

Att ungdomar hoppar av sina uppdrag är varken förvånande eller ett problem. Det är ett normalt beteende och det finns ingenting ungdomsminister Lena Hallengren eller riksdagen kan göra för att ändra det. Det har med ungdomarnas livssituation att göra. Inom föreningslivet ser det likadant ut.

Man kan sällan räkna med att ungdomar stannar längre än två år på ett ideellt uppdrag. Den kontinuitet som krävs kan därför inte bygga på individen, utan måste säkras genom organisationen eller systemet. (Detta är ett viktigt skäl till att de över tid mest framgångsrika ungdomsorganisationerna alla har vuxna ledare.)

I det här fallet är det alltså varken ungdomarna eller det politiska arbetet det är fel på, det är systemet. Mandatperioden är för lång i förhållande till ungdomars uthållighet. Inom föreningslivet skulle man lösa frågan med kortare mandatperioder och i värsta fall med fyllnadsval. Det går säkert att hitta liknande lösningar inom kommunalpolitiken.

Myten om de försvinnande eldsjälarna

Det sägs ofta att ”eldsjälarna blir allt färre”. Det var också rubriken på en intervju med Lennart Pettersson i Uppsala Nya Tidning 27/5.

Lennart Pettersson är en av topparna inom idrottsrörelsen och sitter bla. i styrelsen för Sveriges olympiska kommitté. Nu är han bekymrad. Eldsjälarna blir färre i takt med att samhället förändras, menar han. Idag gäller det att tjäna pengar och folk har inte tid att jobba ideellt längre. Det enda sättet för föreningarna att behålla ledarna är att ge dem ekonomisk ersättning. Detta kan stora idrotter som fotbollen klara, men små idrotter har inte råd och riskerar då att försvinna.

Grunden har alltid varit den ideella verksamheten med det håller på att förändras. Och det måste politikerna börja inse. Jag tror inte ett dugg på att utveckla den ideella rörelsen. På Riksidrottsförbundet har man börjat diskutera frågan med det behövs mer.

Så långt Lennart Pettersson.

Men har han rätt? Försvinner eldsjälarna? Nej, inte enligt existerande statistik. Ca hälften av Sveriges vuxna befolkning är ideellt aktiv. Siffran fluktuerar litet mellan åren (precis som den gör i jämförbara länder), men tycks vara stabil på en mycket hög nivå. Sverige tillhör här världstoppen. Förmodligen har det aldrig funnits så många ideellt aktiva i vårt land som nu. Att eldsjälarna försvinner är alltså en myt.

Är det då svårare att rekrytera förtroendevalda och ledare? Både ja och nej. I absoluta tal är det inte det, men för enskilda föreningar kan det vara det. Skälen är många:

1) Antalet föreningar som konkurrerar om de ideella krafterna ökar hela tiden. Samma antal människor ska alltså delas upp på fler föreningar.

2) Vad folk vill engagera sig i varierar över åldrarna och från tid till annan. Vissa föreningar är i ropet, andra inte.

3) I de allra största städerna (Stockholm, Göteborg och Malmö, men kanske också Uppsala, som nämns som exempel i artikeln) fungerar inte de traditionella föreningsformerna lika bra. Föreningar där har alltså svårare att rekrytera ideella än de på andra håll i landet. I storstaden vill man utföra sitt ideella arbete på annat sätt.

4) Kompetensen och ledarskapets kvalitet varierar mellan föreningarna. Att rekrytera, utbilda och leda ideella är en konst som inte är allom given.

Är det då sant att man idag måste betala för att behålla sina ledare? Ja, om en förening börjat betala för detta arbete, då måste de också fortsätta för att inte förlora sina aktiva. På sikt måste de också betala mer och mer. Men, uppriktig sagt, då talar vi inte längre om ideellt arbete, utan om underbetalt avlönat arbete. De aktiva efterskänker en del av värdet av sin insats till föreningen.

Erfarenheterna visar, att det under i övrigt likvärdiga förhållanden, är lättare att rekrytera obetalda frivilliga än betalda. Den genomsnittliga kvaliteten på de aktiva är också högre bland de obetalada. Att börja betala för ett frivilligt arbete är därför ett fatalt misstag. Det görs ofta av ren okunskap, eller som en snabb genväg av folk som inte orkar eller förmår lära sig hur man engagerar ideella på rätt sätt.

Jag tror det här kan vara nödvändigt att påminna om att ideella föreningar inte är företag och inte kan drivas som sådana. Föreningar baseras på sin egen unika ideella logik. Endast om styrelsen förstår och tillämpar denna logik kan dess arbete bli framgångsrikt i alla avseenden. Dit hör att dra till sig och i meningsfullt arbete engagera ideella krafter. Det är inte lätt och har aldrig varit lätt, men det är ett av huvudnumren i föreningskonsten. Det är vad föreningsrävar ska kunna.

Bort med tassarna, politiker!

I demokratiska länder är medborgarnas föreningar självständiga från staten. I sådana länder lägger sig politikerna inte i föreningarnas inre affärer. Dessa kan därför fritt främja just sina medlemmars intressen.

Det är därför mycket illavarslande att tre politiker nu bryter mot denna grundläggande princip. Det sker i en debattartikel i Svenska Dagbladet (28/5): "Idrottsrörelse utan mångfald".

Där kritiseras medlemmarna i ett antal elitklubbar för att välja fel företrädare. En undersökning har nämligen visat att i deras styrelser finns för få kvinnor och personer med utländska namn.

Det är möjligt att medlemmarna i de kritiserade föreningarna kan hålla med om kritiken. Men det är också tänkbart, att de faktiskt har fullgoda skäl till varför de valt som de gjort. Det väsentliga är dock, att detta är deras ensak och inte något som staten ska lägga sig i. Alltså, bort med tassarna, politiker!

Staten tränger ut det ideella arbetet, 2

Medborgarna inte bara röstar i val, de organiserar sig också i folkrörelser. När dessa driver sina frågor främjar de samhällets utveckling. De gör det direkt med sina verksamheter och med opinionsbildning, lobbying och annat, men också indirekt. Indirekt lägger de, som Robert Putnam visat, grunden för det demokratiska systemet genom att skola aktiva samhällsmedborgare, främja deras nätverk och skapa tillit i samhället.

En av styrkorna med folkrörelser är att de utgör folkets egen motvikt till politiker och myndigheter. På det sättet liknar de och ibland överträffar den roll media har. Det är bl.a. därför som diktaturer förbjuder folk att organisera sig i rörelser. Så skedde under Franska revolutionen t.ex. då politikerna inte ville att det skulle finnas något mellan staten och folket, som kunde minska statens makt.

I Sverige hyllas ännu folkrörelserna, men ändå undergrävs de mer och mer av den politik som drivs. Den senaste utvecklingen är att staten tränger ut det ideella arbetet genom att låta myndigheter ta över deras roll som opinionsbildare och samhällsförändrare. Tidigare har jag pekat på exemplet Jämo. Här kommer ytterligare ett:

I en annons i DIK forum 5/06 söker HANDISAM - Myndigheten för handikappolitisk samordning ytterligare en kommunikatör. Varför behöver en liten myndighet som det här så många kommunikatörer? Jo, för att kunna opinionsbilda! Det framgår av myndighetens egen presentation:

”Handisam är en nystartad statlig myndighet som har regeringens uppdrag att verka samordnande och pådrivande i svensk handikappolitik. Handisam påskyndar utvecklingen mot ett samhälle där alla kan delta jämlikt oavsett funktionsförmåga. Vi består i dagsläget av en generaldirektör och 15 medarbetare. Vårt kontor ligger i Globen City.”

Myndigheter ska övervaka lagar, inte bedriva opinionsbildning. Det är en politisk uppgift som i det här fallet ska ligga på handikapprörelsen. När staten tar över folkrörelsernas roll passiviseras medborgarna. Därmed undergrävs det demokratiska systemet. Det stärker statens makt och minskar samtidigt folkets övervakning och insyn. Det är en mycket olycklig utveckling.

Vad krävs av en chef?

I en av sina många lärorika artiklar on ledarskap berättar Peter Drucker om sina tre första chefer. De var alla bra, men helt olika. För att vara bra behöver en chef alltså inte vara stöpt i en och samma form. Det finns utrymme för variationer. Samtidigt vet vi alla att det finns de som inte duger att vara chef. Det finns alltså gränser för variationerna.

Istället för att gång på gång presentera listor över de idag mest önskvärda egenskaperna hos en VD (som i Svenska Dagbladet 13 april), borde man kanske klara ut litet mera allmänt om var gränserna går mellan en bra och dålig chef. Det är inte svårt att tänka sig att sådana gränser inte är statiska utan varierar över tid och med organisationslogik, bransch och situation.

I SvD-artikeln säger Cecilia Gannedahl: "Det räcker inte bara att ha branschkunskap, utan du måste också vara en kunnig ledare."

För en 20-30 år sedan hade ett sådant uttalande betraktats som banalt och förmodligen inte letat sig in i tidningen, men så är det tyvärr inte idag. Vad hon egentligen säger (tolkar jag) är: Det räcker inte att vara en bra chef ("kunnig ledare"), du måste också på djupet förstå vad ditt företag håller på med, hur det blir framgångsrikt, så att du vet vart du ska leda det ("ha branschkunskap"). Detta påstående slår hårt mot den växande skara som gör gällande att en god chef kan leda vilken organisation som helst. Hur folk på allvar kan hävda något så korkat är en gåta för mig; det vimlar ju av konkreta exempel som visar att det är nys.

Tyvärr håller inte Cecilia Gannedahl fast vid sin tes. I resten av artikeln hävdas istället att förmåga att kommunicera är den viktigaste ledaregenskapen och att bransch- och verksamhetskunnande är den minst viktiga.

Riktigt absurt blir det när hon ger exempel på personer som uppfyller de "nya ledarskapskraven". Då räcker det med att vara en duktig kommunikatör. Dit räknar hon Elisabeth Tandan, tillträdande vd för Aktiespararna. Men hallå, vart tog kraven på branschkunskap vägen?

Man kan jämföra med Dagens Industri (8 april) som i en kritisk kommentar just lyfter fram Elisabeth Tandans brist på erfarenhet av aktiemarknaden, av att vara folktalare och av att leda en folkrörelse, kort sagt, brist på den för en vd i Aktiespararna nödvändiga branschkunskapen. Av dessa tre brister håller DI den första för mest graverande. Själv anser jag att den tredje är den på sikt allvarligaste. Det är inte lätt att gå från den relativt enkla företagslogiken till den betydligt mer komplexa ideella logiken.

Jag vet inget om Elisabeth Tandan och har därför ingen anledning tro annat än att hon kommer att lyfta sig i håret och bemästra den svåra uppgift Aktiespararnas styrelse tilldelat henne. Det har hänt förr.

DI tror att styrelsen gjort sin val för att de p.g.a. en inre krisen nu behöver en ledare. Det är möjligt, men jag fruktar att de nedtonat kravet på branscherfarenhet därför att de gått på myten att en god chef är en god chef oavsett sammanhang.