Risk att bonussjukan smittar av sig

Varför belönar sig näringslivets toppar med orimliga löner och bonusar? Skulle företagen annars förlora oersättlig kompetens? Knappast. Så stor är inte den internationella efterfrågan. Skulle cheferna annars inte göra sitt bästa? Knappast det heller, andra drivkrafter än pengar spelar också roll.

Jag tror att förklaringen är enklare än så: Pengarna finns tillgängliga; de skyddas inte mot missbruk.

För bara någon generation eller så tillbaka kontrollerades storföretagen ännu av privata ägare. Det låg i deras intresse att balansera företagets långsiktiga och kortsiktiga intressen och att skydda företagets pengar från missbruk. På den tiden betalades inte högre lön till VD än vad som var nödvändigt.

Den typen av ägare finns inte längre. Idag kontrolleras storföretagen istället av institutioner som också styrs och leds av tjänstemän.

Peter F. Drucker kallade i Post-Capitalist Society (1993) detta nya slags företagsägande för ”kapitalism utan kapitalister”, ett resultat av pensionsfonderna. Det kapital dessa förfogar över är ofantligt mycket större och mer koncentrerat än vad någonsin förekom förr. Det i sig är riskfyllt. Samtidigt leder tjänstemannakapitalismen till en rad problem. Ett av dem är, hur skydda fondpengarna från plundrare? Ett annat är att detta oengagerade ägande kräver ett nytt sätt att driva och kontrollera företag.

Om skyddet mot plundrare är svagt i USA, så är det ännu svagare i Sverige. En viktig del av Skandia-skandalen var försöket att plundra den ideella fond som innehåller pensionsspararnas pengar. Märkligt nog tycks inte ens detta vara kriminellt.

Det är inte olagligt för stämmor och styrelser att bevilja företagets chefer fantasilöner och bonusar. Men det är omoraliskt och det drabbar företaget och dess övriga intressenter. Tillfället gör tjuven, sägs det. Och tillfället i detta fall är den brist på kontroll som dagens svaga ägande, alltså fondkapitalismen, lett till.

Nu kan man undra varför jag skriver om detta i en blogg som handlar om ideella sektorn. Men vänskapskorruption, omoral och skenande chefslöner i storföretagen är inte en ensak enbart för näringslivet. På sikt drabbar det oss alla. T.ex. smittar det av sig och korrumperar chefslönerna också inom staten (inklusive politiken) och så småningom den ideella sektorn.