Okunnig utredare osynliggör föreningar

Två statliga utredningar tror att svenskt föreningsliv uppstod på 1800-talet. I själva verket fanns föreningar i Sverige redan på vikingatiden. Detta nya exempel på osynliggörande av ideella organisationer och deras betydelse aktualiserar behovet av att de organiserar sig.

I sitt betänkande Moderniserade skatteregler för ideell sektor (SOU 2009:65) ger Stiftelse- och föreningsskatteutredningen en kort historik över stiftelsers och föreningars uppkomst i Sverige. Det är en märklig historia.

Rätt om stiftelser
Om stiftelser skriver utredaren (s. 53):

”Stiftelser har funnits under mycket lång tid i Sverige. Redan från den första kristna tiden har bruket att för framtiden anslå egendom för olika ändamål förekommit ...”

Detta verkar riktigt. Möjligen bör påpekas, att det faktum att stiftelser nämns i dokument som bevarats från denna tid inte är något bevis för att företeelsen uppstod då. Allt vi kan säga bestämt är att den uppstod senast då. “Odokumenterade” stiftelser kan mycket väl ha funnits innan dess.

Helt fel om föreningar
När det gäller föreningar blir det däremot helt fel. Utredaren citerar nämligen en tidigare utredning (SOU 1995:63 s. 57), som felaktigt skriver:

”Den ideella föreningen som juridisk företeelse i Sverige är av betydligt senare datum än stiftelsen. Föreningsväsendet har tillkommit efter impulser från utlandet. Redan på 1820-talet bildades det föreningar i USA och Västeuropa. Föreningstanken utgjorde ett väsentligt moment i den dåvarande liberalismen (se Folkrörelse & föreningsguiden, Civildepartementet, 1986, s. 9). Det första uttrycket för föreningstanken i Sverige var nykterhetsföreningarna, som fick sitt genombrott under 1830-talet.”

Två olika skatteutredare tror alltså att föreningar inte funnits i Sverige (och i USA och Västeuropa) före första hälften av 1800-talet. Civildepartementet tycks också tro att föreningstanken utvecklades med liberalismen. Man tar sig för pannan.

Föreningslivets rötter
Faktum är att föreningar i Sverige kan dokumenteras längre tillbaka än stiftelser: De nämns nämligen på runstenar. De äldsta, ännu aktiva föreningarna i Sverige tycks vara S:t Knutsgillena i Malmö, Lund och Ystad, som sägs ha grundats på 1100-talet. Där näst äldst är troligen Kungl. Sällskapet Pro Patria, som anses härstamma från Svenska Gillet, som på 1400-talet grundades av kung Karl Knutsson (Bonde) och Engelbrekt. Till bilden hör också att många viktiga företeelser i dagens samhälle har rötter i föreningsverksamhet under medeltiden. Dit hör kommuner, skolor och universitet.

Allmänt sett kan man säga att demokratiskt uppbyggda föreningar var allmänt förekommande i Västeuropa på medeltiden. De fanns i och danade Nordamerika redan innan USA kom till. De har spelat en stor roll för samhällets och demokratins utveckling under åtminstone de senaste tusen åren.

Föreningslivets rötterna går långt tillbaka i historien, ingen vet hur långt. Enligt de äldsta belägg jag funnit fanns föreningar i Grekland på 500-talet f.Kr.

Dags synliggöra osynliggjord sektor
Jag tycker inte att det är för mycket att begära, att de som företräder staten i de sammanhang som rör dess relationer till den ideella sektorn har en åtminstone grundläggande kännedom om föreningar och stiftelser, deras roll och deras historia. Så är inte fallet i de två utredningar som nämns ovan.

Dessa utredningar blir därmed en god illustration av det ointresse för, okunskap om och aktiva osynliggörande av ideella organisationer och deras betydelse som vi ofta möter i samhället idag och som jag tog upp i mitt inlägg Osynlig sektor måste göra sig synlig på Sektor 3 för någon månad sedan.

Så länge som den ideella sektorn förblir splittrad och oorganiserad så finns risken kvar att stat och politik, forskning och journalistik fortsätter att osynliggöra och nedvärdera den. Det i sin tur leder till att den får sämre och sämre arbetsvillkor. Min fråga till Sveriges 200.000 föreningar och stiftelser är därför: Är det inte dags nu att ni organiserar er?

För mer om behovet av ideella sektorns organisering, se mitt inlägg på GFC:s blogg: "Dags att bilda Svenskt Föreningsliv!" och den livliga debatten där.

"Svenskt Föreningsliv" behövs

Det är framförallt tre saker som gör den svenska ideella sektorn svag och kraftlös i förhållande till stat och näringsliv:

1) Föreningslivet är splittrat. Inom vissa delsektorer (t.ex. idrott, handikapp, folkbildning eller frivilligt socialt arbete) och rörande vissa aspekter (t.ex. ledning och insamling) finns organiserat samarbete, men det är begränsat både i omfång och djup. Att sektorn inte ser sig som och agerar som en särpräglad och enhetlig sektor med gemensamma intressen gör den svag.
2) Föreningslivet är osynliggjort. I förhållande till sin historiska och nutida betydelse och storlek är den ideella sektorn märkligt osynlig och underskattad. Den förekommer knappast alls i historieböckerna och i media, och ses inte som en viktig framgångsfaktor i politiken och samhällsdebatten. Osynligheten gör sektorn svag. Därför får den inte det samhällsstöd den förtjänar.
3) Föreningslivet saknar röst. Förr stod politik och föreningsliv nära varandra. Så är det inte idag. Istället är föreningarna utelämnade åt statens godtycke på gott och ont, och saknar samtidigt det samhällsinflytande de borde ha. Att sektorn inte talar med klar och tydlig röst såväl i Stockholm som i Bryssel gör den svag.

Den svenska ideella sektorn är i paritet med den engelska, men saknar dess inflytande. Skillnaden beror inte på att staten i England är mer tillmötesgående, förmodligen tvärt om, utan på att ideella sektorn där är välorganiserad. Där finns t.ex. sedan länge paraplyorgan som NCVO och forskningsinstitut som Volunteering England.

Jag anser att de ideella föreningarna i Sverige på liknande sätt bör bilda ett paraplyorgan för att tillvarata deras intressen. Det skulle kunna heta Svenskt Föreningsliv.

Ett sådant förbund ska givetvis inte göra det som medlemmarna kan göra själva. Det ska inte konkurrera med dem eller på annat sätt begränsa deras framgångsmöjligheter. Tvärt om ska det fokusera på det medlemmarna behöver men inte kan göra själva. Det ska främja föreningar, deras tillväxt och deras verksamhet på olika sätt. Här är några förslag på vad det kan göra:

1. Verka för föreningsfriheten, tydliggöra föreningslivets betydelse och kraft, och tillvarata dess intressen i Stockholm och Bryssel.
2. Verka för att staten underlättar och inte försvårar för ideella organisationer och ideell verksamhet. Hit hör t.ex. att bevaka att lagstiftning, skattefrågor, bidragsystem, offentlig upphandling m.m. utformas så att de inte missgynnar ideella organisationer.
3. Verka för att staten ger ideella sektorn ett motsvarande stöd som näringslivet med forskning, utbildning, statistik, nystartarstöd m.m.
4. Verka för ett gott och effektivt samarbete mellan föreningar och företag. Detta kan innefatta samarbetsmodeller för CSR, sponsring och företagsfrivilliga. Normer kan etableras för konkurrens m.m.
5. Främja och sprida kunskap till medlemmarna och andra om hur man leder, förvaltar och administrerar ideella organisationer (till skillnad mot företag och myndigheter). Hit hör också att se till att sådan kunskap beaktas vid ny lagstiftning och nya regler, t.ex. se till att bokföringsregler, revision och liknande utformas utifrån föreningarnas förhållande och behov och inte som nu utifrån företagens.
6. Verka för att ideella organisationer, verksamheter och lösningar blir mer kända bland och bättre förstådda av massmedia, forskare och politiker.
7. Säkerställa nödvändig service till föreningarna antingen i egen eller i annans regi. Det kan gälla speciellt anpassade villkor, avtal, försäkringar, betalningssystem, biljettkostnader m.m. och en gemensam arbetsmarknad med egen profil och egna avtal.
   
   Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Den svenska ideella sektorn är i mått av ideellt aktiva lika stor och betydelsefull som sin motsvarig­het i USA, England och andra ledande västländer, men den är oorganiserad och splittrad och har därför inte det samhällsinflytande och det stöd den förtjänar.

Som en följd av denna splittring och av oförmågan att se sig själv som just en sektor, så saknar sektorn också kunskap, teorier och gemensam syn på hur man idag bör driva ideella organisationer och föga görs gemensamt för att förändra den situationen.

Det är väl känt från andra sammanhang att organisationers samtida samarbete och konkurrens leder till allas framsteg, att företeelser som Silicon Valley fungerar som drivbänkar för allas utveckling.

Inom svenskt föreningsliv har vi en tradition att inte samarbeta (samtidigt som vi ofta hävdar att vi heller inte konkurrerar). Det finns grupperingar av föreningar som samverkar (inom områden som t.ex. idrott, handikapp, fackligt arbete och politik), men ett allmänt samarbete för allas bästa förekommer inte. Det främsta skälet till denna brist på samarbete och gemensamt utbyte av kunskaper och idéer är kanske den myt som varje organisation tycks nära, att just den föreningen eller gruppen av föreningar är unik och olik alla andra.

Det som är unikt för varje förening och grupp av föreningar är t.ex. syftet, vissa arbetsmetoder, ideologier, målgrupper m.m. Kring allt detta bör organisationerna medvetet konkurrera. Men mycket som rör en styrelses, en generalsekreterares, en föreningsanställds, en frivilligledares och en frivilligs arbete är i grunden sig likt från förening till förening.

Inom dessa och andra likande områden har alla ideella föreningar och ideellt inriktade stiftelser mycket att vinna på att samarbeta.

Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!