Tjäna pengar och rädda världen

Erika Augustinssons och Maja Brisvalls bok Tjäna pengar och rädda världen (Bookhouse Publishing) handlar om samhällsentreprenörer eller sociala entreprenörer, d.v.s. personer som skapar något nytt som gynnar samhället i stort.

Författarnas stora tes är att man kan vara samhällsnyttig och tjäna pengar samtidigt. Om man håller med om det eller inte är en generationsfråga säger de. 70–80-talisterna ”går i fronten för det nya företagandet i Sverige. De är unga, samhällsengagerade, globala och de gillar att starta och driva företag.” (s 25)

Detta är en intressant bok eftersom den lyfter fram företeelser och tankegods som finns i samhället idag och som uppmärksammas allt för litet.

I sitt slutord beklagar sig författarna över att de lagt ner för mycket tid och utrymme åt att försöka definiera begreppet samhällsentreprenör, men jag tycker att denna brist är ett mindre problem än det att författarna inte tycks ha tänkt färdigt innan de slutförde sin bok. Resultaten är att företeelser som inte hör ihop blandas friskt, att mycket är oklart och att läsaren tröttas av onödiga upprepningar. Dessutom räcker författarnas kunskaper om ideella organisationer inte till för uppgiften. Samtidigt innehåller boken guldkorn som är väl värda att vaskas fram. Den kan leda till en mycket intressant och viktig debatt. Läs den!

En ideologisk bok
Jag vet inte om det varit författarnas avsikt, men detta är en mycket ideologisk bok. Den ifrågasätter grundläggande företeelser i svenska samhället, inklusive välfärdsmodellen.

I baksidestexten presenteras bokens teser så här: ”Erika Augustinsson och Maja Brisvall sätter en ny agenda för ett Sverige där folkrörelsen är död, den traditionella industrin har kört i diket och den offentliga sektorn går på knäna. Det är dags att dra ett streck och gå vidare.”

Boken vilar på uppfattningen att ”vårt samhälle under en längre tid har varit på väg i fel riktning” (s 16) när det gäller miljö och klimat, tillväxten, globaliseringen m.m. och att den svenska samhällsmodellen och tankemodellerna förhindrar de nödvändiga såväl miljömässiga som sociala lösningarna.

Den ställer frågor som, varför får man inte tjäna pengar på att göra en samhällsinsats? Varför är det bättre att något samhällsnyttigt görs gratis eller med offentliga bidrag, än självfinansierat? Varför ses företagen som parasiter och staten som god?

Den hävdar att nya företag ”med rätt värderingar och visioner … kan göra mer för samhällsutvecklingen än vad de flesta politiker och institutioner idag förmår” (s 19).

Mot dagens förstenade och handlingsförlamade samhälle och institutioner sätter författarna ”den hållbara ekonomins entreprenörer”, en global rörelse i tiden. Den utgörs av sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Dessa ”använder sig av entreprenörskapets logik och mekanismer för att skapa en förändring i samhället som är till nytta för alla”. (s 19).

Boken pekar också på det orimliga i att det inte finns något investeringskapital att tillgå för dem som i Sverige vill starta samhällsnyttig verksamhet utan vinstsyfte.

Fyra olika slags sociala entreprenörer
På sidan 34 presenterar författarna en modell som illustrerar hur de uppfattar läget. Det är en figur där tre ringar skär varandra på ett sådant sätt att de skapar fyra små delområden.

Där ringarna Traditionella näringslivet respektive Traditionella offentliga sektorn ensamma överlappar varandra finns delområdet Nya näringslivet. Motsvarade överlappning av Traditionella näringslivet och Traditionella ideella sektorn ger Nya ideella sektorn. Och av Traditionella offentliga sektorn och Traditionella ideella sektorn får vi på motsvarande sätt Nya offentliga sektorn. Mitt i figuren slutligen överlappar alla tre cirklarna varandra. Detta delområde kallar författarna Hybriderna.

Denna modell är central. Den utgör grunden för författarnas resonemang och ger boken dess struktur.

Så här presenteras delsektorerna:

• Nya näringslivet: Detta är entreprenörer som ”använder sig av företagande för att förändra världen. De startar företag med social, humanitär eller ekologisk idé som grund. De utmanar det traditionella företagandets avsaknad av social och ekologisk hänsyn.” Bokens exempel: O2, GodEl, Saltå Kvarn, Blatteförmedlingen, Grameen Bank (Bangladesh) och Ethos Water (USA).


• Nya offentliga sektorn: Entreprenörer som på nytt sätt söker lösa problem inom det sociala området. ”De utmanar trögheten och för in nytänkande i den traditionella offentliga sektorn.” Bokens exempel: Basta, Situation Stockholm, Volontärbyrån (verksamhet inom Forum för Frivilligt Socialt Arbete), Hälsogemenskapen i Jörn, Gringo, Fittja Drift & Underhåll och Greenworks (Storbritannien).


• Nya ideella sektorn: ”Det är förnyarna inom den ideella sektorn som använder sig av företagens metoder och logiker för att öka sin effektivitet och samhällsnytta. De utmanar makteliten i folkrörelse-Sverige … att bli mer entreprenöriella och självgående.” Bokens exempel: Hand in Hand, Myrorna (verksamhet inom Frälsningsarmén), Wikipedia (USA), Creative Commons (USA), Avaaz.org (USA?), Amnesty Business Group (verksamhet inom Svenska Amnesty) och South Hartford Initiative (USA).


• Hybriderna: Entreprenörerna inom denna delsektor ”remixar logik, metoder och spår från alla tre sektorer i sitt arbete med att tjäna pengar och rädda världen”. Bokens exempel: Watabaran (Nepal), Gringo (verksamhet inom Latifeh AB), Dem Collective och The Hub (Storbritannien).

Tre frågor till författarna
Det finns mycket i boken som behöver diskuteras vidare. Här ska jag bara ta upp tre frågor:

1) Vad är kärnan i det en social entreprenör gör?
Förr kallades den som startade och drev ett företag för företagare. Nu har det blivit populärt att istället säga entreprenör. Genom denna modetrend har ordet mist sitt innehåll. Det behöver alltså preciseras.

Om att vara entreprenör helt simpelt är att starta och driva ett eller flera företag, då finns per definition sociala entreprenörer enbart inom näringslivet.

Om man istället menar att det är själva processen att gripa sig an ett samhälleligt problem på nytt sätt som utmärker en social entreprenör, då finns de volymmässigt snarare inom offentlig sektor. Det är där mandatet och pengarna finns. Men det som görs, görs då av personal med skattemedel anslagna av politiker.

Om man behåller uppgiften, att ta sig an ett olöst samhällsproblem, men tar bort den offentliga finansieringen, d.v.s. låter den sociala entreprenören starta med tomma händer, då är det framförallt inom den ideella sektorn vi finner dem. Och deras vanligaste organisationsform är ideell förening.

En annan viktig fråga som behöver besvaras är, ska en entreprenör, när han eller hon bygger upp sin organisation och verksamhet, vara nyskapande – en social innovatör – eller räcker det med att han eller hon kopierar det som redan gjorts på andra håll? I det första fallet behövs en nyskapande idé och en process för att göra den operativ. I det senare fallet finns en förebild att kopiera. Det är två helt olika insatser med två olika uppsättningar kompetenser.

Boken diskuterar inte de här två frågorna överhuvudtaget. Den preciserar inte vad kärnan i vad en social entreprenör gör är och skiljer därför inte mellan nyskapande (GodEl?) och kopierad verksamhet (Volontärbyrån?). Den fokuserar på några få kända exempel, men har inget att säga om det till största delen dolda entreprenörskap som redan finns inom offentlig och ideell sektor, ja t.o.m. inom de enligt boken redan döda folkrörelserna.

2) Modellen: Vilka är kriterierna för att placera en organisation i en viss delsektor?
Bokens modell placerar organisationerna i en av fyra delsektorer. Men den redovisar inte sina urvalskriterier. Det går heller inte att gissa sig till dem. Det verkar som om slumpen styrt. Jag vill därför föreslå ett alternativ.

Varje organisation måste, för att ha en chans att bli framgångsrik, organiseras och drivas i enlighet med sin verksamhetslogik. (Läs mer om detta i min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik.) Det mest praktiska är att dela upp organisationerna utifrån denna logik. Man kan då lätt urskilja tre huvudgrupper organisationer med var sin sektor: Myndigheter (offentliga sektorn), företag (näringslivet) och ideella organisationer (ideella sektorn).

Om man använder detta klassificeringssätt så faller bokens modell samman helt och hållet. En organisation som drivs för ett samhällsnyttigt mål och utan vinstutdelningssyfte är ideell. Det innebär att t.ex. GodEl tillhör ideella sektorn och inte Nya näringslivet. En som drivs för att berika ägaren (eller personalen), även om det sker med samhällsnyttiga inslag (t.ex. Ethos Water) tillhör näringslivet rätt och slätt. De flesta av organisationerna som utgör exempel i boken bör räknas till ideella sektorn.

De flesta ideella organisationer måste varje år skaffa nya resurser (inklusive pengar) till sin verksamhet. Det sker ofta på en rad olika sätt. Ett av dem kan vara att driva affärsverksamhet, inom eller utom organisationen. Detta är inget nytt eller ovanligt som författarna tycks tro. Det tidigaste svenska exemplet jag funnit är från 1300-talets början. Själv var jag på 1970-talet ordförande för en förening som delvis finansierades av överskottet från två aktiebolag, varav det ena var helt banbrytande inom sitt segment av marknaden.

Det finns inget i den ideella modellen som sådan som hindrar en organisation från att driva affärsverksamhet. Det största hindret i Sverige idag är skattelagstiftningen. Dessutom är det svårt att under en och samma ledning blanda två sinsemellan främmande logiker, den ideella och den kommersiella.

3) Vad menar ni med att ”tjäna pengar och rädda världen”?
Vare sig ”tjäna pengar” eller ”rädda världen” är entydiga begrepp. Författarna förklarar inte exakt vad de avser. Det borde de göra.

Författarna menar att endast 70-80-talisterna anser att begreppen kan förenas till ett. Men kan stämma? Tänk på alla de som arbetar t.ex. inom sjukvården eller räddningstjänsten. De räddar världen, men oavsett viken generation de tillhör vill de ha lön.

Sedan har vi de anställda inom FN, EU och biståndsarbetet. De tjänar också pengar. Förmodligen betydligt mer än några av de entreprenörer som nämns i boken. Var kommer de in i bilden?

Det finns också traditionella företag som tillverkar sådant som används när man räddar världen. Räknas de in? Om inte, varför?

Syftar ”tjäna pengar” på lön, aktieutdelning, företagsförsäljning eller vad? Så länge det är oklart är mycket i boken oklart.

"The economic man"

Är nationalekonomernas hypotes att människans beteende huvudsakligen styrs av ekonomisk egennytta (”the economic man”) sann?

Om man verkar inom näringslivet får man kanske lätt det intrycket. Men om man verkar inom den ideella sektorn, vilket halva Sveriges befolkning gör på det ena eller andra sättet, då får man otaliga bevis för att den inte är sann.

Det finns individer som styrs av ekonomisk egennytta och andra som styrs av andra faktorer. Dessutom tycks det oerhört vanligt att den som styrs av ekonomisk egennytta i vissa sammanhang, inte alls gör det i andra.

De som alltid, i alla sammanhang, styrs av ekonomisk egennytta är förmodligen ganska få. Den typen av egoister är sällan omtyckta. Varför nationalekonomerna ser dem som normalmänniskor är svårt att förstå. Vore hypotesen sann skulle den ideella sektorn inte existera. Frågan är om ens det moderna samhället skulle finnas.

Sociala entreprenörer: Andreas And

Hur många känner idag till Andreas And? Inte många. Ändå var han bland de första och största av våra sociala entreprenörer. Men å andra sidan, hur många personer födda på 1200-talet känner folk i allmänhet till? Någon kung eller riddare kanske.

Andreas And (1250- 1317) var varken kung eller riddare. Han var domprost i Uppsala. Men framförallt var han en pionjär inom ideella sektorn och som sådan givetvis en social entreprenör.

Som domprost i Uppsala under sju ärkebiskopar och kyrkans starke man, satte han helt säkert sin prägel på mångt och mycket under denna kyrkans nydaningstid. Han var med och skrev Upplandslagen och kallades att utreda gränsen mellan Uppland och Sörmland. Han satt med i kungens råd. Det gjorde han på jobbet. På fritiden startade han några stiftelser och en ideell förening.

Andreas tog magisterexamen i Paris 1275. Han var en av våra första akademiker alltså. I Paris lärde han sig uppenbarligen också en del om ideella organisationer.

Till det vi vet om Andreas Ands ideella verksamhet hör följande:

• 1291 grundade Andreas And ett hem för tolv svenska studenter i Paris. Därmed skapade han det första svenska studentstipendiet, studenthemmet och studentnationen.
• Som domprost lät Andreas And inrätta en domskola i Uppsala. För att eleverna skulle ha någon stans att bo donerade han några byggnader. Skolan var föregångaren till Katedralskolan och byggnaderna blev senare en del av Uppsala universitet.
• Andreas And tog initiativet till och skrev stadgarna till det första helgeandshuset i Sverige. Det stod färdigt i Uppsala 1303. Denna välgörenhetsinrättning fungerade som sjukstuga, fattigstuga och pensionärshem i ett. Det finansierades genom donationer och insamlingar.
• 1305 tog Andreas And initiativ till en förening, Helgeandsgillet, och blev dess ordförande. Gillets uppgift var att stödja helgeandshusets verksamhet - det var helt enkelt dess stödförening. En av de insamlingsmetoder föreningen använde var att hyra ut salubodar.
  

Sociala entreprenörer: Henry Dunant

Sociala entreprenörer är något som framförallt funnits och finns inom den ideella sektorn. De flesta av dem är emellertid okända. Det finns flera goda och några inte så goda skäl till det.

Det ideella arbetet är kollektivt (man kan inte bilda sin egen förening, man måste vara flera) och ger därför inget utrymme för primadonnor. Det görs också främst i liten skala, på hemorten. Dessutom är det ideella arbetet sällan en huvudsyssla för dess entreprenörer; det är en obetald bisyssla på fritiden vid sidan av en annan och kanske i sig publik karriär. Dessutom föredrar de flesta ideella organisationer och därmed också deras entreprenörer att verka i det tysta. Ingen social entreprenör hittills har vad jag vet tagit patent eller på annat sätt sökt skydda sin ide; tvärt om uppmuntrar de ofta andra att kopiera.

Allt detta är i grunden goda skäl till att de ideella sociala entreprenörerna är många men okända. Mindre goda skäl är naturligtvis att media och forskare inte uppmärksammar dem och att efterföljare i andra sektorer gärna suddar ut sina föregångare.

På grund av allt detta är det få ideella entreprenörer som blir kända och ihågkomna, i vart fall i just den egenskapen. Det ger intrycket hos många att de aldrig funnits. De namn som ändå poppar upp i historieböcker och tidningsartiklar, som folk har i minne och som förekommer i korsord och frågesporter är framförallt de vars verksamhet varit religiös (tänk på alla de stora religionsgrundarna) eller politisk som t.ex. Mahatma Gandhi och Nelson Mandela, eller vars rörelser blivit internationella, t.ex. Scouternas Lord Baden-Powell. Till de senare hör schweizaren Henry Dunant (1828-1910), en på många sätt typisk social entreprenör.

För i dagarna exakt 150 år sedan (24 juni, 1859) blev Dunant vittne till slaget vid Solferino. Där lämnade Frankrikes, Österrikes och Sardinens arméer tiotusentals sårade kvar på slagfältet utan vård. Ställd inför detta förvandlades en tillfälligt förbipasserande Dunant från affärsman till social entreprenör. Han grep in tillsammans med kvinnor från trakten och andra som ställde upp. Men han nöjde sig inte med detta. Efteråt startade han en process som på många sätt kom att förändra världen.

Dunant som varit med att grunda KFUM tänkte i ideella banor. Han såg ett pockande samhälleligt behov och han såg en ideell lösning på det.

Kärnan i hans idé - inte hans affärsidé, utan hans humanitära idé - var att i fredstid rekrytera, utbilda och organisera frivilliga för att i krig rädda liv på slagfältet.

Dunant idé att leverera en ideell tjänst med hjälp av i förväg utbildade, organiserade och utrustade frivilliga var, såvitt jag vet, något helt nytt. Fram till dess organiserade man medlemmar som kom med den kunskap och de färdigheter de hade, eller mobiliserade spontana frivilliga på plats. Dunant insåg att ingendera av detta dög när det bokstavligen var fråga om liv eller död. Han ville ha kompetens och organisation, men han ville inte ha anställda. Han ansåg att frivilliga var bättre. De var mer engagerade, mer medkännande.

Denna kärnidé ledde till en rad följdidéer. Här de tre viktigaste: 1) Det behövdes en organisation för att organisera dessa frivilliga (= nationella rödakorsföreningar). 2) På slagfältet behövde det frivilliga och deras utrustning skydd i form av en symbol som visade att de var neutrala och inte skulle angripas (= rödkorssymbolen). 3) De stridande måste också enas om regler för hur sådana räddningsinsatser kan göras (= Genèvekonventionerna).

Ur Dunants idé växte fram världens största humanitära nätverk, rödakorsrörelsen, som är verksamt genom nationella förbund i praktiskt taget varje land i världen. Denna organisation är större och når ut vidare än något företag och gör detta främst genom ideella insatser och med ideell finansiering. Ur hans idé växte också fram de regler för krigföring som gäller idag. Hans skapelse har också direkt eller indirekt inspirerat bildandet av ett otal internationella och nationella organisationer inklusive FN.

Efter slaget vid Solferino inledde Henry Dunant en opinionsbildningskampanj för sin idé. Han skrev och publicerade en bok, Minnen från Solferino (1862), som han inte sålde, utan skickade gratis till dem han ville påverka. Han gav sig också ut på lobbyingturné i Europa för att bearbetade kungar och regeringar och delta i internationella konferenser.

Minnen från Solferino är en välskriven och läsvärd bok. Det är en pamflett, men också en av ytterst få skrifter tillgängliga för utomstående i vilken en social entreprenör, redan i början av sin skapelse, beskriver sin idé och dess bakgrund.

Det var Dunant som kläckte idén och som sålde den till Europa. Han uppfann hjulet och satte det i rullning. Men det var inte han som fick det att rulla vidare och i rätt riktning. Den som gjorde det var Gustave Moynier (1826-1910). Det var framförallt han som såg till att Dunants idé blev verklighet.

Dunant och Moynier var bägge sociala entreprenörer med rötter i Genèves föreningsliv, men med helt olika profil: Dunant vara visionären, Moynier organisatören. I det långa loppet drog de inte jämt.

Arbetet att förverkliga Dunants idé gjordes inom ramen för en redan existerande ideell organisation i Genève, Sociétè genevoise d’utilité publique, där Gustave Moynier var ordförande. Inspirerad av Dunants bok tillsatte organisationen på sitt medlemsmöte den 9 februari 1863 ett speciellt utskott för arbetet.

Ordförande i utskottet var den 76-årige generalen Henri Dufour. Han representerade den militära professionen och var den ende av dem som var internationellt känd. Vice ordförande och den som ledde arbetet var Gustave Moynier. Läkekonsten representerades av två kirurger, Théodore Maunoir och Louis Appia. Den senare hade skrivit två handböcker i krigskirurgi. Henry Dunant var med sina 35 år yngst i kommittén och dess sekreterare.

Detta utskott hade ett år senare omvandlats till den första rödakorskommittén (även om namnet Röda Korset kom först senare) med Moynier som ordförande och Dunant som sekreterare. Därmed hade grunden lagts för det som numera är Internationella Rödakorskommittén. Kommittén arbetade vidare längs två linjer: 1) att se till att rödakorsföreningar startades i olika länder, och 2) att få till stånd det vi idag kallar Genèvekonventionerna.

Kommitténs sammansättning var oförändrad fram till 1867 då Moynier tvingade Dunant att avgå.

Henry Dunant, som då hade hjälp till att starta rödakorsföreningen i Genève och den i Frankrike, erbjöd sig redan 1864 att avgå ur kommittén sedan Moynier sagt till honom att inte agera på egen hand i kommitténs namn. Han övertalades dock att kvarstå.

1867 drabbades Dunant av en stor skandal. Han hade försök rädda sina egna misslyckade affärer i Algeriet genom vissa finansiella transaktioner i ett bolag i Genève där han satt i ledningen. Enligt domstolen vilseledde han sina partners och aktieägare och dömdes som ensam vållande till företagets konkurs. Därmed försvann han, 39 år gammal, vanärad och i personlig konkurs från det offentliga för i stort sett resten av sitt liv. Tidvis var han uteliggare i Paris. Men han fortsatte också att föreslå eller ta olika sociala initiativ, bl.a. inom fredsområdet och för jämlikhet mellan könen.

1901 fick Dunant Nobels fredspris för sin idé att grunda Röda Korset.

Källor:
Henry Dunant, Minnen från Solferino.
Jean de Senarclens (2005), The Founding of the Red Cross – Gustave Moynier, its Master Builder. Genève: Slatkine.

Länkar:
Société Henry Dunant
International Committee of the Red Cross
International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies
Svenska Röda Korset

Röstetal och legitimitet i studentkårer

I en debattartikel i UNT 12/6 argumenterar Ulrika Karlsson, riksdagsledamot (M), för det kloka i riksdagens beslut att avskaffa kårobligatoriet.

Ett av hennes viktigare argument är att studenternas engagemang är lågt:

”Som före detta ordförande för Uppsala studentkårs fullmäktige vet jag att engagemanget för kårens verksamhet är lågt bland studenterna och att deltagandet i kårfullmäktigevalen är minimalt. Endast 12,9 procent valde att rösta vid 2008 års val till Uppsala studentkår (som är Sveriges största med sina 33 000 medlemmar). Så har bilden sett ut under många år, och bilden är densamma runt om i landet. Det vittnar om att studentkårerna saknar den legitimitet som ofta åberopas som ett skäl för kårobligatoriets existens.”

Argumentet är utomordentligt svagt. Är det verkligen så att en ideell förening får sin legitimitet från hur hög procent som är involverad i dess val? Vem har bestämt det? Och om det vore sant, hur många ideella föreningar i Sverige, inklusive partierna, skulle då anses legitima?

Är 12,9 procent röstande en låg, normal eller hög siffra? Ulrika Karlsson hävdar att den är låg. Baserat på vad? Jag skulle vilja påstå att den, med tanke på omständigheterna, är hög.

Vi talar här om en ideell organisation. Vi ska då jämföra med val i ideella föreningar och inte med val till riksdagen. Vi talar också om normala föreningar, inte om aktivistgrupper eller sekter. Forskning har visat att graden av ideellt engagemang i en förening, allt annat lika, är störst i enheter som har upp till ca 300 medlemmar och att detta sedan minskar.

En förening med 33 000 medlemmar i en enda juridisk enhet är för stor för att engagera sina medlemmar. Normalt skulle valdeltagandet kunna ligga runt någon procent. Att den är så hög som 12,9 procent i Uppsala studentkår beror nog på att kampen mellan olika kårpartier skapar ett engagemang, inte för kåren och dess verksamhet, utan för kårvalet.

Från forskningen vet vi att svensken vill ha rätt att delta på årsmötet i sin förening, men deltar gör man inte utan särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att årsmötet är organiserat på ett attraktivt sätt. Ett annat kan vara att det finns en konflikt inom föreningen som engagerar. Normalt är deltagande i föreningens demokratiska process något som endast lockar en inre krets. Det är inget mått på medlemmarnas engagemang.

Enligt min erfarenhet finns det fyra faktorer som mer än annan påverkar graden av engagemang i en förening: Syftet, verksamheten, organisationsstrukturen och ledningen. Om engagemanget är lågt så beror det på problem med en eller flera av dessa faktorer. Av dem är naturligtvis ledningen viktigast eftersom den kan ändra alla de övriga.

Att medlemskapet är obligatoriskt leder i sig inte till minskat medlemsengagemang, men att inkomsten är garanterad kan leda till svagare ledning, vilket kan leda till lägre engagemang.

Det normala i föreningar som växer sig för stora, som Uppsala studentkår, är inte att införa partival, utan att dela in den i mindre enheter och skapa en förbundsstruktur med indirekta val. Då skulle man slippa ha kårpartier, som splittrar medlemskåren, och istället ha val efter kompetens. Genom att arbeta i mindre enheter ökar medlemsengagemanget dramatiskt.

Sociala entreprenörer

Ideella organisationer har funnits i alla tider. De har mestadels spelat en viktig roll i samhällsutvecklingen. Men hur många känner till detta? Hur många vet vad de gjort och hur de gjorde det? I bästa fall endast en handfull. Den ideella insatsens roll i historien är en blind fläck inte bara i allmänhetens ögon, utan också i historikernas, samhällsvetarnas, journalisternas och inte minst politikernas.

Denna brist på kunskap om de ideella organisationerna, vad de uträttat och hur de fungerar får en rad konsekvenser. En av dem, kanske inte den viktigaste, men ganska typisk, är att andra organisationer eller typer av organisationer tar åt sig äran av det som ideella uträttat.

De kanske viktigaste exemplen på detta finns inom den offentliga sektorn. Mycket av dagens vård och sociala service har sina rötter i den ideella sektorn. Ett exempel är hemtjänsten som drevs av ideella organisationer innan den togs över av kommunerna. Tandvård för barn och flygambulanser är andra exempel på sådant som utvecklades av ideella (i detta fall Röda Korset) och sedan togs över av det offentliga.

Men fenomenet att osynliggöra ideella föregångare gäller inte bara offentlig sektor, utan även näringslivet. Talande exempel är opinionsbildning och lobbying. Dessa hör till den ideella sektorns paradnummer med väl dokumenterade exempel långt tillbaka i tiden. Ändå påstås ofta att detta är metoder som utvecklats av personer och organisationer inom näringslivet.

Ett av de begrepp och företeelser inom näringslivet som är trendiga och heta just nu är sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Det finns de som påstår att detta är något nytt, att företagare går i spetsen och att de dammiga (och närmast utdöda) folkrörelserna här har något viktigt att lära. Även för ideella mål är nämligen kommersiella metoder bäst, hävdas det, dessutom är de profitabla.

Denna typ av påståenden är grundade i okunskap, framförallt om ideella organisationer och deras verksamhet, men förmodligen också om näringslivet. Jag har t.ex. svårt att tro att företagare som använder sin verksamhet eller sina vinster för att göra gott är något nytt. Var sådant i själva verket inte vanligare och mer omfattande på 1800-talet än idag? Men den diskussionen överlåter jag gärna åt andra.

När det gäller ideella organisationer däremot så ligger det i deras själva natur att vara just sociala entreprenörer. De startas för att lösa olösta problem. Det faktum att verksamheten bedrivs utan avsikt att skapa vinst till de inblandade är inte ett hinder, utan snarare en fördel. Det ger frihet! Det ökar möjligheterna!

Visst finns det sociala entreprenörer också inom näringslivet, och visst kan vissa typer av samhällsproblem attackeras med kommersiella metoder, men det som på sådant sätt uträttas kommer alltid att vara marginellt jämfört med det som ideella organisationer gör.

Vad näringslivet bör göra är inte att försöka ersätta ideella organisationer, utan att stödja dem.

När Frances Hesselbein, själv en social entreprenör och då chef för The Peter F. Drucker Foundation, på inbjudan av Svenska Röda Korset pratade för en liten grupp svenska företag om den här typen av frågor för drygt tio år sedan sa hon, att dagens samhällsproblem är så stora att varken offentlig sektor, ideell sektor eller näringsliv kan lösa dem på egen hand. De måste samarbeta.

I ett sådant samarbete bör givetvis varje partner bidra med det den är bäst på. För näringslivets (eller offentliga sektorns) del är detta knappast att vara social entreprenör. Det är nämligen ideella sektorn bäst på.

EU-valet och föreningarnas framtid

Allt större del av lagstiftningen i Sverige har sina rötter i beslut som fattas inom EU. Detta i sig är tyvärr dåliga nyheter för alla som värnar om svenska folkrörelsers och föreningars framtid.

Problemet är att insikten om föreningslivets betydelse för demokratin och för ett lands utveckling är mycket låg inom EU som institution. Detsamma gäller kunskapen om hur föreningar verkar och blir framgångsrika.

Det finns en rad faktorer som samverkat till att EU blivit och förblir föreningsblint.

En av de viktigaste faktorerna är givetvis att den ideella sektorn i majoriteten av EU-länderna är svag. Det är egentligen bara i Holland, England och Norden som sektorn är väl utvecklad. I de flesta länderna spelar ideella organisationer en betydligt blygsammare roll än i Sverige.

En annan viktig faktor är att det inom EU inte finns någon gemensam förståelse för vad en förening eller en stiftelse är för något. Inom EU i stort är t.ex. begreppet folkrörelse okänt och ointressant.

Det finns ideella organisationer i alla EU-länder, men nationell lagstiftning, tradition m.m. gör att de ser olika ut, uppfattas olika och har olika samhällsroll. EU-kommisionen fann i en undersökning 1991 att det bland de dåvarande medlemsstaterna inte fanns två länder med exakt samma mönster av ideella organisationer och verksamheter. Sedan dess har EU:s medlemsskara blivit ännu brokigare.

EU:s begrepp "social ekonomi" är ett försök att skapa tydlighet när det gäller de ideella organisationerna, men demonstrerar egentligen bara EU:s okunnighet och oförmåga.

Problemet med det föreningsblinda EU är att dess beslut utarbetas och fattas utan tillbörlig hänsyn till de ideella organisationernas särdrag. Därmed blir dessa motarbetade och systematiskt missgynnade jämfört med företagen. På sikt kan detta leda till att den ideella sektorn i Sverige krymper.

Det enda försvar de svenska ideella organisationerna idag har mot de föreningsblinda EU-beslutens konsekvenser är att riksdag och myndigheter här hemma i alla sina beslut väger in också de ideella organisationernas behov.

I det stundande EU-valet kan man stödja kandidater som främjar den ideella sektorns tillväxt och fortbestånd i Sverige och andra EU-länder. Men finns det några sådana kandidater?

Risk att bonussjukan smittar av sig

Varför belönar sig näringslivets toppar med orimliga löner och bonusar? Skulle företagen annars förlora oersättlig kompetens? Knappast. Så stor är inte den internationella efterfrågan. Skulle cheferna annars inte göra sitt bästa? Knappast det heller, andra drivkrafter än pengar spelar också roll.

Jag tror att förklaringen är enklare än så: Pengarna finns tillgängliga; de skyddas inte mot missbruk.

För bara någon generation eller så tillbaka kontrollerades storföretagen ännu av privata ägare. Det låg i deras intresse att balansera företagets långsiktiga och kortsiktiga intressen och att skydda företagets pengar från missbruk. På den tiden betalades inte högre lön till VD än vad som var nödvändigt.

Den typen av ägare finns inte längre. Idag kontrolleras storföretagen istället av institutioner som också styrs och leds av tjänstemän.

Peter F. Drucker kallade i Post-Capitalist Society (1993) detta nya slags företagsägande för ”kapitalism utan kapitalister”, ett resultat av pensionsfonderna. Det kapital dessa förfogar över är ofantligt mycket större och mer koncentrerat än vad någonsin förekom förr. Det i sig är riskfyllt. Samtidigt leder tjänstemannakapitalismen till en rad problem. Ett av dem är, hur skydda fondpengarna från plundrare? Ett annat är att detta oengagerade ägande kräver ett nytt sätt att driva och kontrollera företag.

Om skyddet mot plundrare är svagt i USA, så är det ännu svagare i Sverige. En viktig del av Skandia-skandalen var försöket att plundra den ideella fond som innehåller pensionsspararnas pengar. Märkligt nog tycks inte ens detta vara kriminellt.

Det är inte olagligt för stämmor och styrelser att bevilja företagets chefer fantasilöner och bonusar. Men det är omoraliskt och det drabbar företaget och dess övriga intressenter. Tillfället gör tjuven, sägs det. Och tillfället i detta fall är den brist på kontroll som dagens svaga ägande, alltså fondkapitalismen, lett till.

Nu kan man undra varför jag skriver om detta i en blogg som handlar om ideella sektorn. Men vänskapskorruption, omoral och skenande chefslöner i storföretagen är inte en ensak enbart för näringslivet. På sikt drabbar det oss alla. T.ex. smittar det av sig och korrumperar chefslönerna också inom staten (inklusive politiken) och så småningom den ideella sektorn.

Föreningar fyller tomrum

Folk går samman i ideella föreningar för att göra något för dem viktigt, inte för att döda tid. Ideellt arbete innebär alltid ett mått av uppoffring. Det dras inte igång i onödan. Det dubblerar inte vad andra gör tillräckligt bra. Det fyller tomrum.

Eftersom föreningar startas för att göra något viktigt som är ogjort, återfinns de framförallt inom de områden där varken familj, stat eller näringsliv kan, vill eller får leverera. Ändrad balans mellan dessa samhällets fyra grundläggande sektorer är ett av de viktigaste skälen till att den ideella sektorns huvudinriktning i ett land ändras över tid och att den skiljer sig från ett land till ett annat. Vad familj, stat och näringsliv gör och inte gör är nämligen inte statiskt, utan varierar över tid och mellan länder.

Att fylla tomrum är förvisso den vanligaste drivkraften när föreningar startas, men hur de sedan utvecklas och vad de gör när de blivit etablerade är en helt annan sak. Detta styrs av en rad inte alltid logiska faktorer. Den ideella energin, det bränsle föreningar startas med och lever av initialt, alstras dock alltid av det som annars skulle ha blivit ogjort.

Att starta en förening är ett billigt, effektivt och engagerande sätt att ta sig an ett ouppfyllt behov. Föreningen baseras främst på deltagarnas egna resurser: Medlemmarna bidrar med engagemang, förmåga och tid och ofta även med pengar och andra resurser.

Etiskt fel ta betalt två gånger för samma jobb

I min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik skrev jag apropå löner:

"Företag äger sina pengar och må slösa, men folkrörelser har sina i förtroende. Det är medlemmarnas, givarnas eller skattebetalarnas pengar. De är givna mot löfte. ... Att inrätta strikta regler för hur pengarna får användas är därför en mycket viktig fråga för styrelsen. "

Detta gäller alla ideella organisationer och något liknande kan man säga om stat och kommun. Den som tänker efter inser att samma synsätt också måste gälla den typ av företag som producerar sina vinster med kundernas och inte ägarnas pengar. Dit hör definitivt AMF, som drivs enligt ömsesidiga principer, d.v.s. hela vinsten ska tillfalla spararna.

Det är styrelsens uppdrag att se till att resurserna används på rätt sätt. Den har inte rätt att på intressenternas bekostnad gynna sig själv eller den anställda ledningen. Den ska tvärt om upprätthålla sunda principer för löner och ersättningar. Av massmediauppgifter att döma har styrelsen inom AMF inte klarat det.

Detsamma tycks gälla LO:s egen styrelse.

De flesta ideella organisationer i Sverige har en ideell ordförande. Han eller hon sköter sitt uppdrag obetalt eller mot ett symboliskt arvode. För att möjliggöra detta anställer större organisationer en generalsekretare (titeln kan variera) för att avlasta styrelsen. Fackföreningar och partier har en annan tradition. Där är ofta ordföranden arvoderad på heltid och har en något annorlunda roll.

Det finns för- och nackdelar med båda modellerna och ingen har kunnat visa att den ena är avsevärt mycket bättre än den andra, eller att högre lön/arvode ger en bättre ordförande.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är heltidsarvoderad. Hon har en månadslön på knappt 60 000 kr. Så långt är allt gott och väl. Som en del av sitt LO-uppdrag sitter hon i ett antal styrelser, närmare bestämt 24 stycken. Ur etisk synvinkel är detta inget problem, men är det ett vettigt resursutnyttjande?

Men det är ett etiskt problem att hon får extra arvoden, sammanlagt 400 000 kr, för sitt arbete i 6 av styrelserna.

Att som LO:s representant sitta i dessa styrelser är en del av jobbet att vara LO:s ordförande. Det har LO redan betalt för. Eventuellt arvode ska alltså inte tillfalla personen utan organisationen. Att så sker är styrelsens ansvar. Höj gärna lönen om så är nödvändigt, men ta bort de extra arvodena.

Kasta inte bidrag i sjön!

I DN 8 mars läste jag annonsen ”En idé om freden”. Det var Folke Bernadotteakademin som utlyste projektbidrag. ”Ideella föreningar, enskilda organisationer och stiftelser” är välkomna att söka. ”Kreativa och nytänkande förslag välkomnas särskilt.”

En seriös organisation, ett gott syfte, finansiering till ideella organisationer som främjar freden – mot allt detta har jag inget att invända, tvärt om.

Men jag har tre funderingar:

1) Den första rör definitionen av målgruppen. För att kunna verka måste en organisation vara en juridisk person. Vad gäller ideella organisationer finns i Sverige bara två typer: ideella föreningar och stiftelser. ”Enskilda organisationer” är inte en tredje variant, utan en delmängd; det finns ingen sådan som inte antingen är en ideell förening eller en stiftelse. Begreppet enskilda organisationer är nog det närmaste på svenska man kommer engelskans NGO: bägge syftar på ideella organisationer involverade i biståndsarbetet och bägge är utöver det ytterligt vaga.

2) Varför bidrag till projekt? Varför slösa bort pengar på den form av verksamhet som inom ideella organisationer är minst effektiv och leder till minst utveckling? Varför inte satsa på metoder som ger verksamhet och långsiktig tillväxt istället?

3) Varför lägga tonvikt på ”kreativa och nytänkande förslag”? Varför inte istället satsa på och sprida det som är ”effektivt och beprövat” både inom och mellan organisationer? Varken givaren eller mottagaren har någon långsiktig nytta av att organisationen testar nya idéer om dessa inte ingår i en långsiktig (och finansierad) plan för organisations- eller verksamhetsutveckling.

Folke Bernadotteakademin är naturligtvis inte ensam om att på detta sätt satsa på nytänkande projekt. Detta är snarare det gängse. Det är (eller ser i vart fall ut att vara) effektivt. Det är också billigt, d.v.s. overheadkostnaderna är låga. Men i bägge fallen bara för givaren och bara på kort sikt.

Att ge bort pengar utan att skada är svårt. Det är en lärdom såväl inom socialtjänsten som inom biståndet. Att ge bort pengar som verkligen leder till utveckling är ännu svårare. Det kan inte ske utan avsevärt arbete också på givarsidan. Det måste få kosta. Den nuvarande trenden att jaga overhedkostnader i givande är skadlig.

Det en ideell organisation behöver för att göra mer nytta än vad den gör idag, är inte projektbidrag utan en investering i dess organisations- och verksamhetsutveckling. Om detta stöd ges och används på rätt sätt så kan även små summor ge stora effekter.

Kårobligatoriet, regeringen och föreningsfriheten

Nu föreslår regeringen riksdagen att avskaffa kårobligatoriet. I en kommentar säger den ansvarige ministern Lars Leijonborg (FP):

– Kårobligatoriet är lika fel som en gång kollektivanslutningen till Socialdemokraterna och statskyrkan var. Det har överlevt sig själv.

Birger Schlaug påpekar påpassligt att hans och Åsa Domeijs första motion i riksdagen för drygt 20 år sedan handlade just om att avveckla kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet respektive statskyrkan och kårobligatoriet. I samma inlägg argumenterar han för den negativa föreningsfriheten, d.v.s. rätten att stå utanför.

Jag tycker bägge har fel. Kollektivanslutningen till ett parti och en obligatorisk skyldighet att tillhöra en statskyrka är en sak, kårobligatoriet en annan. De två första handlar om politisk och religiös frihet, vilka är en viktig del av de mänskliga rättigheterna. Studentkåren ska vara partipolitiskt och religiöst obunden; det den erbjuder är praktiska rättigheter och service. Att endast medlemmar kan ta del av dessa strider inte mot föreningsfriheten eller de mänskliga rättigheterna. I själva verket är denna typ av monopol vanliga. Detta diskuterade jag i min blogg Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten 2007-04-04.

Kan staten tvinga medborgarna att betala en avgift för att få ta del av en samhällelig nyttighet? Visst, det förekommer hela tiden, t.ex. skatt och kommunala avgifter. Men kan staten verkligen tvinga medborgarna att betala för en nyttighet som levereras av en från staten självständig ideell organisation? Även där är svaret ja. Det viktigaste exemplet är TV-avgiften.

Om partierna vore logiska, men det är de naturligtvis inte, skulle nästa obligatorium till avskaffning vara just TV-avgiften. Är jag själv för att avskaffa den? Nej! Nyttan av public service TV och radio överväger nackdelen med avgiften. Detsamma vill nog många säga om kårobligatoriet.

Det finns de som vill ta bort kårobligatoriet därför att valdeltagandet är lågt, omkring tio procent. Detta låga deltagande ses som ett bevis för lågt engagemang. Men även detta är ett falskt argument. Inom helt frivilliga föreningar är det inte ovanligt att endast 10 procent av medlemmarna kommer på årsmötet. Ideellt engagemanget kan helt enkelt inte mätas i hur många som deltar i föreningsvalen.

Problemet med kårerna är snarare partiväsendet. I föreningslivet i allmänhet tillåts inte den typen av fraktionsverksamhet, utan alla kandidater ställer upp som individer och värderas enbart efter sin insats för det gemensamma. Vid partival skjuts ideologi och partiprogram i förgrunden. Det kan bli heta strider som ökar engagemanget inom ”valmanskåren”, men det kan också leda till misstro och allmänt ointresse. Ett lågt valdeltagande gynnar små, mycket aktiva partier och missgynnar stora, relativt passiva.

Med obligatoriet är kårerna statligt sanktionerade organisationer precis som statskyrkan var. När de nu blir oberoende får vi hoppas att de också avskaffar partiväsendet. Annars kommer många av de nuvarande problemen att kvarstå fast i ett mer utsatt läge.

Enligt regeringens förslag ska det obligatoriska medlemskapet i studentkårerna tas bort redan 1 juli 2010. I samband med det får kårerna behålla sin skattefrihet och får som kompensation för det avskaffade obligatoriet ett statsbidrag om 105 kr per student och år.

Att regeringen vill ge ideella organisationer mindre än ett och ett halvt år på sig att ställa om från ”skyddad verkstad” till kamp på en ”ideell marknad” är häpnadsväckande. Bristen på förståelse för utmaningen i den uppgiften är påfallande. Det är fullt möjligt att det inte är bristen på pengar, som många tror, utan bristen på tid och kompetens som kommer att sätta krokben för kårerna.

Det behövs alltså tid, kompetens och investeringsmedel för den här typen av radikala omställningar. Men det är inte nog. Det behövs också ledare som vågar och vill genomföra de nödvändiga förändringarna. Kanske är det en ny typ av ledare som kårerna nu behöver. Det är väl inte troligt att de kan hämtas från partierna.

Momsregler missgynnar ideell verksamhet

En ny statlig utredning har tillsatts för att återigen försöka dra in de ideella föreningarna i momssystemet. Tidigare har flera misslyckade framstötar gjorts om att momsbelägga ideella verksamheter. Signalerna sägs ha sitt ursprung i EU, som tyvärr har låg förståelse för det speciella med ideella verksamheter.

Ideellt arbete och ideella organisationer ser olika ut i olika EU-länder. I vissa är den ideella sektorn ytterligt svag, det gäller Frankrike och länderna i södra Europa och Östeuropa. I många av länderna, t.ex. Belgien och Tyskland, spelar de ideella organisationerna en helt annan roll än i Sverige. Man bör därför inte förvänta sig att EU ska ha någon större förståelse för den ideella sektorns behov i Sverige. Kunskapen och erfarenheten saknas. Och tyvärr har den svenska ideella sektorn hittills varit allt för passiv gentemot EU:s institutioner.

Ett skäl som momsivrarna åberopar är att det skulle vara rättvist av konkurrensskäl att också ideella organisationer tar ut moms. Idag måste företag lägga på moms när de säljer en tjänst eller vara. Det behöver inte ideella verksamheter. Å andra sidan kan företag dra av momsen på allt de köper. Det kan inte de ideella.

Detta rättviseargument är märkligt och i svenska sammanhang närmast ett svepskäl. Den direkta konkurrensen mellan ideella verksamheter och företag har hos oss hittills varit minimal. Få har därför blivit missgynnade. Konkurrensen kommer dock att öka framöver. Inte minst med de regler, t.ex. om offentlig upphandling som EU tvingar fram. Regler som också de gynnar företag och missgynnar ideella organisationer. Med dem i ryggen kommer fler företag – precis som sker globalt – att etablerar sig på traditionellt ideella marknader.

En viktig anledning till att momsreglerna inte kan tillämpas på ideella verksamheter är att de är skräddarsydda för kommersiell verksamhet. I dem finns inte utrymme för sådant som skänkta varor eller ideellt arbete, det som är den svenska ideella sektorns resursmässiga grund. Med en sådan resursbas är det ett större problem för ideella organisationer att bli momsbelagda än vad det är för kommuner och landsting. De blir direkt missgynnade.

Det finns dock en stor orättvisa redan i det nuvarande momssystemet. Ideella organisationer har ingen möjlighet att kompensera sig för den moms de betalar på sina inköp. Därmed är de missgynnade i relation till offentliga sektorn.

Kommuner och landsting, som också är momsbefriade, får nämligen en särskild kompensation för den moms de betalar. Systemet, som kallas Ludvikamomsen, ”eliminerar … skevheter i konkurrensen gentemot verksamheter i privat regi” skriver Dagens Samhälle nr 5 2009.

Varför ska stat och näringsliv skyddas och kompenseras, men inte de allmännyttiga organisationerna inom den ideella sektorn?

Sverige bör inte bara bibehålla momsfriheten för ideella organisationer, den bör också utvidga Ludvikamomsen till att också omfatta de allmännyttiga ideella organisationerna.

Frivilligt arbete främjar hälsan

På sistone har jag sett flera artiklar om att kultur främjar hälsan. Dagens recension av Nils Brage Nordlander (Uppsala Nya Tidning 19/2) av boken Kulturen och hälsan (red. Gunnar Bjursell och Lotta Vahlne Westerhäll) är ett bra exempel. Jag har svårt att tro att det inte finns samband mellan - lämplig - kulturkonsumtion och bättre hälsa. Men det måste vara svårt att isolera kulturen från annat närliggande som också har sådan effekt, t.ex. ideellt engagemang.

Det finns i USA en rad studier som visat att den som engagerar sig ideellt också främjar sin egen hälsa.

År 2007 sammanfattade AmeriCorps i en rapport resultatet av tidigare forskning. Studien visar att det finns ett starkt samband mellan organiserat frivilligt arbete och en bra hälsa. De frivilliga (ibland kallas de volontärer) har en lägre dödlighet, bättre rörlighet och lägre grad av depressioner än de som inte arbetar frivilligt. När man jämförde olika åldersgrupper fann man att särskilt pensionärer mår bättre av att engagera sig ideellt.

Men inte allt frivilligarbete har positiva effekter. Enligt en studie i Australien (rapporterade i BBC News 14/5 2004) kan det tvärt om vara skadligt för hälsan. Det kan det vara om t.ex. organisation och ledning är dålig och om de frivilliga inte får rätt stöd och hjälp. Att organisera frivilliga kräver särskild kompetens.

Det är t.ex viktigt att inte överutnyttja de frivilliga. Statistik från ett antal länder visar att organiserade frivilliga i genomsnitt arbetar 2-3 timmar i veckan, inte mer. Att dimensionera frivilliguppgifterna till ca 100 frivilligtimmar om året anses också vara ”best practice” bland utbildade frivilligorganisatörer. Tyvärr finns det organisationer, inte minst inom biståndet, som ofta bryter mot denna elementära regel.

Intressant nog visar den amerikanska studien ovan, att de för hälsan positiva effekterna med frivilligarbetet uppstår just vid denna normala grad av engagemang. Att öka antalet frivilligtimmar över det har inga ytterligare hälsofrämjande effekt.

Ideella sektorn behöver sin egen företrädare

Göteborgs FöreningsCenter (GFC) bildades 1995 och är ett kompetens- och utvecklingscenter för organisationer som bedriver frivilligt socialt arbete i Göteborgsregionen. Det har cirka 87 medlemsorganisationer, bland annat föreningar, frivilligcentraler, kyrkliga organisationer, självhjälpsgrupper och telefonjourer. GFC är ett mycket bra exempel på regional och sektorsvis samverkan inom den ideella sektorn.

Det finns liknande grupperingar på riksplanet, men tyvärr inget övergripande samarbete. Det finns ingen organisation som företräder hela sektorn; ingen som kan tala för alla. Det är ett stort handikapp för sektorn och för alla dess organisationer.

Här om dagen skrev jag därför ett inlägg på GFC:s blogg att det är Dags att bilda Svenskt Föreningsliv. Lars Pettersson på Famna och GFC:s Nicklas Kartengren håller med i sina kommentarer. Vi får se vad den fortsatta diskussionen ger.

Om ulv i fårakläder

I nyckelromanen Välgörarna - den motvillige journalisten berättar Nuri Kino och Jenny Nordberg om utstuderat fusk och korruption inom en ideell biståndsorganisation, inom FN, och med SIDA-medel. Det är en intressant och läsvärd bok ur många synvinklar, inte minst därför att den också ger läsaren en inblick i hjältens syrianska invandrarmiljö och kultur.

Boken har verklighetsbakgrund. Den korrupta organisationen och dess ledare och de sekt- och fuskmetoder som beskrivs fanns och finns i verkligheten om än under annat namn. Nuri Kino har tidigare skrivit om dem på nyhetsplats i Dagens Nyheter.

Det handlar om en sekt som håller sig i bakgrunden, men på olika sätt kontrollerar och driver frontorganisationer som i Sverige och andra länder framstår som helt legitima biståndsföreningar och -projekt. Insamling och försäljning av begagnade kläder är en viktig del både av imagen och av finansieringen. Bara en bråkdel av insamlade medel går dock till bistånd, resten hamnar i sektens händer för ledarnas privata konsumtion eller för annan verksamhet. Trots det hade organisationen 90-konto.

Romanen beskriver allt detta riktigt bra. Den är därför en bra påminnelse om att till synes behjärtansvärda ideella organisationer också kan utnyttjas för andra syften än de officiella. I detta fall var det en politisk sekt som gjorde det, i andra fall kan det vara t.ex. maffian eller CIA.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Välgörarna - den motvillige journalisten av Nuri Kino

Ökat förtroende för ideella organisationer

”Världen litar på ideella organisationer” rapporterade Dagen 5 februari.

Enligt PR-firman Richard Edelmans internationella förtroendebarometer ”litar världen mest av allt på ideella organisationer. Mer än på regeringar, företag och medier”. Företagen tappar kraftigt och mest i förtroende jämfört med tidigare mätningar. Bara 17 procent säger att de litar på information från ett bolags vd, skriver Richard Edelman i ett pressmeddelande.

”När marknadsekonomins företrädare inte upplevs som ärliga - då vänder vi oss i stället till de idéburna aktörerna. De ideella organisationerna placerar sig nu i topp i förtroendeligan. Och det är en världsomspännande trend”.

Äventyrsroman med viktig föreningshistoria

Jag har just läst Ken Folletts senaste bok En värld utan slut. Det är en lättläst äventyrsroman om England under 1300-talet. Den har toppat bestsellerlistorna i många länder.

Det som gör att jag skriver om den här är att den också på ett alldeles utmärkt sätt illustrerar betydelsen av ideella föreningar och metoder under medeltiden. Borgarna i staden Kingsbridge organiserar sig i skrån (oturligt nog felöversatt till gillen i den svenska utgåvan) och gillen på demokratisk grund. Det gör att de tillslut kan frigöra sig från sitt feodala beroende av klostret och bli en fri handelsstad.

Boken illustrerar också kampen mellan demokrati och byråkrati i klostret. Klostersamfunden var ursprungligen ideella organisationer. Av tradition hade munkarna och nunnorna rätt att genom omröstning välja sina egna ledare. Men överheten – såväl den kyrkliga som världsliga – önskade sätta stopp för det. Därför införde de regeln att den valde också måste bli godkänd av dem. Så småningom utvecklades detta till att ledarna helt och hållet tillsattes uppifrån.

Läs boken och du får viktig föreningshistoria på köpet.

Tror du att detta bara är påhitt i en äventyrsroman och inte verklighetsbaserat? Då kan du läsa historikern Barbara W. Tuchmans En fjärran spegel – Det stormiga 1300-talet. Det är en också en lättläst och spännande bestseller fast på vetenskaplig grund.

Och slutligen, vill du veta vad 1300-talets föreningar har för betydelse för dig idag. Då kan du läsa professor Robert Putnams Den fungerande demokratin – Medborgarandans rötter i Italien.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En värld utan slut av Ken Follett

Födkrok istället för engagemang

Under rubriken ”Dyraste fullmäktige i Solna” berättar Uppsala Nya Tidning (23/1) om de arvoden som ledamöterna i kommunfullmäktige får. Idag är det endast i 20 av landets kommuner som uppdraget fortfarande är ideellt. I övriga varierar arvodena från närmast symboliskt till mycket välbetalt.

I en undersökning av arvodena som tidningen Dagens Samhälle gjort ligger Solna i topp. Där får kommunfullmäktiges ledamöter ett årsarvode på 34 900 kronor och dessutom 730 kronor per sammanträde (dubbelt om mötet varar mer än fyra timmar). I Tingsryd, Uppvidinge, Ängelholm och Borgholm får ledamöterna inget arvode alls. Så var det i alla kommuner förr.

Professor Erik Amnå är demokratiforskare vid Örebro Universitet. Han anser att sitta i kommunfullmäktige bör vara ett obetalat förtroendeuppdrag så som det var förr. Men trenden går åt andra hållet. Enligt Dagens Samhälle ställde ledamöterna i ungefär 60 fullmäktige upp ideellt, alltså gratis, år 2000. Nu är det bara 20.

”Nu får man in ett inslag av ekonomisk kalkyl som inte leder till att det blir ett bra urval av människor som kommer dit. Jag tycker man ska försöka motverka tendenser som leder till att politiker blir ett yrke, så att det inte blir så att man går till sin syo-konsulent i skolan och frågar hur ska jag välja för att bli politiker, säger Amnå.”

Erik Amnå har rätt. Arvodena snedvrider rekryteringen och förvandlar politikeruppdraget till en födkrok istället för ett engagemang. Att detta leder till negativa effekter vet vi från föreningslivet (som ju är den politiska demokratins urmoder).

Kyrkostämman avskaffas – klok strategi?

Bara några dagar efter att jag publicerade min förra blogg, rapporterade Uppsala Nya Tidning (UNT 17/1) att Östuna församling strax utanför Knivsta nu håller sin allra sista kyrkostämma. För den som funderar över Svenska kyrkans framtida framgång är det en mycket intressant artikel.

Kyrkostämmans uppgång och fall
Kyrkostämman har sina rötter i sockenstämman som etablerades i slutet på 1200-talet. Från början behandlade den socknens alla angelägenheter, såväl kyrkliga som världsliga, men 1862 separerades de två. Sockenstämman är alltså anfader till både kyrkostämman och dagens kommuner.

När den skapades byggde sockenstämman på redan etablerade demokratiska traditioner som fanns inom det medeltida och förmedeltida föreningslivet. Med dem lades grunden för ett starkt demokratiskt lokalt självstyre.

Den direktdemokrati som sockenstämman vilade på har numera försvunnit helt inom kommunalpolitiken och nästan helt inom kyrkan. Den sista resten, kyrkostämman, har endast levt kvar i de allra minsta församlingarna, de med färre än 500 röstberättigade medlemmar. Enligt UNT rör det sig om 17 stycken i hela Uppland. Och nu försvinner den helt. Det beslutade Kyrkomötet 2007.

Kyrkostämmans roll
Förr hade kyrkostämman stor betydelse. ”Det var här som alla beslut, problem och ekonomiska frågar inom församlingen togs upp och avgjordes. I dag har den förlorat en stor del av sin makt. Den enda betydelsefulla uppgiften är numera att utse ett kyrkoråd”, skriver UNT och fortsätter:

”Förr i tiden hölls kyrkostämma två gånger om året och extrainkallade stämmor var vanligt när någon viktig fråga skulle avgöras. Men i och med att beslutsorganets makt ebbat ut har också stämmorna blivit färre och mindre välbesökta. I Östuna församling hölls den senaste för tre år sedan när kyrkorådet skulle väljas. Cirka 15 personer deltog.”

Leder till minskat engagemang
Kyrkostämmans ordförande Wille Palmgren och kyrkorådets ordförande Kim Nylander i Östuna anser att avskaffandet kommer att leda till minskat ideellt engagemang.

Min kommentar
Svenska kyrkan är numera en ideell organisation, men den har ännu inte anpassat sin organisationsstruktur och sitt sätt att verka till denna nya logik. Det är ganska naturligt. I mycket stora organisationer tar det tid t.o.m. att börja förändras i rätt riktning. Ofta krävs en större kris för att det ens ska bli av.

Nu till frågan om kyrkostämman:

Indirekt demokrati är nödvändig i förbundsstrukturer, men inte på gräsrotsnivån. Där fungerar det bäst om styrelser väljs på och rapporterar till ett årsmöte till vilket alla medlemmar är inbjudna.

Antalet medlemmar som verkligen kommer på årsmötet är vanligen inte så stort – det är de mest engagerade som kommer. Men deras engagemang är toppen på ett isberg. Utan dem försvinner även övriga. Att få kommer till årsmötet är därför inget skäl att avskaffa det.

Det är naturligtvis viktigt att ett årsmöte har mandat att fatta beslut om alla viktiga frågor som rör medlemmarna. Att ha mötet fast utan ansvar är skendemokrati. Det leder i sig till lågt deltagande. Ökat ansvar leder till ökat engagemang.

Utanför de allra största städerna har små församlingar största förutsättningarna att skapa den samhörighet och det engagemang som leder till aktiva medlemmar och många medlemmar. Sådana små församlingar kommer att fungera bäst ifall de leds av styrelser som väljs av och rapporterar till ett årsmöte till vilket alla församlingsmedlemmar är inbjudna.

Alltså, om Svenska kyrkan vill öka det ideella engagemanget och hejda medlemstappet, så vore det klokt att öka antalet små församlingar, återinföra kyrkostämman och att ge stämman ett ökat mandat.

Sammanslagningar försvagar Svenska kyrkan

Antalet församlingar i Svenska kyrkan minskar snabbt. Snart har 40 % försvunnit sedan år 2000. Det är en utveckling som borde oroa kyrkans ledning.

Några ögonblicksbilder
Antalet församlingar i Svenska kyrkan har minskat snabbt sedan skilsmässan från staten. Här är några ögonblicksbilder från hösten 2008:

• Gryta kyrkliga samfällighet och pastorats tio församlingar kommer med stor sannolikhet att slås samman (Uppsala Nya Tidning 7 december).
• I Boden utreder samfälligheten en sammanslagning av församlingarna Gunnarsbyn, Sävast och Överluleå (Norrbottens-Kuriren 18 november).
• ”Vendels församling har ansökt hos stiftsstyrelsen att får gå ihop med Tegelsmora församling. Det skulle bland annat spara pengar, anser man i Vendel. Problemet är bara att Tegelsmora inte vill.” (Uppsala Nya Tidning 24 november)
• Fyra församlingar i Stockholm kan bli en. Men två av församlingarna, Johannes och Matteus, vill inte vara med. (Kyrkans Tidning 5 december).
• Göteborgs stift föreslår att fem församlingar ska bli en (Borås Tidning 29 oktober).

Snabb minskning
Vid separationen från staten hade kyrkan 2 517 församlingar. Sedan dess har antalet minskat snabbt. Se nedan. Enligt Kyrkans Tidning (26 november) kommer det bara att finnas ca 1 460 efter nästa års kyrkoval. Det är en minskning på över 40 %:

• År 2000 fanns 2 517 församlingar.
• År 2002 fanns 2 219 församlingar (- 298, - 12 %).
• År 2006 fanns 1 837 församlingar (- 382, - 17 %).
• År 2008 fanns 1 803 församlingar ( - 34, - 2 %).
• År 2010 kommer att finnas 1 462 församlingar (- 341, - 19 %).*
• Total minskning sedan 2000: - 1 055 församlingar (- 42 %).*

* Prognos. Samtliga siffror baseras på uppgifter i Kyrkans Tidning 26 november, 2008.

Skäl till sammanslagningar
Sammanslagningarna brukar motiveras med vikande befolknings- (urbaniseringen!) och medlemsunderlag (sekulariseringen!), dålig ekonomi, tung administration m.m. Strukturer som lever kvar sedan statskyrkotiden tycks också verka i samma riktning. Det finns t.ex. krav på att varje församling ska kunna hantera kyrkofullmäktigeval.

Inte bara små
I början var det främst små församlingar i glesbygd som slogs samman. Men nu drabbas även medelstora städer som Norrköping, Eskilstuna och Södertälje, och Stockholms innerstad.

Negativa effekter
En färsk utvärdering i Lunds stift av effekterna visar att antalet gudstjänster minskat kraftigt i de sammanlagda församlingarna. Antalet gudstjänstbesökare och de förtroendevaldas och frivilligas engagemang minskar också.

Kyrkan är numera en ideell organisation
Efter frigörelsen från staten är kyrkan åter en ideell organisation och Sveriges största folkrörelse. Det är ur den synvinkeln man måste se sammanslagningarna.

Ideell logik
Ideella organisationer baseras på ideell logik. Denna skiljer sig från de logiker som gör myndigheter och företag framgångsrika. Endast genom att basera sin struktur, verksamhet, strategier och beslutsfattande på ideell logik kan Svenska kyrkan bli riktigt framgångsrik. Det är en stor skillnad, kanske den största, från statskyrkans dagar.

Små församlingar bättre än stora
Låt oss ta församlingssammanslagningarna som exempel. Företag och myndigheter, som baseras på pengar och personal, har stordriftsfördelar, men det har inte ideella organisationer, som baseras på medlemmar och ideella insatser. De har smådriftsfördelar och lyckas bäst om det lokala arbetet utförs i många små enheter.

Sammanslagningar försvagar
Baserat på vad vi genom forskning och praktik vet om folkrörelser och andra ideella organisationer, inte minst frikyrkoförsamlingar, så kan vi generellt säga:

• Att folkrörelser växer genom att öka antalet lokalorganisationer. Det är inte pengar som är det viktiga, utan förmågan att lokalt skapa ett ideellt engagemang.
• Att det är betydligt enklare att skapa och behålla ideellt engagemang i små lokalorganisationer än stora. Trehundra medlemmar är optimalt; däröver minskar engagemangsgraden.
• Att en minskning av antalet lokalorganisationer leder till allmän tillbakagång. Färre självstyrande lokala enheter leder till färre ideellt engagerade, vilket i sin tur leder till minskat medlemsantal, färre sympatisörer m. m.

Bättre strategi behövs
Kort sagt, dagens sammanslagningar stoppar inte, utan snarare spär på Svenska kyrkans problem. De borde bekymra kyrkans ledning. De behöver en bättre strategi. En som också tar hänsyn till att kyrkan numera åter är en ideell organisation.

Ideella föreningens död?

I ett inlägg i Nonprofit Online News skriver Michael C. Gilbert om "The End of Organization?" (Organisationens död?). Där förutspår han den ideella föreningens död. Den ersätts istället av nätverk, menar han. Anledningen är förändringar i kommunikationsmönster och -metoder. Han förklarar inte i detalj hur detta hänger ihop, men vänder sig framför allt mot den hierarkiska strukturen i den "moderna organisationen".

Gilbert tycks tro att ideella organisationer har sin nuvarande form och struktur inte p.g.a. reella behov, utan p.g.a. formella regler och krav som staten ställer vid registreringen. Problemet med den förklaringen är att föreningsformen är äldre än föreningsregistret och också används i länder (som Sverige) utan register.

Naturligtvis är Gilbert helt fel ute; föreningarna är inte på väg att dö ut. Men det verkligt intressanta med hans inlägg är att han listar fem viktiga innovationer som behövs för att nätverk (enligt honom) ska kunna ta över föreningarnas roll. Hans lista är tänkvärd och illustrerar svårigheterna med att driva verksamhet i nätverksform:

1. Vi måste hitta en metod att göra nätverksstrukturer påtagliga för utomstående.
2. Vi måste utveckla och sprida ett nätverksspråk anpassningsbart för olika situationer.
3. Vi behöver modeller för samverkan och kommunikation anpassade till "nätverksorganisationerna".
4. Vi behöver nya finansiella strukturer som gör nätverksfinansiering möjlig.
5. Vi behöver nya lagar så att nätverk kan anställa personal.

Jag tycker tanken att ersätta föreningar med nätverk är märklig. De två kompletterar ju varandra och gör varandra framgångsrika; ingen av dem klarar sig särskilt bra på egen hand. Det är som en tegelvägg: föreningarna är tegelstenarna, nätverkandet är murbruket. Det är den kombinationen som skapar det sociala kapitaltet och som gör ideella sektorn så effektiv som samhällsbyggare, vilket Robert Putnam visat.

"Svenskt Föreningsliv" behövs

Det är framförallt tre saker som gör den svenska ideella sektorn svag och kraftlös i förhållande till stat och näringsliv:

1) Föreningslivet är splittrat. Inom vissa delsektorer (t.ex. idrott, handikapp, folkbildning eller frivilligt socialt arbete) och rörande vissa aspekter (t.ex. ledning och insamling) finns organiserat samarbete, men det är begränsat både i omfång och djup. Att sektorn inte ser sig som och agerar som en särpräglad och enhetlig sektor med gemensamma intressen gör den svag.
2) Föreningslivet är osynliggjort. I förhållande till sin historiska och nutida betydelse och storlek är den ideella sektorn märkligt osynlig och underskattad. Den förekommer knappast alls i historieböckerna och i media, och ses inte som en viktig framgångsfaktor i politiken och samhällsdebatten. Osynligheten gör sektorn svag. Därför får den inte det samhällsstöd den förtjänar.
3) Föreningslivet saknar röst. Förr stod politik och föreningsliv nära varandra. Så är det inte idag. Istället är föreningarna utelämnade åt statens godtycke på gott och ont, och saknar samtidigt det samhällsinflytande de borde ha. Att sektorn inte talar med klar och tydlig röst såväl i Stockholm som i Bryssel gör den svag.

Den svenska ideella sektorn är i paritet med den engelska, men saknar dess inflytande. Skillnaden beror inte på att staten i England är mer tillmötesgående, förmodligen tvärt om, utan på att ideella sektorn där är välorganiserad. Där finns t.ex. sedan länge paraplyorgan som NCVO och forskningsinstitut som Volunteering England.

Jag anser att de ideella föreningarna i Sverige på liknande sätt bör bilda ett paraplyorgan för att tillvarata deras intressen. Det skulle kunna heta Svenskt Föreningsliv.

Ett sådant förbund ska givetvis inte göra det som medlemmarna kan göra själva. Det ska inte konkurrera med dem eller på annat sätt begränsa deras framgångsmöjligheter. Tvärt om ska det fokusera på det medlemmarna behöver men inte kan göra själva. Det ska främja föreningar, deras tillväxt och deras verksamhet på olika sätt. Här är några förslag på vad det kan göra:

1. Verka för föreningsfriheten, tydliggöra föreningslivets betydelse och kraft, och tillvarata dess intressen i Stockholm och Bryssel.
2. Verka för att staten underlättar och inte försvårar för ideella organisationer och ideell verksamhet. Hit hör t.ex. att bevaka att lagstiftning, skattefrågor, bidragsystem, offentlig upphandling m.m. utformas så att de inte missgynnar ideella organisationer.
3. Verka för att staten ger ideella sektorn ett motsvarande stöd som näringslivet med forskning, utbildning, statistik, nystartarstöd m.m.
4. Verka för ett gott och effektivt samarbete mellan föreningar och företag. Detta kan innefatta samarbetsmodeller för CSR, sponsring och företagsfrivilliga. Normer kan etableras för konkurrens m.m.
5. Främja och sprida kunskap till medlemmarna och andra om hur man leder, förvaltar och administrerar ideella organisationer (till skillnad mot företag och myndigheter). Hit hör också att se till att sådan kunskap beaktas vid ny lagstiftning och nya regler, t.ex. se till att bokföringsregler, revision och liknande utformas utifrån föreningarnas förhållande och behov och inte som nu utifrån företagens.
6. Verka för att ideella organisationer, verksamheter och lösningar blir mer kända bland och bättre förstådda av massmedia, forskare och politiker.
7. Säkerställa nödvändig service till föreningarna antingen i egen eller i annans regi. Det kan gälla speciellt anpassade villkor, avtal, försäkringar, betalningssystem, biljettkostnader m.m. och en gemensam arbetsmarknad med egen profil och egna avtal.
   
   Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Frivilliga och frivilliga hjälpare

Den 15 maj kunde man läsa följande bildtext i Uppsala Nya Tidning (UNT):

Frivilliga hjälpare. En frivillig volontär hjälper en kvinna att ta sig ur ett jordbävningsdrabbat område i Sichuanprovinsen. (Foto: AP)

Det är vanligt i det flesta länder där detta inte aktivt motarbetas av myndigheterna, att privatpersoner hjälper till i räddningsarbetet vid stora och små katastrofer. Vad ska sådana kallas?

På svenska har vi sedan länge använt ordet frivilliga om de som på ideell basis utför ett visst arbete, t.ex. räddningsarbete. På sistone har det svengelska volontär spritts allt mer i media. Det är onödigt och förvirrande då det redan finns ett fullgott ord på svenska. Den citerade bildtextens ”frivillig volontär” illustrerar tydligt problemet.

Vid katastrofer finns det ofta två slags frivilliga: 1) De som är utbildade och organiserade för att bistå utsatta människor, och 2) de som spontant hjälper till.

Den första gruppen ingår ofta som en ordinarie del av räddningsinsatsen i nära samarbete med myndigheterna. De får inte betalt men utför ett professionellt arbete (jämför med Sjöräddningen här hemma).

Den senare gruppen agerar spontant och på egen hand. Den kan ibland göra avsevärd nytta, men skapar oftare stora problem för det organiserade räddningsarbetet, t.ex. genom att blockera tillfartsvägar m.m. Detta finns väl dokumenterat från olika katastrofer.

Det är viktigt att skilja mellan de två. De som är utbildade och organiserade är de vi ska uppmuntra och stödja. De kallas normalt frivilliga (på engelska volunteers). De bör inte blandas samman med de övriga, som vi kanske kan kalla frivilliga eller kanske hellre spontana hjälpare.

Partierna dör inte ut

Medlemsantalet i de politiska partierna minskar år från år. Det har varit en tydlig trend i åtskilliga år och rapporteras regelbundet i media.

TV Aktuellt återkom till frågan i går (8 maj). Den inrikespolitiske kommentatorn Mats Knutson hade med hjälp av statistiken 1991-2007 räknat framåt. Om trenderna fortsätter oförändrade, menar han, kommer Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. (Någon liknande prognos för övriga partier går inte att skapa.) Hur går det då med demokratin, undrade han?

Men prognosen är fel, vilket är lätt att visa. Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte.

Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten.

Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura.

Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning? Går det verkligen att upprätthålla skillnaden mellan förtroendevalda och tjänstemän i parti och politik när de alla arbetar heltid och mot ersättning?

Jag tror inte det är försent ännu, men ganska snart. Jag tror att de största partierna, om de vill, kan vända utvecklingen. Men då måste de ta itu med sitt största folkrörelseproblem, hur garantera att inte oarvoderade medlemmar ständigt missgynnas i det inre partiarbetet?

Dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Den svenska ideella sektorn är i mått av ideellt aktiva lika stor och betydelsefull som sin motsvarig­het i USA, England och andra ledande västländer, men den är oorganiserad och splittrad och har därför inte det samhällsinflytande och det stöd den förtjänar.

Som en följd av denna splittring och av oförmågan att se sig själv som just en sektor, så saknar sektorn också kunskap, teorier och gemensam syn på hur man idag bör driva ideella organisationer och föga görs gemensamt för att förändra den situationen.

Det är väl känt från andra sammanhang att organisationers samtida samarbete och konkurrens leder till allas framsteg, att företeelser som Silicon Valley fungerar som drivbänkar för allas utveckling.

Inom svenskt föreningsliv har vi en tradition att inte samarbeta (samtidigt som vi ofta hävdar att vi heller inte konkurrerar). Det finns grupperingar av föreningar som samverkar (inom områden som t.ex. idrott, handikapp, fackligt arbete och politik), men ett allmänt samarbete för allas bästa förekommer inte. Det främsta skälet till denna brist på samarbete och gemensamt utbyte av kunskaper och idéer är kanske den myt som varje organisation tycks nära, att just den föreningen eller gruppen av föreningar är unik och olik alla andra.

Det som är unikt för varje förening och grupp av föreningar är t.ex. syftet, vissa arbetsmetoder, ideologier, målgrupper m.m. Kring allt detta bör organisationerna medvetet konkurrera. Men mycket som rör en styrelses, en generalsekreterares, en föreningsanställds, en frivilligledares och en frivilligs arbete är i grunden sig likt från förening till förening.

Inom dessa och andra likande områden har alla ideella föreningar och ideellt inriktade stiftelser mycket att vinna på att samarbeta.

Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

NGO begreppets ursprung

NGO är en förkortning för engelskans Non-Governmental Organization. Det betyder alltså ordagrant "icke statlig organisation", alltså privat organisation. Men även företag kan vara privata, så det är ingen bra benämning. På svenska behövs inte begreppet; här talar vi om ideella föreningar och stiftelser, eller sammanfattande, ideella organisationer.

Beteckningen NGO kommer från FN och biståndsvärlden. Där är det viktigt att särskilja statliga (det vill säga FN:s medlemmar) från andra aktörer.

Beteckningens ursprung framgår tydligt om man studerar Förenta Nationernas stadga som undertecknades den 26 juni 1945 i San Francisco.

I kapitel X. Ekonomiska och sociala rådet, artikel 71 heter det:

”Det ekonomiska och sociala rådet äger träffa lämpliga anstalter för samråd med icke statliga organisationer, som handhava angelägenheter, vilka falla inom rådets behörighet. Sådana uppgörelser må träffas med internationella organisationer samt, där så är lämpligt, med nationella organisationer efter samråd med vederbörande medlem av Förenta Nationerna.”

Det är ganska uppenbart att ”icke statliga organisationer” här är en beskrivning, inte en beteckning. Det är också tydligt att man endast syftar på organisationer som är verksamma inom de områden som Ekonomiska och sociala rådet (vanligen känt under sin engelska förkortning ECOSOC) är satt att verka inom. Vilka de är framgår av samma kapitel, artikel 62:

Det ekonomiska och sociala rådet äger utarbeta eller taga initiativ till undersökningar och rapporter avseende internationella ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade angelägenheter samt äger framställa förslag i alla sådana angelägenheter till generalförsamlingen, Förenta Nationernas medlemmar och vederbörande fackorgan.”

De som FN kallar ”icke statliga organisationer” ska alltså vara verksamma inom internationella ”ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade” områden. Organisationerna ska vara internationella men kan också vara nationella, men då ska berörd stat godkänna att ECOSOC samarbetar med den.

Beskrivningen i artikel 71 är vid och kan omfattad det mesta som inte är ett statligt organ. Den första definitionen av begreppet återfinns enligt engelska Wikipedia i ECOSOCs resolution 288 (X) från 27 februari 1950. Den är inte mycket klarare. Där säg i min översättning att en ”internationell icke statlig organisation” är ”vilken som helst internationell organisation som inte är grundad på ett internationellt fördrag”.

(Begreppet ”internationell” organisation till skillnad mot en ”nationell” är intressant eftersom en organisation för att kunna verka måste vara en juridisk person. Det finns ingen internationell lagstiftning som kan ge en ideell organisation legal status, det kan bara en nationell göra. I den meningen kan det alltså inte finnas några internationella ideella organisationer. Även internationella paraplyorganisationer, alltså de vars medlemmar är ideella organisationer i mer än ett land, måste vara registrerade i det land de har sitt säte och följa lagen där. Vad jag vet är det bara Schweiz som beviljar vissa ideella organisationer speciell ”internationell” status, d.v.s. ger dem förmåner som vanliga inhemska ideella organisationer inte har.)

I den engelska versionen av artikel 71 talar man om “non-governmental organizations”. Denna beskrivning har sedan förvandlats till ett begrepp: ”Non-Governmental Organization” (NGO).

Från denna specifika start i FN stadgan har NGO-begreppet vandrat ut över världen. Problemet är att det inte har något entydigt innehåll; var och en kan fylla det med sitt eget. Det leder till förvirring och oklarhet. Frågan är om inte begreppet, utanför FN stadgans värld, är mer till skada än till nytta.

Är medlemmar mindre trofasta idag?

Det sägs ofta att folkrörelsernas medlemmar är mindre trofasta idag än förr. Det beror på ökad individualism etc. Det är alltså medlemmarnas fel. Men jag vill påstå att det lika gärna kan vara folkrörelsens.

Mellan medlemmar och folkrörelse råder en interaktion, ett samspel. En viss typ av interaktion ökar medlemslojaliteten, en annan minskar den.

Om en folkrörelse tappar medlemmar ska den studera både medlemmarna och sitt eget beteende. Framförallt ska den studera sin och medlemmarnas interaktion.

Många folkrörelser började på allvar tappa medlemmar när de centraliserade uppbörden. Förr gick aktiva runt och "sålde" medlemskorten. Då fanns en mänsklig relation mellan medlem och organisation. Nu kommer ett anonymt inbetalningskort.

Förr fanns ett otal små lokalavdelningar. I var och en av dem hade styrelsen en personlig kontakt med medlemmarna. Numera har de flesta lagts ner eller slagits ihop. Sådana avdelningar lockar inte till aktivitet, och låg aktivitet ger låg lojalitet.

I dagens föreningsliv är de flesta medlemmar anonyma. Hur mycket förening är det?

Vad motiverar frivilliga?

Vad motiverar frivilliga ? Underförstått, hur motiverar man frivilliga? Det är nog den vanligaste frågan jag får om frivilligarbete. Den ställs ofta av folk som just börjat närma sig frivilligarbetet. Det är också den förmodligen mest utforskade frågan inom frivilligarbetet. I ett otal forskarrapporter finns tabeller med olika skäl. Intressant, javisst, men i grunden meningslöst.

Det handlar om skepsis. Varför ger folk av sin tid och kraft utan att få betalt? Vad är tricket?

I bakgrunden spökar en populär myt. Myten om att människan är egoistisk till sin natur. Det är en myt som odlas inom näringslivet och nationalekonomin, men som de flesta inom ideella sektorn vet med sig är falsk. Det finns naturligtvis människor som är så egoistiska att de aldrig kan tänka sig att göra något för en medmänniska eller för en sak utan egen vinning. Men de är en minoritet, kanske t.o.m. en avart.

Så det finns inget trick. Frivilliga kommer motiverade; när motivationen tryter försvinner de. Att vara frivillig och att vara motiverad är därför samma sak.

Vad som motiverar någon att bli och sedan förbli frivillig skiljer från individ till individ. Det skiljer också hos en person från tid till annan och från uppgift till uppgift.

Anställda blir kvar på arbetsplatsen långt efter att de slutat vara motiverade. Många stannar även om de är helt omotiverade. Ofta har de inget alternativ. De behöver pengarna, och jobb växer inte på träd, särskilt inte för omotiverade. Men frivilliga har sin frihet. De kan ta sin hatt och gå när lusten tryter. Ingen och inget kan tvinga dem kvar.

Anställa måste motiveras, inte frivilliga.

Hur säger man ideell på engelska?

Jag håller just nu på att översätta min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik till engelska. Det är en intressant process. Jag gör en grovöversättning. Sedan tar Ian Steed över. Han har en gedigen bakgrund från Cambridge och är själv verksam inom den ideella sektorn i England. Det är hans jobb att se till att språk och text blir rätt ur en engelsk läsarens synvinkel.

En rad språkliga problem har uppstått. En del väntade, andra oväntade. En del beror på skillnader i konkret verklighet – den ideella sektorn i Sverige och den i England är väldigt olika. Andra beror på att vi har två helt olika uppsättningar termer. Svenskan har många föreningstermer. Det verkar inte som om engelskan har samma rika utbud. T.ex. finns underligt nog ingen bra motsvarighet till ett sådant centralt ord som förtroendevald.

I min boktitel förekommer ordet ideell två gånger. Det är ett oerhört centralt begrepp fyllt med en mängd viktiga associationer. Tyvärr finns inte ideell på engelska och inte heller tycks finnas någon riktigt bra nödlösning.

Enligt Svensk etymologisk ordbok (1922) kommer ordet ideell, från tyska (Goethe osv.) och finns ej i franskan. Se http://runeberg.org/svetym/0354.html.

Under 1800-talet var svenskt föreningsliv starkt influerat av Tyskland. Det måste ha varit då som vi hämtade in ordet ideell. Frågan är om vi inte importerade begreppen förening och ideell förening vid samma tid.

Idag talar man i tysktalande länder om ”ideelle Vereinigung” och ”ideelle Verein”. Här två illustrerande exempel som visar tydligt släktskap med hur vi använder ordet ideell:

• ”Die Elvis-Presley-Gesellschaft e.V. ist eine rein ideelle Vereinigung.”
• ”Der Verein verfolgt einen „ideellen“ Zweck. Dies bedeutet, dass er, nicht auf Gewinn berechnet sein darf.”

Men vad ska man säga på engelska för att säga samma sak som ideell? Någon som vet?

Skatteverket fortsätter försvåra ideellt arbete

Den 5 december 2001 var jag i FN:s Generalförsamling i New York. Det var kulmen på Internationella Frivilligåret. Med stor uppslutning antog församlingen resolution 56/38 som uppmanar regeringarna att vidta åtgärder för att främja ideellt arbete och ideella organisationer.

I det arbete som ledde fram till resolutionen var Sverige en av tillskyndarna tillsammans med alla andra EU-länder. Sverige har alltså inte bara röstat för resolutionen, utan också aktiv ivrat för den. Jag tycker att regeringen därför är moraliskt är bunden att följa den. Men tyvärr, ingenting har gjorts sedan dess. Dokumentet tycks helt bortglömt.

I en av resolutionens punkter uppmanas regeringarna att skapa skatte-, lag- och andra regelsystem som främjar och underlättar för ideella organisationer som organiserar frivilliga. Jag kom osökt att tänka på det när jag idag i ett nyhetsbrev från KPMG läste om följande:

Ska ett förbund som utför administrativa tjänster åt sina egna lokalavdelningar lägga på moms? Skattenämnden har i ett aktuellt fall om ett fackförbund sagt nej, men Skatteverket har överklagat.

Skattenämnden anser, helt riktigt, att avdelningarna är organisatoriska enheter inom förbundet. Att ge dem stöd är därför ingen yrkesmässig verksamhet. Alltså ska ingen moms utgå.

Var och en som förstår sig på ideella organisationers organisation och logik inser att Skattenämnden har helt rätt. Här rör det sig om ett förbund som består av en huvudförening och ett antal underföreningar. Dessa utgör fristående enheter inom en och samma organisation. Det faktum att myndigheterna gett dem egna organisationsnummer innebär inte att de blivit självständiga juridiska personer. Ty om så vore fallet skulle Sverige inte längre ha några folkrörelser.

Det är dags för regering och riksdag att börja tillämpa resolution 56/38. Ändra lagar och regler och ge Skatteverket nya instruktioner så att det slutar försvåra det ideella arbetet. Ideella organisationer som bedriver kommersiell verksamhet ska naturligtvis betala moms på denna. Men allt annat ska vara momsfritt. För övrigt tycker jag att ideella organisationer i sin ideella, momsfria verksamhet ska kunna återfå den moms de själva betalar. De är inte slutkunden. Som det nu är blir moms vid inköp en straffskatt för ideell verksamhet.

Piratskeppet - en sjörövarförening

Var 1700-talets sjörövare demokratins föregångare? Det tycks litet tillspetsat den amerikanske historikern Marcus Rediker hävda enligt en intressant understreckare i Svenska Dagbladet 20 maj (Stefan Eklöf Amirell: Frihet, jämlikhet och blodbad ).

Rediker berättar i sin nyutkomna bok (Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet) bl.a. om hur piraterna var organiserade. Piratskeppets besättning fattade beslut genom omröstning och valde och avsatte sin kapten och kvartermästar. Detta baserades på en standardiserad skriftlig överenskommelse, som också reglerade hur stora andelar var och en skulle få av bytet. En särskild fond gav bidrag till den som fick permanenta skador.

Detta är förvisso mycket intressant, men kanske inte fullt så banbrytande som författaren tycks tro. Det han beskrivit är ju helt enkelt en förening och sådana går långt tillbaka i tiden och har funnits i de mest skilda sammanhang. Skrån och gillen under tidig medeltid hade skriven stadga, valda funktionärer och en fond för ömsesidig hjälp. Det var också vanligt på den tiden att köpmän och sjömän gick samman i tillfälliga föreningar för att genomföra handelsresor. Vid resans slut upplöstes föreningen och vinsten fördelades. En runsten vid Bjälbo kyrka i Östergötland (ÖG64) tyder på att vikingatåg också kan ha haft den formen. Att sådana traditioner levde kvar på 1500- och 1600-talen är inte så konstigt. Den stora föreningsdöden kom ju först med Franska revolutionen.

Naturligtvis har det demokratiska samhällssystemet inspirerats av och drivits fram av föreningar, men knappast på det sätt som Rediker tycks tro. Hans berättelse är dock en bra påminnelse om hur nyttig och flexibel föreningsformen är, men också att den kan användas både för goda och onda syften.

Ingen brist på kvinnor med styrelsekompetens

Folkrörelser och börsbolag har en mycket viktig sak gemensam: de behöver en bra styrelse! Det deras styrelse ska göra är dock inte detsamma. Den som vill kan läsa mer om det i min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Men det finns mycket annat som är lika: Styrelsen är vald, inte utsedd. Den ska utföra sitt uppdrag i sina uppdragsgivares intresse. Den ska styra, inte göra det den betalda ledningen gör.

I bägge fallen är styrelseuppdraget en yttersta konsekvens och manifestation av ett ägande. Mera direkt naturligtvis i aktiebolaget, men även i folkrörelsen är det faktiskt medlemmarna som äger organisationen.

Vilka personer medlemmar eller privata aktieägare väljer att sätta i sina styrelser är deras ensak och inget staten, massmedia eller någon annan har något att göra med. Det är skyddat i grundlagen.

Val till styrelser är komplicerade processer med en sluten och en öppen del. De avgörande besluten fattas oftast redan när valberedningen vaskar fram sina kandidater. Ingen utomstående får någonsin veta varför egentligen den ene föreslås och inte den andre. Det är naturligt med tanke på att det rör sig om känsliga person-, makt- och relationsfrågor.

Ingen vill ha inkompetenta personer i styrelsen, men enbart kompetens är inte nog. Annat väger tyngre, t.ex. aktieportföljens storlek och sammansättning. Ändock tycks mediekampanjen för fler kvinnor i börsbolagens styrelser enbart inrikta sig på kompetensfrågan. Men det är ett stickspår. Särskilt som fokus läggs på helt fel typ av kompetens. Kampanjmakarna tycks tro att en hög post i ett bolag automatiskt ger den nödvändiga kompetensen, men styrelsearbete och management är faktiskt två helt olika saker.

En bolagsstyrelse kräver en mix av kompetenser, personligheter, nätverk m.m. Men i botten måste var och en ha styrelsekompetens. Men sådan kompetens kampanjas inte för. Det är synd. För om den lyfts fram så ökar urvalet kandidater dramatiskt. Inom föreningslivet finns nämligen runt 800,000 förtroendevalda kvinnor (SCB 2003).

Börsbolagen kan förvisso stärka sina styrelser genom ett bättre rekryteringsarbete. Med starkare styrelser leds de bättre och presterar bättre. Det gynnar ägarna. Företag som går den vägen kommer säkert att öka antalet kvinnor i sina styrelser. Men valet är fritt. Ingen kan tvinga dem.

Resultatet, inte insamlingskostnaden är det viktiga

Varför ger någon sitt bidrag till en organisation och inte till en annan? Det handlar i de flesta fall om tilltro och förtroende. Eftersom man inte själv kan kontrollera hur pengarna används, ger man till de organisationer man känner till och tror på. Det är en bedömning man gör utifrån organisationens tidigare agerande.

Trots att det finns i t.ex. media en ensidig fixering inte på vad organisationerna åstadkommer, utan på deras insamlings- och förvaltningskostnader. Detta menlösa myndighetsperspektiv främjas av Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI).

Enligt SFI får en organisations insamlingsverksamhet inte belastas med "oskäliga kostnader". Idag innebär det att "minst 75 % av de totala intäkterna skall gå till ändamålet.”

Den som är någorlunda insatt i ideella organisationers verksamhet och ekonomi vet att 25 % till insamling och administration är en helt godtycklig siffra. Helt legitima insamlings- och förvaltningskostnader varierar nämligen stort mellan organisationerna beroende på en mängd olika variabler. Så ger t.ex. olika organisationstyper, verksamheter, insamlingsändamål, insamlingsmetoder, givarportföljer, ambitioner, kompetens, mediauppbackning helt olika kostnadsstrukturer och –nivåer. Det är också betydligt dyrare att bygga upp eller expandera en insamlingsverksamhet, än att enbart förvalta en.

Ju större konkurrensen blir mellan organisationerna, och ju kommersiellare metoder som därför i desperation tillgrips, desto högre blir insamlingskostnaderna. Och då Sverige sakta traskar efter i USA:s och Englands fotspår (utan att ha dessa länders mer gynnsamma förhållanden) är det dit vi är på väg. I USA idag är insamlingskostnader på 35 % inte ovanligt. Så dagens för SFI så heliga 25 % kommer snart att bli 30 % och sedan förmodligen mer.

Att fastställa ett meningsfullt procenttal är svårt, men det verkligt stora kruxet tycks ändå vara, hur tillämpa det? Vilket värde ska t.ex. ges åt det ingående ideella arbetet? Det är i Sverige så stort, så om det inte räknas med eller räknas rätt, så blir de 25 % helt meningslösa. Och hur fastställer man den sanna administrationskostnaden för ideella föreningar? De bokföringsmodeller som idag tillämpas bygger på företags och myndigheters verklighet och struktur, inte på de ideella föreningarnas, och ger därför inget rättvist resultat.

Det kan mycket väl vara så att det 25 % taket inte bara är meningslöst som mått, utan rentav är skadligt för organisationerna och deras verksamheter.

Om du tänker ge ett bidrag, stirra dig då inte blind på insamlings- och förvaltningskostnaderna. Det är hur resten av pengarna används som är det intressanta. Organisationernas resultat! Det är där det verkligen skiljer! Det finns t.ex. insatser som leder till intet, de som väl motsvarar de satsade pengarna och de där det satsade värdet mångdubblas. Det finns insatser som aningslöst fördjupar problem och andra som med samma summa insiktsfullt löser dem. När det gäller resultaten finns en mångfald som ingen byråkratiskt eller förment vetenskaplig metod kan hjälpa dig att bena upp. Du får istället använda ditt eget omdöme. Stöd den organisation du ömmar för och tror på!

Styrelsearbete kräver särskild kompetens

Kampanjen för fler kvinnor i de stora börsbolagens styrelser rullar vidare. Enligt SvD idag har antalet minskat. Bland de citerade kommentarerna finns såväl kloka (Marie Ehrling) som de uppåt väggarna (Carina Lundberg, Folksam).

Vem som sitter i styrelsen för ett börsbolag är naturligtvis en maktfråga i första hand. Att kräva mer kvinnor av kompetensskäl är förmodligen att skjuta högt över målet. Det är att förutsätta att dagens styrelseledamöter (män som kvinnor) sitter där pga sin höga kompetens. Det är snarare en fråga om balans mellan olika ägarintressen och om vem enskilda ägare har förtroende för, alltså ofta en kompromiss. Om styrelserna tillsattes helt utifrån styrelsekompetens skulle de nog se helt annorlunda ut.

Men någon lag på kompetenta styrelser finns inte och skulle givetvis inte fungera. Det är för övrigt inte statens roll att lägga sig i hur privata organisationers styrelser är sammansatta. Det är upp till ägarna eller medlemmarna.

Men låt oss lämna maktfrågorna och istället titta närmare på just den speciella kompetens som krävs i en styrelse. Många tycks tro att det räcker med allmän- eller chefskompetens. Men så är det inte.

En bra styrelseledamot är resultatet av för uppdraget lämpliga personliga egenskaper och kompetenser, men också av en mycket speciell erfarenhet. Själva rollen och jobbet kan man nämligen bara lära sig i en styrelse ledd av en bra ordförande och stödd av en bra VD. De egenskaper och kompetenser som krävs är helt annorlunda än de en bra VD normalt behöver. Styrelsen har ju en helt annan mer strategisk roll och ett annat tidsperspektiv.

Även om allt styrelsearbete på ytan är i grunden lika, är det som krävs och det styrelsen som kollektiv ska åstadkomma olika från sammanhang till sammanhang. Tex. är styrelsearbetet i myndighet, företag och folkrörelse helt olika. Det skiljer också mellan små och stora organisationer och från land till land. Den som inte förmår förstå styrelsearbetet i sitt rätta sammanhang kan inte lyckas.

Men även en styrelse med idel kompetenta ledamöter kan misslyckas. Styrelsearbetet är inte ett individuellt uppdrag, utan ett kollektivt. Och, säger John Carver, styrelser är ofta en inkompetent grupp av kompetenta människor. Varje individuell styrelse måste först läras att arbeta tillsammans och sedan ledas att lyckas! För det förra krävs styrelseutveckling och för det senare en mycket van och kompetent ordförande.

Läs SvD:s artiklar: www.e24.se/dynamiskt/sverige/did_15501389.asp och www.e24.se/dynamiskt/sverige/did_15501406.asp