Ideella styrelseprotokoll ska inte vara offentliga

Det finns två diken som en ideell organisation kan slinka ner i. Det ena är att efterapa företag, det andra är att ta efter myndigheter. För att hålla sin organisation mitt på vägen måste den ideella ledningen driva den utifrån dess egna förutsättningar, det vill säga, utifrån den ideella logiken. Detta försvåras numera ofta av krav på att efterlikna företag eller myndigheter.

Nyligen gav oss Kyrkans Tidning ett avskräckande exempel på ett sådant krav. Den vill att ideella organisationer ska vara "öppna", det vill säga de ska tillämpa offentlighetsprincipen som vore de myndigheter. Detta krav är skadligt för enskilda organisationer, men vad värre är, det undergräver också föreningsfriheten.

I en bilaga den 15 april görs stor affär av att två av tre tillfrågade ideella organisationer vägrat lämnat ut sina styrelseprotokoll. Tidningen får det att låta som om det skulle vara självklart för ideella organisationer att lämna ut styrelseprotokoll; de som vägrat ställs vid skampålen. Men i detta fall är det klungan vid skampålen som har rätt och tidningen som har fel.

Privata organisationer
Enligt tidningen agerar de som inte lämnar ut styrelseprotokoll som "slutna företag". Läsaren ska förstås uppfatta detta som något mycket graverande, men är det verkligen det?

Ideella organisationer är varken företag eller myndigheter. I vissa avseenden skiljer de sig helt från bägge, i andra liknar de den ena men inte den den andra. Ett exempel på det senare är att ideella organisationer är privata organisationer och inte offentliga. I detta avseende liknar de företag och inte myndigheter. Det som generellt gäller för privata organisationer gäller alltså för dem.

Som privata organisationer omfattas de ideella organisationerna inte av myndigheternas offentlighetsprincip och tystnadsplikt. Det innebär att de själva beslutar vad de vill informera om och vilka dokument de vill lämna ut.

Skillnad mellan förening och stiftelse
Artikeln skiljer inte mellan olika slags ideella organisationer. Det kan därför vara viktigt att påpeka att det är stor skillnad mellan stiftelser och ideella föreningar. De förra övervakas av en tillsynsmyndighet, de senare av sina egna medlemmar.

Det är alltså staten som tar ansvar för att stiftelser sköts på rätt sätt. Dess inspektörer har laglig rätt att titta på stiftelsens alla handlingar, också dess protokoll. Det ger emellertid inte media rätt att göra det.

Ideella föreningar däremot står fritt gentemot staten i enlighet med grundlagen och de mänskliga rättigheterna. Att det saknas särskild lag för dem är inget större problem. Det har fungerat bra hittills (vilket i Sverige är mer än i tusen år) tack vare en gedigen "tyst kunskap", ibland kallad föreningspraxis, som utgör en effektiv vägledning för hur föreningar ska organiseras, styras och drivas.

Vad menas med "öppen" förening?
Enligt Kyrkans Tidning är de organisationer som lämnar ut styrelseprotokoll "öppna" . De som inte gör det måste alltså betraktas som slutna. Det är inget självklart sätt att se på saken. Med öppen eller sluten ideell förening syftar man vanligen på hur lätt eller svårt det är att bli medlem. Men om vi håller oss till tidningens användning av öppen, så är den förening öppen som informerar brett om sin verksamhet och sina ställningstaganden. Den som dessutom på hemsidan offentliggör sina stadgar, sin styrelse, sin verksamhetsberättelse och sitt stämmoprotokoll är mycket öppen.

Men en förening behöver inte vara öppen mot omvärlden. Den har rätt att hålla saker internt och till och med att vara hemlighetsfull. Det är en betydelsefull del av föreningsfriheten. Det finns tider då denna aspekt spelar mindre roll, men andra då det gör det. När så sker är det viktigt att denna princip är väl förankrad i samhället. Detta av samma skäl som att föreningsfriheten inte är vanlig lag, som lätt kan ändras, utan inskriven i Regeringsformen.

Styrelseprotokoll bör inte vara offentliga
Den förening som vill kan publicera sina styrelseprotokoll. Det är då ett beslut som styrelsen eller stämman tagit, inte något en anställd kan besluta om på egen hand.

Att publicera sina styrelseprotokoll gör egentligen varken till eller ifrån för en enskild förenings öppenhet, däremot kan det vara oklokt både på kort och lång sikt. Det kan påverka styrelsens inre arbete och de beslut som fattas. Det kan försvåra samarbete med utomstående. Det kan skada föreningens strategier och arbete. I samband med inre och yttre konflikter kan det också skapa avsevärda problem för föreningen.

Styrelsen har enligt stadgarna (men också enligt lag) att främja och skydda föreningens intressen. Detta sker främst genom att fatta protokollförda beslut. Därför bör de inte göra sina protokoll offentliga, varken för enskilda medlemmar eller för utomstående. Att behandla styrelseprotokoll med sekretess är för ideella föreningar lika naturligt som att i stadgarna ha klausuler om suspendering och uteslutning.

Kyrkans Tidnings tre skäl
Kyrkans tidning framför tre skäl varför ideella organisationer ska lämna ut sina styrelseprotokoll: De utför samhällstjänster, de får statsbidrag och de är betydelsefulla samhällsaktörer. Inget av skälen är särskilt övertygande. Det är inte heller logiskt. Varför skulle detta med dessa skäl bara gälla ideella organisationer och inte företag? Utför inte också sådana  samhällstjänster? Får inte somliga av dem statsbidrag? Kan inte ett företag vara en betydelsefull samhällsaktör?

Offentlighetsprincipen vid uppdrag
Tidningen menar att en ideell organisation som tar på sig att utföra sådana välfärdstjänster som tidigare omfattats av offentlighetsprincipen ska vara skyldig att lämna ut sina styrelseprotokoll. Detta är inte självklart.

Om kommunen lägger ut ett uppdrag på en lokalförening i en folkrörelse så sker det med ett avtal. I detta avtal kan kommunen kräva olika saker, men den kan knappast kräva att föreningens styrelseprotokoll ska vara offentliga, än mindre kan den kräva att förbundsstyrelsens protokoll ska vara det.

Ideella organisationer kan också ta på sig myndighetsuppdrag, det vill säga handlägga åt staten något som annars skulle utförts av en myndighet. Med ett sådant uppdrag följer givetvis en del regler som organisationen måste följa. Dessa regler kan innefatta offentlighetsprincip och tystnadsplikt, men endast i de delar som berörs av uppdraget.

Offentlighetsprincipen och statliga bidrag
Tidningen menar att eftersom de ideella organisationerna får statsbidrag ska de också tillämpa offentlighetsprincipen.

Man får förmoda att staten ger bidrag till ideella organisationer just för att de är ideella, inte för att den vill omvandla dem till myndigheter. För att bli till nytta måste bidragen ges med full respekt för den ideella organisationens eget sätt att fungera. Statliga bidrag är därför inget skäl för ideella organisationer att lämna ut sina styrelseprotokoll.

Det är inte ovanligt med krav på att ideella organisationer som får statliga bidrag ska kunna granskas av statligt organ. Jag tycker inte det är självklart, varken inom Sverige eller inom utlandsbiståndet. Jag anser att den ideella sektorn bör ena sig mot en sådan utveckling. Men även om sådan granskning skulle ske, så gör det inte styrelseprotokollen offentliga. De omfattas då rimligen av granskarnas tystnadsplikt.

Svenska Kyrkan inget bra exempel
Kyrkans Tidning gör ett stort nummer av att Svenska Kyrkan sedan tio år tillbaka har en egen fungerande offentlighetsprincip. Detta framhålls som ett argument för att andra ideella organisationer också ska ha det. Men argumentet slår tillbaka. De granskade organisationerna är väl förankrade i en ideell tradition. Svenska Kyrkan däremot har just påbörjat sin resa in i den. Ännu är den i sin kultur, struktur och sitt sätt att fungera starkt präglad av sin långa tid inom offentlig sektor. Att den efter frigörelsen från staten fortsatt att tillämpa offentlighetsprincipen är nog bara ett exempel på detta, är jag rädd.

Högt arvoderad styrelse polisanmäld för bokföringsbrott

Enligt media är styrelsen för Hyresgästföreningen i Uppsala polisanmäld för bokföringsbrott. Det var den styrelse jag berättade om i mitt förra inlägg, som förra året använde merparten av föreningens pengar - nära 400 000 kr - till att betala arvoden och ersättningar till sig själva. Jag hävdade att detta var misshushållning med föreningens medel. Jag hävdade också att dessa arvoden inte gett medlemmarna en bättre styrelse än genomsnittet. Det finns nämligen inom det ideella arbetet ingen direkt koppling mellan arvode och gott arbete eller mellan arvode och kompetens.

Det är sällan man får så snabb bekräftelse på vad man skrivit som i detta fall. Jag publicerade mitt inlägg den 16 april. Några dagar senare rapporterade UNT (20 och 23 april)  att det utöver den officiella bokföringen i förening (och även den i Västerås) också funnits undanhållna pengar. I Uppsalas fall sägs det röra sig om 50 000 kr om året och vara inkomster från försäljning av biobiljetter till medlemmarna. Hur styrelsen använt dessa svarta pengar har inte framkommit.

Avslöjandet gjordes av Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra. Föreningen centralt har polisanmält för bokföringsbrott alla som var förtroendevalda i Hyresgästföreningen i Uppsala under åren 2006-2010 (Hem & Hyra). Förbundsstyrelsen i Hyresgästföreningen har också avsatt den valda styrelsen i Uppsala  (Hem & Hyra).

- Vi har nolltolerans mot brister i den ekonomiska hanteringen, säger Barbro Engman, Hyresgästföreningens ordförande i ett pressmeddelande.

Jag måste säga att Hyresgästföreningens tidning och centrala ledning har agerat föredömligt i denna fråga.

Det vore bra för ideella sektorns utveckling om Hyresgästföreningen också tog initiativ för att se över reglerna för arvoden lokalt. Förmodligen behövs sådana arvoden inte alls. Troligen leder de till ett sämre föreningsarbete. Men om de ska finnas kvar bör de begränsas genom centrala regler.

Är det en bra idé att betala för ideellt arbete?

När man betalar ett arvode till sin styrelseordförande betalar man för ideellt arbete. I det här inlägger undersöker jag om detta är en god idé eller inte. Jag diskuterar betalda frivilliga i biståndet och en förening som använder nästan alla sina pengar till att betala förtroendevalda. Jag tittar också på vad vi kan lära av England och USA. Min slutsats är bland annat att man inte får fler eller bättre frivilliga eller förtroendevalda för att man betalar dem. Att man betalar dem beror snarare på att man inte tror på ideellt arbete.

– Inlägg nr 5 i serien om rödakorsordförandens arvode –

Efter en allmän överblick om styrelsearvoden i inlägg nr 1, tittade vi i inlägg nr 2 på de två olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser: Å ena sidan heltidsarbetande ordförande och å den andra sidan en fritidsarbetande dito stödd av en generalsekreterare. Vi konstaterade att Röda Korset blandat de två modellerna.

I inlägg nr 3 undersökte vi om Röda Korset av strategiska skäl behöver ett sådant dubbelkommando och fann att det snarare är tvärt om.

I inlägg nr 4 tittade vi på arbetsbördan och konstaterade att eftersom ett förbund med generalsekreterare alltid kan organisera och prioritera ordförandens arbete på sådant sätt att det kan utföras på fritiden så behöver inte Röda Korset arvodera sin ordförande.

I det här inlägget ska vi bredda frågan något genom att diskutera pengarnas betydelse som stimulansmedel för frivilliga och förtroendevalda. Är det i allmänhet en bra idé för en ideell organisation att betala för ideellt arbete?

Onaturligt att betala frivilliga, men det ökar
För de flesta inom den ideella sektorn i Sverige och för dem världen runt som arbetar professionellt med att organisera frivilliga är det en onaturlig tanke att betala för frivilliga för deras arbete och tid. Men detta är inte så ovanligt som man skulle kunna tro. Och det har en tendens att växa i takt med att den traditionella, tysta kunskapen om hur man driver ideella organisationer och ideellt arbete minskar i samhället. Jag ska ge två exempel på att ”frivilliga” systematiskt och i stor skala får betalt för sin medverkan.

Betalda frivilliga undergräver biståndet
I samband med att de levererar katastrofhjälp eller bistånd i tredje världen rekryterar internationella biståndsorganisationer ofta daglönare för att göra en stor del av arbetet. Dessa är inte anställda och får ingen lön, de får ett dagsarvode, traktamente eller liknande och kallas ”frivilliga”. De pengar de får är emellertid ofta ungefär lika mycket som de skulle ha fått som anställda. Om de anställs i enlighet med lokal lag och kallas anställda skulle jag inte ha någon invändning. Men att kalla dem frivilliga är fel.

Varför kallas inhyrda för frivilliga? Det kan naturligtvis i vissa fall handla om att kringgå besvärande arbetsmarknadslagar, men oftast handlar det helt enkelt om att kunna rapportera att arbetet gjorts av frivilliga. Organisationerna vill ha frivilliga, men samtidigt vill de 1) rekrytera dem snabbt, 2) inte lägga ner det organisatoriska arbete som krävs och 3) att de ska arbeta heltid under en längre tid. Dessa tre krav går emellertid inte att förena med ideellt arbete.

En mycket viktig orsak till detta missbruk av frivilligbegreppet är att de som leder arbetet på plats inte vet hur man organiserar folk på ideell basis. Det är ingen kompetens de har med i bagaget – för den efterfrågas inte av deras arbetsgivare. När ett stort antal tunga organisationer på detta sätt rutinmässigt rekryterar betalda daglönare och kallar dem frivilliga, så framstår givetvis detta som en inom biståndet etablerad och professionell metod, en metod som nya utsända medarbetare lärs upp i och tror är normal.

Det finns naturligtvis mängder av problem med detta förfarande. Det värsta är att det skadar och undergräver det civila samhället i mottagarlandet och därmed landets ekonomiska och politiska utveckling. Det motverkar alltså syftet med biståndet.

Staten betalar frivilliga i onödan
Inom Sverige finns en besläktad företeelse, i vårt land ger nämligen staten sina frivilliga ekonomisk ersättning. Det handlar dock ofta om en symbolisk summa. Hur, var och när det började vet jag inte, men det är väl etablerat inom till exempel försvaret och kriminalvården. Och väl infört är det svårt att ta bort. Tvärt om har det en tendens att sprida sig till andra områden.

De som inte tror på ideellt arbete, betalar för det
Det jag över åren funnit vara den gemensamma nämnaren för dem som betalar sina ”frivilliga” är att de själva inte tror på obetalt, frivilligt arbete. De vill inte själva arbeta obetalt och tror inte att andra vill det heller. Att organisera frivilliga utan betalning går inte, säger de.

För dem som inte tror på frivilliga är det självklart att människor inte ställer upp utan betalning, för dem som tror på frivilliga är det lika självklart att de gör det. Det handlar om två olika världsbilder. Det intressanta är att i sin verksamhet får bägge rätt. Det handlar om självförverkligande profetior.

Inga fördelar, bara nackdelar med att betala frivilliga
När man jämför frivilliga verksamheter i samma land och ideellt arbete i olika länder så ser man stora olikheter. Sådana variationer är naturliga. De beror på skillnader i tradition, kultur, historia, lagstiftning med mera. Men i denna mångfald framträder ändå vissa mönster. Ett av dem är att organisationer som har bra metoder för att rekrytera och organisera ideella också är de som har många frivilliga. Ett annat är att de länder vars ideella sektor till stor del består av organisationer som är bra på att organisera frivilliga också är de som har en stor andel ideellt engagerade i befolkningen. Det ideella arbetet uppstår inte spontant, det organiseras fram.

De som betalar ”frivilliga” i u-länder gör det bland annat för att slippa besväret att rekrytera och organisera ideella. Detta kan tyckas effektivt och framgångsrikt i en akut katastrofsituation, men denna fördel är begränsad och snabbt övergående. De negativa effekterna lever däremot kvar länge. När betalningen upphör försvinner också de ”frivilliga”. Uppgiften var ju bara ett tillfälligarbete. Men kunskapen i samhället om att ”frivilligarbete” är ett lågbetalt, oftast manuellt arbete som främst utförs av arbetslösa, daglönare och studerande lever kvar under många år och blockerar alla seriösa ideella initiativ.

När jag jämfört ekonomiskt kompenserat ideellt arbete i statlig regi med det som bedrivs obetalt inom föreningslivet så har jag inte hittat någon särskild nytta eller fördel till följd av betalningen. Det är som om den inte fanns. Alltså är pengarna bortkastade.

Att skaffa sig kompetens i hur man organiserar ideellt arbete ger en påtaglig fördel för organisationen, att betala sina frivilliga gör det inte. Erfarenheterna visar att betalning till de ideellt aktiva snarare minskar än ökar rekryteringsunderlaget och dess kvalitet.

Genom att betala för frivilligt arbete suddar man ut viktiga skillnader mellan det och vanligt arbete. Därmed mister man många av det ideella arbetets fördelar och får många av det betalda arbetets problem. Ta motivationen till exempel. I det välorganiserade frivilligarbetet finns sällan motivationsproblem. Där finns en god matchning mellan verksamheten och det de ideella brinner för. Men när ”frivilliga” inte lockas av saken och verksamheten, utan av pengar är risken stor att motivationen snabbt falnar.

När man betalar för ideellt arbete så kommer så småningom krav på höjd ersättning. I Holland lär frivilliga till och med ha gått i strejk. Betalar man å andra sidan för mycket så finns risk att bidragsgivare blir tveksamma.

En förening där de förtroendevalda utgör största kostnaden
Frivilliga och förtroendevalda är inte samma sak. Jag kan kategoriskt säga att man aldrig ska betala frivilliga. Det kan jag inte säga om förtroendevalda. Det finns situationer och sammanhang där ett arvode är motiverat. Men det är undantag. I de allra flesta föreningar arbetar de förtroendevalda helt ideellt. Det finns dock en begynnande tendens i Sverige att införa styrelsearvoden, inte bara centralt och regionalt, utan, vilket är mycket värre, också lokalt. Detta har lyckligtvis ännu inte tagit sig några större proportioner, utom inom politiken. Utveckling kan därför hejdas.

I vanliga fall när föreningar betalar arvoden och ersättningar till sina förtroendevalda så rör det sig om en mindre del av budgeten. Men att införa arvoden är ett vägval och början på en utveckling. Denna kan mycket väl leda till att merparten av pengarna spenderas på de förtroendevalda. En sådan extrem utveckling är knappast troligt, säger du. Jo då, jag har nyligen stött på ett sådant exempel (Uppsala Nya Tidning 10/3 och Hyresgästföreningen):

”Hyresgästföreningen i Uppsala använde nästan alla sina medel för att betala sina förtroendevalda under förra året. Nära 400 000 kronor gick till arvoden och olika ersättningar.” Hela 95 % av föreningens anslag har gått till de tio förtroendevalda, vilket bidrog till ett underskott på 84 000 kr. Ordföranden menar att ”pengarna är ett mått på hur mycket våra förtroendevalda uträttat”. De förtroendevalda har utöver ett fast styrelsearvode fått betalt för allt föreningsarbete de gjort. De har ”varit ute på möten, hjälpt lokala föreningar, svarat på remisser, varit på utbildningar, stöttat medlemmar och ansvarat för kommunikation med andra organisationer”.

De arbetsuppgifter som nämns är ganska typiska för föreningar av den storleken. Det ovanliga är kanske att allt utförs av förtroendevalda och att volymerna är så stora – bägge företeelserna en ren följd av arvodessystemet får man förmoda.

De som förordar styrelsearvoden i ideella föreningar menar att sådana gör det enklare att finna goda kandidater och leder till bättre styrelser och bättre styrelsearbete. Om dessa teorier stämmer bör alltså den välbetalda styrelsen för Hyresgästföreningen i Uppsala vara bland de bästa i Sverige och dess valberedning bör ha ett lätt jobb.

Är det någon av läsarna som tror att det verkligen är så? För min del tror jag det inte. Jag tror att styrelsen varken är bättre eller sämre än liknande styrelser. Jag ser klara indikationer på brister i styrelsearbetet och i organisationen av dess verksamhet i den knapphändiga informationen ovan. Och inte heller tycks föreningen ha lättare än normalt att hitta förtroendevalda. I en uppföljande notis i Uppsala Nya Tidning 27/3 rapporterades nämligen att valberedningen fått nya arvodesregler med argumentet ”att mötesarvoden kan ger mer ersättning om valberedningen har svårt att finna kandidater till förtroendeuppdrag”.

Vanligen är förtroendevalda föreningens viktigaste resurs. I detta fall är de tvärt om föreningens största kostnad.

Att en förening med en så pass stor budget låter det mesta av pengarna gå till arvoden och ersättningar till sina förtroendevalda är besynnerligt. Det är inte uppenbart olagligt, men skulle kanske kunna prövas ur skattesynpunkt. Det bryter förmodligen inte heller mot demokratiska principer. Beteendet hade antagligen inte accepterats av en bidragsgivare, men i detta fall finns väl ingen sådan, föreningen får sina anslag från regionen. Enligt min mening är det dock en långt driven misshushållning med föreningens medel. Det troliga är att föreningen och dess 9 000 medlemmar skulle ha klarat sig minst lika bra som nu om den hade en ideellt arbetande styrelse som organiserat föreningsarbetet bättre.

Min erfarenhet är att misshushållning uppträder i föreningar som har lättförtjänta inkomster, som har för stora inkomster i förhållande till ambition och verksamhet, som stagnerat eller som har ett oklart syfte. Ofta handlar det om en kombination av orsaker. Prognosen för sådana organisationer är inte god. Men om medlemmarna verkligen vill, så kan de bota sjukan.

När förvandlas legitima arvoden till misshushållning? Det kan diskuteras. Mitt förslag är att arvoden till ledande förtroendevalda i ideella föreningar är misshushållning om de betalas ut fastän de inte behövs för att organisationen ska fungera tillfredsställande, är större än vad de skulle behöva vara eller utgör en alltför stor andel av omsättningen. I alla tre fallen handlar det om bedömningar. Dessa bedömningar ska i första hand styrelsen göra, men ytterst årsmötet.

Framgång utan arvoden – exemplet England
Att ideella föreningar kan fungera och växa utan att betala arvoden till förtroendevalda är väl känt från vår historia. Gäller det även i dagens materialistiska samhälle? Varför inte? Vad är det egentligen som ändrats inom det ideella arbetet som gör arvoden nödvändiga idag? Handlar det inte snarare om okunskap, brist på tilltro och dåliga förebilder?

Låt oss se vad vi kan lära av England. Befolkningen i detta rika välfärdsland har som i Sverige ett stort ideellt engagemang. England var en av förebilderna när de svenska folkrörelserna växte fram på 1800-talet. Idag har England en aktiv och välorganiserad ideell sektor som inspirerar till många internationella trender.

I England får frivilliga inga ekonomiska ersättningar annat än för rena utlägg. Detta har på intet sätt hindrat organisationerna från att hitta frivilliga. En viktig anledning till den restriktiva hållningen är arbetsmarknadsreglerna. Ingen organisation vill riskera att deras frivilliga klassas om till fast anställda.

De förtroendevalda i ideella organisationerna i England får normalt inga arvoden. Det beror bland annat på den starka ”charity”-traditionen. Detta har inte hindrat även de allra största organisationerna från att hitta kompetenta ordföranden och styrelseledamöter.

”Charities” är de tongivande bland de icke-politiska, ideella organisationerna i England. Det finns 180 000 sådana. De har särskilda privilegier inom bland annat skatte- och insamlingsområdet. Benämningen är en juridisk term. Den anger att man är godkänd, registrerad och övervakad av Charity Commission. ”Charity” översätts ofta till ”välgörenhetsorganisation”, men betyder snarare ”allmännyttig organisation”.

Tidigare var det helt förbjudet för en ”charity” att betala arvoden till sina förtroendevalda. Detta har lättats upp något på senare år, men fortfarande måste en ”charity” som vill göra det först få tillstånd från Charity Commission.

Brittiska Röda Korset med sina 27 000 organiserade frivilliga och nära 3 000 anställda är en ”charity” och betalar inga arvoden till sina förtroendevalda. (Se Trustees' report and accounts 2008.)

Framgång utan arvoden – exemplet USA
Låt oss också se vad vi kan lära av USA. Den mest synliga delen av ideella sektorn där består av 501(c)-organisationen, vanligen kallade ”nonprofit organizations” (NPOs) – icke-vinstdrivande organisationer. De och deras givare har skatteförmåner. Men då måste organisationerna uppfylla vissa krav, vara registrerade på rätt sätt och varje år fylla i och sända in blankett 990 till skattemyndigheten. I den måste de bland annat ange vilka utbetalningar de gjort till nuvarande och tidigare styrelseledamöter. Sådana betalningar måste följa vissa regler annars kan organisationen bli skattepliktig.

Det är alltså tillåtet för skattebefriade organisationer i USA att betala arvoden till styrelseledamöter. Men enligt en undersökning gjord av BoardSource är det ovanligt. Bara 3 procent av organisationerna i undersökningen betalade arvoden till styrelseledamöter. Arvoden var vanligast i stora, komplexa organisationer som sjukhus och stora fonder.

Amerikanska Röda Korset, med mer än en halv miljon organiserade frivilliga och 35 000 anställda, betalar inget arvode till sina förtroendevalda.

Betalning och kompetens
Det finns, vad jag vet, ingen forskning som visar att det är lättare att få kompetenta personer till ideella uppdrag om man betalar ett arvode. Inte heller finns det forskning som visar att ett högre arvode till ordföranden i en ideell organisation ger tillgång till en högre kompetens. De som hävdar att det är så gör det utifrån förmodanden. Kanske jämför de med resonemangen inom näringslivet, men inte heller där finns sådana bevis enligt professor Lennart Sjöbergs blogg Psykologi samhälle kultur.

De som rekryterar VD:ar till aktiebolag brukar motivera höga lönerna med att det råder konkurrens på marknaden om de bästa kandidaterna. När det gäller de gäller förtroendevalda och framförallt ordföranden i ideella organisationer så finns varken någon sådan marknad eller någon sådan konkurrens. Kandidaterna sållas fram ut en mycket begränsad krets med en mycket speciell erfarenhetsprofil. Kretsen består i första hand av organisationens egna medlemmar. Det är sällan klokt att hämta sina högsta ledare helt utifrån. Ledare väljs heller inte i första hand utifrån sin kompetens, utan utifrån det förtroende väljarna har för honom eller henne. Dessutom bör man komma ihåg att kompetens i näringslivssammanhang och i ideella sammanhang är två helt olika saker.

Slutsatser
Vad betyder detta för en organisation som Svenska Röda Korset? Detta är mina slutsatser:

1. Betala inte frivilliga och ge inga arvoden till förtroendevalda för deras normala insats.
2. Organisera och stöd frivilligas och förtroendevaldas arbete på sådant sätt att det normalt kan utföras på fritiden.
3. Fastställ regler för hur arvoden kan betalas i exceptionella situationer.

Styrelsearvoden i folkrörelser: Tidsaspekten

I ett förbund som delat upp ansvar och arbete på rätt sätt mellan styrelsen och generalsekreteraren kan ordföranden alltid fullgöra sitt uppdrag på fritiden. Det är enbart en fråga om att organisera och prioritera arbetet rätt.


– Inlägg nr 4 i serien om rödakorsordförandens arvode –

I inlägg nr 2 tittade vi på de två helt olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser. I den första leds organisation och verksamhet av en heltidsarbetande ordförande. I den andra har ledningen delats upp mellan styrelsen, ledd av en fritidsarbetande ordförande, och en anställd generalsekreterare. Vi konstaterade att Röda Korset blandar samman de två modellerna genom att till en existerande generalsekreterare lägga en heltidsarbetande ordförande.

I inlägg nr 3 undersökte vi om ett sådant dubbelkommando möjligen krävs av strategiska skäl. Vi fann att det snarare var tvärt om. Att arvodera ordföranden undergräver ledningens viktiga arbete att uppmuntra medlemmars och allmänhets uppoffring. Ur strategisk synvinkel är det alltså bäst för Röda Korset att inte arvodera sin ordförande.

I det här inlägget ska vi titta närmare på tidsaspekten. Är det möjligen så att arbetsbördan för ordföranden blivit så stor att en heltidsarvodering ändå är nödvändig?

Uppdragets tid, en organisationsfråga
Att organisera sig rätt är en av hemligheterna bakom framgång i organisationer. För att växa sig stor och stark måste en medlemsorganisation behärska konsten att dela upp och organisera det ideella arbetet så att det kan utföras på fritiden.

I föreningen finns de som är frivilligt aktiva och de som är förtroendevalda. De förra tar på sig en specifik, tidsbegränsad uppgift. De senare tar också på sig ett ansvar, vilket kan leda till oväntat merarbete. Utan tvivel lägger en förtroendevald i allmänhet ner mer tid på sitt ideella uppdrag än vad en vanlig aktiv gör. Det är också troligt att ordföranden, för kunna leda styrelsen och organisationen väl, behöver satsa mer tid och energi på uppdraget än vad övriga ledamöter gör. Vidare är det nog så att en ordförande på central nivå normalt lägger ner mer tid på sitt uppdrag än vad de på regional och lokal nivå gör.

En styrelses arbetsbörda är inte konstant, den ökar när organisationen och dess verksamhet växer. Eftersom styrelseuppdraget är kollektivt och styrelsen en sluten krets måste den ökande bördan fördelas inom den. Det finns en gräns för detta. Att då ta in fler ledamöter i styrelsen är normalt ingen lösning eftersom gruppen med detta blir för stor för att arbeta effektivt.

Så ser det ut när allt arbete i organisationen görs ideellt. Men situationen ändras radikalt om styrelsen anställer en generalsekreterare. Genom att till denne delegera det mesta av sitt arbete kan styrelsen fokusera på sin viktigaste uppgift, att styra. Därmed ändras styrelsens roll och den slutar att vara organisationens ledningsbegränsning. Styrelsens arbetsbörda kan därefter hållas tämligen konstant. När arbetet är organiserat på detta sätt är det nämligen generalsekreteraren och personalen som får ta stöten om det ökar, inte styrelsen.

När en organisation anställer en generalsekreterare måste styrelsen fastställa hur ansvar och arbetsbörda ska fördelas mellan denne och ordföranden. Normalt faller då på ordförandens lott att leda styrelsen och att företräda organisationen i viktigare sammanhang. Det kräver som mest ett par kvällar i veckan och helgarbete då och då. Resten görs av generalsekreteraren och dennes stab.

Här är några fördelar med att organisera ledningsarbetet på detta sätt:

1. Ordföranden kan sköta sitt uppdrag på fritiden. Arbetsbördan är rimlig och kan hållas konstant.
2. Ordföranden behöver inget arvode. Inte heller krävs någon egen förmögenhet. Vad som krävs är ideell uppoffring, vilket ändå är en viktig del av uppdraget.
3. Antalet kompetenta ordförandekandidater ökar dramatiskt när ingen behöver ge upp befintligt arbete eller bosätta sig nära förbundskontoret för att ta uppdraget.

Hur en folkrörelse väljer att dela upp arbetet mellan sina ledande förtroendevalda och sina anställda kan variera. Uppdelningen kan göras så att ordföranden måste arbeta heltid. Men den kan också, oavsett verksamhetens storlek, göras så att ordföranden kan sköta uppdraget på sin fritid. Hur uppdelningen blir beror alltid på styrelsen. Det är ett val den gör.

Ordförandens arbetsbörda tenderar alltid att växa
Tänk dig att en styrelse anställt en generalsekreterare och delat upp arbetet på sådant sätt att ordföranden kan sköta sitt uppdrag på fritiden. Det är inte ovanligt att uppdraget några år senare inte längre ryms inom sina ramar. Ibland har det till och med växt till heltid (vilket i så fall av demokratiska skäl kräver ett heltidsarvode).

Varför växer uppdraget på detta sätt? Här några tänkbara förklaringar: 1) Organisationen har bytt styrelse och den nya styrelsen förstår inte att upprätthålla modellen. 2) Styrelsen anpassar uppdraget efter en ny ordförandes önskemål. 3) Styrelsen litar inte på generalsekreterarens förmåga och tar därför tillbaka en del ansvar och arbetsuppgifter och lägger på ordföranden.

Man det behöver inte vara så dramatiskt. Det kan också smyga sig på organisationen. Det är ju inte så att det saknas viktiga arbetsuppgifter för ledningen i en folkrörelse. Tvärt om finns det alltid mycket mer att göra än vad det finns tid. Det är lätt för en engagerad ordförande att ta på sig en ny uppgift här och en där. Om dessa uppgifter då möts med ökad tidstilldelning är man snabbt inne i en ond cirkel.

Att hålla kvar ordförandens uppdrag på ideell nivå kräver vilja, disciplin, tydliga prioriteringar och god organisation. Släpper man efter bara en gnutta, så växer arbetsbördan.

Uppdrag i paraplyorgan
Det som sägs i detta inlägg rör arbetet att leda den egna organisationen. Det gäller inte uppdrag som ordföranden dessutom gör för paraplyorgan. Sådana uppdrag kan vara mycket viktiga för organisationen, men kräver då sin egen tid och förmodligen också ett arvode.

Lätt minska ordförandens arbetsbörda
Det är mycket möjligt att arbetsbördan för ordföranden i Röda Korset har ökat kraftigt under senare år. Detta beror i så fall inte på att organisationen och verksamheten växt eftersom utvecklingen är precis den motsatta. Inte heller beror det på att man tagit bort generalsekreteraren eller reducerat dennes uppgifter. Det förefaller därför som att ordföranden idag gör sådant som tidigare styrelser inte ansåg att ordföranden behövde göra. Kanske har arbetsuppgifterna helt enkelt tillåtits öka på ett spontant sätt. Att återställa dem till ideell nivå är i så fall enbart en fråga om organisation och prioriteringar. Detta bör styrelsen av strategiska skäl snarast göra.

Styrelsearvoden i folkrörelser: De strategiska aspekterna

Föreningar av Röda Korsets typ bygger på aktivas och givares uppoffring. En av styrelsens strategiskt sett absolut viktigaste uppgifter är att uppmuntra sådan uppoffring. Problemet med en heltidsarvoderad ordförande är att det sänder ut precis motsatt signal.


– Inlägg nr 3 i serien om rödakorsordförandens arvode –

I inlägg nr 2 tittade vi på de två helt olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser. Den första har en heltidsarbetande ordförande som leder organisation och verksamhet. Den andra har en fritidsarbetande ordförande, vilket görs möjligt genom att styrelsen anställt en chef att utföra det mesta av ledningsarbetet.

Den första modellen ger ordföranden mycket stor makt. Den återfinns främst bland partier och fackföreningar. Den andra modellen bygger på maktdelning och delegation. Den föredras allmänt av såväl organisationer som experter. Kostnaderna för de två modellerna är likvärdiga. I renodlad form kan bägge fungera bra. Problemet med Röda Korset är att den blandar samman de två modellerna.

I det här inlägget ska vi emellertid närma oss frågan från ett helt annat håll. Vi ska titta på de strategiska aspekterna. Är den modell Röda Korset valt möjligen den strategiskt bästa för organisationen?

Organisationer behöver en strategi
Alla organisationer behöver en strategi som vägledning. Utan en sådan famlar den omkring som en blindbock, slinker hit och dit som prästens lilla kråka eller står grubblande i vägskälet som Alice.

En god strategi tar sin utgångspunkt i organisationens ändamål, bygger på organisationens logik och framgångsfaktorer och beaktar förändringar i omvärlden. Den pekar ut vart organisationen ska och hur den ska ta sig dit.

Föreningars huvudstrategi handlar alltid om hur förverkliga ändamålet. För att kunna genomföra denna behövs stödstrategier. Dessa är underordnade huvudstrategin och måste stödja den. En stödstrategi kan inte tillåtas motverka huvudstrategin.

Föreningar bygger på uppoffring
Till skillnad mot företag, myndigheter och organisationsbaserade föreningar, som är baserade på pengar, så bygger individbaserade föreningar på uppoffring. Det är genom medlemmars uppoffring som de leds och bemannas, och genom sympatisörers och givares uppoffring som de finansieras. Att de lever på uppoffring ger dem en unik kvalitet och en unik styrka.

Olika föreningar har olika grad av uppoffring. En del har mer, andra mindre. Det beror bland annat på hur finansieringen är ordnad och vilken inriktning organisationen har. Graden av uppoffring påverkar organisationens image och vilken typ av ideellt aktiva de drar till sig.

Arvoden neutraliserar uppoffringen
Problemet med att betala arvode till förtroendevalda (eller andra ideella) är att det helt eller delvis neutraliserar deras uppoffring. Ett arvode som är litet i förhållande till den insats som krävs innehåller en viss grad av uppoffring. Denna uppoffring försvinner helt om arvodet (eller kompensation för utebliven inkomst) höjs till dess att det exakt motsvarar insatsen. I detta läge får den förtroendevalde full kompensation. Om arvodet sedan höjs ytterligare, då blir den förtroendevalde överkompenserad, det vill säga, han eller hon gör en ren vinst på en insats som vid detta lag knappast kan kallas ideell. ”Marknadsmässiga arvoden” innehåller ingen uppoffring alls, och innebär ofta en överkompensation.

Arvoden eller ej - en viktig strategisk fråga
För en folkrörelse, som för att förverkliga sitt ändamål är beroende av många människors uppoffring, blir det strategiskt sett djupt problematiskt om medlemmar och allmänhet anser att de centralt förtroendevalda inte själva uppoffrar sig. Om en sådan åsikt blir allmänt etablerad äventyras organisationens hela existens.

Problemet förstärks kraftigt av att folkrörelser till stor del leds genom föredömen och symbolhandlingar. De attityder och metoder som etableras centralt sprider sig vartefter till hela organisationen.

Det är också fullt klart att kvaliteten på de förtroendevalda ändras när uppdraget arvoderas jämfört med när det inte gör det.

Huruvida folkrörelsen ska ge arvode eller inte till centralt förtroendevalda är alltså en viktig strategisk fråga.

Ordförandens arvode motverkar ordförandens arbete
Röda Korset är en av Sveriges största folkrörelser. Den har ett stort antal lokalföreningar som bedriver social och annan frivilligverksamhet och som samlar in pengar till det internationella hjälparbetet. Med tiotusentals ideellt aktiva och ännu fler enskilda givare är Röda Korset strategiskt sett mer beroende av individers uppoffring än vad de flesta andra föreningar i Sverige är. En av styrelsens absolut viktigaste strategiska uppgifter är därför att uppmuntra sådan uppoffring. Det är i det ljuset vi måste betrakta ordförandens heltidsarvode.

Röda Korsets huvudstrategi för att nå sina humanitära mål är att mobilisera ideellt aktiva lokalt och att samla in pengar från allmänheten. Organisationens struktur och resurser har anpassats till detta. Så långt är allt väl.

Men dessutom ger Röda Korset numera, i en stödstrategi med syfte att säkerställa bästa möjliga ledning, sin ordförande ett heltidsarvode. Detta har beslutats av senaste riksstämman, organisationens högsta beslutande organ, och är därför helt legitimt.

Problemet är att det råder en akut konflikt mellan Röda Korsets huvudstrategi och denna stödstrategi. Den senare undergräver den förra på ett oacceptabelt sätt. Ordförandens arvode har blivit ett hinder för organisationen att nå sina mål. Eller, om man så vill, det egna arvodet hindrar ordföranden från att lyckas med sin uppgift.

Styrelsearvoden i folkrörelser: Två olika traditioner

Det finns sådana förbund där ordföranden arbetar heltid och får betalt för det. Och det finns sådana där man istället har en generalsekreterare. Bägge varianterna är bra, men dessa skilda traditioner och strategier kan inte tillämpas samtidigt i en och samma organisation.

– Inlägg nr 2 i serien om rödakorsordförandens arvode –

I det första inlägget (se nedan) i denna serie satte jag in styrelsearvoden i ett större sammanhang. Jag visade då bland annat på skillnader mellan föreningar och stiftelser och mellan föreningar med individer som medlemmar och de med organisationer. Mina slutord var:

”I majoriteten av de ideella föreningarna, de som består av individuella medlemmar och framförallt bygger på deras insatser, där betalar man vanligtvis inte något arvode till styrelsen. Den typiska föreningen i Sverige är alltså arvodesfri.”

I det här inlägget ska vi gräva djupare i och problematisera detta påstående.

I en förening lokalt
De flesta föreningar i Sverige är små och lokala. Där har styrelsen ansvar för allt och gör också ofta själv det mesta. Arbetsbördan fördelas dock normalt på ett sådant vis att något arvode aldrig behövs. Detta är helt i enlighet med svensk föreningstradition. Föreningsarbetet är en fritidssyssla, inte en inkomstkälla. Det ska kunna förenas med förvärvsarbete och även med andra fritidsintressen. Det handlar om inte mer än 3-4 timmar i veckan i snitt. Föreningar, som kräver avsevärt mycket mer än så, är antingen felorganiserade eller är sekter.

Men vad händer om en sådan förening växer kraftigt och arbetsbördan blir för stor för styrelsen? Börjar den då betala arvode till styrelsen? Nej, istället anställer den en person som avlastar den. Kloka styrelser anställer då en chef, inte en assistent, och delar upp arbete och ansvar mellan sig och chefen.

De tre grundläggande ansvars- och verksamhetsområden som ska delas upp är: Styra, leda och förvalta.

Det är alltid styrelsen som kollektiv som styr organisationen. Den uppgiften kan aldrig delegeras. Det som kan delegeras är leda och förvalta, inte allt, eftersom det finns sådant som alltid kräver styrelsens beslut, men det mesta. Chefen kan på styrelsens uppdrag och under styrelsens överinseende leda verksamheten och sköta administrationen.

Två ledningsmodeller, två olika ordföranderoller
Inom svensk föreningstradition finns för stora förbund två helt olika, men legitima och beprövade modeller för hur man kan organisera den högsta ledningen:

1. Inom politik, fackföreningsrörelse och närbesläktade organisationer har man ofta en ordförande på heltid. Denne leder inte bara styrelsens arbete, utan hela organisationen och verksamheten och ansvarar för förvaltningen. Någon anställd med fullt chefsansvar (motsvarande vd i ett aktiebolag) finns inte, men som stöd och avlastning har ordföranden en administratör som brukar kallas förbundssekreterare eller något liknande.
2. Inom de flesta andra större förbund har man en ideellt arbetande ordförande. Denne leder styrelsens arbete, men är också som organisationens främste ledare och talesman. Detta är en mycket viktig, men tidsmässigt begränsad uppgift. För detta får han eller hon möjligtvis ett mindre arvode, men oftast inte. I den här modellen är det en anställd generalsekreterare, som driver och ansvarar för organisation, administration och verksamhet.

För svenska folkrörelser är det dessa två ledningsmodeller som är aktuella. Bägge är demokratiska. Ekonomiskt sett är det inte heller någon större skillnad mellan dem. Den stora skillnaden är graden av makt. I modell 1 har ordföranden mycket egen makt, i modell 2 är ordföranden mer av den främste bland jämlikar inom styrelsen. Modellerna ger också skillnader i hur resten av den centrala organisationen är organiserad och arbetar.

Röda Korset har blandat samman de två modellerna
Svenska Röda Korsets centrala ledning bygger på modell 2, den med ideellt arbetande ordförande och en anställd generalsekreterare, och har arbetsorganisation, kultur och rutiner därefter. De två senaste ordförandena har dock rekryterats utifrån, blivit heltidsarbetande och fått ett ”marknadsmässigt” arvode, helt i linje med modell 2, en modell som de men inte Röda Korset känner väl.

Så vitt jag vet har riksstämman inte diskuterat och beslutat att Röda Korset ska gå över från modell 2 till 1. Inte heller har några sådana åtgärder vidtagits: Generalsekreterarposten har inte avskaffats och den centrala administrationen har inte omorganiserats i detta syfte. Trots införandet av en heltidsarvoderad ordförande har övrigt ledningsarbete fortsatt som förr. Ordföranden å sin sida har visserligen fått arvode enligt modell 1, men inte den modellens makt, befogenheter och arbetsuppgifter.

Vad som skett inom Röda Korset är alltså att två existerande, men egentligen oförenliga ledningmodeller har blandats samman. Det är inte helt ovanligt. Det kan också fungera med rätt personer. Men det fördubblar ledningskostnaden i onödan. Dessutom ökar dramatiskt risken för frustrationer och slitningar inom ledningen. Det är som att ha både hängslen och svångrem.

Styrelsearvode? Det beror på sammanhanget

Debatten kring rödakorsordförandens arvode är het men förvirrad. Oftast saknas kunskap och insikt. Detta är dock ett utmärkt tillfälle att diskutera detta viktiga ämne. Jag kommer därför i detta och några till inlägg lyfta fram och diskutera några olika aspekter.


I detta första inlägg sätter jag in arvoden inom ideella organisationer i ett större sammanhang.

Ingen enhetlig syn
När det gäller arvoden till förtroendevalda finns det ingen enhetlig syn i samhället. Det som gäller på ett håll gäller inte på ett annat. Att det kan vara så olika beror på att det finns olika förutsättningar och olika traditioner för olika slags organisationer och uppdrag.

Arvode naturligt i företag
Enklast är det med företag. Eftersom de finns till för att skapa vinst är det självklart att ägarna ger styrelsen ett arvode. Styrelsen sköter ju faktiskt företaget åt dem.

Bostadsrättsföreningar (och andra ekonomiska föreningar) är företag. Av det följer att styrelserna där ska ha arvoden.

Arvodering i kommun inte självklart
Att arvode ska utgå för förtroendeuppdrag inom kommunen är inte självklart. För inte så länge sedan var sådana uppdrag obetalda. Med myrsteg i början, men sedan i allt snabbare takt, har införts arvoden. Det har varit en tillväxt på bredden, där allt fler personer och allt fler uppdrag omfattas, och på höjden, där beloppen blivit större och större. När snöbollen väl kommit i rullning har den inte låtit sig hejdas. Arvoden i en kommun har legitimerat arvoden i en annan. Processen har underlättats av att de som gynnas och de som beslutat varit samma personer.

Det största problemet med arvoden inom politiken (och i ideella sammanhang) är att de som lockas av betalda förtroendeuppdrag är helt andra än de som lockas av obetalda. Med arvoden blir politiken mer som ett yrke än som en företrädarroll. Den viktiga skillnaden mellan anställda och förtroendevalda upphävs också. Tillsammans ger detta en sämre politik och på sikt ett sämre samhälle.

Den omfattande arvoderingen i politiken påverkar också partiernas sammansättning och demokrati. Trenden är tydlig, det är de ideellt engagerade partimedlemmarna som försvinner. De med arvoden blir kvar. Jag har tidigare skrivit om detta i Försvinnande folkrörelser (UNT 060120) och i min blogginlägg: Födkrok istället för engagemang.

Arvodering inom ideella sektorn
Ideella sektorn består av två slags juridiska personer: ideella föreningar och stiftelser. Det de har gemensamt är den ideella inriktningen, annars är det stora skillnader mellan dem. De förra leds till exempel på ett demokratiskt sätt, de senare inte. Det påverkar naturligtvis synen på arvoden.

Stiftelser har arvoden enligt lag
Stiftelser har inga medlemmar. De måste därför tillsätta sina styrelser med utomstående. Det gör de normalt genom kooptering, det vill säga styrelsen väljer själv in nya styrelseledamöter vid behov. Ledamöterna är därför förtroendemän, men inte förtroendevalda. De får normalt ett arvode, vilket fastställs av styrelsen själv. Att detta är rätt och riktigt framgår av kapitel 2, paragraf 15 i Stiftelselagen. Arvodet ska dock vara rimligt i förhållande till arbetsuppgiften. Om det är överdrivet stort kan Länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet, ingripa.

Två slags ideella föreningar
Den ideella sektorn i Sverige domineras av föreningar. Sådana drivs av medlemmarna själva genom demokratiskt valda styrelser.

Det finns dock två helt olika slag av ideella föreningar. Den första typen har individer som medlemmar och den andra, organisationer. Typen av medlem gör stor skillnad för hur man kan driva föreningen. Det påverkar också frågan om arvoden.

Individers föreningar
Föreningar som bygger på individer är den överlägset vanligaste typen. I dem är det normalt medlemmarna själva som utför allt arbete. De sitter i styrelsen och är revisorer, valberedning, ledare och aktiva. I de flesta föreningar görs alla insatser frivilligt och obetalt. Om sådana föreningar går ihop till ett förbund så gäller detta normalt också för de förtroendevalda på regional och nationell nivå.

Organisationers föreningar
Föreningar och företag kan också sluta sig samman. Sådana föreningar kallas ofta paraplyorganisationer. De är inte som vanliga föreningar. I dem är de som kommer på årsmötet och de som sitter i styrelsen inte själva medlemmar, de är endast representanter för medlemmar. Normalt är de förtroendevalda eller anställda i den egna organisationen och fullt sysselsatta där. En paraplyorganisation har alltså ingen egen pool av aktiva att mobilisera. Den måste därför lita till anställda för själva arbetet, och sina styrelseledamöter måste den ”låna” från medlemsorganisationerna. Sådana styrelseledamöter får mestadels betalt för sitt jobb.

Slutsats
Beskrivningen ovan är långt ifrån uttömmande. Det finns många fler aspekter och varianter. Men den räcker för att illustrera vår tes, att huruvida förtroendevalda får arvode eller inte beror på sammanhanget.

I många sammanhang är arvoden fullständigt legitima. Det är dock inget skäl för att införa dem i sammanhang där de inte hör hemma.

I majoriteten av de ideella föreningarna, de som består av individuella medlemmar och framförallt bygger på deras insatser, där betalar man vanligtvis inte något arvode till styrelsen. Den typiska föreningen i Sverige är alltså arvodesfri.

Röstköp och medlemstapp

Partierna krymper, arvodena stiger. Det är två saker som hänger ihop och som i sin tur leder till röstköp och fortsatt medlemstapp.

Enligt media har en eller flera medlemmar av Moderaterna värvat medlemmar och betalt deras avgift i syfte att få deras röster i provvalet och därmed hamna på valbar plats på riksdagslistan. Den som lyckas med en sådan manöver får god utdelning på sina pengar. Förutom makt, inflytande och prestige utgår ett arvode på 55 000 kr i månaden samt ett antal ersättningar och förmåner.

Statsvetaren Ulf Bjereld, Göteborgs universitet, sätter in detta i ett sammanhang (UNT 2010-02-16). Han säger bland annat, att partiernas sjunkande medlemstal och sviktande folkrörelseförankring beror på att

”i en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att täcka in alla samhällsfrågor”.

Partiernas problem beror alltså enligt honom på omvärlden, inte på partiernas eget agerande.

Han säger också att

”Partierna försöker hantera denna utveckling bland annat genom ett ökat inslag av personval.”

Det som hänt förefaller i så fall vara en ”innovativ” tolkning av det personvalssystemet.

Det verkar som om problemet inte är nytt för partierna. Enligt media har Moderaterna en intern regel som förbjuder att man betalar någon annans medlemsavgift. Inom Folkpartiet hindras liknande fusk genom att man måste vara medlem i minst tre månader innan man får rösta.

Faktum är att det inte är något nytt bland föreningar utanför politiken heller. I konfliktsituationer är det inte ovanligt att en falang inom en förening aktivt värvar tillfälliga medlemmar för att på årsmötet kunna trumfa igenom sin vilja. Detta är oftast inte olagligt, men strider mot god föreningssed. Det leder också till att föreningen fungerar dåligt. Att medlemmar i en ideell organisation delar in sig i falanger, fraktioner eller partier som i val kämpar om makten är för övrigt inte önskvärt. Det ökar visserligen medlemmarnas engagemang i själva valet, men minskar det för organisationen betydligt viktigare engagemanget mellan valen – något för bland annat Svenska Kyrkan att tänka på.

I vanliga föreningar handlar sådana konflikter om allt möjligt, men mera sällan om ekonomisk vinning. Inom partierna kan man dock numera inte utesluta det som huvudmotiv. Uppdrag som i vanliga föreningar utförs ideellt och med ett inslag av uppoffring är nämligen inom partierna arvoderade (inklusive det medlemmar gör inom stat och kommun). Politiken har därmed förvandlats till en födkrok och partierna till kaderorganisationer. Frågan är om de inte i praktiken snart kan liknas vid ekonomiska föreningar.

Enligt Ulf Bjereld är det folkets ändrade inställning som är skälet till att partierna tappar medlemmar. För mig som specialist på ideell organisering är detta inte särskilt sannolikt. Jag skulle tro att det är precis tvärt om, partiernas ändrade beteende gör att färre vill vara medlemmar.

Det är vanligt när organisationer får problem att skylla på omvärlden. Men det bör man inte lättvindligt göra eftersom det ingår i ledningens uppdrag i varje organisation att identifiera relevanta omvärldsförändringar och att hantera dem. Ibland är förstås de negativa förändringarna så drastiska att detta inte går, men så är det knappast i detta fall.

När en förening mer än tillfälligtvis tappar medlemmar så beror det i de flesta fall på föreningen själv. Medlemmar är ett resultat av verksamheten och av interaktionen med omvärlden. Föreningar kan med sitt beteende och inre liv locka till sig medlemmar, men de kan också stöta dem ifrån sig.

Om det vore så att endast ett eller två partier förlorade medlemmar, då skulle jag söka efter unika orsaker inom dessa partier. Men om alla partier förlorar medlemmar, så är det troligt att det beror på problem som är generella inom gruppen.

Utan att ha gjort någon närmare undersökning skulle jag våga gissa att det är de förändringar, som partistöd och en allt mer omfattande arvodering, över tid lett till inom partierna och deras inre liv, som gör att de tappat medlemmar. Det framgår nämligen av SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003), att det är de icke arvoderade medlemmarna som lämnar; de arvoderade blir kvar. Läs mer om detta i mitt tidigare inlägg Partierna dör inte ut.

Ekonomiska föreningar är inte allmännyttiga

Val av juridisk form är viktig. Här är ett exempel när ideell förening är bättre än ekonomisk förening.

När man startar en organisation bör man fundera över vilken juridisk form som är både rätt och idealisk för syftet och verksamheten. Väljer man rätt får man flyt i verksamheten och undviker en hel del problem, väljer man fel blir det besvärligt och tungt i onödan. Risken för obehagliga överraskningar blir också stor.

I Uppsala Nya Tidning idag rapporteras om ett projekt att bygga en sporthall i Knutby. På ett möte med stor uppslutning bildades Knutby sporthall ekonomisk förening. 73 av de 120 närvarande gick med som medlemmar. Det förefaller vara ett bra och genomtänkt projekt och knutbyborna är väl bara att gratulera. Men har man valt den rätta juridiska formen?

Eftersom detta är ett samverkansprojekt har kommunen ställt vissa krav. Ett av dem är att föreningens ska ha "stor bredd i lokalsamhället".

Av artikeln att döma är detta inte ett kommersiellt projekt. Det är snarare allmännyttigt. Med tanke på detta vore det naturligt att välja en juridisk form som vilar på ideell grund. Eftersom den ska vara medlemsbaserad faller stiftelseformen bort. Återstår då ideell förening. Det naturliga och bästa vore därför att sporthallen ägdes och förvaltades av en ideell förening.

Kan ideella föreningar bedriva ekonomisk verksamhet? Ja, naturligtvis. De kan "genom ekonomisk verksamhet främja ideella syften" (Hemström).

Genom att välja ideell förening som organisationsform skulle knutbyborna garantera att deras sporthall även i framtiden kommer att drivas på ideell och samhällsnyttig grund. De skulle garantera att föreningens egendom eller inkomster förblir inom föreningen och inte delas ut till dess medlemmar. Detta kan de inte garantera med en ekonomisk förening.

Ekonomisk förening är ett företag i föreningsform. Den kännetecknas av att bedriva ekonomisk verksamhet (alltså affärsverksamhet) i syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Den ska alltså nedbringa medlemmarnas utgifter eller öka deras inkomster. Föreningen måste också vara kooperativ. "Härmed förstås, att föreningsmedlemmarna deltar i föreningens verksamhet som konsumenter eller andra förbrukare, som leverantörer, genom att arbeta i föreningen, genom att begagna föreningens tjänster, eller på annat liknande sätt." (Hemström)

I det praktiska arbetet och beträffande den inre demokratin finns stora likheter mellan ideell förening och ekonomisk förening. Det är inte så att den senare på något sätt är effektivare eller bättre än den senare. De kan sägas vara lika goda verktyg för en grupp människors jämlika strävanden. Det som skiljer stort är vad man kan använda dessa verktyg till. Vad jag kan se har knutbyborna valt fel form för sitt syfte.

Källa: Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning - Om ekonomiska och ideella föreningar.

Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet

Riksdagen bör snarast införa rätt till skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer. Men beslutet kan inte baseras på gåvoincitaments-utredningens förslag. Om detta genomförs kan föreningslivet skadas. Ett bättre beslutsunderlag behövs.

Gåvoincitamentsutredningens förslag till hur allmänhet och företag ska kunna göra skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer bekymrar mig. Inte därför att jag är emot avdraget, utan därför att utformningen kan skada föreningslivet.

Utredningen och dess förslag reser många frågor, men här tar jag enbart upp det värsta problemet.

Förslaget delar in ideella organisationer i ett A- och B-lag
Utredaren föreslår att skatteavdraget enbart ska gälla ”godkända gåvomottagare”. Endast stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund, som redan är inskränkt skattskyldiga enligt skattelagen och som ”främjar forskning eller driver en verksamhet med sikte på hemlösa, sjuka, handikappade, missbrukare och allmänt hjälpbehövande”, kan komma ifråga.

Detta innebär att av alla Sveriges ideella organisationer är det endast de socialt och humanitärt inriktade som gynnas. De givare som till exempel hellre vill ge till sitt idrottslag, fackförening, parti, miljöorganisation eller byalag får inget skatteavdrag.

Staten ger alltså vissa ideella organisationer privilegier. Därmed skapas ett A- och B-lag, eller om man så vill, ett frälse och ett ofrälse. Det vore helt otänkbart att staten lade fram ett liknande förslag för företag.

Enligt utredaren är skälet till detta drastiska förslag inte omsorg om de gynnade organisationerna, utan enbart en rent teknisk följd av nuvarande lagstiftning och skattesystem. Men då förslaget innebär en mycket stor förändring för de ideella organisationerna, skulle man kunna tro att utredaren ändå analyserat effekterna av det. Men tyvärr, trots att utredningsdirektivet säger att utredaren ska ”identifiera och analysera såväl fördelar och möjligheter som risker och svårigheter” med sitt förslag, så finns i utredningen ingen analys av hur detta slår på den ideella sektorn.

Några tänkbara konsekvenser av förslaget
Det är inte svårt att inse att konsekvenserna för ideella sektorn blir stora om staten delar in dess organisationer i ett A- och B-lag. Den som inte tror det kan ju studera situationen i England och USA där denna modell funnits länge.

En konsekvens kan bli att de organisationer som ges privilegier får en högre status i samhället. De kommer därför inte bara att få en bättre ekonomi, utan också avsevärt lättare dra till sig allehanda andra viktiga resurser som till exempel förtroendevalda och frivilliga, externa samarbeten och forskning. Detta kommer att missgynna resten av ideella sektorn.

Ideella föreningar lever främst på ideellt arbete, men de behöver pengar också. Dessa får de normalt från medlemmar, sympatisörer och allmänhet. Ideella sektorn är den gåvobaserade sektorn på samma sätt som den offentliga är den skattebaserade. Organisationernas mobilisering av resurser kan ses som en ideell marknad (inte att blanda samman med den kommersiella) där det råder hård konkurrens. Avgörande för framgång där har hittills varit den enskilda organisationens egen förmåga. Det kommer förslaget att ändra på. Det innebär att staten snedvrider konkurrensen.

I myndigheter och företag är pengar drivmedel, i ideella föreningar är de smörjmedel. Men när ideella föreningar långsiktigt har mer pengar än vad det ideella arbetet kräver, så tenderar de att använda dem som drivmedel. Det leder till fler anställda och färre ideellt aktiva. Det innebär att verksamheten kan öka samtidigt som organisationen krymper. När ideella föreningar däremot långsiktigt är underfinansierade i förhållande till det ideella arbetet så saknas smörjmedel. Då blir arbetet för tungt och organisationen tenderar att krympa. En tänkbar konsekvens av förslaget är att privilegierade organisationer kommer att få för mycket pengar och de övriga för litet. Detta leder i bägge fallen till att det ideella arbetet minskar.

För att en ideell förening ska fungera och utvecklas väl ska den till största delen vara beroende av sina medlemmar och sympatisörer. Ett statligt stödsystem som önskar se en blomstrande ideell sektor måste ta hänsyn till detta. Det ska öka organisationernas beroende av sina egna medlemmar och sympatisörer, inte minska det. Även i detta avseende brister förslaget.

Mitt förslag
Jag föreslår att riksdagen snarast inför avdragsrätt på skatten för gåvor till ideella organisationer. Men innan dess behövs ett nytt, bättre utformat beslutsunderlag. Ett sådant bör bland annat beakta följande:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet. 
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer.
  

”De nya sociala entreprenörerna”

I en blogg på Svenskt Näringslivs hemsida skriver Pernilla Ström att ”vi kommer att få se fler sociala entreprenörer”. Med det menar hon inte sociala entreprenörer i allmänhet, utan främst ”idealistiskt motiverade men professionellt drivna entreprenörer, som bygger upp sina bolag som vilken vinstmaximerande, effektivitetsjagande verksamhet som helst”.

Förr, menar hon, så har de som försökt kombinera företagande och goda gärningar ofta gjort ”taffliga insatser med undermålig kvalitet eller alltför höga priser”.

”De nya sociala entreprenörerna är inte främst ute efter att producera ett mer rättvist kaffe, en mer ekologisk t-shirt eller ett mer mångfaldigt annat. De använder sin skicklighet och sitt driv som företagsbyggare inom i stort sett vilka områden som helst, allt från elhandel till resebyråer. Det löpande överskottet slussas sedan vidare till andra aktörer som är bättre lämpade att driva skolor, stödja trädplantering eller sätta upp sjukhus.”

Det är uppenbart att Pernilla Ström i artikeln utgår ifrån att sociala entreprenörer alltid är företagare. Hon antingen bortser ifrån eller känner inte till, att de flesta sociala entreprenörer i Sverige och på andra håll varit eller är verksamma inom ideella sektorn. Hon bortser också ifrån att den ideella organisationen är den bästa plattformen för denna typ av verksamhet. (Det är ju ingen slump t.ex. att företagens egen organisation, Svenskt Näringsliv, är en ideell organisation och inte ett företag.)

Om man fokuserar på den lilla gruppen sociala entreprenörer som verkat med företag som plattform kan man alltså, enligt Pernilla Ström, skilja mellan de taffliga förr och dagens nya, professionella. Jag vet inte vilket tidsperspektiv hon har och varifrån hon hämtat sina fakta. Jag skulle tro att de hundra åren fram till ungefär 1955 i detta avseende ser avsevärt annorlunda ut än perioden 1955-2000. Är ”förr” före eller efter 1955? En annan viktig fråga är, räknas företagsamhet som skett inom eller med ideell organisation som huvudman in eller inte?

Att ideella organisationer driver kommersiell verksamhet för att finansiera den egna ideella verksamheten är inget nytt. Det förekom i Sverige redan på 1200-talet. Det kan de göra antingen utanför eller inom den egna ideella organisationen, med samma inriktning som den eller med en helt annan inriktning.

Det är emellertid svårt för en förening att bli framgångsrik både ideellt och kommersiellt samtidigt. För att klara det måste ledningen bemästra två helt väsenskilda logiker och få dessa att samsas. Detta i en allt mer komplex miljö. Som konsult avråder jag normalt ideella organisationer från detta.

Det är överhuvudtaget svårt att jämföra ideell och kommersiell verksamhet. De vilar på helt olika logik. De har helt olika typ av mål och verkar på väsensskilda "marknader". De måste därför mäta sin framgång och sin effektivitet på helt olika sätt. I det avseendet är företaget enklare och den ideella organisationen mer komplex. Det innebär också att entreprenörskapet inte är detsamma i företag och ideella organisationer. Begreppet professionell är inte heller entydigt: Den som är professionell i ett kommersiellt sammanhang kan mycket väl vara ren amatör i ett ideellt.

Givetvis kan sociala entreprenörer också använda aktiebolag som plattform för sin verksamhet. Detta kan göras vinstdrivande, som Pernilla Ström förordar. Men det kan också göras icke-vinstdrivande (Carl Hemström). Oavsett vilket kan ett sådant bolag antingen angripa det sociala problemet direkt, eller, som Pernilla Ström förordar, via någon form av kommersiell verksamhet skapa vinster som sedan överlämnas till en organisation specialiserad på att lösa det sociala problemet.

Det senare kan ju tyckas vara en omväg, men är ibland den enda framkomliga vägen. Metoden är dock inte problemlös. Det är svårt, en utmaning faktiskt, att framgångsrikt angripa ett samhällsproblem via en annan organisation. Det kräver sin egen kompetens. Det gäller att förstå samhällsproblemet, hur det kan lösas och vem som kan göra det. Det gäller också att kanalisera resurserna på ett sätt som leder till hållbar utveckling för såväl partnern som insatsen. Det är rätt vanligt att detta misslyckas. Inom internationellt bistånd t.ex. är det inte att skaffa fram pengarna som är det svåra, utan att använda dem rätt.

Det är kanske inte så troligt att en entreprenör, som är kommersiellt framgångsrik ”inom i stort sett vilka områden som helst”, också är rätt person att kanalisera överskotten rätt inom ett helt annat område och i en helt annan logik. Kanske behövs en tredje part för detta.

Dessutom handlar det inte om att bara slussa över det ”löpande överskottet”. Det tillåter tyvärr inte skattelagen. Det är bara det som blir kvar efter skatt som kan slussas.

Jag anser att sociala entreprenörer i första hand ska finnas inom den ideella sektorn, men jag välkomnar också kommersiellt inriktade sociala entreprenörer på de områden där de kan lyckas, och särskilt inom de områden där de bättre än andra kan lyckas. Att de sedan samarbetar med och stöder ideella organisationer är bra. Ibland är förmodligen en strategisk allians mellan företag och förening/stiftelse den bästa lösning.

Det finns emellertid idag inom politiken en allt för stor förhoppning och tilltro till företagens förmåga och en ensidig inriktning på dem. Verksamhet som kommuner och landsting en gång tog över från sociala entreprenörer i ideella organisationer överlämnas nu på entreprenad till företag. Detta beror bl.a. på att det nuvarande regelsystemet ensidigt gynnar företag, t.ex. vid offentlig upphandling. De ideella organisationerna missgynnas. Förlorare är konsumenterna.



Källor:
Carl Hemström (2005), Bolag – Föreningar – Stiftelser. En introduktion. Stockholm: Norstedts Juridik.
Christer Leopold (2006), Professionell ideell – Om att verka med ideell logik.

Medlemstappet i Svenska kyrkan

TT skriver oklart om medlemstappet i Svenska kyrkan. Om det bara är en procent är det mycket väsen för ingenting. Men jag tror att den stora prövningen ännu inte börjat.

“72 000 medlemmar har lämnat Svenska kyrkan det senaste året. Kyrkan skyller raset på lågkonjunkturen. Andra bedömare anser att orsaken är dålig kommunikation.”

Detta enligt en artikel från TT som Uppsala Nya Tidning (UNT) publicerade 3/12. Det framhålls som särskilt anmärkningsvärt att minskningen nu är större än den varit sedan 2004.

Varför minskar medlemsantalet? TT-journalisterna har låtit frågan gå till kyrkans informationschef, en professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, en trendkonsult och en biskop.

Märkligt nog har de inte frågat någon expert på medlemsfrågor eller någon som dagligen arbetar med sådana i någon annan ideell organisation.

Vanligt skylla medlemsras på omvärlden eller avgiften

Det är ytterst vanligt att medlemsorganisationer skyller medlemstapp på yttre omständigheter. Men så gott som alltid är det organisationens egen struktur eller beteende som är den egentliga orsaken.

Det är också vanligt att medlemmar skyller på avgiften eller dess storlek när de lämnar. Men förutom i de fall då medlemmen verkligen saknar pengar, så är avgiften då bara en symbol för viktigare orsaker.

Svårt analysera Svenska kyrkan

När det gäller medlemstappet i Svenska kyrkan är det svårare än normalt att göra en analys – särskilt utifrån. Det finns inget riktigt bra att jämföra med. Kyrkan är som ideell organisation enormt stor och dominant. Den var tills för bara några år sedan statlig. Det var för inte så länge sedan obligatoriskt att vara medlem. Medlemsavgiften tas ut som skatten. Avgiftens storlek överstiger vida vad ideella organisationer tar normalt . Detta är några av de ovanliga faktorer som definitivt påverkar medlemsfrågan idag.

En speciellt intressant fråga är: På vilket sätt är medlemskapet i kyrkan idag annorlunda än vad det var på den statliga tiden? Vad är skillnaden i innebörd för den enskilde?

Transformering nödvändig, men svår

När kyrkan slutade vara statlig och blev en privat organisation som juridiskt baseras på sina medlemmar (såsom den var innan Gustav Vasa) så måste den givetvis genomgå en organisatorisk transformering från statsbyråkrati till en medlemsdemokratisk organisation. Enligt min bedömning har den processen inte kommit igång ännu.

För att minimera de risker och skador som organisationsförändringar förorsakar kan man antingen gå direkt och snabbt fram, eller också indirekt och långsamt, d.v.s. försiktigt, bit för bit. Man vill inte hamna i det kaos som uppstår om processen upplevs som dramatisk och förvirrande och samtidigt är utdragen och seg.

Med tanke på kyrkans komplexa struktur och ideologi och superlånga tradition som organisation kommer en transformering att bli besvärlig. Den kommer också att kräva ett starkt och dynamiskt ledarskap och måste bygga på väl genomtänkta strategier. Kanske finns dessa redan utformade?

Att en transformering kommer att påverka medlemsantalet är fullt klart. Hur det påverkas beror till stor del på strategin. Efteråt kommer det att stabilisera sig på en ny normal nivå. Vilken den är för en icke-statlig, svensk folkkyrka är det ännu ingen som vet.

Om ingen transformering sker, d.v.s. om kyrkan fortsätter agera som vore den beroende av staten (och partipolitiken) och inte av sina medlemmar och aktiva, så kommer medlemsantalet också att minska. Min gissning är att den minskningen på sikt kommer att bli mycket mer dramatisk. Kanske går botten ur. Men inget tyder på att en sådan process har börjat ännu.

Utträden eller medlemstapp?

Tillbaks till artikeln. På sin viktigaste punkt är den märkligt otydlig. Handlar det om att 72 000 medlemmar aktivt har begärt sitt utträde? Eller är det så att det totala antalet medlemmar har minskat med 72 000? Det är två helt olika saker.
Om minskningen totalt ligger på drygt en procent är det egentligen inte mycket att tala om. I de flesta folkrörelser skulle man se det som tämligen stabilt. Detta skulle TT-journalisterna säkert fått höra ifall de också intervjuat någon som i folkrörelse arbetar med medlemsfrågor.

En enprocentig minskning är en icke-nyhet. Den framtida minskningen riskerar att inte vara det.

Okunnig utredare osynliggör föreningar

Två statliga utredningar tror att svenskt föreningsliv uppstod på 1800-talet. I själva verket fanns föreningar i Sverige redan på vikingatiden. Detta nya exempel på osynliggörande av ideella organisationer och deras betydelse aktualiserar behovet av att de organiserar sig.

I sitt betänkande Moderniserade skatteregler för ideell sektor (SOU 2009:65) ger Stiftelse- och föreningsskatteutredningen en kort historik över stiftelsers och föreningars uppkomst i Sverige. Det är en märklig historia.

Rätt om stiftelser
Om stiftelser skriver utredaren (s. 53):

”Stiftelser har funnits under mycket lång tid i Sverige. Redan från den första kristna tiden har bruket att för framtiden anslå egendom för olika ändamål förekommit ...”

Detta verkar riktigt. Möjligen bör påpekas, att det faktum att stiftelser nämns i dokument som bevarats från denna tid inte är något bevis för att företeelsen uppstod då. Allt vi kan säga bestämt är att den uppstod senast då. “Odokumenterade” stiftelser kan mycket väl ha funnits innan dess.

Helt fel om föreningar
När det gäller föreningar blir det däremot helt fel. Utredaren citerar nämligen en tidigare utredning (SOU 1995:63 s. 57), som felaktigt skriver:

”Den ideella föreningen som juridisk företeelse i Sverige är av betydligt senare datum än stiftelsen. Föreningsväsendet har tillkommit efter impulser från utlandet. Redan på 1820-talet bildades det föreningar i USA och Västeuropa. Föreningstanken utgjorde ett väsentligt moment i den dåvarande liberalismen (se Folkrörelse & föreningsguiden, Civildepartementet, 1986, s. 9). Det första uttrycket för föreningstanken i Sverige var nykterhetsföreningarna, som fick sitt genombrott under 1830-talet.”

Två olika skatteutredare tror alltså att föreningar inte funnits i Sverige (och i USA och Västeuropa) före första hälften av 1800-talet. Civildepartementet tycks också tro att föreningstanken utvecklades med liberalismen. Man tar sig för pannan.

Föreningslivets rötter
Faktum är att föreningar i Sverige kan dokumenteras längre tillbaka än stiftelser: De nämns nämligen på runstenar. De äldsta, ännu aktiva föreningarna i Sverige tycks vara S:t Knutsgillena i Malmö, Lund och Ystad, som sägs ha grundats på 1100-talet. Där näst äldst är troligen Kungl. Sällskapet Pro Patria, som anses härstamma från Svenska Gillet, som på 1400-talet grundades av kung Karl Knutsson (Bonde) och Engelbrekt. Till bilden hör också att många viktiga företeelser i dagens samhälle har rötter i föreningsverksamhet under medeltiden. Dit hör kommuner, skolor och universitet.

Allmänt sett kan man säga att demokratiskt uppbyggda föreningar var allmänt förekommande i Västeuropa på medeltiden. De fanns i och danade Nordamerika redan innan USA kom till. De har spelat en stor roll för samhällets och demokratins utveckling under åtminstone de senaste tusen åren.

Föreningslivets rötterna går långt tillbaka i historien, ingen vet hur långt. Enligt de äldsta belägg jag funnit fanns föreningar i Grekland på 500-talet f.Kr.

Dags synliggöra osynliggjord sektor
Jag tycker inte att det är för mycket att begära, att de som företräder staten i de sammanhang som rör dess relationer till den ideella sektorn har en åtminstone grundläggande kännedom om föreningar och stiftelser, deras roll och deras historia. Så är inte fallet i de två utredningar som nämns ovan.

Dessa utredningar blir därmed en god illustration av det ointresse för, okunskap om och aktiva osynliggörande av ideella organisationer och deras betydelse som vi ofta möter i samhället idag och som jag tog upp i mitt inlägg Osynlig sektor måste göra sig synlig på Sektor 3 för någon månad sedan.

Så länge som den ideella sektorn förblir splittrad och oorganiserad så finns risken kvar att stat och politik, forskning och journalistik fortsätter att osynliggöra och nedvärdera den. Det i sin tur leder till att den får sämre och sämre arbetsvillkor. Min fråga till Sveriges 200.000 föreningar och stiftelser är därför: Är det inte dags nu att ni organiserar er?

För mer om behovet av ideella sektorns organisering, se mitt inlägg på GFC:s blogg: "Dags att bilda Svenskt Föreningsliv!" och den livliga debatten där.

Landsting som vill organisera frivilliga behöver särskild kompetens

Landstinget i Uppsala Län bad om frivilliga att hjälpa till i arbetet att vaccinera mot svininfluensa. Några hundra anmälde sig. Men ännu har de inte fått hjälpa till. Landstinget vet nämligen inte hur man organiserar frivilliga. 

 

Landstinget sökte frivilliga

Den 8 september kunde man i Uppsala Nya Tidning (UNT) under den något mångtydiga rubriken Stort intresse för vaccinationshjälp läsa att

“intresset är stort för att hjälpa till vid massvaccineringen mot svininfluensan. Flera hundra personer har anmält sig efter landstinget i Uppsala läns vädjan. Bland dem finns både pensionerade sjuksköterskor och vanliga människor som vill ställa upp som volontärer.”

Landstinget hade bett pensionerad hälso- och sjukvårdspersonal att hoppa in och arbeta extra, men letade också efter volontärer, d.v.s. frivilliga, som hjälper till obetalt. Dessa behövde inte ha någon sjukvårdsutbildning.

“- Det har varit enormt mycket samtal. Jätteroligt att så många vill hjälpa till. … säger Elisabeth Gripemo, personalkonsult inom primärvården.

På UNT:s fråga om det fortfarande var lönt att anmäla sig som volontär svarade hon:

“- Ja, det är det. Vi kommer att behöva mycket folk. Det är så mycket som ska göras förutom sprutsticket. Vi behöver folk som kan göra enkla saker som att kavla upp skjortärmar, visa var toaletterna finns eller fylla i papper.”

Trodde frivilliga arbetar heltid

Så lät det då, men av dagens (13 november) pappersupplaga av UNT framgår att Landstinget inte alls använder sig av frivilliga i den pågående vaccinationskampanjen.
I artikeln Klinik öppnas för fler akutfall säger Tomas Roland vid landstingets katastrof och beredskapsenhet att det visade sig att de flesta inte kunde jobba heltid, utan bara vissa dagar och tider:

“De gick inte att organisera under de förhållandena.”

Det förefaller alltså som att Landstinget i Uppsala län när de gick ut och bad om frivilliga inte förstod hur man organiserar sådana. De ansvariga trodde uppenbarligen att frivilliga arbetar heltid.

Frivilligarbete – ett fritidsuppdrag

Men frivilliga arbetar inte heltid. I Sverige liksom världen över är frivilliguppdrag något man gör på fritiden. Det handlar om ett par timmar i veckan normalt. Endast i exceptionella fall arbetar frivilliga heltid. Ofta behövs cirka 11 frivilliga för att täcka upp en heltid.
I själva verket är kärnan i konsten att organisera frivilliga just förmågan att uträtta något nyttigt med hjälp av extrema deltidare som har tid endast “vissa dagar och tider”.

Tre kompetenser krävs

För att lyckas uträtta viktiga saker med hjälp av frivilliga krävs tre slags kompetens: 1) förmågan att rekrytera, välja ut, utbilda, stödja m.m personer som skänker några timmar i veckan av sin fritid, 2) konsten att sätta ihop en verksamhet som bemannas med  extrema deltidare, och 3) konsten att arbetsleda sådana som arbetar obetalt.

Ingen av dessa tre arbetsuppgifter är samma som att arbeta med anställda. Inte heller är det samma som att arbeta med medlemmar. Det handlar om speciella metoder som måste läras in.

Organiserandet av frivilliga kräver alltså sin egen, speciella kompetens. Läs mer om det i mitt blogginlägg Frivilligorganisatör - en ny profession.

Om ett landsting eller en kommun vill lyckas med att organisera frivilliga måste det skaffa sig denna kompetens. Den personal som ska arbeta sida vid sida med de frivilliga måste också utbildas. 

Ideella sektorn – en av fyra lika viktiga

Samhället består idag av fyra sektorer: Familjesektorn, ideella sektorn, offentliga sektorn och näringslivet. Av dem är de två första äldst. Yngst är näringslivet.

Vanligtvis avbildas sektorerna i en annan ordning än den jag valt. Då kommer offentliga sektorn först, alltså i övre vänstra hörnet. Så uppfattar förmodligen statsvetare saken. För dem är staten viktigast. Jag har emellertid inte placerat dem efter reell eller förmodad betydelse, utan endast i den ordning de historiskt sätt uppkommit.

Fyra sektorer, inte tre, två eller en

Att det ska vara just fyra sektorer är inte självklart. En del anser att det bara finns tre, att familjesektorn ska bort. Ytterligare en del anser att det bara finns två: Den offentliga sektorn och den privata. Den senare är då en slaskpost som innehåller allt som inte är stat, kommun och landsting. I Sovjetunionen gick man ännu längre. Där fanns bara den offentliga sektorn, men det höll inte i längden.

Enligt FN har varje land fyra sektorer; de fyra jag visat ovan. De spelar var sin roll och bidrar alla till helheten. Det är då klokt att i ett land uppmuntra var och en av dem att spela sin roll till fullo.

Vad räknas till respektive sektor?

Vad som räknas till respektive sektor kan diskuteras. Enligt min mening ser det grovt ut så här:

Familjesektorn består av alla människor i ett land och deras familjer. Dit hör också den form av försörjning en individ eller familj kan skapa på egen hand, alltså familjejordbruk och enskilda firmor.

Till ideella sektorn räknas alla organisationer som drivs med ideell logik. Den innefattar alltså alla föreningar och stiftelser som bildats av individer i familjesektorn och av organisationer inom den ideella sektorn. Enligt min mening innefattar den också de ideella organisationer som bildades av de övriga två sektorerna. Det innebär alltså Svenskt Näringsliv tillhör ideella sektorn även om den som samarbetsorgan samtidigt utgör flaggskepp för näringslivet. Sak samma med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Dit hör också ideella organisationer, som bildats och ägs av kommuner, t.ex. allmännyttiga bostadsföretag.

Till offentliga sektorn räknas alla offentliga organ som varken är ideella organisationer eller företag.

Till näringslivet räknas alla företag oavsett vem som äger dem. Ett företag är en organisation som drivs med vinstmål. Dit hör givetvis aktiebolagen, men också ekonomiska föreningar.

När kom de till?

Familjesektorn är lika gammal som mänskligheten själv. Ideella sektorn uppstod strax därefter.
När man inom en familj inte kunde lösa ett problem själv gick man samman med andra familjer. När detta skedde i organiserad form över tid så blev det en ideell organisation. Sådant samarbete är djupt förankrat i den mänskliga naturen. När detta skedde för första gången är det ingen som vet. Ideella sektorns rötter förlorar sig helt enkelt i forntidens töcken.

Så småningom formerade sig familjesektorn och ideella sektorn till stater. Det skedde vid olika tidpunkter i olika delar av världen. I  och med detta bildades den offentliga sektorn. Först därefter uppstod så småningom näringslivet.

När bildades offentliga sektorn i Sverige?

I en nyutkommen bok, Sveriges historia 600-1350, av Dick Harrison, får vi veta hur och när svenska staten formades. Det skedde under 1200-talet. Vid detta århundrades ingång fanns endast familjesektorn och ideella sektorn, vid dess slut fanns också offentliga sektorn. Näringslivet hade då ännu inte börjat formas på allvar.

Under 1200-talet expanderade också ideella sektorn rejält. Detta verkar ha lett till den svenska ideella sektorns första storhetstid.

Läs gärna mer om ideella sektorn i några av mina tidigare blogginlägg: Föreningar fyller tomrum, ideella sektorn och det civila samhället och EU är en förening

Grattis frivilligorganisatörer - det här är er dag!

Den som organiserar frivilliga (eller volontärer) som gör sin ideella insats i en organisation de inte är medlemmar i kallas frivilligorganisatör eller frivilligsamordnare (se mitt förra inlägg). Detta är ett nytt yrke i Sverige, men är mer vanligt på andra håll.

I dag, den 5 november, är det deras dag i ett växande antal länder. På engelska kallas dagen ”International Volunteer Managers Day”. På svenska blir det närmast Internationella frivilligorganisatörsdagen.

Det första firandet var redan 1999, men sedan har dagen flyttat omkring litet för att anpassas till förhållandena i olika länder för att slutligen hamna på dagens datum.

De som firar är i första hand organisationer som organiserar frivilliga som vore de "obetalda anställda", d.v.s. det sätt som frivilliga organiseras i USA och England (föregångarna) och i länder som tagit efter dem. Inom kommunvärlden finns det de som littet missvisande kallar detta för "Kanadamodellen".

För närvarande firas dagen främst i de anglosaxiska länderna England, USA, Kanada, Australien, New Zeeland och Irland, men också i Japan, Sydkorea, Singapore, Sydafrika, Israel samt Tyskland.

Läs mer på samordningskommitténs hemsida.

Frivilligorganisatör - en ny profession

I Sverige är vi vana vid att ideellt arbete utförs i föreningsform. För oss är det självklart att det är de aktiva medlemmarna som gör det föreningen behöver ha gjort. De är både föreningens ägare och dess främsta resurs. Aktiva medlemmar är ofta självorganiserade, men kan också vara ledda av speciella gruppledare (tränare, mullefröken, patrulledare o.s.v.). Dessa kan vara valda av gruppen eller utsedda av styrelsen och är alltid jämställda med dem de leder.

Detta är den världsbild vi har i Sverige. För oss är jorden rund när det ser ut så. Men det är inget objektivt egentligen. I USA, England och andra anglosaxiska länder som Australien och Kanada dominerar ett helt annat, för dem självklart sätt att organisera ideella. Där ska de ideellt aktiva helst inte vara medlemmar och ägare av den organisation de verkar i, utan enbart dess arbetskraft. Dessa ideella, som på engelska kallas "volunteers" (på svenska: frivilliga och på svengelska volontärer), ses som organisationens "obetalda anställda".

De som organiserar "obetalda anställda" kallas på engelska "volunteer managers" (på svenska: frivilligorganisatörer eller frivilligsamordnare). Det de gör är varken som att leda medlemmar eller som att organisera anställda. Det är en speciell konst. Frivilligorganisatör är därför en ny profession med sin egen etik, metoder, facklitteratur, kurser och konferenser. För mer om detta se min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Denna anglosaxiska modell av organiserat frivilligarbete har de senaste decennierna börjat spridas över världen. Den håller så sakta på att införas även i Sverige en utveckling som startade omkring 1990, men förvirringen är stor och ännu är det få som vet hur man gör. De flesta som försöker blandar ihop metoder för att organisera medlemmar med metoder för att organisera frivilliga. Men sådana blandningar fungerar inte.

Ett land behöver inte välja mellan den svenska och den amerikanska modellen för att organisera ideella. Man kan ha båda samtidigt. Inget hindrar att man organiserar medlemmar på ett vis och frivilliga på ett annat. Det är t.o.m. så att en och samma person kan verka som aktiv medlem i en organisation och som organiserad frivillig i en annan.

Att modellerna kan samexistera i ett land innebär dock inte att de är utbytbara. De används för att nå olika slags mål och leder till olika slags kultur. Organisationer måste därför välja en av dem och i stort hålla sig till den.

I Sverige vet vi mycket väl hur man organiserar medlemmar. Det vi nu håller på att lära oss är hur man också organisera frivilliga. Sedan gäller det för oss att hålla dessa två metoder åtskilda.

I den utveckling som pågår nu kommer Sverige att få en ny grupp av specialister, de som vet hur man effektivt och bra för alla involverade organiserar frivilliga som inte är medlemmar utan "obetalda anställda". Dessa frivilligorganisatörer, eller vad den framtida titeln nu kommer att bli, kommer att vara viktiga medarbetare och chefer i framtidens ideella organisationer, kommuner och andra sammanhang där ideella gör en insats.

Bättre driva friskolor ideellt

Det är en vanlig missuppfattning att företag automatiskt är effektivare än myndigheter och ideella organisationer. Det är också en vanlig uppfattning att om kommunala organisationer ska ha konkurrens så är det främst företag som kan stå för den.

I själva verket är företag, myndigheter och ideella organisationer tre helt olika slags organisationer. De bygger var och en på sin logik. När de driver verksamhet inom sin egen logik är de effektiva och när de fuskar inom någon av de andras är de ineffektiva.

Den som har som mål att skapa och dela ut vinst ska alltså starta ett företag. Den som ska upprätthålla lag ska driva en myndighet. Och den som har ett allmännyttigt eller ideellt mål startar en ideell organisation.

Många kommunala verksamheter är inte myndigheter. Om de är företag drivs de bäst som just företag, om de är allmännyttiga drivs de bäst som ideella organisationer. I ingendera fallet ska de drivas som myndighet.

Pensionärsboenden, sjukhus och skolor kan drivas både som företag och som ideella organisationer. I det förra fallet läggs tonvikten på vinst och marknadskonkurrens, i det senare på allmännytta och idé. Resultatet blir helt olika. Kund respektive brukare kommer att få helt olika upplevelser.

En förutsättning för att företagslogiken och marknadskonkurrensen ska fungera väl är att kunden själv betalar kostnaden för den tjänst han eller hon nyttjar. Om arbetet utförs på entreprenad från kommunen, som både står för kostnaderna och bestämmer hur tjänsten ska utföras, då försvinner merparten av fördelarna med att driva verksamheten i företagsform.

Ursprungligen var pensionärsboenden, sjukhus och skolor ideella organisationer. På många håll i världen är de det fortfarande. I Sverige har de kommunaliseras. Det har lett till både för- och nackdelar. Om politikerna anser att de nu måste "privatiseras" (igen) för att skapa konkurrens och mångfald, så borde det inte i första hand vara företag, utan ideella organisationer som tar över. Detta eftersom denna typ av verksamhet, särskilt när den är skattefinansierad, bedrivs effektivast och med högst kvalitet ifall den är ideell, d.v.s. har ett allmännyttigt ändamål.

En av företagens främsta fördelar jämfört med ideella organisationer är deras förmåga att mobilisera investeringskapital. Med hjälp av detta kommer de att vinna de flesta upphandlingar. Ideella organisationer har här ingen chans . När det gäller drift är det tvärt om: Om allt annat är lika kommer den ideella organisationen alltid att tjäna allmänheten bättre än vad företaget gör.

Av dessa skäl är det bättre att driva friskolor ideellt än kommersiellt.

Föreningsliv att hyra?

Sober Förlag, som ingår i IOGT-NTO, gör med sin bokutgivning en mycket viktig insats för att öka sektorns och omvärldens kunskap och insikter när det gäller ideella sektorn, dess organisationer och verksamheter.

Ett exempel på det är Agneta Gustafsons bok Redovisning och kontroll av ideell verksamhet, som jag skrev om i Redovisning som fördunklar. Boken bygger ytterst på hennes doktorsavhandling, men är anpassad till en bredare publik. Där visar hon bl.a. att den bokföringslag som ideella organisationer numera måste följa är gjord för företag, inte för dem. Själv ser jag lagen som ett exempel på hur staten försvårar det ideella arbetet.

Ett annat exempel är Staffan Johanssons Ideella mål med offentliga medel – Förändrade förutsättningar för ideell välfärd. Den bygger på fältstudier och på fakta han själv tagit fram genom utredningsuppdrag åt bl.a. Socialstyrelsen.

Staffan Johanssons bok handlar om relationerna mellan stat och kommun å ena sidan och socialt inriktade ideella organisationer å den andra. Dessa har genomgått stora förändringar under de undersökta femton eller så åren fram till 2003. Det gäller t.ex. statens och framförallt kommunernas syn på nyttan med de ideella organisationerna. Det gäller arbetsfördelningen mellan det officiella och de ideella. Och det gäller hur stat och kommun ekonomiskt stöder de ideella organisationerna.

De förändringar som skett har delvis tvingats fram av brist på offentliga pengar men också av en förändrad syn på hur offentlig förvaltning ska verka. Det senare har inspirerats av New Public Management i England.

Förr så stödde det offentliga de ideella organisationerna för vad de var (helt i Robert Putnams anda), men numera är det vad de gör som premieras, även sådan verksamhet som i en entreprenad görs helt och hållet på kommunens villkor och helt utan ideella insatser.

Författaren diskuterar för och nackdelar med denna utveckling. Han illustrerar den genom att redovisa relationerna mellan några ideella organisationer och kommunförvaltningarna i Göteborg respektive Värnamo.

Bokens titel är egentligen missvisande. Med rådande trend handlar det för de ideella organisationerna mindre och mindre om att nå ideella mål och mer och mer om att nå kommunala. Att det senare sker med offentliga medel är väl självklart. Men vad händer med det självständiga föreningslivet? Vad händer med demokratin?

Källa:
Staffan Johansson (2005), Ideella mål med offentliga medel – Förändrade förutsättningar för ideell välfärd. Stockholm: Sober Förlag.

Varför vill FN mäta ideellt arbete?

I sin manual om hur mäta frivilligt arbete (Manual on the Measurement of Volunteer Work) redovisar FN-organet ILO en rad skäl varför detta är viktigt. Här är några exempel:

Det frivilliga arbetet är omfattande och skapar ett stort ekonomiskt värde:

• Frivilliga utgör en långt större andel av ett lands arbetskraft än vad som är allmänt är känt. I en jämförande studie av 37 länder fann forskarna att 140 miljoner människor där (12 procent av alla vuxna) arbetade frivilligt under ett år. Deras insats motsvarar i tid 20,9 heltidsarbeten och i pengar 400 miljarder USD.
• Frivilliga utgör en stor andel av arbetskraften i de ideella organisationerna. Studien visade också att den ideella insatsen motsvarar 45 procent av allt arbete utfört inom de ideella organisationerna i de undersökta länderna. I Sverige och Norge var andelen så hög som 76 respektive 63 procent.
• Frivilligarbete utgör en viktig del av de resurser som skänks till ideella organisationer. Lågt räknat är värdet av det ideella arbetet åtminstone 50 procent större än det totala värdet av de pengar som skänkts till organisationerna.

Dessutom bidrar ideellt arbete till samhället även på annat sätt, t.ex.:

• Frivilligarbete ger viktig arbetsträning och är en väg in i arbetslivet.
• Frivilliga kan utföra sådana uppgifter som anställda svårligen kan.
• Frivilligarbete främjar solidariteten, det sociala kapitalet, politisk legitimitet och livskvaliteten i samhället; o.s.v.