Otillåtet tvinga SSF-ordföranden avgå

Svenska Simförbundets styrelse tvingade enligt uppgift ordföranden Ulla Gustavsson att avgå. Detta är inte tillåtet. Det är odemokratiskt, bryter mot stadgarna och har skadat förbundet. Det är ett negativt exempel som skadat allt demokratiskt föreningsliv.

Får man tro styrelsen avgick Ulla Gustavsson efter eget beslut. Men själv säger hon att styrelsen tvingade henne att avgå. (Se Lars Liljegrens krönika Att mala ner en duktig idrottsledare i Idrottens Affärer.) Det senare är troligast. Se styrelsens pressmeddelande nedan.

God föreningssed är föreningslivets nedärvda, samlade erfarenhet om hur man konstruerar och driver ideella föreningar demokratiskt och framgångsrikt. Det är den norm som alla ideella föreningar ska följa.

Att medlemmarna i en förening inte bara kan tillsätta, utan också avsätta sina förtroendevalda tillhör kärnan i föreningsdemokratin och därmed i god föreningssed. Valets vem, när och hur (och därmed vem som kan avsätta) ska framgå av stadgarna.

En förtroendevald har rätt att lämna sitt uppdrag i förtid. Men det ska då alltid ske helt efter eget beslut.

En styrelse får inte avsätta någon av de egna ledamöterna. Inte heller får den tvinga eller pressa någon att avgå. Att göra det är ett odemokratiskt maktmissbruk och ett brott mot stadgarna. En styrelse som bryter mot stadgarna ska på kommande årsmöte normalt förvägras ansvarsfrihet och omval. En förening som inte vidtar åtgärder mot sin odemokratiska styrelse riskerar att själv ses som odemokratisk. Odemokratiska föreningar brukar normalt inte kunna erhålla statliga eller kommunala bidrag.

Styrelsen i en demokratisk förening kan alltså aldrig avsätta eller tvinga bort sin ordförande eller någon annan styrelseledamot. Det kan endast den församling göra som valt henne. 

I Svenska Simförbundet är det SSF-mötet som väljer förbundets ordförande och styrelse och därmed kan avsätta dem. Om styrelsens majoritet velat se sin ordförande avsatt skulle den alltså inte ha agerat på egen hand utan istället inkallat ett extra SSF-möte för detta. Huruvida mötet då skulle ha gått på styrelsens linje är naturligtvis långt ifrån säkert.

Styrelsens motiv för att tvinga bort sin ordförande framgår av dess pressmeddelande Ulla Gustavsson avgår som ordförande för Svenska Simförbundet. Jag tänkte ge läsarna en länk till det, men kan inte längre hitta det på Simförbundets hemsida. Här är dock hela meddelandet:

"Efter senaste dagarnas debatt kring flickor och slöjbärande inom idrotten, har Ulla Gustavsson idag valt att avgå som ordförande för Svenska Simförbundet.

 - Ulla Gustavsson har ett stort hjärta för Svensk Simidrott, och vi är tacksamma för det arbete som hon har lagt ner i rörelsen, såväl nationellt som internationellt. Men Svenska Simförbundets styrelse tar den senaste tidens debatt på stort allvar, och har kommit till slutsatsen att det inte längre finns förutsättningar för Ulla Gustavsson att framgångsrikt leda Svenska Simförbundet, säger Stefan Persson, vice ordförande i Svenska Simförbundets styrelse. Ulla Gustavsson har därför valt att avgå som styrelseordförande. Hennes personliga uppfattningar och uttalanden står i kontrast till Svenska Simförbundets strategi och grundsyn, att alla barn ska få plats i vår verksamhet på lika villkor. 

Stefan Persson, vice ordförande, går in som tillförordnad ordförande för Svenska Simförbundet fram till årsmötet våren 2020."

Med den här formuleringen medger styrelsen indirekt att den tvingat bort sin ordförande:

"Men Svenska Simförbundets styrelse tar den senaste tidens debatt på stort allvar, och har kommit till slutsatsen att det inte längre finns förutsättningar för Ulla Gustavsson att framgångsrikt leda Svenska Simförbundet."

Men som framgår ovan, det är inte styrelsens uppgift att avgöra om ordföranden har förutsättningar att fortsätta leda förbundet eller inte, det är SSF-mötets. Styrelsen har inte mandat att fatta ett sådant beslut och än mindre att i förbundets namn kommunicera det till omvärlden. Bägge dessa är stadgebrott.

Skälet till styrelsens slutsats är enligt pressmeddelandet:

"Hennes personliga uppfattningar och uttalanden står i kontrast till Svenska Simförbundets strategi och grundsyn, att alla barn ska få plats i vår verksamhet på lika villkor."

Denna anklagelse är ganska vag och svag. "Personliga uppfattningar och uttalanden" kan mycket väl vara skäl för en valförsamling att inte välja en kandidat. Man väljer ju personer man har förtroende för. Men det räcker knappast för att avsätta en redan förtroendevald. När en kongress avsätter en förbundsordförande, vilket är ganska sällsynt, handlar det normalt om betydligt allvarligare frågor.

Ordföranden anklagas alltså för att beträffande barnverksamheten hysa en annan åsikt än den som återfinns i Svenska Simförbundets "strategi och grundsyn". För att bedöma sakfrågan måste man då jämföra Ulla Gustavssons uttalanden i media med innehållet i de dokument som innehåller simförbundets "strategi och grundsyn". Första steget blir då att identifiera och läsa dessa dokument.

Enligt god föreningssed och normal föreningsjuridik ska ett förbunds grunddokument vara förankrade i stadgarna och eller stadgeenligt antagna av den högsta beslutande församlingen. Först då gäller de för alla medlemmar.

Kärnan i ett förbunds grundsyn ska finnas i ändamålsparagrafen. I Svenska Simförbundets stadgar är ändamålsparagrafen tyvärr mycket knapphändig och närmast teknokratisk.Att döma av den har förbundet ingen grundsyn. För den här diskussionen finns alltså inget att hämta där.

Tyvärr saknar stadgarna också i övrigt referenser till några grundläggande dokument som ska beslutas av SSF-mötet och som såväl styrelsen som förbundet i sin helhet har att följa. Stadgarnas § 124 anger vilka ärenden som ska behandlas på SSF-mötet. Inget nämns där om fastställandet av vare sig strategi, grundsyn eller annan policy. Även om det alltid finns utrymme att ta sådana beslut som motioner eller propositioner, försvagas givetvis styrelsens kritik ovan av att förbundet helt tycks sakna stadgeförankrade policydokument.

På Svenska Simförbundets hemsida fanns när jag sökte ingen rubrik "strategi och grundsyn". På "grundsyn" blev det noll träffar. Jag kunde inte heller hitta någon av SSF-mötet antagen nu gällande strategi för förbundet.

En huvudflik på hemsidan kallas "Strategi 2025".  Där kan man leta sig fram till ett pdf-dokument som kallas "Strategi 2025 - Svensk simidrott". Detta verkar inte vara ett antaget dokument, utan är snarare ett pågående påverkansprojekt. Under samma flik kan man också hitta "Verksamhetsinriktning 2018-2019".  I en inledningen anges att detta dokument bland annat bygger på en "Vision 2025" som styrelsen antog i juni 2017. Var på hemsidan man kan läsa den visionen har jag inte kunnat klura ut. Inget av detta förefaller dock vara av SSF-mötet beslutad policy och tillämpliga här.

Under fliken "Svenska Simförbundet" däremot hittade jag äntligen rubriken "Riktlinjer/Policys". Där har förbundet samlat "de olika strategier och policys som Svenska Simförbundet arbetar enligt." Märkligt nog är de bara tre stycken: Digital hantering, Jämställdhetsprogram och Sexuella övergrepp. Det är knappast dessa tre styrelsen syftar på i sitt pressmeddelande.

Det verkar alltså som att det inte finns någon av SSF-mötet fastställd "strategi och grundsyn" som ordföranden kan ha avvikit ifrån. Styrelsens anklagelser faller därför platt till marken. Men även om styrelsen haft rätt så hade den inta kunnat tving bort sin ordförande.

Negativa konsekvenser för oss alla
Det som skett i Svenska Simförbundet har inte bara skadat förbundet självt utan hela Föreningssverige. 

Efter det här (och en liknande händelse inom Socialdemokraterna) är det en mer eller mindre etablerad falsk sanning inom massmedia att en styrelse kan avsätta sin ordförande, vilket den alltså inte kan. 

Händelsen är också på väg att etableras ett falskt prejudikat som maktmissbrukare kan hänvisa till när de rensar ut motståndare ur styrelsen. Beteendet undergräver efterlevnaden av stadgarna och därmed föreningsdemokratin och vad värre är, vår gemensamma uppfattning om vad som är god föreningssed.

Med tanke på detta har Svenska Simförbundet och ytterst Riksidrottsförbundet en skyldighet mot sina medlemmar och mot övriga Föreningssverige att tydligt klargöra att styrelsen i Simförbundet inte hade rätt tvinga bort sin ordförande.

Att demokratin då och då försvagas i våra stora förbund är tyvärr inget ovanligt. Detta har stora spridningseffekter. Därför är det viktigt för förbundet självt och dess medlemmar, för Sverige som demokratisk land och för svenskt föreningslivs framtid att de demokratiska krafterna i sådana förbund, ja att vi alla, kämpar emot. Föreningsdemokratin är inte självklar, den måste försvaras!

Vilken slags organisation är Svenska akademien?

Den senare tidens händelser har aktualiserade frågan: Vilken slags organisation är egentligen Svenska akademien? Normalt är det inte svårt att lista ut en organisations juridiska form, men akademien har visat sig vara ett undantag. Och när jag väl fann det oväntade svaret ledde detta till ännu fler frågor.

1. Vad jag trodde Svenska akademien var
För att verkligen förstå händelserna i Svenska akademien och hur de ska hanteras måste man veta vilken typ av organisation den är. Varje organisationstyp har nämligen sin givna form och sina speciella regler.

Att döma av verksamheten handlar det om en ideell organisation. Att den är skattebefriad tyder också på detta. Men vilken slags?

All världens ideella organisationer kan delas in i tre huvudtyper utifrån hur de är styrda. En ideell organisation är antingen medlemsstyrd, självstyrande eller huvudmannastyrd. Exakt hur de sedan ser ut, vad de gör och vad de kallas växlar från land till land beroende på traditioner och lagstiftning. I Sverige kallar vi den första typen för ideell förening, den andra för stiftelse medan den tredje hos oss saknar övergripande benämning.

Av de tre är ideell förening den överlägset vanligaste typen. I den utser medlemmarna styrelsen och övervakar att den sköter sitt uppdrag. Årsmötet har revisorer till hjälp, men ytterst är det de närvarande medlemmarna som kontrollerar att styrelsen följt fattade beslut, stadgar och svensk lag.

Stiftelsen är den näst vanligaste typen. Där låses ändamål och stadgar vid grundandet och kan inte ändras inifrån. Alla stiftelsens angelägenheter handhas av styrelsen vilken förnyar sig själv genom kooptering, det vill säga, då ledamot avgår väljer styrelsen själv en ersättare. Stiftelsen har revisor, men då den saknar såväl medlemmar som huvudman övervakas den också av länsstyrelsen.

Huvudmannastyrd ideell organisation är rätt ovanlig i Sverige. Den juridiska formen kan växla, men ändamålet ska vara ideellt eller allmännyttigt. Organisationen kan vara helt eller delvis underordnad. Huvudmannen, som också är en organisation, kan till exempel bestämma den styrda organisationens inriktning, utse dess styrelse, bidra med resurser och granska dess verksamhet.

Vilken av dessa tre tillhör då Svenska akademien? Ingen! Den har lånat drag av alla tre, men är inte fullt rotad i någon.

Den mest anmärkningsvärda bristen i Svenska akademiens struktur är avsaknaden av kontroll. Ingen övervakar styrelsen - "de aderton" - och dess arbete. Visserligen har akademien revisor, men denne rapporterar enbart till styrelsen, som alltså ska "granska" sig själv. Vad som saknas är ett från styrelsen oberoende organ som med hjälp av revisor kan granska och bedöma styrelsens arbete och vid behov rätta till brister. Till skillnad från vad som är normalt i ideella organisationer kontrolleras Svenska akademien varken av huvudman, årsmöte eller länsstyrelse! Det är en fatal brist.

Både till sin struktur och till sin funktion ser Svenska akademien ut som en stiftelse. Den säger sig ha låst ändamål och låsta stadgar. Den har en styrelse som förnyar sig genom kooptering. Den saknar medlemmar och årsmöte och till synes också huvudman. Så långt stämmer det. Men en stiftelse måste enligt lag registreras som sådan, ha ordet "stiftelse" i namnet och ska övervakas av länsstyrelse. Akademien uppfyller inte detta och kan alltså inte vara stiftelse.

Svenska akademiens bristfälliga struktur tyder på att den skapats för att vara huvudmannastyrd. Hovet säger idag att nuvarande kungen från sina föregångare ärvt rätten att ändra akademiens stadgar, något som endast en huvudman kan göra. Om detta stämmer är kungen akademiens huvudman. Det som talar emot detta är att en kungs roll idag är en annan än förr, att inget dokument presenterats som visar att kungen är huvudman, att inget nämns om det i stadgarna, att kungen inte utser styrelsen och inte, såvitt känt är, årligen granskat akademiens ekonomi och verksamhet. Om kungen är huvudman så är han, så vitt känt, en under åratal passiv sådan. Det torde innebära att huvudmannaskapet genom praxis upphört och att akademien med tiden därmed blivit självstyrande.

Akademien har aderton ledamöter som skulle kunna ses som medlemmar. Utifrån detta skulle den teoretiskt sett kunna vara en ideell förening av invalstyp. Det som mest talar emot är att den saknar årsmöte som kan säkerställa att organisationen sköts på rätt sätt. Akademiens struktur lever inte upp till de grundläggande kraven enligt god föreningssed. Om akademien skulle vara en ideell förening, är den en uselt konstruerad sådan.

Slutsats, Svenska akademien hör inte hemma i någon av de tre huvudtyperna av ideell organisation. Den är varken ideell förening, stiftelse eller huvudmannastyrd. Och ändå finns den. Den måste var något!

När nu allt är uttömt finns ytterligare en faktor att att väga in, ett Svarte Petter-kort om man så vill. Svenska akademiens form och stadgar är oförändrad sedan 1700-talet och dessutom bristfälliga. Vilken juridisk form kan då komma ifråga? Vilken skulle inte enligt lag tvingat in akademien i ny form innan registrering? Om frågan ställs så kan endast ideell förening komma i fråga. Utifrån detta måste akademien vara en ideell förening, om än en felkonstruerad sådan.

Detta senare var därför min preliminära slutsats. Men jag hade fel. Ett tips från en vän fick mig att förstå det.

2. Hur akademien beskriver sig själv
Den "ständige sekreteraren" är Svenska akademiens talesman. Det är alltså främst vad denne säger om akademien som bör beaktas. Men de få uttalanden jag hittat är tyvärr inte särskilt klargörande.

I oktober 2009 skrev Göteborgs-Posten om Svenska akademiens ekonomi. Den då färske ständige sekreteraren Peter Englund sa då att akademien

närmast bör jämföras med "en ideell förening".

Det Englund säger är alltså att akademien inte är en ideell förening, men liknar en sådan. Att akademien inte är en ideell förening är klargörande, men att den liknar en sådan är vilseledande, akademien liknar ju en stiftelse. Men vad Englund syftade på är oklart. Kanske ville han inte säga att akademien såg ut som en ideell förening, utan att den var lika privat och juridiskt oreglerad som en sådan.

Englunds efterträdare Sara Danius har på akademiens officiella blogg beskrivit akademien och dess ekonomi. Inte heller hon skriver rent ut vad akademien är, endast vad den inte är:

Svenska Akademien är ingen statlig organisation och uppbär heller inte skattemedel.

Bägge dessa påståenden har visat sig vara tveksamma. Akademien är faktiskt registrerad som statlig organisation (se nedan) och åtnjuter som sådan en långt gående skattefrihet. Och "skattefrihet är att likställa med statsbidrag och kallas för skatteutgifter i statsbudgeten", skriver Focus i en intressant artikel om Svenska akademiens ekonomi.

Dessutom kommer en viktig del av akademiens inkomst från rätten att utge Post- och Inrikes Tidningar, ett statligt anslag enligt tidens sed som akademien fick av Gustav III. Denna intäkt är rimligen att jämställa med ett årligt statligt anslag.

3. Vad Svenska akademien verkligen är
Anledningen till att jag inte kunde identifiera vilken slags ideell organisation akademien är var att jag höll mig till privaträttsliga ideella organisationer. Jag kände inte till att staten faktiskt håller sig med en egen variant.

Egentligen är det förstås helt onödigt att själv försöka lista ut vilken juridisk form en organisation har. Det finns hemsidor på nätet som ger den typen av information. Där står att Svenska akademien så sent som den 1 januari 1979 registrerades som en ”Offentlig korporation och anstalt” med organisationsnumret 262000-1111.

Att registreringen skedde 1979 hänger ihop med att då införandes organisationsnummer. Vad akademien räknades som före detta datum har jag inte fått fram. Registreringen gjordes av Statistiska Centralbyrån (SCB), som registrerar och ger organisationsnummer till offentliga sektorns egna organisationer. För att registreras av SCB krävs att organisationen tillkommit genom "regeringsbeslut, landstingsfullmäktigebeslut, kommunalfullmäktigebeslut eller motsvarande".

Offentlig korporation och anstalt är en extremt ovanlig juridisk form. Enligt en rapport från SCB fanns det år 2014 totalt endast 36 stycken. Det ska jämföras med 149 000 registrerade ideella föreningar och drygt 21 000 stiftelser och fonder.

Att företrädare för Svenska akademien inte säger rent ut att akademien är registrerad som offentlig korporation beror kanske på att begreppet är så okänt och säger så litet.

Vad är då en offentlig korporation?

År 2008 publicerade Ekonomistyrningsverket Att verka genom andra - Kartläggning av organ med statligt åtagande. I denna rapport ingick tretton organisationer med den juridiska formen ”offentliga korporationer och anstalter”. En av dem var Svenska akademien. Rapporten förklarade:

"Vad som är offentliga korporationer är inte reglerat. Vad som vanligen avses är dock sammanslutningar av medlemmar, fysiska eller juridiska personer, som skiljer sig från andra föreningar genom att deras rättssubjektivitet grundar på ett offentligrättsligt erkännande av något slag, exempelvis i lag."

Enligt denna förklaring ser offentliga korporationer vanligen ut som föreningar. Och de verkar också, precis som ideella föreningar, sakna särskild lag och föreskriven organisatorisk form. Det handlar alltså om en statlig specialvariant av ideell förening. Om denna beskrivning är korrekt, så borde av detta följa att offentlig korporation, precis som ideell förening, styrs och regleras av sina stadgar, av god föreningssed och av prejudicerande domar. De kan då juridiskt hanteras precis på samma sätt som ideella föreningar.

Bland de offentliga korporationerna finns såväl välkonstruerade "ideella föreningar" som felkonstruerade. Till de förra hör Hushållnings-sällskapen. Att dessa regleras och förändras precis som ideella föreningar förefaller självklart. Det kan man se av deras stadgar.

Men Svenska akademien tillhör de senare, de felkonstruerade. I akademiens fall dock så pass felkonstruerad att den inte alls liknar en ideell förening utan snarare en stiftelse. Ska den då regleras och förändras likt en ideell förening eller likt en stiftelse? Svaret på den frågan ger två helt olika vägar framåt när Svenska akademien ska omorganiseras.

4. Är akademien statlig eller privat?
Sara Danius menade i citatet ovan att akademien inte är någon statlig organisation. Men som vi sett är organisationsformen det. Carl Hemström skriver i Organisationernas rättsliga ställning - Om ekonomiska och ideella föreningar:

Vid sidan av privaträttsliga organisationer förekommer offentligrättsliga korporationer. ... Korporationsrätten brukar dock inte behandlas inom privaträtten, och de offentligrättsliga organisationerna lämnas i det följande åsido.

Enligt Hemström är alltså Svenska akademien en offentligrättslig organisation.

I en not till Ekonomistyrningsverkets rapport citeras Håkan Strömberg och Bengt Lundell, Allmän förvaltningsrätt, Liber 2008 (här något förkortat):

Offentligrättsliga subjekt brukar definieras som sådana organ vars organisation är bestämd genom speciell lagstiftning eller genom stadgar som är fastställda av regeringen. ... Enligt förvaltningsjuridisk doktrin, lämnar regeringsformen egentligen inget utrymme åt särskilda offentligrättsliga subjekt. Det som av SCB kategoriseras som offentligrättsliga korporationer bör därför rent juridiskt betraktas som privaträttsliga subjekt åt vilka vissa förvaltningsuppgifter har lämnats.

Enligt Strömberg och Lundell däremot ska alltså en "offentlig korporation" och därmed Svenska akademien rent juridiskt betraktas som privaträttslig organisation med vissa av staten delegerade arbetsuppgifter.

Detta är möjligen förklaringen till att SCB 2016 i rapporten Det civila samhället 2014 – satelliträkenskaper  klassificerar "offentliga korporationer och anstalter" som ideella organisationer och som en del av civila samhället.

Med civila samhället menar SCB (som följer regeringens definition):

en arena – skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet – där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen. 

I sin roll som statistisk institution anser alltså SCB att "offentliga korporationer och anstalter" är skilda från staten. Detta trots att de faktiskt är upprättade av staten, fortfarande till viss del kontrolleras av staten och slutligen av SCB självt, i sin roll av registreringsorgan, anses ingå i offentliga sektorn. Minst sagt motsägelsefullt!

Enligt Kammarrätten i Stockholm slutligen är Svenska Akademien inte en myndighet och behöver därför inte  följa offentlighetsprincipen. Detta därför att Akademiens stadgar inte kan jämställas med en författning, dess verksamhet  inte finansieras av staten och den inte har någon bindning till riksdag eller regering (DN 29 maj).

Samtliga tre argument är diskutabla. Såväl stadgarnas status som huruvida akademien inte delvis finansieras av staten är tolkningsfrågor. Och vad det gäller koppling till riksdag och regering kan Kammarrätten ha helt fel. I den rapport från Ekonomistyrningsverket 2008 som nämnts ovan uppgavs nämligen att Svenska akademien sorterar under Utbildningsdepartementet.

Sista ordet är förmodligen inte är sagt i denna fråga.

Som det ser ut just nu verkar Svenska akademien vara en GONGO, en "statligt organiserad icke-statlig organisation" (Government Organized Non-Governmental Organization) - den internationella ideella sektorns ironiska benämning på organisationer i statens tjänst som söker ge sken av att vara sådana från staten skilda organisationer som FN-stadgan talar om.

5. Vem är ansvarig?

Offentlig korporation förefaller vara en statlig variant av ideell förening med precis samma juridiska för- och nackdelar och regler som en sådan.

Om det är korrekt kan en offentlig korporation konstrueras, verka och förändras på samma sätt som en ideell förening. Hushållningssällskapen (vars rötter sträcker sig ungefär lika långt tillbaka som Svenska akademiens), fungerar just så. Att vara offentlig korporation innebär för dem att regeringen ska godkänna stadgarna. Det ger också en särskilt utvidgad skattefrihet. I övrigt fungerar de precis som vore de ideella föreningar.

Om offentlig korporation är en variant av ideell förening måste organisationen redan vid registreringen ha en ideell förenings grundläggande form och stadgar. Den måste ha medlemmar, årsmöte, styrelse med mera. Annars får den problem.

Det är just detta som drabbat Svenska akademien. Den har en stiftelses form och verksamhet, men istället för att registrerats som stiftelse har den registrerats som offentlig korporation, det vill säga som en privilegierad variant av ideell förening. Denna registrering i kombination med att stadgarna från 1786 är mycket bristfälliga har skapat den inlåsning som akademien nu brottas med.

Det innebär att huvudansvaret för Svenska akademiens nuvarande problem måste läggas, inte på akademien själv och dess ledamöter, utan på de politiker och/eller myndigheter som avsiktligt eller genom försummelse skapat denna inlåsning. 

Att det finns konflikter i organisationer är normalt. Därför ska det finnas statuter i stadgarna som gör det möjligt för organisationen att hantera dem.  Tyvärr saknas relevanta sådana problem- och konfliktlösningsstatuter i Svenska akademiens stadgar. 

Det leder till följande frågor:

1. Varför registrerades Svenska akademien som offentlig korporation och inte som stiftelse? 
2. Varför reviderades inte stadgar och struktur innan registreringen?
3. Vilken instans tog ytterst beslutet om denna registrering? 
4. Vilket departement är idag ansvarig för Svenska akademien?
5. Varför ingriper inte detta departement i dag och rättar till statens misstag?

Hög tid parti, säkra demokrati!

Vad händer med demokratin i Sverige om riksdagspartierna inte längre är demokratiska?  

Ibland ger massmedia oss sällsynta inblickar i partiernas inre liv lokalt. Det man ser då kan vara oroande. Här två exempel.

Toppstyrning och konflikter om positioner
Det råder upprorsstämning inom Moderaterna i Uppsala. Kritiska medlemmar skrev i december till partiet centralt och anklagade de lokala och regionala styrelserna för toppstyrning och för "intriger, trakasserier och kotterier", vilket ska ha lett till medlemsminskning i länet. Detta enligt "Moderaterna kämpar med krisen i Uppsala" i Uppsala Nya Tidning (UNT) 5/3 2018.

UNT skriver bland annat:

Medlemmarna vittnade bland annat om en ohälsosam toppstyrning där de som är lojala mot ledningen premieras när exempelvis partiets listor inför valen sammansätts, medan kritikerna tystas och puttas undan.

Enligt "Maktkamp och schism inom SD" i UNT 12/3 2018 råder konflikt också inom Sverigedemokraterna Uppland. Partiets lokale ledare beskylls för toppstyrning. Oppositionen sägs ledas av en partianställd. Riksdagsman Pavel Gamov, nu utesluten, men tidigare SD:s ledare i Uppsala säger:

Många försöker ... komma åt ordförandeposter i länen, vilket ger tillträde till möten, ger ombud till landsdagarna och innebär tillgång till pengar via kommuner och region.

Är detta enstaka händelser? Nej, hävdar Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms Universitet. Enligt honom är det belagt att toppstyrningen av partierna ökat. Han anser att maktstrider och konflikter om positioner är vanligare idag "inte minst inför val när partierna ska upprätta sina listor med kandidater" (UNT 24/3 2018).

Partierna måste vara demokratiska
Svenska folket styr sitt land genom valda ombud, men det är partierna som utser kandidaterna och sedan samordnar de valda. För att förtjäna denna nyckelroll måste partierna leva upp till högt ställda krav, de måste vara demokratiska!

Politiska partier är ideella föreningar och måste förstås som sådana. De regleras inte genom lag, utan i första hand genom sina egna stadgar och god föreningssed. God föreningssed är vår nedärvda samlade kunskap om hur organisera och driva föreningar effektivt och demokratiskt.

En förening är demokratisk om den 1) har en demokratisk uppbyggnad, 2) har demokratiska stadgar, 3) bedriver verksamhet i enlighet med sin ändamålsparagraf, 4) följer sina stadgar och 5) också i övrigt följer god föreningssed.

Det räcker alltså inte med att vara demokratisk på pappret (1 och 2), föreningen måste också vara det i praktiken (3, 4 och 5). Utifrån detta kan vi ställa följande krav på våra partier:

• Partiernas stadgar ska vara demokratiska och överensstämma med god föreningssed.
• Medlemmarna ska vara jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. 
• Makten i partiet lokalt ska ligga hos medlemmarna samlade till stadgeenliga möten och inte hos styrelsen, annan partigruppering eller hos överordnad nivå.
• Alla val i partiet ska beredas och genomföras på demokratiskt vis.
• Styrelserna ska följa stadgarna och inte överträda eller missbruka sina mandat. 
• Anställda i partiet ska inte tillåtas delta i medlemmarnas beslutsfattande och val.

Lever riksdagspartierna upp till detta? Nja, som framgick ovan finns oroande tecken på motsatsen.

Medlemsras följd av interna problem
Varje år sedan 25 år tillbaka rapporterar partierna i gemen färre medlemmar än året innan. Fortsatt medlemsras för riksdagspartierna skrev UNT 4/3 2017. Vid utgången av 2016 hade nämligen samtliga partier utom Sverigedemokraterna tappat medlemmar. Socialdemokra-terna, som 25 år tidigare var störst med en kvarts miljon medlemmar, var vid utgången av 2016 fortfarande störst, men nu med bara 89 000 medlemmar.

När ideella föreningar tappar medlemmar brukar ledningarna skylla på yttre omständigheter, men orsakerna finns normalt internt. Partiernas ihållande medlemstapp är alltså inte bara i sig ett demokratiskt problem utan också indikation på inre problem hos lokalföreningarna, vilka också kan vara av demokratisk natur.

Tänkbara orsaker till medlemsras
I mitt blogginlägg Röstköp och medlemstapp för åtta år sedan pekade jag på den omfattande arvoderingen inom politiken som en tänkbar orsak till ett minskat medlemstal:

Partierna krymper, arvodena stiger. Det är två saker som hänger ihop och som i sin tur leder till röstköp och fortsatt medlemstapp.

Det som fick mig att ta upp frågan då var avslöjandet att medlemmar i Moderaterna hade köpt röster i provvalet för att kunna hamna på valbar plats på riksdagslistan.

En annan tänkbar orsak till medlemsminskningen kan vara att partierna slagit samman små lokalföreningar till stora. En sådan reform leder automatiskt både till medlemstapp och till ökade svårigheter att värva och behålla nya medlemmar. Detta har jag bland annat skrivit om i Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan.

En tredje orsak kan vara extern finansiering. Ideella föreningar som redan vid starten har god finansiering tenderar att förbli små; storvuxna föreningar som tidigare saknat men plötsligt får god finansiering tenderar att minska. Välfinansierade föreningar tycks nervärdera behovet av medlemmar och sky det hårda arbetet att värva, vårda och behålla dem. Chansen att en underfinansierad förening växer är därför betydligt större än att en välfinansierad gör det. Med tanke på att partierna med sina ymniga tillflöden av offentliga medel är Sveriges mest välfinansierade föreningar är det kanske inte konstigt att de tappat medlemmar.

De tre ovan nämnda orsakerna kan ha samverkat till medlemsraset, men jag utesluter inte att en studie av enskilda partier kan avslöja ytterligare några.

För tio år sedan skrev jag om de ständigt fallande medlemstalen i Partierna dör inte ut. Utlösande faktor då var Mats Knutsons lustiga spådom i TV Aktuellt, att om trenderna höll i sig skulle Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. Den prognosen är fel påpekade jag:

”Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte. Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten. Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura. Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning?”

Toppstyrning skadar föreningen och engagemanget
Det grundläggande med ideella föreningar, den logik de bygger på, är jämlikhet. Inom föreningen är alla medlemmar jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. Det är det demokratiska beslutsfattandet i föreningen, nerifrån och upp, och att medlemmarna väljer och vräker sina ledare som gör jämlikheten möjlig.

I UNT-artiklarna ovan klagade partimedlemmarna över toppstyrning. Det är allvarliga anklagelser. Toppstyrning är inte tillåten. Varken inom lokalföreningarna eller från distrikt eller förbund gentemot dem. Partierna är förbund och inom sådana är lokalföreningarna självstyrande inom de ramar som utgörs av stadgarna och kongressens beslut. Förbund styrs nerifrån och leds uppifrån. Överordnade styrelser (eller deras anställda) kan inte beordra eller diktera, de kan bara influera. Läs mer om detta i min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Det allvarliga med toppstyrning är att den undergräver jämlikheten och demokratin i föreningen, alltså föreningsformens själva fundament. Betänk att jämlikhet och demokrati är det som gör föreningen till förening, och att dessa två tillsammans framkallar föreningens tredje unika fördel: Det ideella engagemanget.

Det ideella engagemanget är föreningslivets absolut främsta och mest oundgängliga resurs. Det är en hållbar och förnyelsebar naturkraft som finns inom medlemmarna själva. Det är detta engagemang som ger föreningarna förtroendevalda och frivilligarbetare och en disciplinerad uthållighet i vardagsarbetet. Det ger energi, sammanhållning, problemlösning, tillväxtkraft och en smittsamhet och trovärdighet som är ovärderlig i såväl opinionsbildning som medlemsvärvning.

Att vara aktiv i föreningen ger inflytande
Att föreningsmedlemmarna har samma demokratiska rättigheter innebär inte att de alla har samma inflytande. Ledargestalter kan i kraft av sin personlighet ha mer inflytande. Men om vi bortser från dem kan vi konstatera att på årsmötet har de aktiva i föreningen i praktiken mer inflytande än de passiva. Mest inflytande har de mest aktiva. Detta är naturligt. Den större närvaron ger ett kunskapsövertag och ett större internt nätverk.

Att insatser för föreningen leder till större inflytande är accepterat, men utgör absolut inte någon formell rättighet. Den som gör mer eller ger mer kan inte kräva att få större inflytande, det skulle strida mot jämlikheten. Normalt är det för övrigt styrelse och ledare som är de mest aktiva.

I en situation där alla arbetar ideellt är det inget problem att aktivitet ger inflytande. Men om en förening har anställda uppstår problem. Tack vare sin avlönade närvaro får anställda mycket större inflytande än vad aktiva medlemmar har. Att då också ge dem rösträtt på årsmötet kolliderar med medlemmarnas rätt till jämlikhet och ska inte förekomma.

Otillåtet arvodera vanliga medlemmar
De allra flesta föreningar har inga arvoden. Men vad händer om en förening inför sådana? Om arvodena är symboliska och enbart ges till förtroendevalda händer inte så mycket, varken positivt eller negativt. Mer substantiella styrelsearvodena däremot kan leda till problem som minskad medlemsaktivitet, konflikter vid val och medlemstapp.

Och skulle en förening arvodera vanliga, aktiva medlemmar, ja, då skulle den få riktigt stora problem. Men det förekommer så vitt jag vet inte. Skulle det förekomma är det oförenligt med god föreningssed och strider också mot föreningsjuridiken. En ideell förening får nämligen inte betala sina medlemmar, det får bara en ekonomisk förening göra. Om den ändå gör det kan domstol förklara den vara en oregistrerad ekonomisk förening, vilket i klartext betyder att föreningen inte existerar.

Partierna mest arvodesdrabbade
De politiska partierna lever i symbios med staten. Det har lett till en unik situation där inte bara partiernas styrelser och anställda får betalt för sitt arbete, utan också tiotusentals vanliga medlemmar, nämligen alla de som företräder partiet i folkvalda församlingar, de folkvalda, och alla de som utsetts till andra externa styrelser och uppdrag. Det har gjort partierna till de mest arvodesdrabbade av alla ideella föreningar i Sverige. Medlemmar får givetvis inte betalt av partierna själva, utan av stat, kommun och landsting med flera. Partierna riskerar därför inte att avregistreras, men är inte skyddade från arvodenas övriga negativa effekter.

Den konflikt inom Moderaterna som relaterats ovan är exempel på sådana negativa effekter. Där anklagades den lokala partiledningen för fem brott mot den inre demokratin: 1) toppstyrning, 2) att gynna de som är lojala mot ledningen, 3) att manipulera kandidatlistorna inför valen, 4) att tysta kritikerna och 5) att putta undan kritikerna.

Även ganska små arvoden till vanliga medlemmar ger negativa effekter. Men ju högre arvodena är desto större risker. De kan till exempel skapa beroende, vilket kan leda till minskad rörlighet på posterna och till ökad konkurrens och konflikt om dem. Den som är beroende av eller hett eftersträvar arvoden bli sannolikt också mer villig än medlemmen i gemen att vara till lags och mindre benägen att på årsmöten ställa en felande styrelse till svars.

Arvoderingen av en stor grupp partimedlemmar har utan tvivel skadat den inre demokratin och stött bort icke-arvoderade medlemmar. Den bör också ha lett till en förändrad medlemsprofil bland de aktiva och lokalt mest inflytelserika (se ovan). Detta bör i sin tur ha lett till motsvarande förändringar i partiets politik och högre organ. Kanske var det sådant Olle Wästberg tänkte på när han i SvD (2/4 2018) skrev att de "politiska partierna blivit slutna eliter".

Partierna måste kvalitetssäkra sin inre demokrati
Den omfattande arvoderingen är sannolikt här för att stanna. Sannolikt kommer beloppen också fortsätta stiga. Påfrestningarna på partiernas inre demokrati kommer därför att öka. Ideella föreningar är noga balanserade demokratiska system utvecklade för att klara allehanda påfrestningar. Men den obalans i demokratin som uppstår när en stor grupp vanliga medlemmar arvoderas kan inte hanteras med traditionella verktyg. Dessa måste därför kompletteras. Att på så sätt säkra partiets inre demokrati är partiledningens och kongressens ansvar. Vi utomstående kan bara hoppas att det blir gjort innan det är försent.

Hur bevara demokratin då förening äger bolag?

Som jag tidigare påpekat ligger den avgörande makten i ideella föreningar hos årsmötet, men i aktiebolag istället hos styrelsen. Två oförenliga maktmodeller alltså. Vad händer med demokratin när förening skaffar bolag? Och hur ska föreningen hantera bolaget så att det inte skadar föreningen utan istället hjälper det nå sina mål.

Utmaningen med föreningsägt bolag
Poängen med föreningar är att de är demokratiska. I dem har medlemmarna - samlade till årsmöte - sista ordet i alla avgörande frågor. I aktiebolag däremot ligger mesta makten hos styrelsen. Den beslutar till exempel om bolagets mål, strategier, planer, budget med mera, sådant som årsmötet beslutar om i föreningar. 

Att bryta ut viss föreningsverksamhet och lägga den i helägt bolag är att utestänga medlemmarna från inflytande över just den verksamheten, något i sig odemokratiskt. Men vad värre är, ett bolag utgör i sig en koncentration av makt och resurser. När det läggs i en förening hotar det att göra hela föreningen mindre demokratisk och välfungerande. Innan årsmötet beslutar lägga verksamhet i bolag bör medlemmarna därför noga utvärdera huruvida fördelarna med detta verkligen överväger de nackdelar och risker som uppstår.

Odemokratiska föreningar är tillåtna
Utifrån rent juridisk synvinkel får även odemokratiska föreningar finnas. Demokratiska brister i föreningar är tyvärr heller inte ovanliga. Att minska demokratin är alltså inte förbjudet, men minskar medlemmarnas engagemang - föreningens viktigaste resurs - och kan leda till medlemstapp. Rent odemokratiska föreningar är med rätta allmänt illa sedda och är vanligen utestängda från statligt och kommunalt stöd. De kan dock överleva länge ändå om de på sekters och gangsterbands vis styr medlemmarna med järnhand eller om de med finansiering - på tvärs mot själva föreningsidén - i allt väsentligt gjort sig oberoende av medlemmars engagemang.

Demokrati gör föreningar framgångsrika
Enligt god föreningssed - våra nedärvda riktlinjer för hur bäst organisera och driva föreningar - måste en förening vara demokratisk, men inte som ett ideal, utan som en helt nödvändig förutsättning. Föreningen som organisationsform är nämligen svaret på människors behov av att som jämlikar kunna arbeta tillsammans på ett välorganiserat sätt. Medlemsdemokrati och valda ledare är det som gör detta möjligt.  

Den ideella föreningens kanske främsta fördel är att den, till skillnad från företag, förvaltningar och stiftelser, kan bli stark och framgångsrik trots knappa ekonomiska resurser. Strategiskt sett är brist på pengar faktiskt en fördel då föreningen och dess ledning då tvingas bli bra på det som gör en förening stark, nämligen medlemsmobilisering. Ett överskott på pengar tenderar på motsatt sätt att byråkratisera och försvaga en förening. Metoder som involverar medlemmarna är bra och de som passiviserar dem är dåliga.

Ägarsystem som bevarar demokratin
Att lägga verksamhet i bolag är ett mycket stort beslut i en förening. Det måste kombineras med  stadgeändringar, omorganisation och annat för att säkerställa att det även framdeles är medlemmarna och inte någon klick som styr och kontrollerar föreningen och dess verksamheter inklusive den bolagiserade verksamheten. Innehållet i detta ägarsystem avgör huruvida föreningen framöver fortfarande kommer att vara demokratisk eller inte.

Ett aktiebolag som äger ett annat aktiebolag har en välkänd form för detta, men att föreningar driver verksamhet i bolagsform är för dem så pass främmande, och har ännu skett i så liten omfattning, att ingen vägledning finns i god föreningssed. I aktiebolag sköts ägandet självständigt av styrelsen, vilket är logiskt där, men inte i föreningar. Eftersom makten i föreningen ligger hos årsmötet måste ägarsystemet börja där. Då finns två tänkbara modeller:

1. Dubbleringsmodellen: Modellen bygger på att föreningens medlemmar samlade till årsmöte dubblerar som bolagsstämma. Bolagsstämman hålls då separat men direkt efter årsmötet med samma deltagare. Den fattar de beslut en bolagsstämma normalt tar, men kan också ge vissa direktiv (som dock inte får strida mot aktiebolagslagen). 
2. Representationsmodellen: Enligt god föreningssed kan en förening, i sammanhang som anges i stadgarna, låta sig representeras av styrelsen eller av särskilt valda ombud. Föreningen kan alltså stadga att av årsmötet valda ombud ska utgöra bolagets stämma.  

Åtgärder vid inrättande av bolaget
Det ägarsystem som årsmötet beslutar om då föreningen skaffar bolag måste vara grundligt genomtänkt. Föreningens beslutsprocesser, funktioner och rutiner liksom stadgarna ska anpassas till den nya situationen. Dessutom ska årsmötet fastställa det nya bolagets namn, ändamål och bolagsordning.

Vad krävs av ägarsystemet?
Vad ska man tänka på när man utformar ägarsystemet? Vad måste vara med? Här förslag på några viktiga punkter:

• Föreningsdemokratin ska bevaras! Kärnan i föreningsdemokratin är att medlemmarna samlade till årsmöte kan tillsätta, styra, kontrollera, utvärdera och vid behov avsätta styrelsen. Detta måste finnas kvar även efter att bolag införts och även inkludera detta.  

• Skadlig maktkoncentration ska förhindras! Om föreningens styrelse samtidigt utgör bolagets styrelse får den en ur demokratisk synvinkel oacceptabelt stor makt, särskilt om denna dubblering - som ofta sker - kombineras med att bolagets VD också dubblerar som föreningens verksamhetsledare. Genom maktdelning kan detta undvikas.

• Förening och bolag ska hållas isär! När förening och företag verkar i samma lokaler finns stor risk för negativ inverkan på föreningsarbetet. Den kan minskas rejält genom att hålla verksamheterna åtskilda. Föreningens image utåt och inåt ska vara att bolaget är underställt föreningen.

• Föreningen ska ledas kraftfullt - på föreningsvis! En stor risk med bolagsägandet är att ledningen av själva föreningen försvagas genom att hamna ur fokus eller genom att styrelsen influeras av bolagstänk. Riskerna för detta måste minimeras. En förening ska ledas kraftfullt på föreningsvis!

• Bolaget ska drivas på bolagsvis! Aktiebolag har sina speciella fördelar. Det vore idiotiskt att ta risken med bolag och sedan inte göra mesta möjliga av dem. Bolagsledning kräver emellertid speciell kompetens, som kanske saknas i föreningen och som måste tillföras styrelsen. 

• Föreningens årsmötet ska granska också bolaget! Föreningens styrelse och revisor ska i sin redovisning till årsmötet även ta med bolaget, dess verksamhet och ekonomi. Det är nämligen ytterst årsmötet som ska granska bolaget och som vid behov ska ingripa och styra upp.  

Tänkbart ägarsystem
Att årsmötet dubblerar som bolagsstämma är inte att rekommendera. Det kan leda till en för svag kontroll av bolaget. Detta på grund av bristande kontinuitet bland årsmötesdeltagarna och en sannolik brist på kunskap om företag. Då årsmötet måste ha en fast styrning och kontroll av bolaget är därför "representationsmodellen" att föredra. Enligt den utser årsmötet några lämpliga ombud att tillsammans med föreningsstyrelsen representerar föreningen på bolagsstämman. 

För att säkerställa att föreningen har kontrollen över sitt bolag är det lämpligt att två personer från föreningsstyrelsen ingår i bolagsstyrelsen. En av dessa ska vara bolagsstyrelsens ordförande. För att förhindra skadlig maktkoncentration ska styrelsen i övrigt bestå av några föreningsmedlemmar och några externa experter.

När det gäller anställda är det viktigt de inom bolaget inte har någon roll eller uppgift i själva föreningen och vise versa, och att de inte tillåts delta i beslut på årsmötet. 

För ytterligare synpunkter på föreningar med bolag, se mitt tidigare inlägg Idrottsförening startar bolag - vad gäller?

----------------
Anm. Diskussionen och slutsatserna ovan avser lokalt förankrade ideella föreningar, Sveriges absolut vanligaste föreningstyp, med helägda aktiebolag. För andra varianter av ideella föreningar liksom för  andra proportioner av ägande krävs särskild analys.

En föreningsstyrelse har begränsad makt

Det är inte ovanligt att styrelsens makt i ideell förening överskattas. Det sker ofta i media, men ibland även bland föreningsaktiva och inom styrelser, som då tar sig mer makt än de har. Det kan bero på misstaget att tro att en föreningsstyrelse skulle ha samma makt som en bolagsstyrelse. Men ideella föreningar är demokratiska. Där är det medlemmarna som har makten och som på årsmötet fattar alla tunga beslut. Det styrelsen har egen rätt att besluta om är begränsat. 

Att en ideell styrelse fattar ett beslut den inte har rätt till kan förvisso bero på medvetet maktmissbruk, men beror inte sällan på ren och skär okunnighet. Jag har stött på bägge varianterna. Enligt de spelregler som gäller för ideella föreningar ska årsmötet eller extra årsmötet i sådana situationer ta styrelsen i örat. Vid grova övertramp bör styrelsen avsättas med förvägrad ansvarsfrihet och en ny styrelse väljas. En möjlighet finns då för föreningen att utkräva skadestånd.

En viktig orsak till att föreningsstyrelsers makt överskattas är influenser från näringslivet. Börsnoterade aktiebolag utmålas allmänt som mest effektiva. Mot den bakgrunden är det kanske inte underligt, om än olyckligt, att en del ser dem som föredömen även för föreningar.

Besluts- och ledningsstrukturen i ideella föreningen är årsmöte, styrelse och ordförande. Aktiebolagets har samma uppsättning med tillägg av verkställande direktör (VD). Likheten beror på att aktiebolaget - i vart fall i detta avseende - konstruerats med föreningen som förebild. Men likheten är bedräglig, makten fördelas nämligen olika i de två strukturerna. Det beror på respektive organisationstyps särdrag.

Aktiebolaget är ett företag med specialiteten att kunna locka och med vinst belöna investerare. För att skapa vinst tvingas det vara effektivt. Föreningen har inga investerare och delar inte ut någon vinst. Dess särskilda specialitet - en följd av det unika demokratiska beslutsfattandet - är förmågan att mobilisera, engagera och organisera medlemmar. Att det demokratiska beslutsfattandet är långsamt är ingen nackdel; för föreningen är demokrati viktigare än effektivitet.

I det börsnoterade aktiebolaget sköter styrelse och VD företaget med hjälp av anställda. Aktieägarna varken förväntas eller får engagera sig. Tillsammans äger de bolaget, men det ägarinflytande som utövas på stämman är rätt begränsat. Stämmans viktigaste styrmedel är att välja rätt personer till styrelsen.

I föreningen däremot spelar medlemmarna huvudrollen, ja rent av alla roller. De samlas till årsmöte,  bland dem väljs styrelse, revisorer och andra funktionärer, de är de aktiva som som hjälper styrelsen med föreningens aktiviteter, och normalt utgör de också målgrupp för föreningens verksamheter. Utan medlemmarna ingen förening, inga resurser och ingen verksamhet.

Medan bolagsstyrelsen ser sina aktieägare - en för företaget noga räknat ganska extern resurs - en gång om året, är föreningsstyrelsen helt beroende av och involverad med sina medlemmar året om.

Sådana skillnader har enorm betydelse när stämman eller årsmötet samlas. I föreningen består mötet av personer som har avsevärt mycket större engagemang, insyn och direkt och indirekt inflytande på sin organisation än vad de gängse aktieägarna någonsin har. Medlemmen är brett intresserad av sin förening, aktieägaren bara av ägarfrågor. En annan viktig skillnad är att närvarande medlemmar har var sin röst på årsmötet, medan aktieägarna har röstetal i proportion till antalet aktier de kontrollerar, vilket givetvis innebär att storägare har stort inflytande och övriga litet.

Dessutom, hur makt och befogenheter fördelas i aktiebolag följer av aktiebolagslagen. Den ger en särskild roll och stark makt till styrelse och VD. Någon motsvarande lag för ideella föreningar finns inte. En förening regleras istället av sina egna stadgar och därutöver i första hand av god föreningssed. Dessa normkällor prioriterar demokrati och lägger därför makten hos årsmötet. För föreningsstyrelsen är också lagen om sysslomän tillämplig. Den håller också styrelsen ansvarig inför sin uppdragsgivare, årsmötet.

En enkel översikt över roller och befogenheter i det börsnoterade aktiebolag respektive den ideella föreningen ser ut så här:

• Stämmans/årsmötets roll: 
• I aktiebolaget: Trots att stämman är bolagets högsta beslutande församling har den en ganska begränsad roll eftersom aktiebolagslagen ger styrelse och VD stort mandat. Främst bevakar den aktieägarnas intresse gentemot företagsledningen. Dess främsta styrmedel är att tillsätta, övervaka och vid behov byta ut styrelsen. 
• I föreningen: Årsmötet är verkligen föreningens högsta beslutande församling. Den väljer, övervakar och vräker styrelsen och ger den bindande direktiv genom att fastställa ändamålet, stadgarna, strategin, verksamhetsplanen, budgeten, investeringar, policy, organisatoriska förändringar, medlemsavgiftens storlek med mera. 
• Styrelsens roll:  
• I aktiebolaget: Bolagsstyrelsen förvaltar och förräntar aktieägarnas kapital, utser och entledigar VD samt övervakar och vägleder dennes arbete. Den fastställer också bolagets planer och mål och beslutar om alla större investeringar. 
• I föreningen: Styrelsen förvaltar och leder föreningen inom ramen för stadgarna och årsmötets delegeringar och direktiv.
• Ordförandens roll:  
• I aktiebolaget: Styrelsens ordförande planerar, sammankallar och leder styrelsemötena och eventuellt verkställande utskott. Detta sker i samarbete med bolagets VD.
• I föreningen: Utöver att leda styrelsens arbete och tillsammans med styrelsen leda föreningens arbete så är ordföranden föreningens främste företrädare och talesman.
• Chefens roll:
• I aktiebolaget: Det börsnoterade aktiebolaget måste enligt lag ha en verkställande direktör underställd styrelsen. Det är en maktposition med stora befogenheter. VD leder och företräder företaget och kontrollerar ensam personal och resurser i hela organisationen.
• I föreningen: Även föreningar kan ha anställd chef. Jämfört med bolagets VD har han eller hon dock en mycket svag ställning då alla befogenheter är delegerade från styrelsen och alltså inte kan vara större än de befogenheter styrelsen har. 

Aktiebolaget är rätt organiserat för sin logik och sitt ändamål, ideella föreningen för sitt. Att efterapa aktiebolaget är alltså ingen lösning för föreningen eller vice versa, det skadar organisationen, gör den svagare.

Slutligen, om det behövs kan föreningen givetvis utöka styrelsens beslutsmandat. Det kan ske genom att i stadgarna ge styrelsen rätt besluta i vissa angivna frågor. Det kan också ske genom att årsmötet beslutar att till styrelsen delegera beslutanderätt i viss fråga. Sådan delegering är dock endast giltig om den inte strider mot stadgarna.

----------------
Anm. Det finns många varianter av demokratiska föreningar och även odemokratiska. Den variant jag tagit som exempel ovan är den absolut vanligaste typen av ideell förening. Den som är lokalt förankrad, samlar individer som medlemmar, har årsmöte och styrelse, men sällan någon anställd. Se till exempel Föreningar är demokrati.

Dalkurds flytt återigen

I mitt förra inlägg diskuterade jag föreningsaspekterna på att fotbollslaget Dalkurd önskar byta kommun. Nu har styrelsen beslutat att föreningen ska flytta till Uppsala. Det kräver en ny kommentar.

Enligt föreningens pressmeddelande och uppgifter i massmedia har Dalkurds styrelse nu beslutat att flytta föreningen från Borlänge till Uppsala. Från och med januari 2018 ska föreningens A-lag träna i Uppsala, men spela sina matcher i Gävle. Ungdomsverksamheten i Borlänge ska fortsätta samtidigt som ny sådan ska byggas upp i Uppsala.

Föreningen, med nytt säte i Uppsala, ska alltså bedriva verksamhet även i två andra kommuner. Just detta kan det bli praktiska problem med. Enligt kommunallagen får nämligen en kommun inte upplåta resurser åt en förening med säte i annan kommun. Denna regel har på ett avgörande sätt styrt hur Sveriges alla folkrörelser och föreningar är organiserade lokalt. De håller sig inom kommungränserna.

Som framgick av mitt förra inlägg, Kan en förening byta kommun?, kan styrelsen i en ideell förening överhuvudtaget inte besluta om att flytta föreningen till en annan kommun. Då flytt kräver stadgeändring kan beslutet inte delegeras till styrelsen, utan måste tas av årsmötet eller om stadgarna medger det, av extra årsmötet.

Om styrelsen i en förening fattar beslut i strid mot stadgarna är det endast medlemmarna som kan göra något åt det. Medlemmar har i princip tre möjligheter:

1. Snarast kräva extra stämma för att få beslutet upphävt. 
2. Ta frågan till domstol. Domstolen kan efter prövning upphäva beslutet. Domstolen kan förbjuda styrelsen att genomföra det omtvistade beslutet tills prövningen är klar. 
3. I efterhand ta upp frågan på ordinarie årsmöte och där avsätta styrelsen för brott mot stadgarna, förvägra den ansvarsfrihet och välja ny styrelse. Den nya styrelsen kan sedan kräva den gamla styrelsen på skadestånd. 

När det gäller idrottsföreningar har Riksidrottsförbundet tyvärr beslutat att domstol inte får användas för sådan tvist. Istället ska tvisten

"utom i fall då annan särskild ordning är föreskriven i RF:s stadgar eller SF:s stadgar, avgöras enligt fastställt reglemente för Idrottens skiljenämnd". (Stadgemall, se 1 kap 8 §)

Om inte Riksidrottsförbundet kan förhindra att beslutet genomförs innan tvisten är löst kan den delen beslutas av allmän domstol.

Om medlemmarna inte vidtar åtgärder för att upphäva styrelsens beslut blir detta så småningom automatiskt giltigt när årsmötet beviljar styrelsen ansvarsfrihet eller efter ett år.

Kan en förening byta kommun?

Kan en ideell förening flytta till en annan kommun? Denna föreningsjuridiskt mycket ovanliga fråga har blivit aktuell i dagarna. Det handlar om fotbollsklubben Dalkurd FF som överväger att lämna Borlänge och flytta till Uppsala.

Dalkurd FF:s problem är att A-laget framöver behöver arenaresurser som hemkommunen Borlänge inte sägs kunna erbjuda. Enligt Uppsala Nya Tidning undersöker klubben därför möjligheten att flytta till Uppsala. (Se Dalkurd flyttar – om önskelistan uppfylls UNT 2017-09-26).

I ett brev till kommunen skriver ordföranden:

”Vi i Dalkurd FF:s styrelse anser att vi har bättre möjligheter att utvecklas som förening och fotbollsklubb om vi flyttar föreningen till Uppsala. Vi vill härmed bekräfta att vi flyttar Dalkurd FF till Uppsala om följande förutsättningar kan uppfyllas av Uppsala kommun:” (sedan följer två krav utifrån A-lagets behov; inget sägs om den omfattande  ungdomsverksamheten).

Kan styrelsen besluta om flytt?

Enligt UNT-artikeln gav ett extra årsmöte förra hösten styrelsen mandat att på egen hand besluta om flytt.

Kan det verkligen stämma? Det strider ju helt mot god föreningssed som är den norm demokratiska föreningar ska uppfylla. Uppgiften kontrolleras bäst genom att titta i protokollet från mötet. Det ska finnas på föreningens hemsida. Men tyvärr inte. Dalkurd lägger nämligen inte ut sina årsmötesprotokoll på hemsidan, vilket den borde göra. Däremot fanns en informationstext om extra årsmötet. Enligt den föreslog en medlem att medlemmarna skulle lämna över beslutet till styrelsen. Detta är i linje med UNT:s uppgifter, men detta blev inte stämmans beslut:

"den stora majoriteten röstade för att styrelsen får i uppdrag att undersöka eventuella möjligheter för flytt samt att ha i åtanke att fatta rätt beslut för alla barn och ungdomar som spelar i våra lag".

Enligt föreningens egen information ska styrelsen alltså inte besluta om flytt, utan endast att utreda frågan. Att barnens och ungdomarnas intressen särskilt ska beaktas därvid är en mycket betydelsefull inskränkning av uppdraget.

Den citerade informationstexten kan naturligtvis vara fel och det kan också ha tillkommit nya årsmötesbeslut sedan förra året. Men det spelar egentligen ingen roll, rätten att besluta om en flytt kan överhuvudtaget inte delegeras. Detta framgår av stadgarna.

Tyvärr saknas även stadgarna på Dalkurds hemsida. Det är inte acceptabelt. Stadgarna, namn på styrelsen och årsmötesprotokollen är sådant som man normalt alltid ska kunna hitta på en bidragsberättigad förenings hemsida.

I just detta fall spelar det mindre roll att jag inte hittar Dalkurds stadgar. Jag vet att dessa, precis som alla andra idrottsföreningars, i allt väsentligt måste överensstämma med Riksidrottsförbundets stadgemall och den finns på nätet.

Enligt mallen ska i kapitel 1 § 2 anges var föreningen har sitt säte, alltså i vilken kommun den finns. Om föreningen ska flytta måste denna paragraf ändras. Att flytta är alltså en stadgeändringsfråga.

I demokratiska föreningar kan endast årsmötet ändra stadgarna. Så också i stadgemallen. Av kapitel 1 § 7 framgår att endast ordinarie årsmöte kan ändra stadgarna. Det innebär i sin tur att endast ordinarie årsmötet kan besluta om flytt.

Till saken hör att varken årsmötet eller styrelse har rätt att fatta beslut som strider mot stadgarna. Sådana beslut är inte giltiga och kan upphävas. Om ogiltiga beslut verkställs kan styrelsens ledamöter bli personligt ekonomiskt ansvariga.

Kan en ideell förening överhuvudtaget byta kommun?

En större, viktigare, fast mer filosofisk fråga är huruvida en ideell förening överhuvudtaget kan flyttas. En förening består av sina medlemmar. Utan dem finns inte föreningen. Det är svårt att tänka sig att en förening får eget liv och flyttar ifrån sina medlemmar för att på den nya orten skaffa nya. Det strider mot föreningens själva natur. Låter detta flummigt? Kanske, lyckligtvis finns också reella juridiska hinder.

Att flytta föreningen från den ort där medlemmarna eller merparten av dem finns till en annan ort kan vara föreningsjuridiskt otillåtet då det missgynnar de medlemmar som inte kan flytta med. Det räcker med att en mindre del av medlemmarna missgynnas för att flytten inte ska vara tillåten. Vilken medlem som helst kan överklaga beslutet, normalt till domstol, men i detta fall  till "idrottens skiljenämnd", och där få det upphävt. Som jag ser det måste därför samtliga medlemmar vara överens om eller acceptera flytt för att den ska vara tillåten. Men för att få full klarhet i detta skulle behövas en rättslig prövning.

Min slutsats är alltså att en ideell förening normalt inte kan byta kommun. Dalkurd bör därför söka andra lösningar på sitt problem.

Svårt organisera volontärer i föreningsland

Sverige är mycket djupt präglat av sin föreningstradition. Det gör att vi är bra på att organisera medlemmar, men har svårt hantera ideella som inte är det, alltså frivilliga eller volontärer. Det handlar inte främst om brist på kunskap, utan är en fråga om världsbild. Eftersom medlemmar helt dominerar vår föreställningsvärld skymmer de volontärerna. I USA och andra anglosaxiska länder är det precis tvärt om. Där är det volontärerna som skymmer medlemmarna, stiftelserna som skymmer föreningarna.

Både hur man organiserar medlemmar och vad det innebär att vara medlem är allmän kunskap i Sverige. Denna robusta tradition är resultatet av många hundra års framgångsrik föreningsdrift här i landet. Men någon motsvarande tradition, kunskap och insikt om hur organisera eller hur vara ideell i ett annat sammanhang än förening har vi inte. I de anglosaxiska länderna är det som sagt tvärt om.

De som är ideellt aktiva utan att vara medlemmar brukar vi i Sverige traditionellt kalla "frivilliga", men numera kallas de allt oftare "volontärer". De som gör ideella insatser i sin förening utan att vara förtroendevalda brukar kallas "aktiva medlemmar".

Trots att aktiva medlemmar och frivilliga (volontärer) bägge är ideell arbetskraft är skillnaderna dem emellan mycket stora:

• Medlemmarna är själva grunden för en förening. De styr den, fastställer dess mål, följer upp och utser dess ledning. Dessutom är de föreningens främsta resurs. Hur medlemmarnas ideella insatser ser ut, organiseras och leds och hur stor andel av medlemmarna som är aktiva beror på typ av förening och typ av verksamhet, allt från självhjälpsgrupper och kampanjande till organiserat servicegivande. I en typisk förening arbetar dock de aktiva medlemmarna med uppgifter, mål och metoder som de själva bestämt.

• Volontärer eller frivilliga däremot utför av organisationen bestämda och ledda arbetsuppgifter i ett sammanhang vars ledning och mål de inte kan påverka. Frivilligarbete organiseras på samma sätt som betalt arbete och kan ha samma och inte sällan högre grad av effektivitet än sådant. 

• Aktiva medlemmar är delägare som gör en insats i sin egen organisation, volontärer är obetald arbetskraft i någon annans.

• Aktiva medlemmar värvas som en i gänget, frivilliga rekryteras till en ledig arbetsuppgift.

• Medlemmars aktivitet bygger på engagemang; de är oöverträffade när det gäller arbetsuppgifter som kräver sådant, till exempel opinionsbildning. Volontärers aktivitet bygger på inlärda arbetsuppgifter och disciplin; de är oöverträffade när det gäller servicegivande uppgifter.

• Medlemmar finns bara i föreningar, frivilliga kan finnas i varje annan typ av organisation.

I England, USA, Kanada andra länder, som har sina ideella rötter i en "charity"-kultur huvudsakligen baserad på stiftelser, är det mer naturligt att organisera volontärer än aktiva medlemmar. Kunskapen om hur man gör det har i framförallt USA systematiserats och blivit en slags kunskapsbaserad profession. Som stöd finns ett otal experter, böcker, utbildningar och konferenser.

Den kunskap som vi idag har i Sverige om hur man organiserar frivilliga (volontärer) har vi importerat från framförallt USA och England. Svenska Röda Korset gick i början av 1990-talet i spetsen för systematisk import och spridning av sådan kunskap. Drivande var den nationelle chefen Lars Pettersson. Bland annat ordnade Röda Korset en regeringsstödd tvådagarskonferens om frivilligarbete på Norra Latin i Stockholm.  Där introducerades "volunteering" och "volunteer management" av de ledande internationella experterna Susan Ellis (USA) och Justin Davis Smith (England).

Efter det har gjorts många andra satsningar för att fånga in den här kunskapen, bland annat har ett antal kommuner gjort studieresor till Kanada. Som resultat av politiska initiativ och alla dessa ansträngningar skapades bland annat ett antal Frivilligcentraler och för framtiden viktiga organisationer som Riksförbundet Sveriges Frivilligcentraler och Frivilligsamordnarnas Förbund.

Att vi efter nästan 30 år av kunskapsinhämtning och praktisk erfarenhet fortfarande inte blivit mer framgångsrika på att organisera volontärer är inte så underligt. Detta är nämligen inte i första hand en kunskapsfråga, d.v.s. att veta hur man gör. Det är en världsbildsfråga, en ideologisk fråga. För att framgångsrikt växla över från att organisera medlemmar till att organisera frivilliga måste man lära sig att se ideella på ett helt nytt sätt. Man måste se och förstå att medlemmar och frivilliga är två helt olika saker som inte får blandas samman. 

Att lära in konsten att organiserar volontärer är inte svårt. Men att ta det mentala klivet från att organisera medlemmar till att organisera volontärer är det. Jag har sett ett antal exempel på hur svårt det är.

För att lyckas med frivilliga ska inte bara frivilligorganisatören kunna sitt jobb, alla övriga i organisationen måste också förstå skillnaden mellan att vara medlem och att vara volontär. Och inte minst, de som blir volontärer måste förstå att detta är något annat än att vara aktiv medlem.

Och vice versa givetvis, i föreningen ska de ideellt aktiva organiseras som medlemmar och inte som vore de frivilliga. I annat fall försvagas föreningen.

Föreningarna är demokrati

Att kalla föreningar "en skola i demokrati" är att förminska deras demokratiska roll. Föreningarna är demokrati. Historiskt sett är de till och med all demokratis ursprung och förlaga. Och skulle politik och stat framöver urarta kommer medborgarna att behöva sina föreningar som försvar.

Föreningsdemokratin är ingen övningsuppgift, den levs och utövas. Den genomsyrar såväl föreningarnas struktur som arbete. Det är medlemsdemokratin som gör föreningarna möjliga. 

Medlemsdemokrati i sin renaste form hittar man i de lokala föreningarna, de på gräsrotsnivå. Det är de lokala, små och självfinansierade ideella föreningarna som är Sveriges mest demokratiska institutioner. Men det gäller bara de som baseras på god föreningssed.

Det som gör föreningen speciell, det unika som skiljer den från varje annan typ av organisation (till exempel företag) eller brist på organisation (till exempel nätverk), är att i den är alla jämlika.

När jämlikar vill arbeta målinriktat tillsammans i organiserad form behöver de ett trovärdigt, enkelt och tillförlitligt system för att 1) slå fast ett gemensamt mål och 2) tillsätta, granska och avsätta ledningen. Föreningsdemokratin är svaret på dessa behov. Därför uppstod föreningarna fordomdags och därför kommer de också att finnas kvar i framtiden.

Det som möjliggör jämlikheten är föreningsdemokratin och dess institutioner, framförallt ändamålsparagrafen, stadgarna, årsmötet, styrelsen och revisorerna. Ramarna för dessa finns inte i lag utan i god föreningssed, den tysta, erfarenhetsbaserade kunskap som dagens föreningsliv ärvt från tidigare generationer.

Föreningsdemokratin gäller endast för medlemmarna. Endast de kan fatta föreningens beslut och välja dess funktionärer. Varje utomståendes inblandning minskar demokratin. Förekomsten av anställda i en förening är alltså inte oproblematiskt, men det får vi diskutera en annan gång.

Föreningar på vikingatiden

Hur länge det funnits föreningar och föreningsliv i vårt land är ingen som vet. Utan tvivel går de långt tillbaka i historien, men bevarade bevis är inte äldre än 1000 år. De finns på runstenar från vikingatiden. 

För drygt 10 år sedan skrev jag att det i Sverige fanns tre runstenar som nämner gillen, den dåtida benämningen på det vi idag kallar föreningar. Det var:

• Runstenen vid Bjälbo kyrka i Östergötland (ÖG64). Där står: ”Kämpar reste denna sten efter Grep, sin gillesbroder, Juddes son. Love ristade runorna.”
• Runstenen vid Mariakyrkan i Sigtuna (U379): ”Frisernas gillebröder läto resa denna sten efter Torkel, sin gillebroder. Gud hjälpe hans ande. Torbjörn ristade.”
• Runstenen vid Prästgatan i Sigtuna (U391): ”Frisernas gillesbröder…dessa /runor/ efter Alblod, Slodes bolagsman. Den helge Krist hjälpte hans ande. Torbjörn ristade.”

Men numera vet jag att det finns åtminstone tre runstenar till:

• Runsten vid Törnevalla kyrka i Östergötland (ÖgMÖLM1960;230):  ”Ölver reste denna sten efter Dräng, Ögers son, sin gillesbroder.” 
• Runsten vid Brunnsta bro i Uppland (U641): ”Hedenger och Björn reste (stenen) efter (den) gode bonden Gilde.” 
• Runsten nu i Ekolsund i Uppland (U642): ”Hedenger och Björn reste (stenen) efter Gilde, sin fader.” 

De två senare runstenarna nämner samma personer. Enligt Från Abjörn till Örjar - Personnamn på runstenar i Enköpings kommun ska namnet Gilde på U642 tolkas som ”Gillesbrodern”.  

På de två runstenarna i Sigtuna (nummer 2 och 3 ovan) nämns "Frisernas gille". Detta är alltså Sveriges tidigast kända föreningsnamn. Vad föreningen gjorde är inte känt, men en rimlig gissning är att det handlar om en sammanslutning av köpmän från Frisernas rike. Detta utifrån att den typen av föreningar för skydd och ömsesidigt stöd på främmande ort var mycket vanliga under medeltiden. Dagens studentnationer vid Uppsala Universitet är för övrigt en variant. Man skulle kunna säga att ”Frisernas gille” var vår första invandrarförening.

Finns det fler runstenar som nämner gillen? Kanske. Men mera intressant är att tänka sig att det finns mer att lära om föreningar och föreningsliv under vikingatiden från runstenar som inte nämner gillen utan endast indirekt talar om sådana. Så vitt jag kunnat se har ännu ingen forskat på det.

Särskild forskning behövs nog för att hitta sådana indirekta referenser. Runinskrifterna kan behöva tolkas med föreningsglasögonen på. För några veckor sedan hittade jag av en slump en lämplig runsten. När jag läste dess text tänkte jag spontant att detta handlar om en förening, men intressant nog är det inte den gängse tolkningen bland runforskare.

Jag syftar på runstenen Sö179 som står framför Gripsholms slott utanför Mariefred i Södermanland. I modern tappning lyder dess inskrift så här:

 ”Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De for manligen fjärran efter guld och österut gav örnen (föda), dog söderut i Särkland.”

Tola har alltså rest stenen efter sin son Harald som deltog i det av Ingvar ledda vikingatåget österut till Ryssland och vidare söderut till de muslimska länderna. Detta är ett välkänt vikingatåg. Det nämns på över tjugo runstenar i Mälardalen och i sagan om ”Ingvar den vittfarne”.

Det i detta sammanhang intressanta finns i textens första mening. Där kallar modern sin son Harald för ”Ingvars broder”.  Vad för slags broder är detta? I sin information om stenen skriver Riksantikvarieämbetet:

”En fråga som diskuterats livligt är varför runstenen rests till minne av endast en av bröderna. Den förklaring som vunnit störst tillslutning är att Tola endast varit Haralds mor och inte Ingvars och de två alltså varit halvbröder. Man kan också tänka sig att monumentet bestått av två stenar en över Harald och en över Ingvar, där den senare stenen gått förlorad. En tredje möjlighet är att broder här inte åsyftar släktskap utan betecknar `vapenbroder, fosterbroder` eller liknande. En sådan betydelse av ordet broder förekommer i en runinskrift från Hällestad i Skåne.”

Av de tre förklaringarna anser jag den första vara konstruerad och långsökt och inte särskild trolig. Den andra förklaringen är möjlig, men att det funnits en sten till är en ren spekulation. För den som är bevandrad med föreningar och föreningshistoria framstår en variant av den tredje förklaringen som självklar. Det var den jag själv automatiskt tänkte på när jag såg texten. Den enklaste och troligaste förklaringen är att Harald och Ingvar inte var halvbröder utan gillesbröder.  

Föreningsformen är speciell lämplig för att bland jämlikar mobilisera resurser och folk för en viss verksamhet och därvid välja (och avsätta) ledare. Under medeltiden var det vanligt att deltagarna i handelsresor finansierades och organiserade resan på det sättet. De delade på kostnaderna och arbetet och sedan på vinsten. På samma sätt var det med sjörövarna. Utifrån denna kunskap är det väl rimligt att tänka sig att också under vikingatiden såväl enskilda skepp som hela vikingatåg kunde organiseras som föreningar. Harald och Ingvar kan alltså ha varit bröder i en, med dagens ordval, ekonomisk förening för att bedriva handels- och vikingatåg.

Utifrån detta är det troligt att det finns mer föreningsinformation att hitta på runstenar. Om vikingatåg var en slags ekonomiska föreningar så borde det i runinskrifterna också finnas fler ord som tyder på det. Och en snabb titt visar att sådana finns. Enligt Svenskt Runordregister finns ordet skifta (som i att skifta vinsten) på runstenarna Sö163, Sö 165 och Sö166. Och ordet bolagsman, kamrat på runstenaren Vg182, U391, Sö292, U954 Vg122 och Vg112.

Idrottsförening startar bolag - vad gäller?

En idrottsförening kan lägga viss del av sin verksamhet i bolag. Det är ett vanskligt projekt som man helst bör låta bli. Men om man ändå gör det så finns här några synpunkter på hur det bör gå till.

I Sverige har vi en mycket stark föreningstradition. Därför är idrotten här organiserad i ideella föreningar. Och därför fungerar de så bra, det vill säga under förutsättning att de styrs och leds av personer som förstår och respekterar den ideella modellen och den demokratiska formen.

I de anglosaxiska länderna däremot är föreningstradition och föreningskompetens avsevärt svagare. Kanske är det just det som i England nödvändiggjort och möjliggjort att fotbollsklubbar drivas som bolag. Det är inget som är relevant för oss.

Man bör allmänt sett undvika att introducera företagsmodeller och företagsmetoder i driften av ideella föreningar. Det fungerar inte bra. Föreningar som leds utifrån företagstänk försvagas och lever farligt. Företagslogiken och den ideella logiken är nämligen inte kompatibla. Om det finns mer att läsa i min bok Professionell ideell - Om att verkar med ideell logik.

I Sverige är det inte tillåtet för idrottsklubbar att vara bolag, men ideella föreningar kan äga bolag och lägga viss del av sin verksamhet där. Detta är också tillåtet enligt idrottens egna regler.

Enligt min mening måste bolaget vara helägt av föreningen om dess verksamhet ingår i föreningens kärnverksamhet. Endast för föreningen perifer verksamhet kan läggas i bolag som endast delvis ägs av föreningen. Ett bolag med externa partners kan liknas med vilket externt samarbete som helst. Vad som är kärnverksamhet respektive perifer verksamhet framgår av föreningens ändamålsparagraf.

Att driva ett helägt bolag är för föreningen ganska oproblematiskt under förutsättning

1.  att föreningsverksamhet och bolagsverksamhet hålls helt åtskilda,
2.  att dessa drivs av var sin uppsättning funktionärer och 
3.  att bolaget är helt underställt årsmötets styrning och kontroll. 

Direkt problematisk blir företagsdriften om företagsstyrelsen och föreningschefen samtidigt är styrelse och chef för bolagsverksamheten. Då kommer bolagsverksamheten på grund av sin natur att förr eller senare äta upp ledningens tid och engagemang. Då försvagas årsmötets kontroll över såväl förening som bolag. Och då undergrävs stegvis föreningsverksamheten.

En förening som vill bolagisera viss verksamhet kan inte ha bråttom. I den processen måste föreningsstadgarna följas till punkt och pricka, annars saknar besluten legitimitet och kan upphävas.

Ändamålsparagrafen anger vad en förening ska bedriva för verksamhet. Den styr såväl årsmötets som styrelsens befogenheter. Om en del av verksamheten ska brytas ut och läggas i bolag måste alltså ändamålsparagrafen ändras. Det är en stadgeändring som normalt kräver likalydande beslut på såväl ordinarie årsmöte som särskilt inkallat extra årsmöte.

Inom bolaget gäller aktiebolagslagen. Den ger styrelse och VD större och annorlunda befogenheter än motsvarande inom en ideell förening. Inte minst på grund av det är det viktigt att föreningen noga styr och övervakar sitt bolag.

Årsmötet är föreningens högsta beslutande organ och ska utöva ägarrollen. Innan bolagsbildandet ska det besluta om bolagsordning, arvoden med mera. Det ska sedan utgöra bolagets bolagsstämma och fatta alla därmed sammanhängande beslut, inklusive att utse och vid behov avsätta bolagsstyrelse och revisorer. Dessa befogenheter och hur det ska gå till måste skrivas in i föreningens stadgar innan bolagsbildandet.

Det är också årsmötet som till sist fattar beslutet att låta bilda bolaget.

Vad krävs för att vara folkrörelse?

Konstfrämjandet har enligt hemsidan trettiofem medlemmar. Märkligt nog tycks organisationen också räkna sina elva distrikt som medlemmar. Om vi lägger till också dem har Konstfrämjandet totalt färre femtio medlemmar, alla juridiska personer. Det är därmed ett ganska litet förbund.

Att Konstfrämjandet med sitt ändamål, sin struktur och sin verksamhet har just denna storlek är givetvis inget problem. Det är normalt. Det som är underligt och som föranleder min kommentar är att TT nu beskriver Konstfrämjandet som en "folkrörelse". Se Sydsvenskan och Uppsala Nya Tidning.

Denna TT:s användning av "folkrörelse" gör begreppet totalt meningslöst. I så fall kan varje ideell förening kallas folkrörelse.

Någon fastställd, av alla erkänd, definition av folkrörelse finns inte. Men talar vi om organisationer och inte rörelser, finns traditionellt vissa kriterier som måste uppfyllas:

• Den juridiska formen ska vara ideell förening. 
• Medlemmarna ska vara personer, inte organisationer.
• Strukturen ska vara demokratiskt förbund baserat på lokalavdelningar och distrikt.
• Det egna medlemsantalet ska vara betydande.
• Den geografiska spridningen ska vara vid, helst landsomfattande.

När det gäller medlemsantalet, som är det viktigaste kriteriet, bör organisationen enligt min mening samla minst 1 % av befolkningen, alltså behöver ett förbund idag 100 000 medlemmar för att räknas som folkrörelse.

Just Konstfrämjandet faller helt utanför folkrörelsebegreppet då dess medlemmar är organisationer, inte personer. Att en del av medlemmarna i sin tur har personer som medlemmar och i vissa fall väldigt många sådana gör ingen skillnad. Konstfrämjandet kan nämligen inte räkna medlemmarnas medlemmar som sina.

Konstfrämjandets karaktär av att vara specialiserad serviceorgan åt sina uppdragsgivare (medlemsorganisationerna) framgår bra, tycker jag, av det ursprungliga namnet: Folkrörelsernas Konstfrämjande.

P.S.
Jag har diskuterat folkrörelsebegreppet tidigare på den här bloggen, till exempel i Visst kan moderaterna bli en folkrörelse, Uppfanns folkrörelsen i USA? och  Folkrörelsen är ett förbund XXL. 

Ideella fusioner i USA

Det är dags att påminna om att Svea Hovrätt i en dom berövat ideella organisationer rätten att gå samman, det vill säga fusioneras. Det är en orimlig dom som måste upphävas. Se mitt tidigare inlägg Svea Hovrätt har fel om fusion av ideella föreningar.

Den här gången påminner jag med en länk till en aktuell artikel i Stanford Social Innovation Review, en webbtidning väl värd att bevaka: Nonprofit Mergers that Work. Den handlar om fusioner bland ideella organisationer i USA.

Självklart är det stor skillnad mellan Sveriges och USAs ideella sektorer. Den svenska domineras ju av medlemsbaserade organisationer, alltså ideella föreningar, medan den amerikanska domineras av "nonprofit organizations", en helt annan typ av organisation då den saknar medlemmar och därmed demokratisk styrning. Men behovet av att kunna fusioneras finns både här och där. 

Ideella fusioner behövs för en välfungerande ideell sektor!

Fusion viktigt verktyg för ideella föreningar

Att kunna gå ihop, fusioneras, är ett viktig verktyg i den ideella verktygslådan. Det behövs bland annat för att skapa och driva våra folkrörelser. Utan fusionsverktyget skulle Sveriges ideella sektor se helt annorlunda ut.

Som framgått i mitt tidigare inlägg Svea Hovrätt har fel om fusion av ideella föreningar så har hovrätten hävdat och baserat en dom på den godtyckliga föreställningen att

”en ideell förening inte kan fusioneras utan i stället kan upphöra genom likvidation".

Det hovrätten påstår är att ideella föreningar inte kan gå samman såsom företag kan. Istället måste den eller de föreningar som ska anslutas först läggas ner innan medlemmar och kvarvarande egendom kan överföras till den mottagande föreningen. Hur detta skulle gå till i praktiken förklarar inte hovrätten.

Vi ska inte här fördjupa oss i hovrättens föreställningar, utan istället titta litet på hur det ser ut i verkligheten med några konkreta exempel. Ideella fusioner är vanliga. De är viktiga för att bredda, fördjupa och forma ideella rörelser. Utan dem skulle många ideella föreningar och förbund inte se ut som de gör idag. Tidigare var ideella fusioner inget problem, men hovrättsdomen kanske gör att fusionsrätten nu behöver skrivas in i stadgarna.

IOGT-NTO

IOGT-NTO är en av Sveriges viktigaste ideella föreningar historiskt sett. Förbundet har sedan sin start med sin idé, verksamhet, opinionsbildning och föreningsmässiga föredöme hjälpt till att dana vårt samhälle. Dess betydelse för alkoholpolitiken är väl känd. Mindre känd är kanske rörelsens betydelse för folkrörelsemodellens utveckling och utbredning och dess bidrag till Sveriges demokratisering och modernisering genom "sina" folkrörelseskolade riksdagsmän. 

Det IOGT-NTO vi ser idag är resultatet av ett antal fusioner. Låt oss nämna de viktigaste. 

Den första logen (lokala föreningen) bildades i Göteborg. Idén spreds sig och fler loger bildades. Dessa gick i Arboga 1880 samman till IOGT. Detta förbundsbildande var den första fusionen.

Snart splittrades förbundet. Ett antal loger bröt sig ur och bildade NGTO. År 1922 gick detta förbund samman med TO och blev NTO.

År 1970 förenades IOGT och NTO och dagens IOGT-NTO kom till. Samtidigt fusionerades förbundens ungdomsförbund, scoutförbund och barnaktiviteterna. Åtta organisationer blev alltså fyra. Två rörelser blev en.  

Läs mer: IOGT-NTOs historia och på Wikipedia.

Svensk Biblioteksförening

Bland Svensk Biblioteksförenings ca 3 000 medlemmar finns både bibliotek och enskilda inom svenskt biblioteksväsende. Syftet är att verka för ett nationellt bibliotekssystem av hög standard.

Skrapar man på en ideell förenings historia så hittar man ofta en fusion. Så även i detta fall. Den nuvarande organisationen kom till då Sveriges Allmänna Biblioteksförening och Svenska Bibliotekariesamfundet gick samman år 2000. 

Läs mer: Svensk Biblioteksförenings historia.

Svenska Röda Korset

Prins Carl var sannolikt 1900-talets främste ideelle entreprenör i Sverige. När han blev ordförande 1903 var Svenska Röda Korset en mycket liten förening. Under hans ledning fram till 1945 blev det en stor folkrörelse med en mycket omfattande och nyskapande verksamhet.

En betydelsefull pusselbit i Röda Korsets omvandling var samgåendet 1915 med den då relativt nybildande, men betydligt större föreningen med samma syfte, Drottning Sophias förening till understödjande av härens och flottans sjukvård.

I den fusionen var det David som slukade Goliat. Den gav Röda Korset ett stort antal nya medlemmar, men vad viktigare var, den gav det nya förbundet en distriktsstruktur, ett antal nya lokalföreningar och sannolikt också en förbundskultur.

Efter fusionen började Röda Korset att växa på allvar. Antalet lokalavdelningar ökade från 224 år 1915 till 2 600 år 1965. Medlemsantalet växte i samma takt. År 1903 så var mindre än 0,1 procent av befolkningen medlemmar i Röda Korset. 1919 var det en procent, 1935 nästan två procent, 1940 fyra procent och 1945 drygt åtta procent.

Fusionen 1915 var strategisk. Utan den hade tillväxten inte varit möjlig.

Sveriges Pensionärsförbund (SPF)

De flesta ideella föreningar nämner inget om fusioner i sina stadgar. Här ska vi lyfta fram en folkrörelse som faktiskt gör det, nämligen Sveriges Pensionärsförbund (SPF).

Förbundets stadgar förutsätter att förbundet kan slås samman med annat förbund och reglerar också hur detta ska gå till. De antagna normalstadgarna för förening respektive för distrikt har motsvarande skrivningar. I "Normalstadgar för förening" står om fusion i "§12 Upplösning/sammanslagning":

"Upplösning av föreningen eller sammanslagning med annan förening ska beslutas av årsmötet och biträdas av minst fyra femtedelar av antalet närvarande medlemmar. Om upplösning sker eller föreningen beslutar utträda ur distriktet ska samtliga handlingar och tillgångar överlämnas till distriktet.
    Före beslut ska samråd ske med distriktsstyrelsen.
    Sker upplösning genom likvidation ska samtliga handlingar och återstående tillgångar överlämnas till distriktet.
    Sker upplösningen genom fusion går föreningen antingen upp i en annan förening eller går föreningen jämte annan förening tillsammans upp i en för ändamålet nybildad förening. Medlemmarna i den överlåtande föreningen blir medlemmar i den övertagande föreningen, den överlåtande föreningen upplöses utan likvidation och dess tillgångar och skulder övertas av den övertagande föreningen."

Tidigare skulle jag nog sagt att det är onödigt för en ideell förening att ta upp frågan om fusion i stadgarna. Men med tanke på Svea Hovrätts inställning till ideella fusioner kanske det ändå är en god idé som fler bör ta efter. Men hur det ska formuleras i stadgarna tror jag nog man bör fundera vidare på. 

Aktuellt om ideella fusioner i England

Vad gäller ideella sektorn är alla länder olika. Det som är rätt och riktigt i ett land behöver inte nödvändigtvis vara det i ett annat. Trots det är det lärorikt att följa utvecklingen i andra länder.

I föregående blogginlägg påpekade jag att ideella föreningar lika mycket som andra organisationstyper kan behöva fusioneras. Här mer på detta tema.

Det har nämligen kommit ny rapport om England och Wales som redovisar fusioner ibland "charities".

En "charity" (bokstavligen välgörenhetsorganisation) är inte en organisationstyp, utan är snarare en särskild skattestatus som en ideell organisation kan få av Charity Commission. Det kan alltså röra sig om både föreningar/förbund och stiftelser.

Rapporten omfattar alltså inte hela den brittiska ideella sektorn, bara "charities". Under drygt ett år fram till april 2014 var 189 sådana inblandade i 90 fusioner. Totalt berördes 32 000 anställda, vilket är fyra procent av "charity"-sektorns arbetskraft.

Största fusionen var den som resulterade i St Mungo’s Broadway. Efter sammanslagningen ger den varje natt tak över huvudet åt 2 500 hemlösa. I den mest komplicerade fusionen gick tio organisationer samman.

Läs mer om detta i rapporten The Good Merger Index.

Någon motsvarande statistik från Sverige finns inte.