Äventyrsroman med viktig föreningshistoria

Jag har just läst Ken Folletts senaste bok En värld utan slut. Det är en lättläst äventyrsroman om England under 1300-talet. Den har toppat bestsellerlistorna i många länder.

Det som gör att jag skriver om den här är att den också på ett alldeles utmärkt sätt illustrerar betydelsen av ideella föreningar och metoder under medeltiden. Borgarna i staden Kingsbridge organiserar sig i skrån (oturligt nog felöversatt till gillen i den svenska utgåvan) och gillen på demokratisk grund. Det gör att de tillslut kan frigöra sig från sitt feodala beroende av klostret och bli en fri handelsstad.

Boken illustrerar också kampen mellan demokrati och byråkrati i klostret. Klostersamfunden var ursprungligen ideella organisationer. Av tradition hade munkarna och nunnorna rätt att genom omröstning välja sina egna ledare. Men överheten – såväl den kyrkliga som världsliga – önskade sätta stopp för det. Därför införde de regeln att den valde också måste bli godkänd av dem. Så småningom utvecklades detta till att ledarna helt och hållet tillsattes uppifrån.

Läs boken och du får viktig föreningshistoria på köpet.

Tror du att detta bara är påhitt i en äventyrsroman och inte verklighetsbaserat? Då kan du läsa historikern Barbara W. Tuchmans En fjärran spegel – Det stormiga 1300-talet. Det är en också en lättläst och spännande bestseller fast på vetenskaplig grund.

Och slutligen, vill du veta vad 1300-talets föreningar har för betydelse för dig idag. Då kan du läsa professor Robert Putnams Den fungerande demokratin – Medborgarandans rötter i Italien.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En värld utan slut av Ken Follett

Födkrok istället för engagemang

Under rubriken ”Dyraste fullmäktige i Solna” berättar Uppsala Nya Tidning (23/1) om de arvoden som ledamöterna i kommunfullmäktige får. Idag är det endast i 20 av landets kommuner som uppdraget fortfarande är ideellt. I övriga varierar arvodena från närmast symboliskt till mycket välbetalt.

I en undersökning av arvodena som tidningen Dagens Samhälle gjort ligger Solna i topp. Där får kommunfullmäktiges ledamöter ett årsarvode på 34 900 kronor och dessutom 730 kronor per sammanträde (dubbelt om mötet varar mer än fyra timmar). I Tingsryd, Uppvidinge, Ängelholm och Borgholm får ledamöterna inget arvode alls. Så var det i alla kommuner förr.

Professor Erik Amnå är demokratiforskare vid Örebro Universitet. Han anser att sitta i kommunfullmäktige bör vara ett obetalat förtroendeuppdrag så som det var förr. Men trenden går åt andra hållet. Enligt Dagens Samhälle ställde ledamöterna i ungefär 60 fullmäktige upp ideellt, alltså gratis, år 2000. Nu är det bara 20.

”Nu får man in ett inslag av ekonomisk kalkyl som inte leder till att det blir ett bra urval av människor som kommer dit. Jag tycker man ska försöka motverka tendenser som leder till att politiker blir ett yrke, så att det inte blir så att man går till sin syo-konsulent i skolan och frågar hur ska jag välja för att bli politiker, säger Amnå.”

Erik Amnå har rätt. Arvodena snedvrider rekryteringen och förvandlar politikeruppdraget till en födkrok istället för ett engagemang. Att detta leder till negativa effekter vet vi från föreningslivet (som ju är den politiska demokratins urmoder).

Kyrkostämman avskaffas – klok strategi?

Bara några dagar efter att jag publicerade min förra blogg, rapporterade Uppsala Nya Tidning (UNT 17/1) att Östuna församling strax utanför Knivsta nu håller sin allra sista kyrkostämma. För den som funderar över Svenska kyrkans framtida framgång är det en mycket intressant artikel.

Kyrkostämmans uppgång och fall
Kyrkostämman har sina rötter i sockenstämman som etablerades i slutet på 1200-talet. Från början behandlade den socknens alla angelägenheter, såväl kyrkliga som världsliga, men 1862 separerades de två. Sockenstämman är alltså anfader till både kyrkostämman och dagens kommuner.

När den skapades byggde sockenstämman på redan etablerade demokratiska traditioner som fanns inom det medeltida och förmedeltida föreningslivet. Med dem lades grunden för ett starkt demokratiskt lokalt självstyre.

Den direktdemokrati som sockenstämman vilade på har numera försvunnit helt inom kommunalpolitiken och nästan helt inom kyrkan. Den sista resten, kyrkostämman, har endast levt kvar i de allra minsta församlingarna, de med färre än 500 röstberättigade medlemmar. Enligt UNT rör det sig om 17 stycken i hela Uppland. Och nu försvinner den helt. Det beslutade Kyrkomötet 2007.

Kyrkostämmans roll
Förr hade kyrkostämman stor betydelse. ”Det var här som alla beslut, problem och ekonomiska frågar inom församlingen togs upp och avgjordes. I dag har den förlorat en stor del av sin makt. Den enda betydelsefulla uppgiften är numera att utse ett kyrkoråd”, skriver UNT och fortsätter:

”Förr i tiden hölls kyrkostämma två gånger om året och extrainkallade stämmor var vanligt när någon viktig fråga skulle avgöras. Men i och med att beslutsorganets makt ebbat ut har också stämmorna blivit färre och mindre välbesökta. I Östuna församling hölls den senaste för tre år sedan när kyrkorådet skulle väljas. Cirka 15 personer deltog.”

Leder till minskat engagemang
Kyrkostämmans ordförande Wille Palmgren och kyrkorådets ordförande Kim Nylander i Östuna anser att avskaffandet kommer att leda till minskat ideellt engagemang.

Min kommentar
Svenska kyrkan är numera en ideell organisation, men den har ännu inte anpassat sin organisationsstruktur och sitt sätt att verka till denna nya logik. Det är ganska naturligt. I mycket stora organisationer tar det tid t.o.m. att börja förändras i rätt riktning. Ofta krävs en större kris för att det ens ska bli av.

Nu till frågan om kyrkostämman:

Indirekt demokrati är nödvändig i förbundsstrukturer, men inte på gräsrotsnivån. Där fungerar det bäst om styrelser väljs på och rapporterar till ett årsmöte till vilket alla medlemmar är inbjudna.

Antalet medlemmar som verkligen kommer på årsmötet är vanligen inte så stort – det är de mest engagerade som kommer. Men deras engagemang är toppen på ett isberg. Utan dem försvinner även övriga. Att få kommer till årsmötet är därför inget skäl att avskaffa det.

Det är naturligtvis viktigt att ett årsmöte har mandat att fatta beslut om alla viktiga frågor som rör medlemmarna. Att ha mötet fast utan ansvar är skendemokrati. Det leder i sig till lågt deltagande. Ökat ansvar leder till ökat engagemang.

Utanför de allra största städerna har små församlingar största förutsättningarna att skapa den samhörighet och det engagemang som leder till aktiva medlemmar och många medlemmar. Sådana små församlingar kommer att fungera bäst ifall de leds av styrelser som väljs av och rapporterar till ett årsmöte till vilket alla församlingsmedlemmar är inbjudna.

Alltså, om Svenska kyrkan vill öka det ideella engagemanget och hejda medlemstappet, så vore det klokt att öka antalet små församlingar, återinföra kyrkostämman och att ge stämman ett ökat mandat.

Sammanslagningar försvagar Svenska kyrkan

Antalet församlingar i Svenska kyrkan minskar snabbt. Snart har 40 % försvunnit sedan år 2000. Det är en utveckling som borde oroa kyrkans ledning.

Några ögonblicksbilder
Antalet församlingar i Svenska kyrkan har minskat snabbt sedan skilsmässan från staten. Här är några ögonblicksbilder från hösten 2008:

• Gryta kyrkliga samfällighet och pastorats tio församlingar kommer med stor sannolikhet att slås samman (Uppsala Nya Tidning 7 december).
• I Boden utreder samfälligheten en sammanslagning av församlingarna Gunnarsbyn, Sävast och Överluleå (Norrbottens-Kuriren 18 november).
• ”Vendels församling har ansökt hos stiftsstyrelsen att får gå ihop med Tegelsmora församling. Det skulle bland annat spara pengar, anser man i Vendel. Problemet är bara att Tegelsmora inte vill.” (Uppsala Nya Tidning 24 november)
• Fyra församlingar i Stockholm kan bli en. Men två av församlingarna, Johannes och Matteus, vill inte vara med. (Kyrkans Tidning 5 december).
• Göteborgs stift föreslår att fem församlingar ska bli en (Borås Tidning 29 oktober).

Snabb minskning
Vid separationen från staten hade kyrkan 2 517 församlingar. Sedan dess har antalet minskat snabbt. Se nedan. Enligt Kyrkans Tidning (26 november) kommer det bara att finnas ca 1 460 efter nästa års kyrkoval. Det är en minskning på över 40 %:

• År 2000 fanns 2 517 församlingar.
• År 2002 fanns 2 219 församlingar (- 298, - 12 %).
• År 2006 fanns 1 837 församlingar (- 382, - 17 %).
• År 2008 fanns 1 803 församlingar ( - 34, - 2 %).
• År 2010 kommer att finnas 1 462 församlingar (- 341, - 19 %).*
• Total minskning sedan 2000: - 1 055 församlingar (- 42 %).*

* Prognos. Samtliga siffror baseras på uppgifter i Kyrkans Tidning 26 november, 2008.

Skäl till sammanslagningar
Sammanslagningarna brukar motiveras med vikande befolknings- (urbaniseringen!) och medlemsunderlag (sekulariseringen!), dålig ekonomi, tung administration m.m. Strukturer som lever kvar sedan statskyrkotiden tycks också verka i samma riktning. Det finns t.ex. krav på att varje församling ska kunna hantera kyrkofullmäktigeval.

Inte bara små
I början var det främst små församlingar i glesbygd som slogs samman. Men nu drabbas även medelstora städer som Norrköping, Eskilstuna och Södertälje, och Stockholms innerstad.

Negativa effekter
En färsk utvärdering i Lunds stift av effekterna visar att antalet gudstjänster minskat kraftigt i de sammanlagda församlingarna. Antalet gudstjänstbesökare och de förtroendevaldas och frivilligas engagemang minskar också.

Kyrkan är numera en ideell organisation
Efter frigörelsen från staten är kyrkan åter en ideell organisation och Sveriges största folkrörelse. Det är ur den synvinkeln man måste se sammanslagningarna.

Ideell logik
Ideella organisationer baseras på ideell logik. Denna skiljer sig från de logiker som gör myndigheter och företag framgångsrika. Endast genom att basera sin struktur, verksamhet, strategier och beslutsfattande på ideell logik kan Svenska kyrkan bli riktigt framgångsrik. Det är en stor skillnad, kanske den största, från statskyrkans dagar.

Små församlingar bättre än stora
Låt oss ta församlingssammanslagningarna som exempel. Företag och myndigheter, som baseras på pengar och personal, har stordriftsfördelar, men det har inte ideella organisationer, som baseras på medlemmar och ideella insatser. De har smådriftsfördelar och lyckas bäst om det lokala arbetet utförs i många små enheter.

Sammanslagningar försvagar
Baserat på vad vi genom forskning och praktik vet om folkrörelser och andra ideella organisationer, inte minst frikyrkoförsamlingar, så kan vi generellt säga:

• Att folkrörelser växer genom att öka antalet lokalorganisationer. Det är inte pengar som är det viktiga, utan förmågan att lokalt skapa ett ideellt engagemang.
• Att det är betydligt enklare att skapa och behålla ideellt engagemang i små lokalorganisationer än stora. Trehundra medlemmar är optimalt; däröver minskar engagemangsgraden.
• Att en minskning av antalet lokalorganisationer leder till allmän tillbakagång. Färre självstyrande lokala enheter leder till färre ideellt engagerade, vilket i sin tur leder till minskat medlemsantal, färre sympatisörer m. m.

Bättre strategi behövs
Kort sagt, dagens sammanslagningar stoppar inte, utan snarare spär på Svenska kyrkans problem. De borde bekymra kyrkans ledning. De behöver en bättre strategi. En som också tar hänsyn till att kyrkan numera åter är en ideell organisation.

Ideella föreningens död?

I ett inlägg i Nonprofit Online News skriver Michael C. Gilbert om "The End of Organization?" (Organisationens död?). Där förutspår han den ideella föreningens död. Den ersätts istället av nätverk, menar han. Anledningen är förändringar i kommunikationsmönster och -metoder. Han förklarar inte i detalj hur detta hänger ihop, men vänder sig framför allt mot den hierarkiska strukturen i den "moderna organisationen".

Gilbert tycks tro att ideella organisationer har sin nuvarande form och struktur inte p.g.a. reella behov, utan p.g.a. formella regler och krav som staten ställer vid registreringen. Problemet med den förklaringen är att föreningsformen är äldre än föreningsregistret och också används i länder (som Sverige) utan register.

Naturligtvis är Gilbert helt fel ute; föreningarna är inte på väg att dö ut. Men det verkligt intressanta med hans inlägg är att han listar fem viktiga innovationer som behövs för att nätverk (enligt honom) ska kunna ta över föreningarnas roll. Hans lista är tänkvärd och illustrerar svårigheterna med att driva verksamhet i nätverksform:

1. Vi måste hitta en metod att göra nätverksstrukturer påtagliga för utomstående.
2. Vi måste utveckla och sprida ett nätverksspråk anpassningsbart för olika situationer.
3. Vi behöver modeller för samverkan och kommunikation anpassade till "nätverksorganisationerna".
4. Vi behöver nya finansiella strukturer som gör nätverksfinansiering möjlig.
5. Vi behöver nya lagar så att nätverk kan anställa personal.

Jag tycker tanken att ersätta föreningar med nätverk är märklig. De två kompletterar ju varandra och gör varandra framgångsrika; ingen av dem klarar sig särskilt bra på egen hand. Det är som en tegelvägg: föreningarna är tegelstenarna, nätverkandet är murbruket. Det är den kombinationen som skapar det sociala kapitaltet och som gör ideella sektorn så effektiv som samhällsbyggare, vilket Robert Putnam visat.

"Svenskt Föreningsliv" behövs

Det är framförallt tre saker som gör den svenska ideella sektorn svag och kraftlös i förhållande till stat och näringsliv:

1) Föreningslivet är splittrat. Inom vissa delsektorer (t.ex. idrott, handikapp, folkbildning eller frivilligt socialt arbete) och rörande vissa aspekter (t.ex. ledning och insamling) finns organiserat samarbete, men det är begränsat både i omfång och djup. Att sektorn inte ser sig som och agerar som en särpräglad och enhetlig sektor med gemensamma intressen gör den svag.
2) Föreningslivet är osynliggjort. I förhållande till sin historiska och nutida betydelse och storlek är den ideella sektorn märkligt osynlig och underskattad. Den förekommer knappast alls i historieböckerna och i media, och ses inte som en viktig framgångsfaktor i politiken och samhällsdebatten. Osynligheten gör sektorn svag. Därför får den inte det samhällsstöd den förtjänar.
3) Föreningslivet saknar röst. Förr stod politik och föreningsliv nära varandra. Så är det inte idag. Istället är föreningarna utelämnade åt statens godtycke på gott och ont, och saknar samtidigt det samhällsinflytande de borde ha. Att sektorn inte talar med klar och tydlig röst såväl i Stockholm som i Bryssel gör den svag.

Den svenska ideella sektorn är i paritet med den engelska, men saknar dess inflytande. Skillnaden beror inte på att staten i England är mer tillmötesgående, förmodligen tvärt om, utan på att ideella sektorn där är välorganiserad. Där finns t.ex. sedan länge paraplyorgan som NCVO och forskningsinstitut som Volunteering England.

Jag anser att de ideella föreningarna i Sverige på liknande sätt bör bilda ett paraplyorgan för att tillvarata deras intressen. Det skulle kunna heta Svenskt Föreningsliv.

Ett sådant förbund ska givetvis inte göra det som medlemmarna kan göra själva. Det ska inte konkurrera med dem eller på annat sätt begränsa deras framgångsmöjligheter. Tvärt om ska det fokusera på det medlemmarna behöver men inte kan göra själva. Det ska främja föreningar, deras tillväxt och deras verksamhet på olika sätt. Här är några förslag på vad det kan göra:

1. Verka för föreningsfriheten, tydliggöra föreningslivets betydelse och kraft, och tillvarata dess intressen i Stockholm och Bryssel.
2. Verka för att staten underlättar och inte försvårar för ideella organisationer och ideell verksamhet. Hit hör t.ex. att bevaka att lagstiftning, skattefrågor, bidragsystem, offentlig upphandling m.m. utformas så att de inte missgynnar ideella organisationer.
3. Verka för att staten ger ideella sektorn ett motsvarande stöd som näringslivet med forskning, utbildning, statistik, nystartarstöd m.m.
4. Verka för ett gott och effektivt samarbete mellan föreningar och företag. Detta kan innefatta samarbetsmodeller för CSR, sponsring och företagsfrivilliga. Normer kan etableras för konkurrens m.m.
5. Främja och sprida kunskap till medlemmarna och andra om hur man leder, förvaltar och administrerar ideella organisationer (till skillnad mot företag och myndigheter). Hit hör också att se till att sådan kunskap beaktas vid ny lagstiftning och nya regler, t.ex. se till att bokföringsregler, revision och liknande utformas utifrån föreningarnas förhållande och behov och inte som nu utifrån företagens.
6. Verka för att ideella organisationer, verksamheter och lösningar blir mer kända bland och bättre förstådda av massmedia, forskare och politiker.
7. Säkerställa nödvändig service till föreningarna antingen i egen eller i annans regi. Det kan gälla speciellt anpassade villkor, avtal, försäkringar, betalningssystem, biljettkostnader m.m. och en gemensam arbetsmarknad med egen profil och egna avtal.
   
   Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Frivilliga och frivilliga hjälpare

Den 15 maj kunde man läsa följande bildtext i Uppsala Nya Tidning (UNT):

Frivilliga hjälpare. En frivillig volontär hjälper en kvinna att ta sig ur ett jordbävningsdrabbat område i Sichuanprovinsen. (Foto: AP)

Det är vanligt i det flesta länder där detta inte aktivt motarbetas av myndigheterna, att privatpersoner hjälper till i räddningsarbetet vid stora och små katastrofer. Vad ska sådana kallas?

På svenska har vi sedan länge använt ordet frivilliga om de som på ideell basis utför ett visst arbete, t.ex. räddningsarbete. På sistone har det svengelska volontär spritts allt mer i media. Det är onödigt och förvirrande då det redan finns ett fullgott ord på svenska. Den citerade bildtextens ”frivillig volontär” illustrerar tydligt problemet.

Vid katastrofer finns det ofta två slags frivilliga: 1) De som är utbildade och organiserade för att bistå utsatta människor, och 2) de som spontant hjälper till.

Den första gruppen ingår ofta som en ordinarie del av räddningsinsatsen i nära samarbete med myndigheterna. De får inte betalt men utför ett professionellt arbete (jämför med Sjöräddningen här hemma).

Den senare gruppen agerar spontant och på egen hand. Den kan ibland göra avsevärd nytta, men skapar oftare stora problem för det organiserade räddningsarbetet, t.ex. genom att blockera tillfartsvägar m.m. Detta finns väl dokumenterat från olika katastrofer.

Det är viktigt att skilja mellan de två. De som är utbildade och organiserade är de vi ska uppmuntra och stödja. De kallas normalt frivilliga (på engelska volunteers). De bör inte blandas samman med de övriga, som vi kanske kan kalla frivilliga eller kanske hellre spontana hjälpare.

Partierna dör inte ut

Medlemsantalet i de politiska partierna minskar år från år. Det har varit en tydlig trend i åtskilliga år och rapporteras regelbundet i media.

TV Aktuellt återkom till frågan i går (8 maj). Den inrikespolitiske kommentatorn Mats Knutson hade med hjälp av statistiken 1991-2007 räknat framåt. Om trenderna fortsätter oförändrade, menar han, kommer Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. (Någon liknande prognos för övriga partier går inte att skapa.) Hur går det då med demokratin, undrade han?

Men prognosen är fel, vilket är lätt att visa. Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte.

Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten.

Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura.

Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning? Går det verkligen att upprätthålla skillnaden mellan förtroendevalda och tjänstemän i parti och politik när de alla arbetar heltid och mot ersättning?

Jag tror inte det är försent ännu, men ganska snart. Jag tror att de största partierna, om de vill, kan vända utvecklingen. Men då måste de ta itu med sitt största folkrörelseproblem, hur garantera att inte oarvoderade medlemmar ständigt missgynnas i det inre partiarbetet?

Dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Den svenska ideella sektorn är i mått av ideellt aktiva lika stor och betydelsefull som sin motsvarig­het i USA, England och andra ledande västländer, men den är oorganiserad och splittrad och har därför inte det samhällsinflytande och det stöd den förtjänar.

Som en följd av denna splittring och av oförmågan att se sig själv som just en sektor, så saknar sektorn också kunskap, teorier och gemensam syn på hur man idag bör driva ideella organisationer och föga görs gemensamt för att förändra den situationen.

Det är väl känt från andra sammanhang att organisationers samtida samarbete och konkurrens leder till allas framsteg, att företeelser som Silicon Valley fungerar som drivbänkar för allas utveckling.

Inom svenskt föreningsliv har vi en tradition att inte samarbeta (samtidigt som vi ofta hävdar att vi heller inte konkurrerar). Det finns grupperingar av föreningar som samverkar (inom områden som t.ex. idrott, handikapp, fackligt arbete och politik), men ett allmänt samarbete för allas bästa förekommer inte. Det främsta skälet till denna brist på samarbete och gemensamt utbyte av kunskaper och idéer är kanske den myt som varje organisation tycks nära, att just den föreningen eller gruppen av föreningar är unik och olik alla andra.

Det som är unikt för varje förening och grupp av föreningar är t.ex. syftet, vissa arbetsmetoder, ideologier, målgrupper m.m. Kring allt detta bör organisationerna medvetet konkurrera. Men mycket som rör en styrelses, en generalsekreterares, en föreningsanställds, en frivilligledares och en frivilligs arbete är i grunden sig likt från förening till förening.

Inom dessa och andra likande områden har alla ideella föreningar och ideellt inriktade stiftelser mycket att vinna på att samarbeta.

Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

NGO begreppets ursprung

NGO är en förkortning för engelskans Non-Governmental Organization. Det betyder alltså ordagrant "icke statlig organisation", alltså privat organisation. Men även företag kan vara privata, så det är ingen bra benämning. På svenska behövs inte begreppet; här talar vi om ideella föreningar och stiftelser, eller sammanfattande, ideella organisationer.

Beteckningen NGO kommer från FN och biståndsvärlden. Där är det viktigt att särskilja statliga (det vill säga FN:s medlemmar) från andra aktörer.

Beteckningens ursprung framgår tydligt om man studerar Förenta Nationernas stadga som undertecknades den 26 juni 1945 i San Francisco.

I kapitel X. Ekonomiska och sociala rådet, artikel 71 heter det:

”Det ekonomiska och sociala rådet äger träffa lämpliga anstalter för samråd med icke statliga organisationer, som handhava angelägenheter, vilka falla inom rådets behörighet. Sådana uppgörelser må träffas med internationella organisationer samt, där så är lämpligt, med nationella organisationer efter samråd med vederbörande medlem av Förenta Nationerna.”

Det är ganska uppenbart att ”icke statliga organisationer” här är en beskrivning, inte en beteckning. Det är också tydligt att man endast syftar på organisationer som är verksamma inom de områden som Ekonomiska och sociala rådet (vanligen känt under sin engelska förkortning ECOSOC) är satt att verka inom. Vilka de är framgår av samma kapitel, artikel 62:

Det ekonomiska och sociala rådet äger utarbeta eller taga initiativ till undersökningar och rapporter avseende internationella ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade angelägenheter samt äger framställa förslag i alla sådana angelägenheter till generalförsamlingen, Förenta Nationernas medlemmar och vederbörande fackorgan.”

De som FN kallar ”icke statliga organisationer” ska alltså vara verksamma inom internationella ”ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade” områden. Organisationerna ska vara internationella men kan också vara nationella, men då ska berörd stat godkänna att ECOSOC samarbetar med den.

Beskrivningen i artikel 71 är vid och kan omfattad det mesta som inte är ett statligt organ. Den första definitionen av begreppet återfinns enligt engelska Wikipedia i ECOSOCs resolution 288 (X) från 27 februari 1950. Den är inte mycket klarare. Där säg i min översättning att en ”internationell icke statlig organisation” är ”vilken som helst internationell organisation som inte är grundad på ett internationellt fördrag”.

(Begreppet ”internationell” organisation till skillnad mot en ”nationell” är intressant eftersom en organisation för att kunna verka måste vara en juridisk person. Det finns ingen internationell lagstiftning som kan ge en ideell organisation legal status, det kan bara en nationell göra. I den meningen kan det alltså inte finnas några internationella ideella organisationer. Även internationella paraplyorganisationer, alltså de vars medlemmar är ideella organisationer i mer än ett land, måste vara registrerade i det land de har sitt säte och följa lagen där. Vad jag vet är det bara Schweiz som beviljar vissa ideella organisationer speciell ”internationell” status, d.v.s. ger dem förmåner som vanliga inhemska ideella organisationer inte har.)

I den engelska versionen av artikel 71 talar man om “non-governmental organizations”. Denna beskrivning har sedan förvandlats till ett begrepp: ”Non-Governmental Organization” (NGO).

Från denna specifika start i FN stadgan har NGO-begreppet vandrat ut över världen. Problemet är att det inte har något entydigt innehåll; var och en kan fylla det med sitt eget. Det leder till förvirring och oklarhet. Frågan är om inte begreppet, utanför FN stadgans värld, är mer till skada än till nytta.

Är medlemmar mindre trofasta idag?

Det sägs ofta att folkrörelsernas medlemmar är mindre trofasta idag än förr. Det beror på ökad individualism etc. Det är alltså medlemmarnas fel. Men jag vill påstå att det lika gärna kan vara folkrörelsens.

Mellan medlemmar och folkrörelse råder en interaktion, ett samspel. En viss typ av interaktion ökar medlemslojaliteten, en annan minskar den.

Om en folkrörelse tappar medlemmar ska den studera både medlemmarna och sitt eget beteende. Framförallt ska den studera sin och medlemmarnas interaktion.

Många folkrörelser började på allvar tappa medlemmar när de centraliserade uppbörden. Förr gick aktiva runt och "sålde" medlemskorten. Då fanns en mänsklig relation mellan medlem och organisation. Nu kommer ett anonymt inbetalningskort.

Förr fanns ett otal små lokalavdelningar. I var och en av dem hade styrelsen en personlig kontakt med medlemmarna. Numera har de flesta lagts ner eller slagits ihop. Sådana avdelningar lockar inte till aktivitet, och låg aktivitet ger låg lojalitet.

I dagens föreningsliv är de flesta medlemmar anonyma. Hur mycket förening är det?

Vad motiverar frivilliga?

Vad motiverar frivilliga ? Underförstått, hur motiverar man frivilliga? Det är nog den vanligaste frågan jag får om frivilligarbete. Den ställs ofta av folk som just börjat närma sig frivilligarbetet. Det är också den förmodligen mest utforskade frågan inom frivilligarbetet. I ett otal forskarrapporter finns tabeller med olika skäl. Intressant, javisst, men i grunden meningslöst.

Det handlar om skepsis. Varför ger folk av sin tid och kraft utan att få betalt? Vad är tricket?

I bakgrunden spökar en populär myt. Myten om att människan är egoistisk till sin natur. Det är en myt som odlas inom näringslivet och nationalekonomin, men som de flesta inom ideella sektorn vet med sig är falsk. Det finns naturligtvis människor som är så egoistiska att de aldrig kan tänka sig att göra något för en medmänniska eller för en sak utan egen vinning. Men de är en minoritet, kanske t.o.m. en avart.

Så det finns inget trick. Frivilliga kommer motiverade; när motivationen tryter försvinner de. Att vara frivillig och att vara motiverad är därför samma sak.

Vad som motiverar någon att bli och sedan förbli frivillig skiljer från individ till individ. Det skiljer också hos en person från tid till annan och från uppgift till uppgift.

Anställda blir kvar på arbetsplatsen långt efter att de slutat vara motiverade. Många stannar även om de är helt omotiverade. Ofta har de inget alternativ. De behöver pengarna, och jobb växer inte på träd, särskilt inte för omotiverade. Men frivilliga har sin frihet. De kan ta sin hatt och gå när lusten tryter. Ingen och inget kan tvinga dem kvar.

Anställa måste motiveras, inte frivilliga.

Hur säger man ideell på engelska?

Jag håller just nu på att översätta min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik till engelska. Det är en intressant process. Jag gör en grovöversättning. Sedan tar Ian Steed över. Han har en gedigen bakgrund från Cambridge och är själv verksam inom den ideella sektorn i England. Det är hans jobb att se till att språk och text blir rätt ur en engelsk läsarens synvinkel.

En rad språkliga problem har uppstått. En del väntade, andra oväntade. En del beror på skillnader i konkret verklighet – den ideella sektorn i Sverige och den i England är väldigt olika. Andra beror på att vi har två helt olika uppsättningar termer. Svenskan har många föreningstermer. Det verkar inte som om engelskan har samma rika utbud. T.ex. finns underligt nog ingen bra motsvarighet till ett sådant centralt ord som förtroendevald.

I min boktitel förekommer ordet ideell två gånger. Det är ett oerhört centralt begrepp fyllt med en mängd viktiga associationer. Tyvärr finns inte ideell på engelska och inte heller tycks finnas någon riktigt bra nödlösning.

Enligt Svensk etymologisk ordbok (1922) kommer ordet ideell, från tyska (Goethe osv.) och finns ej i franskan. Se http://runeberg.org/svetym/0354.html.

Under 1800-talet var svenskt föreningsliv starkt influerat av Tyskland. Det måste ha varit då som vi hämtade in ordet ideell. Frågan är om vi inte importerade begreppen förening och ideell förening vid samma tid.

Idag talar man i tysktalande länder om ”ideelle Vereinigung” och ”ideelle Verein”. Här två illustrerande exempel som visar tydligt släktskap med hur vi använder ordet ideell:

• ”Die Elvis-Presley-Gesellschaft e.V. ist eine rein ideelle Vereinigung.”
• ”Der Verein verfolgt einen „ideellen“ Zweck. Dies bedeutet, dass er, nicht auf Gewinn berechnet sein darf.”

Men vad ska man säga på engelska för att säga samma sak som ideell? Någon som vet?

Skatteverket fortsätter försvåra ideellt arbete

Den 5 december 2001 var jag i FN:s Generalförsamling i New York. Det var kulmen på Internationella Frivilligåret. Med stor uppslutning antog församlingen resolution 56/38 som uppmanar regeringarna att vidta åtgärder för att främja ideellt arbete och ideella organisationer.

I det arbete som ledde fram till resolutionen var Sverige en av tillskyndarna tillsammans med alla andra EU-länder. Sverige har alltså inte bara röstat för resolutionen, utan också aktiv ivrat för den. Jag tycker att regeringen därför är moraliskt är bunden att följa den. Men tyvärr, ingenting har gjorts sedan dess. Dokumentet tycks helt bortglömt.

I en av resolutionens punkter uppmanas regeringarna att skapa skatte-, lag- och andra regelsystem som främjar och underlättar för ideella organisationer som organiserar frivilliga. Jag kom osökt att tänka på det när jag idag i ett nyhetsbrev från KPMG läste om följande:

Ska ett förbund som utför administrativa tjänster åt sina egna lokalavdelningar lägga på moms? Skattenämnden har i ett aktuellt fall om ett fackförbund sagt nej, men Skatteverket har överklagat.

Skattenämnden anser, helt riktigt, att avdelningarna är organisatoriska enheter inom förbundet. Att ge dem stöd är därför ingen yrkesmässig verksamhet. Alltså ska ingen moms utgå.

Var och en som förstår sig på ideella organisationers organisation och logik inser att Skattenämnden har helt rätt. Här rör det sig om ett förbund som består av en huvudförening och ett antal underföreningar. Dessa utgör fristående enheter inom en och samma organisation. Det faktum att myndigheterna gett dem egna organisationsnummer innebär inte att de blivit självständiga juridiska personer. Ty om så vore fallet skulle Sverige inte längre ha några folkrörelser.

Det är dags för regering och riksdag att börja tillämpa resolution 56/38. Ändra lagar och regler och ge Skatteverket nya instruktioner så att det slutar försvåra det ideella arbetet. Ideella organisationer som bedriver kommersiell verksamhet ska naturligtvis betala moms på denna. Men allt annat ska vara momsfritt. För övrigt tycker jag att ideella organisationer i sin ideella, momsfria verksamhet ska kunna återfå den moms de själva betalar. De är inte slutkunden. Som det nu är blir moms vid inköp en straffskatt för ideell verksamhet.

Piratskeppet - en sjörövarförening

Var 1700-talets sjörövare demokratins föregångare? Det tycks litet tillspetsat den amerikanske historikern Marcus Rediker hävda enligt en intressant understreckare i Svenska Dagbladet 20 maj (Stefan Eklöf Amirell: Frihet, jämlikhet och blodbad ).

Rediker berättar i sin nyutkomna bok (Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet) bl.a. om hur piraterna var organiserade. Piratskeppets besättning fattade beslut genom omröstning och valde och avsatte sin kapten och kvartermästar. Detta baserades på en standardiserad skriftlig överenskommelse, som också reglerade hur stora andelar var och en skulle få av bytet. En särskild fond gav bidrag till den som fick permanenta skador.

Detta är förvisso mycket intressant, men kanske inte fullt så banbrytande som författaren tycks tro. Det han beskrivit är ju helt enkelt en förening och sådana går långt tillbaka i tiden och har funnits i de mest skilda sammanhang. Skrån och gillen under tidig medeltid hade skriven stadga, valda funktionärer och en fond för ömsesidig hjälp. Det var också vanligt på den tiden att köpmän och sjömän gick samman i tillfälliga föreningar för att genomföra handelsresor. Vid resans slut upplöstes föreningen och vinsten fördelades. En runsten vid Bjälbo kyrka i Östergötland (ÖG64) tyder på att vikingatåg också kan ha haft den formen. Att sådana traditioner levde kvar på 1500- och 1600-talen är inte så konstigt. Den stora föreningsdöden kom ju först med Franska revolutionen.

Naturligtvis har det demokratiska samhällssystemet inspirerats av och drivits fram av föreningar, men knappast på det sätt som Rediker tycks tro. Hans berättelse är dock en bra påminnelse om hur nyttig och flexibel föreningsformen är, men också att den kan användas både för goda och onda syften.

Ingen brist på kvinnor med styrelsekompetens

Folkrörelser och börsbolag har en mycket viktig sak gemensam: de behöver en bra styrelse! Det deras styrelse ska göra är dock inte detsamma. Den som vill kan läsa mer om det i min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Men det finns mycket annat som är lika: Styrelsen är vald, inte utsedd. Den ska utföra sitt uppdrag i sina uppdragsgivares intresse. Den ska styra, inte göra det den betalda ledningen gör.

I bägge fallen är styrelseuppdraget en yttersta konsekvens och manifestation av ett ägande. Mera direkt naturligtvis i aktiebolaget, men även i folkrörelsen är det faktiskt medlemmarna som äger organisationen.

Vilka personer medlemmar eller privata aktieägare väljer att sätta i sina styrelser är deras ensak och inget staten, massmedia eller någon annan har något att göra med. Det är skyddat i grundlagen.

Val till styrelser är komplicerade processer med en sluten och en öppen del. De avgörande besluten fattas oftast redan när valberedningen vaskar fram sina kandidater. Ingen utomstående får någonsin veta varför egentligen den ene föreslås och inte den andre. Det är naturligt med tanke på att det rör sig om känsliga person-, makt- och relationsfrågor.

Ingen vill ha inkompetenta personer i styrelsen, men enbart kompetens är inte nog. Annat väger tyngre, t.ex. aktieportföljens storlek och sammansättning. Ändock tycks mediekampanjen för fler kvinnor i börsbolagens styrelser enbart inrikta sig på kompetensfrågan. Men det är ett stickspår. Särskilt som fokus läggs på helt fel typ av kompetens. Kampanjmakarna tycks tro att en hög post i ett bolag automatiskt ger den nödvändiga kompetensen, men styrelsearbete och management är faktiskt två helt olika saker.

En bolagsstyrelse kräver en mix av kompetenser, personligheter, nätverk m.m. Men i botten måste var och en ha styrelsekompetens. Men sådan kompetens kampanjas inte för. Det är synd. För om den lyfts fram så ökar urvalet kandidater dramatiskt. Inom föreningslivet finns nämligen runt 800,000 förtroendevalda kvinnor (SCB 2003).

Börsbolagen kan förvisso stärka sina styrelser genom ett bättre rekryteringsarbete. Med starkare styrelser leds de bättre och presterar bättre. Det gynnar ägarna. Företag som går den vägen kommer säkert att öka antalet kvinnor i sina styrelser. Men valet är fritt. Ingen kan tvinga dem.

Resultatet, inte insamlingskostnaden är det viktiga

Varför ger någon sitt bidrag till en organisation och inte till en annan? Det handlar i de flesta fall om tilltro och förtroende. Eftersom man inte själv kan kontrollera hur pengarna används, ger man till de organisationer man känner till och tror på. Det är en bedömning man gör utifrån organisationens tidigare agerande.

Trots att det finns i t.ex. media en ensidig fixering inte på vad organisationerna åstadkommer, utan på deras insamlings- och förvaltningskostnader. Detta menlösa myndighetsperspektiv främjas av Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI).

Enligt SFI får en organisations insamlingsverksamhet inte belastas med "oskäliga kostnader". Idag innebär det att "minst 75 % av de totala intäkterna skall gå till ändamålet.”

Den som är någorlunda insatt i ideella organisationers verksamhet och ekonomi vet att 25 % till insamling och administration är en helt godtycklig siffra. Helt legitima insamlings- och förvaltningskostnader varierar nämligen stort mellan organisationerna beroende på en mängd olika variabler. Så ger t.ex. olika organisationstyper, verksamheter, insamlingsändamål, insamlingsmetoder, givarportföljer, ambitioner, kompetens, mediauppbackning helt olika kostnadsstrukturer och –nivåer. Det är också betydligt dyrare att bygga upp eller expandera en insamlingsverksamhet, än att enbart förvalta en.

Ju större konkurrensen blir mellan organisationerna, och ju kommersiellare metoder som därför i desperation tillgrips, desto högre blir insamlingskostnaderna. Och då Sverige sakta traskar efter i USA:s och Englands fotspår (utan att ha dessa länders mer gynnsamma förhållanden) är det dit vi är på väg. I USA idag är insamlingskostnader på 35 % inte ovanligt. Så dagens för SFI så heliga 25 % kommer snart att bli 30 % och sedan förmodligen mer.

Att fastställa ett meningsfullt procenttal är svårt, men det verkligt stora kruxet tycks ändå vara, hur tillämpa det? Vilket värde ska t.ex. ges åt det ingående ideella arbetet? Det är i Sverige så stort, så om det inte räknas med eller räknas rätt, så blir de 25 % helt meningslösa. Och hur fastställer man den sanna administrationskostnaden för ideella föreningar? De bokföringsmodeller som idag tillämpas bygger på företags och myndigheters verklighet och struktur, inte på de ideella föreningarnas, och ger därför inget rättvist resultat.

Det kan mycket väl vara så att det 25 % taket inte bara är meningslöst som mått, utan rentav är skadligt för organisationerna och deras verksamheter.

Om du tänker ge ett bidrag, stirra dig då inte blind på insamlings- och förvaltningskostnaderna. Det är hur resten av pengarna används som är det intressanta. Organisationernas resultat! Det är där det verkligen skiljer! Det finns t.ex. insatser som leder till intet, de som väl motsvarar de satsade pengarna och de där det satsade värdet mångdubblas. Det finns insatser som aningslöst fördjupar problem och andra som med samma summa insiktsfullt löser dem. När det gäller resultaten finns en mångfald som ingen byråkratiskt eller förment vetenskaplig metod kan hjälpa dig att bena upp. Du får istället använda ditt eget omdöme. Stöd den organisation du ömmar för och tror på!

Styrelsearbete kräver särskild kompetens

Kampanjen för fler kvinnor i de stora börsbolagens styrelser rullar vidare. Enligt SvD idag har antalet minskat. Bland de citerade kommentarerna finns såväl kloka (Marie Ehrling) som de uppåt väggarna (Carina Lundberg, Folksam).

Vem som sitter i styrelsen för ett börsbolag är naturligtvis en maktfråga i första hand. Att kräva mer kvinnor av kompetensskäl är förmodligen att skjuta högt över målet. Det är att förutsätta att dagens styrelseledamöter (män som kvinnor) sitter där pga sin höga kompetens. Det är snarare en fråga om balans mellan olika ägarintressen och om vem enskilda ägare har förtroende för, alltså ofta en kompromiss. Om styrelserna tillsattes helt utifrån styrelsekompetens skulle de nog se helt annorlunda ut.

Men någon lag på kompetenta styrelser finns inte och skulle givetvis inte fungera. Det är för övrigt inte statens roll att lägga sig i hur privata organisationers styrelser är sammansatta. Det är upp till ägarna eller medlemmarna.

Men låt oss lämna maktfrågorna och istället titta närmare på just den speciella kompetens som krävs i en styrelse. Många tycks tro att det räcker med allmän- eller chefskompetens. Men så är det inte.

En bra styrelseledamot är resultatet av för uppdraget lämpliga personliga egenskaper och kompetenser, men också av en mycket speciell erfarenhet. Själva rollen och jobbet kan man nämligen bara lära sig i en styrelse ledd av en bra ordförande och stödd av en bra VD. De egenskaper och kompetenser som krävs är helt annorlunda än de en bra VD normalt behöver. Styrelsen har ju en helt annan mer strategisk roll och ett annat tidsperspektiv.

Även om allt styrelsearbete på ytan är i grunden lika, är det som krävs och det styrelsen som kollektiv ska åstadkomma olika från sammanhang till sammanhang. Tex. är styrelsearbetet i myndighet, företag och folkrörelse helt olika. Det skiljer också mellan små och stora organisationer och från land till land. Den som inte förmår förstå styrelsearbetet i sitt rätta sammanhang kan inte lyckas.

Men även en styrelse med idel kompetenta ledamöter kan misslyckas. Styrelsearbetet är inte ett individuellt uppdrag, utan ett kollektivt. Och, säger John Carver, styrelser är ofta en inkompetent grupp av kompetenta människor. Varje individuell styrelse måste först läras att arbeta tillsammans och sedan ledas att lyckas! För det förra krävs styrelseutveckling och för det senare en mycket van och kompetent ordförande.

Läs SvD:s artiklar: www.e24.se/dynamiskt/sverige/did_15501389.asp och www.e24.se/dynamiskt/sverige/did_15501406.asp

Fi - folkrörelse eller parti?

För ett tag sedan diskuterades livligt ifall Fi var ett parti eller en folkrörelse. Det rätta svaret idag tycks vara varken eller. Eller möjligen både ock.

Fi har i offentlig bidragsansökan uppgett att de inte avser ställa upp i val. Detta har tolkats som att Fi inte är ett parti. Men måste ett parti verkligen ställa upp i val? Kan det inte verka med andra metoder istället? Naturligtvis kan det det. Ur den synvinkeln kan Fi alltså fortfarande vara ett parti. Om inte annat så ett parti i vardande.

Det bidrag Fi fick ges till folkrörelser. Detta har tolkats som att Fi numera är en folkrörelse. Men för att folkrörelsebegreppet inte ska vattnas ut helt, så måste det syfta på organisationer som är bra mycket större än Fi. Att Fi är en folkrörelse i vardande är fullt klart. Den har ett tydligt syfte och ett stort engagemang bland medlemmarna. Framgång eller ej hänger på ledningens förmåga.

Det verkligt intressanta med denna debatt var att parti och folkrörelse sattes i motsättning till varandra, som om de var oförenliga. Så är det inte. I själva verket kan ett parti inte bli riktigt starkt och inflytelserikt om det inte är och beter sig som en folkrörelse. Att förlita sig på reklamkampanjer och medieutspel kan ge tillfälliga valframgångar – upp som en sol och ned som en pannkaka – endast genom ett träget folkrörelsearbete skapas stabila väljarunderlag.

Frivilliga lever längre

"Visste ni att det är bevisat att människor som jobbar med välgörenhet lever längre och är både lyckligare och friskare än andra människor?"

Så skriver Johan Staël von Holstein i Metro ("Du skall icke vara en liten lort" 10/4 2007).

Är det sant? Nja! De undersökningar jag hört talas om har gjorts i England och USA. De har aldrig inriktat sig på begreppet välgörenhet, utan på frivilligt arbete. Vad de visat är att de pensionärer som arbetar ideellt i den form av frivilligt arbete som är vanligt i England och USA tenderar att leva längre o.s.v. än de som inte är aktiva.

Ordet välgörenhet är ett betydligt vidare begrepp. Det används sällan i Sverige eftersom det hos oss (efter bl.a. Strindbergs Röda Rummet) har en negativ klang av nådegåvor. Men om man tar ordet efter dess ursprungliga betydelse så innefattar det givare av pengar och gåvor. I vidare bemärkelse idag skulle det också kunna innefatta anställda inom vissa typer av ideella organisationer. Några bevis för att individer inom dessa två grupper skulle leva längre och må bättre finns mig veterligt inte.

Problemet med ordet välgörenhet i detta sammahang är att det, för de flesta svenskar, inte innefattar just de ideellt aktiva som undersökningarna pekar ut, nämligen de som arbetar frivilligt i ett organiserat sammanhang och till nytta för utomstående .